Torbjörn Lindahl

Inledde denna lediga dag med att fara till badhuset och simma. Passade även på att använda tippbrädan där man kan spänna fast fötterna och sedan vända sig upp och ner så hela kroppen och ryggen dras ut liksom. Jätteskönt.

 

Träffade efteråt i foajen en god vän ur gudstjänstförsamlingen och vi fick ett intressant samtal om olika saker som berättas i Bibeln. Nyttig diskussion om bl a annat vissa passager i Skriften som vi upplever svåra; de med mycket våld och de där Gud, eller de som beskrivs som Guds tjänare, uppmanar till våld.

 

Hemma igen fann jag i eposten en undersökning jag ombads delta i. Jag har tydligen någon gång anmält mig kunna delta i dylikt. Oftast är det Trafikverket som undrar hur nöjd man är med rastplatser vid vägarna och hur man söker information om trafikstörningar (det gör jag aldrig i förväg, man märker väl, tänker jag) Eller hur nöjd man var med sin senaste tågresa el dyl. Om man i inledningen medger att man inte åkt tåg senaste tiden så säger den "Tack för din medverkan" innan man svarat på en enda fråga. Lättförtjänt tack, må jag säga. Tänk om det vore lika lätt få ett tack för sina insatser i andra sammanhang.

 

Idag handlade dock undersökningen om arbetsplatsen. Är man nöjd? Har man nog kompetens för sitt jobb, skulle man rekommendera denna arbetsplats till andra, får man nog information för att kunna göra ett bra jobb? Osv. När det frågas efter hur man upplever sin "närmaste chef" får man väl tänka på arbetsledaren och VD får man väl översätta till kyrkoherde eller ska man tänka kanslichef?

 

En gång tidigare tror jag att jag fått samma undersökning. Undrar om svaren skiljer sig mycket åt? En del svar kan ju vara aningen beroende av "dagsformen".

 

 Undrar hur dagsformen är för Luleå Hockey. Om knappt två timmar tar laget emot Örebro i Coop Arena. Funderar just nu på om jag ska fara dit. Träffar ofta lokala pingstpastorn i isladan. Då kan det bli lite andliga samtal även där.

Sjukskriven några dagar och sen ledig några dagar ger några ännu fler dagars frånvaro från jobbet. Faktiskt skönt. Var nog i behov av några dagars sammanhängande vila. 

 

Ute har det snöat. Riktigt rejält snöväder. Precis som det ska vara åtminstone någon gång varje vinter. Idag kunde man inte komma ut med bilar ur områdets garagelängor. Undrar om det innebär "klass 1"- eller "klass 2"-varning.

 

I afton var jag på Bibeltimmen i bönhuset. Samtal om Efesierbrevets fjärde kapitel. Och som vanligt nästan ännu mer stimulerande samtal vid kaffebordet än under bibelstudiet.

 

Ännu senare på kvällen telefonsamtal med yngre brodern bl a om gemensamma ryggontsproblem. Hur roligt är det på en skala? som äldsta dottern ofta sa i yngre dar. Nu fyller hon snart 36. Tänk att man har så gamla barn. Hur gammal är man då icke själv?

 

Dags att dra nå't gammalt över sig.

Och då har jag i åtanke den gren av den laestadianska rörelsen som jag haft mest kontakt med, den svenska tornedalsriktningen.

 

Inom den gruppen förs då och då i olika sammanhang diskussioner om framtida sakramentsförvaltning (Det var en sådan diskussionskväll jag var med om på bönhuset i Luleå i höstas). Det sägs som en obevisad sanning att det blir allt svårare att ta emot sakramenten inom svenska kyrkan på ett sätt som kan accepteras. Och det betraktas som självklart att det kommer bli än svårare I framtiden.

 

Jag ifrågasätter inte egentligen sanningen i dessa påståenden men tycker likväl att dom är alldeles för oprecisa. Jag skriver igen det jag skrivit förr: det är min bestämda uppfattning att det i denna del av landet finns betydligt fler präster än de som normalt anlitas av laestadianer som utan vare sig blinkning eller  ansträngning skulle förvalta sakramenten på fullt acceptabelt sätt. Man måste inte vara personlig vän med prästen. Så exakt vad är det som gör att man på många håll inte anser sig kunna ta emot sakramenten inom svenska kyrkan. Exakt vad? Några förslag ska jag ge och kommentera.

