Torbjörn Lindahl

Ge den ditt stöd. Googla lite så hittar du mer Information.

Just nu stöder fonden barnmorskan Ellinor Grimmark som har en stor rättegångskostnad att betala. Hon förlorade i Jönköpings tingsrätt när hon drev att hon diskriminerats när hon inte fick arbete efter att hon uttryckt sin hållning i fråga om aborter.

 

Jag ska inte försöka beskriva hela fallet i detalj då jag inte är så insatt i detaljerna. Men jag tror detta är en principiellt viktig fråga för alla kristna. I sverige finns ingen reglerad samvetsfrihet för sjukvårdsanställda så att dom t ex skulle ha rätt slippa deltaga i arbete med aborter. Men i de flesta europeiska länder finns en sådan samvetsfrihet.

 

Därför är Ellinor Grimmarks kamp av stor principiell betydelse. Ge ditt stöd.

Om 1000 pers ger 1000 kr

eller

2000 ger 500 kr

eller 

4000 ger 250 kr

 

då är hennes nuvarande rättegångsskuld på en knapp miljon betald. En baggis för Sveriges samlade kristenhet. Eller ska vi ta det ordentligt på en gång, 100 pers ger 10000? För det kan behövas mer när frågan förs till hovrätten och på sikt kanske ända till eurpadomstol.

 

Så ge ditt stöd till samvetsfriheten. Låt inte en enskild individ ruineras för att hon hjältemodigt för en kamp för oss alla.

Ge en gåva! En ordentlig gåva!

Swish 123 589 6519 (ange Samvetsfrihet i meddelandefältet)

ska man visst inte göra. Jesus säger ju som bekant att det rike som gör det kan inte bestå. 

 

Varför kommer dessa ord i min tanke? Jo därför att biskop em Wadensjö i debattartikel SvD lär öppnat dörren en aning för reinkarnationstanken. Men någon dag senare gick en av biskoparna Modeus ut och skrev att Wadensjö har helt fel. Biskop mot biskop således. Rike som kommit i strid med sig själv.

 

Det fanns en tid när det var en hederssak för biskoparna att uppträda enigt (i alla fall utåt). Men föralldel Wadensjö är ju pensionär så han räknas kanske inte.

 

Nu är det kanske någon som anser att Wadensjö förespråkat villolära och som därför kommer att anmäla honom till Ansvarsnämnden för biskopar.(Folk är ju som bekant galna i anmälningar numera.) Men det kommer anmälaren inte att få något för. Biskopar blir nämligen aldrig fällda eftersom det vore för pinsamt. Och dessutom skulle ju den friande domen för Wadensjö innebära att den biskop som Wadensjöanmälaren sannolikt sympatiserar med nämligen Modeus skulle ha fel eftersom båda inte kan ha rätt samtidigt när dom tycker tvärt emot varandra. 

 

Alltså visar det sig paradoxalt nog att den som vill få Wadensjö fälld pga sina reinkarnationstokerier den bör istället anmäla Modeus. För när Modeus blir friad - vilket biskopar alltid blir, se ovan! - så måste i konsekvensens namn Wadensjö ha fel eftersom han tycker tvärt emot Modeus.

 

Klart som korvspad!

 

F ö fick jag lyckligt mitt andra barnbarn idag. Det är därför jag är på så strålande humör:)

förvandlas understundom till nötare av soffor och porslin i mitt enkla tjäll. Lite folk hade jag på besök i kväll. Mat och kaffe o tindrande ögon inför julgranen med dess levande ljus.

 

Och så sjöng vi julpsalmer. Flera stycken och "När juldagsmorgon glimmar" både i den traditionella varianten* och I "Kyrkovisor-för-barn" - varianten** som är den som blivit intagen i nuvarande psalmbok.  Jag gillar bättre den gamla. Du vet textvarianten med "jag vill ej mer bedröva med synder dig igen". Det är väl någon kyrklig finsmakare som tyckte det var opassande tala om synder i en barnvisa. Själv tycker jag det är utmärkt. Jag minns mycket väl - och jag tror att jag bloggat om det förr - hur just de orden grep mig som barn. Jag skulle säga att det sannolikt var första gången jag erfor något av det som skulle kunna kallas väckelse i samvetet. Insikten att om jag gör fel, syndar, så bedrövar jag Jesus. Det var nog det starkaste sätt på vilket jag upplevde att jag fick en relation till Jesus själv. Och till försoningen. Jag beklagar om nya generationers barn berövas möjligheten uppleva detsamma.

