tack för förbön
Vänner!
Tack för all förbön hittills för Maria. Fortsätt gärna att be. En magnetröntgen tagen igår visar att det också finns en liten propp på ytterligare ett ställe.
För min personliga del känner jag nu att jag behöver koncentrera mig på familjen och kommer därför att försöka vara ledig i alla fall en vecka vilket innebär att jag släpper alla gudstjänster jag skulle ha haft nyårsafton, nyårsdagen och söndagen efter nyår i första hand.
Torbjörn
Tack för all förbön hittills för Maria. Fortsätt gärna att be. En magnetröntgen tagen igår visar att det också finns en liten propp på ytterligare ett ställe.
För min personliga del känner jag nu att jag behöver koncentrera mig på familjen och kommer därför att försöka vara ledig i alla fall en vecka vilket innebär att jag släpper alla gudstjänster jag skulle ha haft nyårsafton, nyårsdagen och söndagen efter nyår i första hand.
Torbjörn
Förbön
Jag hoppas att läsarna kan acceptera att jag här lägger ut en vädjan om förbön för min dotter Maria.
En del av er vet att hon för sju år sedan (då var hon 22) var ytterst nära att dö pga ett allvarligt brock på ett blodkärl i hjärnan (aneurysm). Två stora operationer följde och sedan har hon succesivt rehabiliterat sig så att hon nu kunde gå korta sträckor helt utan stöd.
Men igår blev hon sämre igen med fr a allvarlig yrsel. Hon ligger sedan mitt på dagen på lassarettet och läkarnas gissning senast är att hon fått en propp i det gamla aneurysmet. Nu får hon alltså blodförtunnande medel, men är i dåligt skick just nu.
En del av er vet att hon för sju år sedan (då var hon 22) var ytterst nära att dö pga ett allvarligt brock på ett blodkärl i hjärnan (aneurysm). Två stora operationer följde och sedan har hon succesivt rehabiliterat sig så att hon nu kunde gå korta sträckor helt utan stöd.
Men igår blev hon sämre igen med fr a allvarlig yrsel. Hon ligger sedan mitt på dagen på lassarettet och läkarnas gissning senast är att hon fått en propp i det gamla aneurysmet. Nu får hon alltså blodförtunnande medel, men är i dåligt skick just nu.
God fortsättning
Nu är det redan Annandag jul, den helige Stefanos dag. Själv är jag ledig men planerar gå i mässan i Hertsökyrkan kl 18, vilken leds av kollegan Mats.
Under Juldygnet hann jag gå i tre gudstjänster: först julbön i Domkyrkan som jag besökte tillsammans med mina föräldrar, ledd av domprosten em; därefter Midnattsmässa i Stadsökyrkan ledd av Lars-Gunnar Ottestig. Den besökte jag tillsammans med goda vänner; och kl 11 på juldagen ledde jag själv högmässan i Hertsökyrkan. Efter kyrkkaffet sjöng vi ytterligare några julpsalmer tillsammans för att öka julkänslan.
I min predikan i högmässan dristade jag mig att motsäga det som förre ärkebiskopen Hammar skrev i sin julbetraktelse som kunde läsas i Kyrkans Tidning dagen före julafton. Hammar menar att det väsentliga med "inkarnationen" är att vi i "förtätad" form ser det som egentligen alltid är ett faktum: Gud bor i varje människa. Det är alltså inte någon speciell kvalite av gudsnärvaro som sker genom Kristus. Vi kan inte föreställa oss att Gud kommer som en meteor in i världen är Hammars urttryck. Jag uttryckte mig lite artigt försiktigt i min predikan och sade att i Hammars ord kan jag inte igenkänna det som jag uppfattar som genuin kristen tro.
Under Juldygnet hann jag gå i tre gudstjänster: först julbön i Domkyrkan som jag besökte tillsammans med mina föräldrar, ledd av domprosten em; därefter Midnattsmässa i Stadsökyrkan ledd av Lars-Gunnar Ottestig. Den besökte jag tillsammans med goda vänner; och kl 11 på juldagen ledde jag själv högmässan i Hertsökyrkan. Efter kyrkkaffet sjöng vi ytterligare några julpsalmer tillsammans för att öka julkänslan.
I min predikan i högmässan dristade jag mig att motsäga det som förre ärkebiskopen Hammar skrev i sin julbetraktelse som kunde läsas i Kyrkans Tidning dagen före julafton. Hammar menar att det väsentliga med "inkarnationen" är att vi i "förtätad" form ser det som egentligen alltid är ett faktum: Gud bor i varje människa. Det är alltså inte någon speciell kvalite av gudsnärvaro som sker genom Kristus. Vi kan inte föreställa oss att Gud kommer som en meteor in i världen är Hammars urttryck. Jag uttryckte mig lite artigt försiktigt i min predikan och sade att i Hammars ord kan jag inte igenkänna det som jag uppfattar som genuin kristen tro.
God jul
Hemkommen från Midnattsmässa i Stadsökyrkan och mitt i desperat funderande över vad jag ska säga i juldagens högmässa i Hertsökyrkan, önskar jag alla läsare
GOD JUL
GOD JUL
Klimatvänlig
Idag försökte jag vara klimatvänlig. Alltså lämnade jag lilla bilen hemma och tog mig till jobbet genom en kombination av bussresa och promenad och när jag behövde förflytta mig mellan Örnäset och Hertsön och tillbaka igen så blev det likaledes gående. Annars har jag senaste månaden - sedan jag köpte ny bil - varit nöjd med att konstatera att den drar mycket mindre bensin än gamla bilen så för varje mil jag kört så har jag känt mig jättemiljövänlig i varje fall i jämförelse med vad jag skulle ha kunnat åstadkomma.
Men som sagt idag var det dags att höja klimatvänligheten ett snäpp. Synd bara att jag bestämde mig för det just den dag då vädret också hade bestämt sig för att höja sig ett snäpp. Vinterns klart värsta snöoväder hittills. Inte särskilt farligt jämfört med vad man kan vara med om men som sagt värsta hittills. Varje gång jag tagit en promenad så såg jag ut som en snögubbe när jag kom in. Förmodligen så jag ut som snöman också eftersom det droppade ur isen i skägget när man varit inne någon minut.
Man får väl se om jag ids vara lika miljövänlig imorgon. Då vill jag att vädret också ska vara på vänligare humör. Tänk om det blir 7-8 grader kallt och nederbördsfritt. Så där riktigt lugnet efter stormen som är en del av vinterns verkliga tjusning och alla har skottat rent och vackert kring broar och garageuppfarter. Strålande sol kan man ju inte önska sig på vinterns mörkaste dygn
Men som sagt idag var det dags att höja klimatvänligheten ett snäpp. Synd bara att jag bestämde mig för det just den dag då vädret också hade bestämt sig för att höja sig ett snäpp. Vinterns klart värsta snöoväder hittills. Inte särskilt farligt jämfört med vad man kan vara med om men som sagt värsta hittills. Varje gång jag tagit en promenad så såg jag ut som en snögubbe när jag kom in. Förmodligen så jag ut som snöman också eftersom det droppade ur isen i skägget när man varit inne någon minut.
Man får väl se om jag ids vara lika miljövänlig imorgon. Då vill jag att vädret också ska vara på vänligare humör. Tänk om det blir 7-8 grader kallt och nederbördsfritt. Så där riktigt lugnet efter stormen som är en del av vinterns verkliga tjusning och alla har skottat rent och vackert kring broar och garageuppfarter. Strålande sol kan man ju inte önska sig på vinterns mörkaste dygn
Slöseri med starka ord
Jag minns när Estoniakatastrofen hade varit. Då sändes en tid efteråt ett debattprogram i TV där man kom att samtala om katastrofen och dess följder. Bl a talade man om ordens innehåll och värde. Mona Sahlin sa (ungefär så): "efter Estonia kommer jag aldrig att kalla Carl Bildt en katastrof". Jag tror hon menade att efter en verklig katastrof så blir man mer varsam med orden. Man inser hur vi ofta använder starka ord i onödan och därmed tömmer orden på innehåll. Vi liksom devalverar orden.
För någon dag sedan kunde man läsa i Dagen att en av fem (eller var det en av sex, strunt samma) kyrkoherdar i svenska kyrkan "vägrar" viga enkönde par. I samma tidning stod det också på första sidan om "bråk" i Missionskyrkan. På artikelsidan hade det förändrats till det likaså ganska starka "uppror" som sedan visade sig vara ett upprop från ett antal ledande personer inom samfundet som vänt sig till styrelsen med en vädjan att ompröva beslutet om vigslar för enkönade par.
