Torbjörn Lindahl

I går, söndag, firade jag högmässa i Hertsökyrkan, som vanligt. Fick läsa upp tacksägelsen för pappa. Det var sjutton avlidna som skulle nämnas. Det blir ju så nu när vi är en jätteförsamling och det bestämts att alla namn på döpta o avlidna ska läsas i alla kyrkor.

 

Vid kyrkkaffet berättade mamma att det var på dagen 50 år sedan vi kom flyttande till Luleå. Det betyder att det måste vara i faggorna 50 år sedan jag såg min gamle kamrat första gången. Det var nämligen vid skolstarten vi första gången möttes. Jag minns att han hade en orange skjorta med blåa prickar. Många årtionden senare påminde jag honom om det men han kunde inte minnas någon dylik skjorta. Dock kunde hans moder bekräfta att han haft en sådan i den åldern. Här är det hästminne som gäller :)

 

Idag har jag försökt ta reda på vad det är för fel på hojen, alltså motorcykeln. Kan vara kedjan som nötts ojämnt blev svaret på verkstaden när jag undrade om en förklaring till ett slamrande ljud som inte kommer från motorn. Pröva rulla motorcykeln sakta och se om kedjan höjer och sänker sig. Provet utföll så att jag uppfattade det. Kanske kunde det räcka att byta kedjelås om det är låset som nötts mer än andra kedjelänkar, viket tydligen ibland kan ske. Eller måste hela drivpaketet bytas? Det är ännu långt från att kunna sticka en penna mellan kedjan och bakdrevet vilket är den yttersta situation då byte av drivpaket ej längre kan uppskjutas. Ni märker att jag är måttlig kunnig på det tekniska då jag finner det meningsfullt diskutera dessa angelägenheter med den till stora delar helt okunniga läsekretsen. Har alltid tyckt det är roligare att köra än att skruva!

 

Idag fick jag höra talas om en person som berättat för en person som berättade för mig om hur han fick nej av sitt stifts antagningsnämnd på sin önskan bli antagen som prästkandidat med en motivering som får mig tvivla på att folk som sitter i stiftens antagningsnämnder överhuvudtaget vet någonting om det verkliga kyrkliga livet i svenska kyrkan men jag skriver inga detaljer då jag ej vet om den ursprungligen berättande vill få sin historia känd å välbesökt blogg.

 

blev det i alla fall. For igår em till svärfar där jag även mötte svåger och svägerska som är uppe från Uppsala. Svågern och jag brukar ömsesidigt kalla varandra för "gammelsvåger" men det är faktskt han som är äldre!

 

Tillsammans hjälptes vi åt att flytta div möbler mm (en del gammalt, en del från IKEA) till ett pensionärsboende där svärfar tänker tillbringa vintern, i stället för i sitt lilla torp. Surströmming hann det också bli!

 

Väl hemma med hojen ser jag i e-posten reklam från en firma som erbjuder sig betala ens fortkörningsböter. Mot försäkringspremie på knappt 600 per år. Max tre gånger och max böter för 10000 på ett år.

 

Vad ska man säga? Detta borde man vetat om innan man satte sig på hojen, eller är inte detta olagligt? Att underlätta för folk att göra olagligheter? Vad sägs om "vi täcker ditt inkomstbortfall under den tid du sitter i häkte eller fängelse pga misshandel eller våldtäkt".

 

???

 

Svågern passade också på att prova motorcykeln. Dock inte snabbare än ettans växel och bara på svärfars och gannens gräsbevuxna tomt. Utan tvekan tyckte han det var roligt. Kanske kan jag få honom med i de MC-burnas skara. Han bor ju inte långt från Sulas MC utanför Uppsala.

 

Så är det. Uttryckt i psalmen och verkligt i livet.

 

Natten mot fredagen, eller ska man säga tidigt på fredag morgon, kl halv tre dog min pappa på Sunderby sjukhus. Han hade somnat in stilla och helt utan tecken på att avskedet skullle vara så nära förestående. Likväl var det inte helt oväntat. I våras undrade vi om han ens skulle överleva midsommar. Nå, i måndags fick han fara från korttidsboendet Fyren till sjukhuset pga tilltagande svullnad i benen. Medicinering gjorde efter några dagar lite verkan och under torsdagen var han betydligt piggare. Men som sagt, på natten var det slut. Om drygt en månad skulle han ha fyllt 86 år.