 

- - - - - - 

 

* ska vi tacka för västlaestadianska psalmboken? där finns gamla texten

 

** varje gång som man som barn t ex i söndagsskola eller Familjegudstjänst var tvungen sjunga Kyrkovisorvarianten så tänkte man alltid "det här är fel, det här är inte på riktigt"

Med julgudstjänster för i år. Eller ska man kanske tänka att det är julgudstjänster alla helgdagar t o m Knut eller kanske t o m t o m Kyndelsmäss? Nå den riktigt intensiva julen är över nu. Två gudstjänster mer än planerat fick jag  leda pga inhopp för krasslig kollega. Men inte särskilt betungande.

 

Lite färre deltagare än jag förväntat mig har det kanske varit vid några tillfällen. Är folk bortresta eller ska vi skylla på vädret eller något annat?  Vid kvällens gudstjänst i Hertsön gav dock händelserna mig en liten förmaning. Vi var bara elva deltagare inklusive personal och kyrkvärdar så jag hann tänka att kanske är det onödigt med gudstjänster så många dagar i sträck. Men i samtal efteråt med några av deltagarna fick jag erfara hur betydelsefullt det varit att deltaga just denna gång. Alltså stärks jag i min hittillsvarande tro att man ska fira gudstjänst regelbundet på alla helgdagar. Man vet inte vilken gång som just någon enskild person behöver komma.

 

Vad ska jag säga? Stort tack till er som alltid går i kyrkan och som därmed gör det regelbundna gudstjänstlivet möjligt. Kyrkbänksnötandets ämbete är ovärderligt!

Enligt planerigen i församlingen skulle jag varit ledig julafton och juldag men sedan lett gudstjänst och predikat de följande två dagarna. Men pga kollegas sjukdom får jag även rycka in på julotta. 

 

Så nu blir min personliga predikotur:*

Juldagen kl 7 julotta i Örnäset

Annandagen 11 Högmässa i Hertsön

Söndag 18 Högmässa i Hertsön

 

Blir det betungande? Nej, jag brukar säga att den präst som tjänstgjort i Nederluleå på 80-talet klagar aldrig. Jag minns jular då jag hade tre julottor, 5.30, 7.30 och 9. Det är ju gudstjänstfirandet som är grejen med julhelgen. Den av julhelgens gudstjänster som annars är mig kärast är nog juldagens högmässa. Kanske beror det på just erfarenheterna från min första prästtid. Eftersom jag oftast hade julottor (senare även midnsttsmässa + julotta) och det var svårt få familjen med småbarn med på någon av dem så blev det ofta så stt vi som familj sedan gick tillsammans i högmässa i Nederluleå. Jag tycker det är tråkigt att juldagshögmässan numera ofta rationaliseras bort i många kyrkor. Men i år får jag återuppleva traditionen från min första prästtid: leda julotta och sedan gå i högmässa. Men då får jag byta kyrka. Kan du gissa till vilken?

 

- - - - -

* i den kyrka som annars ligger mig varmt om hjärtat, Hertsön, firas även juldagshögmässa kl 11 (och julbön på julafton kl 14). De gudstjänsterna leder Bosse.

 

Återstår att se om fortsatt sjukdom leder till fler gudstjänstinsatser för mig under senare delen av helgen.

Har man ju nästan alltid numera. Om man vill ha en levande gran och särskilt om man vill ha en riktig normal svensk gran och inte nåt sånt där snabbodlat konstigt danskt åbäke. De flesta granförsäljare säljer nämligen numera slut på sina granar kring första söndagen i advent. Adventsgranar och inte julgranar borde dom heta i så fall. Hörnet av Coop Arenas parkering, mitt emot Kvantum är ju en klassisk plats för julgransförsäljare. Men i år såg jag bara till dom i månadsskiftet nov-dec. Kan ju i och för sig också bero på att jag numera ofta tar en buss som går en annan väg. Men de gånger jag åkt den vägen under senare delen av adventstiden har dom inte varit där.

 

Och absolut inte nu. Och jag som fortfarande minns dom verser vi i mitt föräldrahem alltid läste när adventsljusen tändes. Fjärde versen börjar "när fjärde ljuset brinner vi hämta julegran..." Alltså ingen julgranshämtning före fjärde söndagen i advent.

