Torbjörn Lindahl

som var ogift kvinna. Jag fann lappen på hennes kylskåpsdörr.

 

Bil till kyrkan. Inte i sällskap med Mats. Han har plockat fram cykeln. Kanske dags för mig plocka fram den trehjuliga cykel jag fått överta från Maria.

 

Det kändes som lite folk när man kom. Bara 50 enligt vaktmästaren. Kvinnorna från Armenien bjöd på kyrkfika. Överväldigande som alltid när de bjuder. En av du utrikesfödda kvinnorna var kyrkvärd. Riktigt roligt.

 

Efter högmässan tog jag med en av deltagarna och åkte till begravningsplatsen och besökte graven. Nu insåg jag riktigt ordentligt hur fint den ligger och hur lätt det är att hitta dit. Den gräsyta där man just nu tar upp nya gravar har tydligen varit snöröjd en tid för marken var ordentligt torr. Vi kunde även enkelt stanna till vid hans föräldrars grav när vi åkte.

 

 Sen for vi tillsammans och åt pizza på restaurang Mediterran i Cityhuset på Örnäset. Plötsligt såg vi äldste sonen Jonas genom fönstret. Vi ropade in honom och gjorde sen sällskap till bönhuset.

 

Stefan Aro predikade. Han hade fått överta min predikotur då jag bett få slippa predika två dagar efter begravningen. Inget kyrkkaffe men med tidigare armeniskt fika kan man inte klaga.

 

har gått. Sen igår. Två dagar sen begravningen.

 

Kommer man någonsin att fatta att Lilla Lo* är borta ur den jordiska gemenskapen för alltid. Vi sågs ju inte dagligen. Inte varje vecka heller. Många gånger hände det att när vi ordnat med kaffe eller middag i familjen så messade hon några timmar innan och meddelade jag orkar inte idag. Så när vi träffades på Waldorf fredag kväll kunde det varit vilken släktmiddag som helst som hon inte orkat komma till. Så det var helt naturligt när vi skildes vid bilarna att Sara och jag sa till varandra: trevlig kväll, tråkigt bara att Maria inte kunde vara med.

 

Igår träffades vi hos Lena tillsammans med Lenas syster och svåger från Uppsala. Inte heller då var Maria med 😊

 

Under dagen fick jag lite fler bilder från begravningen och gravsättningen:

 

Vad ska man säga en kväll som denna? Ledsen? Några gånger har jag gråtit. Ofta lika rörd som ledsen.

Men nu sent på kvällen också en viss lättnad. Nu är ett viktigt steg taget. 

 

Begravningsgudstjänst i Örnäsets kyrka. Fin blå kista. Av svägerskan fick jag senare höra att även Marias kusin låg i blå kista vid sin begravning för drygt 20 år sedan (jag mindes inte). Kanske hade Maria inspirerats av sin mest jämnåriga kusin.

 

Gudstjänsten leddes av Stefan Aro. Kistan bars ut av fem släktingar och en av Marias vänner 

 

Färd sen till begravningsplatsen på Hertsön. Enligt min ringa mening en både fin och lättåtkomlig gravplats.

 

Minnesstund i Örnäsgården. Ca 50 deltagare (några fler i kyrkan). Leddes av min yngre bror som kan var både tillräckligt allvarlig och ändå lättsam. Stort tack till alla som både avtalat och frivilligt hjälpte till med serveringen. Min tvillingbror (också präst) ledde avslutande andakt.

 

Hem för en stunds vila.

 

Sen träffades kvarvarande släktingar (tre hade åkt) på Waldorfs för avslutande middag.

 

Så var den dagen slut.

 

till begravningen.

 

I morgon.

 

Allt är nog klart och planerat.

 

Under de knappa tre veckor som gått har jag i praktiken varit rätt apatisk. Inte orkat ta mig för något. Inte orkat läsa en bok. Knappt orkat titta på TV. Såg dock igår kväll den ytterst gripande filmen Harriet om en förrymd slav i USA som tog sig till en av nordstaterna och sen engagerade sig i kampen mot slaveriet.*

 

Var har jag då gjort? Tur att jag har Mats i huset som kan bjuda upp mig på en kopp te någon kväll. Onsdagar bastar vi och torsdagar tar vi en promenad. Det ska vi strax göra. Då går vi också förbi Lena och ger henne lite sällskap. Till henne har jag också gått några gånger och fått kaffe. Om och om har jag läst alla fina ord på Luleå begravningsbyrås minnessida och mina egna ord om Maria här på bloggen.