 

Mina två bröder från Umeå har varit här sedan i fredags förmiddag och tillsammans for vi till bårhuset och sedan har vi i samråd med mamma ägnat tiden åt att planera för begravning mm. Idag fick dock vi tre för oss att vi skulle passa på att minnas ett sammanhang som vi positivt förknippar med pappa: Bälingeberget. Sagt och gjort. Det blev några timmars nostalgisk promenad på stigar vi gått åtskilliga gånger både dagar och nätter och även åkt vintertid med skidor. En av favoritsysselsättningarana var ju att sitta på berget och titta på fullmånen och uppleva att det även mitt i vintern går att läsa en bok i fullmånens sken.

 

Givetvis såg vi de stenar på gångstigen vilka på grund av sin form haft smeknamnen ostbiten, tumvanten och toffeln. Givetvis såg vi även det stora stenblock om vilket pappa alltid sa att han borde ta hem som trädgårdsbord, men inte kunde just denna gång pga för fullpackad ryggsäck. "Vi får ta det nästa gång". Lite osäkert dock om vi lyckades lokalisera de tre tätt växande träd som fått namnet de tre vise männen vilka var riktmärke för var man skulle svänga om man kom på vintern i ospårad snö.

 

Ja, ja mycket att minnas. Det gäller väl med min pappa samma sak som jag sagt vid åtskilliga begravningar:

- allt det som den avlidne kunde glädja sig åt eller som beredde oss glädje, det tackar vi för

- i alla sammanhang där han hade en börda eller sorger och svårigheter att bära, där vill vi dela bördan

- för allt det som han ångrar eller önskat annorlunda ber vi Gud den allsmäktige och barmhärtige att ställa det till rätta.

- - - - - - - - - - -

Man ska vara så förtvivlat social numera, har jag insett. Man ska vara med på alla möjliga sociala medier.

 

Läste just den "falske Anders Wejryds" bekännelse. Han hade visst öppnat kontot i ärkebiskopens namn för att visa hur lätt det är att ta någon annans möjliga identitet om man inte själv "reggar" sitt konto. Inser hur totalt efter jag är. Har absolut ingen som helst aning om vad Twitter är, hur man följer det eller hur man går med där.

 

Ett tag under sista tiden har jag dock - till div gamla kamraters och arbetskompisars oförställda glädje! - funderat på att gå med i Facebook. Det är när jag sista tiden fått olika exempel på hur gamla vänner återfunnit varandra den vägen. Det verkar ju kul. Kanske skulle jag anstränga mig för att återfinna mina brevvänner från mellanstadie- och högstadietiden: två killar i USA, en tjej Japan och en tjej i England. Hon i England hette Johnson i efternamn, tror jag. Borde väl inte vara totalt omöjligt att finna igen :)

 

Denne ene killen i USA bodde lite mer i mitten av landet men minns ej exakt var, den andre bodde definitivt i New York. När han skickade ett kort av sig så kommenterade han att en solreflex syns i hans ansikte "the spot in my face is the sun". Kanske är det det faktum att det tog en stund innan jag begrep meningen som gjort att den etsat sig fast i minnet. Det enda jag minns av några års korrespondens ut över världen. Roligt var det också med alla frimärken man fick. Frimärkssamlande var ju obligatorisk hobby på 60-talet.

 

Nä, jag tror att jag t v avstår både Facebook och Twitter. Nog tidsödande att hålla kära bloggläsarna nöjda. Jag har ju både telefon, ringklocka vid dörren och brevlåda. Socialt nog, kan man tycka. Ikväll ska jag ta motorcykeln till god vän för bastubad.* Det får räcka som närvaro i den sociala verkligheten.

---

* alltså jag ska bada bastu, inte motorcykeln. Men den skulle nästan behöva det, den också, så skitig som den är.

Gjorde faktiskt det. Idag när jag hade högmässan i Domkyrkan vilket jag inte haft sedan pingstdagen 1990 då jag var studentpräst. I en paus i gudstjänsten gick jag och satte mig i den stora stol som står i koret. Fick sedan vid improviserat kykkaffe å ett av stadens anrika fik höra av tre kollegor att det är "biskopsstolen" som bara biskopen får sitta i. Hur skulle jag kunna veta det. Jag får väl be biskop Hans så mycket om ursäkt att jag satte mig i hans stol. Jag vet ju att han understundom läser bloggen så jag hoppas ursäkten når fram. Frågan är dock om mitt sittande i biskopens stol i själva verket var en omedveten profetisk handling. Det kan man ju fundera över.

