Torbjörn Lindahl

Även om du normalt inte läser BloggarDag så måste du läsa dagens inlägg (tisd 29 november)* som heter Saklig oenighet i tio punkter. Där avslöjar han fullständigt kyrkostyrelsens förste v ordf, tillika f d LO-ordf. Vad ska man säga när hon som, som sagt är, är kyrkostyrelsens vice ordförande talar om "vi" i förhållande till "kyrkan". Vilka "vi" undrar man stilla? Ockupanterna?

 

- - - - 

 

* jag erkänner öppet: jag rekommenderar Dag Sandahls blogg. Förstår att detta kommer att ge mig en ny domkapitelsanmälan.

kommer här att jag även mötte vännen och kollegan Hanna när jag var i Töre. Henne lärde jag känna när hennes man, Mattias, var pastorsadjunkt hos oss i Örnäset någon gång kring (strax före?) millenieskiftet. Jag fick vara hans handledare större delen av året. Om jag lärde honom något kan väl diskuteras, men det kan jag berätta att en liten detalj i högmässofirandet lärde han mig - och det tillämpar jag fortfarande.

 

Hannas avgörande betydelse för mig - och för kära bloggläsarna! - är att hon var en av två (den andre var min gamle kamrat) som aktivt inspirerade mig att börja blogga. Om hon därför ska prisas eller beklagas finns det nog olika åsikter om bland denna ringa bloggs läsare och icke-läsare. När hon försökte övertyga mig om bloggandets enkelhet så föreslog hon att man dels kan skriva lite div ditt och datt och sen "bara publicera dina predikningar". Det förra har jag väl åtlytt men inte det senare. Dels tror jag att mina predikningar är bättre (=mindre dåliga?) i hört skick än i läst; dels följer jag principen "allt vad ni vill..." - när t ex min gamle kamrat låter ett blogginlägg nästan helt fyllas av en nyss avhållen predikan ,så erkänner jag att jag scrollar förbi tämligen kvickt; dels (OBS! "för det tredje" - nästan som en predikan!) har jag aldrig mina predikningar helt utskrivna, än mindre i dataskick. Alltså skull det kräva orimligt mycket onödigt jobb få dem bloggpublicerbara.

 

Allt detta bara för att jag mötte en gammal vän!

 

Ja, det blev det. Känner mig som sagt ganska hemma i den kyrkan och församlingen också. Mest beroende på de otaliga besök vi gjort hos svärföräldrarnas - först sommarställe och sedan åretruntboende, och i samband därmed gått många gånger i Töre kyrka. Under flera år efter sin pension arbetade svärfar i församlingen och kontraktet och då bad han mig ibland komma och hålla högmässa - även någon gång i Kalix och Morjärv. Jo, i Töre kunde jag nog varit präst. Erkänner att jag i samband med kyrkoherdebyten övervägt söka tjänst där. Men så blev det icke. Kanske lika bra det.

 

Jag minns första gången jag predikade där. Det var väl 1979 som jag påstod i förra inlägget. Ivart fall var det i samband med Stiftelsen Carex teologiska dagar. När vi fått lov av dåvarande kh att hålla dagarna i församlingen så beslöts att jag skulle predika i högmässan. Pastor loci skulle celebrera. Men tydligen blev han lite sur när han ej ombetts predika; på annat sätt kunde jag inte tolka det när han skriftetalade i 25 min utgående från dagens evangelietext vilken han i sin helhet läste.! Jag satt och tänkte att nu kan jag säga i predikan att vi har ju redan hört en predikan så nu räcker det med amen. Men skam den som ger sig (jag var ju ung o nitisk) så jag predikade ännu längre över samma text. Om inte annat är det ett tecken på rikedomen i ordet att två präster vid samma tillfälle kan utlägga samma text utan några störande upprepningar.

 

Så gick det då. Den här gången var jag givetvis inte alls inplanerad men då ansvariga mitt under gudstjänsten kom på att det nog borde vara en utdelningsstation till så kom kyrkoherden smygande och frågade viskande om jag kunde distribuera tillsammans med honom. Sagt och gjort. Biskopen celebrerade och predikade.

