Låt tusen blommor blomma
Nej, det räcker om jag får en - att leva!
Jag fick blomma idag. Hade just lagt mig tillrätta på soffan för ett trevligt telefonsamtal med god vän när en försynt knackning hördes på ytterdörren. Givetvis kort avbrott i samtalet för att kolla dörren. Där stod ett blombud, en trevlig ung man som undrade om någon Torbjörn Lindahl fanns i huset. Då den saken kunnat bekräftas överräckte han ett stort blompaket.
Under det fortsatta telefonsamtalet kollade jag i alla fall in så mycket i paketet att jag såg det medföljande kortet - från mina arbetskamrater. Tack så mycket! Sedan tog jag ur paketet fram en fin liten vit kruka ur vilken en solgul blomma lyste omgiven av gröna blad. Jag tänkte direkt att den bildliga "solen" måste syfta på hur mina arbetskamrater uppfattar mig när jag går omkring på jobbet. Eller...tänkte jag efter en stund: "solens sken" ska kanske syfta på den glädje som tanken på mina arbetskamrater tänder i mitt sinne mitt under min mörka och svåra sjukdomstid?
Det är väl med detta som det numera med en dåres envishet brukar upprepas även om Bibeln: "allt kan ju tolkas på olika sätt".
DETTA BLIR EN UTMANING!
Att göra det valet att man sätter mig i situationen att vara ansvarig för en krukväxts väl och ve, det är ett val av en typ som får anställandet av "bocken som trädgårdmästare" att framstå som årtiondets mest lyckade personalrekrytering. Jag har nämligen aldrig lyckats hålla liv i en krukväxt mer än några veckor. Mitt första självständiga försök var i mitt studentrum i Flogsta hösten 1973, strax för jul. Någon gick runt och sålde julhyacinter. Givetvis köpte jag en. Då jag inte hade någon kruka att sätta den i så tog jag en glasburk. Efter någon vecka var blomman helt död. Sannolikt ihjälvattnad har jag senare förstått. Det lär visst vara vanligare att man vattnar blommor till döds än att man torkar dem till döds. Men det gäller inte mig - numera. Nu har jag hamnat i det totalt andra diket.
Förra sommaren (2009) fick jag en fin liten krukväxt av några som besökte mig i kyrkstugan. Den blomman klarade sig faktiskt hela säsongen. Om det beror på att den var ytterst tålig eller på att någan annan besökare i stugan förbarmat sig över den i dess nöd och gett den en skvätt, det vet jag ej. Våren efter var den dock stendöd. Då hade den inte bara torkat ihjäl utan även frusit ihjäl. Tanken att jag å hösten när stugan städades och stängdes kunde tagit hem det stackars livet och vårdat det härstädes - den tanken kom aldrig för mig. Och det skulle inte ha hjälpt heller vilket du förstår när du läser nästa stycke.
För en tid sedan (1-2 år?) fick jag en fin krukväxt av någon anledning. Jag placerade den omedelbart mitt på köksbordet och njöt dagligen av dess skönhet. Ja, jag blev så van vid den att jag inte märkte hur dess utseende sakta förändrades. Ni vet, de små stegens tyranni. Men plötsligt en dag efter några månader (kan ha varit ett halvår) blev jag varse att hela blomkrukan var omgiven av något som såg ut som små hopknycklade bitar av brunt omslagspapper. En närmare inspektion visade att det var bladen som fallit från blomman, vilken själv vid det laget var absolut stendöd. Man borde kanske ha vattnat någon gång, insåg jag då plötsligt.
- Tänkte inte på det, som det sades i en humorserie för många år sedan.
Bättre lycka denna gång! Men tyvärr talar ju statistiken mot det lilla livet. Jag skulle ju åtminstone kunna försöka hålla den vid liv till dess att min sjukskrivning upphör, 25 februari. Tror läsarna att jag klarar det? Jag ger er tre alternativ att rösta på.
1 den lever
X den ser död ut men det visar sig att det finns liv i den så den ska inte fördärvas utan vårdas, precis som det sägs i Jes 65:8 om den druvklase som får symbolisera Israels folk.
2 den är ohjälpligt stendöd
Själv tippar jag - som Putte kock på svartvita TV:ns tid: grundtips två, gardera med kryss.
Nu tror läsarna att jag har fördel av att vara den som sköter blomman. Då kan jag ju direkt se till att mitt tips slår in, tex genom att övergöda den med maskindiskmedel el dyl. Bort det! Jag deltager i tipstävlingen på samma villkor som alla andra. Jag lovar att göra mitt yttersta för att hålla den vid liv i 25 dagar, trots att jag själv tippat att jag inte kommer att klara det.
Skulle jag klara det skulle jag behöva någon god vän eller arbetskamrat med "gröna fingrar" som dagligen ringer och förhör sig om blomstrets skick och tillstånd och bistår mig med goda råd.
Men det får inte röra sig om blområd av den typen som bara experter förstår:
- vattna den när det behövs.
- när är det?
- det märker du!
eller
- vattna inte för mycket
- vad är för mycket
- det ser du på den!
Nej, de enda råd som duger för mig är av den typ som passar sonen till en matte- och fysiklärare:
- var 60:e timme (exakt!) ska du vattna blomman med 35 ml vatten (= sju teskedar).
Om jag skulle komma ihåg att följa ett så utmärkt råd är dock en helt annan sak!
Jag fick blomma idag. Hade just lagt mig tillrätta på soffan för ett trevligt telefonsamtal med god vän när en försynt knackning hördes på ytterdörren. Givetvis kort avbrott i samtalet för att kolla dörren. Där stod ett blombud, en trevlig ung man som undrade om någon Torbjörn Lindahl fanns i huset. Då den saken kunnat bekräftas överräckte han ett stort blompaket.
Under det fortsatta telefonsamtalet kollade jag i alla fall in så mycket i paketet att jag såg det medföljande kortet - från mina arbetskamrater. Tack så mycket! Sedan tog jag ur paketet fram en fin liten vit kruka ur vilken en solgul blomma lyste omgiven av gröna blad. Jag tänkte direkt att den bildliga "solen" måste syfta på hur mina arbetskamrater uppfattar mig när jag går omkring på jobbet. Eller...tänkte jag efter en stund: "solens sken" ska kanske syfta på den glädje som tanken på mina arbetskamrater tänder i mitt sinne mitt under min mörka och svåra sjukdomstid?
Det är väl med detta som det numera med en dåres envishet brukar upprepas även om Bibeln: "allt kan ju tolkas på olika sätt".
DETTA BLIR EN UTMANING!
Att göra det valet att man sätter mig i situationen att vara ansvarig för en krukväxts väl och ve, det är ett val av en typ som får anställandet av "bocken som trädgårdmästare" att framstå som årtiondets mest lyckade personalrekrytering. Jag har nämligen aldrig lyckats hålla liv i en krukväxt mer än några veckor. Mitt första självständiga försök var i mitt studentrum i Flogsta hösten 1973, strax för jul. Någon gick runt och sålde julhyacinter. Givetvis köpte jag en. Då jag inte hade någon kruka att sätta den i så tog jag en glasburk. Efter någon vecka var blomman helt död. Sannolikt ihjälvattnad har jag senare förstått. Det lär visst vara vanligare att man vattnar blommor till döds än att man torkar dem till döds. Men det gäller inte mig - numera. Nu har jag hamnat i det totalt andra diket.
Förra sommaren (2009) fick jag en fin liten krukväxt av några som besökte mig i kyrkstugan. Den blomman klarade sig faktiskt hela säsongen. Om det beror på att den var ytterst tålig eller på att någan annan besökare i stugan förbarmat sig över den i dess nöd och gett den en skvätt, det vet jag ej. Våren efter var den dock stendöd. Då hade den inte bara torkat ihjäl utan även frusit ihjäl. Tanken att jag å hösten när stugan städades och stängdes kunde tagit hem det stackars livet och vårdat det härstädes - den tanken kom aldrig för mig. Och det skulle inte ha hjälpt heller vilket du förstår när du läser nästa stycke.
För en tid sedan (1-2 år?) fick jag en fin krukväxt av någon anledning. Jag placerade den omedelbart mitt på köksbordet och njöt dagligen av dess skönhet. Ja, jag blev så van vid den att jag inte märkte hur dess utseende sakta förändrades. Ni vet, de små stegens tyranni. Men plötsligt en dag efter några månader (kan ha varit ett halvår) blev jag varse att hela blomkrukan var omgiven av något som såg ut som små hopknycklade bitar av brunt omslagspapper. En närmare inspektion visade att det var bladen som fallit från blomman, vilken själv vid det laget var absolut stendöd. Man borde kanske ha vattnat någon gång, insåg jag då plötsligt.
- Tänkte inte på det, som det sades i en humorserie för många år sedan.
Bättre lycka denna gång! Men tyvärr talar ju statistiken mot det lilla livet. Jag skulle ju åtminstone kunna försöka hålla den vid liv till dess att min sjukskrivning upphör, 25 februari. Tror läsarna att jag klarar det? Jag ger er tre alternativ att rösta på.