 

Hade alltså högmässa idag. Rätt mycket folk, tyckte kyrkvärdarna. Fem präster och en laestadianpredikant närvarande. Även en familj från Tyskland där jag fick fylla i den tonårige sonens gudstjänstkort, han gick tydligen i konfirmation. Faktiskt roligt hålla gudstjänst i stora katedralen, men visst skulle man behöva fundera lite ordentligt över det liturgiska rörelsemönstret i en så stor kyrka.

 

På kvällen var jag i en mindre, Andreaskyrkan (baptistkyrka) som ser ut som vilken 70-talsdistriktskyrka som helst, bortsett från dopgraven. Då vår kyrka i stadsdelen är stängd för reparation så firar vi gudstjänster gemensamt. I går kväll höll jag andakt i Gäddviksgården, vilket är byns gamla Missionshus som sedan övergick i byns ägo som sedan såldes till en förening som i samarbete med Domkyrko haft det som utflyktsgård men som nu sålts tillbaka till byaföreningen. Komplicerat. Nå, en trevlig kväll var det där jag vid de sedvanliga "årorna"  vann en behållare flytande tvål med smak av prästkrage.

 

Nu tar jag strax av mig prästkragen fram till dess det är dags jobba imorgon.

 

Sitter då och då och tittar lite på OS på TV. Och får samma fundering som många gånger förr. Varför är reglerna utformade exakt som dom är?

 

Tex i alla hopp- och kastgrenar så har man flera försök. Varför det? Löparna har ju bara ett försök i finalen. Tänk om spjutkastare, längdhoppare mfl skulle få pröva en gång och det resultatet fick stå sig. Och höjdhoppare, dom måste ju lyckas bäst på högsta höjden. Tänk om dom river sina försök på hög höjd men egentligen "klarade" höjden genom att dom flög högt över ribban på lägre höjd. Då har dom ju klarat högsta höjden, men det räknas inte. Orättvist. Man borde ha lasermätning så man ser vad som är verkligt högsta höjden och mäta det resultatet (att ta till ny teknik har vi ju gjort i andra sammanhang, tänk er 100m-final där man klockar tiderna manuellt!) - om hopparna nu ska ha flera försök vill säga, vilket jag nyss ifrågasatte.

 

Och längdhopparna kan ju göra ett jättehopp som underkänns för att dom var 0,5 cm över plankans framkant. Orättvist. Man borde mäta hoppet från den faktiska utgångsplatsen.

 

Och tänk om tvåhundrameterslöparna fick en ny chans imorgon. Då kanske Blake slår Bolt. Man lägger ihop båda loppens tider och dividerar med två!

 

En annan orättvisa jag funderat över är ju det här med olika viktklasser. I tex brottning och boxning har man det. Kanske för att inte en bjässe ska mosa något litet kryp, men troligen är det av rättviseskäl för annars skulle bara dom största kunna vara med. So What? I löpning är det bara dom snabbaste som får vara med. Vi har inte en klass för snabba löpare och en klass för mindre snabba! Och kan man ha viktklasser i brottning och boxning så kunde man ju även ha det i kulstötning och släggkastning. En lite tjej på 35 kilo har ju inte en suck i dylika grenar mot en bjässeryska på 120 kilo!

 

Och har man viktklasser kunde man ju längdklasser! Tex höjdhopp domineras ju klart av längre personer. Hopparna får indelas i klasser om 10 centeimeter..

 

Jag brukar tänka detsamma när det är vintersportdax. Det är förbjudet med vissa material i backhoppardräkter för att man inte ska underlätta "flygförmågan", Men tillåtet att experimentera med material i skidor, för att inte tala om vallning! Men att värma medarna på en bob är förbjudet. Varför det, undrar jag igen. Bestäm att alla skidåkare får ha bara vanligt trä i skidan helt utan valla, då skulle det bli rättvist och vi skulle slippa allt tjat om att den snöpliga förlusten i själva verket är valla-teamets fel.

 

Ni ser, det finns så mycket att fundera över. Roligt skulle det vara med ett OS med helt nya regler. Då skulle kanske dom verkliga vinnarna koras. Alla dom som egentligen är bäst men som inte kommer till sin rätt bara för att vi har fel regler.