 

Alltså fick jag i afton bege mig mot Storheden i jakt på gran. Men där kan det bli konstiga odlade åbäken. På Blomsterlandet hade granarna tagit slut i förrgår. På OBS! fanns en kvar. Men på den var toppen avbruten. Men nöden har ingen lag. Jag tog granen med lös topp till rabatterat pris. 

 

Så nu har jag varit granreparatör/grandoktor. Jag fäste först en liten plastbehållare med silvertejp på granens avhuggna stam. Placerade sedan den lilla toppen i densamma och band fast den med stålttåd. Nu kan jag vattna toppen i behållaren och hela konstruktionen syns knappast. Fantastiskt. Ända felet var att när jag for från OBS! Med min skadade gran i bilen såg jag utanför Korvgubben att där stod en utomhusgranförsäljare med massor med - sannolikt hela! - granar till salu. Enda trösten var att det också var sådana här framodlade onaturliga åbäken. Hade det varit riktiga svenska granar då hade jag grämt mig. Nu slipper jag det.

 

Vilken tur!

Fjärde söndagen i advent går nu mot sitt slut. Högmässa ledde jag idag. Tjugo i elva hade bara en person kommit men efter gudstjänsten hörde jag att kyrkvärdarna räknat in 38 personer. Inte så illa. Jag höll på att skriva att för en gångs skull var det ingen präst närvarande (förutom celebranten/predikanten själv) men så kom jag på att det var en (1). Alltså lyckades jag inte med det som en bloggare vars blogg jag ofta läser men dock aldrig längre rekommenderar, har uttryckt, nämligen att man ska vara snäll på bloggen på söndagar. Alltså inser jag att jag förtjänar en domkapitelsanmälan till eftersom en pensionerad kollega råkade befinna sig i kyrkan. Inte lätt att vara bloggare i dessa tider.

 

Vid kyrkkaffet blev det samtal om skillnaden mellan lutherskt och katolskt. Men kära läsarna kan vara lugna. En av dem som deltog i samtalet är laestadianpredikant. Det garanterar att den rena lutherska läran avgick med segern i debatten! 

 

F ö funderar jag lite på hur jag egentligen ska uppfatta domkapitelsbeslutet. Jag fick ingen erinran. Men lite "kritik". Vad är den egentliga skillnaden kan man undra. Bäst att fråga biskopen när vi ses. Jag fick ingen prövotid men i beslutet står likväl att domkapitlets "tillsynsansvar fortgår och att uppföljning kommer att ske genom biskopens och domkapitlets tillsyn". Hur länge kan man undra. En prövotid hade varat tre år, det är bestämt i kyrkoordningen. Men denna mer diffusa "uppföljning"? Ett år? Fem år? Och hur ska den ske? Genom att biskopen dagligen läser min blogg? Det skulle jag verkligen uppskatta. Det säger jag helt ärligt. Har t o m funderat över om jag ska inleda varje blogginlägg med ett "hej biskop Hans" under det kommande året.* Fast å andra sidan tar väl en biskop hjälp av sina medarbetare. Och då vet jag - även jag som inte är på Facebook har fått hjälp av mina medarbetare - att det på stiftskansliet finns åtminstone en (1) person som i somras uttryckte mycket tydlig kritik mot mig och denna ringa blogg. Alltså torde biskopen och domkapitlet i sin närhet ha den kompetens som krävs för att avslöja bloggens eventuella framtida förgripligheter.

 

Allt är således under kontroll. Ingen behöver oroa sig. 

 

- - - - - - 

 

* om någon nu tycker att jag börjar bli väl glättig när jag omnämner biskopen så betänk att biskop Hans och jag känt varandra ända sedan vi var tonåringar!

är det väl nästan att Kuriren inget skrivit om domkapitlets friande beslut. Särskilt som det var just på Kurirens förstasida som jag med nästan krigsrubriker fick det lagom smickrande omdömet SKANDALPRÄST. Och det utan egentlig täckning i texten.

 

Och dessutom pga skriverier på bloggen som domkapitlet nu i sitt beslut beslutat bestämt inte kritisera. Det vore väl en nyhet om någon: konflikten mellan å ena sidan den bild av mig som Kuriren ville måla och å andra sidan den bild som domkapitlet nu bestämt ska gälla. Oenighet och konflikter är ju mycket mer nyhet än enighet har vi lärt oss. Så nu väntar vi på den smaskiga rubriken "Kuriren hade fel". Men att en tidning ska erkänna sina fel är väl för mycket begärt. Men ett pling i min in-box i datorn med en ursäkt från chefredaktören kunde väl vara på sin plats.