1 den lever
X den ser död ut men det visar sig att det finns liv i den så den ska inte fördärvas utan vårdas, precis som det sägs i Jes 65:8 om den druvklase som får symbolisera Israels folk.
2 den är ohjälpligt stendöd
Själv tippar jag - som Putte kock på svartvita TV:ns tid: grundtips två, gardera med kryss.
Nu tror läsarna att jag har fördel av att vara den som sköter blomman. Då kan jag ju direkt se till att mitt tips slår in, tex genom att övergöda den med maskindiskmedel el dyl. Bort det! Jag deltager i tipstävlingen på samma villkor som alla andra. Jag lovar att göra mitt yttersta för att hålla den vid liv i 25 dagar, trots att jag själv tippat att jag inte kommer att klara det.
Skulle jag klara det skulle jag behöva någon god vän eller arbetskamrat med "gröna fingrar" som dagligen ringer och förhör sig om blomstrets skick och tillstånd och bistår mig med goda råd.
Men det får inte röra sig om blområd av den typen som bara experter förstår:
- vattna den när det behövs.
- när är det?
- det märker du!
eller
- vattna inte för mycket
- vad är för mycket
- det ser du på den!
Nej, de enda råd som duger för mig är av den typ som passar sonen till en matte- och fysiklärare:
- var 60:e timme (exakt!) ska du vattna blomman med 35 ml vatten (= sju teskedar).
Om jag skulle komma ihåg att följa ett så utmärkt råd är dock en helt annan sak!
Händelserik helg
I lördags tänkte jag variera mitt motionerande och ta lite simning istället för promenerande. Men när jag äntligen kom mig iväg till badhuset så stängde dom just simhallen pga tävlingar men man fick i alla fall basta. Alltså fick jag nöja mig med det som i kroppsliga sammanhang kan duga men som är otillräckligt i andliga: att göra utsidan av kärlet rent.
F ö tror jag att det tyvärr är många som även i andliga sammanhang nöjer sig med detta. Även om dom verkar ta på allvar talet om synden och nåden så känns det ibland som att det inte riktigt fäster på dom. Människor kan gå med en allmän känsla av att deras kristendom inte "duger" eller är tillräckligt "bra" - vad det nu betyder. Och jag undrar ofta vad som ligger bakom dylika tankar. Ibland tror jag det handlar om att man inte tillräckligt noga låter Guds avslöjande ljus svepa över en. Man skulle behöva vara mycket mer tydlig och konkret i sin syndabekännelse (bikta sig!). Jag tänker ofta på berättelsen om hur Israels folk efter segern vid Jeriko förlorar sin stridskraft. När man undersöker saken visar det sig att en ur folket brutit mot befallningen att inte ta byte. När denne blivit undanröjd kommer kraften åter. Ofta har man i själavårdande sammanhang tagit detta som en bild för hur även en liten sak - eller i vart fall enskild, konkret - som jag inte tar itu med kan förlama hela kristenlivet.
I andra sammanhang kan det också vara så att man inte går tillräckligt på djupet i insikten om sig själv. Det är nämligen inte bara mina enskilda synder (som jag "tyvärr" "råkat" hamna i - och att jag därmed tänker att jag egentligen är ganska god) som Gud behöver förlåta utan hela min inneboende upproriskhet mot Gud - högmodet, ursynden (vilken man behöver inse och erkänna), vilken även kan klä sig till en ljusets ängel och göra mig from och religiöst entusiastisk.
Vilken predikan bara för att simhallen var stängd!
Tid fick jag över å eftermiddagen. For och drack kaffe hos några vänner och samtidigt hann jag notera - vilket jag inte sett förr - att avslägsen yngre släkting bor i samma trappuppgång.
På kvällen for jag till bönhuset - igen! Sedan länge tillbaka hade jag lovat att predika på lördagen, men då hjärtinfarkt och sjukskrivning kom ivägen bad jag att bli struken från predikolistan. Men på förfrågan lovade jag att om jag orkade komma dit så skulle jag eventuellt kunna "bara säga några ord" om jag orkade. Vilket jag gjorde så jag "sa några ord". Sedan predikade Göran Esberg. Nu länge sedan jag hörde honom predika. En stilla innerlig och vilsam predikan med ett fint personligt vittnesbörd om enkelheten och samtidigt storheten i detta att få ta emot sina synders förlåtelse.
God vän i bönhuset som tidigare gjort "ballongsprängningar" i kranskärlen sade glatt (av egen erfarenhet): "nu klarar du dig i 12-13 år sedan blir det by pass"! Då är jag ju sjuttio, räknade jag ut. Då kan jag ju lika gärna dö (vårt liv varar sjuttio år - eller åttio om det blir långt).
På söndagen ville jag i kyrkan, givetvis. När man är sjuk kan man gå vart som helst. Naturligast är ju att hålla kontakt med den församling man dagligen lever i - Hertsökyrkan. Men där var det bara söndagsgudstjänst (s k ransonerad gudstjänst - min gamle kamrats uttryck). Det är visserligen jag själv som planerat det, och skulle haft den om inte sjukskrivning kommit emellan (jag har tidigare berättat att jag har svårt att inte då och då ta hänsyn till dem som inte alltid vill ha nattvard) - men när jag själv ska välja (som katten, ni vet!) då vill jag ha mässa.
Två närliggande alternativ: Porsön, där jag bor och Björkskatan. Det första var lockande. Där var jag distriktspräst i åtta år på åttiotalet och det finns kanske inget kyrkorum som jag tycker så mycket om som det. Kh Rickard celebrerade. Vi har inte setts på ett tag så det lockade också. Men då ryktet säger att nattvardsvinet därstädes numera inte är av sannskyldigt slag så valde jag kyrkan tvärs över viken. Fin mässa och roligt få träffa olika vänner.
Dit till Björkskatan hade jag kunnat gå över isen - om jag inte redan tagit en rejäl morgonpromenad. Jag hade flera gånger gått upp och ner till "berget" (som vi säger på Porsön) och till min stora glädje och häpnad noterat en ovanligt god kondis och styrka.
Å eftermiddagen blev det besök i Boden dit jag tog med ena dottern* för att fira andra dotterns födelsedag (ja, hon fyller egentligen först om några dagar).
Tänk att man nu har barn som är 32 år. Det är ju ungefär så gammal som jag känner mig. Så tycker någon att jag verkar barnslig så är det helt med verkligheten överensstämmande!
* när jag skulle hjälpa henne från rullstolen till bilen så kunde hon av egen ben- och armkraft resa sig utan någon som helst hjälp av mig. Ytterst roligt framsteg!
F ö tror jag att det tyvärr är många som även i andliga sammanhang nöjer sig med detta. Även om dom verkar ta på allvar talet om synden och nåden så känns det ibland som att det inte riktigt fäster på dom. Människor kan gå med en allmän känsla av att deras kristendom inte "duger" eller är tillräckligt "bra" - vad det nu betyder. Och jag undrar ofta vad som ligger bakom dylika tankar. Ibland tror jag det handlar om att man inte tillräckligt noga låter Guds avslöjande ljus svepa över en. Man skulle behöva vara mycket mer tydlig och konkret i sin syndabekännelse (bikta sig!). Jag tänker ofta på berättelsen om hur Israels folk efter segern vid Jeriko förlorar sin stridskraft. När man undersöker saken visar det sig att en ur folket brutit mot befallningen att inte ta byte. När denne blivit undanröjd kommer kraften åter. Ofta har man i själavårdande sammanhang tagit detta som en bild för hur även en liten sak - eller i vart fall enskild, konkret - som jag inte tar itu med kan förlama hela kristenlivet.
I andra sammanhang kan det också vara så att man inte går tillräckligt på djupet i insikten om sig själv. Det är nämligen inte bara mina enskilda synder (som jag "tyvärr" "råkat" hamna i - och att jag därmed tänker att jag egentligen är ganska god) som Gud behöver förlåta utan hela min inneboende upproriskhet mot Gud - högmodet, ursynden (vilken man behöver inse och erkänna), vilken även kan klä sig till en ljusets ängel och göra mig from och religiöst entusiastisk.
Vilken predikan bara för att simhallen var stängd!
Tid fick jag över å eftermiddagen. For och drack kaffe hos några vänner och samtidigt hann jag notera - vilket jag inte sett förr - att avslägsen yngre släkting bor i samma trappuppgång.
På kvällen for jag till bönhuset - igen! Sedan länge tillbaka hade jag lovat att predika på lördagen, men då hjärtinfarkt och sjukskrivning kom ivägen bad jag att bli struken från predikolistan. Men på förfrågan lovade jag att om jag orkade komma dit så skulle jag eventuellt kunna "bara säga några ord" om jag orkade. Vilket jag gjorde så jag "sa några ord". Sedan predikade Göran Esberg. Nu länge sedan jag hörde honom predika. En stilla innerlig och vilsam predikan med ett fint personligt vittnesbörd om enkelheten och samtidigt storheten i detta att få ta emot sina synders förlåtelse.