 

Men oundvikligen tänker man lite vemodiga tankar. När jag på allvar började lära känna församlingen (knappt 40 år sedan) så tyckte redan då många bland gudstjänstfirarna att numera går det ju inte så många i kyrkan (jämfört med det som då var förr, kan jag tänka). Fler går det inte nu. Idag framstår det ju som nästintill obegripligt hur man för 80 år sedan kunde bygga en så pass stor kyrka i ett så pass litet samhälle. Men det var väl andra tider. I dag skulle ju en liten "distriktskyrka" - t o m betydligt mindre än Hertsökyrkan - räcka gott och väl.

 

Satt under gudstjänsten även och besåg predikstolsklädet. Jag tänkte om det månne hade varit ett passande ord för Ulf Ekman.

 

 

 

har börjat nu då första söndagen i advent gått in. Adventsstjärnor och adventsljusstake har på sedvanligt sätt tagits fram. Det första ljuset i den senare tändes i gemenskap med näst äldsta dottern som nu bor här en tid pga reparationsarbeten i hennes egen lägenhet. Vi sjöng även några adventspsalmer tillsammans. Tänk så mycket det betyder att få inleda adventstiden på exakt samma sätt som man gjort ända sedan sin barndom.

 

Dagen i övrigt har varit arbetstyngd. Äntligen har jag kommit mig för att göra det som jag borde gjort en längre tid: målat div ytor i köket. Nu är det snyggt och fint.

 

I morgon blir frågan var man går i kyrkan. Grundtips är ju alltid Hertsökyrkan men jag har även blivit inbjuden av svärfar att komma till Töre. Där firas i morgon kyrkans 80-årsjubileum med deltagande av biskopen. Eftersom jag predikade där första gången redan som ny präst för 37 år sedan och senare gått i kyrkan många gånger och även lett gudstjänst några gånger, så känner jag mig väl hemma där. Nästan som en andra hemkyrka, men just nu känner jag mig lite för trött för en dryg tiomilafärd. Den som lever får se.

 

Och när jag nu ändå håller på och skriver  så kan jag berätta från fjärde bandet av Pehr  Stenbergs Lefwernes Beskrifning hur man artigt undertecknar ett brev år 1800. Huvudpersonen och tillika författaren berättar om ett brev han fått från en god vän (en s k gammal kamrat!) som utöver namn undertecknar sålunda:

 

Så ska det låta! Några ytterligare detaljer ur verkets del IV kan jag ännu inte lämna eftersom min yngre bror - som för första gången inte ligger 1-2 band före mig i läsningen, utan efter mig! och tillika är (åtminstone sporadisk) läsare av denna ringa blogg - strängeligen förbjudit mig att avslöja något av innehållet.

Naturligtvis ska man inte det. Inte ens de åtta år jag själv satt där gjorde jag det. Det är nämligen inte ett kyrkomöte - om man nu skulle ge det ordet en något så när rimlig betydelse. Det är en partipolitisk kongress för diskuterande av diverse kyrkligt anstrukna samhällsfrågor. Eller finns det någon bättre definition?

 

Denna kongress har nu på sitt bord haft frågan om man borde införa ett ytterligare krav på dem som vill bli prästvigda, nämligen att de utan all diskussion ska vara beredda att i äktenskap sammanviga personer av samma kön. Motionen med den önskan blev nedröstad. Med stor marginal. Men den stora övervikten nejröster berodde nog på att då jasägarna insåg att dom skulle förlora så lade dom (nästan kuppartat) ett alternativt tilläggsförslag med innehållet att en utredning istället skulle göras för att se vilka åtgärder - inklusive de i den nedröstade motionen föreslagna - som behöver vidtagas för att tillse att inget s k diskriminerande sker.

 

Århundradets mest onödiga beslut! Jag träffade idag min vän och chef, domprosten. Hon berättade att det i Luleå Domkyrkoförsamling förekommit en (1) vigsel av enkönat par sedan saken blev tillåten i mars 2010. Ett tillfälle på drygt sex och ett halvt år alltså! Eftersom vi är tolv präster kommer det med nuvarande takt att ta långt över 70 år innan alla ens fått chans till en sådan vigsel. Och om man t o m skulle tänka sig att alla tolv "vägrade" viga enkönat så skulle många av oss varit döda i årtionden innan vi ens hunnit "vägra" en enda gång.