Varför så starka ord? Det är väl inga präster som vägrar? I svenska kyrkans beslut om att acceptera och erbjuda vigsar för enkönade par så ingår som en del möjligheten för de präster som önskar att inte förrätta dylika vigslar. Man kan väl inte vägra när man gör något man har rätt till? Eller? Om ordet vägra ska ha något vettigt innehåll så måste det ju innebära att jag på eget ansvar beslutsamt avser avstå från att göra något som det finns en bestämd förväntan att jag ska göra? Men om det i regelsystemet finns det förbehållet att den som vill har rätt avstå från det som man antar att de flesta kommer att göra, då kan man väl inte vägra om man använder sig av den möjligheten. Man handlar ju bara enligt en alternativ - men lika tillåten - linje?
Dessutom är det ju rent faktiskt så att antalet enkönevigslar - att döma av de senaste fem årens ytterst begränsade antal välsignelser av partnerskap - förmodligen blir så pass få att sannolikt inte mer än någon procent av alla aktiva präster kommer att ställas inför situationen.*
Och blir det verkligen bråk i Missionskyrkan för att ett antal kända samfundsföreträdare ber sin ledning ompröva ett beslut? När jag ser bilder av och läser om hur präster och munkar av olika konfessioner i Gravkyrkan i Jerusalem handgripligt ger sig på varandra med knytnävar och sopkvastar då tycker jag att man kan tala om "bråk". Men när några missionsförbundare skriver brev till sin styrelse? Knappast heller uppror, snarast upprop som sagt.
Jag blir lite less på att vi så lätt devalverar orden. Det blir som med Peter och vargen, ni vet. Man slösar bort orden i förtid så dom är utan verkningsfullt innehåll när dom till sist verkligen behövs.
Kvällstidningsjournalistik.
* och eftersom dessutom en oproportionerligt stor del av dessa vigslar kommer att ske i våra största städer och dessutom förmodligen ett mindre antal enköne-vigsel-vänliga kändispräster kommer att tillfrågas i större utsträckning så kommer i stort sett nästan alla präster i svenska kyrkan överhuvudtaget inte att stöta på frågan under många år. De allra flesta inte under hela sin prästtid. Det bör man betänka när man vitt och brett talar om vägran.
För någon dag sedan kunde man läsa i Dagen att en av fem (eller var det en av sex, strunt samma) kyrkoherdar i svenska kyrkan "vägrar" viga enkönde par. I samma tidning stod det också på första sidan om "bråk" i Missionskyrkan. På artikelsidan hade det förändrats till det likaså ganska starka "uppror" som sedan visade sig vara ett upprop från ett antal ledande personer inom samfundet som vänt sig till styrelsen med en vädjan att ompröva beslutet om vigslar för enkönade par.
Varför så starka ord? Det är väl inga präster som vägrar? I svenska kyrkans beslut om att acceptera och erbjuda vigsar för enkönade par så ingår som en del möjligheten för de präster som önskar att inte förrätta dylika vigslar. Man kan väl inte vägra när man gör något man har rätt till? Eller? Om ordet vägra ska ha något vettigt innehåll så måste det ju innebära att jag på eget ansvar beslutsamt avser avstå från att göra något som det finns en bestämd förväntan att jag ska göra? Men om det i regelsystemet finns det förbehållet att den som vill har rätt avstå från det som man antar att de flesta kommer att göra, då kan man väl inte vägra om man använder sig av den möjligheten. Man handlar ju bara enligt en alternativ - men lika tillåten - linje?
Dessutom är det ju rent faktiskt så att antalet enkönevigslar - att döma av de senaste fem årens ytterst begränsade antal välsignelser av partnerskap - förmodligen blir så pass få att sannolikt inte mer än någon procent av alla aktiva präster kommer att ställas inför situationen.*
Och blir det verkligen bråk i Missionskyrkan för att ett antal kända samfundsföreträdare ber sin ledning ompröva ett beslut? När jag ser bilder av och läser om hur präster och munkar av olika konfessioner i Gravkyrkan i Jerusalem handgripligt ger sig på varandra med knytnävar och sopkvastar då tycker jag att man kan tala om "bråk". Men när några missionsförbundare skriver brev till sin styrelse? Knappast heller uppror, snarast upprop som sagt.
Jag blir lite less på att vi så lätt devalverar orden. Det blir som med Peter och vargen, ni vet. Man slösar bort orden i förtid så dom är utan verkningsfullt innehåll när dom till sist verkligen behövs.
Kvällstidningsjournalistik.
* och eftersom dessutom en oproportionerligt stor del av dessa vigslar kommer att ske i våra största städer och dessutom förmodligen ett mindre antal enköne-vigsel-vänliga kändispräster kommer att tillfrågas i större utsträckning så kommer i stort sett nästan alla präster i svenska kyrkan överhuvudtaget inte att stöta på frågan under många år. De allra flesta inte under hela sin prästtid. Det bör man betänka när man vitt och brett talar om vägran.
Spöke i församlingshemmet
Det spökar emellanåt i Örnäsgården. Det påstår i alla fall med bestämdhet flera arbetskamrater. Ämnet var på tal vid morgonens prästkollegium för senaste tiden lär det ha spökat mer än vanligt. Div oförklarliga ljud hörs, och eftersom det är ett stenhus så kan ju oljuden inte förklaras med att det knarrar i trapporna. En kollega hade för några dagar sedan hört så tydliga ljud utanför rummet där han befann sig att han var tvungen gå ut i korridoren och se efter vad som hände men fann - ingenting! Annars lär det särskilt vara en av föramlingens tidigare präster som då och då vandrar runt i lokalerna. Jag har dock aldrig sett honom.
Men förra veckan slogs rekordet. En av diakonerna hade sett tre livs levande spöken i ett av rummen. Bakgrunden var följande: hon hade med husmor bokat ett av de mindre rummen för en sorgegrupp och beställt kaffe. I ett senare skede bestämmer hon med deltagarna att tidigarelägga träffen en stund då hon sett att lokalen var obokad. Men döm om hennes förvåning när hon tittar in i lokalen: då saknas kaffet till hennes grupp, istället är lokalen dukad för minnesstund - och bara det ser ju lite spöklikt ut med vita dukar och vita servetter. Och hon ser till sin häpnad tre personer sitta vid den lilla soffgruppen. minst ett av spökena hade dessutom skägg! Hon rusar därifrån och går in på pedagogernas kontor för att kolla i bokningen: nej, lokalen är ledig. Inget ska pågå där. Efter en stund tittar hon in igen och de tre spökena är oförklarligt försvunna och ingen har märkt att någon gått därifrån.
En kall kår kröp efter ryggen på församlingens prästerskap när historien på kollegiet förtäljdes, men med ett gapskratt kunde jag befria kollegorna ur förtrollningen. "Spökena" var jag och två personer från ett sorgehus. Jag hade fått löfte av husmor att sitta i lokalen eftersom den inte skulle användas förrän betydligt senare till sorgegrupp. Det beställda kaffet stod på sin vagn vid köksdörren och dukningen var bara en förberedelse för nästkommande dags minnssstund. Värre än så var det inte. När vi som satt i rummet märkte att någon tog i dörren så fick vi anledningen resa oss eftersom vi just vara klara med vårt samtal.
Kanske borde jag inte ha avslöjat sanningen så hade jag fått vara spöke. Jag är visserligen medveten om att det är vad många i kyrkan anser att jag är redan i vanliga fall. Särskilt om dom får tillägga att spöket kommer från urtiden.
Idag hade vi sedan julkollegium för alla anställda i församlingen. Gofika och glögg och några uppmuntrande ord från kyrkorådets ordförande står på programmet. Hr kr-ordf brukar dessutom alltid läsa en lämplig dikt. Det har han gjort varje år som jag kan minnas. Alla år utom ett. Det var 2004 när vi avtackade församlinsghemmets lokalvårdare som efter många tjänsteår skulle gå i pension. Hon brukade själv ibland dela med sig av dikter om det som skedde i församlingen och bland personalen. Därför hade jag dristat mig att skriva ihop en liten dikt till henne. Då tyckte hr ordföranden att det räckte med diktläsning. Men alla andra år som sagt. Så även detta.