Tog en MC-tur i går kväll. Bestämde mig att åka med MC-fyrkantens tisdagskörning. De flesta tisdagar hittills under säsongen (då jag inte jobbat eller varit bortrest) har jag kommit på att det är tisdag ca kl 21 och då är det ju med råge försent.

 

Starten är alltid från järnvägsstationen kl 18.30. Var vi kanske 7-8 stycken denna gång? Färden gick till Möröns hamn men där var det kallt och blåsigt så det lockade inte att sitta ute med sitt medhavda fika. De flesta bestämde då att åka vidare till fik i Rosvik, men då vände jag (+ två andra). Kände - efter flera dagars icke-MC-åkande - att det var själva körningen som var rolig inte gemensamt fika. Tog vägen tillbaka över Ersnäs och Antnäs men svängde sedan av mot Långnäs, Selet, Avan men kom tre minuter för sent för att hinna med färjan kl 20. Att stå och vänta 30 minuter lockade inte. Alltså blev det ner efter älvens södra sida. Gjorde en snabbsväng förbi goda vänners stuga men då ingen bil syntes så gissade jag att dom inte var där. Väl hemma i stan insåg jag att fikat var ofikat, alltså fick jag hitta en parkbänk i södra hamnen och sitta där och dricka kaffe iaktagandes sommarlediga isbrytarna..

 

Idag blev det också färd med cykel, dock motorlös denna gång. Det var inför eftermiddagens uppgifter, bla ett vigselsamtal och en veckomässa. Vid den senare deltog god vän som är präst i grann-grann-församling. Intressant att tillsammans få diskutera mässagendor och andra kyrkliga rutiner. Även om det tar mig emot att å bloggen yttra mig (på ett sätt som möjligen kan uppfattas som kritiskt) om den församling jag själv jobbar i så kan det inte hjälpas att jag ser stora möjligheter som skulle kunna förverkligas i en domkyrka - om gudstjänstlivet fick styras av några medvetet högkyrkliga präster som fick "fria händer" och auktoritet.*

---

* kan väl erkänna att det var detta jag talade med biskopen om en kväll på stiftsfullmäktige i våras - om nu någon minns mitt inlägg med rapport därifrån

I Luleå pågick Lulekalaset. Men det struntade jag i. Kan nog hellre säga att jag flydde fältet. I mediarapporteringen har det framkommit att både Lulekalaset och Piteå dansar och ler tappat besökare. Inget som bekymrar mig. Bara bättre om det är färre som är ute och super och skriker.

 

Själv var jag i trakten av Arvidsjaur under del av fredagen. Skjutsade mamma till släktingars sommarstuga. Även äldste sonen med. Vi passade på att ta sommarens första dopp. Inte för att varken väder eller vattentemperatur var mest passande utan bara därför att man inte kan låta bli att ta ett dopp när man är i en stuga som ligger tio meter från vattnet.

 

Lördagen och söndagen blev det besök i laestadianska stormötet i Juhonpieti nära Pajala. Hade funderat ta hojen, men var inte riktigt säker. När då god vän ringde och frågade om skjuts så avgjordes saken: det blev bil.

 

Väl framme vid stormötet infann sig en nervositet som ännu inte släppt. Det kommer sig av att ett antal goda vänner därstädes erkände att dom brukar läsa bloggen och nu såg fram mot mina kommentarer om helgen. Alltid pressande när man inser att det faktiskt finns människor ur levande livet gömda under besöksstatistikens kala siffror.

 

Precis som många gånger förr hjälpte jag till i lördagskvällens nattvardsgudstjänst. Denna gång inte bara med distribution, utan jag blev även ombedd celebrera, men skriftetalspredikan hölls av pensionerade kollegan Kalle Tjäder. Hela mässan fungerade fint men det skulle i dessa sammanhang behövas en grupp med riktig kyrklig kyrkvärdskompetens och åtföljande beslutsamhet. Det är som att bakrundsarbetet ibland blir lite "på en höft". Fr a måste man inse att man ska ställa allt i ordning långt tidigare än under de sista stressiga tjugo minuterna mellan sista predikan och mässan. Får jag framföra ett annat önskemål så är det att den "hylla" på predikopodiets framsida som fungerar som "altare" skulle ökas väsentligt i storlek. Den kunde gärna vara lika bred som hela podiet och minst två decimeter djupare. Då skulle man få ordentlig plats att fira mässan på ett värdigt sätt. Sedan är det frågan om man inte snart skulle inköpa egen liturgisk utrustning, corporale, torkservetter, kanske kalkar och fr a bättre patener (faten för brödet) som rymmer mer utan att bröden riskerar glida av när man går omkring. Men man ger sig kanske ut på svag is om man föreslår detta. "Egna" nattvardskärl i den tornedalslaestadianska rörelsen kan ju vara första steget mot lekmannaledda mässor. Och det vill vi INTE ha. I vart fall inte jag. Börjar man med det på allvar då slutar jag komma.

