Dopdebatt (II)**
Då jag uttryckte min uppskattning av det yttrandet, vilket jag uppfattade som en hög värdering av dopet, väckte jag istället motsatta reaktioner hos en kristen broder med något annan syn på saken. Det har resulterat i en rätt lång debatt mellan oss i kommentarsfältet till sagda inlägg. Gissar att många läsare missat den, vilka bara spanar in senaste inlägg. Min gamle kamrat tyckte att jag skulle påpeka existensen av debatten för eventuella intresserade läsares skull. Man torde nog kunna säga att denna debatt mellan Håkan Kero och mig - åtminstone delvis - är rätt klassisk i denna landsända, och vanlig mellan präster och laestadianer.
Kan ju berätta en händelse ur verkliga livet. För ett antal år sedan blev jag tillfrågad av en laestadiansk familj att döpa deras barn. Men önskemålet var att jag inte skulle be befrielsebönen enligt nuvarande dopritual. Det är ju ordet "befria" som vissa laestadianer har problem med. Om den föreslagna lösningen var att byta ut mot "beskydda" (en vanlig utväg) eller att använda gamla ritualet (1942 års ordning)* minns jag ej.
I vart fall fanns alternativet att vända sig till en pensionerad laestadiansk präst som var lite mer samarbetsvillig. När han och jag möttes så diskuterade vi saken. Han tyckte absolut inte att jag skulle kompromissa. "Du är ung och har många år framför dig. Om laestadianerna vänjer sig vid att du kan kompromissa i dopritualet så får du alla efter dig". Typ. Själv kunde han dock tänka sig att göra det med tanke på att han var äldre och inte hade aktiv tjänst och knappast skulle behöva förrätta så många fler dop innan krafterna började sina.
Sagt och gjort. Han tog dopet, men jag blev ändå inbjuden och var närvarande. Då fick jag höra ett minst trettio minuter långt doptal som gick igenom hela Skriften och Luthers skrifter och Bekännelseskrifterna, allt i akt och mening att bevisa människans - även spädbarnens - totala fångenskap i synden och gudsfrånvändheten, dopets nödvändighet , dess pånyttfödande och frälsande kraft och behovet - även spädbarnens - att bli befriad ur syndens och djävulens våld mm mm.
Ja, ja så kan det gå.
* jag faschineras av att laestadianer som vill undvika befria från mörkrets makt i det nuvarande dopritualet, som alternativ kan tänka sig 42 års ordning. När jag döpt med gamla ritualet har jag alltid använt dess befrielsebön "Herren Gud den evige förbarmaren som allena förlossar från allt ont.... han frälse dig ifrån mörkrets välde..."
Precis samma sak, men med olika ord skulle jag vilja påstå. Jag har sagt till många av mina laestadianska vänner att det faktum att ni accepterar gamla ordningen beror bara på att orden är så ålderdomliga att ni inte förstår att det betyder exakt detsamma som nya ordningens befria.
Jag har också gett dom tipset att om dom vill ha dop enligt gamla ordningen så ska dom vädja om det med motiveringen att dom är så gammaldags. Då kan jag gå med på det. Inga problem med gamla ritualet som sådant. Det är till stora delar gedignare rent innehållsligt och mycket vackrare, rent språkligt. Dessutom kan jag det (nästan) utantill. Men ber dom om gamla ordningen för att dom vill ha bort ordet befria - då blir jag tvungen vägra :)
** i efterhand ger jag detta inlägg ett nummer då debatten blivit en följetong efter flera inlägg
New Age
Hade tänkt ta motorcykeln men väderleksprognosen förutspådde kallare väder under dygnet så jag tog min lilla bil. Inte mycket till bil när man ligger på landsvägen faktiskt. Nästan så att hojen är lika bekväm.
Träffade flera trevliga vänner, några som jag känt ända sedan ungdomen.
Vad pratade jag då om?
- lite om det som kan ses som bakgrund till New Age: redan den klassiska gnosticismen; österländsk religion - men då i "sockrad form", bla är ju återfödelse (reinkarnation) något positivt i New Age (man lär sig mer och mer i varje liv och blir bättre och bättre) i vart fall inte en fångenskap som det är i hinduismen; Mme Blavatskys teosofi; den modernare A course in miracles som en viss Helen Schuman påstått sig fått dikterad av Jesus själv på sjuttiotalet mm
- det handlar om insikt (däri är en likhet med gnosticismen). Gäller att avslöja illusionerna i tillvaron. Efter div (logiska och ologiska?) skutt har detta blivit positivt tänkande
- synen på Jesus. Inte alls självklart att man i New Age-sfären talar om Jesus, men om man gör det så är det snarare så att människan Jesus blir Kristus när han genom div trick nått ett högre andligt stadium, vilket vi alla i princip kan göra. Han är alltså inte unik på ett tydligt kristet sätt.