 

Så var det med detta onödiga beslut. Nästa fråga blir ju vad det kostat kyrkoavgiftsbetalarna:

Två timmars debattid i plenum. 251 ledamöter + sannolikt några tiotal tjänstemän (sekreterare, kanslister, ljudtekniker, vaktmästare och serveringspersonal. Toalettstädarna inte att förglömma. Multiplicera med timlön. Därtill beredningstid i utskottet. Fjorton ordinarie ledamöter och fjorton ersättare. Och naturligtvis pappars- och kopieringskostnader då motion och betänkanden ska spridas till alla ledamöter.

 

Och allt detta bara för att några politiket som nästlat sig in i kyrkan tycker det är så ytterst angeläget att det inte ens finns en teoretisk chans att det skulle finnas någon präst som avböjer en vigsel till förmån för en kollega (som det snarast finns överskott på) som gärna genomför den. 

Firade högmässa idag. Domssöndagen. Som vanligt i Hertsökyrkan. Ovanligt mycket folk. 43 personer. (Hur många präster som var där ska jag inte nämna för då kan jag ju bli kritiserad. Men en av dem hjälpte mig distribuera). Ett antal personer som kommer ganska sällan råkade vara där samtidigt. Fylld av glädje och uppmuntran gick jag ur kyrkorummet således.

 

Men efter gudstjänsten erfor jag något som också berör gudstjäntgemenskapen men som snarare gjorde mig ledsen och bedrövad resten av dagen. Men det tar jag inte på bloggen. Men ett böneämne är det. Kanske framförallt ett samtalsämne för berörda regelbundna gudstjänstdeltagare.

Jag menar pga av den videosnutt från moderat expedition som i nyhetssändningar nått ut över landet? Är det någon som tror att detta är första gången som dylika (som skämt avsedda!) ord och meningar uttalas i sammanhang som avses vara interna? Är det någon som tror att andra partier går totalt fria från dylikt i sina mer ungdomliga sammanhang? Är det någon som tror att ens landets största, periodvis näst intill statsbärande parti, och dess ungdomsorganisation, går fria? (3 ggr "tro't den som vill"!) Tänk om vi under några årtionden skulle haft dolda kameror och mikrofoner på alla partiers och deras ungdomsorganisationers expeditioner; hur många partiledare skulle vilja att allt som där uttalats och raljerats skulle ocensurerat spelas upp i Rapport och Aktuellt?

 

Naturligtvis "måste" (m):s partisekreterare rycka ut och fullständigt ta avstånd från berörda. Det fungerar ju så i dessa tider när allt som uppspelat sig framför en påslagen kamera kan spridas över världen på nolltid. Men blir själva handlingen värre bara för att den blir allmänt känd? Vad hade resultatet blivit om yttrandet fällts före videokamerornas tid? Om yttrandet bara genom hörsägen kommit till partisekreterarens kännedom utan att någon inspelning funnits? Hade han avskedat "tjänstemannen"? Naturligtvis inte! Antingen hade han gjort ingenting, eller så hade han tagit "tjänstemannen" i örat och sagt:

- Skärp dig, grabben!

 

Men nu, då allt på nolltid blivit känt? Då "måste" han reagera. Och avskeda! Men har tjänstemannen på ett ögonblick förlorat all den kompetens som en gång gav honom jobbet? Icke! Och t o m statsministern "måste" reagera och - som av en händelse! -därmed få sitt eget parti framstå i bättre dager.

 

Nä, jag tror jag ogillar denna snabba, definitiva och kollektiva massfördömelse lika mycket som detta - helt internt, skämtsamt avsedda! - yttrande. Tar jag då saken i försvar? Absolut inte! Jag kan på heder och samvete säga att jag aldrig kallat en flicka eller kvinna för "hora", alltså skulle jag med all rätt kunna kasta första stenen. Men jag avstår. Beror mitt ställningstagande på att den felande är borgerlig, att jag skulle reagerat mer om det varit en sosse? Absolut inte! Jag reagerade med samma ogillande av det drev som drabbade Mona Sahlin pga en Toblerone och ett paket blöjor.

 

Nej, det är den snabba kollektiva fördömelsen jag ogillar. 

har jag varit med om idag. Ett höll jag själv och två har jag hört. Vi var dom i tur och ordning. Inte graderat efter angelägenhet utan i den ordning dom hölls. 

