Torbjörn Lindahl

Jag fick ett uppdrag skriva lite om bikten till en mindre publikation. Efter ca halva skrivandet insåg jag att jag siktat på en artikellängd som var visst antal ord, men det skulle vara visst antal tecken - inkl blanksteg. Alltså hade jag redan överskridit längden med x 2,5 trots att bara hälften jag ville få med var skrivet. Då beslöt jag skriva färdigt och satsa på bloggen istället så arbetet inte skulle bli fåfängt. Så kan det gå. Jag har väl troligen skrivit flera gånger förr om bikten, men som man brukar säga "för nytillkomna läsare/tittare..."

Vid en kyrklig kurs för något år sedan satt jag i en svarspanel med två andra präster där deltagarna fick ställa frågor. Då det bl.a. tidigare förelästs om bikten, så löd en av frågorna:

- Måste man gå och bikta sig, kan man inte bara bekänna sin synd direkt för Gud?

Innan jag själv hann svara så sade en av de andra i ”panelen”

- Du får gärna bekänna hur du vill, men om du vill höra ett svar då ska du gå till bikt.

Och detta är så sant som det är sagt. Det är svaret som är det viktiga i bikten. Ofta lägger vi betoningen på bekännelsen, på det som den biktande säger. Det viktiga sägs vara att man får prata av sig det som bekymrar. Och så försöker vi ge mer värde åt bikten genom att prata om den absoluta prästerliga tystnadsplikten, att prästen aldrig får röja vad du sagt. Allt detta är naturligtvis riktigt och viktigt och angeläget, men det verkligt viktiga är att det finns en person som talar i Guds eget ställe och med Guds egen röst säger till dig

- Dina synder är förlåtna.

Hur kan man då veta att det är Gud själv som förlåter när prästen/biktfadern ger förlåtelse. Jo därför att Jesus efter sin uppståndelse ger förlåtelsens gåva till apostlarna när han på den första påskdagens kväll säger till dem

- Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna (Joh 20:23).

Det är också därför som Luther, innan han gav en biktande förlåtelse, alltid lär ha frågat ”tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse?”

Men detta med bikt, är det inte något katolskt? Jo, det är det. Men inte fel för det. Snarare inte fel just därför att det är katolskt. Vi lutheraner är ju historiskt katoliker som i allt väsentligt står fast vid det som alltid varit Kyrkans tro i alla tider, men vi har bara – enligt vår bekännelse – rensat bort ”vissa missbruk” som ”smugit sig in”. Och till det vi i den lutherska traditionen rensat bort hör inte den enskilda bikten, även om många s.k. protestanter tror det.

Skälet till att människor ofta tror att bikt inte förekommer i vår kyrka (och andra lutherska kyrkor) kan vara att vi dels saknar den synliga möbel, biktstolen, som finns i de flesta – alla fall äldre – katolska kyrkor, dels att om man någon gång t ex på film ser en biktsituation så är det nästan alltid en katolsk bikt. Dessutom är det ju så att präster p.g.a. tystnadsplikten inte kan berätta om biktsituationer. Det är därför du aldrig hör en präst ”vittna” från predikstolen ”i onsdags kom det en kvinna till mig och biktade sig (och berättade…)…” men denna avsaknad av biktberättelser betyder inte att det inte förkommer. Att det förekommer är ju kanske lättast att se på ett OAS-möte där det kan sitta 5-10 biktpräster med blå band vid ena väggen och då och då kan man se att flera, ibland samtliga, lämnat sin sittplats och alltså är upptagna med att höra bikt i ett enskilt rum.

När man talar om bikt – vilket jag flera gånger gjort i både OAS- och församlingssammanhang – möter man ofta människor som uttrycker längtan efter att bikta sig men inte riktigt vet vem man ska vända sig till och hur man ska göra. I en del församlingar har man speciella tider annonserade då en präst befinner sig på viss plats (t.ex. sakristian eller andaktsrum) så man bara kan gå dit ”drop in”. Men det är nog inte så vanligt. I de flesta fall så måste man alltså själv ta sig över ”tröskeln” att kontakta en präst och bestämma tid och plats. Sedan är ju frågan vem man ska vända sig till. Många kyrkligt aktiva personer kan uttrycka att dom helst skulle vilja bikta sig för någon präst som bor/arbetar på annan ort så man slipper mötas alltför ofta utanför biktsituationen. Den synpunkten kan jag i och för sig förstå, men inser också hur svårt det i så fall kan vara för många att finna en biktpräst.

När folk uttrycker att dom helst vill ha en biktpräst som inte finns i närheten så är det ofta en sak som betonas; att om jag biktar mig för en präst som jag (ofta) kommer att träffa även i andra sammanhang så kommer prästen, när vi möts, bara att tänka på vad jag har gjort. Det känns så pinsamt.