 

Men det tragiska är ju att media ofta inte lever i verkligheten utan i den verklighet dom själva skapar.

 

Min verklighet är just nu på bussen på väg hem från jobbet.

Min gamle kamrat skrev för något dygn sedan ett inlägg på sin blogg med rubriken "NSD ljuger". Själv hade jag ungefär samtidigt tänkt skriva ett inlägg med rubriken "Tack NSD".

 

Ändå syftar vi båda på samma sak: NSD:s rapportering om domkapitelsbeslutet i mitt ärende.

 

???

 

Så här är - var - läget. I fredags eftermiddag såg jag - efter tips från en arbetskamrat - att NSD i nätupplagan omnämnt saken utifrån Domkapitlets ytterst kortfattade pressmeddelande. NSD skrev att jag var friad men fått lite kritik. Men ihop med en summering av försommarens händelser, länkar till tidigare artiklar om mig och fr a rubriken "Präst kritiserad för homoinlägg" så blev ju definitivt det sammanlagda budskapet att jag av domkapitlet blivit kritiserad just för det tidigare uppmärksammade inlägget med diskussion om ordet fobi. Men sanningen är ju att mot just det inlägget hade kapitlet ingen som helst kritik vilket jag tidigare redogjort för. Helt uppenbart att NSD bara dragit alltför snabba slutsatser av pressmeddelandet utan att se i själva beslutet.

 

Då blev jag riktigt irriterad och skrev ett argt mail till NSD med förklaring och hänvisning både till min blogg och beslutet. Och se - efter några timmar var nätartikeln nyskriven och med ny rubrik "Präst kritiserad för blogginlägg". Det var en bättre rubrik. I princip sanningsenlig även om sannolikt många läsare fortfarande skulle tro att kritiken likväl handlar om det från sommaren kända inlägg där alltså ingen kritik gavs. 

 

Men det var detta faktum att tidningen trots allt kunde lyssna och efter påpekande åtminstone något ändra sig, som var skäl till min tacksamhet. Helt nöjd var jag dock inte förrän möjligen lördag morgon då jag såg pappersupplagan. Samma brödtext som på nätet men ännu bättre rubrik: "Präst blir friad - får kritik". Med den rubriken var jag nöjd.

 

Min gamle kamrat då? Varför så irriterad? Dels hade han inte sett papperstidningens rubrik och dels när han sent på fredagskvällen läste den förbättrade nätversionen likväl inte läst eftermiddagens variant. Han såg alltså inte den relativa förbättringen. Och eftersom han är en man som verkar sträva efter fullkomlighet så tycker han uppenbarligen att om domkapitlets huvudbeslut är frikännande så ska detta vara det dominerande rubrikbudskapet, inte att ett underordnat sidobeslut framstår som det viktigaste. I princip är jag helt överens med min gamle kamrat men som sagt jag tolkade inte bara en ögonblicksbild i NSD utan en pågående förändring. Därav min något positivare reaktion. Men när jag skrev mitt mail fredag eftermiddag då var jag arg. Jag skrev att om NSD inte ändrar text och rubrik så far tidningen med lögn.

 

Kanske - som ytterligare förklaring till min något mildare reaktion i det senare skedet - är jag aningen mer desillusionerad än min gamle kamrat när det gäller media. Jag har ju varit drabbad betydligt fler gånger (vad nu det beror på?). Jag vet att konflikt, kritik och motsättningar är mer nyhet än stillhet, frid och enighet (om det inte varit världskrig i fem år!). 

 

Att en tidning i ett fall som detta skulle lyfta fram bara den - för den drabbade - "positiva" nyheten, det vill jag se innan jag tror det. Det är som man brukar säga "en nåd att stilla bedja om".

 

Fram till dess gläder jag mig över min gamle kamrats ståndaktighet i hans dröm om fullkomningen.

börjar nu. Jag menar, åtminstone rent teoretiskt kunde jag varit avkragad nu. Nu blev jag inte det. Och trodde väl inte det på allvar heller. Men lite genom-död-till-liv-känsla kan man ju uppbåda ändå. Alltså börjar mitt nya prästliv. Vad ska jag göra av det? Ta ut svängarna ännu mer på bloggen, tänkande att nu är det riskfritt för nu har alla kritiker insett det meningslösa i domkapitelsanmälande och dessutom ids inte domkapitlet göra om hela proceduren en gång till alltså kommer eventuella framtida anmälningar att avfärdas med betydligt större snabbhet? Det är ju en möjlighet.

