Sorgen och glädjen
I tisdags var en sorgens dag. För en gångs skull tog jag bil till jobbet. Har annars dagligen åkt buss i två månader. På väg till Hertsökyrkan fick jag dessutom för mig göra en kort avstickare till en affär. Och på vägen därifrån, vad händer. Jo, polisen står med laserpistolen och fångar mig i 59 km i timmen på 50-väg. 2000:- i böter. Roligare kan man ha. Och man tänker, om jag inte tagit bilen just idag, om jag inte tagit den extra svängen...
Vad är det fransmännen brukar säga? Med om kan man få Paris att rymmas i en flaska? Fast på franska förstås. Det uttrycket återberättade en kollega igår när jag på en personaldag drog hela historien ovan och klagade av mig min nöd.
Vi var alltså hela församlingens personal på en gemensam dag ute vid Måttsund (kommunens större slalombacke). Där blev det däremot lite glädje. Dels att man fick åka slalom en stund och dels att jag vann dagens tipsrunda - gissade bara fel på tre år (1247 istället för 1250) på frågan om Erik Eriksson den läspe och haltes dödsår, vilket var utslagsfrågan - och i pris fick en Weber klotgrill (lär visst vara fin kvalitet säger bekanta inom arbetslaget).
En av våra alpha-ledare hade i går kväll en teori om hur allt detta kunde hänga ihop:
1. Gud tycker att jag behöver en ny grill. Förmodligen för att jag ska kunna sprida glädje till släkt och vänner genom att bjuda på något gott.
2. Men han inser att jag är för snål för att köpa en (tänker fortsätta nöja mig med den gamla rostiga balkonggrill som jag vann på midsommarfirandet i Hemmingsmark 1973)
3. Alltså tvingar han av mig 2000 i böter och ger tillbaka (en stor del av summan) i form av en grill.
Sålunda samverkar allt till det bästa. Vad är det man säger: det viktiga är inte hur man har det, utan hur man tar det.
Alpha-kvällen var f ö givande igår. Jag undervisade om gudstjänsten i vår äldre-grupp. Mycket positiv dialog i gruppen.
PS. Har just fått höra om en familj som hamnat i en mycket svår situation. Kan inte öppet berätta, men vill be alla trogna bedjare bland läsarna att komma ihåg denna för er okända familj under den närmaste tiden. Då kanske sorg kan vändas till glädje även där.
Dagens kyrka
I dag någon gång öppnar en ny bloggportal som heter Dagens kyrka. Där finns länkar till ett antal kyrkliga bloggare. Skaparna av portalen har velat ge en enkel väg till några olika bloggare som ur olika synvinklar skriver om livet i svenska kyrkan. Alla skriver under eget namn. Alla är sig själva och ingen har gått in under någon gemensam ideologi eller partiprogram. Alltså kan man bland de länkade bloggarna stöta på olika och motstridiga synpunkter.
Portalen uppdateras så fort någon skrivit något nytt.
Jag känner mig hedrad att min ringa blogg finns med. Läsarna kommer att känna igen några bloggare som jag själv länkar till eller som understundom dyker upp som kommentatorer här på bloggen.
Håll till godo!
Det ursprungliga skälet till skapandet av portalen lär ha varit att ge en liten pik till de ansvariga bakom tankesmedjan Seglora, vilka enlig uppgift är ute för att ragga ihop 250000 för att göra något liknande. Genom denna portal visas istället att något liknande kan göras helt gratis. Kanske är det ett tecken på vad som kommer inom kort i svenska kyrkan: dom som är beredda göra något utan kostnad kommer att ta över kyrkan.
Järnladyn och Jungfrun
I handlingen är det den åldrande Tatcher som städar undan sakerna efter sin bortgångne man och upplever sig tala med honom och minns tillbaka i sitt liv. Kanske är det mina egna föräldrars alltmer påtagliga ålderdom som också gjorde det gripande att se en äldre människa gestaltas. När mamma hörde att jag sett filmen så uttryckte hon att hon också skulle vilja se den.
I övrigt har det varit Jungfru Marie bebådelsedag idag. Ledde mässa och predikade i Hertsökyrkan, som vanligt. Jag talade om att Jungfru Maria och jungfrufödseln är
1. för många en provokation (den tanken fick jag från Bert Lönndahls predikoutkast i SPT), dvs för dom som bara vill att Jesus ska vara en god människa med kärleken på agendan
2. en port för himmelen in i världen
3. nödvändig för vår frälsning
Dessutom passade jag på att lite kort undervisa om liturgin (det gör jag ibland) utifrån de tankar som finns i föregående inlägg.
