Torbjörn Lindahl

Först:

Föreståndaren på Berget, Peder Bergqvist, har en debattartikel i Dagen. Jag tycker han har en viss poäng i sin polemik med Peter Halldorf. Även intressant att läsa vad stiftelsens ordförande skriver.

 

Men annars får jag erkänna att Bergets väl och ve inte berör mig särskilt mycket. Har aldrig varit där på kurs eller retreat. Dessutom har jag nog alltid varit aningen kritisk mot det utbud med meditations/yoga-inslag som också funnits med i kursverksamheten.

 

Men visst kan det bli som en god vän uttryckte att när nu en väl känd grupp väljer att konvertera, vilken hittills velat stå för en allmänkyrklighet inom svenska kyrkan, då kan det bli trängre för kvarvarande grupper med samma längtan och inriktning.

 

Sedan:

Till det jag tänkte som dagens ämne i bloggen.

 

Igår besökte jag platsen för min MC-olycka vilken skedde för sex veckor sedan. Ville hinna dit innan bromsspåren nötts bort och en dag med torr asfalt så de skulle vara synliga.

 

God vän skjutsade mig till platsen söder om Kåbdalis. Vi lyckades först inte finna den så till sist frågade vi om hjälp i lilla butiken i byn. Välsignelse över små samhällen där "alla" vet allt om allt som skett. Jo, visst visste dom om MC-olyckan. Och expediten utbrast:

- Min dotter hade kört förbi precis när olyckan hänt. Jag ringer henne så får hon berätta exakt var det skedde.

 

Sagt och gjort. En lite mer detaljerad beskrivning fick jag. Och det var nog ytterligare en bit söderut jämfört med det  vi först trott. Jo då, bromsspår fanns kvar. Men varken vägskylt eller garage/lada på sidan om vägen, vilket jag tyckt mig minnas. Har jag blandat minnesbilderna? Eller rent av somnat och drömt om en ren och tvärvaknat och panikbromsat till ingen nytta? Det lär höra till de frågor jag får fundera på intill den dag då "vart varför blir besvarat, var gåta löst som här jag grubblat på", men jag gissar att på den dagen kommer svaret inte att intressera eftersom "denna tidens lidanden ingenting betyder mot den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår".

 

Först bildbeviset att jag själv lever. Bromsspåret på marken framför mig.

 Efter fullbordat ärende tog vi omvägen över Arvidsjaur på hemvägen. Då fick jag möjlighet besöka släktgraven - ursprungligen min mormors pappas familjegrav där flera av mammas släktingar är begravda, - och även att bese några platser förknippade med mamma och morfar och mormor. I min barn- och ungdom var jag ju ofta där. Så här i min begynnande ålderdom börjar jag faktiskt känna mer samhörighet med en ort där det finns en släktanknytning sedan många generationer.

 

På väg hem från Arvidsjaur passerar man ju Älvsbyn. Självklart blev det kaffe och lite surr hos min gamle kamrat med hustru

 

- - - - - - 

 

Och så till sist, bilden jag länge velat visa men avstått från därför att vissa uttryckt det vore för obehagligt. Själv tycker jag det bara är spännande. Min hjälm efter olyckan. Avstår närstudier av alla repor. Det som syns är tillräckligt för att man ska fatta vilket skydd för ansikte och huvud en bra hjälm ger. Blodet på visiret är "bara" näsblod så förskräcks icke!

 

 

 

blev jag idag.

 

Var i kyrkan. Och det var väl inget förvirrande med själva högmässan. Nej, det var i kaffekön efteråt som förvirringen uppstod. En person förde min MC-olycka på tal med orden

- Nu vill du väl aldrig se åt en motorcykel mer?

Då ingrep en annan av de kaffeköande och utbrast "nej, du ska fortsätta med motorcykel. Det hör ju ihop med dig".

 

???

 

Jag får erkänna att jag nog varit rätt inriktad på att det är slut m MC nu. Men inte helt utan sorg i så fall. Och det som framförallt grämer mig vid tanken på ev mc-slut är att jag ännu inte hunnit göra någon tur tillsammans med bloggrannen och FK-kompisen PE Simma. Han besökte mig flera gånger under sjukhusvistelsen och sista gången var han t o m MC-klädd. Var det något slags profetiskt tecken?