 

1. Svenska kyrkan är numera så andligt förfallen att man inte kan ha med den att göra när man vill hålla sig obesmittad av avfallet.

Mitt svar: sektargument. En väg som stora delar av frikyrkligheten prövade för några generationer sedan. Hjälper inte i längden. 

 

2. Det är allt färre präster man känner andlig gemenskap med.

Mitt svar: löjligt argument. Vi är inte donatister (dvs sådana som tror att prästens fromhet eller moraliska oklanderlighet är nödvändig för sakramentets giltighet.) Man måste inte på något väldigt kvalificerat sätt vara "ett i tro" med den präst som räcker sakramenten. 

 

3. Det används gudstjänstordningar som är så dåliga och fyllda med konstig teologi att man kan tvivla på vad man får för sakrament.

Mitt svar: jo, här och där i vårt avlånga land kan det nog förekomma men i norrbotten tror jag det i så fall är mer ovanligt. Fullt möjligt undvika.

 

4. Nattvarden firas utan de rätta elementen. Tex används div saft- och druvjuicevarianter istället för riktigt vin.

Mitt svar: jo, det förekommer på sina håll. Fråga prästen. Kräv att det är ordentligt.

 

5. Man vill inte ta emot sakramenten av prästvigd kvinna då man anser kvinnor i prästämbetet vara i strid med god biblisk ordning.

Mitt svar: det argumentet köper jag. Man bör ha rätt att leva i ett gudstjänstliv som man av övertygelse anser vara riktigt i sin helhet. Tro och handling bör vara ett.

 

För mig är nog argumenten 3-5 viktigast för mitt sakramentsval, men jag gissar att för åtskilliga av mina laestadianska vänner är nog argumenten 1-2 dem man lättast och spontanast hänvisar till. Och dem anser jag, som sagt, snarast vara skenargument.

 

OM man då ändå tror att det på sikt kommer bli allt större brist på riktiga präster som också förvaltar sakramenten på ett rätt, acceptabelt och giltigt sätt - vad gör man då?

 

1. Ordnar "riktiga" präster på annat sätt. Tex genom att anlita finska eller anglikanska präster eller genom att få präster vigda i Missionsprovinsen.

Mitt svar: principiellt helt acceptabla alternativ. Jag undrar varför så många laestadianer är så tveksamma till Missionsprovinsen.

 

2. Förflyttar sig själv till ett andligt sammanhang där "riktiga" präster finns, dvs konvertera till katolska eller ortodoxa kyrkan eller annat "gammaltroende" sammanhang.

Mitt svar: principiellt möjligt, men knappast ett alternativ för de stora massorna. Möjligen för några ytterst få entusiaster.

 

3. Låta lekmän bli sakramentsförvaltare.

Mitt svar: otänkbart. Skulle innebära en oacceptabel förlust av en del av vår kyrkas apostolicitet när det vi bevarat av det historiska prästämbetet i så fall går förlorat.

Dessutom innebär det sannolikt en stor förlust i liturgisk rikedom då överflyttande av sakramenten (fr a nattvarden och dess liturgi) i (outbildade?) lekmäns händer oftast medför en förenkling av gudstjänstordningen (förkortning och borttagande av de sjungna delarna) i riktning mot ökad tråkighet och minskad andlighet.

 

OM jag någon ytterligare gång får chans vara med i diskussioner om denna sak, då är detta vad jag skulle vilja framföra. OM alltså.

 

Utan något som helst anspråk på att äga profetisk gåva gissar jag dock att lekmannaalternativet ligger nära till hands för många. 

 

Jag vet dock att finns åtskilliga inom rörelsen som å ena sidan är så djupt förankrad i den att alternativ till dess gemenskap knappast finns men som å andra sidan av hela sitt hjärta vill hålla fast vid en "kyrklig" ämbets- och sakramentsförvaltning. Jag hoppas det ska finnas en framtid även för dem.

