Ånger Ånger Ånger Ånger

skrivet i regnbågens färger är boken jag just slukat på en dag. Underrubriken - dock skriven högst upp på omslaget - är Ett reportage inifrån transvården.
 
Författare är Carolina Jemsby och Karin Mattisson, s.k. grävande journalister som gjorde reportaget Tranståget och tonårsflickorna i Uppdrag granskning 2019,  ett reportage som sedan fick två uppföljare.
 
I boken berättar de om sitt arbete med programmen, om sina möten med vuxna, föräldrar, barn och unga. Om reaktionerna på reportagen från media, politiker och translobbyn [mitt uttryck].
 
De återger möten med människor som gått igenom behandling med pubertetsblockerare vilket gett dem skador för livet trots löften om att det är helt ofarligt och när som helst enkelt kan avbrytas.
 
Även får vi möta några som ångrat sin transition och velat återgå till sitt ursprungskön och föräldrar som riskerar förlora vårdnaden om sina barn - med motiveringen att de inte ser till barnets bästa -  när de inte okritiskt vill kliva på tranståget.
 
Ett faktum som också belyses är att åtskilliga unga som upplever könsdysfori, i många fall också har andra psykiska diagnoser där den upplevda könsdysforin tolkas som orsak till övriga besvär utan att det på allvar övervägs att det kan vara tvärt om.
 
Den roll som den stora mängden smartphones spelar tas också upp: numera kan ungdomar sitta hemma i ensamhet och skaffa kunskap från likasinnade i chatgrupper på nätet. Det blir i praktiken ungdomarna själva som ställer sin egen diagnos. En diagnos som sjukvården måste följa eftersom det är politiskt omöjligt säga att en individs upplevelse är fel.
 
Sjukvård och läkare blir tillfångatagna av ideologier.*
 
Är det skrämmande, mycket skrämmande eller utomordentligt skrämmande?
 
Dock synes det som att de granskande reportagen fått en viss tillnyktrande effekt på sjukvården och politiken.
 

 
* har man sett liknande förr? Jag tänker på fallet med den den styckmördade prostituerade Catrin da Costa (kvinna och underklass) 1984 och de anklagade läkarna. Enligt alla feministiska och sociala raster var det ju självklart att läkarna (män och överklass) var skyldiga. Hållbara bevis behövdes inte.
 

Amazing Grace

heter en känd kristen sång. Finns även på svenska: Oändlig nåd, nr 231 i nuvarande psalmbok.* Skriven av John Newton, engelsk sjökapten som sedan sadlade om och blev präst. En bok om hans liv, med samma titel som sången, har just kommit ut på Sjöbergs förlag och den har jag precis läst.
 
Då boken är skriven som en roman har väl författarna - Bruce Hindmarsh och Craig Borlase -  i detaljer fått plocka ett och annat ur fantasin, men de har likväl, så långt möjligt, i repliker och t o m i återgivande av Newtons tankar strävat efter att bygga på de ord Newton själv efterlämnat i brev, självbiografi och andra handlingar.
 
Ska nu inte dra hela hans livshistoria, men han kom från en sjöfararfamilj (även fadern, med samma namn, var sjökapten). Själv blir han tillslut också kapten på eget skepp efter många öden och äventyr.
 
Han kommer från kristet hem men under många har det kanske varit lite si och så med hans kristendom. Men så kommer han i en allvarlig kallelse/väckelse där han verkligen vill ta tron på allvar och lämna det gamla syndalivet bakom sig. Under sina seglatser ålägger han besättningsmännen att söndagligen delta i gudstjänst med Guds ord och bön.
 
Under en svår storm när han allvarligt fruktar döden ropar han till Gud. Och senare när han upplever sig fått fäste på evangeliet grund författar han Amazing Grace.
 
Efter att ha lämnat sjölivet söker han prästbanan och blir en engagerad evangeliets förkunnare.
 
Men det man tycker är märkligt i hans liv är att hans omvändelse och nya liv inte innebär någon tydlig  förändring i hans syn på slaveriet - han var ju kapten på ett slavskepp som fraktade hundratals slavar under flera resor. Det är först efter många år - och flerårig prästtjänst - som han på allvar kommer till insikten att slavhanteringen också borde ses som synd. Men när han väl kommer till ny insikt om slavhandeln - det blir nästan som en andra omvändelse - blir han en kraftfull agitator mot slaveriet. 
 
Den enda förklaring man kan ge till varför han inte redan tidigare såg slavhanteringens synd, trots att han var väl medveten om många av dess hemska och brutala sidor, är att när man är mitt i något som accepteras av "alla" då krävs det mycket mod för att se att alla har fel.
 
Utmaningen för oss blir ju att kunna se tvärt emot alla i vår egen tid, oavsett om det är någonting man ska vara för eller emot.
 

 
* en annan översättning har ordet förunderlig nåd. 
 
Sången har kallats Amerikas kristna nationalsång och sjungits offentligt i samband med många dramatiska händelser och efterföljande minnesceremonier i USA
 

Sveriges kristna arv

- med underrubriken Tro, kultur och byggandet av det svenska tillits- och välfärdssamhället, av professor Kjell O. Lejon heter boken jag just läst.
 
En angelägen bok i vår tid. För den som läst teologi och inte satt och sov under föreläsningarna om svensk kyrkohistoria, innehåller den väsentligen inget som inte finns någonstans i bakhuvudet, men alla har nu inte läst kyrkohistoria...
 
De flesta svenskar (i alla fall lite äldre) har väl kortfatta berört det mesta i den vanliga historieundervisningen, men få har kanske fått de historiska linjerna tecknade så tydliga och långa som Lejon gör i sin bok. Så långa att de går ända tillbaka till kristendomens ankomst till vårt land. I en tid när historielösheten verkar bli allt större och förståelsen för kristendomens betydelse för vårt samhälle allt mindre är det en angelägen bok. 
 