God vän i bönhuset som tidigare gjort "ballongsprängningar" i kranskärlen sade glatt (av egen erfarenhet): "nu klarar du dig i 12-13 år sedan blir det by pass"! Då är jag ju sjuttio, räknade jag ut. Då kan jag ju lika gärna dö (vårt liv varar sjuttio år - eller åttio om det blir långt).
På söndagen ville jag i kyrkan, givetvis. När man är sjuk kan man gå vart som helst. Naturligast är ju att hålla kontakt med den församling man dagligen lever i - Hertsökyrkan. Men där var det bara söndagsgudstjänst (s k ransonerad gudstjänst - min gamle kamrats uttryck). Det är visserligen jag själv som planerat det, och skulle haft den om inte sjukskrivning kommit emellan (jag har tidigare berättat att jag har svårt att inte då och då ta hänsyn till dem som inte alltid vill ha nattvard) - men när jag själv ska välja (som katten, ni vet!) då vill jag ha mässa.
Två närliggande alternativ: Porsön, där jag bor och Björkskatan. Det första var lockande. Där var jag distriktspräst i åtta år på åttiotalet och det finns kanske inget kyrkorum som jag tycker så mycket om som det. Kh Rickard celebrerade. Vi har inte setts på ett tag så det lockade också. Men då ryktet säger att nattvardsvinet därstädes numera inte är av sannskyldigt slag så valde jag kyrkan tvärs över viken. Fin mässa och roligt få träffa olika vänner.
Dit till Björkskatan hade jag kunnat gå över isen - om jag inte redan tagit en rejäl morgonpromenad. Jag hade flera gånger gått upp och ner till "berget" (som vi säger på Porsön) och till min stora glädje och häpnad noterat en ovanligt god kondis och styrka.
Å eftermiddagen blev det besök i Boden dit jag tog med ena dottern* för att fira andra dotterns födelsedag (ja, hon fyller egentligen först om några dagar).
Tänk att man nu har barn som är 32 år. Det är ju ungefär så gammal som jag känner mig. Så tycker någon att jag verkar barnslig så är det helt med verkligheten överensstämmande!
* när jag skulle hjälpa henne från rullstolen till bilen så kunde hon av egen ben- och armkraft resa sig utan någon som helst hjälp av mig. Ytterst roligt framsteg!
OOOPS!
höll jag på att säga. Men det ser snyggare ut om man skriver det med en blandning av gemener och versaler: Ooops! men denna layoutmall till bloggen är så utformad att rubrikerna till inläggen blir med versaler oavsett vad jag skriver.
Skälet till utropet var att jag på hemväg ikväll höll på att krocka. Helt obekymrad kom jag körande på Smedjegatan ner från Storgatan fram mot korsningen före Kulturens hus. Då kommer plötsligt en gul taxi utkörande från höger. Det har han rätt till. Det är jag som har fel när jag uppför mig som körde jag på huvudled. Tur att man har 1) liten lätt bil, 2) ABS, 3) bra vinterdäck med dubb. Jag ställde mig på bromsen och fick stopp på bilen ca en meter framför den något förvånade taxichaufören.
Skälet till viss distraktion hos mig var sannolikt att jag just kommit från expeditionen i Örnäsgården där jag snabbt kollat postfacket, e-posten mm och samtidigt levererat en kommentar på min gamle kamrats blogg. Förmodligen satt jag och försökte tänka ut ytterligare något dräpande med vilket jag skulle kunna få honom att erkänna att jag har rätt. Helt meningslös sysselsättning, givetvis.
Skälet till att jag in the first place befunnit mig borta i Örnäset var att jag tidigare under kvällen besökt bönhuset och fredagstimmen. Det har jag ofta blivit inbjuden och uppmuntrad till, men aldrig hittills känt att jag orkat. Men nu under sjukskrivningen går jag ju bara och hänger hela dagarna så kraft till ett kvällsbesök bör finnas. Kanske är det som jag på skoj sa till en av mina vänner därstädes att går man bara hemma och har tråkigt i sin ensamhet tillräckligt länge så kan till slut även ett laestadianskt bönhus te sig som ett alternativ :)
Jag deltog i den s k vuxengruppen där vi samtalade kring 1 Tess kap 1. Kanske är det ett tecken på att jag fortfarande är lite trög i tanken att jag inte bad om ett stopp när ledaren hoppade över den vers som jag tycker är den viktigaste i hela kapitlet:
Ty vårt evangelium kom till er
inte bara i ord
utan i kraft och den helige Ande
och gav full visshet.
Ni vet ju hur vi uppträdde bland er
och vad vi gjorde för er.
(v 5, Folkbibeln - kursiveringarna är mina) Vore intressant att diskutera även den versen.
Ett bibelsamtal som detta skiljer sig knappast på något avgörande sätt från dem som jag i årtionden hållit i efter veckomässorna i de kyrkor där jag jobbat (eller i alpha-grupp). Detta sagt - återigen - som ett ord till alla som tror att det i ett laestadianskt bönhus pågår något ytterst skumt och konstigt. Nej detta är ingenting annat än fullständigt normal traditionell kyrkoverksamhet.
Mitt på dagen var jag ute och promenerade i det soliga varma vädret. Vad hjärtat beträffar känns det bra, men benen var som bly. Har jag kanske en liten infektion i kroppen? Idag var det en kort stund plusgrader. Första gången efter nyår. Det betyder enligt gamla bondepraktikan att fr o m nu kommer hälften av denna vinters snömängd. Möjligheter till oplogad uppfart finns alltså fortfarande kvar.
Skälet till utropet var att jag på hemväg ikväll höll på att krocka. Helt obekymrad kom jag körande på Smedjegatan ner från Storgatan fram mot korsningen före Kulturens hus. Då kommer plötsligt en gul taxi utkörande från höger. Det har han rätt till. Det är jag som har fel när jag uppför mig som körde jag på huvudled. Tur att man har 1) liten lätt bil, 2) ABS, 3) bra vinterdäck med dubb. Jag ställde mig på bromsen och fick stopp på bilen ca en meter framför den något förvånade taxichaufören.
Skälet till viss distraktion hos mig var sannolikt att jag just kommit från expeditionen i Örnäsgården där jag snabbt kollat postfacket, e-posten mm och samtidigt levererat en kommentar på min gamle kamrats blogg. Förmodligen satt jag och försökte tänka ut ytterligare något dräpande med vilket jag skulle kunna få honom att erkänna att jag har rätt. Helt meningslös sysselsättning, givetvis.
Skälet till att jag in the first place befunnit mig borta i Örnäset var att jag tidigare under kvällen besökt bönhuset och fredagstimmen. Det har jag ofta blivit inbjuden och uppmuntrad till, men aldrig hittills känt att jag orkat. Men nu under sjukskrivningen går jag ju bara och hänger hela dagarna så kraft till ett kvällsbesök bör finnas. Kanske är det som jag på skoj sa till en av mina vänner därstädes att går man bara hemma och har tråkigt i sin ensamhet tillräckligt länge så kan till slut även ett laestadianskt bönhus te sig som ett alternativ :)
Jag deltog i den s k vuxengruppen där vi samtalade kring 1 Tess kap 1. Kanske är det ett tecken på att jag fortfarande är lite trög i tanken att jag inte bad om ett stopp när ledaren hoppade över den vers som jag tycker är den viktigaste i hela kapitlet:
Ty vårt evangelium kom till er
inte bara i ord
utan i kraft och den helige Ande
och gav full visshet.
Ni vet ju hur vi uppträdde bland er
och vad vi gjorde för er.
(v 5, Folkbibeln - kursiveringarna är mina) Vore intressant att diskutera även den versen.
Ett bibelsamtal som detta skiljer sig knappast på något avgörande sätt från dem som jag i årtionden hållit i efter veckomässorna i de kyrkor där jag jobbat (eller i alpha-grupp). Detta sagt - återigen - som ett ord till alla som tror att det i ett laestadianskt bönhus pågår något ytterst skumt och konstigt. Nej detta är ingenting annat än fullständigt normal traditionell kyrkoverksamhet.
Mitt på dagen var jag ute och promenerade i det soliga varma vädret. Vad hjärtat beträffar känns det bra, men benen var som bly. Har jag kanske en liten infektion i kroppen? Idag var det en kort stund plusgrader. Första gången efter nyår. Det betyder enligt gamla bondepraktikan att fr o m nu kommer hälften av denna vinters snömängd. Möjligheter till oplogad uppfart finns alltså fortfarande kvar.
Idag har det varit en fin dag
Utan prommenad, dock, så Ann O Nym får ingen rapport från promenerandet. Istället kom en kollega förbi vid lunchtid och tog mig med ut till ett av stadens näringsställen så vi fick äta tillsammans och snacka en stund. Givetvis blev kollegans lunch därmed lite längre än normalt men det måste väl accepteras då han brydde sig om en sjuk arbetskamrat och därtill kyrkoavgiftsbetalande kyrkomedlem.