Är jag utsatt för det? Det kan man undra. När man betänker konsekvenserna av prästers och musikers nya tjänstgöringsschema. Nu har jag gudstjänst varannan helg. Då har jag gudstjänsten i Hertsökyrkan. När jag är ledig så är det Bosse och Mats som turas om ha högmässan i Hertsön. Men då inträffar det fantastiska att vår församlingsvärdinna (som också jobbar var annan helg) jobbar just de helger då jag är ledig! Det innebär att det aldrig blir kyrkkaffe de helger jag har gudstjänsten i Hertsön men alltid  när Bosse eller Mats har gudstjänsten. Är det rättvist? 

 

Synd att   jag inte är kvinna. Om jag vore det så vore ju anmälan till både domkapitlet och Jämo lika säkert som Amen i kyrkan. Men nu är jag man och dessutom medelåders och tillråga på allt både vit och heterosexuell så då återstår väl inte annat än att skylla mig själv.

 

Suck!

 

Idag firade jag alltså högmässa i Hertsön. Utan kyrkkaffe! Senare besökte jag västbönhuset för att köpa ytterligare ex av deras nya psalmbok. Läsare av denna ringa blogg har bett om hjälp få ett ex. I bönhuset var det kaffe. I gudstjänsten lästes en Laestadii-predikan över samma text som jag predikat över på förmiddagen. Inte helt fel när man inser att Laestadius i sin beskrivning av kvaliten i officerens tro, tog upp exakt samma punkter som jag gjort i min predikan - vilket jag å andra sidan fått viss inspiration till i ortodox bibelkommentar. Är det därmed bevisat: jag är laestadian och Laestadius är ortodox? 

 

Senare på kvällen blev det bastu hos god vän. Inget går upp mot en riktig vedeldad bastu!

Årets alpha-kurser i församlingen är på G. Nåja, nästan. Ikväll hade vi introduktions- och informationskväll för kvälls-alpha i Hertsökyrkan. Vi har en till infokväll nästa onsdag (18.30) så om det finns någon intresserad bland kära läsarna, välkommen. Sedan börjar alphakursen och fortsättningsgrupper på riktigt onsdagen därefter.

 

Vår dag-grupp i Björkskatakyrkan har information på måndag kl 12 och kör igång på allvar måndagen efter.

 

Jag säger som jag sagt många gånger: alpha är det roligaste i församlingsarbetet. Precis som OAS-rörelsen är det roligaste inom svenska kyrkan.

 

Mindre glädjande i "svenska kyrkan" är att den har så svårt tala klartext om förföljda kristna. Att det kan komma kritik mot Open doors  siffror över antalet förföljda kristna må vara en sak - statistik måste prövas och utvärderas - men att "svenska kyrkan" alltid har så svårt ta bladet från munnen angående lidande kristna. Det utvidgas alltid till att handla om religionsförföljelser i allmänhet. Inte fel det. Men det borde i vissa fall vara naturligt att vi känner extra för dem "som är våra bröder i tron". Precis på samma sätt som man berörs extra om en nära släkting eller familjemedlem drabbas av svårigheter.

 

Känner inte de ledande personerna i "svenska kyrkan" så?   Har dom inte förmågan att känna särskild gemenskap just med kristna? Har dom kanske aldrig upplevt glädjen att möta en främmande människa och omedelbart uppleva den intuitiva samhörigheten pga vår gemensamma tro? Nej, kanske inte. Jag vet inte. Jag bara undrar (som Eva Spångberg en gång frågade - i helt annat ärende - i en krönika i någon tidning som jag nu glömt).

Kan inte avstå att dela en lustighet med kära läsarna. Så kan det gå när särskrivning och och felstavning kombineras. Imponerande.

Var gå i kyrkan var frågan. 

 

Domkyrkan kunde ha varit ett alternativ. Där var det ekumenisk gudstjänst som avslutning på den gemensamma veckan. Nåja, vecka och vecka. Gemensam helg är kanske riktigare beskrivning numera. Det har blivit kortare och kortare under de år jag verkat i staden. Men då jag pga släktbesök mm inte deltagit i någon tidigare samling under helgen så avstod jag.

 

Satte mig istället på bussen mot Hertsön. Mötte då två av de regelbundet trogna gudstjänstbesökarna. Två andra som ofta brukar besöka Hertsökyrkan visade sig vara med på bussen. Men de klev av vid Örnäskyrkan denna gång. Det hade ju också varit en möjligjet. Men det kan inte hjälpas att samhörigheten med ens vanliga plats är så stor att det inte riktigt lockar gå någon annanstans.

