Fasta
O huvud kvalt och fårat och böjt i ångst och ve
Ohuvud som skall siras med ärekrans en dag
men nu med törne viras Dig ödmjukt hälsar jag
Askonsdag
(Ur andakt i Luleå närradio Askonsdagen 2007)
Askonsdag är det traditionella namnet på denna dag - fastans första dag. Namnet kommer av att man i samband med gudstjänsten på askonsdagen kan låta teckna sig med ett kors på pannan som symbol för att man vill går in under fastans villkor med bot, rannsakan och koncentration på Kristi kors.
Många av oss som är uppvuxna och fostrade i någon evangelisk eller protestantisk andlig tradition har nog inte fått med oss så mycket av kyrkans gamla fastetradition. De bibelord vi fått ta del är lika ofta de som varnar för missbruk vid fastan, som de som uppmanar till fasta. Men det är kanske värt att lägga märke till att när Jesus talar om fasta - så varnar han visserligen för andlig falskhet - men säger likväl när ni fastar, inte om ni fastar. Han betraktar det tydligen som själklart att människorna i hans omgivning fastade. Det var inte bruket han var emot, utan missbruket.
Påskfastan varar av tradition i 40 dagar före påsk. Samma tid som Jesus fastade i öknen. Men fastetiden är ändå lite längre än 40 dagar och det beror på att söndagarna räknas bort. Söndagen som är Kristi uppståndelsedag är alltid en glädjedag och en högtidsdag. Därför får man lägga till några fastedagar och den dag som blir fastans första dag är Askonsdagen. Askonsdagen flyttar sig alltså från år till år precis som påsken.
Traditionellt i vårt land innebär fasta att man avstår från att äta kött. Men i vår moderna tid kan vi kanske tänka även på annat. Vi sa igår att det viktiga inte är det yttre utan det inre. Fastan ska vara ett pedagogiskt hjälpmedel för vår tro, för att hjälpa oss i kampen mot synd och frestelse och för att ge tid med Gud och medmänniskan. Alltså är det fullt möjligt för var ock en att i bön inför Gud fatta sitt eget beslut om sin personliga fasta. Och då bör man komma ihåg
- att det ska kännas meningsfullt för mig själv, inte vara en börda som någon lägger på mig
- jag ska vara medveten om att fasta inte är något sätt att förtjäna nåden, det är bara ett pedagogiskt hjälpmedel. Jag kan under fastan söka avstå något som står i vägen för att komma närmare Gud, rensa upp i egen bråte och ge medmänniskan större plats i mitt liv
- för det tredje bör jag hålla min fasta hemlig så att jag inte frestas att skryta med det jag gör.
På vilka sätt kan man då fasta?
- man kan tänka på överflödet och t ex avstå från något som har med mat att göra
- eller njutningar, t ex godis, tobak eller alkohol om det är aktuellt
- man kan tänka på sin tid, och bestämma sig för att fasta från TV - tittande, tidningsläsande eller datoranvändning - antingen helt och hållet eller till viss del på ett sätt som man bestämmer sig för.
Men då är det alltså viktigt att vi kommer ihåg att inget av det vi gör under fastetiden är för vår fromhets skull. Utan för Guds och medmänniskans skull. Det betyder att när jag får lite pengar över för att jag drar ner på mat och njutningar, så kan jag skänka det till någon hjälpverksamhet eller liknande. Inom svenska kyrkan, så har vi ju haft traditionen att ha Lutherhjälpens sparbössa på bordet under fastetiden. Om jag får tid över när jag lever enklare eller fastar från TV eller annat som annars tar min tid så använder jag den tiden dels till andlig läsning och dels till att bry mig om någon medmänniska som behöver det.
Om man har barn så ska man naturligtvis ta det försiktigt så att man inte försöker tvinga barnen till något som dom ej förstår eller förmår. (Enligt kyrkans gamla tradition så fanns inget fastekrav på barn) Men jag tror att de flesta barn - om man i tid talar om saken - t ex kan avstå från sitt lördagsgodis under någon vecka och istället ge lite extra pengar till något angeläget ändamål. Även den som lever i relation där make/maka ej delar samma tro får ta det försiktigt. Man kan själv gå in under särskilda fasterutiner men man kan inte tvinga andra.
De flesta av oss är nog vana vid att man inte ska titta på julklapparna i förväg. Att avstå förhöjer spänningen och glädjen på den stora dagen. Att frivilligt avstå något under fastetiden kan också bidra till att öka glädjen på den stora dagen, Påskdagen.
Fettisdag
Idag är det fettisdag. Det är ett uttryck som nog de flesta i vårt land känner till även om många inte är säkra var det kommer från. Begreppet fettisdag kommer ju av att det är sista dagen före fastan som börjar i morgon, Askonsdagen. Men denna särskilda dag kan få ge oss anledning att fundera över detta med värdet av att alla dagar inte är likadana. Att vi har, inte bara en veckorytm, utan även en andlig årsrytm.
Annars är ju det någonting som håller på att försvinna i det moderna livet. Särskilt för människor som lever i stora städer. Vi handlar året om på stora varuhus och gallerior där vi går inomhus mellan butikerna oavsett väderlek. Utomhus går vi på uppvärmda gågator där åtminstone en del av årstidsskillnaderna utplånas. På vintrarna kan vi åka på solresor och få sommar när det hemma är som kallast. Vi arbetar och skjutsar ungarna till träningar och aktiviteter nästan oavsett veckodag och årstid.
Kyrkoåret är ett försvar för olikheten. Ja, redan i veckorytmen finns för den som vill ta vara på den, en regelbunden variation. Från bibeln har vi fått begreppet vilodag som i den kristna traditionen blivit Kristi uppståndelses och den kristna gudstjänstens dag.
Men även under året finns variationen. Kyrkoåret hjälper oss att inrikta oss på olika delar av Kristi liv - och olika delar av vårt eget kristna liv - under de olika kyrkoårstiderna.
Vid julen tänker vi på Guds Sons människoblivande, Jesu födelse. Det stora undret att Gud kommer till oss som en vanlig människa. Tiden kring påsk är vår blick riktad mot korset och graven. Jesu död och uppståndelse.
Kanske tänker vi att vi borde ha allt detta i åtanke året om. Och visst är det så. Det är väl bara det att våra små mänskliga hjärnor har svårt att greppa allt på en gång. Vår koncentration räcker ofta bara för en sak i taget - i alla fall om vi ska gå på djupet. Därför finns det en pedagogik i kyrkoårets rytm, där både tanke och känsla får vara med. Både förnuftet och upplevelsen.
I morgon är det alltså Askonsadagen och fastan börjar. Av tradition har kyrkan ägt två stora fasteperioder. Dels påskfastan, eller stora fastan, under sju veckor före påsk, dels adventsfastan veckorna för jul. (inom parentes kan vi nämna att det är adventsfastan som är orsak till att man åt lutfisk. Lutfisken hör alltså strängt taget inte hemma på julbordet utan under veckorna före jul). Fastetid är förberedelsetid. En tid av eftertanke, rannsakan - stillhet kanske. Förberedelse för det stora firandet under jul respektive påsk.
Adventsfastan har väl försvunnit ur de flestas medvetenhet medan påskfastan finns kvar som begrepp just i ordet "fastan". Vad det i vår tid skulle kunna innebära att fasta, det ska vi tala om i morgon. Idag betonar vi bara detta med värdet att överhuvudtaget variera de andliga "årstiderna".
Den som regelbendet deltar i sin kyrkas gudstjänstliv eller har ett regelbundet andaktsvliv kan få del av mycket av denna variation. Kanske framförallt genom sång- och psalmval - fast då gäller det ju att vi inte bara sjunger samma lovsånger året om. Men också på annat sätt kan man låta kyrkoårets prägling av tiden komma till uttryck. Vi som lever i kyrkosammanhang där de kyrkliga färgerna präglar kyrkorum och prästens kläder vi kommer att se att nu blir det blå eller lilla färg under några veckor. Man kan låta också en sådan sak prägla hemmet. Man kan tex låta andaktsljuset därhemma ha lila färg under fastetiden.
Men det viktigaste är naturligtvis inte det yttre utan det inre. Alltså det som sker med oss personligen och hur vår tro utvecklas. Men det yttre är pedagogiska redskap som vi inte ska förakta.
Vår Frälsare är vårt föredöme. Redan som tolvåring gick han med Joserf och Maria till Jerusalem för någon av årets stora fester. Sedan berättar evangelisterna gång på gång hur han gick upp till Jerusalem vid "högtiden".
Församlingsgemenskap III
Förr i tiden var det vanligt att präster stannade betydligt längre på sina tjänster. Får jag ta min farfar som exempel så hade han tre olika tjänster under hela sitt liv: adjunkt i Kalvträsk ca två år, komminister i Lycksele ca tio år och kyrkoherde i Norsjö 26 år (pensionerad 1960). En ganska vanliga karriärtyp på den tiden tror jag. Från sextiotalet och framåt har präster börjat flytta betydligt mer. Kanske har dom på senaste tiden börjat bli lite mer bofasta igen pga den ökande trögheten på arbetsmarknaden som har att göra med att även maka/make ska ha jobb?