I kväll var jag till Hertsökyrkan på kvällsmässa där densamme kollegan vikarierade för mig. Mycket fint och stilla och trevlig samvaro efteråt med te och avslutning med gemensam bön. Roligt att känna att det finns en församlingsgemenskap som kan hålla ihop även om ordinarie präst är borta ur tjänst.
Lika roligt var det dock inte när jag skyndat mig hem och parkerat mig framför TV:n för att se Hockeykväll. Luleå hade förlorat mot AIK (Solna - inte Skellefteå, måste man kanske tillägga för alla norrlänningar).
Nå, den underbara friden från kvällens mässa består så nu hoppas jag på god vila. God natt, kära läsare. Tack alla, som via bloggen eller vid personliga möten lovat mig förbön. Liten ursäkt också till några av er som mött mig men inte fått prata med mig (tex några av er som jag såg genom glasrutor och dörrar på kansliet igår): det är bara det att ibland när man för 23 gången på 14 minuter får frågan "hur har du det" så orkar man inte dra alltihop igen.
I kväll var jag till Hertsökyrkan på kvällsmässa där densamme kollegan vikarierade för mig. Mycket fint och stilla och trevlig samvaro efteråt med te och avslutning med gemensam bön. Roligt att känna att det finns en församlingsgemenskap som kan hålla ihop även om ordinarie präst är borta ur tjänst.
Lika roligt var det dock inte när jag skyndat mig hem och parkerat mig framför TV:n för att se Hockeykväll. Luleå hade förlorat mot AIK (Solna - inte Skellefteå, måste man kanske tillägga för alla norrlänningar).
Nå, den underbara friden från kvällens mässa består så nu hoppas jag på god vila. God natt, kära läsare. Tack alla, som via bloggen eller vid personliga möten lovat mig förbön. Liten ursäkt också till några av er som mött mig men inte fått prata med mig (tex några av er som jag såg genom glasrutor och dörrar på kansliet igår): det är bara det att ibland när man för 23 gången på 14 minuter får frågan "hur har du det" så orkar man inte dra alltihop igen.
Här är jag igen
Ingen fara får jag väl först av allt utbrista. Uppfarten är plogad så P-E kan sova lungt. Det är bara det att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva som gör att jag tillåtit en några dagars bloggtystnad. Förväntningarna uttalades att nu när jag är sjukskriven så skulle jag kunna producera inlägg på löpande band. Men tyvärr så har inte inspirationen infunnit sig.
I de informationsmaterial som man fick med sig från sjukhuset så kunde man läsa att man kan bli lite deprimerad efter en infarkt. Kanske är det vad som drabbat mig. Det stod att man i så fall ska informera sin omgivning att det hör till sjukdomsbilden. Nej, jag känner mig inte särskilt deprimerad. Kanske lite håglös pga ganska stor trötthet. Jag sover oftast bortåt 9-10 timmar per natt och kan ändå känna stor lust vila en lång stund på eftermiddagen. Hur ska man då få ork att blogga?
Men lite kan jag uppdatera läsarna i vad som hänt:
1. Julen är halvt slut. I söndags fick jag kort besök av goda vänner tillsammans med vilka jag brände ner sista omgången (levande) ljus i granen. Nu återstår bara att få undan julsakerna oh få ut granen. Men det har jag inte orkat än. Det känns som att jag klarar en sak om dagen, och...
2. Igår for jag och hälsade på näst äldsta dottern. Första gången jag körde bil efter sjukhusvistelsen. Det gick bra.
3. Ikväll har jag varit på hockey. I går var jag i valet och kvalet om jag skulle köpa biljetter till kvällens match. men snåltarmen tog över. Jag tänkte: nu när man blir sjukskriven så ryker tusenlapparna i rasande fart. Bäst hålla i pengarna. Och det var ju tur. För i dag på förmiddagen ringde min morbror och erbjöd mig följa honom (han får ibland låna de företagsårskort som hans son - min kusin - har till sin firma).
Kul var det. Luleå vann efter mycket om och men. Kul att både nyvärvade Sopanen och återkomne Cam Abbott gjorde mål. Länge sedan jag sett Luleå ta tre poäng.
Men att skriva några spetsiga, analyserande, klartänkta inlägg om det sk läget...vi får se om inspirationen infinner sig.
I de informationsmaterial som man fick med sig från sjukhuset så kunde man läsa att man kan bli lite deprimerad efter en infarkt. Kanske är det vad som drabbat mig. Det stod att man i så fall ska informera sin omgivning att det hör till sjukdomsbilden. Nej, jag känner mig inte särskilt deprimerad. Kanske lite håglös pga ganska stor trötthet. Jag sover oftast bortåt 9-10 timmar per natt och kan ändå känna stor lust vila en lång stund på eftermiddagen. Hur ska man då få ork att blogga?
Men lite kan jag uppdatera läsarna i vad som hänt:
1. Julen är halvt slut. I söndags fick jag kort besök av goda vänner tillsammans med vilka jag brände ner sista omgången (levande) ljus i granen. Nu återstår bara att få undan julsakerna oh få ut granen. Men det har jag inte orkat än. Det känns som att jag klarar en sak om dagen, och...
2. Igår for jag och hälsade på näst äldsta dottern. Första gången jag körde bil efter sjukhusvistelsen. Det gick bra.
3. Ikväll har jag varit på hockey. I går var jag i valet och kvalet om jag skulle köpa biljetter till kvällens match. men snåltarmen tog över. Jag tänkte: nu när man blir sjukskriven så ryker tusenlapparna i rasande fart. Bäst hålla i pengarna. Och det var ju tur. För i dag på förmiddagen ringde min morbror och erbjöd mig följa honom (han får ibland låna de företagsårskort som hans son - min kusin - har till sin firma).
Kul var det. Luleå vann efter mycket om och men. Kul att både nyvärvade Sopanen och återkomne Cam Abbott gjorde mål. Länge sedan jag sett Luleå ta tre poäng.
Men att skriva några spetsiga, analyserande, klartänkta inlägg om det sk läget...vi får se om inspirationen infinner sig.
Hemma igen
Efter en dryg vecka på sjukhus. Förra torsdagen - 13 jan - beslöt jag uppsöka vårdcentralen (jag var i närheten) för lite konsultation eftersom jag en tid känt mer (bl a en gång vid snöskottning) eller mindre (tex vid snabb trappgång, men oftast bara förmiddagar) obehag i hjärttrakten. Inte så jättemycket och oftast snabbt övergående (därför flyr snabbt den understundom uppkommande tanken att ett läkarbesök möjligen kunde vara på sin plats - jag anstränger mig sällan särskilt hårt) men då det återkommit nästan dagligen under en tid så tyckte jag det var bäst att snacka lite med doktorn.
Men inte nöjer sig doktorn med ett snack! EKG givetvis och då den doktor som tagit hand om mig konsulterat min husläkare (som kan min historia av hjärtflimmer och högt blodtryck) så var saken klar: transport till sjukhuset. Dock lyckades jag få taxichauffören att ta vägen förbi min bostad så jag fick hämta mobilen och en bok att läsa.
Fortsatt EKG och blodprovstagning på akuten. När jag fick beskedet (f ö av gammal ungdomskamrat som är läkare) att blodproverna visade att något var på tok så tänkte jag snarast äntligen! - för jag insåg att då kanske dom gör något åt det som jag mycket svagt känt i åratal men som aldrig varit mycket nog för att det ska märkas av läkarna.
Dagen efter blev det kärlröntgen. Då fann man en längre "propp" på höger kranskärl vilket ballongvidgades och sedan stagades upp med fyra sk stent (små metallnätsrör). Man upptäckte också att det var två ganska rejäla förträngningar även på vänster kranskärl, vilket skulle åtgärdas några dagar senare. Redan i tisdags var jag uppsatt på väntelistan sist på dagen men blev flyttad till onsdag, men också där kom det in akuta fall vilka måste få förtur. Först torsdag morgon blev det av och då fick jag besked av tjänstgörande läkare att förträngningen på vänstra kranskärlet vara ca 85% (bara "en rännil" kvar), men hon log bara glatt och sa att det var ju tur att vi såg det förra veckan så vi kunde ligga steget före! Idag fredag har jag kommit hem. Nu väntar en flera veckor lång sjukskrivningstid så vi ses när vi ses.
I övrigt mår jag utmärkt. Har aldrig under hela tiden känt mig särskilt dålig men efter behandlingarna känns det bara positivt. Ni som känner mig vet ju att jag är en person med stor oförmåga att ta livet alltför allvarligt. En erfarenhet som denna tycker jag mest är spännande.