 

Det här med trohet till det man bestämmer vara sin normala "hemförsamling" är viktigt om det ska bli något församlingsbyggande.

 

Efter kyrkkaffet blev det en stunds besök hos mamma fram till dess hon annonserade behov luta sig tillbaka i fåtöljen och sova en stund.

 

På vägen till bussen träffade jag dock en av dagens gudstjänstfirare som var på väg möta annan kristen för en kopp kaffe på ett av stadens fik. Jag hakade på och fick dela trevlig gemenskap. Efter en stund dök ytterligare en person upp så då blev det nya stimulerande samtal. En oväntat givande eftermiddag.

 

Efter middag o kaffe mm har jag sett en TV-4-dokumentär om Charlie Hedbo. Intressant. Nog kan jag tycka att ett och annat dom publicerat är lite onödigt. Men att dom fördenskull ska bli skjutna. Nej, tryckfriheten 

måste försvaras. Försvarar inte vi andras rätt att trycka det vi ogillar så kommer ingen till sist försvara vår rätt trycka det vi gillar.

 

Ett annat tysta-obekväm-röst-skeende som berört mig illa är behandlingen av den frispråkige kristne Marcus Birro. Orkar inte nu gå igenom allt som hänt men den intresserade spanar in hans blogg på tidningen Världen idag. I slutet av november blev han avskedad från Expressen trots att hans krönikor varit de flitigast lästa. Men nej,  en frispråkig frimodig kristen passar inte in i det offentliga sverige.

 

Vad är det mer som censureras bort i vårt - till namnet - fria öppna demokratiska samhälle? 

Har varit i stan. Ja, även min tvillingbror. Vi har varit med och diskuterat mammas framtid tillsammans med en biståndshandläggare från kommunen. Allt mer hjälp behövs. Kanske snart särskilt boende.

 

Nå, i vart fall, vi tre bröder promenerade igår tillsammans å en av stadens gator. Där fanns på ett ställe en isfläck på vilken yngre brodern halkade och ramlade. Efter en stund var han dock så återhämtad att vi kunde fortsätta vår promenad. Jag sade då att nu väntar jag mig en ordvits om hans vurpa! Vad säger han då?

 

Blev det igår. Annan än den västlaestadianska alltså, den som jag mycket ägnat min tanke nu i samband med psalmboksinförskaffandet. Men innan jag lämnar den delen, för den här gången, låt mig återigen betyga att jag tyckte psalmboken var fin. Liten och behändig men vackar och lättäst layout. Att det sedan fanns ett (jämfört med mina förväntningar) oväntat stort inslag av andra sånger än bara psalmer ur 1937 års psalmbok - det var riktigt positivt. Att både "Lyss till änglasångens ord" och "Namnet Jesus..." (lite annan text än i kyrkopsalmboken) det hade jag inte väntat mig. För att nu bara ta några exempel.

 

Vid kyrkkaffet i bönhuset i söndags fick jag höra att tanken först var att trycka om 1937 års psalmbok, men tillstånd till detta gavs inte. Kanske lika bra att det inte blev så.

 

Men nu till det andra. Igår kväll var vi tio personer samlade för gemenskap och samtal med anledning av OAS-rörelsen. Det var vi som varit med och varit engagerade i OAS-mötena Pite havsbad 2003 och 2004, Boden 2005 och 2006, Älvsbyn 2007 och 2008 och sedan tre gånger på Storstrand i Piteå. Var det 2011 och 2012 (?), nå men i vart fall 2014.

 

Under alla år har givetvis många andra varit med i arbetet men just detta gäng har nog varit samlat i stort sett alla dessa år (några få undantag). Ytterligare några i stiftet, både längre norrut och i västerbotten, finns nog som kan räknas till "(h)järngänget" men det är förståeligt om endast folk från Piteå, Luleå och Boden ids köra bil t o r för bara en kväll i rejäl kyla. Vi samlades i Gammelstad.