- ingen tvekan om att många av de psykoterapeutiska tekniker som används inom New Age har en påtaglig påverkan på människan
- new Age möter oss ofta i ganska oskyldig form genom div "må-bra"-sammanhang, personlig utveckling, hälsa, meditation, yoga, avslappning mm
- risken är dock att man genom det som kan verka oskyldigt och trevligt bibringas en för kristendomen främmande världsbild och människosyn och att man sedan leds bort från tron (om man hade någon) och in i det demoniska. Det finns vissa enskilda allvarliga vittnesbörd om vad som kan hända, men också positivt vittnesbörd om hur Jesus kan frälsa.
Ett sådant vittnesbörd (av Carina Mirberger) kan du se och lyssna till om du klickar på länken som finns på hemsidan här (ca 35 min - jag har presenterat länken här på bloggen en gång tidigare, i november)*
- jag nämnde även lite om alternativmedicin och hur man kan se på div kurer och terapier som "fungerar". Är det av Gud, demoniskt, placebo eller av människan själv?
Sammanfattning:
- för att uttrycka det enkelt: vad är målet med livet? New Age: må bra. Kristendom: bli helig och salig.
* på den aktuella hemsidan finns också en massa material och länkar som jag inte gillar lika mycket, men just den här filmen är bra, väldigt bra!
Vill man istället läsa vittnesbördet kan man gå in direkt på Carina Mirbergers egen hemsida http://www.looking4life.se/ Klicka på fliken vittnesbörd.
Stiftsfullmäktige
En av de större frågorna - rent sakligt - var information och diskussion om det förslag till ny ordning för Stiftsfullmäktige som håller på att utarbetas. Beslut ska tas vid höstens möte. En del i förslaget är att minska fullmäktige från nuvarande 67 ledamöter till 51. Det skulle innebära en besparing på ca 150 000 per år. Kanske lite omotiverat då "stiftet" gick plus 4 miljoner. Men kanske finns det skäl förbereda sig för hårdare tider vilka alla prognosmakare tror kommer. För det faktiska arbete som stiftsfullmäktige har att göra så skulle man kunna krympa ända till 41 ledamöter vilket är mininmum enligt Kyrkoordningen. Inom Frimodig Kyrka tycker vi att man även kan se över arvodena - om det nu ska sparas. Hur många av nuvarande ledamöter skulle vägra vara med om arvodet uteblir, var en fråga jag hade lust att ställa. Det gjorde jag inte, annat än till en annan ledamot under dagens frukost. Han skulle vara med lika troget utan arvode, deklarerade han.
Den största frågan - om man ser till antalet debattinlägg - var en motion om att man skulle återupprätta Stiftssidan som förr var på Kyrkans Tidnings sista sida. Själv stödde jag stiftsstyrelsens förslag om att inte gå vidare med den tanken (vilket också blev beslutet) även om jag uppskatar "papperstidning". I ett inlägg talade jag dock lite om svårigheten att balansera mellan information (det som "ägaren" vill ha spritt - ofta en positiv bild) och nyheter (det som är sant - även om det är negativt). Jag framförde som min syn att den gamla sitiftssidan, trots dåvarande redaktörens personliga ambition, blev mer det förra än det senare och det gjorde den - enligt min ringa mening - rätt tråkig. En hel del uppmuntrande klappar på axeln fick jag efter mitt inlägg. Vi fick också se exempel på hur Frimodg Kyrkas ledamöter troget förvaltade de icke partipolitiska gruppernas främsta kännetecken: att var inbördes oense :)
Övriga "mindre" (?) frågor, som bokslut och budgetregler och annan miljonrullning klubbades givetvis i rask takt utan någon större debatt.
Kanske vågar vi sammanfattningsvis påstå att det gäller i Luleå Stiftsfullmäktige detsamma som i Kyrkomötet: de som röstar på Frimodig Kyrka får mest talartid per röst. Även på annat sätt gjorde Frimodig Kyrka bra ifrån sig: gårkvällens mässa i Landskyrkan leddes av ledamoten Henrik Berglund.