Folk som fick nys om mitt patientnummer har ringt och uppmuntrat (tack för det - även om det någon enstaka dag nästan blev väl så många samtal), förutom familjemedlemmar har några andra personer kommit på besök (särskilt oväntat och därför glädjande var besöket av Stefan och Jaska ur SMC-Norrbottens styrelse - jag missade ju vårt sammanträde i lördags - men chokladasken jag fick lämnade jag vidare till personalen som tack för god omvårdnad), goda vänner hade med sig frukt, en kollega kom med en bunt tidskrifter (bla ortodox tidning, vilken jag med stort intresse läste), sjukhuspräst Gunnar besökte mig två gånger och kunde redan första dygnet låna mig en tidegärd så jag inte behövde försumma mina dagliga böner.*
Ryktet om min kommande död är alltså betydligt överdrivet. I alla fall för närvarande!
* Särskild hälsning till mina lågkyrkliga vänner: en gång som denna är Tidegärden (eller annan andaktsbok) en välsignelse! Det bara att sätta igång med att läsa sina böner utan krav på att med from min och innerlig betoning framsäga ord som man hela tiden själv måste hitta på!
Men inte nöjer sig doktorn med ett snack! EKG givetvis och då den doktor som tagit hand om mig konsulterat min husläkare (som kan min historia av hjärtflimmer och högt blodtryck) så var saken klar: transport till sjukhuset. Dock lyckades jag få taxichauffören att ta vägen förbi min bostad så jag fick hämta mobilen och en bok att läsa.
Fortsatt EKG och blodprovstagning på akuten. När jag fick beskedet (f ö av gammal ungdomskamrat som är läkare) att blodproverna visade att något var på tok så tänkte jag snarast äntligen! - för jag insåg att då kanske dom gör något åt det som jag mycket svagt känt i åratal men som aldrig varit mycket nog för att det ska märkas av läkarna.
Dagen efter blev det kärlröntgen. Då fann man en längre "propp" på höger kranskärl vilket ballongvidgades och sedan stagades upp med fyra sk stent (små metallnätsrör). Man upptäckte också att det var två ganska rejäla förträngningar även på vänster kranskärl, vilket skulle åtgärdas några dagar senare. Redan i tisdags var jag uppsatt på väntelistan sist på dagen men blev flyttad till onsdag, men också där kom det in akuta fall vilka måste få förtur. Först torsdag morgon blev det av och då fick jag besked av tjänstgörande läkare att förträngningen på vänstra kranskärlet vara ca 85% (bara "en rännil" kvar), men hon log bara glatt och sa att det var ju tur att vi såg det förra veckan så vi kunde ligga steget före! Idag fredag har jag kommit hem. Nu väntar en flera veckor lång sjukskrivningstid så vi ses när vi ses.
I övrigt mår jag utmärkt. Har aldrig under hela tiden känt mig särskilt dålig men efter behandlingarna känns det bara positivt. Ni som känner mig vet ju att jag är en person med stor oförmåga att ta livet alltför allvarligt. En erfarenhet som denna tycker jag mest är spännande.
Folk som fick nys om mitt patientnummer har ringt och uppmuntrat (tack för det - även om det någon enstaka dag nästan blev väl så många samtal), förutom familjemedlemmar har några andra personer kommit på besök (särskilt oväntat och därför glädjande var besöket av Stefan och Jaska ur SMC-Norrbottens styrelse - jag missade ju vårt sammanträde i lördags - men chokladasken jag fick lämnade jag vidare till personalen som tack för god omvårdnad), goda vänner hade med sig frukt, en kollega kom med en bunt tidskrifter (bla ortodox tidning, vilken jag med stort intresse läste), sjukhuspräst Gunnar besökte mig två gånger och kunde redan första dygnet låna mig en tidegärd så jag inte behövde försumma mina dagliga böner.*
Ryktet om min kommande död är alltså betydligt överdrivet. I alla fall för närvarande!
* Särskild hälsning till mina lågkyrkliga vänner: en gång som denna är Tidegärden (eller annan andaktsbok) en välsignelse! Det bara att sätta igång med att läsa sina böner utan krav på att med from min och innerlig betoning framsäga ord som man hela tiden själv måste hitta på!
Tyckandets tyranni
heter en bok som jag alldeles nyss tagit mig igenom. Bara 158 sidor. Lätt som en plätt. Skriven av prof Kjell O Lejon. Synnerligen läsvärd.
Lejon anser det nödvändigt att ordentligt gå igenom toleransbegreppet. Det missbrukas nämligen. Ofta används det på ett sådant sätt att det hävdas att de som förfäktar traditionella kristna ståndpunker (om abort, äktenskapet, prästämbetet mm) skull vara intoleranta. På sida efter sida försöker han hamra in att tolerans inte måste betyda åsiktslikhet.
Han ägnar också en stor del av boken åt att visa att det är i den kristna (eller judiskt-kristna som han ofta skriver) idétraditionen som toleransbegreppet och demokratin uppsått. Är det en tillfällighet? Absolut inte. På ett övertygande sätt visar han hur de grundläggande idéerna i Bibeln är de som format vår samhällsutveckling och gett grunden för både demokrati, yttrandefrihet och tanken på mänskliga rättigheter (i kombination med det grekiska filosafiska arvet).
Klart uppmuntrande för oss kristna som numera så ofta indoktrineras med tanken att det är kristendomen (kyrkan) som varit emot all tankefrihet och att det är först nu när vi kastat det oket av oss som vi blivit verkligt fria och toleranta.
Har han rätt? Tänk efter: i vilken del av världen är det som de stabila demokratierna uppstått? Är det i det kristna västerlandet eller är det i Libyen, Saudi-Arabien och Iran? Intressant är också hans påstående att den bibliska profettraditionen skapat grund för vår tolerans mot samhällskritik; att även den enskilde - utifrån en grund av etiska värderingar - kan (och har rätt att) kritisera även makthavarna.
I boken visas också flera exempel från det svenska samhället hur de som menar sig företräda ett öppet och tolerant samhälle själva kan vara ytterst intoleranta mot traditionella kristna värderingar.
Ett avsnitt som visar den medvetna socialdemokratiska politiseringen av svenska kyrkan kan jag bara säga ja och amen till. Det mest kontroversiella avsnittet i boken är sannolikt dock då han gör en jämförelse mellan islam och kristendom och visar att det faktiskt inte är en ren tillfällighet att man då och då hör talas om självmordsbombare som motiverar sitt handlande utifrån en muslimsk grundsyn medan du aldrig hör talas om någon som spränger sig i luften (med många döda som följd) med "kristen" motivering. Tydligt är att koranen är en bok med olika budskap bl a i frågan om hur de "otrogna" ska behandlas och att islam därför kan utvecklas i olika riktningar.
Ytterst tänkvärd bok. Du köper den här BV-förlag 195:-
Andra som bloggat om boken: Yngve Kalin (15 dec); Håkan Sunnliden (9 januari).
Lejon anser det nödvändigt att ordentligt gå igenom toleransbegreppet. Det missbrukas nämligen. Ofta används det på ett sådant sätt att det hävdas att de som förfäktar traditionella kristna ståndpunker (om abort, äktenskapet, prästämbetet mm) skull vara intoleranta. På sida efter sida försöker han hamra in att tolerans inte måste betyda åsiktslikhet.
Han ägnar också en stor del av boken åt att visa att det är i den kristna (eller judiskt-kristna som han ofta skriver) idétraditionen som toleransbegreppet och demokratin uppsått. Är det en tillfällighet? Absolut inte. På ett övertygande sätt visar han hur de grundläggande idéerna i Bibeln är de som format vår samhällsutveckling och gett grunden för både demokrati, yttrandefrihet och tanken på mänskliga rättigheter (i kombination med det grekiska filosafiska arvet).
Klart uppmuntrande för oss kristna som numera så ofta indoktrineras med tanken att det är kristendomen (kyrkan) som varit emot all tankefrihet och att det är först nu när vi kastat det oket av oss som vi blivit verkligt fria och toleranta.
Har han rätt? Tänk efter: i vilken del av världen är det som de stabila demokratierna uppstått? Är det i det kristna västerlandet eller är det i Libyen, Saudi-Arabien och Iran? Intressant är också hans påstående att den bibliska profettraditionen skapat grund för vår tolerans mot samhällskritik; att även den enskilde - utifrån en grund av etiska värderingar - kan (och har rätt att) kritisera även makthavarna.
I boken visas också flera exempel från det svenska samhället hur de som menar sig företräda ett öppet och tolerant samhälle själva kan vara ytterst intoleranta mot traditionella kristna värderingar.
Ett avsnitt som visar den medvetna socialdemokratiska politiseringen av svenska kyrkan kan jag bara säga ja och amen till. Det mest kontroversiella avsnittet i boken är sannolikt dock då han gör en jämförelse mellan islam och kristendom och visar att det faktiskt inte är en ren tillfällighet att man då och då hör talas om självmordsbombare som motiverar sitt handlande utifrån en muslimsk grundsyn medan du aldrig hör talas om någon som spränger sig i luften (med många döda som följd) med "kristen" motivering. Tydligt är att koranen är en bok med olika budskap bl a i frågan om hur de "otrogna" ska behandlas och att islam därför kan utvecklas i olika riktningar.