 

God mat o god gemenskap givetvis. Sen satt vi en lång stund och sjöng julpsalmer. Det var ju tjugondedag Knut så inte mer än rätt att julen sjöngs ut med pompa och ståt. Nå, i vart fall med pianospel.

 

På mitt förslag hade vi sedan ett vittnesbördsmöte där vi var och en berättade om hur och när vi första gången mötte OAS-rörelsen. I vissa fall synes det ha varit nästan slumpen: någon som bett en följa på ett möte, någon som delat ut en folder med information, någon som oväntat fått kontakt med annan som kunnat berätta. 

 

När jag lyssnade till alla dessa berättelser så kom jag att tänka på apostelns ord om att alltid vara beredd ge skäl för sitt hopp. Ett litet ord av vittnesbörd och inbjudan kan få livsförvandlande konsekvenser. När jag själv fick frågan av gruppen varför jag förblivit i OAS-gemenskapen så kunde jag bara svara att i OAS finns en så påtagligt framåtriktad positiv andlig frimodighet.

 

Vi kunde också betyga vår uppskattning av och respekt för varandra även om det finns enskilda frågor där vi har olika syn eftersom vi vid sidan av OAS hör hemma i lite olika andliga sammanhang.

 

En sant uppbygglig kväll.

Dvs den nya västlaestadianska. Kan inte hjälpas att man blir imponerad när man på första insidan läser namnet på utgivaren:

Den Ursprungliga Apostolisk Lutherska Förstföddas Församling i Sverige.

 

Låter nästan som Den Enda Heliga Apostoliska Katolska Ortodoxa Kyrkan som jag har en länk till i min dator på jobbet. Men den kyrkan var ett skämt. Det här är allvar - om nu någon bland kära läsarna tror något annat.

 

Därför var det ju också med viss bävan jag i eftermiddags gick in i västlaestadianska bönhuset. Men väl inne blev jag välkomnad av många gamla vänner varav några hör till dem som man förr rätt ofta mötte i kyrkans gudstjänster. Till min bordsgranne vid kyrkkaffet uttryckte jag min personliga saknad efter de tider då vi möttes i kyrkan. Fram till dess att västbönhuset i Luleå byggdes höll ju västförsamlingen årligen sin februarisamling i Örnäsets kyrka. I flera år var jag den som fick leda högmässan (enl 1942 års ordning). Jag saknar faktiskt den gemenskapen.

 

Gudstjänsten i bönhuset är enkel. Alla psalmer leds av försångare. Inga instrument. Alla som utför någon uppgift i gudstjänsten "sitter bakom bordet", inklusive försångare och predikant

Psalm

Läsning ur Laestadius postilla

Psalm

Predikan

- som avslutas med att människor går fram till predikanterna och ber om och mottar förlåtelse

Psalm

Bön, Fader vår, välsignelse (Herren välsigne oss...)

Psalm

 

Efter gudstjänsten lästes brev som skickats från kristna på andra orter som haft samlingar. Bl a lästes brevet från julsamlingarna i Gällivare. Jag har hört många sådana brev förr och kan inte låta bli att faschineras av deras milda anspråksfullhet. Men säkert fyller de en stor funktion för att hålla ihop rörelsen när alla betygar sin enhet i samma tro och att man fått höra samma goda och rätta Guds ord predikas vilket alltid fått samma följd att människor insett sin synd men blivit upprättade av det trösterika evangeliet i Jesu namn och blod.

 

I praktiken samma funktion som när Frimodig kyrkas riksordförande några gånger per år skickar ett brev till alla medlemmar och uppmanar dem vara frimodiga i kyrkokampen.

 

Kaffe alltid trevligt. Och så var den dagen slut.

 

Men givetvis började dagen i kyrkan 300 m söderut, Hertsökyrkan. Själv var jag liturg. Bosse predikade. Har alltså hört två predikningar idag. Vilken var bättre? Nej, jag avstår så gör jag mig inte till ovän med någon.

 

Men skälet till eftermiddagens bönhusbesök var ju att få köpa ett exemplar av psalmboken. För det facila priset av 50 kr! Det vore en prissättning att ta efter för bokförlaget Verbum.

