Torbjörn Lindahl

Någon läsare av denna ringa blogg som jag träffade för ett tag sedan yttrade att det var lite tunnt med reportage från min kyrkstuga detta år.

- Säsongen har ju inte riktigt börjat på allvar än, fick jag replikera. Men visst har det hänt förr om åren att jag varit där redan kring första maj. Men nu har stugsäsongen startat. I fredags innan jag for söderut så slog jag på värmen, och i natt sov jag där för första gången. Jag kom åter till sta'n tisdag f m efter att ha tagit nattåg från Göteborg. På resan träffade jag f ö förre kyrkoherden i katolska församlingen i Luleå. Det var trevligt. Vi har under åren haft mycket med varandra att göra bla genom de ekumeniska pastorsträffarna som vi båda deltagit i många gånger.

 

Igår kväll var jag även till Boden för träff med dem som till hösten ska kandidera för Frimodig Kyrka i Bodens pastorat.* Hör och häpna! men vi lyckades samla hela gruppen. Om några veckor träffas vi igen för att fördjupa oss i Frimodig Kyrkas valprogram.

 

Och det var alltså på vägen hem som jag svängde av och for till stugan. Taktiskt nog lämnar jag alltid nya lakan, pyjamas, handdukar mm och ser till att det finns kaffe och te när jag lämnar stugan för vintern så på våren är det bara att slå på värmen utan allvarligare förberedelsebehov. Som vanligt så lugnt och fridfullt att man....ja, jämförelser saknas. Dock störs friden numera en aning av återkommande funderingar över framtida renoveringar. Det har ju visat sig att behoven därvidlag är rätt stora. Jag borde vara pensionär så jag hade tid.

 

Under sista tiden har jag i olika omgångar nåtts av buden att det blir prästledda nattvardsgångar på sommarens båda laestadianska stormöten i Tornedalen. Alltså var oron obefogad att de initiativ som tagits lokalt på dessa orter skulle sprida sig till de gemensamma stormötena. Frågan orsakade ju, minst sagt, ett visst buller på denna blogg i vintras. Men nu tycks det alltså lugnt igen - än så länge!

---

* jag har alltså semester nu så jag knycker ingen arbetstid till Frimodig kyrka!

är vad jag ägnat stora delar av helgen åt. En systerdotter gifte sig i Göteborg. Började resan genom att flyga till Stockholm på fredag kväll. Träffade äldste sonen och sov över hos honom. På lördag tog vi tåget mot väster och sammanstrålade även med min äldre syster som också hon tog tåg från Stockholm. Syrran och jag var på väg göra det enkelt för oss i Göteborg genom att spana in en taxi men sonen ville absolut åka spårvagn, vilket han, trots sina snart 30 levnadsår, aldrig gjort förut. Då får ni också en aning om hur "off" Göteborg är för en riktig norrländsk familj. Man kan säga att han fick sin lust stillad eftersom det var en gammal skraltig vagn vi fick åka med.

 

Vigseln skedde i St Pauli kyrka, vilket som av en händelse, också är den plats där de unga tu såg varandra för första gången när de råkade få platserna bredvid varandra i en fullsatt kyrka på påskdagen för två år sedan. Kaffe i församlingsgården och sedan bilfärd upp till Åh stiftsgård där själva festen hölls.

 

Söndagen tillbringade jag hos kollega och god vän i närheten och fick även vara med om eftermiddagsmässa (för en gångs skull kunde jag, mot alla min principer (!),  tycka att en söndagsmässa var ganska lagom) i en mindre kyrka (kapell kallad) i en bygd med det för en norrlänning nästan hädiska namnet "fjällbygden". Vad ska man säga? Men gudstjänsten var fin och roligt att igen få träffa Bengt Pleijel som var en av gudstjänstdeltagarna. Tyvärr verkade den lilla stiftelseägda kyrkans framtid vara osäker. Den nuvarande kyrkopolitiska majoriteten i det pastorat där kapellet ligger vill inte längre skjuta till några slantar. Men som tur är kandiderar nu Frimodig kyrka i valet och har - givetvis! - en satsning på gudtjänstlivet i densamma lilla kyrkan på programmet.

 

Alltså: om Frimodig kyrka kandiderar i det pastorat där man är röstberättigad så det det enda verkliga alternativet på valdagen. I annat fall något annat eller blankröst.