På eftermiddagen hann jag dessutom till bönhuset en sväng. Hann höra en predikan och fick äta soppa.*
* Att i samma inlägg berätta att man varit både i bönhuset och på bio, kan väl av vissa läsare betraktas som en svårartad motsättning, men inte för mig. Jag är uppvuxen i en familj där bio aldrig varit något som en kristen generellt måste undvika, utan det får man hantera som allt annat.
Traditionell liturgi - hållbar än idag?
Förra veckan var jag en dag i Göteborg. Hade blivit ombedd att hålla ett föredrag på Församlingsfakulteten om vår vanliga högmässoliturgi. Det blev några tankar utifrån mina erfarenheter som kyrkokristen och vanlig församlingspräst. Eftersom vi redan tidigare samma dag hört ett föredrag om gudstjänsten i Uppenbarelseboken så fick jag anledning direkt svara på rubrikens fråga genom att säga att så klart är liturgin hållbar än idag; den är ju förankrad i himmelen. *
Jag växte upp i en familj där det hörde till vanan att gå i kyrkan, därför har jag fått med mig gudstjänstordningen på ett självklar sätt redan från barndomen. I programmet hade jag blivit presenterad som en person med rötter i den laestadianska rörelsen. Det fick jag rätta genom att säga att det var först i tjugoårsåldern som jag på allvar kom i kontakt med den väckelsen. Men det är ingen tvekan om att det mötet blev viktigt för mig, personligen och genom sättet att tänka kring själavård och förkunnelse. Under studietiden i Uppsala mötte jag också ett mer högkyrkligt gudstjänstliv. Särskilt åren då jag ofta gick på S:t Ansgar kom att påverka mina ideal för gudstjänsten ganska mycket.
När jag sedan kom ut som präst i Nederluleå församling fick jag leda både liturgiska gudstjäntser i söndagförmiddagarnas högmässor** och även ha enkla predikogudstjänster i bönhusen i byarna. Det var under de åren som jag på allvar började fundera över de olika gudstjänsttypernas innehåll och möjligheter. Av en del lågkyrkliga kyrkoaktiva fick jag ibland höra att högmässan bara är stel och bunden. Då började jag inse det viktiga i att liturgin inte blir en tvångströja, som "bara" innebär att vi avstår "friheten" att "göra som vi vill". Ska vi fira en liturgisk gudstjänst måste vi också utnyttja dess möjligheter. Den ger många tillfällen för deltagarna att vara aktiva genom textläsning, sång, förbön med mera. Framför allt är det viktigt att man lever med i liturgin, genom att aktivt deltaga i böner, växelläsningar/sånger, syndabekännelse och trosbekännelse osv.
Jag minns ett tillfälle när jag tillsammans med några vänner ur den laestadianska rörelsen skulle planera några kyrkodagar. Frågan gällde bl a vilka präster som skulle medverka i högmässan och frågan ställdes "vem ska predika och vem tar första talet?" Då insåg jag: mina vänner hade bara uppskattning för de två talen (skriftetal och predikan) i högmässan. Liturgin var bara det där före och efter predikan som man ju fick lov och ha med, men som egentligen inget betydde. Själv skulle jag ställt frågan: "vem predikar och vem är liturg (eller rent av celebrant)". Då började jag inse: jag har en annan uppskattning av liturgin än mina lågkyrkliga vänner.
Ett annat tillfälle många år senare var på Synodmötet i Lund i slutet av 90-talet. Vi firade högmässa i St Laurentii kyrka, celebrerad av Bert Lönndahl (Dag Sandahl predikade). En pensionerad kollega (med rötter i laestadianismen) som var med som Lulestiftsombud sa efter högmässan (och då ska man betänka att han varit präst i 40 år): jag har aldrig förr på detta sätt upplevt att själva liturgin predikade. Då insåg jag ännu mer vad det betyder att man i gudstjänsten handlar tydligt, genomtänkt och vet vad man menar med det man gör.
I somras fick jag anledning läsa Bengt Birgerssons bok Som stjärnor i Herrens hand" (prästmötesavhandling för Missionsprovinsen). Redan vid läsningen fastnade jag för ett uttryck som jag (tidigare med instämmande återgett här på bloggen) nu igen fritt återgav, nämligen att skillnaden mellan ett möte och en liturgi med förankring i fornkyrkan är att i mötet talar man om Guds närvaro, medan den i liturgin realiseras.