I vår tid med sina korta perspektiv är det inte helt ovanligt att socialdemokratin och arbetarrörelsen får allt beröm för uppbyggandet av vårt välfärdssamhälle, men inget av detta kan på allvar förklaras om man inte ser att rötterna till all utbildning, sjukvård och socialvård i vårt samhälle går tillbaka till kyrkan, medeltidens kloster och generellt den kristna tron.
 
Lejon talar också om vårt samhälle som tillitssamhälle. Han utreder inte tydligt vad han avser med begreppet men det blir självklart att det åsyftar en samhällsgemenskap där man normalt förutsätter att människor är hederliga, pålitliga och ärliga.
 
Han visar också hur mycket av vårt svenska arv litterärt och kulturellt som blir helt obegripligt utan den kristna och bibliska bakgrunden. 
 
Och lika obegripligt som det blir att tala om grunden för vårt socialdemokratiska välfärdssamhälle utan att nämna kristendomen, blir det att på sverigedemokratiskt vis försöka tala om svenskhet utan att se dess rötter i kristendomen.
 
Nyttiga påminnelser. Klart läsvärd bok.
 

Ett ryck till

har jag gjort idag. Fick en förmiddags en bok till i brevlådan. Alltså blev det läsning av densamma redan samma dag för att inte hamna ännu mer på minussidan.
 
Eftersom jag tidigare läst flera böcker utgående från ett traditionellt synsätt när det gäller HBTQ, äktenskap för par av samma kön mm, tänkte jag att jag borde läsa en bok med en bejakande inställning i nämnda frågor.
 
Alltså
Per-Olof Eurell: Verkligheten korrigerar. En bok om homosexualitet i ljuset av Bibeln, historien och mötet med människor. (Shiloh förlag 2022).
 
Bakgrunden är att Eurell som är ekonom, varit aktiv på många sätt i privata näringslivet, dessutom aktivt frikyrklig bl a i Livets Ord, tidningen Världen idag mm, fick uppleva hur en av sönerna kom ut som homosexuell, först i familjen bara, men senare också offentligt.
 
För en familj aktiv i denna radikala frikyrkliga miljö med sitt kompletta avvisande av hela HBTQ-agendan var detta inget mindre än en kollision.
 
I boken berättar Eurell hur detta möte med sonens verklighet (och de reaktioner som följde från kristna sammanhang när allt blev offentligt) tvingade honom att ordentligt tänka igenom sin syn på hithörande frågor. Och till sist blev han tvungen omvärdera. Därav bokens titel Verkligheten korrigerar.
 
För den som levt aktivt i svenska kyrkan under årtionden och varit med om hela processen från enskild förbön för homosexuella par (90-talet), via registrerat partnerskap (2005) fram till äktenskap för par av samma kön (2009), och som följt debatten i varje steg och tagit del av argumentationen kring bibelord som upplevs avvisande; är det i princip inget nytt som Eurell presenterar. Den enda skillnaden jämfört med svenskkyrklig argumentation är att han inte använder David och Jonatan som stöd för sin sak.
 
Eurells tal om att vi i kristna församlingar bör vara medvetna om att det hos oss förmodligen finns personer som inte riktigt passar in i den "normala" normen och ha beredskap möta dem med öppenhet är givetvis viktigt ta till sig.
 
Men i hans försök få Bibeln med sig i en hel förändring av synen på homosexualtet och framför allt när han vill öppna begreppet äktenskap även för par där båda är av samma kön då blir den avgörande argumentationen ofta påfallande svag. Precis som i tidigare svenskkyrkliga debatter.
 

Böcker

Har jag gott om. Det har jag erkänt tidigare. Trots flerfaldiga försök börja rensa i bokhyllorna tycks mängden inte bli mindre. Vad beror det på? En god vän i Fridsförbundet har sagt när jag börjar rensa bland andliga och teologiska böcker får jag gärna kolla med honom innan det blir återvinningen. Gärna det. Men jag sade också att när stora bortrensandet börjar är det kanske inte teologi och fromma böcker som åker först.
 
Ambitionen har jag också att läsa fler böcker än jag köper (eller får) så jag inte ständigt hamnar på minus. Ibland går det, ibland inte. Såg igår att på mitt sidobord vid favoritfåtöljen ligger ännu - oläst! - den, förmodligen ytterst intressanta, bok jag fick i julklapp av äldre sonen Jonas 2020! Nu, några år efter stroken har nog uthålligheten i bokläsandet blivit mindre än tidigare. Och ännu mindre ork till läsande efter Marias sjukdomsbesked i somras.
 
Men ibland får jag ett ryck. Det skedde fredags då jag i brevlådan fick en bok jag beställt och rycket avslutades igår.
 
Israel och hennes fiender av journalisten och tidigare mellanöstern-korrespondenten Bengt G Nilsson.
 
Författaren har gjort en s k resa i sin syn på mellanösternkonflikten. Första gången han var i området var när han i ungdomen 1972 stannade till på en kibbutz på väg längre bort i Asien. Upplevelserna där och mötet med den israeliska drömmen att skapa ett socialistiskt (i vart fall kanske socialdemokratiskt) mönstersamhälle var positiva. Under hela perioden från Israels grundande hade den unga staten setts som ett syskon från svensk sida. Och de svenska socialdemokraterna såg i det israeliska samhällsbygget en bundsförvant till det svenska folkhemsbygget. Lätt att känna sympati med det lilla kämpande demokratiska landet, helt omringat av sina hotfulla arabiska grannar.
 
Så kom vändningen - i flera steg. Först sexdagarskriget 1967 som förvandlade Israel från under-dog till ockupationsmakt. 
Sedan 70-talets vänstervåg som lade ett annat perspektiv: staten Israel blev nu i grunden en västerländsk kolonialmakt som stulit andras land. Och därmed var det mönster lagt som sedan - mer eller mindre medvetet - präglat en stor del av all nyhetsrapportering under årtionden.* Även svensk socialdemokrati förändrades i sin inställning fr a under Palmes tid. Författaren har själv länge präglats av det mönstret: det är alltid Israel som är boven i dramat.
 