Ytterst tänkvärd bok. Du köper den här BV-förlag 195:-
Andra som bloggat om boken: Yngve Kalin (15 dec); Håkan Sunnliden (9 januari).
Tidskriftsläsare
är vad jag varit sista veckorna. En kort tid före jul fick jag ungefär samtidigt nr 4 av två olika tidskrifter som jag prenumerarar på, dels den finlandssvenska Kristet perspektiv och dels Keryx utgiven av Livets ord. När jag började bläddra i dem så uppmärksammade jag samtidigt att på mitt lilla bord där olästa tidskrifter har sin plats fanns även numren 2 och 3 av desamma tidskrifterna. Bäst göra ett s k ryck innan högen av olästa tidskrifter blir för hög, tänkte jag. Sagt och gjort. Nu är alla dessa sammanlagt sex nr färdiglästa och inplacerade i bokhylla. Dags för sammanfattning.
Kristet perspektiv tror jag att jag tidigare en gång karaktäriserat som en slags kvartalsvariant av Kyrka och Folk. Men med ett perspektiv från vårt östra grannland. En hel del utblickar även till vårt land finns med. Absolut läsvärd, men samtidigt: en tidskrift som ägnar en stor del av innehållet åt att kommentera dagsläget i kyrkan kan någon gång upplevas lite gnällig. Men det är ju i och för sig inte så underligt. Om man bara sakligt beskriver vad som händer i våra två kyrkors kyrkomöten, vilka ståndpunkter våra biskopar intar, vad som sker i kyrkopolitiken mm så blir det ju av sig självt en till stor del deprimerande läsning.
Recenssionsdelen i tidskriften är stor. Många intressanta böcker presenteras. Många gånger har jag fått behärska mig så jag inte ännu mer bygger på travarna av olästa böcker. Men där finns också mycken nyttig bibelundervisning. I ett av de senare numren en intressant utläggning av Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus. I något ännu tidigare nummer minns jag en förklaring av hur man egentligen ska förstå det uttryck om dem som var åskådare till korsfästelsen, vilket i vår svenska bibel tidigare översatts "de slog sig för bröstet och vände hem igen".*
Absolut är den värld sitt pris. Man får den nämligen gratis (men man kan givetvis ge en gåva!). En given följeslagare för alla allvarligt sinnade kyrkokristna.
Keryx är en tidskrift av helt annat slag. Jag har om den tidigare uttryckt att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från Livets ord. Till alla teologiskt intresserade (innehållet är delvis lite "tyngre") kristna kan jag bara säga: prenumerera! Knappt 300:- per år är väl vad den kostar. Det är den absolut värd. En teologisk fördjupningstidskrift, men inte är den full med "framgångsteologiska" författare. Nej, mest katoliker och ortodoxa känns det som. Tillsammans med utdrag ur kyrkofädernas skrifter mm. Det är nog den tidskrift som jag numera med allra största behållning läser.**
- - - - - - -
(Jag sätter detta inlägga under kategorin Böcker jag läst eftersom jag inte ids skapa en ny tidskriftskategori.)
* enligt artikeln ifråga skulle en korrekt översättning snarare vara "de slog sig för bröstet och omvände sig". Det lär finnas vissa gamla överättningar som har den lydelsen. Att slå sig för bröstet är en gammal sed som uttrycker ånger. Den som går i mässa i katolska kyrkan kan notera att där förekommer att man slår sig för bröstet med knuten näve under mässans syndabekännelse.
Intressant tolkning onekligen. Tänk om det var många av dessa korsfärstelsevittnen som "när de såg det som skedde" ångrade att dom deltagit i hetsen som förde Jesus till korset och när sedan den Helige Ande blivit utgjuten så var det bl a dessa som var beredda att ta emot evangeliet så att flera tusen blev troende på en och samma dag.
** jag har alla nummer av Keryx utom nummer 2-2004 vilket redan var slut när jag något år senare började prenumerera och fick chansen köpa alla tidigare utgivna nummer. Om det finns någon läsare som har detta nr och är beredd sälja det så är jag intresserad.
Kristet perspektiv tror jag att jag tidigare en gång karaktäriserat som en slags kvartalsvariant av Kyrka och Folk. Men med ett perspektiv från vårt östra grannland. En hel del utblickar även till vårt land finns med. Absolut läsvärd, men samtidigt: en tidskrift som ägnar en stor del av innehållet åt att kommentera dagsläget i kyrkan kan någon gång upplevas lite gnällig. Men det är ju i och för sig inte så underligt. Om man bara sakligt beskriver vad som händer i våra två kyrkors kyrkomöten, vilka ståndpunkter våra biskopar intar, vad som sker i kyrkopolitiken mm så blir det ju av sig självt en till stor del deprimerande läsning.
Recenssionsdelen i tidskriften är stor. Många intressanta böcker presenteras. Många gånger har jag fått behärska mig så jag inte ännu mer bygger på travarna av olästa böcker. Men där finns också mycken nyttig bibelundervisning. I ett av de senare numren en intressant utläggning av Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus. I något ännu tidigare nummer minns jag en förklaring av hur man egentligen ska förstå det uttryck om dem som var åskådare till korsfästelsen, vilket i vår svenska bibel tidigare översatts "de slog sig för bröstet och vände hem igen".*
Absolut är den värld sitt pris. Man får den nämligen gratis (men man kan givetvis ge en gåva!). En given följeslagare för alla allvarligt sinnade kyrkokristna.
Keryx är en tidskrift av helt annat slag. Jag har om den tidigare uttryckt att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från Livets ord. Till alla teologiskt intresserade (innehållet är delvis lite "tyngre") kristna kan jag bara säga: prenumerera! Knappt 300:- per år är väl vad den kostar. Det är den absolut värd. En teologisk fördjupningstidskrift, men inte är den full med "framgångsteologiska" författare. Nej, mest katoliker och ortodoxa känns det som. Tillsammans med utdrag ur kyrkofädernas skrifter mm. Det är nog den tidskrift som jag numera med allra största behållning läser.**
- - - - - - -
(Jag sätter detta inlägga under kategorin Böcker jag läst eftersom jag inte ids skapa en ny tidskriftskategori.)
* enligt artikeln ifråga skulle en korrekt översättning snarare vara "de slog sig för bröstet och omvände sig". Det lär finnas vissa gamla överättningar som har den lydelsen. Att slå sig för bröstet är en gammal sed som uttrycker ånger. Den som går i mässa i katolska kyrkan kan notera att där förekommer att man slår sig för bröstet med knuten näve under mässans syndabekännelse.
Intressant tolkning onekligen. Tänk om det var många av dessa korsfärstelsevittnen som "när de såg det som skedde" ångrade att dom deltagit i hetsen som förde Jesus till korset och när sedan den Helige Ande blivit utgjuten så var det bl a dessa som var beredda att ta emot evangeliet så att flera tusen blev troende på en och samma dag.
** jag har alla nummer av Keryx utom nummer 2-2004 vilket redan var slut när jag något år senare började prenumerera och fick chansen köpa alla tidigare utgivna nummer. Om det finns någon läsare som har detta nr och är beredd sälja det så är jag intresserad.
Pengarna tillbaka! ?
Det är vad som gäller. Div researrangörer - som tex SJ - lär ha någon slags garanti. Är det vid längre försening än två timmar man får tillbaka (en del av?) pengarna? Nå, den som ger löften ska hålla dem.
Bloggrannen och Frimodig Kyrka-kamraten Gunvor har på sin blogg i inlägget Stjärnljuset avslöjar framkastat ett förslag om att man som kyrkoavgiftsbetalande kyrkomedlem i den rikstäckande demokratiska öppna evangeliskt-lutherska folkkyrkan ska får pengarna tillbaka om man inte i sin närmaste kyrka får möjlighet att varje vecka ta del av fullständig högmässa, avlösning efter syndabekännelse och en ordentlig predikan.
Ytterst god idé tycker jag. Nu gäller det för alla kristtrogna kyrkomedlemmar att skriva brev till sina kyrkoherdar och kyrkoråd och uttala att detta är vad vi förväntar oss att få för kyrkoavgiften. Tänk om det sedan skulle komma tiotals brev till alla pastorsexpeditioner där kyrkomedlemmar ber att få 100 kr insatta på sitt konto eftersom församlingen inte ger det den är skyldig ge till alla nådeshungrande själar.
Frågan är då om morgondagen innebär att de trogna i Hertsökyrkan skickar mig en räkning. I morgon är det nämligen bara söndagsgudstjänst. Med viss regelbundenhet firar vi gudstjänster utan nattvard. Dels några familjegudstjänster, dels några söndagsgudstjänster per tremin. Det visar sig nämligen att det (fortfarande!) finns en grupp människor som synes komma oftare när det inte är mässa. Även om man skulle vilja komma förbi det så är det tydligen så att det hos vissa lever kvar att det inte ska vara nattvard "för ofta". Liten hänsyn tas alltså även om jag driver att det bör vara mässa ofta (alltid). Nå, gudtsjänstgarantin skulle även innehålla förpliktelse av församlingen att varje vecka leverera en ordentlig predikan. Är det inte mässa så blir ju ordets nådemedel viktigare.