 

Att gå i kyrkan var annars givetvis roligt. Men jag tvingas konstatera att kollegan Bosse ofta numera håller längre högmässor än jag gör. Jag förefaller alltså inte längre vara församlingens meste långpratare. Illa. Konvalecensen måste uppenbarligen användas till skärpning på predikofronten.

 

Sista tiden har ju mycket i den kyrkliga debatten handlat om kommunitetens på Berget beslut att bli katolsk. Katoliktankar har även stimulerats av de två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg. Den bok han senast refererar har jag beställt.

 

Vad innebär det egentligen att konvertera? Hur ser en konvertit på sitt gamla sammanhang? Måste man "underkänna" sin gamla kyrka? Jag minns ett samtal för många år sedan med ett par som lämnat svenska kyrkan för den ortodoxa. Deras uttryck var: "svenska kyrkan var vårt barndomshem, den ortodoxa kyrkan vårt vuxenhem". Fint uttryckt har jag alltid tyckt. 

 

Själv kom den bilden för mig: familjen växer och man behöver större bostad. Eller ett stort vägbygge planeras i närheten av nuvarande bostad som kommer att minska trivseln. Då säljer man huset och köper ett annat. Det innebär inget underkännande av hittillsvarande boende. Bara att framtiden kräver något annat.

 

Ibland riktas kritiken särskilt mot präster som konverterar. Innebär det att dom underkänner sin tidigare svenskkyrkliga sakramentsförvaltning? Varför skulle det behöva vara så? Konvertering innebär ju bara att man ser att den framtid man vill förverkliga bättre nås i annat sammanhang. Inget underkännande av barndomshemmet bara för att man flyttar ut.

- - - - 

Trogen läsare noterar:

1. Detta är bara en principiell diskussion om konverteringens innebörd. Betyder inte att jag själv är på väg.

2. Inte ett ord om "det positiva i katolska kyrkan". Ytterligare domkapitelsanmälningar således onödiga.

Blev det ikväll. Tre arbetskamrater från församlingens alpha-arbetslag (i vilket jag normalt ingår) kom till mig lagom till middagstid. Med sig hade dom lämpliga ingredienser av vilket dom kunde tillreda en mycket god middag. Mycket roligt för mig som i flera veckor inte orkat annat än micra färdiglagad mat. Trevligt hade vi givetvis också med intressanta samtal. Vad vi pratade om jobbet avslöjar jag dock inte.

 

Alltså kan jag inte berätta vad vi pratade om eftersom vi bara pratade om jobbet - vi är ju arbetskamrater! Jo, vi pratade också om utlandsresor. Bl a om resor till Italien. (Nu gäller det att jag passar mig så jag inte råkar nämna något positivt om något katolskt för då kan jag ju bli domkapitelsanmäld igen).

 

Oj, oj, oj så svårt det blivit att blogga numera. Bäst att sluta i tid.

 

Ha det så bra!

Skulle min pappa fyllt idag om han levt. Men han dog ju för drygt tre år sedan. På exakt samma datum som min motorcykelolycka detta år. (Har jag just insett). 17 augusti. Ska jag tycka det är märkligt eller nå't? Eller rent av bli skrockfull och tycka nåt annat?

 

Nå, hur uppmärksammades födelsedagen? Jag for till moster o morbror och tillsammans for vi till mamma på äldreboendet. Efter kaffe for vi till kyrkogården och på graven satte vi en blomma vi köpt. Tillsammans sjöng vi vid graven också vers ett av psalmen "Jag kan icke räkna dem alla..." - den psalm som - i sin helhet - sjöngs vid alla födelsedagsuppvaktningar i mitt barndomshem. En tradition som pappa förde med sig från sitt barndomshem. Nästa gång vi tar med mamma till graven blir kanske vid allhelgonahelgen då det blir dags för en ljuslykta.

 

På aftonen såg jag några intressanta program på TV. Var det Kunskapskanalen? Först ett om s k slukhål  eller Sink Holes som de kallades på engelska. Inte visste jag att det finns stora områden i t ex Florida och Spanien där människor ständigt tvingas leva med oron att marken plötsligt ska försvinna under deras fötter eller under deras hus.

 

Sedan ett program om den religiösa/kyrkliga utvecklingen i europa under århundraden. Man hade lagt synen på sexualiteten som det raster genom vilket utvecklingen bedömdes. Reformationen beskrevs som en sexuell revolution genom bla prästcelibatets avskaffande och uppvärderingen av äktenskapet i jämförelse med det celibatära livet.