Men till slut blev författaren - i mötet med verkligheten, både den israeliska och palestinska; han har bl a intervjuat Yassir Arafat under dennes exil i Tunis - tvungen omvärdera.** Det är de arabiska och palestinska ledarna som gång på gång sagt nej, nej, nej och åter nej till alla fredstrevare. Den arabiska oviljan att låta alla palestinska flyktingar bli integrerade medborgare i de arabländer ditt de flytt och det därpå följande utanförskapet är det avgörande skälet till palestiniernas öde - inte Israel. 
 
Det är Israel som är en demokrati,  som i samhällslivet, politiken och t o m inom militären tillåter en opposition som är fullständigt otänkbar i omkringliggande länder, även Palestina.
 
Det begynnande "palestinska" samhällsbygget är så präglat av korruption och klanmentalitet att han inte ser något hopp för den palestinska staten som Sverige var snabbt att erkänna. Hans förslag till lösning är att västbanken återigen blir en del av Jordanien, med visst självstyre. 
 
Intressant och tankeväckande? Ja, hela boken.
 

 
* Även en intressant intervju med Lars Adaktusson finns i boken. Han var en tid SVT: s korrespondent i Mellanöstern. Han berättar om tillfällen då hans reportage kritiserats av hans chefer med krav att reportaget om någon konflikt ska ändras så det vinklas mer till Israels nackdel. Israel är ju den starkare militärmakten och därför alltid självklart skurken.
 
Och hur många gånger har vi inte hört nyheter av typen "Israel angrep idag mål i Gaza efter det att raketer skjutits från Gaza mot Israel".
 
 ** författarens egna ord om sin omvändelse kan läsas om man söker boken på Ad Libris eller Bokus.
 
 
 

Modiga

Med underrubriken Vandra med kvinnorna som följde Jesus av Henrik Steen, Sjöbergs förlag 2023, heter boken jag antytt i ett tidigare inlägg och sagt att jag läser. Inte svårläst alls men div i samband med min födelsedag har försinkat läsandet.
 
I tidigare inlägg skrev jag att boken kanske tänkte att den skulle kunna få mig inte längre vara s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.
Varför fick jag det intrycket av boken innan jag ens läst den? Jo, för att baksidan och inledande förord var fullt av citat från kvinnor i frikyrkliga pastorsroller som tyckte att den var bra och uppmuntrande för kvinnor som ledare.*
 
Nå, lyckades boken få mig på andra tankar i den (svensk-)kyrkligt s k avgörande frågan?  
 
Nej.
 
På ett oerhört fint sätt lyfte den fram de kvinnor som enligt nya testamentet fanns i kretsen kring, eller annars mötte Jesus; Marta och Maria, kvinnan vid Sykars brunn, Maria Magdalena** m fl och givetvis även Jesu mor Maria.
 
Många intressanta perspektiv lyfts fram, i flera fall tänkvärda och nyttiga ta till sig. Men det känns ibland inte som verklig bibelutläggning utan som att författaren uttrycker det han ändå velat säga och tar detaljer (verkliga eller framfunderade) i de presenterade kvinnornas liv som avdelningar i sin predikan. Denna lilla kritik ska dock inte uppfattas som att det han skriver är oviktigt. Tvärtom, han lyfter ofta fram perspektiv som är både glädjande och utmanande - både för kvinnor och män.
 
Därför kan jag utan tvekan rekommendera boken. 
 
Den tveksamhet jag känner inför boken har mer att göra med den lätthet med vilken författaren förvandlar dessa kvinnor och deras erfarenheter - vilka jag I de flesta fall betraktar som helt naturliga för vilken kristen som helst - till i praktiken förkunnare respektive grund för ämbetsuppdrag i kyrkan. 
 
Författaren erkänner dock att när man vill göra kvinnors uppgifter i församlingen helt lika mäns i alla avseenden stöter man på vissa problemtexter i nya testamentet, fr a 1Kor 14 och 1 Tim 2. Dessa texter avfärdar han - enligt min ringa mening - alltför lätt genom att säga att de måste vägas mot allt det positiva som Bibeln säger om kvinnors uppgifter i församlingen. Tvingas erkänna att jag i andra böcker stött på betydligt mer seriös argumentation för att komma förbi "problemtexterna". Författaren tar inte heller upp dem till grundlig diskussion - vilket de väl är värda - och nämner och citerar dem bara i en not, inte i den löpande texten.
 
Eftersom författaren tydligt definierar sig som en som vill stå på Bibelns grund kan jag inte låta bli uttrycka att sättet ta sig förbi problemtexterna har påfallande likheter*** med hur de som argumenterar för äktenskap mellan personer av samma kön tar sig förbi problemet att Bibeln tydligt säger att Gud skapat människan till man och kvinna och att det är i relation mellan man och kvinna (äktenskap) som sexualiteten hör hemma.
 
Men får jag ta emot boken som en uppmuntran vara frimodig i tro, bekännelse och vittnesbörd, och som en uppmaning att inte sätta sitt ljus "under skäppan", så är den läsvärd  - för både kvinnor och män.
 

 
så mycket har jag inhämtat under åren att jag lärt mig att ledare och ledarskap i frikyrklig terminologi ofta är i praktiken synonymt med det vi i kyrklig tradition kallar präst eller pastor.
 
** kring Magdalena (vilket brukar uttydas "från Magdala" trots att man inte säkert kan säga vilken den platsen var) har han en intressant fundering att Magdala, som betyder torn kan vara ett smeknamn som hon ges  (precis som Simon får tillnamnet Petrus, "klippa") "på grund av ärligheten och glöden i sin tro" (kyrkofadern Hieronymus).
 