Men då det nu har gått fem år sedan det nämnda tillfället så kan jag ju vid detta lilla jubiléum dela med mig av dikten och därmed i verkligheten göra det som min gamle kamrat i ingresstexten till sin blogg försöker intala sina läsare att han ägnar sig åt nämligen exponerad kreativitet. Håll till godo:
Här i Örnäsgården
har Elsy haft vården
inte om skinande pokaler
utan om helt vardagliga lokaler
Det har hon haft i så många år
att nu intet enda återstår
innan slutstationen
den vi kallar pensionen
Vi fruktar stor fara
och tänker: hur ska vi klara
att få dammet bort
och efter snöslasket torrt
Ja, vi vrider våra händer
och tänker en i sänder
att snart går det nog för oss opp
att vi saknar vår gumma med mopp
Men förra veckan slogs rekordet. En av diakonerna hade sett tre livs levande spöken i ett av rummen. Bakgrunden var följande: hon hade med husmor bokat ett av de mindre rummen för en sorgegrupp och beställt kaffe. I ett senare skede bestämmer hon med deltagarna att tidigarelägga träffen en stund då hon sett att lokalen var obokad. Men döm om hennes förvåning när hon tittar in i lokalen: då saknas kaffet till hennes grupp, istället är lokalen dukad för minnesstund - och bara det ser ju lite spöklikt ut med vita dukar och vita servetter. Och hon ser till sin häpnad tre personer sitta vid den lilla soffgruppen. minst ett av spökena hade dessutom skägg! Hon rusar därifrån och går in på pedagogernas kontor för att kolla i bokningen: nej, lokalen är ledig. Inget ska pågå där. Efter en stund tittar hon in igen och de tre spökena är oförklarligt försvunna och ingen har märkt att någon gått därifrån.
En kall kår kröp efter ryggen på församlingens prästerskap när historien på kollegiet förtäljdes, men med ett gapskratt kunde jag befria kollegorna ur förtrollningen. "Spökena" var jag och två personer från ett sorgehus. Jag hade fått löfte av husmor att sitta i lokalen eftersom den inte skulle användas förrän betydligt senare till sorgegrupp. Det beställda kaffet stod på sin vagn vid köksdörren och dukningen var bara en förberedelse för nästkommande dags minnssstund. Värre än så var det inte. När vi som satt i rummet märkte att någon tog i dörren så fick vi anledningen resa oss eftersom vi just vara klara med vårt samtal.
Kanske borde jag inte ha avslöjat sanningen så hade jag fått vara spöke. Jag är visserligen medveten om att det är vad många i kyrkan anser att jag är redan i vanliga fall. Särskilt om dom får tillägga att spöket kommer från urtiden.
Idag hade vi sedan julkollegium för alla anställda i församlingen. Gofika och glögg och några uppmuntrande ord från kyrkorådets ordförande står på programmet. Hr kr-ordf brukar dessutom alltid läsa en lämplig dikt. Det har han gjort varje år som jag kan minnas. Alla år utom ett. Det var 2004 när vi avtackade församlinsghemmets lokalvårdare som efter många tjänsteår skulle gå i pension. Hon brukade själv ibland dela med sig av dikter om det som skedde i församlingen och bland personalen. Därför hade jag dristat mig att skriva ihop en liten dikt till henne. Då tyckte hr ordföranden att det räckte med diktläsning. Men alla andra år som sagt. Så även detta.
Men då det nu har gått fem år sedan det nämnda tillfället så kan jag ju vid detta lilla jubiléum dela med mig av dikten och därmed i verkligheten göra det som min gamle kamrat i ingresstexten till sin blogg försöker intala sina läsare att han ägnar sig åt nämligen exponerad kreativitet. Håll till godo:
Här i Örnäsgården
har Elsy haft vården
inte om skinande pokaler
utan om helt vardagliga lokaler
Det har hon haft i så många år
att nu intet enda återstår
innan slutstationen
den vi kallar pensionen
Vi fruktar stor fara
och tänker: hur ska vi klara
att få dammet bort
och efter snöslasket torrt
Ja, vi vrider våra händer
och tänker en i sänder
att snart går det nog för oss opp
att vi saknar vår gumma med mopp
Vis man
har jag varit idag - två gånger. Och romersk soldat också. Vi har alltså lite brist på folk så flera får spela flera roller i vår julvandring som vi varje år har för tredjeklassarna på Örnäset och Hertsön. Tänk att vi startade detta redan julen 1996 och har kört varje år sedan dess.
Själv inledde jag min skådespelarkarriär i dessa sammanhang som vis man, sedan under många år Josef, sedan flera gånger herde omväxlande med Josef och vis man. En gång - för länge sedan - fick jag vara guide. Det var ju roligast, för guiden , som följer barnen hela "tidsresan" till år O och till Nasaret och Betlehem, är ju den ende som får se alla scener i julspelet. Snart är Maria* den enda roll jag inte spelat! Om jag får göra det så lovar jag raka av mig skägget!
I år var det alltså första gången jag även fick spela romersk soldat som höll ordning på folkmassorna som stormade in för att låta sig skattskrivas. Efter första vandringen fick jag kritik av "ängeln" att jag inte lät nog arg. Jobbade alltså på det till andra gången. Snabbt klädbyte sedan för att som en av de tre vise spana efter den försvunna men återsedda stjärna som slutligen ledde till den plats där barnet var. Vid dagens sista julvandring gjorde jag bort mig dock. Den första vise mannen lämnade guld, jag skulle givetvis då lämna rökelse men råkade säga myrra vilket var tredje vises gåva. Nå den tredje vise mannen var klok nog att klara sin del ändå.
Då och då har vi levande barn som Jesusbarn istället för en plastjesus. I dagens första julvandring var det så. Varje gång som Maria får ha ett levande barn i famnen så blir barnen extra gripna.
Vis förväntades jag kanske också vara senare på dagen då jag fick telefon av en något yngre kollega som ville dryfta ett ärende. Han inledde med "jag har en fråga som jag behöver dryfta med en älde kollega".
- Tur att du sa äldre svarade jag, det kan jag ju lova vara. Värre hade det varit om du kallat mig vis eller erfaren.
Det räcker att vara vis man i julvandringarna.
* till dom mindre centrala rollerna har vi ofta nödgats ha personer av fel kön som fått klä ut sig, men Maria har alltid spelats av kvinna och Josef av man. Givetvis är det så. Tänk om alla kunde fatta att det är lika enkelt med prästen: den som i mässan spelar "Jesu roll" - "tog brödet, tackade, bröt det.." - det är en man. Just as simpel as that!
Själv inledde jag min skådespelarkarriär i dessa sammanhang som vis man, sedan under många år Josef, sedan flera gånger herde omväxlande med Josef och vis man. En gång - för länge sedan - fick jag vara guide. Det var ju roligast, för guiden , som följer barnen hela "tidsresan" till år O och till Nasaret och Betlehem, är ju den ende som får se alla scener i julspelet. Snart är Maria* den enda roll jag inte spelat! Om jag får göra det så lovar jag raka av mig skägget!
I år var det alltså första gången jag även fick spela romersk soldat som höll ordning på folkmassorna som stormade in för att låta sig skattskrivas. Efter första vandringen fick jag kritik av "ängeln" att jag inte lät nog arg. Jobbade alltså på det till andra gången. Snabbt klädbyte sedan för att som en av de tre vise spana efter den försvunna men återsedda stjärna som slutligen ledde till den plats där barnet var. Vid dagens sista julvandring gjorde jag bort mig dock. Den första vise mannen lämnade guld, jag skulle givetvis då lämna rökelse men råkade säga myrra vilket var tredje vises gåva. Nå den tredje vise mannen var klok nog att klara sin del ändå.
Då och då har vi levande barn som Jesusbarn istället för en plastjesus. I dagens första julvandring var det så. Varje gång som Maria får ha ett levande barn i famnen så blir barnen extra gripna.
Vis förväntades jag kanske också vara senare på dagen då jag fick telefon av en något yngre kollega som ville dryfta ett ärende. Han inledde med "jag har en fråga som jag behöver dryfta med en älde kollega".
- Tur att du sa äldre svarade jag, det kan jag ju lova vara. Värre hade det varit om du kallat mig vis eller erfaren.
Det räcker att vara vis man i julvandringarna.
* till dom mindre centrala rollerna har vi ofta nödgats ha personer av fel kön som fått klä ut sig, men Maria har alltid spelats av kvinna och Josef av man. Givetvis är det så. Tänk om alla kunde fatta att det är lika enkelt med prästen: den som i mässan spelar "Jesu roll" - "tog brödet, tackade, bröt det.." - det är en man. Just as simpel as that!