 

 

Jo, det blev så. I går (torsdag) var jag en sväng till Pajala om aftonen. Dock med bil denna gång - vilket inte ska få vissa läsare att hoppas att det nu är slut med motorcykelskriverier på denna blogg. Fick medverka i en bibelstudiegrupp. Samma som jag besökte för ca ett år sedan. Men då hade dom förvandlat det till ett offentligt föredrag i församlingsgården. Nu var det mer den lilla gruppen. Under våren har dom talat om kyrkans sju kännetcken. Och jag fick nu tala sista gången om bönen, lovsången, gudstjänsten. Jag vinklade det alltså åt den gemensamma lovsången dvs gudstjänsten eftersom det är Kyrkans kännetecken, inte den enskilde kristnes. Samma ämne  har jag ju talat över flera gånger förr. En av deltagarna i gruppen hade varit med när jag talade över kyrkans kännetecken i Luleå, våren för fem år sedan, som träning inför seminarier på det årets OAS-möte i Borås.

 

Roligt var det få undervisa även i denna grupp som innehöll allt från laestadianer till Missionsprovinsare till katoliker och en del däremellan. Intressanta samtal blev det efteråt också även om dom kanske gled över en aning på andra ämnen. Snabbt kaffe (dock inte "snabbkaffe" ) hos god vän innan hemresa. Lite sent blev det innan jag var hemma särskilt som jag stannade en stund ungefär vid kommungränsen Kalix/Luleå för att ringa polisen och berätta att en stackars älg förirrat sig in innanför viltstängslet.

 

Med glädje tänker jag också på att jag i Pajala igen även fick träffa vänner som jag som ung lärde känna redan för ca 40 år sedan. Vänner som betydde mycket för oss mer (o?-)kyrkliga ungdomar som stormade in i delar av den tornedalska laestadianismen under 70-talets början. Deras betydelse var kanske inte att dom sa så mycket och predikade så mycket - det fanns det andra som gjorde - men dom betydde mycket genom sin blotta existens, genom att ha en allmänt väkomnande attityd och genom att hälsa vänligt och glatt och - när det behövdes - bidra med allmän typisk gästfrihet genom att ställa upp med fika, mat, övernattning, bastu eller vad det nu var som behövdes för fullkomnandet av det andliga livet. Lika roligt att mötas fortfarande efter 40 år.

 

Idag fredag (för att vara exakt just nu: igår, fredag) börjar jag en period av en dryg veckas ledighet. Den är avsedd användas till bla div arbete med sådant som brukar vara nödvändigt inför sommaren. Chansen att jag ska lyckas sysselsätta mig med något som gör att jag förleds från tanken på dammsugning är alltså stor.

 

1. Jag har varit ute och åkt motorcykel. Över sjuttio mil blev det nog på två dagar.

Upp till Pajala på lördag morgon - drygt två mils omväg över Niemisel-Morjärv för att få kurvigare väg - för att deltaga i Pingstrundan. En gång förr har jag gjort det, 2010. Den gången for vi över till Finland, till Kolari och vidare till Yläs (om det nu stavas så?). Denna gång innebar resan att man direkt vände och for tillbaka 78 km, via Korpilombolo åter mot Kalixälven. Upp förbi Jockfall, Narken och Tärendö och sedan tillbaka till Pajala. Jockfall är ju mycket vackert men fallet är snyggare senare på sommaren då det är mindre vatten i älven. Tärendö också vackert med älvar i parti och minut. I Tärendö for vi till ett gammalt Folkets hus där vi serverades köttsoppa och rieska och sedan kaffe med mockarutor. Klar stormöteskänsla. Kanske är det samma kvinnor som kokar soppa åt både motorcyklister och stormötesbesökare? Eller så är det blott en alltför vanlig servera-enkelt-åt-många-mat i Tornedalen

 

Vad är det som gör det så roligt att åka motorcykel? Ja, i ett kort tal innan avfärden från Pajala citerade biskopen några som han samtalat med på parkeringen och fått svaret frihetskänslan och närheten till naturen. Sedan biskopen berättat det välsignade han oss alla. Kanske var det biskopens välsignelse som gjorde att bensinen räckte ovanligt länge innan jag behövde slå på "reserven", eller kanske var det att kortegen körde saktare än jag gjorde ensam på morgonen? Biskopens närvaro å orten förklarades i övrigt med att man skulle ha en meänkieligudstjänst på kvällen i Pajala kyrka.