Nå, i vart fall så upplever jag - och jag kan nöja mig med att döma från de två församlingar där jag jobbat i mitt liv - att präster generellt sett är betydligt rörligare än andra kyrkoanställda. På många håll är det fritidsledare, pedagoger, vaktmästare, husmödrar, för att inte tala om kanslister och expeditionspersonal, som är de som bär församlingens identitet och står för kontinuiteten. Präster kommer och går i betydligt större utsträckning.
Jag tror det är olyckligt, i alla fall mindre bra. Om prästen stannar på samma plats en längre tid så kan det vara av värde:
* för församlingen: prästen hinner vara med och bygga upp något som hoppeligen kan bli så stabilt att det håller när han försvinner
* han hinner lära känna "sina får" och vandra med dem under längre tid och kan därför bli verklig själasörjare
* han blir själv fostrad av den långvariga kontakten med både snälla får och bångstyriga getter.
Det finns ett värde alltså även för prästen själv att vara trogen. Det är nyttigt för både församling och prästens egen helgelse att inte växla för mycket. Jag tror också att om man som präst stannar längre på samma ställe så kommer man då och då in i perioder av stagnation. Man har förverkligat någon vision. Vad ska man göra nu? Om man då alltid byter snabbt till ny församling så innebär det kanske bara att man gör om samma sak igen. Är man kvar så tvingas man kanske fördjupa sig och be Gud om nya visioner och nya öppnade dörrar.
Och vad händer då om församlingen fått en "dålig" präst som dom aldrig blir av med? Valet av präster "in the first place" är viktigt. Bönen viktig dessutom: "be skördens Herre att han sänder trogna arbetare till sin skörd". Och även de dödaste ben kan få liv igen om församlingen är trogen i sina förböner.
100 anledningar att undvika dammsugning
1. Skriv inlägg på bloggen! Givetvis. Tänk er, kära läsare, om jag skulle hålla på och dammsuga stup i kvarten, då skulle ni ju gå miste om mycken underhållande och uppbygglig läsning.
2-5. Läs andras bloggar. I stort sett läser jag bara de bloggar jag länkar till här från min blogg och det är väl fyra till antalet?
6-9. Kolla in en hemsida. Samma här. De jag med någon regelbundenhet kollar in hemifrån är SMC, Frimodig kyrka, OAS-rörelsen (som jag har länkar till) + Anders Brogrens hemsida.
10-13. Ring något syskon och prata bort en stund. Sannolikt finns åtminstone något av mina syskon som skulle vilja att jag tog till denna anledning oftare.
14-19. Ring barn, föräldrar eller svärfar och prata en stund. I alla fall mamma skulle uppskatta att denna undanflykt nyttjades flitigare.
15. Ring "den gamle kamraten" och "'ljug" en stund. Vi kallar det alltid så när vi pratas vid. Men, hemska tanke: tänk om det är så att när han ringer mig så vill han egentligen inte prata med mig utan behöver bara en bra undanflykt för att smita från husliga plikter!
16. Ring "Father Brown" - känd här på bloggen. Ett sådant samtal höjer garanterat adrenalinhalten i kroppen. Det behövs när man ska besegra den lede fienden dammsugaren.
17-26. Ring någon annan lämplig vän, kollega eller släkting, tex svågern i Uppsala, alltid beredd räcka en hjälpande hand i dylik nöd.
18. Börja grubbla över något arbetsrelaterat problem.
19. Inse att du ännu inte ringt kantorn och meddelat psalmerna till helgen. Ring!
20. Inse (ännu vanligare i mitt fall) att du inte ens bestämt psalmerna. Ta tid och fundera på det.
21. Bläddra förstrött i dagens tidning. Eftersom jag har Dagen som bara utkommer tisd-fred så fungerar detta bara dessa veckodagar.
22-25 Bläddra i något av de äldre nummer som ligger drällande på köksbordet eller på kökssoffan.
23. Läs i veckans nummer av SPT (Svensk pastoraltidskrift). Fungerar bara varannan vecka då den sedan några år utkommer var fjortonde dag..
24-27 Läs färdigt något av de två förgående månadernas nummer av SPT. Eftersom tidningen blivit tjockare med fjortondagarsutgivning så hinner man ofta inte läsa ut den i ett sträck den dag den kommer så gamla nummer blir liggande i vardagsrummet i väntan på färdigläsning (som nästan aldrig blir av).
28 Läs i senaste numret av Keryx. Teologisk fördjupningstidskrift från Livets ord (!) vilken är mycket läsvärd och som förmdligen river ner de flestas fördomar om vad som kommer från det hållet.
29-30 Läs i något av de två senaste numren av Keryx vilka inte blivit färdiglästa.
31-40. Läs (OBS! förstrött - bara som ren undanflykyt) i något annat (nytt eller äldre) nummer av tidskrift som man prenumererar på (tex den finlandssvenska Kristet perspektiv) eller tidskrift som man får pga medlemsskap i förening (tex Villaägaren eller tidning från Ja till livet) eller tidning som då och då dyker ner som reklam för att man ska börja prenumerera (tex Kyrka och folk, Signum, Levande Historia, Illustrerad vetenskap, MC-nytt, Allt om MC, Bike osv osv).
41.Läs i senaste numret av husorganet MC-folket. Kunde ha räknats med i föregående grupp men förtjänar givetvis en egen rad (så att Ann O Nym inte behöver frukta att jag tappat stinget)!
42. Kom på behovet av någon ny MC-pryl och börja leta i travar med gamla MC-tidningar efter det nummer som innehöll ett test av dylika tillbehör: kläder, skor, hjälm, handskar, GPS, interscom, däck eller vad det nu var.
43 Läs i senaste månadstidningen från bokklubben Svenskt militärhistoriskt bibliotek, SMB (gäller endast om den kommit samma dag för jag tittar igenom den direkt och bestämmer om något ska köpas eller inte). Tänk att jag som är vapenvägrare tillhör en sådan bokklubb! Totalt förfall tycker vissa; alltid något tycker andra. Men bokklubben säljer många intressanta historiska böcker också. Jag har flera - som jag ej läst. Och många som jag har läst tex de tre banden i serien Svenska uppror. Där lär man sig att vi svenskar inte alls varit så fredliga som vi tror. De senast 12-1300 åren har vi istort sett inte gjort annat än revolterat mot överheten. Ja, vi var t o m så upprorsbenägna att vi började göra uppror mot överheten innan det ens fanns någon ordentlig överhet att revoltera mot.
44. Bläddra snabbt igenom erbjudande från någon av alla andra bokklubbar som ständigt proppar igen brevlådan.
45. Läs lite i boken som du just håller på med. F.n. Gomorra som handlar om maffian i trakten kring Neapel i Italien.
46-49 Titta slött i några av de andra böcker som du köpt och ej hunnit läsa och få prestationsångest som förtar all ork att dammsuga.
50. (OBS! denna anledning fungerar ej för hedningar men för kristna är den mycket användbar). Påminn dig själv att du försummat din bibelläsning och överyga dig om att det är en Gudi behaglig gärning att du omedelbart upphör med den försummelsen.
51.Klipp gräset (sommaralternativ).
52. Skotta snö (vinteralternativ).
53. Sanda på vägen utanför huset (gäller vid halt väglag vintertid)
54. Kom på att det är lagom fint väder för att tvätta av MC:n och inse att det är viktigare för "dammet är alltid kvar" (sommaralternativ).
55. Kolla e-post.
56. Klinka lite på pianot
57. Spela en låt på den ena gitarren
58 Spela en låt på den andra gitarren.
59. Spela en låt på ukulelen.
60. Titta igenom senaste bunten med fotagrafier (OBS! jag har gammal "vanlig" (dvs numera ovanlig) kamera - inget digitalt här inte. Borde tagit chensen på flygresan från Israel i våras att köpa den fina billiga kamera som erbjöds, vilken en av mina reskamrater passade på att köpa.
61. Titta i evangelieboken och försäkra dig om att du håller på att förbereda dig för rätt söndag.
Nu kommer en lång avdelning (62-74) med handlingar som också hör till hushållsskötsel och som man lätt inspireras till när man börjar närma sig tanken på dammsugning och därför principiellt kan betraktas som i någon mån i överenstämmelse med dammsugandets idé men eftersom dom - om dom tillåts ta rillräckligt lång tid (vilket lätt blir fallet för mig) - kan förhindra att dammsugningen blir av så får dom vara med på listan.
62. Plocka i diskmaskinen.
63. Plocka ur diskmaskinen. (62-63 tar ju inte var för sig eller ens tillsammans tillräckligt lång tid i detta sammanhang så dom mäste kombineras med annat lämpligt).