Mord i församlingen!
Tro nu inte, kära läsare, att denna smaskiga rubrik på kvällens inlägg bara är ett sätt att locka fler läsare. Nej, så är absolut inte fallet. Detta är faktiskt vad jag sysslat med ikväll. x 2 dessutom. Dock inte egna mord. Utan andras. Verkliga och fiktiva.
Först fick jag tips om en länk till ett TV-program med en norsk intervju med Helge Fossmo, alltså han som dömdes till livstid för händelserna i Knutby. Vad som är riktigt sant i bakgrunden till denna verklighetssåpa får man kanske aldrig veta. Helges Fossmo skyller på Åsa Valdau och menar att hon är hjärnan bakom de osunda tendenserna i församlingen. Åsa Valdau å sin sida skyller på Helge Fossmo och menar att det är han som är mytoman. Tur att jag inte är den som ska döma.
Efter att en stund efter detta program (som jag skådade på nätet) kopplat av med läsning om finska fortsättningskriget där det också sköts folk i parti och minut - ryssarna säga ha förlorat ca 3000 man och finnarna ett knappt femtital under kvällens läsavsnitt - så var det dags för TV-dramatiseringen av Åsa Larssons Solstorm.
Som vanligt i de flesta dylika sammanhang är boken bättre än filmen. Men det jag alltid sörjer över när kristna församlingsmiljöer ska skildras i dramafilmer är att det är så svårt att framställa predikan och församlingsgensvaren på ett naturligt sätt. För den som varit med en hel del (!) i kristna sammanhang så känns det alltid så krystat. Men det är klart: det som saknas i TV-studion och inspelningssammanhanget är väl den helige Ande. Då kan det aldrig bli levande. Synd bara om vanliga svenskars bild av en kristen församling huvudsakligen formas av bilder som dessa.
När jag för några år sedan läste boken Solstorm så kände jag dock att författarinnan måste ha verkliga erfarenheter av en frikyrklig församling. Många beskrivningar var mycket äkta. Lite väl äkta har en del människor sagt mig vilka befunnit sig i Kiruna under delar av författarinnans uppväxttid. Det finns personer i hennes böcker som mycket väl kan identifieras av dem som varit med. Vi präster kände ju väl igen en kollega, som kom vandrande vid Jukkasjärvi kyrka men det var väl i nästa bok om jag minns rätt.
På samma sätt var det med Bengt Pohjanens bok om Laestadius (Ropandes röst), där kunde den initierade lätt identifiera personer ur författarens samtid.
F.ö blev Bengt Pohjanen omnämnd i en gästkrönika i senaste SPT under hänvisning till hans berämda yttrande till Domkapitlet för 25 år sedan. En del uttryck blir bevingade. Undrar hur det går med Dag Sandahls språkbruk i enskilt samtal med kyrkomötesledamot? Biskopen i Växjö borde ha viktigare saker att ta itu med.
Först fick jag tips om en länk till ett TV-program med en norsk intervju med Helge Fossmo, alltså han som dömdes till livstid för händelserna i Knutby. Vad som är riktigt sant i bakgrunden till denna verklighetssåpa får man kanske aldrig veta. Helges Fossmo skyller på Åsa Valdau och menar att hon är hjärnan bakom de osunda tendenserna i församlingen. Åsa Valdau å sin sida skyller på Helge Fossmo och menar att det är han som är mytoman. Tur att jag inte är den som ska döma.
Efter att en stund efter detta program (som jag skådade på nätet) kopplat av med läsning om finska fortsättningskriget där det också sköts folk i parti och minut - ryssarna säga ha förlorat ca 3000 man och finnarna ett knappt femtital under kvällens läsavsnitt - så var det dags för TV-dramatiseringen av Åsa Larssons Solstorm.
Som vanligt i de flesta dylika sammanhang är boken bättre än filmen. Men det jag alltid sörjer över när kristna församlingsmiljöer ska skildras i dramafilmer är att det är så svårt att framställa predikan och församlingsgensvaren på ett naturligt sätt. För den som varit med en hel del (!) i kristna sammanhang så känns det alltid så krystat. Men det är klart: det som saknas i TV-studion och inspelningssammanhanget är väl den helige Ande. Då kan det aldrig bli levande. Synd bara om vanliga svenskars bild av en kristen församling huvudsakligen formas av bilder som dessa.
När jag för några år sedan läste boken Solstorm så kände jag dock att författarinnan måste ha verkliga erfarenheter av en frikyrklig församling. Många beskrivningar var mycket äkta. Lite väl äkta har en del människor sagt mig vilka befunnit sig i Kiruna under delar av författarinnans uppväxttid. Det finns personer i hennes böcker som mycket väl kan identifieras av dem som varit med. Vi präster kände ju väl igen en kollega, som kom vandrande vid Jukkasjärvi kyrka men det var väl i nästa bok om jag minns rätt.
På samma sätt var det med Bengt Pohjanens bok om Laestadius (Ropandes röst), där kunde den initierade lätt identifiera personer ur författarens samtid.
F.ö blev Bengt Pohjanen omnämnd i en gästkrönika i senaste SPT under hänvisning till hans berämda yttrande till Domkapitlet för 25 år sedan. En del uttryck blir bevingade. Undrar hur det går med Dag Sandahls språkbruk i enskilt samtal med kyrkomötesledamot? Biskopen i Växjö borde ha viktigare saker att ta itu med.
En dag då inget särskilt händer
Med en sådan rubrik kan jag inte tänka mig att att besöksstatistiken stiger i höjden. Men vad ska man göra när man inte har något särskilt att skriva om.
1. Jag var på badhuset i morse och simmade mina 1000 m. Lördagar brukar vara min normala besöksdag. Det tråkiga är bara att på lördagar kan man inte köpa det frukostpaket som erbjuds i badhusfiket på vardagar. Alltså fick jag fara hem.
2. Efter kaffe och smörgås tog jag mig för att ringa den gamle kamraten. Vi snackade om våra öden och äventyr i bloggvärlden och konstaterade ömsesidigt att den andra av oss alltid uppfattar när den ene av oss på sin blogg medvetet skrivit något i akt och mening att få den andre att kommentera. Likt gäddor hugger vi på varandras beten. Vi konstaterade vidare att ingen av oss blivit kyrkoherde och att det kanske är bäst så.
3. Nu ska jag strax åka till Hertsön och besöka julmarknaden och se vad det är som mina arbetskamrater från kyrkan erbjuder
4, Funderade ett tag på att gå på hockey ikväll och se Luleå-Modo. Min chef och kyrkoherde är nämligen ursprungligen från Ö-vik och en trogen Modo-supporter. Hon skulle evetuellt gå och då kände jag att då måste ju Luleå också få prästerligt understöd. Men troligen blir det inte så. Matchen går först efter kl 18 och då brukar jag vilja ta det lungt på lördagkvällar inför söndagens mässa.
5. I går kväll bjöd jag näst äldsta dottern på kinarestaurang och eftersom jag sedan länge brutit den ursprungliga kinamatstraditionen så blev det fyra små rätter denna gång. Roligt var också att se dottern gå så bra. Nu även utomhus långa sträckor med bara en käpp som stöd.
1. Jag var på badhuset i morse och simmade mina 1000 m. Lördagar brukar vara min normala besöksdag. Det tråkiga är bara att på lördagar kan man inte köpa det frukostpaket som erbjuds i badhusfiket på vardagar. Alltså fick jag fara hem.
2. Efter kaffe och smörgås tog jag mig för att ringa den gamle kamraten. Vi snackade om våra öden och äventyr i bloggvärlden och konstaterade ömsesidigt att den andra av oss alltid uppfattar när den ene av oss på sin blogg medvetet skrivit något i akt och mening att få den andre att kommentera. Likt gäddor hugger vi på varandras beten. Vi konstaterade vidare att ingen av oss blivit kyrkoherde och att det kanske är bäst så.
3. Nu ska jag strax åka till Hertsön och besöka julmarknaden och se vad det är som mina arbetskamrater från kyrkan erbjuder
4, Funderade ett tag på att gå på hockey ikväll och se Luleå-Modo. Min chef och kyrkoherde är nämligen ursprungligen från Ö-vik och en trogen Modo-supporter. Hon skulle evetuellt gå och då kände jag att då måste ju Luleå också få prästerligt understöd. Men troligen blir det inte så. Matchen går först efter kl 18 och då brukar jag vilja ta det lungt på lördagkvällar inför söndagens mässa.