 

En annan sak som folk slutade med - vart fall denna gång - var oskicket att många lämnar mötestältet efter sin egen kommunion. Jag har varit med om flera stormötesnattvardsgångar där bara 50-100 av från början över 2000 varit kvar till slutet och blivit välsignade. Innan vi sjöng tillredelsepsalmen vädjade jag till alla att stanna kvar och inse att man även i bönens gemenskap verkligen har en uppgift under hela gudstjänsten. Kanske blev det svårt att handla emot mina ord då jag kunde återknyta till ett av de laestadianska favoritbibelställena "låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, såsom somliga har för sed" (Hebr) vilket citerats i eftermiddagens predikan och som jag tillämpade även på nattvardsgudstjänsten.

 

Då det var så många som efteråt uttalade sin glädje över min milda förmaning och över att det så lätt fick så god effekt så kan man ju fundera över varför detta oskick har fått pågå så länge utan att någon gjort något åt det? Jag har en teori om orsaken där också, men det kan jag ta en annan gång. Nu gläder vi oss över att det går att få också laestadianer in på den rätta vägen.

 

Glädjande var det också att alla som stannade till slutet fick biskoplig välsignelse, då Missionsprovinsens biskop Roland Gustavsson gästade mötet och med glädje besvarade vår önskan att han skulle uttala välsignelsen. Kvällen avslutades (för min del) med besök i ett hem där vi fick sitta en mindre grupp i ett fint uppbyggligt samtal.

 

På söndagen var det - också som brukligt - högmässogudstjänst i tältet. Roligt med lite liturgiska gudstjänster mitt bland alla predikningar. Men nog skulle det vara roligt att en gång få fira nattvarden i en riktig högmässa på söndagen* och göra den högtidlig med flera prästers medverkan, processioner och annan liturgisk rikedom. Jag är övertygad att många skulle uppskatta en riktigt "vacker" högmässa, men jag tror många i dessa sammanhang inte vet vad dom missar eftersom dom aldrig varit med om det.

---

* skälet till att ha nattvarden på lördagen torde vara att förr behövde alla tjänstgörande präster vara i sina hemförsamlingar på söndagen. Detta är knappast på samma sätt ett skäl numera.

Fick i eposten före helgen en enkät från Sensus, studieförbundet. Det gällde det kommande moskébygget här i Luleå. Dom ville utröna Lulebornas attityder till att en moské byggs. På slutet fick man lämna fria synpunkter. Då skrev jag att det spelar väl ingen roll om en moské byggs. Det sorgliga är ju att större delen av befolkningen slutat gå i kyrkan. Och det med eller utan moské.

 

Men åter till början av enkäten. Där skulle man välja mellan tre alternativ för att beskriva vem man är. Alternativen var:

- man

- kvinna

- något annat

Att just Sensus har med det sista alternativet är ju förståeligt. Dom har ju gått i bräschen för införandet av begreppet hen som alternativ till han och hon. Själv blev jag mäkta upprörd!

 

Jag tycker det är förfärligt av Sensus att dom försöker tvinga människor att nödvändigtvis inordna sig i någon av kategorierna man, kvinna, något annat! Jag säger bara: tänka på alla som känner sig som något ytterligare. Eller t o m något helt annat, som äldste sonen sa när jag berättade om enkäten.

 

Illa, Sensus, mycket illa. Jag känner mig förtryckt, kränkt och förnedrad av Sensus sätt att tvinga in mig i färdiga mallar. Upp till kamp mot något annat- normativiteten! Jag kräver att svenska kyrkan på alla nivåer avbryter allt samarbete med denna förtryckande organisation!