*** får kanske här i all ödmjukhet upprepa det jag tidigare skrivit i samband med den kyrkliga debatten: efter könsneutralt prästämbete följer som Amen i kyrkan könsneutralt äktenskap.
 

355:e dagen. Blott en dag..

känns det som. Om man tänker numret i gamla psalmboken alltså. Ska det vara modellen tills jag kommer ut ur tunneln?
 
I förmiddags, efter morgongympa och frukost fick jag e-post med ett bokmanus att kolla på. Författaren har tidigare kontaktat mig i ärendet men då jag ansett att det borde finnas andra betydligt mer kompetenta utifrån bokens ämne att ha som bollplank, försökte jag skjuta saken från mig. Men nu då författaren bollat med någon annan ville han likväl skicka manus för påseende. 
 
- Det här orkar jag inte ta mig igenom på länge, tänkte jag.
 
Likväl kunde jag inte stilla min nyfikenhet utan öppnade bifogad fil och tjuvtittade. Och direkt var jag fast. Min gamle kamrat får här exempel på vad man kan åstadkomma bara med hjälp av inspirationen. Hade jag bestämt för att läsa manuset någon gång när jag får tid hade jag aldrig kommit mig för.
 
I nästan exakt 12 timmar läste jag - med pauser för mat, kort ärende och slötittande på TV. Så fast blev jag att jag t o m avstod se Luleå hockeys hemmamatch trots att jag numera (tillfälligt) har C more.
 
När jag nu erkänner att jag inte avser berätta mer så får Andreas därmed en ny Cliffhanger.
 

294:e dagen. Anders Gerdmar

har avlidit så jag i tidningen i slutet av veckan. 
 
Han var ett år yngre än jag och vi lärde känna varandra något år in på 70-talet då vi båda var aktiva i KGF, Kyrkliga gymnasistförbundet. Han från Växjö stift, jag från Luleå stift. Bl a blev vi båda invalda i den grupp som planerade KGF:s riksmöte i Örnsköldsvik 1974. Även min gamle kamrat var med i gruppen. Helt ense var vi väl inte I alla stycken. Anders mer Växjö-högkyrkligt präglad och vi mer norrländskt lågkyrkliga.
 
Vi blev präster i varsin del av landet ungefär samtidigt men efter ca tio år lämnade han prästämbetet och anslöt sig till Livets ord.
 
Bara ett fåtal gånger har vi senare mötts under åren. Har alltid respekterat honom som kunnig teolog. Och har läst ett flertal alster av honom bl a Guds ord räcker (om skäl varför man inte bör konvertera och bli katolik) och HBTQ och Bibeln - svärdet genom svensk kristenhet. Den senare boken mycket angelägen i vår tid.
 
 Frid över hans minne.
 
 

235:e dagen. Är Gud anti-gay?

med underrubriken 
 
Och andra frågor om Bibeln och samkönad sexualitet 
 
är den första av de gårdagsnämnda böcker som blev färdigläst. Egentligen var det de två andra som jag höll på med men då denna plötsligt fanns i brevlådan - jo, jag hade själv beställt den! - och den dessutom var liten, tunn (A6, 120 sid) och lättläst så fick den tränga sig före i kön.
 
Författare Sam Allberry. Timoteus förlag, 89 kr.
 
Har tidigare läst en annan bok av samme författare, Varför bryr sig Gud vem jag ligger med? Traditionell kristen undervisning. Delvis lite snåriga resonemang att följa tyckte jag när jag läste den, men innehållet ok. Dock var det ett nytt perspektiv som gavs, som jag inte tidigare reflekterat tydligt över, när det gäller Jesu ord om att inte ha begär till någon. Det ordet är inte riktat till "mig" (bara) för min skull, för att skydda mina tankar och mitt sinne, utan lika mycket för nästans skull. Om "jag" har begär till någon annan så "förtingligar" jag den människan. Och tar så bort hennes människovärde. Gör den andre till ett "det". Värt att begrunda, tyckte jag.
 
Den nu aktuella boken var mer direkt och lättläst - och läsvärd. Även här givetvis god traditionell biblisk undervisning om (äktenskap och) sexualitet, med särskild fokus på de situationer där människor erfar attraktion mot personer av samma kön. Eftersom författaren själv kämpar med sådan samkönad attraktion - författarens eget uttryck, han vill undvika ordet homosexuell - så blir boken i mina ögon trovärdig. Den är inte skriven uppifrån av någon som inte personligen vet hur det är.
 
Goda råd till kristna och församlingar hur frågor bör hanteras och människor bemötas.
 
Eftersom boken är
1. Liten
2. Lättläst 
3. Billig
 
... beställ den!
 
I vår tid behövs den.
 

231:a dagen. Bygga inifrån.

Nu har jag läst den. En av de böcker som vännen Dag Sandahl rekommenderade när jag frågade efter lämplig litteratur av Per Olof Sjögren, när jag nu i dessa yttersta av tider kom på att jag också borde läsa honom, denne högkyrklige författare vars böcker inspirerat präster och kyrkokristna under flera årtionden.*
 
Boken har många år på nacken. Utkom.första gången 1964. Några justeringar har gjorts i senare upplagor, bl a hänvisas (i min upplaga) till försöksgudstjänstordningen från 1976. Men generellt är alla hänvisningar till gamla Bibeln 1917, gamla högmässoordningen 1942 och gamla psalmboken 1937.
 
Även på annat sätt märks bokens tillkomst i en svunnen tid; högmässa förutsätts på de flesta platser oftast firas utan nattvard och när det är nattvard blir undantag. Men det argumenteras starkt för att det inte kan vara annat än den söndagliga fullständiga högmässan (alltså med nattvard) som är församlingens normala och naturliga centrum. Lätt känna samhörighet med. Och det märks att vi kommit en bra bit på 60 år.
 
Även om boken, som sagt, inte är purfärsk så var den likväl givande. När det skrivs både om ordets undervisande och avslöjande av synden och om behovet av regelbunden syndabekännelse blir det lite väckelsekristendom i högkyrklig kostym.
 