 

Och med psalmboken i ägo - den är riktigt fin - får jag chansen rätta vännen Andreas (roligt kunna vara lärare i hans specialgren:) och säga att den psalm om Maria Magdalena som jag tyckte hade fin text (370) inte är skriven av Halmrast* utan av norske samen K T Andersen. Vid kyrkkaffat i bönhuset fick vi sjunga den. Jag uppfattade att det i praktiken var för min skull. Det tackar jag för. Melodin var dock inte helt lättillgänlig så det krävs nog flera genomsjungningar innan den sitter.

- - - - - - -

* det finns en påskpsalm även av honom, nr 86. Troligen var det den Andreas syftade på. Den har också fin text och innehållet talar även i den utifrån Marias erfarenhet som sörjande vid Jesu grav. Dock utan att hennes namn nämns

 

 

 

Idag var det mest informations- och planeringsdag. På förmidagen med alla som har sina tjänster i församlingens östra del, fd Örnäsdistriktet och Hertsödistriktet, numera sammanfört till "Område öst", av oss anställda allmänt kallat östblocket.

 

På eftermiddagen med alpha-arbetslaget. Ett roligt gäng att jobba med. Att skratta med. Och be med. Som utvikning blev det idag även ett samtal om betydelsen av vissa delar av nattvardsliturgin.

 

Och eftersom bloggvännen Per-Eric på sin blogg talat positivt om skriverierna på denna blogg, särskilt när jag ägnar mig åt viss kristen undervisning så kan jag ju dela det som sades idag:

 

Det handlade bl a om varför det är så viktigt att man har med de sjungna delarna av liturgin, fr a Sursum corda (Upplyft era hjärtan).* Så, vart hamnar vi när vi lyfter våra hjärtan? Naturligtvis i himmelen. Och vad utmärker himmelen? Jo, tiden är evighet, dvs tid i jordisk mening existerar inte. Alltså blir vi dels samtida med och därför deltagare i den himmelska bröllopsmåltiden, dels blir vi samtida med Kristi Golgataoffer så att när instiftelseorden läses och brödet bryts då är vi på Golgata där Kristus dör för oss. Och det är detta som är den djupa betydelsen i "gör detta till min åminnelse". Det är något mycket mer än bara "till minne av". Det betyder snarare gör detta på ett sådant sätt att Kristi offer blir levande och närvarande.

 

Nu får Per-Eric allt vara nöjd för den här gången.

---

* det är detta som mina vänner inom både öst och väst (laestadianer) på sedvanligt lågkyrkligt sätt fuskat bort i sina framarbetade varianter (i öst endast förslag, så vitt jag vet) till nattvardsliturgier. Om dom fattade vad dom i själva verket gjort då skulle dom förstå  hur totalt oacceptabelt ett dylikt stympande är.

har jag sett idag. På besök hos gammal ungdomsvän och kollega som fyllde 60 fick jag se ett exemplar av den nya västlaestadianska psalmboken. Hann givetvis inte gå igenom den ordentligt men såg att många av de gamla fina psalmerna ur 1937 års psalmbok fanns med. Till min glädje fanns även ett stort antal andra sånger med från antingen andra traditioner eller modernare tider. Givetvis måste jag skaffa ett eget ex så jag kan studera den noggrannare. 

 

Fann även en väldigt fin sång om Maria från Magdala och hennes erfarenhet vid Jesu öppnade grav. Typiskt äkta laestadiskt*. För Laestadius var ju Maria från Magdala urtypen för en levande kristen, hon som grät vid graven över sin förlorade (döda) kristendom och fick andligt levande liv genom mötet med den uppståndne. Den sången skulle jag gärna vilja lära mig sjunga.

 

I psalmbokens senare del fanns även ordningar för dop o nattvard, vigsel och konfirmation. Det jag med viss glädjefylld faschination noterade var att inte bara de apostoliska och nicenska trosbekännelserna fanns med utan även den athanasianska. Det var inte illa. Ytterligare ett skäl köpa ett ex av psalmboken så man slipper dra fram den stora tunga volymen med Svenska kyrkans bekännelseskrifter varje gång man vill repetera vad man måste tro om man "vill varda salig".

 

Trevlig tågresa t o r tillsammans med annan kollega och ungdomsvän till ett på flera sätt givande födelsedagskalas.