 

Men nu när begravningen nalkas då känns det tyngre. Den jordiska sorgen och saknaden försvinner inte trots evigjetshopp. Men det finns Ljus i tunneln.

 

 

* såg den igår i kanal 9. Ikväll går den i kanal 5 såg jag just. Tyvärr börjar den vid midnatt och är nästan tre timmar lång.

 

 

71 deltagare var vi idag enligt kyrkvärden. 

 

Och idag var en särskild dag för oss i familjen. Det var tacksägelse för Maria. Vi var tre i familjen som hade möjlighet närvara. 

 

Mats är lättlyssnad predikant. Allt klart och tydligt. Inget surr och tjatiga upprepningar eller tomma standardfraser.* Vid kaffet talade jag med en av kyrkvärdarna om upplevelser av predikningar. Bl a kom vi in på detta med att vissa predikanter behöver många och långa "landningsvarv" innan dom lyckas komma till amen. Jag drog mig då till minnes en predikan på ett stormöte för ca 25 år sedan. Om jag minns rätt var det i Kuivakangas (men minnet kan svika mig). I vart fall var det prästen, professorn Ingemar Öberg som talade. Huvuddelen av predikan var inget att anmärka på - tvärtom. Men till sist verkar han haft slut på äkta ammunition i bössan. Han sa så till sist fem gånger innan han hittade Amen.

 

Vi talade också om det faktum att det blir allt fler gudstjänstdeltagare i Hertsökyrkan. Vi konstaterade att många drar fler. Så är det alltid. Jag framkastade också mina favorittankar om fungerande gudstjänstliv:

- igenkännbar innehållsrik liturgi (inte ständiga ändringar eller nymodigheter)

- aktiv församling, som kan församlingssvaren och församlingsaktiviteterna i liturgin (kan kräva medveten övning under en priod)

- söndaglig nattvard

- acceptabelt bra predikningar.

 

Och här hemma tillfogar jag en annan av mina favorittankar:

- manliga präster.

 

Jag är nämligen - som jag framfört många gånger - helt övertygad om att även om det finns gott om "världsliga" argument för kvinnor som präster: - kvinnor kan vara goda talare, vara kunniga akademiker, duktiga ledare och organisatörer, ha fint bemötande mot mänñiskor mm - så är jag övertygad om att kristna människor intuitivt känner att i liturgin är det naturligt att en man spelar Jesu roll. Det blir äkta symbolik rakt igenom och det skaver mindre då.

 

 

* och givetvis hörde jag bra. Hörslingan fungerade perfekt!😄

 

är det tacksägelse för Maria i stadens (Luleå Domkyrkoförsamlings) kyrkor. Själv kommer jag tillsammans med familjemedlemmar att befinna mig i Hertsökyrkan. Det är Mats som leder gudstjänsten. Normalt skulle jag hjälpt honom i distributionen, men vi kom överens om att jag avstår, så får jag koncentrera mig på att vara vanlig gudstjänstdeltagare denna gång. Man vet ju inte om jag blir så rörd av att höra Marias namn att jag inte orkar hålla paténen ordentligt utan låter oblaterna glida av. 

fick jag idag.

 

Hade ärende på stan. Tog bilen och tänkte att när jag ändå är hemifrån kan jag lika gärna fara vidare till annan plats och göra något jag länge tänkt. Den plats jag åkte till var Hertsökyrkan och det jag avsåg göra var att kolla på vilka platser i kyrkorummet hörslingan (ev) fungerade. När jag kom dit var vaktmästare Ingela där men något testande blev det inte. Kyrkorummet var nämligen ockuperat av reparatör som höll på att byta dels huvudförstärkaren med mixerbord + den separata slingförstärkaren. Han berättade snabbt att han kallats dit för det förra jobbet men då upptäckt att slingförsärkaren också var dålig. Helt död, enligt hans professionella omdöme.

 

Alltså byte på stört.

 

När allt var klart fick Ingela och jag vara testpiloter. Hon testade kyrkans hörstavar som finns till utlåning och jag testade mina hörapparater. Och tala om ljud. I fortsättningen kommer jag inte missa ett ord av predikan - om jag inte somnar!

 

Erica fick se uppfyllelse av sitt förslag mycket snabbare än någon trott. Kanske en världslig uppfyllelse av bibelordet om att Gud hör innan vi ropar.