Nyttigt också med undervisningen hur man kan skapa mer struktur och få mer disciplin (ordning) i sitt personliga liv, t ex när det gäller egen bön och bibelläsning.
 
Läsvärd, även om jag skulle gissa att många som betraktar sig som väckelsekristna nog kommer tycka att det är lite väl "organiserat". Men kanske därför som just de skulle läsa den; för att få en bild av kyrkokristendom när den är som bäst - inte bara när kyrkolivet är som sämst, vilket ofta är den enda bild av kyrkan som s k väckelsefolk har.
 

 
* skälen till att jag inte läst Sjögren tidigare skrev jag i inlägget 206:e dagen. Vårtecken.
 
 

221:a dagen. Bok färdigläst

Äntligen! - ska jag kanske utbrista - har jag läst ut den bok som legat på olika platser i huset i ca sju månader. Jag såg den i höstas hemma hos vännen Yngve Kalin när han vänligen hämtade mig på Landvetter och lät mig tillbringa en kväll i hans hem i Hyssna innan han dagen efter skjutsade mig till Missionsprovinsens prästmöte i Torestorp. Då ett intresse för boken väcktes beställde jag den omedelbart. Trots att Yngve sagt "Den är tråkig", när han sett mig uppmärksamma den där den låg på ett bord.
 
Den eventuella tråkigheten - som jag inte helt förnekar - beror enligt min ringa mening fr a på att det understundom (!) kan var svårt, för en svenskyrklig lutheran (?) vars kyrkliga eventuella insikter begränsar sig till Fädernas kyrka i Sveriges land, att följa med i de ibland snåriga resonemang hon för citerande en uppsjö för mig helt okända (fransktalande) filosofer, (kyrko-)historiker, präster m fl.
 
Några intressanta insikter ger dock boken. T ex att när kristendomen successivt trängde undan hedendomen i romarriket så var det kristendomen som sågs som det moderna och hedendomen som det traditionellt (goda) religiösa. Ombytta roller således.
 
Författarinnan ser västerlandets sekulsrisering, särskilt de  senaste två hundra åren, huvudsakligen ur franskt och katolskt perspektiv. Kyrkan har under de senaste seklerna varit på ständig reträtt i desperat försök försvara kristendomens (kyrkans) tidigare ställning i samhället. Men sista kapitlets rubrik är utmanande: "Det är inte säkert att Gud förlorade på förändringen". Hon hänvisar här också till en protestant: att förvandla evangeliet till civilisation förutbestämmer den till säkert förfall.
 
Vi behöver uppenbarligen ett nytt sätt att vara kyrka.
 
I ett avseende är dock boken - för mig - ett glädjeämne: jag kan med frimodighet rekommendera den till min gamle kamrat för inte i en enda mening förklaras anledningen till västerlandets sekularisering med svensk socialdemokrati :)
 
Chantal Delsol: Kristendomens slut som västerlandets samhällsbärare (Artos & Norma bokförlag 2022).
 

199:e dagen. Skapelse och evolution

heter en bok jag nyss läst. Redaktör Mats Selander. Medverkan av fyra författare som ger olika svar på frågan hur man ska se på och eventuellt kunna förena en tro på Gud som skapare med "vetenskapens" synsätt. Alla fyra är tydligt bekännande kristna men har olika syn. Här i ytterst korta sammanfattningar.
 
1. Göran Schmidt. Ungjordskreationism
Tror (som det ofta uppfattas) "bokstavligt" på bibens skapelseberättelse och den s k urhistorien (första elva kapitlen). Skapelsen skedde då för ca 6000 år sedan, syndafloden helt historisk verklighet - vatten täckte hela jordklotet osv.
 
2. Krister Renard. Gammaljordkreationism.
I många avseenden som föregående men med tron att jorden och universum kan vara miljarder år gamla. Gud skapade i begynnelsen. När var det? Då var jorden öde och tom. Liv, växter, djur och människor har kommit långt senare.
 
3.Sebastian Ibstedt. ID-vänlig teistisk evolution. 
Tror på intelligent design som Guds sätt att styra och och föra evolutionen framåt. Den traditionella darwinistiska mekanismen - mutationer och naturligt urval (i vardagligt tal "slumpen") - räcker inte som förklaring till livets utveckling och specialisering. Det behövs en intelligent tänkare (designer) bakom allt. Gud, skulle vi kristna säga.
 
4. Lars Günter. Teistisk evolution.
Räknar evolutionen som Guds huvudsakliga sätt att forma de olika livsformerna. Bibelns skapelseberättelser blir till stor del poetiska och bildliga. Men grundsanningen består: Gud är skaparen.
 
Varje författare får i sitt kapitel först presentera sin egen syn. Sedan får de andra tre bemöta det i varsin replik och sist får den förste replikera på replikerna. (Puuh!)
 
För mig, som har som främsta egenskap att "hålla med senaste talare" blev det svettigt. Gick till slut nästan inte att hålla isär de olika synsätten Jag insåg efteråt att jag borde läst boken på annat sätt. Först läst de fyra författarnas huvudanföranden och lära mig tydligt se skiljelinjerna, först därefter läst de övrigas repliker.
 
I vardagslag brukar ofta evolutionen ställas mot skapelse. Men man bör komma ihåg att det är tre frågor som behöver besvaras.
 
1. Universums uppkomst. 
Alltså, varför existerar överhuvudtaget någonting. Gammal  "vetenskaplig" uppfattning var att universum alltid funnits. Den moderna tron att det finns en start för universum i Big bang blev problematisk för vissa ateister eftersom en början innebär att någon kan ha satt igång det och det skulle - hemska tanke! - kunna vara Gud.
 
2. Livets och medvetandet uppkomst.
Men om något nu finns, i större eller mindre mängd, hur kommer det sig då att denna döda materia plötsligt börjar leva? Visserligen först som ytterst primitiv encellig organism men likväl - leva. Och när detta liv blivit mer avancerat, hur kommer det sig att det får medvetande?
 