I högmässans liturgi finns en linje som motsvarar Jesu vandring med lärjungarna. I beredelsen och avlösningen får vi börja i förlåtelsen. Jfr lärjungakallalsen i Luk 5, Petri ord "gå bort från mig, jag är en syndare". Den händelsen blir liksom en "rubrik" över evangeliet, även om Petrus sannolikt får en starkare erfarenhet av det skeendet när han erfarit sin oduglighet i förnekelsen. På samma sätt är beredelsen något som vi på ett "djupare" sätt erfar i hela mässans skeende. Herre förbarma dig (Kyrie) är hela världens rop om att Gud förbarmar sig över oss – det vi innerst inne behöver. Dessutom gör det oss samtida med alla dem som Jesus mötte, som ropade just detta eller på annat sätt vädjade om hans hjälp i deras nöd. Även kyrie blir ju på det sättet ett slags "rubrik" över hela mässan. Lovsången genljuder från änglarnas sång vid Betlehem när Jesus hade fötts. Textläsningarna talar om profetiornas uppfyllelse, det kristna livet och om Jesu liv, vilket också utläggs i predikan. När man har någon form av evangelieprocession och står upp under evangeliet, så är detta inte uttryck för att evangeliet är mer Guds ord än de två tidigare läsningarna, utan högtidlighållandet av evangeliet beror på att det skeendet i liturgin symboliserar Kristi utträde i offentligeten i ock med sitt dop. Det är alltså i grunden Kristus själv som vi står upp inför.*** I trosbekännelsen bekänner vi liksom Petrus i Matt 16: "Du är Messias, den levande Gudens son."
Efter denna bekännelse byter berättelsen fokus i de synoptiska evangelierna (Matt-Luk) och vi går nu upp till Jerusalem. I gudstjänsten tillreds nu nattvarden.
De liturgiska partierna i själva mässdelen påminner här om Jesu intåg i Jerusalem, om hans offer och om himmelsfärden. Sanctus …välsignad vare han som kommer… = intåget i Jerusalem (därför bör man avstå från psalm 685 o liknande som ersättning för komplett sanctus, annars missas denna del!)****. Instiftelseorden som nämner Jesu offrade kropp och utgjutna blod ställer oss vid Jesu död på Golgata. Epiklesen (bönen om Anden) låter oss på nytt dela pingstens verklighet. Brödsbrytelsen och kommunionen = måltiden i Emmaus på påskdagens afton, om man vill betona att det är den uppståndne som nu lever i sin Kyrka. Annars är givetvis kommunionen även ett återupplevande av "den första nattvarden". Gudstjänstens avslutning tacka och lova och välsignelsen kan sägas återspegla lärjungarnas tillbedjan och Herrens välsignande vid himmelsfärden.
Liturgin är en rikedom och vi ska lära oss utnyttja den. Den är inget vi råder över, utan den är given i Skriften. Därför går det inte att skapa en liturgi som är i grunden annorlunda. Om vi tänker oss att de "heliga i alla tider" finns vid den osynliga delen av altarringen, får vi inte göra liturgin så annorlunda att de inte känner ingen sig och vill vara med!
Är då liturgin hållbar idag? När högmässan lär människor att leva i liturgin, lär den dem mönstret för det kristna livet. Högmässans fördel är möjligheten till aktivitet genom själva liturgin. Vi är gudstjänstfirare eller deltagare, vi är absolut inte bara åhörare! Men liturgins fördel är också de sätt på vilka den kan varieras. Den kan göras "stor" med många medverkande, mycket sång och lång predikan. Men den kan också genomföras av prästen ensam i ett minimiformat så att man utan att missa något väsentligt kan fira en komplett högmässa på trettio minuter.
Eftersom liturgin - om vi har den i en form som bevarat det ursprungliga och genuina - är förankrad i gamla förbundets gudstjänst, Kristi liv och evigheten (den himmelska gudstjänst som vi delvis skådar i Uppenbarelseboken) så är den en gåva från himmelen på samma sätt som den Heliga Skrift. När dessa två, Bibeln/förkunnelsen och liturgin, får leva i gott samspel med varandra så blir det andliga livet djupt och rikt. Men vi "protestanter" behöver kanske lära oss att se liturgins eget värde och förstå att det inte är en tillfällighet att liturgin kunnat bära kristenheten genom tider där predikan varit svag och bristfällig.