 

inför Marias begravning, gjorde Stefan Aro i vår familj idag.

 

Vi samlades i Marias lägenhet på Mjölkudden. Fint samtal. Det tog nog bortåt två och en halv timme innan Stefan reste sig. Tänk att man kunde prata så mycket med anledning av sin kära dotter. Roligt också få påminna sig Marias egenheter och roliga uttryck.

 

Psalmerna vi valt till begravningen har jag tidigare berättat om, orgelmusiken får den som kommer höra, solosång blir det ingen. 

 

Tidigare skrev jag att några i familj/släkt som pga rörelsehinder/ålder inte följer med till kyrkogården skulle ta avsked vid kistan i kyrkan just innan den bärs ut. Det har vi strukit. Det finns nämligen rätt stor prästerlig erfarenhet av att om man har planerat avskedet vid graven men likväl låter några redan ta avsked i kyrkan så är risken mycket stor att det "smittar" så rätt som det är har (nästan) hela församlingen gått fram.* Det vill vi "för allt smör i Småland" inte vara med om. Avskedet blir vid graven!

 

 

* en begravning har nämligen stor förmåga att förvandla även annars kloka samhällsmedborgare till en skock får, livrädda göra fel och därför ängsligt iakttagande hur andra gör

(skriver en som haft över 2000 begravningar).

 

Anm. Ett exempel som visar att jag har rätt är hur folk vid "avsked inne" dvs i kyrka/kapell går fram till kistan. Om den första gruppen går fram och ställer sig i ring runt kistan, bugar och går och sätter sig så kommer alla att göra likadant. Men om de första går fram längs kistans ena sida, stannar till kort vid kistans bortre gavel och går ner på andra sidan, då kommer alla att göra så.

 

Buss till Hertsökyrkan. När jag bytte buss i stan satt Mats redan på linje ett. Hade alltså gått till hållplats lite längre bort.

70 personer i högmässan. Som vanligt hör jag inte teleslingan med mina hörapparater. Vad är det för fel. En annan äldre man sa att han hör utmärkt. Och i andra lokaler - som Fridsförbundet som jag besökte senare - hör jag utmärkt med teleslingan.

 

Kan någon förklara detta?

är Marias dödsannons i Norrbottenstidningarna. Dock inte i paltposten (Piteåtidningen) så min gamle kamrat får söka på nätet. Lite svårt tyckte jag det var att navigera rätt, men ungefär så här:

Luleå Begravningsbyrå

Meny

Visa deltagande

Scrolla ner till minnessidorna.

 

Ge gärna en gåva till angivet ändamål, det låg Maria varmt om hjärtat.*

 

Jag får telefon och hälsningar och folk undrar hur jag mår. Trots att jag haft över 2000 begravningar är det en helt annan sak att själv vara drabbad. Ett tacken på att man inte blivit kall i hjärtat.

 

 

* att ge en gåva denna väg kostar 45 kr i administration så det kan rekommenderas att man ger tillsammans i släkt och vänkrets.

 

Idag har vi i familjen varit samlade  och planerat för Marias begravning som blir i Örnäsets kyrka fred 19/4 kl 13.

Den kommer att ledas av Stefan Aro.

 

Det blir färd till kyrkogården på Hertsön och gravsättning direkt efter gudstjänsten. 

 

Vi fick också läsa ett brev som Maria skrivit till oss men som vi inte fått ta del av förrän hon dött. Där berättade hon bl a att hon haft ett fint och lyckligt liv. Ingen ska beklaga hennes handikapp som hon haft halva livet. Hennes liv har varit lika rikt som våra. Brevet var också fullt av förtröstan. Inget oroa sig för. Jesus är med henne. Hon höll en riktig predikan för oss. Starkt och rörande.

 

Psalmerna blir:

249 Blott en dag - Marias favoritpsalm

217 Gud för dig är allting klart

324:1-3, 9 Med lust och glädje tänker jag på den sommartid....

 

...Nu vill med fröjd jag sluta mitt hjärtas sommarsång 

Jag vet att Gud skall byta i frihet allt mitt tvång

Sin nåd skall han bevisa när utan sorg och brist

för evigt jag får prisa och tjäna Jesus Krist.

 

Det var ju just när vi gått över från normaltid till sommartid som Maria dog. Tack Andreas för tipset!