 

Under eftermiddagens prästkollegium höll jag en variant av det föredrag om bikten som jag hållit många gånger både i församlings- (Älvsbyn och Boden) och OAS-sammanhang och som jag för en halv månad sedan skulle ha hållit i församling i stiftet om inte kyrkoherden därstädes slutligen ansett mig som person vara så olämplig att han förbjöd saken trots att varken ämnet eller min förmåga tala om detsamma ifrågasattes. Men min chef domprosten var positiv. Och närvarande kollegor kom med intressanta och värdefulla kompletterande synpunkter. Kanske kommer jag även få hålla det offentligt här i domkyrkoförsamlingen.

 

På kvällen åhörde jag ett föredrag på Fridsförbundet av Gertrud Storsjö om yoga, mindfullness mm och dessa företeelsers rötter i österländska religioner. Mycket intressant. Av Gertrud Storsjö finns även böckerna Buddha eller Kristus och Ni ska bli som Gud. Om böckerna är lika intressanta som föredraget så kan dom rekommenderas. Föreläsningar av Storsjö finns även på nätet. Givetvis är det viktigt att vi lär oss genomskåda allt som numera sköljer över oss.

 

Föreläsaren hade även med sig en god vän (jag uppfattade inte namnet, halvdöv som jag är) som gav ett fylligt personligt vittnesbörd med insiderperspektiv. Också det mycket intressant.

 

Kvällen ordnades av vår kristdemokratiska lokalpolitiker Annette Asplund som varit milt sagt i blåsväder pga sitt ifrågasättande av yoga i skolan. Jag hoppas hon kände stödet från alla närvarande.

 

Närvarande var jag även på hockey i går (tisd) kväll. Roligt se Luleå ta sig samman och äntligen vinna efter fem förluster i rad.

av det jag för en dryg vecka sedan hade lust men inte ork skriva om.

 

2. Jag tänkte skriva lite om Allhelgonahelgen som nu knappast alls har med helgon att göra utan som numera presenteras som en helg då vi saknar dem som dött. Sakna och sörja måste man visst få göra om man förlorat någon. Det är rätt och nödvändigt. Men synd att tanken på helgonen hamnat i bakgrunden.

 

Sedan är det ju märkligt att Alla helgons dag blev kvar i vår svenska lutherska almanacka trots reformationen. Kanske ett bevis på att vi i folkdjupet varit mycket mer katolska än vi tror.

 

3. Som tredje punkt tänkte jag skriva om yoga och mindfullnes och en massa annat österländskt som översvämmar västerlandet. Mina synpunkter:

a) dylikt österländskt har sina rötter i hinduism och buddhism

b) det är inte religiöst neutrala tekniker

c) att ägna sig åt sådant påverkar på sikt både människosyn och livssyn

d) kristna bör avstå dylikt

e) de som finns i Luleås närhet (eller även längre bort om man vill sitta timtals i bilen!) kan på onsdag 16 nov kl 18 komma till Luleå Fridsförbunds bönhus på Örnäset och höra Gertrud Storsjö tala om dessa viktiga frågor. Hon har skrivit boken Buddha eller Kristus.

 

4. Om Unesco-resolution skriver jag inget mer. Den debatt som blev i kommentarfälet till mitt inlägg 4 nov får t v räcka.

 

- - - -

 

Såja, nu är jag ifatt I skrivandet.

 Om påvens besök och om luthersk-katolskt.

 

Vad ska man säga? Att påven tog över reformationsjubileet? Synd för lutheranerna att dom kom i bakgrunden. Själva radikaliteten i det faktum att påven besöker ett lutherskt reformationsjubileum har trots allt lite svårt fastna i mig. Men det beror väl på att påven numera inte känns så främmande. Och inte skrämmande heller om någon nu tycker det.

 

Det som blir nästan komiskt nu när det katolska ska konfronteras med det "lutherska" är ju att det viktigaste i den senare traditionen nu sägs vara kvinnor som präster och äktenskap för enkönade par. Som om det är detta som påven ska behöva ta ställning till när han ska möta det "lutherska". 