Efter kvällsmässan satt undertecknad och FK-kollegan, tillika bloggrannen, Gunvor Vennberg och samtalade en stund med biskopen. Vågar jag påstå att han höll med oss helt i allt vi framförde? Nej, det vågar jag inte.*
Lagom till lunchen dök yngre bror från Umeå upp tillsamman med hustru och vi fick äta lunch tillsammans. Jag åkte sedan hem med dem istället för med den gemensamma stiftsfullmäktigebussen.
En lite märklig identitetskonflikt uppstår ju när man samtidigt är både präst och förtroendevald. Som präst kommer jag ju från Domkyrkoförsamlingen där jag jobbar, men som förtoendevald måste jag ju anses vara från Nederluleå där jag bor.
* om jag inte vågar pga att påståendet är osant eller pga att min blyghet och ödmjukhet förbjuder mig får läsaren gissa.
Tältmöte?
Tornedalslaestadianerna köpte nytt mötestält förra året. Jag har nog skrivit tidigare om att jag var med om invigningen under stormötet i Juoksengi. Det gamla tältet, som väl hade minst bortåt femtio år på nacken (rätta mig om jag har fel, någon) hade sett sina bästa dar.
När det nya inköptes så såldes det gamla till någon teaterförening för en i sammanhanget måttlig summa. Föreningen i fråga har sedan i början av april haft det rest på Hertsöns idrottsplats inför någon teaterföreställning som visst ska gå av stapeln nu inom någon vecka.
Tältets placering har gjort att vi från Hertsökyrkan har haft utsikt över det under personalfikan på vardagarna och kyrkkaffen på söndagarna. Har man någon gång tyckt att det inte varit fromt nog i kyrkan har man bara kunnat kasta en snabb blick på det gamla laestadiantältet så har den rätta känslan infunnit sig.
Eller kanske inte riktigt. Vetskapen att det nu är i teaterverksamhetens händer har ju kastat sordin på fromhetskänslan. Jag gick även in i det en gång när jag kom promenerande från Örnäset. Nej, det var inte riktigt stormöteskänsla längre. Men så klart: bänkar o altare och predikstol saknades ju!
Dock har jag störts lite av att jag tyckt det varit slarvigt rest. Tältdukan har inte varit tillräckligt spänd. Man har tänkt att här kommer vattnet inte att rinna av ordentligt om det börjar regna. Och värre blev det. I mitten av april började det snöa. Blöt tung snö! Då sjönk tältduken ner så att den började vila på div byggställningar som fanns i tältet inför kommande scenbygge mm. Det tålde inte tältduken. Den revs upp och rasade ner.
Vad ska man säga?
Guds finger? Så går det när ett kristet mötestält används till teater?
Nu står där ett nytt modernt tält för teatern. Av likadan typ som laestadianernas eget nya. I vilket tält ska man gå? Jag kan nog tänka mig både teater och stormöte. Men inte samtidigt.
Hedning eller kristen (dopdebatt I)*
Till detta lite samtal och intervju med någon kvinna som hade någon hovtitel som jag inte nu kan påminna mig. Hon fick frågan av reportern om prinsessan måste döpas.
Naturligtvis, annars är hon ju hedning, blev det snabba och säkra svaret.
En trogen lutheran gläder sig. Äntligen en tydlig kristen bekännelse i detta arma land.
* i efterhand ger jag detta inlägg underrubriken "dopdebatt I" eftersom det gett upphov till en debatt över flera inlägg
Kvalitetsmätning
Det hela handlade om arbetslivet. Om hur man upplevde arbetsgivarens förmåga att inspirera och ge möjlighet till utbildning och om man har den kompetens som krävs för jobbet och om ens närmaste chef är bra och om man känner oro inför att gå till jobbet....
Varje fråga bestod av ett påstående där man skulle sätta in sig på en skala där tio var instämmer helt och 1 instämmer inte alls. Jag hamande oftast på övre halvan.
+ att det fanns ett antal enkla ja- och nejfrågor ihop med några om hur många dagar man varit sjuk senaste året, O, 1-3, 4-14 osv. Den svåraste att besvara var ju hur månge dagar man kommer att vara sjuk det närmaste året.
Tur att utfrågningen inte tog längre tid, för då hade jag missat gårdagens kvällspromenad och då hade jag kanske blivit sjuk av stillasittande. Det håller jag på att bli nu. Det regnar ute så det lockar inte med morgonpromenad. Då är frågan: ska man promenera inne på den införskaffade crosstrainern - kanske borde man det så man kan skryta inför goda vänner, tillika crosstrainerägare, när vi om en stund möts i högmässan i Hertsökyrkan - eller ska man hoppas på bättre väder för eftermiddagspromenad istället.