 

Vad är det som gör att det är roligare köra i grupp? Det måste vara gemenskapen. Direkt man infogar sig i kortegen så lyfts MC-körandet till nya höjder. Några gamla kompisar träffade jag också. Sådana som jag suttit i norrbottensstyrelsen av SMC tillsammans med.

 

2. När Pingstrundan var slut fortsatte jag köra MC. Nu ner efter Tornedalen till kollega i sydligare församling. Där fick jag både bastu, goda samtal och högmässa dagen efter. Två av församlingens (alltså Luleå Domkyrkoförsamlings) kyrkvärdar var på plats, då dom befann sig uppe i sina stugor/hemorter. Beviset för att halva Luleå kommer från Tornedalen. Varför inte flytta ner resten också? Det vore ju enklare. Två-tre nya stadsdelar runt stan så skulle Pajala, Övertorneå och Överkalix kommuner vara slukade som i ett nafs! Ända skälet mot en sådan rationalisering är kanske att ge ett kyrkligt perspektiv på saken: bevarandet av ett antal mindre församlingar ger möjlighet till en frihet och profilering som blir allt svårare ett förverkliga i de stora centraliserade enheterna.

 

3. Efter högmässan for jag hemåt och passade på att kika in hos svärfar och få en kopp kaffe.

 

4. Väl hemma i staden blev det en snabbtitt in hos mamma innnan jag hemma bänkade mig framför TV.n för att se Sverige ta guld i hockey-VM. Oootroligt (uttalas på dalmål) som en korridorkompis från dalarna brukade säga i Uppsala 1973.

 

Slutet gott allting gott!

kan man vara. Min mamma börjar bli det mer o mer. Men hon närmar sig ju nu de nittio.

 

Idag ringde hon mig lätt desperat vid femtiden och berättade att hon tappat bort sina nycklar. Normalt lägger hon dom på en bänk i hallen när hon kommer hem. Glömmer hon det så ligger dom i kappfickan. Någon annanstans har jag aldrig sett dem. Och dom ställena hade hon kollat "femtisjutton" gånger. Och en massa andra ställen också.

 

Nå, jag beslöt mig för att fara till henne och se om jag kunde vara till någon hjälp. Jag letade ÖVERALLT. Tänkte att hon råkat lägga dom ifrån sig tillsammans med någort annat, så jag kollade köksskåp, sopor, kylskåp och givetvis de ställen hon redan kollat och syskrin och handväska och...you name it. Sedan tog jag en ficklampa och lyste under soffor och bord och TV.bänk. Överallt där dom skulle tänkas kunna ha glidit in om hon tappat dem.

 

Ingenting!

 

Efter middagspaus med bruna bönor och falukorv var jag beredd ge upp. Vi ansåg visserligen att det faktum att mamma var i lägenheten starkt talade för att nycklarna också var det. Men jag började till sist känna ett malande tvivel; det kunde kanske inte helt uteslutas att hon lämnat lägenheten och glömt låsa och tappat nycklarna å annan plats, tex affär och sedan kommit in genom den olåsta lägenhetsdörren. Eller ännu värre: att hon vid bortgång eller hemkomst glömt dom i låset på utsidan av lägenhetsdörren och att någon påpassligt råkat lägga beslag på dem. Stigande oro.

 

Fann för bäst att söka tröst i vår gemensamma nöd genom att ringa min yngre bror. Han skulle visserligen inte kunna göra ett smack åt saken, Umebo som han är, men jag skulle i alla fall få en chans klaga av mig. Vilket jag gjorde och berättade att jag kollat i alla rum o badrum o under soffan o i kylskåpet och inte i frysen kom jag på och tänkte att hon kunde ju ha handlat något som skulle läggas där och då råkat placera även nyckelknippan därstädes. Snabb marsch från pappas fåtölj till frysskåpet. Inget napp. "Och inte i kylskåpet heller" upprepade jag i telefon och öppnade kylskåpsdörren igen och lade märke till en liten påse med mandariner vilken jag inte tidigare ägnat någon konkret uppmärksamhet. Men när jag gjorde det nu så låg nyckelknippan där, på påsen, mitt bland mandarinerna!