 

Funderar även på om jag nu i detta tidevarv av vurm för påven borde kontra med att läsa någon protestantisk/luthersk bok om skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och romersk-katolskt. T ex Gerdmars Guds ord räcker eller Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt? Det är bara att erkänna att den typen av böcker inte längre lockar mig. Varför? Är det för att min en gång eventuellt existerande lutherdom snart är all? Jag vet inte. Jag har visserligen nog alltid känt mig (och gör det än!) som kristen "av Augsburgska bekännelsen" men "luthersk"?? Varför det? Och alla typer av "hela-konkordieboken"-kristendom har alltid kännts onödigt försnävande. Nej, snarare är jag allmänkyrklig " i den tradition som är svenska kyrkans" som bp Göran (om jag minns rätt) uttryckte det på den tid då vi båda var dekaner i Synoden. 

 

Men när jag nu råkar vara inne på olika grader av luthersk bekännelsetrohet, så ställer jag frågan sålunda:

Om man bekänner Confessio Augustana (Augsburgska bekännelsen) men inte "Hela Konkordieboken" på vilken punkt riskerar man då fara vilse? Dvs, i vilket avseende är Augsburgska bekännelsen så otydlig eller ofullständig att man kan åka så fel trots den att man riskerar sin salighet? Alltså: varför är "hela konkordieboken" nödvändig för den som redan står på Augustanas grund? Jag säger som improperierna: svara mig! För jag vet ärligt inte svaret på frågan sådan jag här formulerat den.

 

Det övriga jag hade lust skriva om någon gång får jag ta en annan gång.

har bara gått ännu. Eller strängt taget har den ju just börjat. Nå i vart fall har det varit innehållsrikt i ett dygn. Vi har haft en helg för dem som går i alphagruppen + fortsättningsgrupper. Inte vanlig alpha-helg dock med det vanliga Helig Ande-innehållet. Det var flest deltagare ur våra fortsättningsgrupper. På fredag kväll fick dom höra det alphaföredrag som vi missade för en tid sedan då vi tog med alla på konsert i Domkyrkan. Det föredraget (om hur Gud leder) höll Ulrica (diakon). Idag är det jag som undervisat: om synden,* försoningen, bikten** och sist lite om nådegåvorna. Det var egentligen bikten som var huvudtemat. Lite om synden och försoningen mer som bakgrund. Om nådegåvorna senare på eftermiddagen enligt önskemål eftersom vi hade lite oplanerad tid över. Blandad kompott.  Sist hade vi en förbönsstund. Välsignat både att få be för människor och att få ta emot förbön. Själv blev jag rejält uppmuntrad efter förbön av kollegan Susanne.

 

Vill alltså bara dela med mig till kära läsarna att det varit ett fint och välsignat dygn. Nu blir nästa större händelse morgondagens högmässa.

 

- - - - -

 

* kommer att tänka på historien om en kyrkogångare som skulle referera predikan för en som varit tvungen vara hemma från gudstjänsten:

- Vad predikade prästen om idag, då?

- Om synden

- Vad sa han om den då?

- Han var emot den

 

** i huvudsak samma föredrag som jag pga ett kyrkoherdebeslut inte fick hålla i distriktskyrka i stor församling i större pastorat i stiftet för några veckor sedan. Noteras kan att på onsdag håller jag det - på domprostens kallelse! - för prästerna i Domkyrkoförsamlingen. Hur blir det om vi försöker tolka det som sker?

 

- - - - -

 

PS. Redan på förmiddagen igår råkade jag i ett helt annat kyrkligt sammanhang få min sittplats bredvid en kyrkopolitiker som för ett år sedan hade mig anmäld till domkapitlet; hon varken gratulerade eller kommenterade domkapitlets friande beslut från december i fjol. 

Jag har i levande verkligheten sett ett sådant fall av särskrivning som man ibland brukar få exempel på. Kassa biträden istället för kassabiträden och rök fritt istället för rökfritt är ju klassiker.

 

Här kommer en till klassiker, dokumenterad med mobilkamera i den s k verkligheten. Så får jag därmed även bevisa att jag och mina åsikter befinner mig i densamma, vilket en del av läsarna under åren verkar haft svårt att tro.

 

Håll tillgodo!

 

...kommer det sig att amerikanarna röstade så fel? Hela det svenska politiska etablissemanget hade ju talat om för dom att dom skulle rösta på Clinton. Fattar dom inte normal svenska? Eller är dom döva? Eller begriper dom inte att det är svenska värderingar som gäller?

