Torbjörn Lindahl

heter en bok som ungdomskompisen Thommy Bäckström gett ut. På s k eget förlag gissar jag. Om upplagan är större än att det räcker till barn, barnbarn och närmaste vänkrets vet jag inte. I vart fall erbjöd han mig ett ex och jag beställde på stört. Idag var den i brevlådan.

 

Detta är nu den tredje bok Thommy ger ut. Den första handlade om en resa runt i USA som han och annan kompis gjorde i tjugoårsåldern. Hur vågade föräldrar släppa iväg två ungdomar på rundresa i USA långt innan internet och mobiltelefoner var uppfinna, har både Thommy och jag frågat oss i samband med att jag läste den boken.

 

Den andra handlade om en några veckor lång vistelse i Israel något år senare (eller var det tidigare?). Där hade han lärt känna en person som många år senare blev dömd för spioneri i USA.

 

Den bok som nu ska omtalas är inte en reseberättelse som de första två, tvärtom. Det är bilder på djur som finns runt (och i) sjön där han och hustrun har sommarstuga Jämtebölesjön.* Många fina bilder med intressanta berättelser om de olika djuren. Thommy är duktig fotograf. Men ibland har han tur också. Som den gången då han lyckades fotografera en parningsakt mellan två tornfalkar. Eftersom det hela är över på ca 15 sekunder så gäller det att man råkar ha kameran redo. Han berättar också nästan innerligt, om sin favoritfågel Storspoven.

 

 

* ortnamnet med Jämte- har att göra med att någon gång flyttade en grupp jämtar till södra Västerbotten, trakten kring Vännäs. Även ett Jämtland finns i närheten har jag sett då jag passerat med motorcykel.

 

Idag hämtade Simon och jag grillen och utemöblerna som stått I kyrkstugan under vintern. Ett vårtecken så gott som något. Förra året grillade vi första gången redan i april så det är lite sent i år.

 

Idag fick jag också en av de beställda böckerna av Per Olof Sjögren. Den andra får jag inte. Antikvariatet "kunde inte leverera" den. Ska jag tolka det som att den redan just var såld?

 

Jag har alltså varit precis som KG Hammar: jag har inte läst PO Sjögren. Men inte av samma skäl. Att Sjögren var känd kvinnoprästmotståndare har aldrig hindrat mig. Snarare skulle det varit tvärtom. Det var nog hellre så att de högkyrkliga författarna från södra delen av landet låg lite utanför blickfånget för (nord-)norrländska pietister som trodde att ingen levande kristendom kan finnas söder om Piteälven.

 

På den tiden (läs: 70-talet) hade väl många av oss en uppfattning om högkyrklighet och liturgiskt gudstjänstliv som kan sammanfattas: "visst kan det hända att två skådespelare som i film eller teater spelar förälskade också bli det i verkligheten, men hur sannolikt är det?"

 

Ett vårtecken det också att jag (redan för årtionden sedan) tinat upp från dylik trångsynt väckelsekristendom!

 

Nu hittade jag igen inlägget där jag tidigare nämnt boken. Det är "167:e dagen. Färdigläst", skrivet 27 mars.

Där citerar jag baksidestexten, en god introduktion till boken. Läs gärna det inlägget så kan jag bara sammanfatta här:

 

Boken undersöker

- den tid då (s) obrutet satt vid makten, 44 år, 1932-76, med statsministrarna Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme.

- fokus för undersökningen är framför allt politiken i relation till kyrkan, skolan, familjen.

 

Andra personer som haft avgörande inflytande på utvecklingen är Artur Engberg och Harald Hallėn (kyrkofrågorna), Stellan Arvidsson (skolan) och Alva Myrdal (alla tre områdena).

 

Vad kan man då säga om oppositionen? Har dom opponerat eller accepterat de socialdemokratiska vägvalen? Givetvis opponerat men sakta men säkert malts ner i takt med att samhällets olika sidor alltmer präglats av det socialdemokratiska samhällsidealet och varje ny generation blivit alltmer van vid att det är så här det ska vara. Så när de borgerliga äntligen fick makten 1976, var hela samhällsapparaten så inpyrd av socialdemokrati och de borgerliga så utan självständig ideologisk identitet att de stora avgörande förändringarna nästan helt uteblev.

 

I slutet av den undersökta perioden fanns också en informell kontakt mellan enskilda socialdemokrater och folkpartister i en grupp som kallades 211 utifrån husnumret på den privatbostad där de regelbundet träffades. Där drevs en delvis gemensam radikal linje i sociala frågor och familjepolitiken.