Det har handlat en del om kyrkoherden em Alexander Radler i Burträsk senaste tiden. - konfronterad med det expertutlåtande som Luleå stift fått fram har han erkänt det som han länge misstänkts och utpekats för: att han haft samröre med den tidigare östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Så var det med det. Ett väntat erkännande. Tragiskt givetvis, men oundvikligt.

 

Redan för en dryg vecka sedan skrev  Dag Sandahl på sin blogg om saken. Då uppstod en liten kommentarsdebatt om hur det kan komma sig att man kan handla på det sättet, alltså göra något som man kanske innerst inne anar är fel eller i vart fall inte kan känna sig riktigt tillfreds med. Biskop Göran (jag förutsätter att det är Göran Beijer, biskop i Missionsprovinsen, för vi har väl ingen annan biskop Göran i Sverige?) ger, tycker jag, ett bra svar. Han svar är att man - i denna syndens värld - har en tendens att handla så att det ger personliga fördelar. Och han frågar vidare hur många det är i vårt lands politiska och kyrkliga ledarskikt som handlar mot sin egentliga djupa övertygelse bara för att det ger någon form av personliga fördelar.

 

Dessa frågeställningar slog an i mitt sinne. Hur många människor finns som handlar i strid med det som dom innerst inne tror är riktigt bara för att det ger någon form av personlig (kortsiktig?) fördel eller kanske för att man inte orkar gå mot strömmen i en fråga där "alla" verkar eniga.

 

Några mig närstående frågeställningar dök upp. Jag tänkar tex på abortfrågan som jag tar upp då och då. Hur många kvinnor har, pressade av den allmännt gällande uppfattningen om rätt och fel, påhejade av nära och kära, gjort det som dom innerst inne känt vara fel. Hur många politiker, aktiva i sjukvården m fl skulle inte vilja ha till stånd en annan ordning än den nuvarande som ger ca 30000 aborter per år, men vågar inte ta strid eller stå upp för en uppfattning som totalt leder till utvisning till den icke-politiskt-korrekta kylan. Radler bör be sin verksamhets offer om förlåtelse, tycker många. Jag ifrågasätter inte det. Men jag underar: vem ber alla de över en million foster som aborterats i vårt land sedan de fria aborten kom om förlåtelse.

 

Jag tänker på hur många som i min egen kyrka "gjort en resa" - och resans slut har, som av en händelse! avslutats just som ett nytt stort kliv i karriären står för dörren och/eller en stor medial uppmärksamhet varit på gång - och kommit fram till att dom är för kvinnliga präster, och det med stor övertygelse, trots att dom tidigare varit övertygade motståndare. Jag bara undrar: hur många av dom skulle stå fast vid sin nya uppfattning om det som nu är (nästan) oemotsagd majoritetsuppfattning skulle bli en liten minoritesuppfattning, illa beryktad och kanske förföljd? Och hur många skulle ha gjort sin "resa" om den situationen redan tidigare varit för handen? Och hur många av sina gamla trossyskon har man inte genom sitt "resande" övergivit. Personer som nu får stå ensamma i blåsten för att man inte uppfyller Hebr 10:33 b.

 

Att markera avstånd mot en som gjort tjänster åt Stasi är givetvis lätt. Men den bakomliggande andan (om biskop Göran har rätt i sin analys) att handla mot inre övertygelse när det ger personliga fördelar även om det drabbar andra - den är det nog många som behöver göra upp med.

För någon tid sedan - ids inte leta rätt på inlägget och ge en länk! - så skrev jag om en person som varit aktiv i förtrycket under Pol Pot-regimen i Kambodja, men som senare kommit till (kristen) tro och ville ångra sina försyndelser. Frågan var hur man kan upprätta en sådan människa som gjort det - i människors ögon - "oförlåtliga".

 

Samma tankar kommer för mig nu när vi i media återigen tar del av berättelsen om en prästkollega som visar sig varit Stasiagent under många år. Och i sådana aktiviteter att det fått allvarliga konsekvenser för personer som angivits. Ja, läsarna känner ju till fallet.*

 

En del kommentarer på närliggande bloggar och hemsidor andas givetvis besvikelse, men också viss raljans. Uppskattar mest Håkan Sunnlidens skriverier då han på slutet talar om att det finns försoning och hoppas att Alexander Radler ska finna den. För mig ligger det också närmare till hands att tänka mer i "upprätta-" än "fördöma-" termer.