64. Handdiska.
65-70. Sortera papper, förpackningar, metall- plast- glas- eller restavfall som jag samlat i kökssoffan och far med det till återvinningsstationen.
71 Plocka i ordning allt möjligt som ligger och dräller i huset, särskilt det som ligger på golvet och skulle vara i vägen om det nu blev någon dammsugning av någon gång.
72. Sätt på en tvätt
73. Plocka ner gammal torr tvätt från torkställningen.
74. Gör ett ryck och stryk lite tvätt.
Fr o m nr 75 återgår vi till normala undanflykter!
75-80.Känn behov av att lyssna på OAS-rörelsens lovsångs-CD eller annan lämplig musik och var beslutsam: njutningen får inte störas av dammsugarens surr.
81. Inse att det är dags att äta middag och ta middagspaus.
82. Kolla in på text-tv hur det gick för Luleå i sista matchen (fungerar under hockey-säsong). Detta tar ju inte alls tillräckligt lång tid för att göra slut på tillgänglig dammsugningstid men det kan vara tillräckligt för att skapa den nödvändiga distraktion som gör att man övergår till något av de andra 99 tricken.
83. Ligg på soffan och vila tills dammsugningskallelsen gått över.
84. Ta en kopp kaffe.
85 Ta en kopp te.
86. Ta ett glas saft - och påsommaren: gå ut och njut av saften på altanen och inse att man inte kan slösa bort tid inomhus under vår korta sommar.
87. Inse att du försummat att motionera och ta en promenad.
88. Vinteraktivitet: far till Ormberget och åk slalom
89. Sommaraktivitet: far ut och paddla med kanoten - tänk om det aldrig mer blir en så stilla och vacker sommarkväll ska jag då ha slösat bort detta nådestillfälle på dammsugning?
90. Fundera på hur du skulle kunna möblera om i huset. OBS! fundera räcker för om man verkligen börjar flytta möbler så kommer det bara fram en massa damm som måste sugas bort!
91. Baka (för min del endast matbröd, "gofika" bakar jag aldrig).
92. Far och handla.
93. Inse att det var länge sedan du gick på MC-butiken och drägglade över senaste årsmodellen av Honda Transalp. Far på stört innan dom stänger för dagen!
94. Fundera på lämpligt själavårdsproblem.
95. Fundera på lämplig kyrkopolitisk fråga.
96. Fundera på kommande söndags predikan.
97. Fundera på nåt annat knutet till någon kommande tal-situation.
98. Städa lite i det till "snickarboa" omgjorda inneförrådet och fastna i något av allt det som där inne sedan länge är på gång men ej blivit klart. Övertyga dig om att det måste bli färdigt just nu!
99. Konstatera att du ännu inte kommit igång med dammsugningen och börja argumentera med dig själv om att eftersom du ännu inte hunnit det så kan det lika gärna vara till nästa vecka.
100. Bestäm dig helt sonika för att låta bli!
Om det fungerar? Tror du mig inte så välkommen på besök så får du skåda med egna ögon. Men kom inte idag. För idag har jag faktiskt dammsugit. Hela huset! Det måste vara den - efter hård och uthållig strid - vunna segern över dessa hundra frestelser på en och samma dag som gör att jag har dem alla i huvudet.
Församlingsgemenskap II
Vi lever i en svår tid rent andligt. Vår kyrka (jag menar svenska kyrkan) är på många sätt i ett svagt andligt tillstånd. Levande församlingsgemenskaper saknas på många håll. Andra finns men är små och tynande. På många håll måste man, om man vill ha föda för sin själ, noga kolla vem som predikar för innehållet kan i allra högsta grad skifta från präst till präst. (Det är min bedömning att under den generation som jag kan överblicka så har den generella predikokvalitén sjunkit mycket i svenska kyrkan - i vart fall när det gäller levande insikter i nådens ordning. Det som man numera tvingas betrakta som bra predikan skulle för 40 år sedan betraktats som ganska medelmåttigt.) Många har svårt att finna en fungerande församlingsgemenskap med gott innehåll i den församling där dom bor och får därför söka sig någon annanstans. Sedan står vi i valet mellan att få något för egen del eller att kunna vara till nytta för andra.
När jag i tidigare inlägg i ämnet principiellt talat för att man i möjligaste mån ska vara trogen mot en församlings/gudstjänstgemenskap - åtminstone i sådan grad att det är tydligt vad som är min (andliga) "hemförsamling" - så bygger ju den tanken på att en viss församlingsgemenskap har ungefär samma innehåll från gång till gång. Så är det nu inte alltid, det vet vi. Särskilt där prästerna växlar kan det numera vara stora variationer. Men om vi i någon mån tänker oss en idealbild så finns det ytterligare ett skäl att vara trogen än det som jag skrev i förra inlägget (att kunna vara en levande sten som bidrar inte bara tar emot); och det ytterligare skälet är att Gud ska få ordentlig chans att verka i ens hjärta.
Jag tänker - och tror att jag därmed är i överensstämmelse med de klokaste insikter i den svenskkyrkliga lutherskt-pietistiska själavårdstraditionen - att om man surfar för mycket mellan gemenskaperna och predikanterna så finns risk att man gör sig själv och sina egna tillfälliga stämningar, behov och upplevelser till norm för vad som är "bra för mig", istället för att det får bli den Helige Ande som avgör vad som är nyttigt för mig och vad jag behöver höra. Gud verkar på oss genom det förkunnade Ordet. När nu en viss predikan börjar få ingång i mig - och det kan ta ett tag eftersom hjärtat är hårt och behöver bearbetas - då stöter det kanske på något i mitt liv där ordet blir utmanande och brännande. Om jag då kan byta församlingsgemenskap ett tag så är risken att jag smiter undan "udden". Likaså kan det i en viss gemenskap finnas situationer eller människor som är jobbiga för mig. Lätt då att en tid välja annan gemenskap som är enklare och där jag blir mer uppskattad. Kanske är det meningen att jag inte ska smita undan utan konfronteras med det både för min, församlingens och medmänniskans skull. När jag växlar mellan upplevda "kallelser" så kan det visst vara av Gud, men det kan också vara ett snyggt sätt för mig att få göra det jag själv vill och därmed i själva verket (så allvarligt kan det bli) när mitt eget kött (min gamla människa).
Den yttersta risken med ett sådant slalomåkande mellan olika sammanhang - och det var naturligtvis det som våra andliga fäder och mödrar anade - är att man lyckas trixa sig igenom den trånga porten utan att bli riktigt omvänd och född på nytt och riskerar då att på den yttersta dagen (trots sina vittnesbörd om under och tecken och gåvor och hängivenhet) få höra Jesu ord gå bort ifrån mig, jag har aldrig känt er.
Men den största nöden i vårt land idag är väl att det på många ställen - trots att där finns både kyrkor, gudstjänster, präster och kyrkoanställda - likväl fattas ett klart förkunnat Guds Ord som kan leda till tro. Det borde vara vårt angelägnaste böneämne.
Församlingsgemenskap
"Syster" skrev en kommentar till förrförra inlägget om Ny kategori. Jag började med ett svar men dess längd blev så avsevärd att det får bli ett inlägg. Givetvis går mina synpunker i detta inlägg långt utöver "systers" mer personliga kommentar, men som vanligt så väcker det hos mig tankar som jag redan burit på och som jag nu får anledning uttrycka. Hoppas att "syster" ska finna en fungerande gemenskap.
Jag tror att i vår tid är det många som delar "systers" vånda över att hitta en församlingsgemenskap där man kan vara hemma. Jag tror dock att det är viktigt att man försöker att om möjligt ha en (1) församlingsgemenskap som sin "hemförsamling" * och där ska man ge det mesta av sitt engagemang. När folk frågar mig så brukar jag ge följande rekommendation:
1. I första hand ska, om möjligt, närmaste kyrka/ församling vara den där man är hemma.
2. Om det inte går att något så när regelbundet deltaga där pga att det andliga innehållet för det mesta inte håller tillräcklig kvalitet då väljer man en annan försmlingsgemenskap som för det mesta är tillräckligt bra. (Man ska givetvis inte ha någon lojalitet mot en gudstjänstgemenskap som regelbundet håller så låg eller villfarande kvalitet att det hotar ens salighet).
3. Om man inte hittar någon sådan för-det-mesta-tillräckligt-bra gemenskap heller - pga att gudstjänsttyper och/eller präster av skiftande kvalitet ständigt växlar då får man "luffa" och fara runt. Men i detta sista fall (som jag principiellt betraktar som "nödfall" men som tyvärr blir allt vanligare idag) så vore det angeläget att man inte är totalt ensam utan att man var en grupp som kom överens om att följas åt till olika gudstjänster så att man får någon form av kontinuerlig gemenskap även om den är "mobil". Denna "mobila" gemenskap kan ju sedan även fungera som tex bönegrupp.