5. I går kväll bjöd jag näst äldsta dottern på kinarestaurang och eftersom jag sedan länge brutit den ursprungliga kinamatstraditionen så blev det fyra små rätter denna gång. Roligt var också att se dottern gå så bra. Nu även utomhus långa sträckor med bara en käpp som stöd.
Traditionsbrott
Sånt har jag svårt för. Det ska va som det alltid har varit. Ju förr desto bättre som man brukar säga. Men till min egen stora förvåning så kan jag ibland bryta en tradition. Mitt senaste bilköp är ju ett exempel. Dels att jag köper en bil som inte är svensk, dvs inte en Saab eller Volvo.* Endast en gång tidigare har jag försökt med det. Det var när jag i några år hade Volkswagen Golf. Men det blev snabbt in på rätta vägen igen (tänk om människorna vore likadana när det gäller det andliga!). Så här ser min billista ut:
Vovo Amazon
Volvo 145
Saab 99
Volkswagen Golf
Volvo 245 **
Saab 9000
Saab 9000
Chevrolet Matiz
Mitt senaste bilköp innebär också att jag - endast för andra gången, men denna gång tydligt och klart - brutit den sega vanan att alltid köpa ca 10 år gamla bilar. Så här ser mina bilars ålderspyramid ut. Alltså bilens ålder det år jag köpte den:
11 år
10 år
11-12 år (minns ej exakt) ***
3 år (!!)
8 år
10-11 år ****
10 år
1 år (!!!!!!)
Men nu till något ännu värre!
Jag har idag bytt bank!
Det trodde jag aldrig att jag skulle komma mig för eller våga. Bakgrunden är denna. I alla tider har jag varit privatkund i Nordea (och före det i PK-banken som det då hette). Men som husägare blev jag för flera år sedan plötsligt Handelsbankskund när Handelsbanken köpte upp Stadshypotek där jag hade alla mina lån på huset. Varje gång jag varit in på Handelsbanken så har dom stilla undrat om jag inte borde bli helkund och alltså flytta allt till dom. Nej, har jag bara svarat, det spelar ingen roll om det skulle finnas några eventuella fördelar eller vara enklare för mig. Man lämnar inte Nordea. Det är som att gå ur Statskyrkan. DET GÖR MAN BARA INTE!
Men så till sist. När jag för ett tag sedan var in på Handelsbanken så frågade min kontaktperson igen lite försiktigt om det inte var dags att bli helkund. Och plötsligt så kände jag bara att jo, nu är det dags. Så idag var jag där och fixade det hela.
Vad kan man nu lära sig av detta.?
1. En kontaktperson på banken kan vinna på att bara vara trevlig och tillmötesgående. När jag idag sa till henne att tänk att du lyckades i alla fall till sist, så sa hon att det beror kanske på att hon slutade tjata. Kanske det.
2. Och kanske är det så också när vi vill att någon ska bli kristen. Vi ska ge erbjudandet och sen låta folk välja själv utan att vi "tjatar" på dom. Kanske gäller det särskilt makar emellan där den ena är kristen och den andra inte.
3. Jag är inte så totalt rigid som man kan tro. Jag kan ändra mig och byta spår. Men om ni går och hoppas att jag ska göra det även i "kvinnoprästfrågan" ja, då gäller det verkligen att ni inte tjatar på mig.
Andra exempel på att jag kan bryta en invand tradition är att jag (sedan årtionden tillbaka) dels kan äta andra pizzor än Capriccosa och att jag på kinarestaurang kan beställa annat än Kyckling med bambuskott.
Återstår att se om jag också till sist lämnar statskyrkan. Vad tror du?
* Jag bortser från det där svenska bilmärket som bara gör ett tiotal handgjorda svindyra sportbilar per år vilket ingen kände till förrän det sades att dom skulle köpa Saab vilket inte blev av
**Den hade jag nog behållt ett tag till om jag inte råkat köra på en älg med den
*** Mats (Rondahl) vilket år var det jag köpte din Saab 99 årsmodell 1975?
**** Den var nyinköpt (av mig) den gången när styrelsen för Dekanatet i Luleå stift av Svenska kyrkans fria Synod hade sammanträde i församlingshemmet i St Olofs församling i Skellefteå. När var det?
Vovo Amazon
Volvo 145
Saab 99
Volkswagen Golf
Volvo 245 **
Saab 9000
Saab 9000
Chevrolet Matiz
Mitt senaste bilköp innebär också att jag - endast för andra gången, men denna gång tydligt och klart - brutit den sega vanan att alltid köpa ca 10 år gamla bilar. Så här ser mina bilars ålderspyramid ut. Alltså bilens ålder det år jag köpte den:
11 år
10 år
11-12 år (minns ej exakt) ***
3 år (!!)
8 år
10-11 år ****
10 år
1 år (!!!!!!)
Men nu till något ännu värre!
Jag har idag bytt bank!
Det trodde jag aldrig att jag skulle komma mig för eller våga. Bakgrunden är denna. I alla tider har jag varit privatkund i Nordea (och före det i PK-banken som det då hette). Men som husägare blev jag för flera år sedan plötsligt Handelsbankskund när Handelsbanken köpte upp Stadshypotek där jag hade alla mina lån på huset. Varje gång jag varit in på Handelsbanken så har dom stilla undrat om jag inte borde bli helkund och alltså flytta allt till dom. Nej, har jag bara svarat, det spelar ingen roll om det skulle finnas några eventuella fördelar eller vara enklare för mig. Man lämnar inte Nordea. Det är som att gå ur Statskyrkan. DET GÖR MAN BARA INTE!
Men så till sist. När jag för ett tag sedan var in på Handelsbanken så frågade min kontaktperson igen lite försiktigt om det inte var dags att bli helkund. Och plötsligt så kände jag bara att jo, nu är det dags. Så idag var jag där och fixade det hela.
Vad kan man nu lära sig av detta.?
1. En kontaktperson på banken kan vinna på att bara vara trevlig och tillmötesgående. När jag idag sa till henne att tänk att du lyckades i alla fall till sist, så sa hon att det beror kanske på att hon slutade tjata. Kanske det.
2. Och kanske är det så också när vi vill att någon ska bli kristen. Vi ska ge erbjudandet och sen låta folk välja själv utan att vi "tjatar" på dom. Kanske gäller det särskilt makar emellan där den ena är kristen och den andra inte.
3. Jag är inte så totalt rigid som man kan tro. Jag kan ändra mig och byta spår. Men om ni går och hoppas att jag ska göra det även i "kvinnoprästfrågan" ja, då gäller det verkligen att ni inte tjatar på mig.
Andra exempel på att jag kan bryta en invand tradition är att jag (sedan årtionden tillbaka) dels kan äta andra pizzor än Capriccosa och att jag på kinarestaurang kan beställa annat än Kyckling med bambuskott.
Återstår att se om jag också till sist lämnar statskyrkan. Vad tror du?
* Jag bortser från det där svenska bilmärket som bara gör ett tiotal handgjorda svindyra sportbilar per år vilket ingen kände till förrän det sades att dom skulle köpa Saab vilket inte blev av
**Den hade jag nog behållt ett tag till om jag inte råkat köra på en älg med den
*** Mats (Rondahl) vilket år var det jag köpte din Saab 99 årsmodell 1975?
**** Den var nyinköpt (av mig) den gången när styrelsen för Dekanatet i Luleå stift av Svenska kyrkans fria Synod hade sammanträde i församlingshemmet i St Olofs församling i Skellefteå. När var det?
Puuh!
säger jag. Suckar av lättnad!
Idag var jag in fram och tillbaka på Bilkompaniet där jag bytte bort gamla bilen och köpte en ny - efter pigg uppmuntran av flera kära läsare. Idag känns det verkligen som att det var rätt beslut. Jag insåg det på följande sätt:
Jag hade alltså ärende tillbaka till bilaffären. Två ärenden rättare sagt. Det första var att lämna lasthållarna till gamla bilen. När jag sålde bilen så behöll jag dem för jag tänkte ge dem till en kamrat (ej gamle kamraten dock utan en nyare kamrat) men hade hade ju Saab 9-5 inte 9000 som jag så dom passade inte på hans bil. Att försöka sälja dem på Blocket el dyl iddes jag inte så jag tänkte att dom lika gärna kunde få följa med bilen om den fortfarande var kvar.