Men jag säger bestämt: detta är inte sant. För det första är det så att prästen i de flesta fall glömmer bort vad folk berättar i syndabekännelsen. Är det en präst som relativt ofta tar emot bikt så kommer han förmodligen att glömma att just du överhuvudtaget biktat dig. ”Dina synder är faktiskt inte så intressanta som du tror” brukar jag ofta säga när jag håller föredrag om bikten. Och prästen har oftast redan hört mycket ”värre” saker. Så om det nu skulle vara så att din biktpräst överhuvudtaget minns att du tidigare biktat dig när ni nästa gång möts, då kommer han garanterat inte att tänka ”här är den person som minsann gjort det och det” utan här är en person som Gud har förlåtit. Kom ihåg det jag började med: det är förlåtelsen som är det viktiga i bikten och ”kärleken – Guds kärlek i förlåtelsen – överskyler en myckenhet av synder” (G:a bibelöversättningen). Och kanske ska vi t.o.m. tänka att det hör till prästämbetets ”nådegåva” att prästen får en särskild förmåga att glömma, eller i vart fall inte aktivt tänka på, det han i bikten förlåtit.

Det praktiska

Hur går då en bikt till, när man nu väl tagit sig över tröskeln att bestämma tid med prästen?

Man möts på avtalad plats, där man kan prata ostört. Säkert kan präster ha lite olika rutiner för det konkreta genomförandet. Jag kan bara berätta hur jag oftast låter det gå till.

- Man sitter ner och den biktande berättar vad som är problemet. Är det en person som är van att bikta så kan detta inledande samtal bli väldigt kort, ibland nästan helt hoppas över så man går direkt på bekännelsen. Men oftast behöver man en liten stund reda ut vad det handlar om.

Man kan t ex behöva tänka efter hur den felande bör gottgöra det som blivit fel. Ska han/hon gå till någon person och be om förlåtelse, eller ersätta något som stulits/skadats? Här gäller dock den princip som Anonyma alkoholister så fint och tydligt uttrycker i ett av sina steg i 12-stegsmetoden, att det gäller vara så varsam i detta att man inte gör saken värre.*

Man kan i samtalet också behöva reda ut exakt vad som ska – och inte ska - bekännas. Ofta händer det att människor känner skuld inför saker som inte är synder mot Guds bud. Då behöver prästen hjälpa den biktande att vara fri. Att inse att detta inte är min skuld, här har jag inget att bekänna.**

- När det hela är klart övergår man till bekännelsen som ofta kan var kort (”Jag bekänner inför dig…”) och på särskilt ställe nämner man sina egna synder. Man nämner dem enkelt men konkret och tydligt.

Här är det viktigt att bekännelsen bara är syndabekännelse. Det ska inte inkludera t ex en förbön för människor som jag handlat fel emot. (Ibland brukar jag säga att de svåraste biktbarnen är de som är vana att be högt och fritt. Dom har lättast att fela på denna punkt). 

Under bekännelsen kan prästen stå bredvid den bekännande eller snett bakom om personen faller på knä.

- Avlösningen – förlåtelsen – ges sedan av prästen med handpåläggning. Därefter en bön och välsignelsen.

Jag inledde denna artikel med frågan om man måste bikta sig. Nu kan vi ställa frågan lite annorlunda. Behöver man bikta sig? Ja, jag tror absolut att många skulle ha glädje av det. Alla de som gått en stor del av sitt liv med lite svagt gnagande samvete för div i livet tror nämligen att det är normalt. Man vet inte vad riktig frihet är. Det kan vara någonting konkret i livet som man inte är tillfreds med men som man tänker att ”det får man leva med”. Jag säger bestämt att det finns en högre nivå av frid än ”det får jag leva med” när det gäller minnet av synden. Ett annat sätt att förstå saken kan vara att tänka på hur det kan vara för människor som är överkänsliga för något visst födoämne. Man kanske upplever återkommande besvär av olika slag och tror att det är normalt att det är så. Men när saken diagnosticerats och man kunnat börja undvika viss mat då mår man plötsligt bättre. ”Kan man må så här bra” tänker man plötsligt. Precis som den som fått sin börda avlyft och fått ta emot Guds förlåtelse. Kan man vara så fri?

Så, till bikt med språng. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

- - - - - - - - - - - - -

* man ska komma ihåg att syftet med gottgörelsen efter förlåtelsen ska vara ta bort konsekvenser av synden, inte att skapa nya problem

** åtminstone tre exempel kan jag ge på situationer när en människa vill bekänna något som inte är egen synd:

1. Skuld inför ambitionen. Man känner sig ”dålig” eller otillräcklig för att man inte uppfyller någon form av ”krav” som inte är Guds bud, utan snarare andra människors förväntningar eller egen jämförelse med andra

2. Man får ”skuld” för att man blivit illa behandlad. Kan t ex förekomma hos människor som utsatts för vissa övergrepp mm. Här gäller det att se vad som snarare är sår än skuld. Där man kanske hellre behöver ta emot förbön för inre helande än bekänna synd.

3. Man bekänner andras synder. Ex: ”Jag vill be om förlåtelse för att jag inte kan älska N.N. som gjort si och så mot mig”. Kan väl i o f s vara en rimlig syndabekännelse utifrån den bibliska tanken att älska även sina fiender, men ibland erfar man som biktfar tydligt att den ”moraliska kraften” i en dylik bekännelse inte är upplevelsen av egen synd utan vilja att tala om en annans fel (och sin egen besvikelse/bitterhet över den andres brister).