Bloggkollegan Stora syster i vassen andas viss uppgivenhet inför sitt bloggande. Hon tycks inte riktigt veta vad hon ska skriva om när det gäller det kyrkliga. Håller med. Därför blir det bara totalt meningslösa inlägg av denna typ. Men kanske är något mer på G? Den som läser får se.
Morgonens stillasittande i kombination med bloggläsande gav ju också den slutliga informationen att det inte var bloggkompisen, prästen och gamle kamraten Strömbergsson som gav kristendomen gult kort.
Sent igår kväll kom äldste sonen från Stockholm. Han stannar över hela långhelgen. Idag kommer bror och svägerska från Umeå. Dom ska hälsa på föräldrarna - och jag får väl glädjen se dom en kort stund jag med.
Intensiv helg Bön & MC
Igår predikade jag över de tio buden (2 Mos 20 resp 5 Mos 5) (eller de tio orden som Göran Larsson lärt att judarna säger) även om jag inte så detaljerat gick in på varje bud utan mer talade om en del principiella frågor. Idag blev det nästan en slags fortsättning då jag predikade över Ps 32. Andre kallade predikanten var Birger Palo. Han predikade igår över Jesu översteprästerliga förbön (Jh 17) och idag över den kristnes vapenrustning (Ef 6).
Både Birger och jag (han idag, jag igår) nämnde och varnade för det inflytande som div new age-idéer alltmer tycks få även bland vissa kristna.
När jag utlade Ps 32:8 (Jag ska lära dig och undervisa dig om den väg du ska vandra) så talade jag en del om hur Gud leder oss - genom ordet, genom skeenden i livet som Gud kan ställa till rätta och genom direkta tilltal av den Helig Ande. Det sista försökte jag förklara en del då jag har på känn att det är något som inte betonas så tydligt i laestadianska sammanhang.
Givetvis var jag på gudstjänst i Hertsökyrkan också. Vi hade familjegudstjänst kl 11 idag. Hertsöns och Örnäsets gemensamma kör medverkade. Kyrkobönen genomförde vi på ett annorlunda sätt. Hoppas det upplevdes fungera. Predikan lurade jag en av närvarande präster att medverka i. Men då tar man en risk - han kan börja prata om nå't helt annat än man tänkt :)
Idag hade jag åkt motorcykel till både Hertsön och Sävast, så efter eftermiddagsbönen blev det en extra MC-tur. Körde efter gamla militärvägen mot Niemisel för att få lite kurvor. Hade nog tänkt köra ända till Morjärv men vände i tid då det började bli lite svalt. Ett kort ögonblick hann jag tänka att om jag kör ända till Morjärv så kunde jag lika gärna fortsätta till Juoksengi och värma mig i kollegas bastu, men jag övervann den frestelsen i tid. Knackade istället på hos annan vän utanför Råneå, men han var inte hemma.
Nu är jag hemma.
Begravning
Jag lärde känna Gunnar i mitten av åttiotalet då han med sin familj kom till Gammelstad. Vi blev kollegor och han och familjen flyttade in i ett hus på samma gata där vi bodde. Eftersom våra tre barn var i ungefär samma ålder så hade vi en del med varandra att göra även privat.
I några år arbetade Gunnar i församlingen (Nederluleå) men när sjukhusprästtjänsten vid lasarettet i Boden blev ledig så sökte han den. Jag kom att sakna Gunnar som nära kollega men han anförtrodde mig att det var sjukhusprästtjänsten han redan tidigare haft siktet inställt på. Han hade ju även tidigare haft sådant arbete söderut.
Gunnar med familj flyttade till Boden och därmed fick vi mindre med varandra att göra.
När sjukhusen i Luleå och Boden stängdes så flyttade sjukhuskyrkan till det nya gemensamma lasarettet i Sunderbyn och Gunnar flyttade givetvis med och blev återigen präst i Nederluleå. Men då hade jag redan slutat i församlingen så vi har inte varit nära kollegor på senare år, men vi har setts i olika sammanhang.
För ett drygt år sedan då jag låg en vecka på sjukhuset fick jag besök av Gunnar två gånger. Han var då redan märkt av sin sjukdom men jobbade fortfarande. Därefter har jag mött Gunnar två gånger, den ena vid en gudstjänst i Rörvikskyrkan den andra gången när jag hälsade på hemma hos honom och Lena. Vi fick då be tillsammans.