 

En annan möjlighet i det nya prästlivet är ju att hitta på nått helt nytt i verksamheten. Nåt som kan gå bra eller åt skogen, men jag behöver ändå inte bry mig eftersom jag snart blir pensionär?

 

Nä, jag började mitt nya prästliv betydligt stillsammare. Kvällshögmässa i Hertsökyrkan. Betydligt färre än det är på dagtid. Nästa helg är mässan kl 11. Vi får se då. Fortsätter det hela så här så innebär mitt nya prästliv bara troget stå kvar på sin post precis som hittills. Hur kul är det på en skala? skulle mina barn sagt i yngre år. Som sagt, fullständigt normal högmässa blev det. Jag får tacka min gamle kamrat för lite tips till predikan som han gav vid vårt samtal igår. Det kom väl till pass. Dock i något modifierad form givetvis.

 

--------

 

Eventuella framtida kommentatorer på denna blogg bör öva sig i tanken och handlingen att underteckna sina kommentarer med komplett för- och efternamn. Jag överväger nämligen att bli i princip helt konsekvent med den kommentarsregeln att det ska vara fullständigt namn. (Den gamle kamraten har dock fortsatt dispens eftersom den signaturen hör till denna bloggs väsen.)

att vara friad av domkapitlet. Ingen vettig eller i saken kunnig människa trodde väl annat. Men att ha haft saken hängande över mig i nästan ett halvår har varit klart betungande. Inget tvivel om den saken. Jag är alltså inte avkragad. Alltså blev högmässan för två veckor sedan inte min sista. Alltså är jag vid altaret i Hertsökyrkan i morgon kl 18 och firar högmässa.

 

Jag ska senare göra några ytterligare kommentarer till domkapitlets beslut. Just nu ska jag bara förtydliga en sak så att det inte råder någon tvekan. Samtliga de blogginlägg där domkapitlet haft kritiska synpunkter - det rör sig bara om 2-3 blogginlägg, inte närmare 30 som i bilaga till  en arbetskamrats anmälan - är skrivna förra våren och sommaren. Domkapitlet riktar således ingen kritik  mot det bloggilägg som i juni detta år blev föremål för sådan uppmärksamhet och kritik; det blogginlägg där jag ifrågasatte den slarviga användningen av ordet fobi genom att skämtsamt tillskriva mig själv olika fobier. Jag måste verkligen få betona att domkapitlet inte uttalar någon som helst kritik mot detta inlägg. Istället skriver domkapitlet "att debatten...till viss del kommit att baseras på vad människor tror att han skrivit i sin blogg, snarare än det han faktiskt skrivit. Det är också möjligt att anmälarna inte enbart reagerat på vad Torbjörn Lindahl anfört i sin blogg, utan även på att en präst i svenska kyrkan kan hysa de uppfattningar som han gör." (Domkapitlets kursivering) och vidare: "Vad gäller de åsikter som Torbjörn Lindahl ger uttryck för i fråga om samkönade äktenskap samt ämbetsfrågan konstaterar domkapitlet...har han dock uttryckt åsikter som är tillåtna."

 

Alltså ingen  som helst kritik mot "fobi"-inlägget. Och dom åsikter jag hyser är tillåtna! Jag kan inte  nog betona detta. För detta är nog för mig det viktigaste i den personliga upprättelsen.

 

Det betyder att domkapitlet inte heller delar uppfattningen - uttryckt i Radio av en kollega i staden - att jag därigenom varit ute på "farliga tassemarker". Viktigt få uttrycka även det.

 

Nu gläder jag mig storligen över att Luleå slog Frölunda - på bortaplan!

 

Med vänlig hälsning till alla mina sex domkapitelsanmälare (fyra anonyma), alla som kritiserat eller understött kritik mot mig och/eller min blogg (vänligt eller bestämt) i gammelmedia eller sociala medier - jag tänkte först nämna er alla vid namn men insåg att jag kunde glömma någon och ville inte att denne då skulle känna sig kränkt eller åsidosatt, och det är säkert många av mina kära kritiker jag skulle missat eftersom jag aldrig läser på Facebook, alltså blir det i klump;

 

från mig, till er alla:

 

DOMKAPITLET HAR FRIAT MIG!