Pengarna tillbaka!
Undrar om jag om några timmar får anledning ropa det även i annat sammanhang. Om knappt 30 min sitter nämligen äldste sonen och jag för tredje hemmamatchen i rad högt upp på C-läktaren i Coop Arena för att heja fram Luleå Hockey. De två senaste hemmamatcherna (mot Skellefteå resp MODO) har dom förlorat. Nu gäller det att dom vinner i eftermiddag, annars skriker vi pengarna tillbaka.*
Sedan får man se om man i morgon efter gudstjänsten behöver skrika det igen!
* (tillägg efter matchen) nej, det behövdes inga klagorop. Luleå vann nämligen. Visserligen först i förlängningen, men det var ett snyggt solomål av (f d Röglespelaren!!!) Chris Abbott 4.32 in i fjärde perioden.
Bloggrannen och Frimodig Kyrka-kamraten Gunvor har på sin blogg i inlägget Stjärnljuset avslöjar framkastat ett förslag om att man som kyrkoavgiftsbetalande kyrkomedlem i den rikstäckande demokratiska öppna evangeliskt-lutherska folkkyrkan ska får pengarna tillbaka om man inte i sin närmaste kyrka får möjlighet att varje vecka ta del av fullständig högmässa, avlösning efter syndabekännelse och en ordentlig predikan.
Ytterst god idé tycker jag. Nu gäller det för alla kristtrogna kyrkomedlemmar att skriva brev till sina kyrkoherdar och kyrkoråd och uttala att detta är vad vi förväntar oss att få för kyrkoavgiften. Tänk om det sedan skulle komma tiotals brev till alla pastorsexpeditioner där kyrkomedlemmar ber att få 100 kr insatta på sitt konto eftersom församlingen inte ger det den är skyldig ge till alla nådeshungrande själar.
Frågan är då om morgondagen innebär att de trogna i Hertsökyrkan skickar mig en räkning. I morgon är det nämligen bara söndagsgudstjänst. Med viss regelbundenhet firar vi gudstjänster utan nattvard. Dels några familjegudstjänster, dels några söndagsgudstjänster per tremin. Det visar sig nämligen att det (fortfarande!) finns en grupp människor som synes komma oftare när det inte är mässa. Även om man skulle vilja komma förbi det så är det tydligen så att det hos vissa lever kvar att det inte ska vara nattvard "för ofta". Liten hänsyn tas alltså även om jag driver att det bör vara mässa ofta (alltid). Nå, gudtsjänstgarantin skulle även innehålla förpliktelse av församlingen att varje vecka leverera en ordentlig predikan. Är det inte mässa så blir ju ordets nådemedel viktigare.
Pengarna tillbaka!
Undrar om jag om några timmar får anledning ropa det även i annat sammanhang. Om knappt 30 min sitter nämligen äldste sonen och jag för tredje hemmamatchen i rad högt upp på C-läktaren i Coop Arena för att heja fram Luleå Hockey. De två senaste hemmamatcherna (mot Skellefteå resp MODO) har dom förlorat. Nu gäller det att dom vinner i eftermiddag, annars skriker vi pengarna tillbaka.*
Sedan får man se om man i morgon efter gudstjänsten behöver skrika det igen!
* (tillägg efter matchen) nej, det behövdes inga klagorop. Luleå vann nämligen. Visserligen först i förlängningen, men det var ett snyggt solomål av (f d Röglespelaren!!!) Chris Abbott 4.32 in i fjärde perioden.
Roligare början
På dagen alltså. Högmässa i Hertsökyrkan. Idag var vi 32 personer. Inte så illa för en liten distriktskyrka. Tre präster fanns bland gudstjänstfirarna. En av dem hjälpte mig distribuera. Tack vare god hjälp från en grupp trogna gudstjänstfirare vilka är beredda ta ansvar i församlingens delar av liturgin så är gudstjänsterna i Hertsökyrkan numera ofta levande och roliga. Som präst får jag verkligen känna mig som ett litet kugghjul i ett större sammanhang. Som ett litet inlägg i div debatter om gudstjänstförnyelse får jag härmed anse mig äga bevis för att det bästa är att fira gudstjänsterna kontinuerligt enligt liknande mall så att folk får möjlighet lära sig hur det fungerar. Klart nej till varierade temagudstjänster o dyl på högmässans plats således.
Som alltid trevligt och givande med samtalen och gemenskapen även vid kyrkkaffet. Men det man får höra skvallrat om skeenden i en omkringliggande församlig i bygden är inte lika roligt.
Snabbt hem och ännu snabbare middag. Sedan besök i bönhuset. Där kändes det som att det var extremt lite folk - även om det räknas i tresiffrigt tal. Men många är väl borta under jullovet.
Kvällen avslutades med hockey Luleå-MODO. Tyvärr förlust för hemmalaget. Men det kan väl å andra sidan glädja min fd kyrkoherde. Och om det är något annat lag än Luleå som jag unnar poäng i elitserien så är det just MODO. Varför vet jag inte.
Ett tag var jag orolig att jag skulle göra något orätt när jag var i ishallen där "världsbarnen skriker på sina idoler" *. Men denna gång hade jag som av en händelse fått biljett bredvid en av församlingens kyrkvärdar så det kändes lungt. Vi kunde t o m ha ett kort andligt samtal i en av pauserna.
Så alla som oroar sig för min salighet kan vara lugna: Kristus, och honom såsom korsfäst är mig fortfarande dyrare än en Luleseger i Coop Arena.
- - - - - - - -
PS. (lägger jag till morgonen efter) Innan kvällen var slut hade jag även hunnit tända de tjugo levande ljusen i granen, sitta en stund och tindra med ögonen samt för mig själv sjunga psalmen "Var kristtrogen fröjde sig..." Så det slutade lika bra som det började.
* citat från en laestadianpredikant jag hörde i våras - dock i det andra bönhuset
Som alltid trevligt och givande med samtalen och gemenskapen även vid kyrkkaffet. Men det man får höra skvallrat om skeenden i en omkringliggande församlig i bygden är inte lika roligt.
Snabbt hem och ännu snabbare middag. Sedan besök i bönhuset. Där kändes det som att det var extremt lite folk - även om det räknas i tresiffrigt tal. Men många är väl borta under jullovet.
Kvällen avslutades med hockey Luleå-MODO. Tyvärr förlust för hemmalaget. Men det kan väl å andra sidan glädja min fd kyrkoherde. Och om det är något annat lag än Luleå som jag unnar poäng i elitserien så är det just MODO. Varför vet jag inte.
Ett tag var jag orolig att jag skulle göra något orätt när jag var i ishallen där "världsbarnen skriker på sina idoler" *. Men denna gång hade jag som av en händelse fått biljett bredvid en av församlingens kyrkvärdar så det kändes lungt. Vi kunde t o m ha ett kort andligt samtal i en av pauserna.
Så alla som oroar sig för min salighet kan vara lugna: Kristus, och honom såsom korsfäst är mig fortfarande dyrare än en Luleseger i Coop Arena.
- - - - - - - -
PS. (lägger jag till morgonen efter) Innan kvällen var slut hade jag även hunnit tända de tjugo levande ljusen i granen, sitta en stund och tindra med ögonen samt för mig själv sjunga psalmen "Var kristtrogen fröjde sig..." Så det slutade lika bra som det började.
* citat från en laestadianpredikant jag hörde i våras - dock i det andra bönhuset
Och nu är det helt tydligt och klart!
Jag är anställd i Luleå Domkyrkoförsamling. Idag fick jag nämligen ett brev på expeditionen adresserat till
Luleå Domkyrkoförsamling - Torbjörn Lindahl
Det måste givetvis dateras och sparas. Värdefullt som ett förstadagsstämplat brev ungefär. Nu väntar jag bara på nästa avlöning för att se effekterna av denna befordran!
Min första halva arbetsvecka i denna nya högtidliga roll har annars mest kretsat kring begravningar. Jag hade en igår och har gjort flera sorgehusbesök inför kommande begravningar. Men ocså enskilda samtal, planering av vårens alpha-grupp mm.
Igår fick jag också ta del av en profetisk syn som en person menar sig ha fått angående vår kyrkas framtid. Jag gömmer och begrundar den i mitt hjärta, låter den stimulera mig till ökad förbön och förnyad trohet så får framtiden ligga i Herrens händer.
Firat och klart
Alltså att Örnäsets församling återgår till att vara en del av Luleå Domkyrkoförsamling. Är det något att fira en församlingssammanslagning? Markera kanske, men fira? Sanningen är väl den att detta är en situation av typen man backar in i framtiden, eller som en av talarna i kyrkans hus uttryckte "härtill är jag nödd och tvungen". Nödd och tvungen av ekonomiska realiteter. Nå, det kan bli bra ändå. Allt kan förvandlas till något gott. Ur askan uppstår något nytt och mycket vackrare än det gamla.