Många är det som bett för Gunnar under hans sjukdomstid, många med bön om ett helande. Nu blev det inte så. Varför? hör kanske till de frågor som en gång blir besvarade. Tröst får vi söka i det faktum att det största helandet ligger i att gå döden till mötes i tron på sin Frälsare.
Vila i frid till uppståndelsens morgon!
Crosstrainer
Övervägde slå på värmen så man om någon dag kan vara där någon gång, men tvekade. Det är ju fortfarande lite småkallt.
Crosstrainern hade dock vissa likheter med mig: en skruv lös, men fungerar hjälpligt ändå och den saken är lätt att fixa. I crosstrainerns fall alltså. Hur det går i mitt fall kan jag inte bedöma.
Det där ordet crosstrainer skulle man ju kunna göra något uppbyggligt av. Får se om jag kan klura ut något till predikningarna i helgen då jag ska vara på Fridsförbundet i Boden (Mariakyrkan, Sävast). Med stöd av kära läsarnas trogna böner ska nog något lämpligt ord ges.
- - - -
Fel: den hade inte en skruv lös utan det var ju en skruv (bult) som fattades. Tur att jag inte bara har en skruv lös utan i förrådet har en massa lösa skruvar. Nu är det fixat.
Tjugoårsfirande
Efter högmässan, då jag tillsammans med kyrkvärdarna ägnade mig åt div i sakristian, blev jag ombedd komma till köket. Döm om min förvåning - och glädje - som kom över mig då jag på serveringsbänken såg den tårta som Ingela gjort (hon är utbildad konditor). Den gesten uppskattade jag.
Ett trevligt kyrkfika blev det. De tjugo åren syftar ju på den tid som gått sedan jag började i Örnäsets församling. Men eftersom jag började i Hertsökyrkan först 1999 så kan vi ju snart ha en 15-årstårta också :)
När jag ändå håller på och laddar upp bilder i bloggen så kan jag ju också passa på att visa hur det numera ser ut i Hertsökyrkan efter den sista ommöbleringen, vilken jag tidigare omtalat.
När kyrkan invigdes stod möbleringen snett i rummet med altaret framför det hörnfönster som anas i bildens högra del. Det ändrades ganska fort eftersom gudstjänstfirarna blev bländade alla soliga söndagar och prästen stod i motljus och såg ut som en mörk skugga i ansiktet. Under många år var altaret vid södra väggen, men vid sista renoveringen placerade vi det åt rätt håll - öster.* Nu väntar vi bara på den stora ikon som är på väg att färdigställas för att placeras på väggen bakom huvudaltaret och kanske får vi bestalla fyra, fem till, i mindre storlek, så blir nog kyrkorummet ganska komplett. Korset bakom altaret är ett av Eva Spångbergs, ett processionskors som tillhör OAS-rörelsen.
Sedan söder-tiden finns ett kors på södra väggen som under många år upplevts som helt omotiverat utslängt, men nu fixade vi ett litet bönealtare där och placerade ljusbäraren bredvid. Inte så illa tycker jag själv. På nedre bilden ser man även i södra väggens innersta del en bit av den väggmålning som fungerade som altartavla i kyrkorummets ursprungliga användning.
* återigen? Har hört glunkas lite svagt att det ska ha prövats östriktning på kyrkorummet under någon tidigare period mellan "snett" och "söder". Men det var i så fall långt före min tid.
Tjugo år
Nu har jag varit tjugo år på samma jobb. Eller kan man säga det? Jag har bytt område inom församlingen och arbetsgivaren har blivit ny, fastän samma, då Luleå Kyrkliga samfällighet upphörde och Örnäsets församling blev en del av Luleå Domkyrkoförsamling igen. Nå, jag anser att jag varit på samma jobb i tjugo år. Det var nämligen den första maj 1992 som min anställning i Örnäsets församling (Luleå kyrkliga samfällighet) startade.