 

Beslutet togs vid sammanträdet den 3 december och nu har jag fått protokollet.*

 

När det gäller ett tillsynsärende av den typ som det här varit fråga om så har ett domkapitel tre möjliga "påföljder" att döma till:

1. Ge en erinran

2. Ge tre års prövotid

3. Ta ifrån prästen rätten att utöva prästämbetet i svenska kyrkan (det som i vardagslag brukar kallas "avkragning").

 

lnget av detta har drabbat mig. Alltså är jag fri. 

 

Jag noterar först (även om det står sist i beslutet) att domkapitlet rakt av beslutar avfärda anmälan från Maria Johansson Berg eftersom i den begärs att domkapitlet ska pröva min lämplighet att vara anställd  vilket är en fråga som ligger utanför domkapitlets kompetensområde eftersom domkapitlet inte är arbetsgivare. (Dessutom är jag inte ens anställd av någon arbetsgivare som heter "Svenska kyrkan i Luleå stift" - Maria Johansson Bergs formulering - min arbetsgivare är Luleå Domkyrkoförsamling, där Maria Johansson Berg är kyrkofullmäktiges ordförande!) Detta påtalade jag också i mitt yttrande över densamma anmälan. Jag tvingas erkänna att det inte är utan viss (skade-?) glädje som jag efter fyra och en halv månad kan se att domkapitlet ger mig helt rätt på dessa punkter.**

 

Med helt ogrumlad glädje ser jag också i beslutet att domkapitlet inte riktar någon som helst kritik mot det blogginlägg som startade hela denna cirkus; det inlägg där jag i juni skrev om mina fobier (bl a om Kalixofobi och Skellefteå AIK-fobi - vilket den minnesgode läsaren kan erinra sig). Tvärtom! Domkapitlet uttrycker att det begripit att blogginlägget var en diskussion om den ytliga och slarviga användningen av ordet fobi och alltså inte ett angrepp på någon grupp människor.

 

När det gäller vad jag skrivit bl a om kyrkans engagemang på Pride så konstaterar domkapitlet att "Dessa uttalanden ryms inom den fria och öppna debatt som finns inom svenska kyrkan."

 

Har då domkapitlet inga synpunkter att komma med? Jo, några enstaka ord. Bl a i ett fall när jag uttryckt mig så att det ansetts kunna syfta på enskild person. 

  

Och framför allt. Det inlägg där domkapitlet tydligast hade kritik gäller ett blogginlägg - från förra sommaren (OBS!), ett inlägg som inte alls blivit uppmärksammat i någon debatt i media! - där jag ansågs ha sått tvivel på vårt ämbetes äkthet genom vår kvinnliga ärkebiskops ämbetsutövning. Men inte heller det var av den dignitet att det ledde till ytterligare åtgärd. Det var detta som domkapitlet frågade mig om för några veckor sedan, vilket jag kortfattat bloggat om. 

 

Själv anser jag inte att det är jag som sår tvivel. Snarare möjligen diskuterar ett tvivel som redan finns. Den allmännbildade kyrklige läsaren drar sig till minnes att vid ärkebiskop Antje Jackelens besök i Rom i våras så hälsade påven henne med "Kära syster! Fru Jackelen!" Detta uppfattades i vissa media som en viss "signal". Han sa inte "ärkebiskop". Jag tvingas nu erkänna att jag - även om jag normalt inte tvivlar på denna bloggs ytterst stora betydelse - likväl inte vågar tro att påven läser min ringa blogg och att han skulle påverkats av mina skriverier. Nej, sin hållning till Antje Jackelens ärkebiskopsämbete har han nog haft denna ringa blogg förutan.

 

Gott också att domkapitlet tydligt uttalade att de två åskter som jag och många andra inom svenska kyrkan omfattar; och som i vissas ögon är mycket kontroversiella; nämligen uppfattningen att präst- och biskopsuppdragen bör innehas av män samt att äktenskapet bara kan vara en relation mellan en man och en kvinna; är tillåtna åsikter inom svenska kyrkan.

 

Så var det sagt och så kan vi lägga hela denna historia bakom oss.

 

Vad innebär då domkapitlets beslut för framtiden? Fyra enkla faktum, enligt min ringa mening:

 

1. En präst i svenska kyrkan har rätt att yttra sig.

2. Om en präst framför en åsikt som du inte delar, så innebär det inte med automatik att prästen svikit svenska kyrkan.

3. Om en präst uttrycker sig på ett sätt som du inte gillar så kan prästen ändå vara förtroendevärd.

4. Om du har en bloggande präst i din relativa närhet och reagerar på något som bloggaren skriver, så ta ett personligt samtal istället för att gå omvägen över domkapitlet!