 

Av Luther citerades bl a ett brev han skrev till en god vän i vilket han beklagade att han inte kunde deltaga på vännens bröllop. Han och hustrun Käthe skulle nämligen vara på en fest samma kväll. Men han lovade att han innerligt skulle älska sin hustru samtidigt som vännen älskade sin. Så skulle det bli en trevlig kväll. Jag tvingas erkänna att jag aldrig hört det Luthercitatet i någon predikan.

 

Överlag upplevde jag dock beskrivningen av Luthers reformatoriska insats och av innehållet i den lutherskt-katolska andliga striden som så ytligt, förenklat och schematiskt att det allvarligt drog ner mitt förtroende för hela programmet.

 

Också berättades något som jag aldrig hört, nämligen att de radikala anabaptisterna i Munster införde månggifte. En av deras ledare lär ha haft16 fruar. Minns inte att jag fick lära det i kyrkohistorien.

 

Något så när korrekt var dock den siffra som nämndes över antalet på bål brända påstådda häxor under häxprocessepoken i europa, ca 60000. Inte det fantasifulla en halv million som bl a påståtts i vissa skrifter i vår samtid.

 

Nå, slutet av programmet hängde jag inte riktigt med i för då pratade jag samtidigt i telefon med äldste sonen.

 

Första högmässan sedan 16 augusti. I morgon är det fem veckor sedan olyckan. Jag deltog i högmässan i Örnäsets kyrka. Alltid roligt gå där. Kyrkan invigdes ju året efter det att vi flyttat till Luleå. Det var alltså i allra högsta grad min ungdomstids kyrka. Den kyrka där jag första gången tog emot nattvarden efter min konfirmation och dess "första nattvardsgång" (jag konfirmerades på ett scoutläger). Jag minns den gången då jag föll på knä i kyrkan bredvid min tvillingbror (att min gamle kamrat också var med kan inte uteslutas, snarare är det sannolikt). Det var ett viktigt tillfälle. Jag var ju medveten om att de flesta bland klasskamrater och jämnåriga  - på den tiden konfirmerades ju nästan alla - lät första nattvardsgången även bli den sista. Själv var jag sedan länge inriktad på att första nattvardsgången verkligen skulle vara just första - i en lång rad. Och här blev då den viktiga - och får man nog säga - livsinriktningsavgörande, första efter den första. Med den bakgrunden känns det ju lite märkligt - som jag påtalat i något av mina yttranden till domkapitlet - att en del av mina anmälare (och även andra sociala-medier-kritiker) talar om mig som om jag inte hör hemma inom svenska kyrkan. I vilken kyrka hör jag hemma då?

 

Så fick jag det sagt också!

 

Sedan ett antal år firas dock inte huvudgudstjänsterna i Örnäset i stora kyrkorummet utan i det mindre Mariakoret längst ner i kyrkan. Jag upplever att det varit positivt för gudstjänstlivet. Gemenskapen tätare, folk ser varandra, hör varandra sjunga mm. För ca femton år sedan när vi byggde om Hertsökyrkan så flyttade vi under en termin alla verksamheter och gudstjänster till en lägenhet några kvarter bort. Där blev också en närhet mellen gudstjänstdeltagarna som jag upplevde på något sätt förvandlade hela gemenskapen. Och det följde sedan med tillbaka till kyrkan.

 

I morgon börjar alltså sjätte rehabiliteringsveckan. 6 - 8 veckor var läkarnas prognos för läkandet av revbensskadan. Man* får väl se.

- - - - - - 

* den uppmärksamme läsaren noterar att jag inte använde det nya uttrycket i tiden och skrev "en får väl se". Detta mitt uppenbara fasthållande vid ett gammaldags patriarkalt språkbruk torde väl också kunna ge anledning till en domkapitelsanmälan. Jag blir själv nästan mörkrädd när jag betänker vilka farliga tassemarker jag är i närheten av.

1. På att vara sjuk. Eller sjukskriven. Jag minns när jag under barndomen började uppfatta att vuxna ibland använde ordet sjukskriven. "Jag tror jag måste sjukskriva mig i morgon" typ. Det lät så konstigt. Som om man själv bestämde sig för att vara sjuk. Antingen var man frisk och då gick man till skolan. Eller så var man sjuk, då var man hemma. Så såg ett barn på saken. 

 

Sjukskriven???

 

Nå, oavsett om jag är sjuk eller sjukskriven så börjar jag bli lite less. Och framför allt i kombination med icke-bilkörning så blir det ju lite tråkigt. Kommer liksom ingen vart.