- - - - - - 

* ett uttryck som brukar användas i forskning och avser det som kommer från Laestadius själv vilket är något annat än laestadiansk tradition som gäller den senare rörelsen och som utvecklats under årens lopp

 

 

Men igår kände jag mig trött. Rejält trött. Fruktade ett tag att jag skulle behöva ringa en kollega och be om hjälp med dagens högmässa. Låg mest på soffan hela dagen. Nå, några praktiska saker i huset blev fixade enligt plan men det var så när. Kändes mest som jag fått en infektion men utan alla märkbara symptom såsom snuva, huvudvärk, illamående, feber eller vad det nu skulle kunna vara. 

 

Idag lyckades jag dock utan större besvär ta mig igenom dagens huvuduppgift som var högmässa i Hertsökyrkan. Jag funderade ett tag om detta var sista gången som jag och musiker Samuel får jobba tillsammans på ett bra tag. Men nej, riktigt så illa är det inte. Vi har högmässan tillsammans även kommande söndag. Men sedan får vi ett var-annan-vecka-schema så om han är i tjänst är jag ledig och är jag i tjänst är han ledig. Lite underligt kanske att gudstjänstgemenskapens ansvarige präst och huvudansvarige musiker aldrig arbetar tilllsammans. Men det är mycket man numera inte förstår i "svenska kyrkan". Inte heller förstår jag varför dagens rubrik i nuvarande evengeliebok ändrats till "Guds hus" från det tidigare "I Faderns hus". Jo, jag vet att "Gud" anses mindre patriarkalt och hierarkiskt än "Fader" men förstå det vill jag inte. Noterar bara att den som på allvar introducerar Fader som tilltal till Gud är Jesus själv och han brukar ju anses stå på rätt sida i jämställdhetsfrågor! Ja, ja, slutsatsen av dagen: krafterna verkar sakta återvända. Ingen fara på taket sålunda.

 

Noterar att vännen Per-Eric Simma  fått till ett nytt blogginlägg i mer positiv anda och att min gamle kamrat kunnat slita sig från barnbarnen så länge att några minuters knapprande på tangentbordet varit möjligt.

 

Nu väntar ett sextioårskalas och på tisdag - Trettondedagen - blir det högmässa i Örnäsets kyrka.

Högtidligen firad. Lunch, kaffe och något gott att dricka. Därtill givande samtal. Sammanlagt en trevlig eftermiddag.

 

Nu tar de flanellskjorteklädda nya tag i sin kamp att ständigt gå mot Ström-men.

 

Igår, nyårsdagen fick jag fira mässa i ett hem. På aftonen for jag likväl till Hertsökyrkan och övervarade kvällshögmässan. Nu har jag själv två högmässor på raken: Hertsön på söndag och Örnäset på Trettondedagen.

 

PS. Undrar man fortfarande vad flanellskjortans dag är så söker man på Bloggardag. Inlägg som berör saken finns kring de senaste tre nyåren .

Innehållsrik nyårsafton har det varit. 

Fm: div slutförberedelser för eftermiddagen och kvällen.

Sedan dop och därefter nyårsbön i Ljusts kapell och nyårsbön i Örnäsets kyrka och sist kl 21 mässa, också den i Örnäsets kyrka, i samband med Luleå fridsförbunds församlingsdagar. Två prästkollegor var med mig och distribuerade. Inte lika mycket folk som tidigare år. Bara 210 kommunikanter.

 

På den andra nyårsbönen träffade jag ett par som är motorcyklister. Så fick jag med den saken också och Ann O Nym behöver inte frukta för det nya året.

 

Att Jakob inte skulle frukta var annars ett ord som fanns med i den text jag läste vid alla tre gudstjänsterna (slutet av Jer 46). Predikan blev dock längre för varje gång. Om det berodde på ökad Andens inspiration eller på lämplig anpassning till förväntningarna kan diskuteras. Jag tvingas dock erkänna att jag tycker det är roligt att predika. Särskilt när man också får vara buren av vänners förböner.

 

God vän och kollega följde mig hem efter mässan och vi fick uppleva övergången till det nya året tillsammans.

 

Nu ska bara resten av nyårsdagen genomlevas så blir det till att fira flanellskjortans dag i goda vänners och kollegors gemenskap. Nödvändig utrustning är införskaffad.