 

- - - - - - - - 

 

* protokollet kommer naturligtvis att snarast finnas tillgängligt på kyrkligdokumentation.nu

 

** hela denna fråga kan för den okyrklige och okunnige verka aningen petig. Men det är skillnad på domkapitlets tillsynsansvar (som gäller själva ämbetet, eller vigningstjänsten som det numera kallas, dvs själva det faktum att någon är präst eller diakon; även pensonärer står under tillsyn och även de som inte har kyrklig anställning, tex präster som är lärare vid universitet) och å andra sidan arbetsgivaransvaret som utövas av aktuell arbetsgivare. Lämplighet har mer att göra med hur en präst passar för en bestämd tjänst. Ska man jobba mycket med undomar och skolor? Vilket intresse och kompetens krävs då? Av en universitetspräst kräver man kanske lite språkkunskaper osv. Jag erkänner gärna att en ytterst liten ändring i rubrikformuleringen hade gjort Maria Johansson Bergs anmälan möjlig att pröva (men den hade givetvis ändå avfärdats eftersom den helt saknade substans). Men ibland är petigheten viktig. Jag menar, vad skullle hända om jag engagerade mig fackligt och inte kunde skilja på arbetstagare och arbetsgivare eller på lönesänkning och lönehöjning?

Idag. Med en vänlig hälsning och en bok. Det kom från en vän och regelbunden gudstjänstfirare. Han ville ge mig en liten uppmuntran. Tyckte att jag verkat lite trött och missmodig på sistone. Sannolikt en riktig bedömning. Det som drabbat mig och hängt över mig under sista halvåret har varit betungande. Inget snack om det.

 

Vad är det då för bok som räcks av den som vill gjuta lite mod i en sargad gammal prästsjäl? Jo, Carl-Erik Sahlbergs Miraklet S:ta Klara.

 

Bara 75 sidor så den blev läst redan ikväll efter alpha-kvällen. Då jag tidigare läst två böcker av Sahlberg - Gud i city och Längtan efter liv - så var det inte så mycket nytt. Ett längre perspektiv bara. När jag läste Gud i city någon gång under 90-talet blev jag ordentligt gripen. Denna gång var det lite av repris när man läste.

 

Men Sahlbergs nio punkter för ett fungerande utåtriktat församlingsliv håller fortfarande.

 

Den enda punkt där jag fortfarande reserverar mig gäller Sahlbergs syn att det är nödvändigt med alkoholfritt vin i nattvarden för att man ska nå framgång i arbetet bland missbrukare. Jag tänker på den laestadianska rörelsens omvittnat omskapande förmåga. Det sägs ju att den en gång torrlade hela nordkalotten. Men nattvardsvinet ifrågasattes aldrig. Det synes som om de som gjorde bättring i laestadianismens hägn förmådde skilja på brännvinssuperi och heligt sakrament.

 

Men Sahlbergs maning till öppenhet (i bokstavlig betydelse: kyrkobyggnaden ska vara öppen), lekmannaengagrmang och Jesuscentrering - det  tror jag på.

 

 

 

tog inte slut

 

Nu väntar jag på domkapitelsprotokollet. En mig bekant bloggare har redan bloggat om beslutet på grundval av det ytterst korta refarat han fått av utredningsgruppens förslag till beslut. Kanske vågar han det pga sin väsentligt större kyrkopolitiska erfarenhet som säger honom att sannolilheten är ytterst stor att domkapitelsbeslutet blir helt i enlighet med utredningsgruppens förslag. Så är det säkert.

 

Själv väntar jag dock med fylligare kommentarer tills jag läst protokollet. Jag har redan skrivit ett utkast så det ska gå snabbt.

 

Men i dessa väntans tider kan man ju fundera en aning. Hur mycket har tex denna onödiga amälningscirkus kostat? Jag menar i pengar. Resor och telefonsamtal för utredningsgruppen. Sammanträdestid som arvoderas. Papper och kopior. Visst hade det väl varit bättre om de pengarna kunnat ges till flyktingar och fattiga eu-migranter? För att inte tala om en massa dyrbar tid som kunde använts till något vettigare.

Blev det idag eller snarare igår. Bestämde mig för en snabbtur ner för att träffa äldste sonen. 

 

Tog nattåget på fredag kväll och sista flyget hem  söndag kväll. Så hann vi få tretton och en halv effektiva timmar tillsammans. Vi hann även träffa min äldre syster en stund, men att träffa sonen var det viktiga syftet med resan.