För mig personligen är nog medvetandets uppkomst den svåraste nöten att knäcka om man vill ha en teori som utesluter Gud.
 
3. Arternas uppkomst.
Det var det som var Darwins fråga.Och det är i strikt mening detta som är "utvecklingsläran" (borde snarare kallas utvecklingsteorin). Och den försöker bara visa att allt levande har gemensamt ursprung och inte att Gud skapade alla "arter" direkt, var för sig.
 
Här gäller det nu att skilja på det man kallar microevolution - i praktiken förädling och framavlande av tydliga egenskaper som dock fanns latent i den tidigare individen, från macroevolution dvs att evolutionen skulle kunna ge helt nytt genetiskt material.
 
Det förra är lätt att bejaka.Ta hundrasen boxer som exempel. Den är framavlad av människor och så "modern" i utvecklingskedjan att första exemplaret finns på bild! Den större evolutionen är svårare att tänka sig utan en dominerade styrande kraft - Gud.
 
När man talar i ämnesområdet Naturvetenskap och kristen tro befinner jag mig verkligen på pappas gata, vet alla som hört (talas om) det föredrag med det namnet som min far höll åtskilliga gånger under 50-60-70-(80?)-talen.
 

192:a dagen. Inspiration och transpiration

brukar min gamle kamrat tala om när det gäller predikoförberedelse. Man kan inte bara i predikosituationen hoppas på inspiration utan föregående ordentligt arbete med texten. Det är vad han kallar tranpiration, att man jobbar ordentligt (så man svettas).
 
Igår kväll när jag skrev blogginlägget så var min avsikt först bara att skriva att läsningen av Dömd till döden gjort mig så gripen att jag helt tappat lusten skriva mer om Landet som glömde Gud. Tänkte bara ytterst kort nämna de två personerna som namnges i första stycket och säga att nu är det slutskrivet i ämnet.
 
Men då drabbades jag av stora inspirationen och tanke efter tanke rann till i huvudet. Och jag satt med telefonen i handen till kl två på natten och redigerade sen lite i morse.
 
Men naturligtvis har min gamle kamrat rätt; utan transpiration dvs att jag läst den 328 sidor tjocka boken hade det givetvis inte blivit någon inspiration.
 
Mina tankar går till framlidne kh i Hietaniemi (Hedenäset) Östen Tano som en gång sa:
- Den helige Ande inspirerar mig aldrig i predikosituationen att citera ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln.
 

191:a dagen. (Landet som glömde Gud III.) Pusta ut efter bokläsning

är nästan vad som gäller idag. Efter den bok jag berättade om igår. Är fortfarande gripen av det öde som drabbar många trossyskon i världen - kanske särskilt i muslimskt dominerade länder.
 
Ursprunglig tanke var att jag skulle skrivit mer om boken Landet som glömde Gud. Men jag ids int', som vi norrlänningar säger. Men om jag hade skrivit mer så skulle jag
 
1. Nämnt två personer som haft avgörande inflytande på utvecklingen. Först Stellan Arvidsson.som verkat mer i det tysta för skolans omdaning, som var aktiv i Vänskapsförbundet Sverige-DDR och som till sist fick ett hedersdoktorat i DDR för att han lyckats skapa en socialistisk skola i ett kapitalistiskt land. Men när han vägrade ta avstånd från ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 så hamnade han även socialdemokratiskt i kylan.
 
Den andra, Alva Myrdal som redan på trettiotalet i boken Kris i befolkningsfrågan skissade det ideal för skolan och familjepolitiken som blev förverkligat först på 70-talet. Men som på slutet i något sammanhang uttryckt att utvecklingen mot mindre lärarauktoritet lett till oönskade diciplinproblem, (av borgerliga politiker senare kallat "flumskola").
 
2. Upprepat att även liberaler varit med på tåget, kanske fr a genom den informella gruppen 222 (60-70-tal) där ett antal socialdemokrater och folkpartister träffades för att skissera en radikal familjepolitik.
 
3. Likväl lyft fram - det som jag tycker att Per Ewert övertygande visat - att den ständigt pådrivande kraften hela tiden varit socialdemokraterna, som reformistiskt, ibland försiktigt för att undvika för starka motreaktioner, men oerhört målmedvetet och uthålligt och långsiktigt drivit sin linje.
 
4. Hänvisat till boken Reformismens väg (tidigare omnämnd här på bloggen) där den socialdemokratiske (!) journalisten Jesper Bengtsson i termer som nästan kan uppfattas som skryt beskriver socialdemokratins tydliga bidrag till omdaningen av kyrkan.
 
5. Nämnt att när det stora uppropet på 60-talet för kristendomsämnets bevarande i skolan - 40% av den vuxna befolkningen skrev på - överlämnades, så nonchalerades detta fullständigt av socialdemokraterna; det blev inte ens ett ärende i partistyrelsen. 
 
6. Påpekat att det i kyrkopolitiken på många orter funnits aktivt troende kristna socialdemokrater bland de förtroendevalda som i sina lokala sammanhang bara velat kyrkan gott, men som i det större sammanhanget, i längden mest fått rollen som det som kallats nyttiga idioter eftersom de bidragit till att genom sitt engagemang ge legitimitet åt en utveckling de egentligen inte önskat.
 
7. Uttrycka, som min mening, att idag är de grundläggande historiska ideologiska skillnaderna mellan socialdemokraterna och de tre gamla borgerliga partierna i praktiken utplånade. Här har en stor förändring skett. Därför kan man inte bedöma partierna under 40-50-60-talen utifrån var de står idag. Jag kan ta abortfrågan som exempel på utvecklingen. Idag är alla partier helt för nuvarande abortlag. Men 1975 när lagen röstades igenom då var moderaterna helt emot, Centern och Folkpartiet splittrade, (v) och (s) enigt för.Bl a röstade Torbjörn Fälldin emot. Om man tänker sig att vi redan 1973 fått borgerlig regering (med ett mandats övervikt istället för jämviktsriksdagen) är det då helt säkert att regeringen lagt den proposition som gav oss fri abort? 
 