 

Två och en halv timme tog det mig!

 

Ålderstecken eller ett släktdrag? Att glömma? I söndags (igår) när jag om förmiddagen skulle till kyrkan fann jag inte min Bibel, dvs det svarta fodral i vilket jag förvarar Bibeln. Jag brukar bara ha detsamma på några ytterst få bestämda ställen i huset så det brukar vara lätt att hitta. Icke! Bilen? Hade jag glömt det där när jag for hem från jobbet senast. Får visserligen till min skam erkänna att jag mer kände saknad efter almanackan som också finns i Bibelfodralet än själva Bibeln. Nå, till slut drog jag slutsatsen att den blev kvar i kyrkan i fredags kväll. Men icke heller där stod den att finna. Hemma om eftermiddagen återupptogs sökandet. När jag då började söka konsekvent och metodiskt så påminde jag mig att det understundom hänt att div som legat på kökssoffan glidit ner i densamma då jag gläntat på locket för att lägga något i återvinningskassarna som jag har där. Och, jo, i kassen för pappersåtervinning, under de tre-fyra senaste dagarnas tidningar - där fanns den.

 

Som, sagt ska jag tänka att jag är min moders son eller att jag inte längre är någon ungdom?

 

PS. Läste för någon dag sedan på min gamle kamrats blogg om hans vånda inför helgens familjegudstjänst. Skulle det alls komma några barn? För alla eventualiteter ansåg han sig behöva ha en vuxenpredikan i reserv vid sidan om den planerade barnpredikan. Nu ska jag kolla om han kommenterat om det var några barn. Själv ledde jag igår familjegudstjänst. Jättetrevligt, men inga barn. På himmelsfärdsdagens högmässa vara det ca dubbelt så många deltagare varav fem barn. En sak undrar jag. Ska vi dra någon slags slutsats av dylikt?

Jo, jag har faktiskt strukit lite idag och plockat lite som dräller omkring. Blir spännande att se om dammsugaren hinner fram innan helgsmål då det är dags avsluta veckans arbete.

 

Men det kunde ha hänt mer spännande saker i mitt liv denna dag. Hade faktiskt för avsikt att fara upp över dagen till Bibelhelgen i Svanstein, Övertorneå församling. Fick t o m ett erbjudande i sista minuten att samåka med familj med stor bil, men jag valde stanna hemma och ta det lungt. All välsignelse över er däruppe så ni får en fin och uppbygglig helg. Och särskilt beskydd över pastor Stefan A ber jag om. Den som ordnar och ansvarar för något andligt gott och uppbyggligt behöver alltid ett Guds beskydd mot attacker.

 

Annars var det väl själva kyrkoårstiden jag tänkte på med orden om att inget händer. Efter himmelsfärden är det ju "bara" en tid av väntan - och bön! inte så bara - för lärjungarna och apostlarna.

 

Nu väntar jag i övrigt på att en dbattartikel jag igår kväll skickade in ska bli publicerad i NSD. Jag går där i lätt polemik mot Irene Gustafsson (s) i Boden som hade en debattartikel i tidningen 8/5 vilken var svar på en jag hade 29/4 (tidigare har Irene G även debatterat med borgerliga företrädaren Helena Nordvall. IG 26/4, HN 22/6, IG 8/4 osv)

 

Rubriken på IG:s senaste artikel är "Fokus måste ligga på kvinnors rätt att vara präst". Att denna fråga är viktig för Irene Gustafsson är väl känt och egentligen inget att kommentera. Men ordvalet säger en del. Kvinnors rätt att vara präst! Här märker man tydligt hur det politiska språket och tänkesättet smugit in i kyrkan (för länge sedan, långt innan Irene Gustafssons inträde på scenen). Det finns nämligen ingen rätt att bli präst. Varken för män eller kvinnor. Den enda rätt som tillkommer oss människor enligt Bibeln är rätten att bli Guds barn, Jh 1:12). En "rätt" som vi har därför att Jesus dött och uppstått för vår skull. Prästämbetet är inte någon "rätt". Det ges som gåva till den hos vilken en biskop igenkänner som Guds, den kallelse som personen upplever i sitt inre och från församlingen. Men något "rätt" att bli präst. Nej. Varken för man eller kvinna. Men dylika andliga och kyrkliga specialiteter ska man kanske inte förvänta sig att vanliga (kyrko-)politiker bryr sig om eftersom dom normalt har just att behandla våra mänskliga rättigheter och skyldigheter i samhället. Men det andliga sammanhanget är i många avseenden upp-och-ner-vända-världen. De första ska bli de sista, de sista ska bli de första, den som är störst ska vara allas tjänare osv.