 

Valfri klädsel. (Maria sa egentligen ljus klädsel, men vi justerade lite; den som bara har svart finkostym ska ju inte tvingas till Dressman:)

 

Dags krypa ur idet känns det som. Igår efter en natt med bara två - tre timmars sömn, somnade jag som en stock i fåtöljen när jag kom hem under förmiddagen. Ingen gudstjänst alltså. Men idag ville jag till högmässa. Två alternativ: antigen Hertsön där Mats ledde mässan eller Bönhuset där Stefan Aro höll högmässa, utlyst från Örnäskyrkan, så inget i Örnäskyrkan idag. Jag tvekade länge. Man ska ju inte överge sin församlingsgemenskap och min normala söndag-förmiddags-gemenskap är ju Hertsökyrkan. Å andra sidan har jag många vänner också i Fridsförbundet som skickat hälsningar efter Marias död. Vore rolig träffa dem. Tvekade ända fram till korsningen Hertsövägen-Ringatan där slutligt beslut måste tas. Det blev bönhuset.

 

Helt ok högmässa, Stefan celebrerade och Mikael Fältros predikade. Lite färre deltagare än vanligt men det är ju påsklov. I predikan nämnde Mikael bl a att man nästan kan se en gudstjänststruktur i Jesu möte med Emmausvandrarna: 

1. Lärjungarna öppnar sina hjärtan och berättar vad dom bär och funderar på - syndabekännelsen.

2. Jesu genomgång av skrifterna - ordets gudstjänst med predikan.

3.Jesus bryter brödet - nattvarden.

 

Tre delar! Det skulle vår Maria gillat, hon som redan som barn lärde sig att hennes far ofta hade tredelade predikningar och höll upp rätt antal fingrar i luften när första...andra...tredje... nämndes.

 

Nu firar hon evig gudstjänst. Undrar hur många delar predikningarna har där? Å andra sidan behövs väl inga predikningar i himmelen? Ordets uppgift är ju att väcka tro och det behövs inte längre när tron bytts i åskådning. Då är det evig lovsång som gäller. Den instämmer hon också i. Sara - Marias syster - drömde att hon var på Marias begravning i Örnäskyrkan och fann till sin förvåning att Maria själv satt i kyrkan och vände sig till de församlade och sa:

- Varför gråter ni? Jag är ju där, och pekade på den stora väggmosaiken över det himmelska Jerusalem.

 

Maria drog sin sista suck kl 04.15 i natt. (Natten mot Påskdagen)*

 

Sara och jag var hos henne. Sara planerat och jag blev ditkallad när personalen såg tydliga tecken på att slutet närmade sig. Knappt en och en halv timme hann jag vara där. Vi hade bestämt oss för att vaka i skift och första passet blev mitt. Jag kunde då se och höra Marias andning, hur den blev långsammare för att till sist stilla upphöra.

 

Marias äldre yngre bror kom så fort bussarna börjat gå. Sedan ringde vi goda vänner som kom med bil och hjälpte oss frakta hem Marias kläder mm.

 

Innan vi lämnade sjukrummet sjöng vi tillsammans Bred dina vida vingar. När jag kom några timmar tidigare sjöng jag i Marias öra vers 1 och 7 av 189 Bliv kvar hos mig.

 

 

 

Hur minns vi då Maria? Jo, lite tvärtom. Gick sina egna vägar och ville inte alltid göra som alla andra. Hon var också husets stora sakletare. När man tappat eller förlagt något så frågade man bara: Maria var är min kam, plånbok, keps - eller vad  det nu var som fattades. Snabbt iväg runt i huset och på kort stund var hon tillbaka med det saknade föremålet och ett segervisst leende på läpparna. Maria var också den i syskonskaran som hade sitt körkort snabbast efter 18-årsdagen. När hon gått ut gymnasiet jobbade hon ett år på Cervera.

 

Fin sångröst hade hon också. Hon var alt. Så året därefter gick hon gospellinjen på Solviks Folkhögskola norr om Skellefteå.. Där lärde hon känna människor som i vissa fall blivit vänner för livet. Det gäller fr a Gella och David från Skellefteå som i torsdags gjorde sig besväret komma upp till Luleå på ett tvåtimmarsbesök och vara med när vi firade skärtorsdagsmässa med Maria på lasarettet.