Vad ska jag fokusera på när jag ser tillbaka? Människor jag mött? Massor givetvis, men det är bara att erkänna att jag börjar uppleva samma sak som andra begynnande åldringar: man minns gamla tider bättre än de senare. Antalet konfirmander, dopföräldrar, sörjande m fl som jag mött under åren kan jag inte hålla reda på. När man tjänstgjort så länge på samma ort blir det givetvis många människor som man möter i flera sammanhang. Och då folk i familjer ogenerat flyttar över församlingsgränserna kan det ju hända att man i Örnäset vigt någon som man döpte i Nederluleå på 80-talet.*
Det jag dock skulle vilja slå fast efter alla år är vikten av lokal anknytning. Under många år har vi inte orkat med att förverkliga det i alla dessa avseenden. Mina klara minnen från dylikt kommer istället från Nederluleå på 80-talet. Under några år drev vi hårt att distriktsprästerna i de flesta fall skulle vara dopförrättare för familjer inom distriktet. Innebar att man omöjligt kunde ha speciella "jourhelger" för prästerna. Ofta kunde alla präster jobba samma lördag och ha ett dop var. En ordning som ur arbetssynpunkt till slut blev orimlig. Men ur kontaktsynpunkt var det ovärderligt. Det innebar tex att jag döpte nästan alla dopbarn på Porsön födda 1983. När vi sedan flyttade till området så kunde min äldste son en gång glatt rapportera: "pappa du har ju döpt nästan alla i min klass".
En annan dylik lokalanknytning som vi hade i Nederluleå var utdelandet av julblommor till de äldre. År efter år besökte man hem i samma byar och träffade både äldre och yngre.
Läsarna noterar att jag här ger exempel på det jag sade tidigare: man minns gamla tider bättre. Den mest tydliga lokalanknytningen under Örnästiden har ju varit konfirmanderna, där vi tidigare haft grupper i alla distrikt, ledda av respektive präst. Nu när konfirmanddeltagandet sjunkit har grupperna i varje distrikt tyvärr försvunnit. Att försöka ha lokalanknytning i samband med begravningar är ju alltid svårare. Vem ska man ta sikte på? Den avlidne? Knappast så stor idé om kontakt ska knytas för framtiden. De anhöriga? De kan ju lika gärna bo i annan del av församlingen eller i grannförsamling.**
En viss sorg kan jag känna över att hela svenska kyrkan just nu - och vår enskilda församling glider med i samma skeende - är inne i en process som drar mot stordrift, centralisering, rationalisering. Jag beklagar det. Verkligt församlingsliv - som är något annat än av anställda producerad verksamhet - kommer alltid att byggas nerifrån med de lokala gemenskaperna som bas.
Eller ska jag fokusera på mina arbetskamrater?
Vilka är det som finns kvar (om jag räknar gamla Örnäsdelen av vår nuvarande hopslagna storförsamling) som jobbade redan när jag började våren 1992?
Ingela - nu arbetskamrat i Hertsökyrkan
Kent - outtröttlig i berättandet av dåliga historier
PeO - vem vet vad han egentligen heter bakom förkortningen?
Lena - trotjänare i Björkskatan
Kerstin - detsamma, gammal kamrat från ungdomstiden
Har jag glömt någon? Tvingas inse att jag nu själv är en av de gamla, jag som alltid tyckt att det var "nyss" jag började.
Eller ska jag fokusera på kyrkoherdar jag haft? (med början i Örnäset, återvänder i den exposén inte till Nederluleåtiden)
Jan, Karin, Olof, Anna-Stina och nu dompr Peder.
Jan och jag hade mötts i ungdomsarbetet redan många gånger under 70- och 80-talen och jag kände stor glädje när det var klart att han blivit kyrkoherde. Karin och jag hade varit studenter samtidigt under några år och mötts bl a i teologgruppen och sedan varit kollegor i samma stad. Vi hade båda varit studentpräster, hon först, jag några år senare (knappt två år mellen Nederluleå- och Örnästiden). Olof var en gammal KU:are från Nederluleå som jag mött redan som ung präst och även haft lite handledning för under en av hans praktikperioder. När vi i efterhand träffas så konstaterar vi alltid att vi fanns så nära varandra under hans kyrkoherdetid men sågs så lite. Anna-Stina hade ju varit komminister i församlingen innan hon blev kyrkoherde. Vi brukar ömsesidigt reta varandra, den ene för att den andre är för gammal, den andre för att den ene är för ung. Vem som retar vem på vilket sätt får ni gissa! Peder: vi har under åren inte haft så mycket med varandra att göra, men så har han ju större delen av sin prästtid varit i Piteå - en stad som Lulebor sorgfälligt undviker så länge det är möjligt.
Ska jag skriva något om de stormar som varit kring min person?
Kulmen var ju 96-97 då Kuriren första året haft en reportageserie om Synoden, vilken jag var medlem i, och andra året skrev mycket om mig då jag tagit rollen som dekan i den lokala avdelningen. Det första året var väl OK men det andra...