Jo, det var den och då kunde jag utöver att lämna lasthållarna även göra mitt andra ärende vilket var att gå till gamla bilen och kolla om jag hade min lilla tjänstepsalmbok kvar där. Mycket riktigt. I facket mellan sätena låg den lilla psalmbok med tillägg som jag just införskaffat för att ha i bilen så jag aldrig ska vara utan när jag far på sorgehusbesök tex.
Tur att dom inte hunnit sälja bilen. Och skälet? Jag träffade försäljaren och han berättade att dom tagit den på besiktning och att den inte blev godkänd pga att katalysatorn inte fungerade ordentligt. Så nu måste den bytas. Befriande suck från mig att jag hann göra mig av med bilen. Och den lilla nya bilen är jag helt nöjd med. En del som ser den kan visserligen inte låta bli att skratta åt en så liten gullig bil, men det är ju roligt när man kan glädja någon. När bilförsäljaren frågade om jag var nöjd fortfarande så svarade jag att "jag har inte hunnit tanka den än". Det säger allt: tanken rymmer bara 35 liter. Och bilförsäljaren kunde ha gott samvete att han inte varit bilskojare. Själv känner jag mig i dessa klimatmötestider nöjd med att ha övergått till en bil som bara drar drygt hälften av vad den gamla drog. Det kallar jag klimatkompensering för de MC-turer jag med betydligt bättre samvete kan ägna mig åt till sommaren.
Idag var jag in fram och tillbaka på Bilkompaniet där jag bytte bort gamla bilen och köpte en ny - efter pigg uppmuntran av flera kära läsare. Idag känns det verkligen som att det var rätt beslut. Jag insåg det på följande sätt:
Jag hade alltså ärende tillbaka till bilaffären. Två ärenden rättare sagt. Det första var att lämna lasthållarna till gamla bilen. När jag sålde bilen så behöll jag dem för jag tänkte ge dem till en kamrat (ej gamle kamraten dock utan en nyare kamrat) men hade hade ju Saab 9-5 inte 9000 som jag så dom passade inte på hans bil. Att försöka sälja dem på Blocket el dyl iddes jag inte så jag tänkte att dom lika gärna kunde få följa med bilen om den fortfarande var kvar.
Jo, det var den och då kunde jag utöver att lämna lasthållarna även göra mitt andra ärende vilket var att gå till gamla bilen och kolla om jag hade min lilla tjänstepsalmbok kvar där. Mycket riktigt. I facket mellan sätena låg den lilla psalmbok med tillägg som jag just införskaffat för att ha i bilen så jag aldrig ska vara utan när jag far på sorgehusbesök tex.
Tur att dom inte hunnit sälja bilen. Och skälet? Jag träffade försäljaren och han berättade att dom tagit den på besiktning och att den inte blev godkänd pga att katalysatorn inte fungerade ordentligt. Så nu måste den bytas. Befriande suck från mig att jag hann göra mig av med bilen. Och den lilla nya bilen är jag helt nöjd med. En del som ser den kan visserligen inte låta bli att skratta åt en så liten gullig bil, men det är ju roligt när man kan glädja någon. När bilförsäljaren frågade om jag var nöjd fortfarande så svarade jag att "jag har inte hunnit tanka den än". Det säger allt: tanken rymmer bara 35 liter. Och bilförsäljaren kunde ha gott samvete att han inte varit bilskojare. Själv känner jag mig i dessa klimatmötestider nöjd med att ha övergått till en bil som bara drar drygt hälften av vad den gamla drog. Det kallar jag klimatkompensering för de MC-turer jag med betydligt bättre samvete kan ägna mig åt till sommaren.
Predikoresa i olika andliga traditioner
Det blev det alltså idag. Som jag tidigare aviserat så var jag idag i laestadianska församlingen i Vitsand utanför Piteå. Det är en församling som hör till en av de mindre laestadianska riktningarna. Hur alla dessa olika grupper förhåller sig till varandra, vad som skiljer dem, hur, var, när och varför dom skilts från varandra; det saknar jag ordentlig kunskap om. Dvs tillräcklig kunskap för att dela med mig till kära läsarna, även om jag inte är totalt okunnig. På senare år har det börjat ske ett närmande mellan olika laestadianska grupper så många av dem jag idag mötte har jag tidigare träffat även i fridsförbundets bönhus i Luleå. För några år sedan medverkade jag även med undervisning om sakramenten vid studiedagar som denna grupp hade i Melderstein norr om Råneå.
Bönhuset där vi höll till har tidigare varit ett EFS- bönhus/missionshus. Men denna församling köpte det av EFS i mitten av 90-talet och sedan har församlingen även byggt ut det och gjort ett större serveringsrum som komplement till den ursprungliga gudstjänstlokalen.
Det kan inte hjälpas att jag trivs i norrländska bönhus. Under mina första elva prästår i Nederluleå fick jag ofta predika i olika bönhus/missionshus i byarna. Det är en särskild känsla. Det är nästan som att det går lättare att predika i en äldre byggnad. Är det samma sak som med kyrkor - dom är väl inbedda? Alltid lättare att predika i en äldre kyrka än i en nyare. Det är kanske en nästan fysisk verklighet att Guds ord och bönen helgar t o m själva byggnaden. Sedan gillar jag bönhusatmosfären. Det är nå´t särskilt. Man känner sig ledig och fri. Alltså en fin upplevelse. Jag tackar församlingen för att jag fick förtroendet att kommma och predika. Som predikotext tog jag dagens episteltext ur Jak 5 men läste kapitlet till slut.
Några vänner från Luleå var med på resan så sammanlagt var vi sex personer som kom på besök. Det innebar också att jag inte behövde åka i min egen lilla bil på vinterväg. Efter gudstjänst och kaffe blev vi alla Lulebor bjudna på mat hos kristna vänner. Tack för gästfrihet och generositet!
Det enda ovana för en (som jag) som hittills fått sina främsta möten med laestadianismen genom tornedalningar och människor bördiga från Tornedalen det är att höra laestadianer som talar Pitemål. Men kan ni ens i er vildaste fantasi föreställa er en EFS:are som talar Tornedalsfinska?
Bönhuset där vi höll till har tidigare varit ett EFS- bönhus/missionshus. Men denna församling köpte det av EFS i mitten av 90-talet och sedan har församlingen även byggt ut det och gjort ett större serveringsrum som komplement till den ursprungliga gudstjänstlokalen.
Det kan inte hjälpas att jag trivs i norrländska bönhus. Under mina första elva prästår i Nederluleå fick jag ofta predika i olika bönhus/missionshus i byarna. Det är en särskild känsla. Det är nästan som att det går lättare att predika i en äldre byggnad. Är det samma sak som med kyrkor - dom är väl inbedda? Alltid lättare att predika i en äldre kyrka än i en nyare. Det är kanske en nästan fysisk verklighet att Guds ord och bönen helgar t o m själva byggnaden. Sedan gillar jag bönhusatmosfären. Det är nå´t särskilt. Man känner sig ledig och fri. Alltså en fin upplevelse. Jag tackar församlingen för att jag fick förtroendet att kommma och predika. Som predikotext tog jag dagens episteltext ur Jak 5 men läste kapitlet till slut.
Några vänner från Luleå var med på resan så sammanlagt var vi sex personer som kom på besök. Det innebar också att jag inte behövde åka i min egen lilla bil på vinterväg. Efter gudstjänst och kaffe blev vi alla Lulebor bjudna på mat hos kristna vänner. Tack för gästfrihet och generositet!
Det enda ovana för en (som jag) som hittills fått sina främsta möten med laestadianismen genom tornedalningar och människor bördiga från Tornedalen det är att höra laestadianer som talar Pitemål. Men kan ni ens i er vildaste fantasi föreställa er en EFS:are som talar Tornedalsfinska?
Svenska kyrkan är en katastrof!
Tror du det? Uppenbarligen eftersom du så snabbt klickat dig fram till inlägget. Själv använder jag bara denna smaskiga rubrik som test. För att se om besökstalen på bloggen rusar i höjden. Jag har ju framfört teorin att kyrkligt medryckande rubrik på inlägget ökar antalet besökare mer än andra inläggsrubriker. Du är alltså just nu föremål för att experiment.
Om besökstalen oroväckande sjunker har jag ett antal andra rubriker i beredskap. Här ett axplock:
Evangelium enligt Rom
Enhet under Påven?