 

Men idag fick jag erfara ett gott förbarmande från vän och kollega som kom med bil och hämtade mig för en utfärd. Vi for till Piteå och fikade och sen hem igen. Kära läsarna förstår djupet i enformigheten när t o m en snabbresa t o r Piteå framstår som ett strålande ljus i det kompakta mörkret.

 

Vågar jag berätta att vi i våra samtal under de dryga tre och en halv timmarna även nämnde katolska kyrkan, eller får jag en sjunde domkapitelsanmälan mot mig då? Hugade anmälare har gott om tid på sig. Beslut i ärendet tas inte förrän tredje december.

 

2. Och detta faktum att domkapitlets beslut dröjer är  andra skälet till att jag börjar bli less. Jag har visserligen full respekt för att domkapitlet måste ta sitt uppdrag på allvar med jäv och frånvaro o ersättare o utredare o beslutare. Men utan tvekan blev det jobbigt för mig. Första anmälningarna kom in till domkapitlet 25 och 26 juni och det dröjer till i december innan saken avgörs. Nästan sex månader.

 

Egentligen borde ju domkapitlet bjuda mig på en trerättersmiddag på Restaurang Waldorf som tröst i nöden. Som sällskap kunde dom ju bjuda med min chef domprost Charlott. Hon ska ju ändå inte vara med när mitt ärende avgörs. Jag vet att biskopen har ett representationskonto...

 

Nu återstår att se om jag orkar till högmässa i morgon. Det handlar om både fysisk och mental ork. Skulle i så fall bli första gången sedan 16 augusti, dagen före olyckan

 

Men jag har för den skull inte hamnat på "hednasidan" (min svärmors uttryck). Goda kollegor har infunnit sig och   dukat fram altarets sakrament varje vecka. Det har jag ännu inte blivit less på.

fick jag idag i brevlådan. Det gäller dock inte huvudsaken i ärendet Torbjörn Lindahl utan en bisak.

 

Det gällde att domkapitlet enhälligt beslöt att ledamoten Irene Gustafsson gjort sig jävig genom att kommentera mig på Facebook och på blogg. Hon får alltså inte deltaga i beredning eller beslut i mitt ärende. Det var jag själv som i början av augusti lämnat in en anmälan om jäv, uppmanad därtill av en advokat som jag rådfrågat i ärendet.

 

Så vitt jag förstår så är Gustafsson medveten om att hennes tydliga agerande mot mig i medier skulle göra henne jävig i detta ärende så hon har varit beredd hoppa av. Men det jag finner en aning anmärkningsvärt är att en domkapitelsledamot så lite värderar sitt uppdrag i förhållande till sin egen kyrkopolitiska agenda att hon är beredd förstöra den förra genom att alltför radikalt framhärda i den senare. Det tyder inte på värdering av och respekt för det uppdrag till vilket man valts.

 

Givetvis är domkapitlets beslut i denna sak helt korrekt.*

- - - - - - 

* och givetvis går allt att läsa på kyrkligdokumentation.nu så slipper alla nyfikna besvära domkapitlet genom att var ock en begära ut handlingarna. Tack Yngve att du på detta sätt lättar flera svenska domkapitels arbetsbörda.

har jag varit idag. Dvs träffat den utredningsgrupp som domkapitlet tillsatt för att utreda mitt ärende. Den består av lagmannen Hans Brusewitz och stiftsjuristen. Den tredje utsedda deltagaren, kh Åke Lundgren (ersättare för biskop o domprost) hade fått förhinder och ersattes av diakon Eva Ersson (repr för vigningstjänsten), hon deltog via videolänk från Övertorneå. Själv hade jag med min gamle kamrat som min personliga sekreterare. 

 

En timme tog samtalet. Vad som sades berättar jag inte. Först när beslutet är fattat kommer min tungas band att lossas. Och det lär dröja. Pga dels frånvaro, dels jäv, dels av principen att utredarna inte deltar i själva beslutet, så kommer det dröja ända tills 3 dec innan det kommer att finnas ett samlat domkapitel för detta ärende. Lite otillfredsställande att få vänta nästan tre månader till. Men inget jag kan göra något åt. Frågan är bara om jag blir så nervös i väntan på beslut att jag inte klarar arbeta och blir tvungen vara sjukskriven hela tiden? Hoppas inte det. Men min revbensskada gör mig ju sjukskriven en dryg månad till.