Vilka faktorer vi sedan räknar som viktiga när vi bedömer en gudstjänstgemenskaps kvalité kan ju växla från person till person:
- några sätter predikan främst
- andra vill att det alltid ska vara högmässa (nattvard) (firad enligt en vettig ordning)
- en tredje grupp kan värdera sådant som barnvänlighet, kyrkorummet, riktigt (ej alkoholfritt) vin osv osv
- vissa värderar att prästen är man
Osv osv.
Man får bestämma sina egna kriterier och sedan göra sitt val och vara (så) konsekvent (det går).
Om man bara är ute efter att gudstjänsten "ska ge mig någonting" då kan man givetvis luffa runt som man vill men om man också vill bli en "levande sten" som genom sin närvaro själv bidrager till uppbyggelsen då bör man vara så trogen det någonsin går mot den gemenskap som man funnit tillräckligt ofta vara tillräckligt bra att deltaga i. Om man funnit en gudstjänstgemenskap som för det mesta är tillräckligt bra så bör man om möjligt försöka gå dit även de gånger då omständigheterna gör att det hela ligger på lite "lägre" niva (tex familjegudstjänst stället för högmässa; präst som inte har lika stora predikogåvor el dyl). Vår nu avgående kyrkoherde, Olof, har sagt mig några mycket tänkvärda ord i detta sammanhang, nämligen att om man lämnar sin vanliga gemenskap så fort det är något annorlunda ("sämre") än det vanliga så säger man ju därmed genom sitt handlande till alla andra deltagare att "ni betyder ingenting".
Dessa frågor är mycket viktigare än vi oftast tror. Är man osäker bör man tala med sin själasörjare (en sådan bör alla ha!) om saken.
Församlinggemenskap och församlingsbyggande är en långsiktig sak.
F.ö. avtackas Olof Norberg i Örnäsets kyrka imorgon. Han predikar, jag är liturg. Det är andra gången under hans dryga fem år i församlingen som han och jag firar högmässa tillsammans.
* sedan finns ju även komplikationen med vår territoriella församlingsprincip, dvs att församlingstillhörigheten är knuten till den församling där man är skriven. Det gör ju att man tex inte kan engagera sig i beslutsorganen i en annan församling är den där man bor. Sannolikt kommer dock detta att upplösas så småningom när kyrkomötets politiker förlorat sin rädsla för att gå "ut i det fria".
Luleå - HV 71 2-1
Det är faktiskt ganska roligt att gå på hockey, men nu blir det inte på ett tag så läsare som lider över för mycket hockeysnack på bloggen kan bli lugna. Bäst så annars behöver jag ju snart en ny kategori även för hockeyinlägg.
Ny kategori
Som tjänst till de trogna läsare som finns i min närhet och som med viss regelbundenhet besöker Hertsökyrkan har jag nu skapat en ny kategori som heter Gudstjänstschema Hertsökyrkan. Där kan du se hela terminens planering.
Eftersom blir det förtydliganden och sannolikt även förändringar ibland så kan du behöva kolla in schemat då och då. Jag gör ändring i dokumenet så fort något förändrats. Klicka fram kategorin och se det aktuella dokumentet.
Välkommen till gudstjänst - säger jag nu, men när du väl är där så välkomnar jag dig inte, för du som gudstjänstfirare -OBS! inte åhörare - är lika mycket gudstjänstens subjekt som någonsin prästen. Den ende vi välkomnar är den Helige Ande - och det gör vi tillsammans.
Mitt liv är mitt. Ditt liv är ditt
Som sagt Livet och värdet gav många kommentarer och jag skrev en lång kommentar men den försvann någonstans i rymden och om felet sitter i min dator eller min internetuppkoppling eller i bloggportalen vet jag ej. Men jag blev sur för jag hade skrivit ett nytt inägg här också och det försvann också men det ska jag nu försöka skriva en gång till. Håll till godo!
Det var en formulering i en av kommentarerna till förrförra inlägget som fastnade i mitt sinne. Det var orden som jag ovan gjort till rubrik för detta inlägg. De skrevs av Sigrid - en ytterst trogen, men för mig okänd läsare och kommentator. När jag nu väljer att ta dessa ord Mitt liv är mitt och Ditt liv är ditt som utgångspunkt för detta inlägg så betyder det inte att jag argumenterar speciellt mot Sigrid, men dessa uttryck (som vi ofta och lätt tar till utan att alltid inse konsekvenserna) gav associationer hos mig som jag inte kan låta bli att uttrycka och jag tror att dessa uttryck rymmer underliggande attityder som är mycket vanliga i vår tid och det vill jag skärskåda.
Förr i tiden - denna saliga tid! - tror jag att uttrycket Mitt liv är mitt och Ditt liv är ditt betydde (om man förr i tiden alls använde så "moderna" uttryck) att man hade ansvar för sitt eget liv och var skyldig ta det ansvaret. Jag ansvarig för mitt liv. Du ansvarig för ditt. Ansvaret är viktigt - också att ta ansvaret för konsekvenserna av sina handlingar. Det är ju ansvaret som skiljer oss människor från djuren. Det är också ansvaret som ger oss vårt människovärde. Och det är det mänskliga ansvaret som gör att Gud en gång kan döma världen.
I vår tid däremot (alltså till skillnad från förr i tiden) - och det är otroligt i vilken utsträckning vi är präglade av moderna och nedbrytande tänkesätt, som vi ofta saknar redskap för att analysera och genomskåda, utan att riktigt veta om eller inse det - i vår tid alltså, så betyder Mitt liv är mitt och Ditt liv är ditt att jag bestämmer över mitt eget liv och ingen ska komma och säga att jag har fel eller överhuvudtaget bry sig i vad jag gör eller lägga näsan i blöt eller försöka få mig att handla annorlunda eller döma mig - för Mitt liv är mitt. Och givetvis betyder det att ingen ska fråga efter vad du gör för ingen har ju med det att göra för du gör ju som du vill för du är ju en fri och självständig människa som inte behöver böja sig under någan annan för Ditt liv är ditt.
Och eftersom ingen ska bry sig i vad du gör eftersom Ditt liv är ditt och ingen heller ska lägga näsan i blöt i mitt liv eftersom Mitt liv är mitt så kommer till sist - när vi dragit de yttersta konsekvenserna av det hela (vilket vi kommer att göra eftersom det inte finns någon som kan sätta några gränser för vad vi kan göra när nu Mitt liv är mitt och Ditt liv är ditt och ingen alls ska bry sig om vare sig ditt eller mitt) - alltså, då till sist, så kommer ingen att fråga vara sig efter dig eller mig. Så när du är ledsen, vem bryr sig: Ditt liv är ditt. Och när jag behöver omtanke och hjälp: vem bryr sig för Mitt liv är mitt.
Och när vi då - som sagt - dragit tanken Mitt liv är mitt och Ditt liv är ditt till sin yttersta spets då kommer vi inte bara att vara de mest själviska egoister utan också totalt ensamma i hela världen.
Mitt liv är mitt och Ditt liv är ditt - förföriskt och lockande som en gång den förbjudna frukten i Paradiset. men som långsiktig lösning på livets problem lika fungerande som att kissa i byxan när man fryser.
Nej, - ett tydligt och klart Nej - Mitt liv är inte mitt och Ditt liv är inte ditt. Jag äger inte mitt eget liv och du äger inte ditt liv. Det gör Gud, han som gett oss livet och som i sin kärlek och efter sin goda kärleksfulla vilja har gett oss sina bud och lagar att efterfölja till vårt eget bästa och gett oss varandra att leva i gemenskap med till vägledning, stöd, tröst och hjälp.
Tvärtom alltså: Mitt liv är ditt och Ditt liv är mitt - det borde gälla både i relation till Gud och till våra medmänniskor.
Uppåt och neråt
Luleå - Rögle 6-1
Luleå på fjärdeplats. Rögle till kvalserien.
Hoppas att detta inte innebär att Frimodig Kyrkas ordförande - som är Rögleanhängare - tappar kraften inför valarbetet. I så fall får jag väl bidra med lite norrländsk inspiration.
Livet och värdet
Socialministern kommenterar att det knappast finns någon möjlighet att lagstiftningsvägen komma åt detta väljande av barn utifrån kön - när vi nu har fri abort. Är det fritt och kvinnans val så är det.
Men den berörda sjukvårdspersonalen hade blivit upprörd, och ansvarig läkare hade kontaktat socialstyrelsen för att höra om det fanns någon möjlighet för sjukvården att avstå från att medverka vid dylika könsselekterande aborter.
Här ser man. Har vi en gång klivit över gränserna för det tillåtna så går vi väl hur långt som helst. Men det som på något sätt faschinerar mig är argumentationen hos dem som reagerar. Dom tycker illa om aborter som sker pga barnets kön för alla barn "har ju lika värde". Visst har dom det, men har inte alla barn lika värde även oavsett att dom har ett kön? Alla de barn som förlorat livet i moderlivet pga något annat skäl - vilket som helst - vem tar dem i försvar. Om aborten sker pga att mamman just ska börja studera och ej har tid bli med barn - då är det tillåtet. Om aborten sker pga att pappan ej vill ta sitt ansvar, då är det tillåtet. Om aborten sker pg att den tonåriga mammans föräldrar ej vill hjälpa till och ta sitt ansvar, då är det tillåtet. Om aborten sker pga nästan vilken orsak som helst, då är den tillåten. men om den sker pga att barnet har ett visst kön då är det förkastligt.