Det är titlarna på två böcker som sprids av Gospel-Media vars katalog jag fick i brevlådan idag. Jag gissar att böckerna är av den katolikfientliga typen. Kanske kunde även
Är Påven antikrist?
vara ett lämpligt ämne för att locka till sig läsare. F ö faschineras jag av folk som kan ägna mycken seriös (i deras egna ögon) argumentation för att bevisa att påven är antikrist, vilket ju är ett yttrande som Luther fällde en gång i stridens hetta och som jag knappast tror att han skulle vilja ha räknat till det väsentliga i det andliga arv han lämnade efter sig.
För att gå in på mer närliggande tänkbara ämnen så skulle väl
Kommer biskopen att avgå?
(alltså pga beslutet om vigslar för enkönde par) kunna vara ett ämne som lockar. Idag kollade jag lite på Wikipedia om olika kyrkliga företeelser. Kom då att klicka på länken Hans Stiglund och läste att han när han valdes fick jobba på att skaka av sig kvinnoprästmotståndarbilden. Kanske skulle då även
Är biskopen en hemlig kvinnoprästmotståndare?
kunna locka till läsning.
Nu lämnar jag svenska kyrkan
skulle naturligtvis läsas, gissar jag. Men jag undrar om jag får lika många läsare om jag skriver inlägget
Därför stannar jag kvar i svenska kyrkan
Det inlägget kommer jag kanske att skriva någon gång. Åtminstona känns det som att jag borde det. Så jag motiverar varför och samtidigt uppmuntrar dem som vill stå med mig i samma andliga strid.
Med mig i samma andliga strid (i allla fall i de flesta) står den gamle kamraten. Därför vore ju givetvis inlägget
Den gamle kamraten och jag har blivit ovänner
det ultimata för att locka kvällstidningsmentaliteten hos läsarna. Jag kan ju knappast skriva inlägget
Jag kommer att skilja mig
eftersom jag redan är det. Inte heller kommer det någonsin att bli aktuellt med inlägget
Nu gifter jag om mig
alltså kan jag inte locka fram söndagsbilage-mentaliteten hos läsarna. Utan får nöja mig med den vanliga kvällstidningsmentaliteten. Hur många läsare skulle lockas av inlägget
Därför körde jag motorcykel i kyrkan
???
Naturligtvis skulle läsarna kasta sig över datorskärmarna om dom får en hint om inlägget
NU LÄGGER VI NER FRIMODIG KYRKA
Men så allvarliga saker kan man givetvis inte skämta om. Jag vill ju inte heller vara ansvarig för hjärtstillestånd i parti och minut bland läsekretsen.
Nu väntar jag med spänning ett dygn och kollar sedan statistiken och ser utfallet av experimentet.
Om besökstalen oroväckande sjunker har jag ett antal andra rubriker i beredskap. Här ett axplock:
Evangelium enligt Rom
Enhet under Påven?
Det är titlarna på två böcker som sprids av Gospel-Media vars katalog jag fick i brevlådan idag. Jag gissar att böckerna är av den katolikfientliga typen. Kanske kunde även
Är Påven antikrist?
vara ett lämpligt ämne för att locka till sig läsare. F ö faschineras jag av folk som kan ägna mycken seriös (i deras egna ögon) argumentation för att bevisa att påven är antikrist, vilket ju är ett yttrande som Luther fällde en gång i stridens hetta och som jag knappast tror att han skulle vilja ha räknat till det väsentliga i det andliga arv han lämnade efter sig.
För att gå in på mer närliggande tänkbara ämnen så skulle väl
Kommer biskopen att avgå?
(alltså pga beslutet om vigslar för enkönde par) kunna vara ett ämne som lockar. Idag kollade jag lite på Wikipedia om olika kyrkliga företeelser. Kom då att klicka på länken Hans Stiglund och läste att han när han valdes fick jobba på att skaka av sig kvinnoprästmotståndarbilden. Kanske skulle då även
Är biskopen en hemlig kvinnoprästmotståndare?
kunna locka till läsning.
Nu lämnar jag svenska kyrkan
skulle naturligtvis läsas, gissar jag. Men jag undrar om jag får lika många läsare om jag skriver inlägget
Därför stannar jag kvar i svenska kyrkan
Det inlägget kommer jag kanske att skriva någon gång. Åtminstona känns det som att jag borde det. Så jag motiverar varför och samtidigt uppmuntrar dem som vill stå med mig i samma andliga strid.
Med mig i samma andliga strid (i allla fall i de flesta) står den gamle kamraten. Därför vore ju givetvis inlägget
Den gamle kamraten och jag har blivit ovänner
det ultimata för att locka kvällstidningsmentaliteten hos läsarna. Jag kan ju knappast skriva inlägget
Jag kommer att skilja mig
eftersom jag redan är det. Inte heller kommer det någonsin att bli aktuellt med inlägget
Nu gifter jag om mig
alltså kan jag inte locka fram söndagsbilage-mentaliteten hos läsarna. Utan får nöja mig med den vanliga kvällstidningsmentaliteten. Hur många läsare skulle lockas av inlägget
Därför körde jag motorcykel i kyrkan
???
Naturligtvis skulle läsarna kasta sig över datorskärmarna om dom får en hint om inlägget
NU LÄGGER VI NER FRIMODIG KYRKA
Men så allvarliga saker kan man givetvis inte skämta om. Jag vill ju inte heller vara ansvarig för hjärtstillestånd i parti och minut bland läsekretsen.
Nu väntar jag med spänning ett dygn och kollar sedan statistiken och ser utfallet av experimentet.
Läsarna är på hugget
Det märks på bloggstatistiken. Skriver jag inte på några dagar då sjunker beöksstatistiken på bloggen stadigt, men så fort jag producerar ett inlägg så stiger den igen. Eftersom jag oftast skriver mina inägg mellan kl 21 och 24 så blir det väl för det mesta dygnet efter som ökningen märks.
Hur kan läsarna veta exakt när jag skrivit, frågade jag mig för en tid sedan. Då svarade en av läsarna informativt att man kan prenumerera på inläggen, så man får veta så fort det kommit ett nytt inlägg. Funderade själv på om jag skulle börja använda den tjänsten på de bloggar jag ofta läser. Men, nej! Det skulle ju ta bort en del av sporten och spänningen. En del av själva grejen med att kolla in andras bloggar är ju att man inte i förväg vet om man bara möts av samma gamla gnäll som man redan mött flera dagar i rad eller om man ska mötas av något nytt och spännande. Det är ju så som det är i verkligheten. När man någon gång möter en gammal kamrat så är han ju för det mesta exakt som han alltid brukar vara. Inget nytt under solen. Men om han för en gångs skull säger något nytt då blir man ju positivt överraskad.
Den lilla spänningen i mitt bloggläsande vill jag inte ta bort från mitt annars så stereotypa liv. Men som sagt: att andra läsare använder dylika tjänster kan vara förklaringen till den precision med vilken besökstalet stiger direkt jag skrivit något nytt.
Vad som däremot inte lika lätt låter sig förklaras av sagda blogginläggsprenumerationstjänst är det faktum att när jag skrivit om något kyrkligt så stiger besökstalen till ännu högre höjder. Så till exempel nu senast när jag skrev inlägget om besök hos biskopen: dagen efter hade jag det femte högsta besökstalet de sista 90 dagarna. Kan det förklaras? Är det så att den som prenumerarar på en vink om nya inlägg också får ämnet för inlägget så han vet om han ids spana in det eller inte? Detta skulle jag naturligtvis kunna ta reda på, men väljer att låta så dum som jag nästan är så ger jag någon alert läsare chansen att briljera genom att undervisa mig.
En annan förklaring skulle ju kunna vara att någon av mina trogna läsare på stiftskansliet genom internmail meddelar alla arbetskamrater att nu har Torjörn skrivit nå't intressant - igen. Om det förhåller sig på det sättet så kommer jag dock aldrig att få veta det eftersom jag inser att ingen på stiftskansliet - av omsorg om sin framtida kyrkliga karriär - någonsin skulle våga erkänna att han/hon* läser Torbjörn Lindahls blogg.
* notera det inklusiva språket; jag har deltagit på av stiftet ordnad tankesmedja om jämställdhet
Hur kan läsarna veta exakt när jag skrivit, frågade jag mig för en tid sedan. Då svarade en av läsarna informativt att man kan prenumerera på inläggen, så man får veta så fort det kommit ett nytt inlägg. Funderade själv på om jag skulle börja använda den tjänsten på de bloggar jag ofta läser. Men, nej! Det skulle ju ta bort en del av sporten och spänningen. En del av själva grejen med att kolla in andras bloggar är ju att man inte i förväg vet om man bara möts av samma gamla gnäll som man redan mött flera dagar i rad eller om man ska mötas av något nytt och spännande. Det är ju så som det är i verkligheten. När man någon gång möter en gammal kamrat så är han ju för det mesta exakt som han alltid brukar vara. Inget nytt under solen. Men om han för en gångs skull säger något nytt då blir man ju positivt överraskad.