 

Kyrkbesök blev det givetvis också. Vi gick i katolska kyrkan som sonen ibland besöker. Oj, så hemma man känner sig. Men då är det ju i grunden samma liturgi. 

 

Skillnaden är ju hur människor uppför sig. När de kommer gör de flesta korstecken med vatten vid dopfunten. Sedan en kort knäböjning i gången innan man går in i kyrkbänken. Väl på plats väljer de flesta att en stund falla ner på knä och stanna så en stund i bön.

 

Vad ska man då säga om detta? Jo, om man följer det traditionella protestant-facit så ska man säga att detta beteende hör till den "yttre kristendomen" men har inget med sann kristendom att göra. Medan när vi protestanter går in i våra kyrkor och bönhus och oftast gör ingenting - i bästa fall pratar med varandra om väder och vind - då är det ett fantastiskt uttryck för levande kristendom.

 

Jag erkänner: jag orkar och ids inte längre uppehålla den typen av protestantiska schabloner.

 

Nu orkar jag snart inte ens hålla mig vaken så vad vi idag pratade om, vart vi promenerade och var vi fikade och åt det ids jag inte heller berätta.

 

 

 

Har jag varit idag. Min gamle kamrat följde med som moraliskt stöd. Men vår föregående lunch och efterföljande kaffe med surr tog mångfaldigt mycket längre tid än mötet hos kapitlet. Det senare tog inte många minuter. Lite förklaring av biskopen om det formella i ärendehanteringen. Sen lagmannens uppläsning av utredningsgruppens förslag till beslut. Jag avstod möjligheten yttra mig och ingen ledamot hade heller någon fråga till mig. Sen fick jag gå innan domkapitlets överläggningar började. Så vad det exakta beslutet blev får jag inte veta innan protokollet är justerat.

 

Men så lite kan jag lyfta på förlåten att jag berättar att OM (jag säger alltså OM) kapitlets beslut blir i enlighet med förslaget så kommer jag om en liten tid att kunna säga till alla mina anmälare (särskilt en av dem): tji fick ni.

 

Men bäst att inget säga innan jag har protokollet i min hand, annars finns ju risken att någon säger detsamma till mig.

Ungdomar. Teologer. Präster och blivande präster. Till dem hörde vår nuvarande biskop Hans. Vi var alla mer eller mindre delaktiga i ett andligt skeende under 70-talet och början av 80-talet med centrum i Luleå stift men med förgreningar ut över landet. Hela detta skeende har i en uppsats vid Umeå universitet kallats Laestadiansk ungdomsväckelse. Många var givetvis de som i någon mån berördes av detta skeende. Men om jag tänker på teologerna i gänget, vad har hänt med oss? Och hur kom vi med i sammanhanget? Några var med redan från sin ungdomstid. Några drogs in i skeendet då de redan var teologer eller i något fall redan präster.

 

Som sagt, vart tog vi vägen? Jag försöker tänka och minnas men skippar namnen. Den som inte vet behöver inte veta.

 

En blev inte ens färdig präst. Han hoppade av utbildningen. Är nu predikande lekman i laestadianska sammanhang. Och t o m sakramentsförvaltare i bönhus i stiftet. Säkerligen i god ordning men absolut i strid med gällande svenskkyrklig ordning.

 

Tre är ortodoxa kristna varav en ortodox präst.

 

En är katolsk präst.

 

En avstod under lång tid sin prästerliga syssla men har återupptagit den i Missionsprovinsens sammanhang.

 

En är inte alls präst. Jobbar sedan många år som lärare.

 

En är präst i Finland, Borgå stift. Och en i södra sverige.

 

Två är kvar som präster i Luleå stift. Biskop Hans Stiglund och undertecknad.

 

Hur kan man beskriva detta faktum? Tex så:

"Av ett gäng teologer, ca ett dussin personer, som levde i djup andlig samhörighet och delade många rika andliga erfarenheter, är det i dag - efter i runda tal 35- 40 år - bara en (1) som står kvar vid biskopens sida som församlingspräst i Luleå stift: Torbjörn Lindahl".

 

Hur ska detta bedömas? Ska denne ende kvarvarande  ktitiseras? Och det av just biskop Hans Stiglund och hans kapitel? Tvärtom! 

 

Så inför Domkapitlets sammanträde i morgon ger jag härmed förslag till protokollsformulering som särskilt bör värma biskopens hjärta:

 

Nu ser jag fram emot mötet med domkapitlet. I morgon kl 13.45.