Kanske är det så att plötsligt blir barnet personligt. Det är just ett barn med speciella egenskaper som man inte vill ha. Det blir för nära. Annars är det ju att bli med barn i allmänhet som någon inte vill. Det är oönskad graviditet som någon vill komma undan. Och då reagerar vi inte. Men plötsligt blir det så konkrtet att det blir ett bestämt barn, eller i vart fall ett barn med konkreta egenskaper som någon vill göra sig av med och då reagerar man.
Vi borde reagera hela tiden. Inse att varje barn som aborteras är ett speciellt barn med speciella egenskaper. Ett barn som har "lika värde". För det kan väl inte vara så att det går bra att dödas bara det sker jämställt.
Internationell konferens
Det var alltså länge sedan jag for på något officiellt som stiftet ordnade, förutom prästfortbildningar. Under senare år har jag ju mest farit på Linköpingsmöten, synodmöten OAS-möten och Frimodig Kyrka-möten, så jag kände mig lite nervös inför hur man ska uppföra sig på ett riktigt kyrkligt möte. Som tur träffade jag en Frimodig Kyrka - kompis från Uppsala och mina blogg-grannar Stig och Hanna - för att inte tala om vänner och arbetskamrater som samåkte med mig - så då blev jag lugn och trygg. Dom vet hur man uppför sig i stora världen!
Nu for jag alltså. Men bara över dagen. Måste erkänna att en av de bästa sakerna på en stiftssammankomst (har alltså blivit mest prästmöten för min del) är att man kan gå omkring och botanisera bland Duvans utställningsböcker utan att behöva åka till bokhandeln i Piteå. Jag motstod frestelsen att köpa två böcker som jag ville läsa och när nu Hanna på sin blogg just erbjudit mig att låna dem så kanske jag inte behöver köpa dem senare heller. Synd för Tobias på Duvan som gick miste om en affär. Bidrager jag till den ekonomiska krisen nu när jag inte konsumerar? Det är ju i all synnerhet vi villaägande medelklassare som ska ta Sverige ur krisen genom ökad konsumtion när nu räntorna sjunker.
Åter till allvaret. Fick vara med om två seminarier. Jag valde dels ett om de ortodoxa kyrkorna i Sverige; intressant men inte så mycket nytt för den som läst lite kyrkohistoria och samfundskunskap: dels ett om de kristnas situation i mellanöstern. Där fick jag veta mer som jag inte visste förrut. tex att de kristnas antal på Västbanken och Gaza utgör ca 50000 medan de kristnas antal i Israel är ca 150000. Vi fick också veta av den palestinske lutherske präst som talade vid seminariet att om den israeliska säkerhetsbarriären verkligen gått enligt gänsen mellan Israel och Västbanken då hade han inte sagt något om den ty han erkände Isaraels rätt att försvara sig vilket ju sägs vara barriärens syfte. Men nu går ju barriären till stora delar inne på palestinskt område vilket är det som gör den så kontroversiell. Måste erkänna att jag inte uppfattat denna distinktion på detta tydliga sätt förut.
Får erkänna att denna barriär - och alltså i all synnerhet dess dragning - samt de många bosättningarna och den följande uppsplittringen av västbanken, tär oerhört på tålamodet hos en som i grunden varit Israelvän.
Hur ska framtiden bli för detta heliga land, hur ska det någonsin få fred?
Svek?
Igår kväll firade vi veckomässa i Hertsökyrkan. Vi var ovanligt många, Sjutton personer fick jag det till (inklusive präst och musiker, men vi är väl också gudstjänstfirare?). Över tio har vi nog varit många gånger, Men detta var, vad jag kan minnas, rekord. Det råkade väl vara så att några personer som går ytterst sällan råkade komma samtidigt - men samtidigt var några av de andra stambesökarna inte där. Kanske tycker någon - med all rätt - att detta inte är särskilt imponerande siffror, men i Örnäsets församling - som en gång (enligt kyrkostatistiken) ansågs vara en av stiftets mest sekulariserade församlingar - så är det inte så illa. Ja, ja. Sakta har deltagarantalet vuxit. Det är roligt. Om människor trivs i gudstjänsten och tycker att det ger någonting (som det numera heter om allting) då har det en märkbar förmåga att smitta av sig.
Efteråt hade vi bibelsamtal. Temat för vårterminen är bönen och denna gång talade vi om bön och fasta som en förberedelse inför fastetiden som snart kommer. (På askonsdag firar vi mässa med möjlighet bli tecknad med aska i pannan).
Men innan vi kom igång med kvällens samtalsämne så hade vi ett annat samtal. Om utvecklingen i Sverige och i svenska kyrkan på väg mot samkönade äktenskap. Det var våra invandrade vänner (kristna från mellanöstern) som tog upp frågan. För dem som kommer från ett muslimskt land och som tänker att dom nu kommit till ett kristet land är det fullständigt obegripligt hur landets ledande kyrka på detta flagranta sätt avviker från det som är kristen tro och kristen livsstil. Varför säger inte biskoparna till hur det ska vara? Och när dom får förklarat för sig att många biskopar är med på tåget; ja, det har dom ytterst svårt att förstå.
Vad ska vi säga, vi svenskkyrkliga kristna?
Låt mig göra en personlig bekännelse:
1. när flera av samtalsdeltagarna förklarade det hela med att kyrkan (alltså det som är i verklig andlig mening Kyrkan) är inte för denna utveckling, men att den svenska kyrka som uttalar sig positivt i själva verket är en politisk röst som erövrat kyrkan (ja, ungefär så, fritt ur minnet) - då får jag erkänna att jag sa inte emot.
2. inte heller försökte jag övertala mina invandrade vänner med formuleringar av typen: "ni förstår kära vänner, ni kommer från lite efterblivna förhållanden, men här i västerlandet, i all synnerhet här i sverige har det sanna ljuset gått upp. Nu har vi Guds kallelse att gå före och att låta ljuset spridas ut över världen". *
Jag sa alltså inte ungefär så. **
Svek jag min uppgift som svenskkyrklig präst anställd av svenska kyrkan? Gjorde jag rätt för lönen? (Om inte så har jag nog jobbat så många timmar sista två veckorna att vi kan säga att jag gjorde det på fritiden).
* det är ju ungefär så (men lite mindre ironiskt, kanske) som många svenskkyrkliga representanter uttrycker sig när dom ska motivera att svenska kyrkan går på tvären mot majoriteten av världens kyrkor
** däremot kände jag anledning att med eftertryck säga (kanske fämst till närvarande "gamla" svenskar) att det är av största vikt att vi som tror att kyrkan saknar mandat från sin Herre att välsigna samkönade relationer; att vi håller en tydlig rågång mot allt som innebär nedlåtenhet eller förakt mot dem som kämpar med en homosexuell läggning, för denna läggning är i de allra flesta fall inget som man genom något enkelt beslut skulle kunna välja bort; man kan bara råda över vilka konsekvenser man låter det få i sitt liv.
Vårkänslor?
När en av säljarna - som f.ö. var förste ägare till den motorcykel jag äger - såg mig gå runt och titta på de olika hojarna så sa han "börjar det bli vår nu?" Kanske det. Men den vackra skidsäsongen har ju just börjat. Varför ligger man alltid så långt i förväg i tanken. Tänk om jag kunde göra det med städningen också. Där är det tvärtom.
Hur som helt: det kliade i fingrarna. Jag fick nästan lust att fråga vad dom skulle ge i inbyte för min gamla hoj om jag bytte upp mig till senaste modell av Transalp, men jag lät bli. Och tur var väl det. Får nöja mig med att handla med ögonen när jag ligger på kvällarna och bläddrar i senaste Hondabladet.
Father Brown borde testa motorcykelåkning. Det är ett perfekt sätt att bli av med överflödsadrenalin. Fast det var väl så - om jag minns hans kommentar till föregående inlägg rätt - att han nu äntligen fick upp adrenalinnivån till acceptabla höjder. Då förstår jag att han inte åker hoj.
Tydligt och klart
För någon tid sedan fick jag som kyrkomötesledamot en förfrågan av Kyrkans Tidning hur jag ser på saken. Jag avstod från att svara med motiveringen att höstens kyrkomöte blir ju meningslöst om vi redan haft omröstningen via Kyrkans tidning. Men så är det väl numera: genom media och opinionsundersökningar är saken klar redan innan den är klar.
Dagen verkar ha kollat läget genom att intervjua de olika gruppernas ledare. Saken verkar klar: majoriteten är för bevarad kyrklig vigselrätt. Men det var inte det jag syftade på när jag satte rubriken Tydligt och klart. Nej jag syftade på något annat. I artikeln intervjuas bl a socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell. Han säger:
Jag är förvånad att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen.