 

Om - jag säger om - man säger att jag den tredje december drabbas av lagens strängaste straff, s k "avkragning" (tror givetvis inte det men om ) då blir ju min sista gudstjänst i svenska kyrkans ordning 29 nov kl 18 i Hertsökyrkan (1:a sönd i advent). Välkomna då! 

 

Som sagt, vad som sades i dagens samtal refererar jag inte men delar gärna några personliga reflektioner. Jag har bloggat i drygt sju år. Under dessa år har ingen domkapitelsanmälan mot mitt bloggande inlämnats. Sedan kommer sex anmälningar under loppet av fem eller sex veckor, varav de fyra första på två dagar. Är det en ren slump eller en händelse som ser ut som en tanke? 

 

Nu ska jag tänka på middag.

Nej, inte jag!

Nu rekommenderar jag en annan blogg. Mikael Karlendal har i dag publicerat ett inlägg med ovanstående rubrik.

Det kan verkligen bara rekommenderas.

heter en bok jag nyss köpt och läst. Artos förlag. Klart läsvärd, låt mig säga det direkt.

 

Det fanns en liknande bok, med samma titel som utgavs för några årtionden sedan. Den utgavs av dåvarande dekanerna i Svenska kyrkans fria Synod. Denna nya utgåva kan nog i någon mån uppfattas som en uppdatering av den gamla även om ingen koppling nämns mellan de båda böckerna.

 

Vad är då en pastoral? En beskrivning av hur man kan förverkliga ett svenskkyrkligt församlingsliv med nådemedlen - ordet och sakramenten - i centrum. Med nödvändighet blir den rätt prästcentrerad, men därför inte intressant bara för präster. Säkert skulle man kunna ha den som studiebok även för intresserade lekmän eller för kyrkvärdar eller andra kyrkoanställda.

 

Jag minns när jag läste den gamla pastoralen. Jag tyckte nog den var mer utmanande - då. Under den tid som gått sedan dess har jag ju alltmer anamat den syn som ligger bakom pastoralerna. Enkelt uttryckt kan man väl säga att synsättet är "högkyrkligt" men mycket av detta har ju under senaste årtionden blivit allmängods i stora delar av svenska kyrkan.

 

Livet med den söndagliga fullständiga högmässan i centrum beskrivs som helt naturligt och självklart. Med begreppet "församling" avses inte i första hand  någon administrativ eller organisatorisk enhet utan just samlingen av de döpta troende, i gemenskap med sin präst, kring ordet och nattvardsbordet.

 

Den enda punkt där jag i någon liten mån saktar in är när diakonens roll i liturgin beskrivs. I pastoralen beskrivs en förhållandevis djupgående liturgisk roll även för diakonen. Utan att gå in på detaljer tvingas jag erkänna att här känner jag mig inte riktigt bekväm med hur sakerna målas upp. Orsakerna till mina tvivel kan vara flerfaldiga. Kanske (men jag lovar inget) kan sakerna bli ämnen för framtida blogginlägg.

 

Men sammanfattningsvis: köp och läs boken. Det är den absolut värd.

 

har jag varit trött. Riktigt trött. Varför vet jag inte riktigt. Men det är väl bara så. Upp och ner. Dagens promenad, som jag brukar klara av på förmiddagen blev idag inte förrän mellan fem och sex på eftermiddagen.

 

Nu ägnar jag mest dagarna åt att ladda upp inför mötet med domkapitlets utredningsgrupp som jag ska träffa på tisdag eftermiddag. Vad jag vill säga dom vet jag nog. Väntar med spänning på vad dom vill säga mig eller fråga mig om.

 

Eftersom anmälningarna mot mig handlar om bloggande så har jag ägnat en del tid åt att läsa gamla blogginlägg.Det slår mig då hur många inlägg som överhuvudtaget inte handlar om något kyrkligt alls. Ja, ja, den som söker han finner.

 

Nu väntar jag bara på att min gamle kamrat ska återkomma från grekiska övärlden så vi får surra lite i telefon. Riktigt roligt skulle det ju vara om någon anmälde mig till domkapitlet för att jag regelbundet talar med en vän som jag känt sedan nio års ålder och för att jag ger honom "input" från hans barndoms församling där vi varit med i både söndagsskola och KU tillsammans.