Den lilla spänningen i mitt bloggläsande vill jag inte ta bort från mitt annars så stereotypa liv. Men som sagt: att andra läsare använder dylika tjänster kan vara förklaringen till den precision med vilken besökstalet stiger direkt jag skrivit något nytt.
Vad som däremot inte lika lätt låter sig förklaras av sagda blogginläggsprenumerationstjänst är det faktum att när jag skrivit om något kyrkligt så stiger besökstalen till ännu högre höjder. Så till exempel nu senast när jag skrev inlägget om besök hos biskopen: dagen efter hade jag det femte högsta besökstalet de sista 90 dagarna. Kan det förklaras? Är det så att den som prenumerarar på en vink om nya inlägg också får ämnet för inlägget så han vet om han ids spana in det eller inte? Detta skulle jag naturligtvis kunna ta reda på, men väljer att låta så dum som jag nästan är så ger jag någon alert läsare chansen att briljera genom att undervisa mig.
En annan förklaring skulle ju kunna vara att någon av mina trogna läsare på stiftskansliet genom internmail meddelar alla arbetskamrater att nu har Torjörn skrivit nå't intressant - igen. Om det förhåller sig på det sättet så kommer jag dock aldrig att få veta det eftersom jag inser att ingen på stiftskansliet - av omsorg om sin framtida kyrkliga karriär - någonsin skulle våga erkänna att han/hon* läser Torbjörn Lindahls blogg.
* notera det inklusiva språket; jag har deltagit på av stiftet ordnad tankesmedja om jämställdhet
Kommunal middag
var jag bjuden på igår kväll. Tillsammans med arbetskamrater, frivilliga, kommunanställda, medlemmar i Thailändska föreningen mfl som i somras var engagerade för att bistå de thailändska bärplockare som en tid blev strandsatta här i Luleå. Kommunen ville på detta sätt tacka alla som på olika sätt var engagerade. Thailändska föreningen delade dessutom ut diplom till alla som varit med i arbetet. Att jag också hörde till dem som fick ett känns som långt utöver det jag gjort mig förtjänt av. Jag var aldrig där nattetid och ägnade inga långa stunder åt att vara där på dagtid heller. Min väsentliga insats bestod bara i att frakta dit lite madrasser mm från våra förråd i Hertsökyrkan. Andra arbetskamrater gjorde betydligt större insatser. Men roligt var det givetvis ändå att få vara med på gårkvällens utvärdering och sammanfattning.
Lite sorgligt dock att få höra att för de flesta av bärplockarna är situationen ännu mycket besvärlig. Många hade ju lockats att låna pengar till flygbiljett på den utlovade förhoppningen att det med råge skulle gå att tjäna ihop den summan och ännu mer. Många är nu i sitt hemland i ett ännu sämre läge än innan de gjorde resan till Sverige. Inget annat än en tragedi. Man får verkligen hoppas att det kan skapas sådan regler i lagar eller avtal att ett så cyniskt uttnyttjande av människor förhindras. Men som konsekvens av att bärplockarna får drägliga villkor blir kanske vi konsumenter tvungna att betala mer för sylten!
En av deltagarna vid middagen var kommunalrådet Yvonne Stålnacke. Redan när vi hälsade tilltalade hon mig som om vi var gamla kamrater. När hon sedan berättade sitt efternamn som ogift och namnet på några av sina syskon mfl så insåg jag att vi under några år på 60-talet tillhörde samma ungdomsgäng på Örnäset. Liten nostalgichock!
Tänka sig att man har både kommunalråd och biskop bland sina gamla kamrater. Tur att min gamlaste kamrat bara blivit en vanlig präst precis som jag så att man har någon att jämföra mig med utan att bli helt på efterkälken.
Lite sorgligt dock att få höra att för de flesta av bärplockarna är situationen ännu mycket besvärlig. Många hade ju lockats att låna pengar till flygbiljett på den utlovade förhoppningen att det med råge skulle gå att tjäna ihop den summan och ännu mer. Många är nu i sitt hemland i ett ännu sämre läge än innan de gjorde resan till Sverige. Inget annat än en tragedi. Man får verkligen hoppas att det kan skapas sådan regler i lagar eller avtal att ett så cyniskt uttnyttjande av människor förhindras. Men som konsekvens av att bärplockarna får drägliga villkor blir kanske vi konsumenter tvungna att betala mer för sylten!
En av deltagarna vid middagen var kommunalrådet Yvonne Stålnacke. Redan när vi hälsade tilltalade hon mig som om vi var gamla kamrater. När hon sedan berättade sitt efternamn som ogift och namnet på några av sina syskon mfl så insåg jag att vi under några år på 60-talet tillhörde samma ungdomsgäng på Örnäset. Liten nostalgichock!
Tänka sig att man har både kommunalråd och biskop bland sina gamla kamrater. Tur att min gamlaste kamrat bara blivit en vanlig präst precis som jag så att man har någon att jämföra mig med utan att bli helt på efterkälken.
Samtal med biskopen
Idag har jag tillsammans med två kollegor i staden varit på ett samtal hos biskopen. Vi talade om följderna av kyrkomötets beslut i oktober att öppna äktenskapet även för par av samma kön.
Han sa inget nytt i denna sak som han inte redan uttryckt genom sitt agerande i kyrkomötet och bland biskoparna (och som han menade sig ha sagt i media när han blivit tillfrågad). Men för oss "gammaltroende" var det skönt att få höra direkt med hans egna ord:
- att han anser beslutet felaktigt
- att han menar att en av beslutets konsekvenser nu är att svenska kyrkan har två läror om äktenskapet: den gamla och den nya
- att han anser att dom som har den gamla synen har rätt att verka inom svenska kyrkan och i sitt arbete ge uttryck för denna sin tro vare sig dom är präster, diakoner pedagoger eller något annat
- att han aktivt kommer att motverka alla tendenser till att dom bland de kyrkoanställda som har den gamla synen blir diskriminerade eller förbigångna vad gäller lön, karriär, anställning osv (men han medgav att hans faktiska inflytande på svenska kyrkans dominerande anställningsnivå - den lokala - är i stort sett obefintligt).
Dessutom uttryckte han en viss förvåning (minst sagt) över den lätthet med vilken en stor del av prästerskapet synes ha accepterat nyordningen utan en djupare teologisk reflektion, endast genom ett konstaterande att "nu är beslutet fattat och då får vi följa det" typ.
För mig och de två kollegorna var det givetgvis mycket uppmuntrande att känna detta stöd i ryggen från sin egen biskop. Men sorgligt likväl att konstatera att vi nu står inför en ny (ämbetsfrågan var den gamla) faktisk och djupgående teologisk splittring i kyrkan.
Han sa inget nytt i denna sak som han inte redan uttryckt genom sitt agerande i kyrkomötet och bland biskoparna (och som han menade sig ha sagt i media när han blivit tillfrågad). Men för oss "gammaltroende" var det skönt att få höra direkt med hans egna ord:
- att han anser beslutet felaktigt
- att han menar att en av beslutets konsekvenser nu är att svenska kyrkan har två läror om äktenskapet: den gamla och den nya
- att han anser att dom som har den gamla synen har rätt att verka inom svenska kyrkan och i sitt arbete ge uttryck för denna sin tro vare sig dom är präster, diakoner pedagoger eller något annat
- att han aktivt kommer att motverka alla tendenser till att dom bland de kyrkoanställda som har den gamla synen blir diskriminerade eller förbigångna vad gäller lön, karriär, anställning osv (men han medgav att hans faktiska inflytande på svenska kyrkans dominerande anställningsnivå - den lokala - är i stort sett obefintligt).
Dessutom uttryckte han en viss förvåning (minst sagt) över den lätthet med vilken en stor del av prästerskapet synes ha accepterat nyordningen utan en djupare teologisk reflektion, endast genom ett konstaterande att "nu är beslutet fattat och då får vi följa det" typ.
För mig och de två kollegorna var det givetgvis mycket uppmuntrande att känna detta stöd i ryggen från sin egen biskop. Men sorgligt likväl att konstatera att vi nu står inför en ny (ämbetsfrågan var den gamla) faktisk och djupgående teologisk splittring i kyrkan.