 

I dagens Dagen (dagen.se) är det flera artiklar, bla med uttalanden av Radler själv utifrån ett brev han skrivit. Fortsättning följer. I en av sidoartiklarna uttalar sig en person att det minsta Radler bör göra är att åka till offren och be om förlåtelse. Säkerligen ingår någon sådan handling i vägen tillbaka i något steg, men jag ser också framför mig att om det blir känt att han gör det så kommer någon (annan?) att utbrista "tror han att det bara är att fara hit och dit och be om förlåtelse?" Det är nämligen inte lätt för oss att hantera dylika saker. Den som inser sig ha gjort fel kan ju inget annat än be om förlåtelse, men den drabbade måste också få utlopp för sina känslor. Och som vanligt har vi väldigt lätt att tro att förlåtelse är detsamma som tillåtelse.

 

På Håkans Sunnlidens blogg har uppstått en intressant kommentarsdebatt om huruvida den lutherska tvåregementsläran gjorde det lättare för Radler att falla i sina dubbla roller: angivare åt överheten, samtidigt kristen i kyrkan. Jag tänker att det kanske är andra sidan av den lutherska tvåregementsläran som ger en fallen syndare - som gjort det "oförlåtliga" - en möjlighet att bli upprättad: att det finns någon som har makt att förlåta (en präst å Guds vägnar) utan att vara personligen inblandad.

 

Men hur ska det hela gå till för att bli trovärdigt i de drabbades och allmännhetens ögon?** Särskilt när en person i det längsta nekat och erkänt först när bevisen är totalt oemotsägliga? Det har ju inte precis ökat trovärdigheten i ångern. Men jag tänker kanske att det är som med en missbrukare: döljer och förnekar sitt missbruk i det längsta trots att det är uppenbart för var man, men blir till sist tvungen erkänna sig som alkoholist.

 

I helgen när jag fick ligga på soffan pga bristande personliga röstresurser istället för att förrätta dop, vigslar och högmässa, passade jag på att läsa lite, bla Kjell Peterssons bok om dopet,  Född av vatten och Ande.*** På sid 57 skriver Kjell om storheten i att vara skapad till Guds avbilld. Och det talade till mig:

 

Människan, varje människa, är alltså Guds avbild, imago Dei, skapad till Guds avbild för att växa till Guds likhet, similtudo Dei. Hur elak och gemen hon än är, hur djupt fallen hon än är, vilka avskyvärda gärningar hon än har begått, så står dock detta fast: varje människa är skapad till Guds avbild. Gud har en mening med varje människas liv, det finns ett mål för henne, det finns en avsikt. I tider då det ligger nära till hands att ta avstånd från människor av det ena eller andra skälet är det Kyrkans kallelse att peka på detta faktum: varje människa är skapad till Guds avbild, varje människa är älskad av Gud. Det gäller särskilt dem som vi gärna tar avstånd från, uslingar som förgriper sig på barn, terrorister, de politiskt inkorrekta. Många har hamnat i skaran av utanförstående, alla dessa som vi kan räkna upp och som vi samfällt fördömer - för alla dessa gäller: de är skapade till Guds avbild, för att bli alltmer lika honom. Och Gud glömmer inte någon enda av sina skapade varelser, inte ens en sparv faller till marken utan att Fadern vet om det.

---

* om inte: kolla Anders Brogrens hemsida, där finns en massa länkar

 

** påminner mig även boken Genom dödsskuggans dal vilken jag skrev om för ca två år sedan, om den katolske prästkandidaten som blir tysk soldat under världskriget och slutligen får bli prästvigd i fångläger av en fransk fältbiskop. Han får sedan verka bland tyska fångar av vilka flera är övertygade nazister. En av de "värsta" nazisterna blir till slut så påverkad att han vill omvända sig och gå till bikt. Prästen låter honom då - för att hans tro ska bli tydligt bekänd och hans trovärdighet prövas - inför alla fångar uppträda som "korgosse" i de dagliga mässorna i flera månader, innan han får ta emot förlåtelsen (OBS! inte för att förtjäna förlåtelsen - måste man kanske tillägga för alla trogna lutheraner bland läsarna som med lätthet misstolkar allt "katolskt".)

 

*** en del av mina laestadianska vänner som under nödtorftigt sken av lutherdom likväl omfattar en dopsyn som inte rimligen kan kallas luthersk, kunde ha nytta av delar av boken.