Det känns nästan som att bloggen håller på att bli en journal över min sjukskrivning eller över min rehabilitering. Men vad ska jag annars skriva om? Det händer ju inte så mycket omkring mig då jag bara är hemma. Man tänker kanske att jag skulle passa på läsa en massa nu när jag ingenting gör. Men faktum är att även läsning kräver ork som jag inte alltid känner mig ha. Men just idag har jag faktiskt läst några sidor.

 

Gick, som oftast, en promenad på förmiddagen även om jag idag inte kom mig iväg förrän 11.30. På eftermiddagen kom en kollega för att låna min bil, vilken mest står oanvänd. När han ändå var här fick han vara lite prästerlig och fira sjukkommunion med mig. Välsignat som alltid med mässa.

 

God vän har även varit här ett tag och hjälpt mig med div praktiska saker i huset.

 

Nu är dagen snart slut. Så värst länge till orkar jag knappast vara uppe.

 

Många vänner hör av sig och lovar mig förbön. Till alla er bedjare vill jag säga: be även för en yngre kvinna som i trafikolycka råkat mycket mer illa ut än jag. Jag skriver inte mer än så men Gud vet vem hon är.

Tog det mig i går förmiddag att gå den runda som jag tidigare berättat om att jag normalt ofta gått på knappt en timme; men som det förra veckan tog mig över 1 tim 40 min att komma runt. Då ser ni att det går bättre för varje dag även om en del ännu fattas.

 

I går morse hade arbetskamraterna storkollegium. Jag hade funderat på att fara dit för att få hälsa på alla men krafterna räckte inte. Alldeles för trött. Får bli någon annan gång.

 

I två dagar har jag alltså haft besök av god vän och kollega från Göteborgs stift. Roligt och uppmuntrande. Lite hjälp har det inneburit då han kunnat skjutsa mig både till affären och apoteket och även på ett kort besök till svärfar.

 

Intressant fått chans tala mer personligt med kollega söderifrån; att få chans jämföra hans studietid i Lund med min i Uppsala. Det är ju intressant att man nu börjar bli så gammal att man snart kan se tillbaka på en nästan 50-årig kyrklig utveckling. Undrar vad som kommer att stå den dag då vår tids kyrkohistoria ska nedtecknas? En sak vet vi väl: i historiens ljus blir vissa företeelser aningen annorlunda bedömda än dom blev i sin samtid.

 

Tänk om vi ibland redan nu skulle ha förmåga se på samtidens skeenden med dessa andra ögon. Vad skulle vi se då?

 

Ja, tänk.

 

Innan god vän och kollega lämnade mitt hem för promenad mot bussen lämnade han som uppmuntran en flaska gott vin (vilket jag dock inte kommer att smaka på länge än). Men det jag också måste dela med läsarna är att delaktig i den fina gåvan var även Dag Sandahl. Eftersom jag vill leva mitt liv öppet så berättar jag detta sanningsenligt. Ingen ide försöka dölja sanningen, den uppenbaras ändå till slut. 

 

Så nu är frågan: vad säger domkapitlet om detta? Ska jag kanske anmäla mig själv till kapitlet för "innehav av vinflaska i vars existens i mitt hem även Dag Sandahl är delaktig". Då får vi saken prövad en gång för alla.*

- - - - - - - 

* om någon läsare tycker sig ana en något raljant ton i dessa skriverier, så meddelas att den tonen är avsedd. Dock raljerar jag inte över domkapitlet (som endast troget gör sitt jobb) utan bara över diverse dumma och innehållslösa anmälningar som riktats mot mig under sommaren.

 

blev det idag. Dubbelt.

 

Först av en av församlingens kvinnliga präster som ville uppmuntra mig och därför kom med bil och hämtade mig och sedan tog med mig på fika i stan. Vilken av mina domkapitelsanmälare som särskilt bör notera denna generösa gest från kvinnlig kollega, det inser väl alla trogna läsare vid det här laget.

 

Efter lunch dök prästkollega från Göteborgs stift upp. Han stannar till torsdag fm och hinner då hälsa på både mig och släkt i Boden. I afton bjöd han mig på middag på en av stadens restauranger. Fortsätter det så här vill jag ju inte bli frisk i brådrasket. Roligt med vänner som bryr sig. Tack alla! Och särskilt tack till vän som hjälpt mig städa i huset.

 

Vad pratar man med prästkollegor om? Lite om olyckan kanske. Men mer om sommarens turbulens med domkapitelsanmälningar och mediadrev.