Kan den politiska ockupationen av kyrkan blottläggas tydligare? Jag ber läsarna att verkligen notera vad Burell säger. Alltså när han kommenterar att biskoparna har åsikter om kyrkans vigselrätt (en ganska kyrklig angelägenhet kan man möjligen tycka):
1. han ogillar att biskoparna yttrar sig i den allmänpolitiska debatten (må vara att frågan om vigslar hör till det allmänpolitiska men nog är det väl även en kyrklig fråga om kyrkan ska ha vigselrätt eller ej)
2. han vill inte att biskoparna ska framföra en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen
Alltså: riksdagen ska först säga vad som gäller sedan ska kyrkan och biskoparna snällt följa efter. Tanken att kyrkan skulle kunna ha någon slags egen identitet och egen vilja i förhållande till statsmakten finns uppenbarligen inte i Burells värld. Man tar sig för pannan!
Man undrar: gäller denna princip - att staten först säger sitt och kyrkan sedan förväntas följa efter - i alla lägen? Borde den ha gällt även i nazityskland, när staten började avsiktligt döda sjuka och handikappade och utrota judar och andra? Eller i vilka frågor är det tillåtet för kyrkan att ha annan uppfattning än staten och riksdagens majoritet? Det kan man undra.
Vår kyrka är ockuperad!. Ockupationen måste nu hävas. Nu behövs det verkliga alternativet i kyrkopolitiken. Och du vet väl vilket det är, eller hur?
Ny länk
Märkligt detta att det känns så märkligt när någon i utlandet läser på bloggen. Detta innebär att jag - som jag många gånger tidigare påpekat - tillhör en svunnen tid. Jag inser inte riktigt detta med den moderna tekniken. I våras när jag var på resa i Israel så tänkte jag först att nu får jag låta bli att blogga tills jag kommer hem igen!! Sedan insåg jag (även jag kan inse nya saker!) att jag kan ju lika gärna blogga därifrån! Och det är väl det som folk gör lite till mans: bloggar när dom är ute på resor.
Alltså kan jag blogga lite till sommaren när jag är ute med hojen, i all synnehet som jag skaffat en liten bärbar dator som ryms i MC-packningen.
Men jag är inte värst när det gäller svunnen tid. Mina föräldrar är uppenbarligen värre. Min dotter berättade igår att hon haft besök av mina föräldrar, alltså hennes farmor och farfar (som bara har en gammal dator som duger till lite utskrifter, men som aldrig haft internet ännu) och visat dem sin dator (bärbar) och lite hur internet fungerar. (Vi håller på med en gemensam attack i familjen för att få de gamle att uppkoppla sig). Hon berättade - under ständigt skratt om deras faschination över den lilla datorn och allt som händer på nätet. "Man borde ha spelat in det" sa hon. Det hade kunnat spelas upp i en lokalrevy.
Gudstjänstliv
Märkligt! Jag firar själv regelbundet familjegudstjänster. Och jag gör det inte ogärna. Snarare tycker jag ofta att det är ganska roligt. Men när jag är ledig och har chansen gå var jag vill i kyrkan - då vill jag alltid helst gå till en fullständig högmässa (idag var det familjegudstjänster i nästan alla kyrkor i hela sta'n). Men så har jag ju inga småbarn längre. Å andra sidan så var det så att när mina barn var små så vill dom ofta hellre följa med till högmässa än till familjegudstjänst - "pappa, det är väl inte en så'n där gudstjänst då du ska be alla barn komma fram och sitta på golvet när du pratar med dom?"
Liten parentes innan jag fortsätter med kyrkofrågor. Nu är alltså barnen stora. Idag träffade jag tillsammans med näst äldsta dottern min äldsta dotter som just fyllt trettio och vi firade henne tillsammans. Det innebar en resa till till Boden på kvällen trots att jag varit där redan på dagen. Men sannerligen, det måste vara något annat än själva staden som lockar om man ska dra till Boden två gånger på samma dag! Vad ger man då i present åt trettioårig dotter. Jag valde den enkla genvägen att köpa presentkort på damklädesaffär (som hon själv tipsat mig om). Tänk alternativet: femtiofem-årig gubbe går på egen hand och köper lämligt klädesplagg åt trettioårig dotter. Alla som tror att jag lyckats med något lämpligt räcker upp en hand! Men då ville hon å andra sida utmana mig att jag ska följa henne till affären och visa vad jag kunde tänkt mig köpa så får vi se hur fel jag har. Ska bli spännande. Rapport på bloggen givetvis!
Men som sagt, första resan till Boden var gudstjänstresa.Liturg och predikant: biskopen, kyrkoherden assisterande liturg, kvinnlig komminister ledde förbön och distribuerade, garnisornspastorn (som fått förbön i mässan inför sin nya resa till Afgahnistan) var också med i distributionen. Roligt med en stor frimodig ungdomskör. Inte så ofta man ser det, men Överluelå församling har kanske alltid haft rätt god tradition å det området? Härligt också att höra det fina fridfulla tonandet av konsekrationsklockor. Det skulle jag absolut vilja börja med! Men då blir kanske några av mina mer lågkyrkliga och lutherskt konfessionella vänner onda på mig. Dylikt har ju i vår ("lutherska"?) tradition ansetts "katolskt" (vilket det är) och därmed automatiskt fel (vilket jag absolut inte förstår). Om vi kan ringa i klockor bara för att vi ska gå in i kyrkan och när vi läser upp namnen på de avlidna så kan vi väl ringa i klockor för att markera det stora undret att ordet kommer till elementet och gör sakramentet (Augustinus, men en tanke som även lutherdomen omfattar). Hörde också av annan gudstjänstfirare att när man ser prästvigd kvinna agera så som idag framför allt i förbönstjänsten så får man ju den absoluta känslan att hon väsentligen fyller diakonens roll (med allt vad det implicerar). Men att citera det skulle ju innebära att jag beträder totalt minerad mark så jag tror jag avstår.
Efter gudstjänsten hann jag även växla några ord med biskopen om det faktum att biskoparna nu offentligt debatterar med varandra på DN debatt. Långt borta är den tid, konstaterade vi, då biskoparna uppträdde enigt. Att obligatoriskt civiläktenskap (vilket jag argumenterat för tidigare på bloggen och som majoriteten av biskoparna nu också vill ha - notera att jag för en gångs skull är överens med majoriteten av biskoparna! Vad säger mina arbetskamrater om det?) förr eller senare kommer att bli ett faktum tror jag är oundvikligt. Dock är det väl fråga om höstens kyrkomöte vågar bryta upp från det invanda och (upplevt) trygga. Olyckligt är att frågan nu kopplats ihop med frågan om könsneutrala äktenskap. Själv har jag varit för civiläktenskap under nästan hela min prästtid men frågan har ju inte aktualiserats.
Enär min dotters födelsedagsfirande blev senare än utlovat så hann jag en sväng till laestadianska bönhuset (på Örnäset) på eftermiddagen.(Och jag hade inte behövt stressa lika fort från kyrkaffet i Boden). Jag säger igen det som jag många gånger sagt: i den anda som finns där med enkel folklighet, gamla invanda psalmer, stort frivilligengagemang och - visserligen sällan märkvärdiga - men alltid i Ordet grundade predikningar; i allt detta finns något genuint svenskkyrkligt som i den officiella kyrkan håller på att gå förlorat. Svenska kyrkan blir allt mer och mer ett tomt skelett av pengar, fastigheter och anställda men i avsaknad av folk och verkligt personligt engagemang. Det är katastrofalt tragiskt att svenska kyrkan inte mer förmår problematisera denna utveckling och fundera över hur trenden skulle kunna vändas. F.ö. tror jag att betydligt fler av s.k. vanligt kyrkfolk (utanför de direkta laestadianernas krets) skulle kunna gå dit (det är inte farligt) och finna det både uppbyggligt och gemytligt.
Men nu är dagen slut och bara bloggandet återstår. Stackars läsare som hela tiden måste ta del av mina klagovisor och dåliga skämt. God natt!
PS.Jag har dagen efter gjort tre ytterst små förändringar i texten + tillägg av en mening, men det är väl knappast någon som läser samma inlägg två gånger, så ingen lär väl upptäcka det.
SMC Norrbotten
Vi pratade givetvis om vår årliga stora happening för norrbottens motorcyklister: första maj-rundan. Den blir av i år också. Första maj ska du alltså - om du bor i "fyrkanten" eller dess närhet - ge dig ut för att beskåda bortåt 1000 motorcyklar som glider förbi. Men ge dig inte ut i avsikt att korsa rätt väg vid fel tillfälle för då kan du bli stående i 10 minuter. Men kanske ännu viktigare var vårt beslut att ordna en kurs för blivande grundkursinstruktörer här i norra norrland. Tanken var att alla styrelsemedlemmar också skulle gå kursen (+ alla övriga intresserade givetvis) så kunde vi i styrelsen åtminstone bidraga som hjälpinstruktörer till de mer rutinerade gossarna. En sådan kurs innehåller några olika bitar som fördelas på flera dagar. När jag begrundade datum för en av delarna (teorin 14 mars) så insåg jag att det för min del kolliderar med vårens alpha-helg - och då måste jag ju låta jobbets krav gå före fritidens. Lite synd, men så är det. Kanske kan jag vara med om de övriga delarna och ta den missade delen ett annat år?