 

Det som är lite intressant när man betänker USA:s valsystem, där först primärvalen rensar bort kandidater på löpande band tills en vinner nomineringen i respektive parti; till detta det jämförelsevis låga valdeltagandet, så gör det att en person kan bli kandidat och sedan vald med ett förhållandevis litet ursprungligt stöd. Mötte ett påstående tidigare i sommar att det ursprungliga stödet för Trump i hela befolkningen inte är större än det sverigedemokraterna har hos oss. Tänkvärt och skrämmande.

 

Men nu har folket fört Trump till seger. Och det var väl någon känd svensk politiker - oklanderligt demokratisk - som en gång yttrade "det finns ingen högre vilja än folkets". Så var det med det.

 

Nu lär det ju vara vita män, medelklassiga och arbetare, som burit honom fram, enligt vad analytiker påstår. Och dom har röstat för jobben. Dom jobb som försvunnit, som dom vill ha tillbaka. Normala svenska socialdemokrater således. Jobben framför allt. 

 

Kanske är det ett nödvändigt uppvaknande att inse att vita medelklassiga mäns röster väger lika tungt i valurnan som kvinnors, feministers och hbtq:ares. Se aftonbladet idag.

 

Min oro för Trump gäller nog mest hans politiska ovana. Att vara politiker idag är trots allt ett jobb som kräver viss kompetens utöver att vara populär. Jag menar, jag skulle knappast lägga mig på operationsbordet och låta snickaren gå lös på mig med morakniven hur övertygad jag än skulle vara om nödvändigheten ta bort blindtarmen.

 

Det svenska etablissemangets (i alla fall stora delar av) oro för att vi nu får en amerikansk president som är mer tveksam till både aborter och enkönade äktenskap, slår inte an hos mig på samma sätt. (Snarare kanske jag som traditionalistisk kristen kan känna viss samhörighet med den moraliska konservatismen hos republikanerna även om jag alltsedan min barndoms John F. Kennedy nog alltid känt mig mer demokratsympatiserande.) Över 50 miljoner aborter i USA sedan fria aborten kom (ca en miljon per år!) är inget mindre än en katastrof och ett förakt för tanken på "allas lika värde". Men jag är mycket väl medveten om svårigheterna om någon skulle vilja försöka vrida klockan bakåt lagstiftningsvägen.

 

Nu är det som det är. Vad ska vi göra åt det?

 

 

känns det som jag varit. Och ännu är, så länge musiken finns kvar i medvetandet.

 

Jag fick nämligen ett mail från en vän med ett avsnitt ur en ortodox gudstjänst. Även påven finns med på bild så min gissning är att det är från någon unierad kyrka (en i grunden ortodox kyrka med östlig liturgi som anslutit sig till katolska kyrkan).En präst (eller diakon? eller bara man?) och en ung flicka sjunger solostämmorna.

 

Gudomligt vackert. Tur att jag lärt mig att man inte ska bli ortodox bara för den vackra liturgins skull, annars skulle jag konverterat på stört.

 

Nu får jag konvertera i lugn och ro. De flesta av mina vänner tycker jag ska göra det i så maklig takt att jag hinner dö först. Den som lever får se.

 

Tack för liturgin, du som sände den

Lördag blev det högmässa i Hertsön som jag själv ledde. Kändes som att vi var få men det var nog närmare trettio. Det får man vara nöjd med i Luleå.

 

Söndag var jag egentligen ledig men hade lovat Bosse distribuera i den högmässa han ledde i Örnäset. Mycket folk. En bra bit över 120 kommunikanter + en hel del små barn. De flesta gudstjänstdeltagarna kom från Luleå fridsförbund som hade församlingsdagar och hade planerat in högmässan i sitt schema. Vissa signaler hade getts från förståsigpåare att det kanske inte skulle komma så många, att de flesta skulle nöja sig med bönhusgudstjänsterna. Men den förmodan kom på skam. Däremot var det lite tråkigt se att ungdomarna i stor utsträckning uteblev. Dålig stil. Även från föräldrarna skulle jag säga. Kristna ungdomar bör fostras att gå när nattvarden dukas. Punkt.*

 

Sen tog jag Bosse med och han fick ge mamma sjukkommunion på hennes boende. Det var hennes 91- årsdag så det var passande. Senare kom även mammas syster och svåger så vi fick uppvakta tillsammans.