När jag i tidningen omtalats som dekan i Synoden*** - vilken "alla" visste var något ytterst skumt trots att ingen egentligen visste vad det var - så drabbades jag under fr a några veckor på våren av en storm av kritik och avståndstagande som är det värsta jag varit med om i hela mitt liv: flera kritiska tidningsartiklar,**** massor av negativa insändare, konfirmandföräldrar dök upp i kyrkan och skällde ut mig efter noter för att jag haft mage att - dom ovetande - ha en så fördärvlig åsikt och likväl ta mig friheten att undervisa deras ungdomar i ett helt år utan lov; konfirmander bytte grupp till andra änden av stan; konfirmander målade djävulshorn med rött på min bild i tidningen och lade den på kyrkbänken; högstadiets elevråd ställde ultimatum till skolledningen att jag inte fick ha skolavslutningen; en samtals-och gemenskapsgrupp i en bostadsförenings regi vägrade längre vara i församlingshemmet (jag hade personligen inget med gruppen att göra); stora mängder människor som mött mig i fullt förtroendfull relation i åratal var plötsligt jättekritiska; under en studieresa för gymnasister till Auschwitz som skedde samma vår uttryckte flera av ungdomarna rakt ut att jag inte borde få vara med på resan - för att nu nämnda de viktigaste och mest påtagliga händelserna.
Men det hela vände i sina radikalaste former ganska snabbt. Redan på den nämnda studieresan, när vi satt på tåget hem från Stockholm hamnade jag i samma kupé som två av de tidigare mest kritiska tjejerna. En av dem uttryckte: "du har verkligen under dessa dagar rivit ner många av mina fördomar om präster". Den nämnda gemenskapsgruppen var - med lite skammens rodnad på deltagarnas kinder - tillbaka i församlingshemmet redan efter sommaren osv.
Att det hela blev en total chock för många av mina arbetskamrater inser jag väl: att plötsligt se en arbetskamrat beskrivas i media i ytterst kritiska ordalag och få massor med frågor om sådant man inte vet ett smack om, det var naturligtvis väldigt påfrestande för många. Men jag får erkänna att jag var lika oförberedd. De åsikter jag har i olika kyrkliga frågor har jag haft unde hela min prästtid, och aldrig tidigare råkat ut för något dylikt. Men det som drabbade mig personligen (och därigenom även min familj) under några påfrestande vårveckor, var av en karaktär och en (omotiverad?) intensitet som gör det mycket svårt (för mig) att förstå och förklara utan att ta till tankar av typen "ondskans andemakter i himlarymderna".
Nå, nu har det lugnat sig sedan länge och vi jobbar vidare. Min glädje över att få fira mässa och predika är lika stor som förr. Känner ingen saknad över att aldrig ha blivit kyrkoherde eller annan typ av "byråkratpräst".
Nu har jag drygt 6 år kvar till pension. Om jag inte går över två år, vilket alla i vår ålder lär behöva om dom ska få någon vettig pension efter det att fyrtitalisterna gått före (som vanligt) genom samhällssystemet. Jag lär väl bli kvar. Är det efter 25 år man får en klocka? Vilken annan församling skulle annars vilja ha mig? Borde jag de sista åren återvända till min "första kärlek", Nederluleå. Kh därstädes får väl höra av sig om han är intresserad värva mig. Kanske får jag nöja mig att ha vissa kurviga vägar inom Nederluleå som hojvägar för trevliga kvällsturer och välsigna människorna från MC:n.
* korrekt ska kanske i ett sådant fall vara att man möter människorna pga att dom bor i Örnäsets församling (nuv Luleå Domkyrko), men om dom ursprungligen kommer från Nederluleå är chansen stor att vigseln blir där, den nuvarande boendeanknytningen till trots.
** just i denna text fokuserar jag på de prästerliga kontaktytorna genom bla kyrkliga handlingar mm. En församling har ju också andra stora kontaktytor genom diakonin, skolarbetet mm
*** och det kopplats ihop med ett yttrande av Dag Sandahl inför vigningen av Sveriges första kvinnliga biskop
**** dagen efter den värsta artikeln - med krigstidsrubriken "vi vill slippa ha med denna man att göra" över ett helt uppslag - mötte jag Kurirens kulturredaktör på sta'n (vi kände varann då vi hade barn i samma klass). Hon rusade mot mig över gatan och uttryckte i praktiken en ursäkt å tidningens vägnar med orden: "Tobbe, du ska veta att det är inte alla på tidningen som tycker likadant". Det har jag alltid med tacksamhet och glädje burit med mig.