Sedan har jag varit ytterst effektiv och redan samma dag hunnit skriva protokollet Nu ska det iväg till justerarna.Men det får bli med postverket eftersom det inte är årstid för att ta en runda med hojen. Snön ligger vit på taken, inte ens hojen är vaken!
I morgon är det Kyndelsmässodagen, en sådan dag när det är familjegudstjänst i de flesta kyrkor. Själv är jag ledig och kan gå var jag vill. Då önskar jag en mässa. Var blir det då? Ska jag ta Boden igen? Där firar biskopen (min gamle kompis) mässan.
Frimodig Kyrka i Luleå stift
Lördag 7 mars kl 14 i Hertsökyrkan, Luleå
Medlemmar i och sympatisörer till Frimodig kyrka inbjuds till informationsträff och årsmöte där vi bildar en stiftsavdelning av Frimodig Kyrka i Luleå stift.
- - - - -
Kyrkovalrörelsen har redan börjat komma igång. Jag har märkt det på två sätt:
1. För någon tid sedan var socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, här i Norrbotten för att elda på sina anhängare. Han sade då att det är viktigt med kyrkovalet (och han ser det ju ur sitt partis perspektiv) och menade att ett högt valdeltagande i kyrkovalet höjer också (ofta) valdeltagandet i det samhälleliga valet året efter. Jag tänker: här är det uppenbart att Burell gör exakt detsamma som många av oss anklagat Sverigedemokraterna för att göra, nämligen använda det kyrkliga valet för att öka sitt partis framgångar i de vanliga valen.
2 a. Irene Gustafsson, socialdemokratisk kyrkomötesledamot och ordförande i Kyrkorådet i Överluleå, har varit ute och viftat med partipiskan (NSD för någon tid sedan). Men inte i första hand mot sina egna partimedlemmar, utan mot alla andra nomineringsgrupper i kyrkan. Hon kräver av dem att de ska se till att inga "kvinnoprästmotståndare" finns med på listorna inför kyrkovalet. Jag säger: den politiska likriktningskulturen i sin tydligaste skepnad. Många nomineringsgrupper komma att följa Gustafssons anvisningar. Dom kommer inte att våga annat än att huka sig när den Gustafssonska partipiskan viner över deras huvuden. Dom kommer att övertrumfa varandra i lojalitet med det självupprättade Gustafssonska regelverket: "nej, vi har absolut inga 'kvinnoprästmotståndare' på våra listor".
Vi i Frimodiga Kyrka kommer inte att böja oss för den politiska likriktningskultur som ockuperat svenska kyrkan. Vi kommer frimodigt att nominera människor på våra listor, om dom annars är dugliga - oavsett om dom faller Irene Gustafsson på läppen eller inte! Nej, vi kommer inte att att huka för Irene Gustafssons partipiska. Tvärtom. Vi kommer att stå upprätta - frimodigt. Vi tror nämligen - bestämt - att svenska kyrkans absolut största bristvara idag är hängivna, övertygade, troende människor som är villiga att ge sin tid, sitt engagemang och sin kärlek till kyrkan. Att då, så tydligt som Irene Gustafsson uppenbarligen vill, gå ut med en "uteslutningsklausul" och säga ni får inte vara med, trots er vilja till engagemang - det är det absolut mest kontraproduktiva man kan göra.
2 b. Irene Gustafsson far med osanning. Hon säger i nästan samma andetag att Frimodig Kyrka är en nomineringsgrupp som "klart" tagit ställning för manliga präster. Det är inte rätt. Vi har tagit ställning för en positiv försoning i ämbetsfrågan, innebärande att båda sidors folk - lekmän och anställda - ska få ge sitt engagemang till kyrkan - och att kyrkan bör hitta vägar för att ta det tillvara på ett sätt som gör att vi oavsett vår hållning i denna fråga inte kränker varandra utan kan ge varandra utrymme - och få eget utrymme. Plats för alla torde finnas. Proppfulla kyrkor där vi måste slåss om utrymmet är inte svenska kyrkans största problem! Vår hållning i det som hör till "kvinnoprästfrågan/ämbetsfrågan" kan klart och tydligt läsas i vår valplattform (se länken här på sidan). Det sorgliga - för att inte säga pinsimma och genanta - är att Irene Gustafsson uppenbarligen är så fartblind av sitt engagemang att hon inte riktigt ser - eller ids ta reda på - sanningen.
I den refererade artikeln i NSD tycks Irene Gustafsson i praktiken utse Frimodig Kyrka som socialdemokraternas kyrkopolitiska huvudmotståndare. Det gläder mig. Det är nämligen en erfarenhet från de samhälleliga valen att det parti som socialdemokraterna utser till huvudmotståndare, det partiet får - pga socialdemokraternas storlek och möjligheter att dominara debatten - en sådan uppmärksamhet att det brukar gynna det partiet. Som kyrklig nomineringsgrupp tackar vi för motsvarande draghjälp i kyrkovalet.
Alltså: kyrkovalrörelsen har börjat! Nu gäller det att vi blir långt fler som stöder, arbetar för,och röstar på
Det verkliga alternativet i kyrkovalet - Frimodig Kyrka.
Insnöad
En del anser ju att jag är det året om. Kanske det. Jag tar i så fall det omdömet med ro. I dagens läge är de flesta gamla sanningar så upp-och-nervända att det knappast kan göra saken värre att till det lägga att man också är lite insnöad. För länge sedan har jag upphört att sträva efter att vara politiskt korrekt. Jag är för gammal för att längre ha några karriärambitioner så om någon anser mig vara insnöad - det bjuder jag på. Snarare bär jag det omdömet med viss stolthet.
Men under sista dygnet har det verkligen var ett korrekt påstående. Det började snöa härstädes för något dygn sedan, på onsdag eftermiddag tror jag. Sedan började det blåsa och det är ju då det blir värre. Snömängden som fallit har väl inte varit katastrofalt stor men när det blåser kan ju snön samla sig i högar precis var som helst, på de mest olämpliga ställen. Och det var det den gjorde under gårdagsdygnet - exakt på min bro!
Fenomenet är inte nytt - jag har ju bott i huset i över tjugo år och upplevt många snöoväder - men denna gång var fenomenet extremt. Beror väl lite på hur vinden kommer, men istort sett blåser det ju från sjön. Vinden kommer lite snett längs gaveln på mitt radhus. Marken där blir alldeles renblåst från snö. Likså är stora delar av marken framför huset nästan snöfri. Men precis ca en och en halv meter runt hörnet där blir det tydligen så mycket lä att snön lägger sig i drivor. Mycket vackert. Jag beklagar att jag hade kameran inne när jag igår kom hem på lunchen så jag inte kunde föreviga detta miniatyrfjäll-landskap. Vackert alltså, myckert vackert till och med - men varför just mitt på min bro!?
I går vid halvett-tiden kom jag hem från förmiddagsbegravning med minnesstund och tänkte bara snabbt byta om inför eftermiddagens besök på häktet. Snabbt!? Icke så! Jag blev tvungen att ta fram stora snöskopan (en sån som vissa kallar snösläde) som hänger på gaveln av huset och med den jobba en bra stund - inlusive att köra upp den på bron och hämta flera omgångar snö - innan jag ens kom i närheten av något som liknar en ytterdörr. På aftonen samma sak en gång till. Och när jag sent omsider, en bra stund efter midnatt, efter några lockande - tillräckligt för att slösa bort tiden - TV-program och intensivt internetande och bloggskrivande, gick för att sova insåg jag: "det här kan bli problem i morgon. Fortsätter det så här då kommer jag inte ut". Alltså var jag tvungen att gå ut sent på natten för att skotta snö. Men det var lättare sagt än gjort. Snöhögen på bron var redan återigen jättestor. Alternativet att hoppa ut genom fönstret är ju alltid möjligt men det tyckte man ju vara roligt när man var barn. Nu kan man ju inte leka på det sättet. Sagt och gjort. med uppbådande av alla mina krafter - vilka inte är så stora - lyckades jag få upp dörren så mycket att jag kunde pressa mig ut genom springan - utan jacka, dock! Och eftersom jag alltid har en spade stående på bron så kunde jag se till att snön yrde i av mig önskad riktning så jag kunde få uppdörren ordentligt och få igen den igen efter det att jag tagit mig in och hämtat jacka och mössa och handskar. Sedan vidtog en stunds intensivt skottande innan jag kunde lägga mig att sova. Härligt med frisk luft före nattningen. Jag sov bra.