 

Efter lite funderande hit och dit är det nu definitivt när jag ska möta domkapitlets utredningsgrupp. Det blir på tisdag eftermiddag. Det ser jag fram emot. Äntligen händer det nå't.

Blev det verkligen idag. Har vilat och sovit i fåtöljen en stor del av dagen. 

 

På fm kom äldsta dottern med man och barn från Boden på besök. Det var ju dessutom deras ettåriga bröllopsdag så man fick chans gratulera. Fick även återigen bekräftat: en ett och ett halvtåring sitter aldrig still!

 

På em kom goda vänner med en blombukett som en vän söderut skickat. Tack för det! Och för att dom passat på handla lite som jag behövde.

 

Med kyrkogång och annat dylikt som brukar förknippas med vilodagen blev det mindre. Fick dock för mig slå på radion* strax efter elva och hamnade mitt i en högmässa just när evangeliet lästes. Predikan var enkel och trevlig. Inga direkta fel men inga stora djup heller.

 

När däremot nattvardsliturgin började tyckte jag rösten var välbekant. Och mycket riktigt, vid avannonseringen sades att vi varit i Göteborgs domkyrka och att celebrant var min tidigare arbetskamrat Karin Burstrand. Så kan det gå.**

 

Skälet till dagens påtagliga trötthet var nog att jag under gårdagen hade besök av god vän som hjälpte mig städa i huset. I morgon får jag kanske lite hjälp igen att slutföra en del som blev kvar.

 

Men ingen städning idag. Det är ju vilodag.

 

- - - - -

 

* de gånger jag tar del av radio (eller TV) gudstjänst är knappast oftare än i snitt en gång vart fjärde år. Om jag någon gång är hemma från gudstjänst (i stort sett bara vid sjukdom) löser jag det ofta hellre så att jag enskilt läser texterna och gudstjänstritualet

 

** när jag nu öppet och "offentligt" berättar att jag lyssnat till större delen av en gudstjänst där två (!) kvinnliga präster medverkat, utan att ens överväga slå av radion, då måste väl t o m kyrkofullm.ordf Maria Johansson Berg inse att hon var ute i helt ogjort väder när hon anmälde mig till domkapitlet.

 

Alltså ser jag fram emot nästa brev från stiftsjuristen att Johansson Bergs anmälan är tillbakadragen.

Var jag idag.  Dvs var in en sväng på expeditionen och lämnade mitt sjukintyg. Så fick i alla fall några arbetskamrater med egna ögon se att "ryktet om min död är betydligt överdrivet" (Mark Twain).

 

Eller skulle jag hellre säga att det var en stund senare när jag gick in i Domkyrkan för att be en tidebön som jag verkligen var på jobbet? Det kan man undra.

 

Sen gick jag och åt lunch på Corsica och sen buss hem.

Har sedan legat tillbakalutad i fåtöljen och känner att ungefär detta är väl vad jag orkar med på en dag.

 

Orkade i alla fall läsa* Dag Sandahls blogg och se att vi snart firar den stora festdagen IBAPABD.

 

En stunds besök av god vän hann jag också få under eftermiddagen. Även där blev det samtal om kyrkligt diverse.

 

Har även hunnit läsa min gamle kamrats bloggsammanfattning av prästmötet. Synd att man missade det som förfaller varit bästa prästmötet under ens prästtid.

 

Noterar även - med viss munterhet - att uttrycket "tassemarker" nu smittat av sig även på min gamle kamrats blogg. Intressant att se stenarna sättas i rullning...

- - - - -

*den uppmärksamme har noterat att läsning av densamma bloggen inte lagts mig till last i någon domkapitelsanmälan utan bara rekommendation av bloggen. Alltså gör jag det ena och låter det andra.

Idag. Och jag har som sagt inte varit där. Första prästmötet jag missar under min drygt 36-åriga prästtid.* Och nog måste jag anses ha giltigt förfall då jag ägnar mig åt att kurera revbensbrott. Eller också är det i allra högsta grad ogilltigt förfall så tillvida som att jag borde ha insett att en olycka kunde ha inträffat och därför avstått från MC-körning under tio veckor före prästmötet.

 

Naturligtvis är det på det viset så nu väntar jag bara på att någon ska domkapitelsanmäla mig för motorcyklig prästmötesnonchalans. Fattas bara att jag kört av vägen också då kunde jag ju anmälts för att t o m ha kört motorcykel på "farliga tassemarker". Var dom där farliga tassemarkerna finns någonstans har jag ännu inte riktigt begripit men mitt på E 45 kan dom väl knappast vara. 