* ett referat av mitt föredrag kommer i nästa nummer av Kyrka och Folk. Referenten lät mig ge synpunkter på det han skrivit innan det gick i tryck. Får erkänna att det referatet utgjort stomme när jag skrivit detta inlägg (jag har ju själv alltid bara stolpar när jag talar). Tack för hjälpen! Några extra detaljer och tillägg som inte fanns med i föredraget har nog också slunkit in i detta inlägg, bla tack vare min gode kollega som omnämns i sista noten nedan.
** redan direkt försökte jag så gott det gick att fira liturgin på ett tydligt sätt med ett konsekvent prästerligt "kroppsspråk" (bugningar, knäfall, lyfta händer osv). En av Nederluleås gamla kyrkvärdar (Gustaf Grönlund) kom då en gång till mig och sa att "när du har gudstjänsten så blir den alltid så högtidlig". Det omdömet gladde mig.
*** den tidigare seden att stå upp under alla textläsninar, vilken på sina håll bevarats, kan givietvis också försvaras utifrån tanken att allt Guds ord ska vördas. Men då kan det vara rimligt att likväl omgärda evangelieläsningen med någon synlig form av extra högtidlighet, utifrån tankarna som ovan nämnts
**** stort tack till kollegan Bosse som öppnade mina ögon för detta på OAS-mötet i Piteå i somras och som under många givande samtal hjälpt mig slutligt se en hel del av det som jag i detta blogginlägg för fram.
Frimodig kyrka
Själva årsmötet gick snabbt eftersom det är ett mellanvalsår då inga val sker. Efter årsmötet fortsatte diskussionerna med engagemang och inlevelse om hur vi ska jobba för att öka vår röstandel i kommande val och för att bli förankrade på fler orter.
Börja du också att inrikta dig mot kyrkovalet 2013 och förbered dig för att rösta på Frimodig kyrka - det verkliga alternativet.
Alla som värnar om svenska kyrkan, som vill att kyrkan ska våga vara kyrka, våga stå upp för Bibelns sanning och frimodigt vittna om sin Herre; som vill att kyrkan på ett generöst och öppet sätt ska ta tillvara de andliga väckelsetraditioner och rörelser som under långa tider burit och bär kyrkan, istället för den utmönstringsmodell som nu på många sätt gäller - dom ska stödja, engagera sig i och rösta på Frimodig kyrka i kommande kyrkoval.
Begrundansvärt
Läs här Mats Jonssons egen insändare i UNT (Upsala Nya Tidning) och kolla en kommentar i en senare insändare i samma tidning. Vill man sätta sig in mer i fallet bör man läsa den bok som kom ut för några år sedan och som nämns i den senare insändaren.
Enligt min ringa mening handlar hela detta tragiska fall om kyrkans oförmåga att ta tillvara utpräglade entreprenörspersoner som spränger gränserna för det vanliga och självklara i kyrkans verksamhet. Det sätt på vilket Mats lyckades förankra kyrkan i stadsdelen och göra den till "kyrkan mitt i byn" - och det i ett invandrartätt område inte utan sociala problem - kan inte annat än vara ett föredöme.
Man kan inte låta bli att undra om felet var att han - när han såg nöden och behoven och de därpå följande möjligheterna - inspirerades till handlingar och verksamheter som inte fastslagits av församlingens ledningsgrupp i den för 18 månader sedan antagna verksamhetsplanen :) Mats Jonssons slutsats i sin insändare - vilken också Dag i sitt blogginlägg med instämmande återger - att det i svenska kyrkan på senare år (liksom i arbetslivet i övrigt) skett en hierarkisering där makt, insikt och inflytande alltmer koncentrerats till en mindre grupp chefer, kan inte annat än stämma till eftertanke. Och det aktiva (delvis oärliga) sätt på vilket Mats sedan hindrats från en fortsatt/förnyad karriär visar på ett obehagligt sätt på totalitäriserande tendenser.
Tystnadsplikt bland präster och laestadianer
- - - - - -
Det här med tystnadsplikt kan man fundera mycket över. Det gjorde vi på prästkollegiet idag. Vi konstaterade (gissade?) att kyrkans frivilliga anslutning till den samhälleliga anmälningsplikten vid misstanke om att barn far illa, har tillkommit som reaktion på det som framkommit under senare år, framför allt i stor systerkyrka, att det förekommit mycket oegentligheter, som varit kända, men sopats under mattan och därför fått fortgå.