Insnöad? Den som anser att jag är det har uppenbarligen helt rätt. Men på efternatten minskade snöandet så när jag tittade ut i morse utgjorde snön inget hot mot mitt deltagande i det fria livet. Lyckan är alltså inte bara att ha ett handtag på insidan av dörren så man själv kan öppna inifrån (se tidigare inlägg förra veckan). Lyckan är också att inte ha en massa snö utanför som gör en insnöad.
Fönsterbibeln
Jag behöver inte upprepa det jag skrev i tidigare inlägg i ämnet, men faschinationen kvarstår ju över att Bibeln har ett sådant rykte att människor i alla möjliga sammanhang vill använda den i eget syfte. Kanske ska jag bara lyfta fram en ny aspekt på saken.
Fönsterbibeln innehållsdeklarerade sig själv med orden "Hur du kan spara pengar med nya fönster - och många andra sanningar". Det finns alltså en grundläggande huvudsanning i Fönsterbibeln: du kan tjäna pengar med nya fönster. Sedan finns det många andra sanningar. Läser man hela Fönsterbibeln så ser man att dessa "sanningar" är att den aktuella fönstertillverkarens fönster är överlägsna alla andra fönster på samtliga punkter. Åtminstone når dom upp till högsta kvalitet på alla punkter oavsett hur bara konkurenternas fönster är.
Jag får en känsla av att det här kan jag jämföra med Bibeln. Kanske blir det t o m en liknelse (vilket min svåger efterlyst) (eller är det snarare en analogi? - jag vet knappt skillnaden). Hur som helst tänker jag så här: det finns alltså en grundsanning om fönster att man kan tjäna pengar på nya fönster. Sedan finns det många andra delsanningar som handlar om hur utmärkta de aktuella fönsteren är på samtliga punkter. Dessa delsanningar tjänar sedan som understöd till huvudsanningen så att människor ska fås att göra exakt det som fönstertillverkaren vill dvs köpa fönster av det aktuella märket. Det räcker alltså inte bara med huvudsanningen att man kan tjäna pengar på nya fönster för om man låter den sanningen stå ensam så kan den ju få till resultat att människor (som vill tjäna pengar) köper fönster av annan tillverkare.
På något liknande sätt är det med Bibelns sanningar. Det finns en huvudsanning som i och för sig kan formuleras på många olika sätt men här väljer jag att uttrycka den så att Jesus Kristus är frälsare. Som understöd till denna huvudsanning finns ett stort antal delsanningar: att Bibeln är Guds ord, att Gud existerar, att Gud är skapare av allt, att Guds bud har giltighet, att männsikan inte förmår helt uppfylla Guds bud och därför är syndare, att Jesus är både Gud och människa. Alla dessa delsanningar har som syfte att "driva" människan att göra det som är det enda rätta utifrån grundsanningen, nämligen genom tron ta emot Jesus som frälsare.
Nu är frestelsen för kyrkan och de kristna att inför omvärldens och kritikers angrepp retirera och försöka försvara det man uppfattar som Bibelns huvudsak men kompromissar i delsanningarna: det och det är inte så noga, det och det är inte centrum i tron osv osv. Och så tillsist (jag minns en gång när en predikant sa "och så till sist" fem gånger i predikan innan han kom till amen - det ska jag bespara kära läsarna.) så har man gjort Bibelns huvudsak så ensam och utan stöd av "många andra (bibliska) sanningar" att den också rasar.
Ibland tycker människor att de kristna teologerna alldeles för mycket fastnar i detaljer i läran, men det kan vara viktigare än man tror för att centrum i längden ska bevaras. Och det kan visa sig att t o m sådant som man uppfattar som ytterst perifert kan visa sig vara helt avgörande för att det viktigaste ska stå kvar. "Många andra sanningar" kan också visa sig vara viktiga.
Till sist (nu säger jag det på allvar med avseende på det jag själv skriver) kan man ju notera ordet Fönsterbibeln och koppla ihop det med att gamla tiders kyrkmålninger brukade kallas de fattigas bibel och att den ortodoxa traditionens ikonmålningar brukar kallas fönster mot himlen.
Gud måste varit motorcyklist
Riktigt, den ligger här bredvid mig på köksbordet (jag har ju numera bärbar dator med mobil uppkoppling så nu sitter jag mest i köket när jag ska bereda kära läsarna deras dos regelbundet nöje). Jag fick den gratis för några veckor sedan. Man får ju div tidningar gratis som MC-ägare - med någons förhoppning att man ska börja prenumerera.
Hur kan jag ha missat detta fantastiska utrop? Gud måste ha varit motorcyklist! En mer osökt anledning till ett inlägg kan jag givetvis inte tänka mig. Vad skall jag säga? Kommer att tänka på om dessa tiga skola stenarna ropa. Här är vi många som lider över att kyrkan så ofta sviker sin kallelse att klart och tydligt tala ut Guds ords sanningar och så kommer här från det mest oväntade håll en klar och tydlig bekännelse till skapelsens skönhet och till att Gud är den som står bakom verket.
Men nu hade jag tänkt att detta inlägg skulle få hamna under kategorin Mest MC så nu gäller det att återvända från de fromma utflykterna till motorcykelutflykterna. I tanken då (inte bensintanken utan den tänkta tanken). För ännu är det långt till vår, innan MC:n ute står. Minst två månader till får den vänta. Nu är det dags att ladda batteriet en natt. Tre gånger under vintern brukar jag sätta det på underhållsladdning för att hålla igång det.
Märkligt att man redan börjar fantisera om sommarens MC-turer innan man ens kommit så långt in i vintern att man plockat fram skidorna.Till helgen har vi sammanträde med styrelsen för SMC-norrbotten. Då får jag kanske mitt lystmäte av MC-snack så jag överlever abstinensen och sedan i lugn och ro kan ägna mig åt vinternjutning fram till dess att det är dags att rulla ut hojen.
PS
I morgon (2 febr) fyller min äldsta dotter, Sara 30 år,
Det om inte annat visar att jag håller på att bli gammal.
Ålderstecken
2. Jag var på badhuset i lördags och simmade mina 1000 m. En ung tjej (kvinna) simmade förbi mig åtskilliga gånger. Jag uppskattade att hon simmade minst 50% fortare än jag. Ändå hade jag en känsla när jag såg henne avslappnat glida förbi att hon höll ungefär den hastighet som jag själv gjorde - för länge sedan!
3. Jag tog en promenad i morse. Jag har ett antal olika "rundor" som jag kan variera mellan i Porsöområdet och närbelägna byn Björsbyn. Den runda jag tog idag tog mig ca 67 min. För ett antal år sedan gick jag rundan med min äldste son som "hare" och pådrivare - visserligen på höst eller vår utan att vara vinterpåpälsad - det tog 50 min. Han tyckte jag gick långsamt. "Aldrig längre tid än 45 min" var hans melodi.
4. Jag börjar räkna ner mot pension. Inser att jag nu är inne på sista fjärdedelen av yrkesverksamma livet. Jag blev präst när jag var knappt 26 år och nu är jag drygt 55. (Har lika svårt som min gamle kamrat att på prästmöten inse att vi inte längre tillhör det vi inombords upplever oss tillhöra - den uppkäftiga yngsta tredjedelen av prästerskapet).
Min enda tröst är de synpunkter som finns i en bok av amerikanske Robert Clinton "The making of a leader". Vi fick boken refererad på en ekumenisk pastorssamling härstädes för några år sedan av EFS-präst på besök (sen har jag köpt den men aldrig läst den). I korthet menar Clinton att våra liv är indelade i perioder under vilka vi formas av Gud. Det gäller alltså formandet av andliga "ledare" (=evangelikalska för präst/pastor). Jag kan nu inte köra hela tankegången men i korthet går det ut på att om vi under livet tar emot Guds fostran och lärdomar och tar emot allt i livet - både gott och ont - på ett sådant sätt att vi "slipas" och "förädlas" (inte blir bittra och sura) då är vi mogna att göra det verk som Gud haft i åtanke för oss - ungefär i åldern 55-65 år. Allt det vi gjort därföre är egentligen bara övning för den verkliga uppgiften.
Tröst för alla 55+ -are.
Ofta har jag visat äldre människor på Psalt 92:13-16 när dom upplevt att deras tid börjar gå förbi (särskilt v 15). Nu får jag snart tillämpa det på mig själv (och givetvis be om och sträva efter att leva i sådan gemenskap med Jesus att omdömet "rättfärdig" - vilket man givetvis inte ska ge sig själv - kan vara på sin plats.
Om jag gör mer nytta nu är förr får andra bedöma. I vart fall har det blivit roligare. Idag fick jag fira en fin högmässa i Hertsökyrkan, med fint deltagande i liturgin av en alltmer aktiv församling. Deltagare från både grannkommunerna Boden och Piteå. Märkligt att folk ska behöva åka över kommungränsen för en högmässa. Eller var det kanske bara lusten till en utflykt?