 

Oj, då. Nu blev det visst en liten utvikning, en s k "spatsertur" som Luther i sitt företal till Romarbrevet kallar ett avsnlitt där han upplever att Paulus för en stund avviker från brevets huvudärende.

 

Om Luther handlade det visst i föredrag på prästmötet och dessutom talade Göran Larsson om GT. Allt mycket gediget och uppbyggligt, enligt rapporter som nått mig från olika kollegor. Ser fram emot att få läsa ett fylligare referat från prästmötet på min gamle kamrats blogg.

- - - - -

* att på detta sätt ha deltagit i alla hittillsvarande prästmöten måste ju bara uppfattas som en utomordentlig solidaritet med kyrkan. Uppväger givetvis alla domkapitelsanmälningar.

 

Blev det idag på förmiddagen. Jag bor ju i utkantan av stan så bara på några minuter så befinner jag mig på landet. Jag har ett antal olika slingor och rundor jag brukar variera mellan i mitt promenerande. Den jag valde idag har jag ofta gått på en knapp timme. Idag tog det 1 tim 40 min. Då förstår ni att jag har en bit kvar. Men skam den som ger sig. I morgon blir det en annan runda.

 

I kontakt med Försäkringskassan har jag förstått att det har inkommit två sjukintyg för mig. Undertecknade av två olika läkare. Men med helt olika sjukskrivningstider. Så hur länge är jag sjuk? Kanske blir jag tvungen känna efter själv. Mycket lättare om läkaren säger när det är dags skärpa till sig. Och vad säger Försäkringskassan? Är man inte sjuk så blir man av sånt här byråkratiskt krångel.

 

Annars har det varit en skön viloperiod. Sommarens mediala storm har uppenbarligen varit påfrestande när en olycka med fem revbensbrott känns som en gudagåva.

Lever jag väl inte riktigt än. I vart fall inte om man ser det ur prästerligt perspektiv. Jag är ju sjukskriven. Till 17 oktober, två månader efter olyckan.

 

Men om man ser det ur lekmannaperspektiv. Då är väl kyrkligt vardagsliv just att man lever exakt i sin vanliga vardag - och har Jesus med genom tron.Det är ett av mitt kristenlivs stora insikter att man måste inte vara aktiv i en massa kyrkliga aktiviteter för att vara kyrklig. Det gäller bara att tro Kyrkans tro och leva av de genom Kyrkan förmedlade nådemedlen, ordet och sakramenten. Att sedan engagera sig i diverse, det gör man för medmänniskans skull.

 

Idag tänkte jag alltså ta en promenad runt i kvarteret. Lagom vid busshållplatsen ringde telefonen. Just när jag talat klart, kom en buss och jag insåg att jag lika gärna kunde åka in till stan och promenera där.

 

Alltså fann jag mig gående fram och tillbaka på gågatan där det också var något slags marknad. Passade på titta in till min optiker och få glasögonen aningen justerade. Alltså gick jag omkring mitt i den församling där jag jobbar. Rörde mig mitt bland mina församlingsbor. En vällovlig prästerlig uppgift. Synd bara att ämbetsskjorta o krage saknades. Annars hade jag ju kunnat betrakta det som någon sån där drälla-på-byn-i-prästskjorta-aktivitet som min gamle kamrat understundom bjuder Älvsbyborna på.

 

Hemkommen var jag ganska trött. Krafterna är inte stora. Men efter en stunds vila i fåtöljen orkade jag värma  lite mat. Under kvällen har jag sedan fått ett aningen oväntat men ytterst glädjande besök av två västerbottenskollegor som smet en liten stund från prästmötet.* Det gladde mig mycket att en stund få dela den kollegiala gemenskapen och få erfara att det även bland präster i södra stiftsdelen finns dem som inte rädes att vandra med mig en bit på vägen trots att det under sommaren påståtts att jag gett mig ut på "farliga tassemarker".

 

Lite pigg blev jag av ovanligt sent kaffe så en liten stund dröjer det nog innan sängen lockar.

- - - - - 

* försök nu inte identifiera de två kollegorna för att kritisera dem för smitning från prästmöte. Betänk istället den ytterst kristliga gärning dom utfört när dom uppfyllde Jesu ord "jag var sjuk och ni besökte mig".