 

F ö övrigt kom jag osökt att tänka på den s k ämbetsfrågan för någon dag sedan efter ett samtal om nya handoksförslaget. Det kom fram flera kritiska synpunkter, dels pga en allmän upplevelse av "förtunning" men även tydligt pga tendensen att tona ner traditionella benämningar för Gud och Jesus såsom Fader, Herre osv. Varifrån kommer dessa teologiska tendenser? frågades det i gruppen. Som vanligt kommer jag på svaret när vi redan skingrats.

 

Och svaret är: detta är den teologi som i efterhand behövs för att kunna motivera kvinnligt prästämbete. Kvinnor som präster innebär - automatiskt, av sig själv, oavsett om den enskilda kvinnliga prästen upplever sig vilja det eller inte - en förändring av teologin.

 

Redan på kyrkomötet 58 sade ju Anders Nygren i sin reservation att svenska kyrkan med detta beslut växlar in på ett nytt spår i riktning mot gnostikers och svärmeandars läror.* Detta har ju "motståndarsidan" alltid hävdat. Jag har skrivit det förr men upprepar: att detta är en korrekt beskrivning fick jag bevis för på ett prästmöte för drygt tio år sedan då feministteologen Hanna Stenström talade. Efter att ha uttalat sig för behovet av ett nytt sätt att läsa och tolka Bibeln (ur kvinnors och feministers perspektiv) gav hon en avslutande sammanfattning. Hon sa att i en traditionell kyrklig tanke med Gud Fader överst, sedan hans Son, sedan hans manliga apostlar och sist manliga biskopar och präster, i en sådan stryktur måste ju en kvinna som präst te sig som ett "uppror". Och slutsatsen: alltså måste vi förändra talet om Gud - mindre "Fader, Son, Herre osv - så en kvinna som präst bättre passar in.

 

Bingo tänkte jag - och upprepar helt osökt det jag vet att jag skrivit förut - alltså är "motståndare" och "förespråkare" i princip överens om vad som faktiskt sker när kvinnligt prästämbete införs: det blir en förändring av teologin. Det som skiljer åt är tolkningen av den förändring som sker. Är den bra eller dålig?

 

Stackars alla de många - manliga och kvinnliga präster. troende och lekmän  - som velat vara för ämbetsnyordningen men också velat ha en förhållandevis "klassisk" teologi, när dom upptäcker att det i längden inte kommer att gå att förena; att dom blivit lurade när dom fåtts att tro att politisk majoritet var tillräckligt för en så genomgripande reform i kyrkan, "en irreparabel lemlästning av hela den kristna tron", som ortodoxe teologen Alexander Schmemann skrev redan 1973.

 

Det händer tydligen åtminstone en del i min tanke, så här en ledig lördag mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst.

---

* ur minnet men inte exakt ordagrant

Ledig dag idag på Kristi Himmelsfärds dag. Då fick man deltaga i Högmässan i Hertsökyrkan som vanlig gudstjänstfirare. Mässan leddes av kollegan Bosse och vi var tre präster i församlingen. För några år sedan när vi var egen församling i Örnäset uppkom en diskussion i prästkollegiet om huruvida det var nödvändigt att fira huvudgudstjänster denna dag då vi hade ett antal gökottor på olika ställen. Jag fick försvara vår högmässa i Hertsökyrkan och kunde visa att det alltid varit mellan 20 och 25 personer. I år var vi 32. Min tes (som egentligen inte är min utan övertagen från andra äldre och visare män) håller: firar man uthålligt och långsiktigt gedigna gudstjänster (vad gäller både liturgi och predikan) utan alltför mycket experimenterande och varierande så kommer det folk.