- - - - - -
Rättelse: jag noterade vid en extra genomläsning (jag korrekturläser ofta min inlägg en extra gång efter en tid, då ser man lättare felen) att jag felstavat ordet kyrkoherdar. Det hade blivit kyrkhoredar. Vad menas med det? :)
Våren är här...
...även om det inte riktigt märks på vädret. Nu har nämligen de tre viktigaste vårtecknen skett:
1. Fyrverkeriet vid majbrasan vid Högskolan
2. Första maj-rundan för motorcyklar
3. Lunds studentsångare på TV
Viktigast är dock givetvis MC-rundan. I år var vi ganska många, men om man ska gissa utifrån hur lång bit av Älvsbyns Storgata vi lyckades proppa igen med motorcyklar så var vi en bra bit under rekordet på ca tusen. Men någon officiell siffra har jag inte hört. Bilden - just från Älvsbyn - är beviset för att jag var med.
Detta är sjunde gången jag kör majrundan. Under alla år utom det första har jag varit aktiv att sälja våra pins -ett nytt för varje år - varje åkares bevis på deltagande och en nödvändig inkomstkälla för SMC Norrbotten, om vi ska kunna hålla arrangemanget igång. Men jag måste nog erkänna att jag blivit sämre säljare för varje år. Det beror sannolikt på att för varje år blir det fler som man känner igen som man måste surra med en stund. I Luleå fastnade jag också en lång stund med en hojägare som har just den modell som jag erkänt visst lust att köpa: Yamaha TDM 900. Vi snackade så länge att hade vi fortsatt en kvart till så hade det blivit affär. Han var nämligen på väg sälja sin och byta till Triumph Tiger 1050. Eftersom han också hade en kompis som var på jakt efter en Honda Transalp så lyckade vi nästan sy ihop ett triangeldrama - av helt dygdig sort, dock!
En typisk märkesförsäljning kan te sig ungefär sålunda:
- Tjäna ungdomar, har ni fått chansen köpa Första maj-märket?
- ??? (= offrens ansiktsuttryck)
- !!! (= mitt ansiktsuttryck)
- Nä!
- Då får ni chansen nu!
- Nä, jag tror inte det.
(Pinsam tystnad under vilken psykologin verkar till min fördel)
- Det var inte det svar jag ville höra.
- Det säger du?
- Ja, det säger jag
- Vilket svar ville du höra då? (den potentielle köparen är redan besegrad, men det vill han inte erkänna än)
- "Givetvis!!! Självklart ställer vi upp och stöder SMC, så att vi har råd fortsätta denna fantastiska tradition! Vi vill naturligtvis inte vara några snyltare som plockar russinen ur kakan och låter andra stå för fiolerna."
- (Leende) Du ger dig inte du.
- Nej, det gör jag inte.
Börsen plockas fram och affären är i hamn. 30 kr till SMC Norrbotten och 10 kr till SMC:s skadefond (där motorcyklister som skadats i olycka kan få hjälp till rehabilitering el dyl)
Men nu har jag nog tappat stinget en aning. Sålde bara 60-70 märken, mot första årets ca 150. kanske ska jag skylla på att jag i Älvsbyn inte alls förökte sälja utan ägnade hela pausen åt att surra med min gamle kamrat och hans hustru.
Vid slutstationen Nolia i Piteå träffade jag förste ägaren till min hoj. Då han visste att hojen gått ca 8000 mil när jag körde omkull våren 2009 så fick han mig att inse hur lite jag kört de sista tre åren. Vägmätaren står nu på ca 8500, till vilket ska adderas de ca 100 mil jag körde ifjol med trasig väg- (och hastighets-!)mätare. I snitt ca 200 mil per år. Jag vet att många inte kör mer, vilket man kan se på blocket ibland där det kan säljas 5-6 år gamla cyklar som inte rullat mer är 1000 mil, men förr brukade jag vara uppe i den mängden innan maj månad var slut. Men det var väl nyhetens behag. Kunde dock vittna om att nu - efter några års partiell MC-fasta - känns det som att lusten börjat återkomma. Det tog han emot som ett tröstande ord. Kanske blir det en längre semester i år. Planen är att ta hojen till OAS-mötet i Kungsbacka.
På hemvägen från Piteå övervägde jag svänga förbi arbetskamrat i Klöverträsk som erbjudit mig komma förbi på en fika. Men det var redan lite för sent för den omvägen. Kanske hinner jag förbi en sväng vid senare tillfälle innan kakorna är slut.