8. Bestämt förneka att jag skulle påstå att allt som är fel i samhället (bara) är socialdemokraternas fel.
 
9. Gärna medge, för jämviktens skull - även om just den sidan inte fokuseras i Per Ewerts bok - att jag alltid uppskattat vår skattefinansierade välfärd (som väl socialdemokraterna ska ha mycket credit för). Jag har legat på lasarett 2-3 månader sammanlagt i mitt liv (min dotter ca ett år) och aldrig har vi behövt betala mer än ca kostnaden för en restauranglunch per dag och aldrig av kostnadsskäl behövt avstå livsnödvändiga behandlingar.
 
10. Påstått att denna generella uppskattning av den skattefinansierade välfärden (som alltså ligger vid sidan av huvudärendet i Per Ewerts bok!) sannolikt delas av de flesta svenskar. Därmed är grundnarrativet i vår samhällsprägel att Socialdemokraterna åstadkommit något gott. Alltså blir det förvirrande för många att ta del av påståendet att den medvetna socialdemokratiska politiken också lett till en utveckling inom vissa samhällssektorer som - i alla fall från kristet perspektiv - lett till oönskade effekter. Alltså (2) har man svårt tro det Per Ewert forskat fram i sin bok. Alltså (3) avfärdar man honom (oläst!) som person med kristen höger- agenda.
 
11. Noterat detta att socialdemokratin sägs ha bidragit till att skapa världens mest individualistiska land. Står inte socialismen för kollektivet? Men fått det förklarat sålunda: när socialdemokraternas politik bidragit till att starkt försvaga de tidigare nära grupp- och kollektiva sammanhangen, dvs kyrkan och familjen, då återstår bara två tydliga nivåer individen och staten, eller "samhället"  som socialdemokraterna hellre säger. Vi har blivit statsindividualister.
 
Detta är alltså vad jag skulle skrivit om jag valt skriva mer om boken Landet som glömde Gud. 
 

190:e dagen. Dömd till döden

på engelska Shackled heter boken jag i stort sett sträckläst under ett drygt dygn.
 
Handlar om en kvinna, Mariam Ibraheem, från Sudan, född i flyktingläger av en etiopisk flykting, ortodox kristen. Modern uppfostrar henne som kristen trots att fadern är muslim.
 
I boken får vi först läsa om moderns öden, hur hon tar sig ur flyktinglägret och lyckas försörja sig som egen företagare, trots svårigheter. Modern är angelägen att Mariam ska få god utbildning och trots kamraters och lärares trakasserier pga sin kristna tro, hjälp från en katolsk kyrka och en grupp hängivna nunnor kommer hon till slut in på universitet och kan utbilda sig till läkare.
 
Men till slut kommer verkligheten ifatt henne. Eftersom hennes far var muslim ska hon officiellt räknas som muslim. Och trots domstolar och hot vägrar hon att offentligt avlägga den muslimska trosbekännelsen och blir då slutligt dömd till döden.
 
Hennes fall blir uppmärksammat i hela världen. (Jag minns själv uppmärksamheten i media 2014.)
 
Nu ska jag inte avslöja hela boken, bara säga att om vi kristna i Sverige understundom tycker att vi är motarbetade för vår tro så det bara en tredjedel av första bokstaven i förnamnet.
 
Mariam Ibraheem: Dömd till döden (Sjöbergs förlag 2022)
 

183:e dagen. Landet som glömde Gud

Tänker att det nu kanske är dags att skriva lite mer om den bok jag tidigare nämnt (tror jag, men hittar det ej nu);
Per Ewert: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land, vilken är en svensk förkortad* version av hans doktorsavhandling på engelska: Moving reality closer to the ideal: The process towards autonomy and secularism during The Social Democratic hegemony in 20th century Sweden.
 
I introduktionen skiver Ewert:
Vid 1900-talets början var Sverige en nation präglad av 400 års luthersk kultur, som inte bara påverkade tron utan även sociala frågor, utbildning och andra samhällsområden. I slutet av samma sekel hade Sverige dock förvandlats till en kultur med mycket annorlunda värderingar. När Gallup i början av 2000-talet frågade: "Är religion en viktig del av ditt dagliga liv?" hade Sverige världens högsta andel som besvarade frågan nekande. Samtidigt noteras en högre grad av individualistiska värden och motvilja mot auktoriteter än i alla andra västerländska länder.
 
Hur kommer det sig att det blivit på detta viset? Det är vad
Ewert vill undersöka.
 
Först en liten språklektion bara. I doktorsavhandlingens titel talas om "Social Democratic Hegemony" (socialdemokratisk hegemoni). I en del av den debatt jag följt uppfattar jag nästan att vissa tror att ordet hegemoni är ett negativt skällsord av typen totalitär, maktfullkomlig el dyl. Så är icke fallet. Googlar jag på hegemoni så blir förklaringen den ledande ställning som en person, organisation eller land kan ha utan att ha fullständig makt. I NE:s ordbok är förklaringen bestämmande inflytande. Där ges f ö exempel på hur ordet i marxistisk teori kan användas om helt motsatta politiska värderingar: "Socialdemokraterna kom till makten men den borgerliga hegemonin bestod".
 
Låt mig alltså innan jag börjar, slå fast att ordet hegemoni som finns i orginalavhandlingens titel inte är ett negativt skällsord. Ingen kan rimligen förneka att socialdemokratin haft ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen i Sverige under 1900-talet. Men om detta socialdemokratiska inflytande i grunden varit bra eller dåligt, rent av gott eller ont för det svenska samhället, det är som man brukar säga en helt annan fråga.
 