 

Men de flesta avgörande vägval gjordes långt innan dess. Och då är det lätt se de ideologiska skillnaderna fr a i frågor som berör en kristen, synen på kyrka och kristendom. I socialdemokratins barndom var partiet antikristet, eller ska vi kanske säga anti(stats-)kyrkligt. (Någon annan verkligt betydande andlig kraft än "statskyrkan" fanns ju inte i samhället.) För att då inte riskera förlora kristet troende arbetare valde man vägen att se religion (på den tiden i praktiken kristendomen) som en privatsak. Detta kan ju i förstone kännas betryggande - man får som enskild tro vad man vill - men i längden (t ex in i nutiden) får ju tron som privatsak konsekvensen att tron ska hållas privat, dvs religiösa yttringar ska så lite som möjligt synas i offentligheten och fr a ska religionen inte få vara en påverkansfaktor i samhällslivet och politiken.

 

Socialdemokratins antkyrklighet tog sig från början det uttrycket att den första partikongressen öppnade en Långfredag under gudstjänsttid. En bekännelse så god som någon (på den tiden var Långfredag en stor kyrkogångsdag,).

 

Mot detta kan ställas borgerliga partiprogram, fr a Bondeförbundet och Högerpartiet som ännu på 50- och 60-talen kunde uttrycka att Sverige ska vara ett kristet land eller åtminstone att kristendomens värderingar ska utgöra grund för samhällsbygget.

 

Om man försöker utplåna dessa ideologiska skillnader för att hävda att de borgerliga varit lika avgörande i vilja och inflytande i 1900-talets samhällsomvandling - oavsett om man anser den vara av godo eller av ondo - är det min gissning att man får det aningen svettigt.

 

beskrivs i boken jag nämnde i gårdagens blogg. Inte bara de rosenianskt präglade i länets södra delar och de laestsdianska i norr. Nej, det berättas även om frälsningsarmén, pingströrelsen och Jehovas vittnen. En årsbok utgiven av Norrbottens museum måste ju vara (något så när) objektiv i förhållande till olika andliga rörelser. 

 

Jag återkommer när jag läst den, men (minst!) en eller två är före i kön.

handlar det om i en bok jag fått låna av Mats. Norrbottens museums årsbok 2008. Det var när vi igår vid middagen tillsammans med annan vän jag också bjudit, kom att tala om den s k Pite-väckelsen i början av 50-talet. Då sa Mats att han hade en bok där det fanns vittnesbörd från barn till dem som påverkades av väckelsen. Naturligtvis ville jag låna boken och idag inför vår gemensamma promenad kom han förbi med den.

 

Den kommer jag att sluka. Berättelser från flera andliga skeenden runt om i Norrbottens län av vilka några är mindre kända, dock ej helt okända för mig; andra mer välkända (den laestadianska rörelsen).

 

Några valda kapitel har jag redan läst och påminns om att en av dessa pite-50-talsväckta senare på äldre dar fortfarande  varit ivrig föra tron vidare, bl a till en äldre man jag fick begrava om vilken jag fick vittnesbördet att han fått nåd komma till tro i slutet av sitt liv.

 

har jag för många. Problem. Idag ringde jag min gamle kamrat och sa 

- Hjälp, jag köper böcker i snabbare takt än jag läser. Vad ska jag göra? Har du något råd?

- Beställ inte böcker på nätet, var hans spontana råd.

 

Ett gott råd, idag fick jag i paket tre st som jag beställt från Timoteus förlag. Väntar också på tre st från adLibris. Och just nu kommer jag på ytterligare en jag vill köpa. Och drar mig till minnes att jag i oktober beställde tre st i snabb takt. Dock inte samtidigt så jag sluppit frakt × 3. Men en av dessa tre gav jag senare till min tvillingbror i födelsedagspresent. Och blev sen givetvis tvungen beställa ett nytt eget ex.

 

Finns det självhjälpsgrupper för människor som är book-oholic?

 

Kanske bäst börja tillämpa regeln som Mats har: en bok in I bokhyllan = en annan ska ut. Hans bokhyllor är lika proppfulla som mina.

 

Dock är minst en av böckerna i mina bokhyllor inte min utan tillhör min gamle kamrat. En bok om Finska vinterkriget. Den lånade jag för ca 12 år sedan, såg jag när jag igår på måfå satt och läste i gamla bloggar. Jag fick låna den av honom ungefär samtidigt som han lånade Dag Sandahls Förnyarna av mig. Han har dock både läst och återlämnat. Det har jag inte men fick idag löfte om att behålla vinterkrigsboken så jag hinner läsa den. Förhoppningsvis tar det inte tolv år till. Men en liten tid. För först i kön står just nu en bok jag fick av min mamma när jag fyllde 27!