Naturligtvis är det lätt att säga att sådant ska undvikas. Den fråga som dock kommer upp är om förtroendet för kyrkan minskar om folk inser att kyrkoanställda normalt står under samma anmälningskyldighet som samhällsanställda vid kunskap om att barn far illa. Och hur viktig är den okränkbara tystnadsplikt som präster har; är den av avgörande betydelse för prästers möjlighet att vinna förtroenden? Osv, osv i all oändlighet. Vi hann inte prata färdigt på den tid som stod till buds.
Själv har jag ibland tyckt att den prästerliga absoluta tystnadspliktens utsträckning till, inte bara bikt, utan även, "enskild själavård" är lite tveksam (även om jag gav en högst tänkbar motivering till saken i min kommentar till föregående inlägg). Jag tänker: anledning till tanken på tystnadsplikt "in the first place" är ju den att det som Gud förlåtit ska vi människor inte längre röra i. Men det som i så fall ska ligga under tystnad är det som en konfident bekänner av sina egna synder. Problemet blir ju när tystnadsplikten också måste omfatta upplysningar om hur man själv drabbas av andras synder.
Ett drastiskt exempel finns ju i filmen Priest. En ung flicka kommer till bikt och berättar då för sin präst att hon utsätts för övergrepp av sin pappa. Prästen får inget säga. Varför kan man undra. Det är ju ingen egen synd hon bekänner. Inget som blir förlåtet av Gud. Enklare vore det, som sagt, om tystnadsplikten bara skulle omfatta regelrätt egen bekännelse i bikten. Enklare. I alla fall i detta avseende. Eller? Bättre? Notera att detta är tankar från min sida. Gällande regelverk tänker jag följa. Jag har ju alltid varit lojal "mot kyrkans ordning".
I mitt förra svar till Per-Eric skrev jag att det finns särskilda problem i detta avseende just i laestadianismen, alltså i avseendet vad som ska omfattas av "tystnadsplikt". Under informationen i måndags tog biskopen upp just detta. Inte i avsikt att kritisera, utan bara som pedagogiskt exempel.
På senare år har det ju på några ställen inom den stora laestadianska rörelsen förekommit att barn/unga blivit utsatta för övergrepp. I något fall även av predikant. När saken senare ska hanteras och klaras upp har det också ingått att förövaren bett offret om förlåtelse. När det skett så har offret sedan i praktiken belagts med munkavle med motiverinegen att det som förlåtits ska man inte mer rota i. Biskopen menar att så får det inte gå till. Jag håller med.
Varför tror jag då att detta problem - en olycklig tillämpning av begreppet tystnadsplikt - uppstår särskilt lätt inom laestadianismen? Jo, pga det allmänna bruket av lekmannaavlösning i kombination med en sammanblandning av syndabekännelse och gottgörelse.
Jag tänker så här:
i en komplett bikt ingår
1 ånger
2 bekännelse
3 mottagande av förlåtelsen
4 gottgörelse till eventuella drabbade
P 1 sker i hjärtat, p 2 och 3 inför biktfadern, p 4 i relation till den drabbade. Gäller saken "större" synder så blir p 2 och 4 tydligt skilda från varandra. Tex: jag bekänner att jag stulit och går sedan till den drabbade och betalar tillbaka. Men när det gäller "mindre" synder, tex ett förfluget ord eller en halvlögn, en vass kommentar, att jag trängde mig före och knuffades i matkön el dyl, då löser vi ju ofta p 2 och 4 på ett bräde genom att gå direkt till den inför/mot vilken vi handlat fel och ber om förlåtelse. För dessa "vardagens fel och brister" tycker vi ofta att vi inte behöver gå till regelrätt bikt utan vi reder ut det direkt med den som vi felat emot. Men vad vi då principiellt gör är p 4 ovan, dvs gottgörelsen, att vi reder ut saken med den drabbade. Men särskilt inom laestadianismen där den "drabbade" i en dylik situation alltid svarar med ett ord - "tro det förlåtet i Jesu namn och blod" - som även inkluderar Guds förlåtelsegrund så upplever vi ju att stunden även blir ett skeende enligt p 2 och 3, dvs bekännelse och förlåtelse. Och därifrån blir steget kort: det som förlåtits får man inte gräva i och vips är den "drabbade" belagd med "tystnadsplikt".