Firningsdagen inleddes med högmässa i Domkyrkan. Fullsatt (nästan?) kyrka. Stor högmässa med flertal präster, diakoner, kyrkvärdar, körer och musiker. Här ser man verkligen en högmässas möjligheter. Igår förmiddag var jag på en betydligt "mindre" högmässa i Hertsökyrkan, bara ca 20 deltagare. Men de två högmässorna följer i princip samma ordning. Här ser man så flexibel en högmässa kan vara. En mindre grupp människor med bara en präst och en musiker och två kyrkvärdar, eller en stor mässa med massor av medverkande. Men samma grundstruktur och samma grundinnehåll.
Nå, liten skillnad på innehållet var det allt. I dagens högmässa hade de ansvariga bytt ut vissa böner mm från de gällande handboksalternativen till nyskrivna varianter. Personligen föredrar jag nog ändå de vanliga handboksvarianterna.* Jag tycker inte man vinner något på det nyinförda. Några synpunkter skulle jag väl möjligen kunna ha även på gudstjänstgenomförandet och det liturgiska agerandet i övrigt, men eftersom jag nyss bestämt mig för att börja odla andra bland mina karaktärsdrag än gnällspikens så avstår jag.
Efter högmässan blev det kyrkkaffe i Kyrkans hus, med div tal och presentationer, smörgåstårta och go´tårta.
Sammanlagt en trevlig dag. Och nu får man glädja sig över att på sin ålders höst ha blivit domkyrkokomminister (helt utan egen förskyllan eller värdighet som det är med allt som ges av nåd) - och då kan man väl räkna med en nätt löneökning på 10%. Eller vad säger våra fackliga representanter?
* för mig personligen framstår nog handboken -86 som höjdpunkten i den officiella liturgiska utvecklingen inom svenska kyrkan.
Firningsdagen inleddes med högmässa i Domkyrkan. Fullsatt (nästan?) kyrka. Stor högmässa med flertal präster, diakoner, kyrkvärdar, körer och musiker. Här ser man verkligen en högmässas möjligheter. Igår förmiddag var jag på en betydligt "mindre" högmässa i Hertsökyrkan, bara ca 20 deltagare. Men de två högmässorna följer i princip samma ordning. Här ser man så flexibel en högmässa kan vara. En mindre grupp människor med bara en präst och en musiker och två kyrkvärdar, eller en stor mässa med massor av medverkande. Men samma grundstruktur och samma grundinnehåll.
Nå, liten skillnad på innehållet var det allt. I dagens högmässa hade de ansvariga bytt ut vissa böner mm från de gällande handboksalternativen till nyskrivna varianter. Personligen föredrar jag nog ändå de vanliga handboksvarianterna.* Jag tycker inte man vinner något på det nyinförda. Några synpunkter skulle jag väl möjligen kunna ha även på gudstjänstgenomförandet och det liturgiska agerandet i övrigt, men eftersom jag nyss bestämt mig för att börja odla andra bland mina karaktärsdrag än gnällspikens så avstår jag.
Efter högmässan blev det kyrkkaffe i Kyrkans hus, med div tal och presentationer, smörgåstårta och go´tårta.
Sammanlagt en trevlig dag. Och nu får man glädja sig över att på sin ålders höst ha blivit domkyrkokomminister (helt utan egen förskyllan eller värdighet som det är med allt som ges av nåd) - och då kan man väl räkna med en nätt löneökning på 10%. Eller vad säger våra fackliga representanter?
* för mig personligen framstår nog handboken -86 som höjdpunkten i den officiella liturgiska utvecklingen inom svenska kyrkan.
Nyårshelgen
förlöpte lungt för min del även om jag måste säga att det var ovanligt mycket smällare och raketer i farten en stor del av nyårsaftonseftermiddagen och kvällen. Nog har det skjutits och smälts tidigare i kvarteren omkring också, men det kändes som att det var betydligt mer i år.
Nyårsaftonen var en ledig dag och en stor del av dagen gjorde jag exakt det man ska göra när man är ledig - ingenting! En promenad på eftermiddagen var väl dagens väsentliga insats innan jag for till Stadsökyrkan fram och tillbaka för att deltaga i nyårsbönen vilken hölls redan kl 15. Lite vemodig känsla att vara där - utan tvekan. Varför anar nog vissa av läsarna.
Senare på kvällen funderade jag på att besöka bönhuset (kyrkan i konsumbutiken) för att lyssna på två predikningar men kände mig för trött för dylikt och accepterade därför istället en inbjudan från goda vänner att tillbringa en del av kvällen hos dem. Det innebar ytterligare nyttigt promenerande. Hem dock i sådan tid att jag med marginal hann tända granen (levande ljus!) och i lugn och ro kunde lyssna till tolvslaget och domkyrkoklockorna. Noterade att även katolska domkyrkan nu är med. Har den varit det förr eller var det första året? Man minns inte så väl. Däremot har man ju lärt sig att så fort dom säger något om "nygotisk stil" så är det Luleå Domkyrka som gäller.
Nyårsdagen inleddes med morgonpromnad och sedan deltagande i högmässa i Hertsökyrkan ledda av kollegan Bo. Vi var fyra (!) präster bland gudstjänstfirarna, bl a en f d norrlandskollega, numera i mellansverige men på besök. Där ser man sanningen i div prästers (bla mitt) påstående: "bara man regelbundet firar gudstjänst så kommer det folk!"
Eftermiddagen i bönhuset med två predikningar och middag. Kvällen i Örnäsets kyrka där jag ledde mässa som en del i Fridsförbundets nyårssamlingar. 260 kommunikanter, som vanligt många ungdomar. Roligt attt notera att man sakta men säkert lyckas fostra även laestadianer i liturgiskt agerande. Tänk den dag när man på allvar lyckas medla ihop ett äktenskap mellan den lågkyrkliga laestadianismen med sin förkunnelsetradition med det högkyrkliga sakramentala liturgiska kyrkolivet (på ett motsvarande sätt som karismatiken och liturgin förenats i OAS-rörelsen). Det blir grejer det! Även roligt att återigen få träffa finlandssvenske prästkollegan Kurt Hellstrand vilken jag lärde känna redan på sjuttiotalet och träffat några få gånger sedan dess.
Nu närmar sig kvällen sitt slut. Nya året har klart börjat. Nu är det bara att fortsätta detsamma.
Nyårsaftonen var en ledig dag och en stor del av dagen gjorde jag exakt det man ska göra när man är ledig - ingenting! En promenad på eftermiddagen var väl dagens väsentliga insats innan jag for till Stadsökyrkan fram och tillbaka för att deltaga i nyårsbönen vilken hölls redan kl 15. Lite vemodig känsla att vara där - utan tvekan. Varför anar nog vissa av läsarna.
Senare på kvällen funderade jag på att besöka bönhuset (kyrkan i konsumbutiken) för att lyssna på två predikningar men kände mig för trött för dylikt och accepterade därför istället en inbjudan från goda vänner att tillbringa en del av kvällen hos dem. Det innebar ytterligare nyttigt promenerande. Hem dock i sådan tid att jag med marginal hann tända granen (levande ljus!) och i lugn och ro kunde lyssna till tolvslaget och domkyrkoklockorna. Noterade att även katolska domkyrkan nu är med. Har den varit det förr eller var det första året? Man minns inte så väl. Däremot har man ju lärt sig att så fort dom säger något om "nygotisk stil" så är det Luleå Domkyrka som gäller.
Nyårsdagen inleddes med morgonpromnad och sedan deltagande i högmässa i Hertsökyrkan ledda av kollegan Bo. Vi var fyra (!) präster bland gudstjänstfirarna, bl a en f d norrlandskollega, numera i mellansverige men på besök. Där ser man sanningen i div prästers (bla mitt) påstående: "bara man regelbundet firar gudstjänst så kommer det folk!"
Eftermiddagen i bönhuset med två predikningar och middag. Kvällen i Örnäsets kyrka där jag ledde mässa som en del i Fridsförbundets nyårssamlingar. 260 kommunikanter, som vanligt många ungdomar. Roligt attt notera att man sakta men säkert lyckas fostra även laestadianer i liturgiskt agerande. Tänk den dag när man på allvar lyckas medla ihop ett äktenskap mellan den lågkyrkliga laestadianismen med sin förkunnelsetradition med det högkyrkliga sakramentala liturgiska kyrkolivet (på ett motsvarande sätt som karismatiken och liturgin förenats i OAS-rörelsen). Det blir grejer det! Även roligt att återigen få träffa finlandssvenske prästkollegan Kurt Hellstrand vilken jag lärde känna redan på sjuttiotalet och träffat några få gånger sedan dess.
Nu närmar sig kvällen sitt slut. Nya året har klart börjat. Nu är det bara att fortsätta detsamma.