 

Onsdag kväll hade vi avslutningsfesten för vårens alphagrupp. Också det en högtid. Sena kvällen ägnade jag mig åt att skriva en debattartikel till NSD som svar på Irene Gustafssons (s) Boden, senaste inlägg. Men jag ska låta några vänner läsa den innan jag sänder in den. En stund under gårdagseftermiddagen hann jag också in på en av stadens två MC-affärer. Syftet var att köpa motorolja men givetvis kunde man inte heller låta bli att titta på några hojar. Kanske blir det byte till slut? Träffade även god vän och fick provsitta och känna på hans Yamaha Super Tenere. Hade jag varit rätt klädd hade jag nog stuckit med den för en tur. Fick nöja mig med att sedan ta min egen hoj till alphakvällen. Idag när man är fri och ledig är vädret kallt, surt och tråkigt :(

 

Om några timmar blir det ett möte med några av de Frimodiga i Boden. Då blir det åter glädje - du minns väl vilken kyrklig nomineringsgrupp som alltid har roligast!? - oavsett väderleken!

 

 

Inledde gångna helg med att städa. Avsikten var givetvis att dammsuga, men innan man gör det måste man ju få bort en massa* som ligger och dräller överallt, alltså övergick städandet snart till ett gigantiskt sorterande av grejer under trappen, i köket, vardagsrummet, hallen osv. Det resulterade i ett antal kassar med grejer som i några fall fördes till Röda korsets secondhandbutik, i några fall - de flesta - bars ut till soptunnan. Bland annat nästan en halv hyllmeter böcker vilka jag som kyrkomötesombud fått från Svenska kyrkans nationella nivå.  På vägen från soptunnorna mötte jag en granne. Berättade då för honom att jag hade startat i huset i avsikt dammsuga men i stället börjat sortera bland gamla grejer så dammsugningen låg ännu i framtiden. Han utbrast då att det måste vara mitt undermedvetna som styr mig, som får mig att fastna i vad som helst för att slippa dammsugningen. Givetvis har han rätt. Har han möjligen läst mitt gamla inlägg om saken?

 

På lördag kväll blev jag bjuden till god vän på bastubad. Trevligt. Det gör jag gärna om.

 

På söndagen var det högmässa i Hertsökyrkan givetvis. Den numera gemensamma kören för Hertsön och Örnäset medverkade. Roligt. Ett improviserat kyrkkaffe hade vi sedan.

 

Varför kallar jag då detta inlägg "facebookuppdatering"? Jo, därför att jag bara skriver lite om vad som hänt utan att skriva om nå't särskilt. Precis så som jag alltid inbillat mig att folk gör på Facebook. Men faktum är att jag har tittat in på Facebook! Jag fick gå in en stund när annan person loggat in och kunde då spana in div personers göranden och låtanden. Några kända profiler inom Frimodig Kyrka visade sig ha 375 respektiver 484 "vänner". En arbetskamrat hade över 500! Blir inte begreppet vän en aning urholkat med den mängden? Eller är det en tävling ha många vänner? Hann också lägga märke till en grupp som jag absolut skulle gå med i om jag ginge med - vilket jag inte gör - och det är Litanians vänner. Min gamle kamrat tipsade om inlägg på sin blogg. Men det behöver inte jag. Har regelbundet betydligt fler läsare än han, utan Facebook-hjälp. Skälet att vara med på Facebook som en del anger - att veta vad barnen har för sig - tycker jag är ihåligt. Vill jag veta det så ringer jag och frågar.

 

Kommer jag alltså efter detta studiebesök att gå med på Facebook. Absolut inte.

 

Nu ska jag ut ett ärende och ska då passa på att fara förbi en äkta vän och dricka kaffe. Gör hellre det än spanar in honom på Facebook!

---

* skrev först "allt" men insåg att detta precisa uttryck inte var helt sanningsenligt. Det något mer oprecisa "en massa" stämmer bättre med verkligheten

 

 

och drygt det har nu gått utan att man fått ett nytt inlägg på Bloggardag. Man hungrar och törstar i sitt inre.

 

Men det finns andra bloggar. Regelbundet spanar jag givetvis in om kamraterna som finns med under portalen Dagens kyrka har förnyat sig. Men det är lite stiltje där. Nå, en som ofta skriver tänkvärt är Leo Holtter med sina Tankar i natten. Han har ställt en öppen fråga till de partier som kandiderar i kyrkovalen och erbjudit dom att gästblogga hos honom och ge ett svar på hur det kan motiveras att i grunden sekulära partier har anledning vara med och styra en kyrka. Inget svar - givetvis höll man på att säga, för ett vettigt svar finns inte. Men regelbundet påminner Holtter om det uteblivna svaret och förnyar sitt erbjudande att upplåta plats på sin blogg för ett svar.