Skiljer man tydligt p 2-3 från p 4 enligt ovan så behöver denna sammanblandning inte ske. Detta är absolut nödvändigt när det gäller "allvarliga" synder. Den drabbade ska aldrig vara mottagare av bikten. Det ska ske inför någon utomstående. Den drabbade ska bara ta emot gottgörelsen. Och även om gottgörelsen - naturligtvis! - ska kunna innehålla en bön om förlåtelse så får det inte blandas ihop med den regelrätta bikten då Guds förlåtelse söks och erhålls.
Efter det att vissa oegentligheter på annat håll inom laestadianismen blev kända, beslöt församlingen i Luleå - Luleå Fridsförbund - att skapa ett dokument för hur man ska handla om dylika svårigheter uppstår. Ett dokument utarbetades av en arbetsgrupp, vilket sedan antogs (i lite förändrat skick) av styrelsen och sedan av senaste årsmötet. Jag fick förmånen vara med i arbetsgruppen och får väl erkänna att jag är ansvarig för formuleringen "begreppet tystnadsplikt får aldrig användas på ett sådant sätt att den som drabbats förhindras att söka hjälp".
Enkelt uttryckt: man har som "biktfar" tystnadsplikt om det som man får kännedom om genom annans syndabekännelse. Men det man redan i förväg vet om, särskilt om man själv är den personligt drabbade, kan aldrig bli principiellt tystnadspliktsbelagt - även om onödigt skvaller alltid ska undvikas.
I stiftets centrum
Ämnet för dagen var tystnadsplikt. Det har nämligen tagits nya beslut i kyrkomötet hur detta med tystnadsplikt för alla kyrkoanställda, särskilt diakoner och i synnerhet präster ska tillämpas. Grundregeln är ungefär följande.:
1. Alla anställda och aktiva i kyrkans verksamhet har en generell tystnadsplikt gällande allt det som man genom sitt engemang eller arbete får veta om personers personliga förhållanden. Man får alltså inte berätta för annan om man som exp-anställd ser i kyrkobokföringen att någon skilt sig, eller som barnledare genom barnens berättelser får insikt i enskilds familjeförhållanden osv.
2. Till detta noteras att diakoner har en särskild tystnadsplikt rörande allt de får veta genom enskild själavård.
Vad det egentligen var för skillnad mellan den allmänna kyrkotystnadsplikten och diakoners dito, minns jag inte riktigt. Kanske var det detta att diakoners tystnadplikt (liksom prästers) är knuten till själva ämbetet (vigningstjänsten), inte till anställningen eller det frivilliga engagemanget. Men avseende båda dessa gäller att de kan brytas av anmälningsplikt till sociala myndigheter om man får kännedom om att barn far illa. Detta, att kyrkan frivilligt tagit efter den anmälningsplikt i dylika fall som även gäller samhälleligt anställda (tex i skola, förskola), är väl det riktigt nya i situationen.
3. Präster har - utöver allmän tystnadskyldighet enligt p 1 ovan - en tystnadsplikt rörande sådant man får veta under bikt och enskild själavård, en tystnadsplikt som är absolut och dessutom skyddad i samhällelig lag. (Tystnadsplikterna 1 o 2 ovan skyddas bara av kyrkans eget regelverk.)
Det betyder för prästernas del att om dom genom den allmänna församlingsverksamheten får kännedom om att tex ett barn far illa så gäller anmälningsskyldigheten starkare än tystnadsplikten, men om dom får kännedom om något dylikt genom bikt eller enskild själavård då gäller tystnadsplikten starkare än anmälningsskyldigheten.
Det kan nog vara lite grannlaga se skillnaden här. De flesta tror nämligen (trodde i vart fall vi som samtalade i Domkyrkan) att allt man - när, var, hur som helst - säger till en präst, ligger under den absoluta tystnadsplikten. Eller tror dom det? Kan de flesta skilja mellan "vanlig" tystnadsplikt (som i vissa fall får brytas) och absolut tystnadsplikt (som inte får brytas - utom i ett ytterst extremt fall: om prästen får kännedom om kommande handlingar som kan skada andra till livet. Då får prästen varna. Om det kan ske utan att någons identitet röjs).*
Viktigt är alltså att veta att den prästerliga absoluta tystnadsplikten gäller bikt och enskild själavård. Begreppet enskild själavård har ersatt det tidigare själavårdande samtal som upplevdes allt för luddigt och uppfattades kunna syfta på varje tillfälle då vem som helst - även helt spontant - berättar lite om sig själv för en präst
.