Och det är just den frågan som Per Ewert faktiskt inte besvarar. Han framträder ju här som forskare. Och en forskares uppgift är inte att strö värdeomdömen ("bra"/"dåligt") omkring sig utan att tydlig och sakligt redovisa det han funnit i sin forskning.
 
Och vad är det då han funnit när han läst, inte bara riksdagsdebatter och regeringsbeslut, utan även debatter vid Socialdemokratiska partikongresser, beslut i partistyrelsen och socialdemokratiska partiprogram och programskrifter? Jo, att Socialdemokraterna lungt och sakta men metodiskt och målmedvetet genomfört exakt det som stått i partiprogram och programskrifter under en stor del av förra seklet.** Men notera återigen: om detta i grund och botten är bra eller dåligt, det är - t.v. även här på bloggen! - en helt annan fråga!
 
(Fortsättning följer)
 

 
* 328 sidor + 50 sidor noter och litteraturhänvisningar
 
** allt utom att införa republik (min anm.)
 

169:e dagen. Promenad och Youtube

Tog en promenad med Mats runt Mjölkuddsberget på eftermiddagen. När vi passerade industriområdet gick vi in på däckfirman där jag förvarar mina däck och beställde nya för den kommande säsongen eftersom jag tidigare fått ett mail att vid besiktning av däcken hade man funnit att de började vara för nötta.
 
4600:- på ett bräde. Men inget att säga, det är ju bilens första uppsättning som nu ska kasseras och de har rullat sedan 2014. Men byte från vinterdäck får anstå ännu en knapp månad.
 
Sista timmen innan läggdags ägnade jag mig åt att lyssna till ett samtal (Hotspot?) med Per Ewert om den bok jag nämnt i tidigare inlägg. Det Per Ewert sade var inget nytt eftersom jag både hört honom och läst boken, men samtalspartnern/programledaren gillade jag inte. Han var alldeles för "gåpåig" och berättade själv alldeles för mycket och agerade ofta så att han i praktiken ofta talade om för Per Ewert vad han borde säga. Dålig stil.
 
Men själva boken är fortfarande värd att läsa.
 

167:e dagen. Färdigläst

förra veckan. Boken jag för flera veckor sedan berättade att jag börjat läsa. Tänkte då att det skulle ta ca en vecka. Men annat kom tydligen ivägen. Men nu är den färdigläst
 
Per Ewert: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land.
 
På baksidan av omslaget presenteras boken:
Denna vandring genom 1900-talet har sitt huvudfokus på de 44 år där ett parti hade makten och kunde genomföra en historiskt och internationellt unik omvandling av ett land. Den här boken analyserar tre statsministrar - Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme - men också ett fåtal andra, mycket hängivna samhällsomvandlare som under några avgörande decennier färändrade Sverige i grunden.
 
Men omvandlingen präglades inte enbart av socialistiska idéer utan också av liberala. Förändringen genomfördes på tre områden: kyrkan, skolan, familjen. Vilka strategier använde reformatorerna på respektive område? Vilket motstånd mötte de, och hur kunde socialdemokratin genomföra en så genomgripande samhällsförändring att deras samhällsvision till slut accepterades även av den politiska oppositionen?
 
Kanske kommenterar jag boken mer i kommande inlägg. T.v: Tole lege! (Tag läs!). Intressant är bara förnamnet.
 

148:e dagen. Den heliga Veronikas svetteduk

är en av Selma Lagerlöfs författade Kristuslegender. Av någon anledning kom Mats och jag att prata om den efter bastun ikväll. Alltså blev jag tvungen leta fram boken ur bokhyllan * Att läsa den igen tog inte alltför lång tid,  bara 50 inte alltför tätskrivna sidor.
 
Denna berättelse om den Heliga Veronika har alltid varit mig mycket kär. Under hela min barndom och uppväxt högläste pappa den för hela familjen någon gång under stilla veckan varje år. Ingen stressad snabbläsning. Nej, lungt och stilla med flerfaldiga pauser för frukt och fika till barnen och samtal om det lästa som kunde relateras till Bibelns berättelser.
 
Och när jag nu läste om den igen då blev jag lika rörd som jag brukar bli.
 

 
* I den utgåva av Selma Lagerlöfs samlade skrifter som min far gav mig för årtionden sedan är Kristuslegender sammanbundna med Kejsaren av Porugalien.
 

108:e dagen. En bok

Idag om förmiddagen ringde min Gamle kamrat och berättade glatt att han i sina gömmor hittat en bok som han inte ens mindes att han hade. Med en lapp i som bokmärke. Något han tog som tecken på att han läst delar av boken. Eftersom han tyckte den verkade intressant beslöt han sig för att läsa ut den. Men döm om hans förvåning när han fann mitt namn på försättsbladet. Därför detta glada bud i telefon:
Jag har en bok som du äger.
Och jag fick då oväntat svar på min återkommande undran var en bok tagit vägen som jag vet att jag har (haft) men inte kunnat finna igen trots flerfaldigt sökande i bokhyllorna.
 
Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Prästmötesavhandling inom Missionsprovinsen.
 
Naturligtvis har jag läst den också. Enligt gamle kamraten var den full med understrykningar och marginalantecknigar. Det beror kanske på att jag fick uppgiften av SPT (Svensk pastoraltidskrift) att recensera den när den utkommit. Jag drar mig till minnes att jag satt med min lilla laptop och skrev stora delar i kyrkstugan.
 
Klart läsvärd bok tycker jag - fortfarande. Och redan när jag läste den tänkte jag - även det tänker jag fortfarande - den här borde mina vänner laestadian(predikant)er läsa och få lite mer kunskap i ett ämnesområde som ofta är en vit fläck i väckelsesammanhang (även andra än laestadianska!)
 
Nu hoppas jag inget annat kommer på så kan jag äntligen avsluta min serie om kvinnor som präster och vad som följt i den reformens spår.

Tidigare inlägg
RSS 2.0