 

I morgon kommer en målare och förbereder för tapetsering i två rum. Han jobbar bara deltid i målaryrket så själva tapetuppsättandet blir en vecka senare. Sedan rotavdraget infördes ser jag inget skäl tapetsera själv.

 

- - - - -

 

* (tillägg tisd 8/11)

Se kommentar av "s" nedan. Av mer initierad person har jag fått veta att kommentator "s" troligen har rätt. Då mildras min upplevelse en smula. Vad jag påstår i kommentar-kommentar är dock fortfarande sant.

Det skulle kunna handla om något av följande:

 

1. Lutherskt-katolskt, påven(s besök) mm

 

2. Allhelgonahelgen. Hur den inte längre handlar om helgon (levande och döda) utan om att sörja

 

3. Debatten om yoga  mm i skolan och samhället; föranlett av den frimodiga kristdemokratiska Luleå-politikerns, Annette Asplund, protest mot att bara hänga med i vad "alla" andra gör och tror.

 

4. Att UNESCO visst antagit någon resolution som i praktiken frånkänner att judendom (och därmed kristendom) skulle haft något med Jerusalem att göra

 

Men jag är för trött så det blir inget med det.

 

Godnatt!

Tänk så märkligt. Det var ju det som sades vid hans tillträde. Och att folk snart skulle inse det. Framförallt journalister och opinionsbildare som lät sig förledas i tanken av hans vänlighet och folklighet, och tänkte att han snart skulle vrida hela kyrkan åt annat håll. i synen på äktenskapet, ämbetet mm. Undrar om den svenska journalistkåren äntligen lärt sig att påven är katolik? En av kvällens nyhetssändningar hade som en av sina huvudrubriker att påven inte öppnar för kvinnor som präster i katolska kyrkan. Jag tycker nästan synd om journalisten. Säkert peppad av kollegor och chefer. Kanske själv drömmande om det stora scoopet: om jag får chansen till en egen minut med påven och mikrofon i handen då ska jag ställa den för hela svenska folket mest avgörande frågan, alla kategorier. Och så ställer hon den fråga som vilken grundskoleelev som helst (med något så när elementära kunskaper) redan vet svaret på: kommer det snart kvinnor som präster i katolska kyrkan?

 

Jag menar: snälla journalister, är ni i verkligheten så dumma som ni verkar eller gör ni er till? För säkerhets skull: om du någon gång får chansen intervjua statsministern så slösa inte bort din dyrbara tid genom att fråga om sossarna tänker föreslå att vi avskaffar vår parlamentariska demokrati.

Alltså idag när man såg TV-sända katolska mässan från Malmö. Tvingas erkänna att jag känner mig mer hemma när jag tv-ledes deltog i mässan än igår i den ekumeniska gudstjänsten. Kanske beror det mest på igenkännandets glädje i liturgin (precis som i Hertsökyrkan, bara i lite större format:) Eller var det bara formatet som skilde? Helt klart var det både Maria och offer som vi bär fram på sätt som inte riktigt nämns i Hertsökyrkan. Men är skillnaderna av den grad att de måste vara kyrkoskiljande? Det är det jag undrar över.

 

Ändå känns katolska gudstjänsten ärligast av de två tv-sända. Man vet vad som gäller. Den är vad den är. Inga sidoblickar. Gårdagens ekumeniska gudstjänst däremot blir mer av en manifestation. På något sätt säkert framdiskuterad och framkompromissad för att inte förbigå någon, för att sända rätt s k signaler. Man vill visa någonting. Sådana gudstjänster har jag alltid svårt för. Känner mig som om jag är på politiskt möte. Har svårt uppleva mig inför Guds ansikte. Dessutom måste ju gårdagens gudstjänst även höra under kategorin temagudstjänster. Såna ger mig alltid frossa.

 

Upplevde alltså att det var mer gudstjänst idag. Beror det på att jag med åren alltmer upplever att det bara är kompletta mässor som är riktiga gudstjänster? Alla övriga gudstjänster är antingen utbroderade bönestunder eller högtiligt utformade föredrag. (Fördenskull icke utan värde!)

 

Men idag som sagt, riktig gudstjänst på TV. Jag kom t o m ihåg att resa mig när Franciskus utdelade välsignelsen.