Man ska veta att den prästerliga tystnadplikten vid bikt och enskild själavård är så sträng att den inte får brytas ens om det vore till konfidentens fördel. Tex: en person går till bikt eller enskild själavård hos en präst. Den biktande blir sedan på starka grunder anklagad för ett brott som begåtts samtidigt. Om prästen då ombeds i domstol vittna till hans fördel och ge honom alibi så får prästen inte göra det (men en diakon både får och är skyldig göra det).
Finns det då anledning att ha kvar denna ytterst stränga tystnadsplikt för vissa samtal med en präst? Ja, erfarenheten säger nog det. Att det i samhället finns ett "kryphål" som ingen samhällelig myndighet kan råda över. Det har visat sig att möjligheten att i samtal med präst kunna yppa sådant som under inga förhållanden förs vidare, i vissa fall kunnat leda till att konfidenten själv börjat vandra på en väg där saker och ting successivt klarats upp med både enskilda och myndigheter. Ett skeende som kanske annars aldrig skulle ha startat.
* för att få en komplett bild av vad en bikt är så bör man dock tillägga att till en bikt hör inte bara att be om förlåtelse och få förlåtelse, utan även ånger, dvs att inse att man gjort fel, sörja över det och bestämt avse försöka inte göra det igen och i förekommande fall vidta eventuella nödvändiga åtgärder för att lättare undvika kommande "syndafall"; gottgörelse, tex att återlämna eller ersätta stulet gods; ta konsekvenserna, tex anmäla sig själv (eventuellt med prästens stöd) till polisen och ta sitt samhälleliga straff. Prästen kan i samband med bikten dels ge råd i dessa avseenden, dels i vissa fall ålägga den biktande att göra på ett visst sätt och i yttersta nödfall - om prästen bedömer att verklig ånger och verklig vilja till förändring saknas - helt enkelt använda bindenyckeln, dvs inte ge förlåtelse.
- - - - - -
Notera att det i noten noterade är mina ord, inte en del av dagens undervisning.
Ett kristet centrum
I helgen har jag varit bortrest. Varit på ett ställe där jag tycker det är lite av en oas att gå i kyrkan. För samtliga läsares sinnesfrids skull ska jag dock inte avslöja var det var.
Däremot kan jag ju berätta att när jag ändå var i trakten så passade jag på att besöka västlaestadianska bönhuset i Gällivare. Ett sådant har ju funnits länge, men för något år sedan färdigställdes ett nytt i ett ombyggt f d tryckeri. Imponerande lokal, annat kan man inte säga. Väl tilltagna lokaler på alla sätt. Byggt för att rymma fr a den stora besöksskara som infinner sig under julsamlingarna. För den lokala församlingen är ju huset mångfaldigt för stort, men detta är ju moderförsamlingen för hela den västlaestadianska rörelsen.
En utomstående betraktare - dock med tillräcklig insikt för att förstå - ser ju att det finns en ganska fast och utarbetad ordning i det till synes helt oliturgiska. Predikan innehöll inget som var fel och var dessutom helt fri från det som i dessa sammanhang ibland kan höras, nämligen ett starkt markerande av staketen mot andra kyrkor och kristna grupper. Befriande. Helt OK men inte särskilt märkvärdigt.
Vänliga och trevliga är dock alla. Stort tack till brodern som guidade oss runt i huset. Några bekanta som man tidigare träffat i Luleå var det en glädje att återse. Några kommentarer fick jag pga att jag bär skägg. Man förstår signalerna: i "denna kristendom" är det inte vanligt.
Hur man än ser på ett sammanhang som detta så måste man här - likaväl som i andra laestadianska sammanhang som jag oftare besöker - konstatera att det finns en stark gemenskapsfaktor, att det givetvis är viss uppbyggelse att samlas kring Guds ord och sång med gamla gedigna psalmer, även om det är under ytterst enkla former. Bodde jag i trakten skulle jag säkert gå där då och då. Men jag är glad att jag också fostrats att uppskatta Kyrkan och högmässan, liturgin och den regelbundna nattvarden. Det skulle jag heller aldrig klara mig utan.