 

Senast i inlägget Två månader utan reaktioner. Där citerar han även partisekreterare Carin Jämtin (s) och just det citatet är värt spridning.

 

 

Hur man på den sekulära grunden kan motivera ett partiengagemang i ett religiöst samfund förblir fullständigt obegripligt. Att det sedan finns individer med ett partiengagemang i samhället som också, som kristna, är aktiva i kyrkan, det finns ingen orsak ifrågasätta.

Kanske mest av intresse för ev läsare som befinner sig i denna bloggs närhet.

 

I dagens predikoturer (3/5) står det ingenting om Kristi Himmelsfärds dag i Hertsökyrkan (en miss som jag får ta på mig ansvaret för). men givevis blir det gudstjänst - som vanligt, så..

 

 

Och nu på söndag (5/5) är det givetvis också mässa. Då medverkar Hertsön-Örnäsets gemensamma kyrkokör: Ceciliakören.

 

(Sönd 12 maj är det familjegudstjänst med vårfest (servering, pyssel, tävlingar, grillning) kl 14)

Så är den då avklarad. Förstamajrundan Fryrkanten runt. Tyckte vi var många hojar i år men någon sa att det "bara" varit 580 motorcyklar ut från Luleå. Kallt väder till att börja med men från Boden till Älsvbyn var det soligt. Lite varmare blev det först senare på eftermiddagen då man åkte hem efter paltinmundigande på Noliarestaurangen. Hade sällskap på rundan av bekanta som är med i Fridsförbundet. Nå, vi körde inte tillsammans men vi träffades på samlingsplatserna. Men i Älvsbyn sa dom att dom skulle gena hem och strunta i Piteå. Dom fick i alla fall chans att hälsa på min gamle kamrat som troget dök upp för en pratstund. Eftersom jag i år inte kan räknas bland arrangörerna så hade jag inte åtagit mig vara förstamajmärkesförsäljare så i år kunde jag ägna hela Älvsbypausen till att "ljuga" med min gamle kamrat, bla om den språkdebatt som sista tiden förekommit på en del bloggar.

 

Nå, en av märkesförsäljarna i Luleå var inte motorcyklist så jag tog hans kvarblivna märken och sålde dem i Boden. Men det var min ringa insats för den goda saken. Väl i Piteå sammanstrålade jag med flera gamla styrelsekompisar och vi konstaterade hur skönt det var att nu bara kunna åka rundan utan att ha ansvar för något. Träffade även trevlig motorcyklist från Piteå som visade sig vara kusin med en av min gamle kamrats (och min tvillingbrors) prästvigningskamrater.

 

Hemma i Luleå drog jag direkt till mamma för att få kaffe och tillsammans titta på Lunds studentsångare som sjöng in våren. Även det ett måste om det ska bli vår på riktigt.

 

Och det var då katastrofen drabbade mig. Jag insåg mitt under sångprogrammet att det ju bara är män som sjunger. Så ojämlikt! Så totalt otillbörligt och oacceptabelt. Hur kan detta få fortgå? Och det i ett land som i årtionden regerats av jämlikhetssträvande socialdemokrater!

 

Se här! En given uppgift för Irene Gustafsson (s) i Boden. Hon som i ett debattinlägg i NSD nyligen försvarat den demonstration utanför kyrkan i Boden som hon ordnade 2005. Ett utmärkt tillfälle, säger hon än idag, eftersom det vara många kvinnoprästmotståndare där. Nu borde Gustafsson till näste år organisera en norrbottnisk resa till Lund. Det finns säkert många manskörsförespråkare (blandadkörmotståndare?) samlade utanför universitetstrappen. Ett utmärkt tillfälle att demonstrera för jämlikhet i körsången. "Ut med ökensångarna" blir den givna plakat-texten.

 

Jag tror jag får offra förstamajrundan nästa år och ta en MC-tur till Lund så jag med egna ögon får se detta Gustafsson-initierade genombrott för jämställdheten.