 

Det var också under det året som hon på allvar började känna att något var i olag i kroppen, vilket senare skulle leda till att hon blev halvsidesförlamad. Bil- och flygambulans i parti och minut till Sunderby sjukhus, Norrlands universitetssjukhus Umeå och Sahlgrenska i Göteborg.

 

Vid en av resorna t Sahlgrenska hade hon inför hemresan blivit hämtad med ambulans för färd till Säve flygplats. Men precis när hon kommit in i ambulansen fick killarna budet att flyget var försenat. 

- Ni får väl bjuda flickan på sightseeing runt Göteborg, sades det från ledningscentralen.

Sagt och gjort. På Marias önskan for dom först förbi platsen för stora diskotekbranden. Sen till havsstrand där dom vände bilen så Maria kunde se ut över havet genom baköppningen.

 

Hösten efter Solviksåret, vid en återsamling blev Maria dålig och fördes först till Skellefteå lasarett sen till Umeå. Man såg då att det anevrysm hon hade på en av bakre pulsådrarna upp till hjärnan tryckte så mot hjärnstammen att det ströp många nervsignaler. 

 

Fara å färde. Rörlighet försämrad. Likaså syresättning i blodet.

- Kan vi inte vända detta är hon död i morgon eftermiddag, var budet

 Och det gick att vända! Med start kl 23 gjorde en neurokirurg en avancerad operation och på morgonen var hon klart bättre.

 

Sen flera år med uthållig träning och rehab. Bättre och bättre dag för dag: till slut utan rullstol och promenader utomhus med bara käpp. Men kring slutet av 2009 blev det sämre igen. Och sedan dess har hon varit rullstolsburen. Vid ett tillfälle stannade vi till i kulverten mellan sjukhuset och Patienthotellet i Umeå och mediterade inför en skylt med texten Undercentral! Jag minns att Maria där i kulverten uttryckte:

- Okey, jag jobbar mig tillbaka en gång till men en tredje gång ids jag inte.

 

Kanske upplever jag att hon under senare år inte lade lika mycket kraft på träning och rehab utan ville göra nåt roligt i livet också.

 

Så när hon väl accepterat faktum har hon gjort det bästa möjliga av sitt liv. De senaste 6-7 åren har hon tillbringat vårvintern i Spanien, allt från en till fyra månader. Även besökt London, Paris, Berlin och Rom. Personliga assistenter har hon fått ta med sig och på solkusten i Spanien kunnat anställa flickor som i vissa fall jobbat hos henne i flera år.

 

Till sin syster Sara sa hon i höstas att när jag äntligen funnit ett fungerande sätt att leva - då kommer bröstcancer!

 

Det var i juli som det upptäcktes att något var fel och 10 augusti fick hon domen. Aggressiv bröstcancer, vi kan inte bota den.

 

Under hösten kom sen lite olika besked: ibland kunde något eventuellt  göras, ibland inte. Men en bit in på detta år hann verkligheten ikapp. Det finns inget mer att göra. Inget mer cellgift och ingen strålning. Något som Maria accepterade eftersom cellgifter troligen skulle gör mer skada till ingen nytta. Hon fortsatte leva någotsånär som vanligt men blev allt tröttare. När hon till sist själv började känna behov av assistans även nattetid gick det inte längre. En knapp vecka fixade hon själv via syster Sara genom att acceptera erbjudanden från sin kusin respektive faster (båda sjuksköterskor) att komma upp från Umeå och stötta nattetid. Men i onsdags fick hon plats på palliativa avdelningen i Sunderbyn och var sedan där till slutet.

 

I torsdags var vi samlade hos Maria och vi firade Skärtorsdagsmässa i ett dagrum. Då var Maria ovanligt pigg och satt uppe i rullstolen många timmar och åt smörgåsar med god aptit. Men på Långfredagen var krafterna som bortblåsta. Lördagen likaså. Resten vet ni.

 

Några bilder

 

 

 

Buss t kyrkan med Mats. Av skäl som kära läsarna begriper är det viss brist i min gudstjänstkoncentration. Men då har man nytta av ett ord av f. Gunnar (Rosendal). Handlar visserligen om bönen men torde kunna tillämpas även på övrig gudstjänst. Är det något värde i bönen om man är okoncentrerad och bara upplever sig rabbla orden? F Gunnars svar: jo, för Gud värderar mer din trohet än dina känslor.

 

Sen nästan direkt m buss till sjukhuset. Maria mycket tröttare idag än igår. Men tröttheten idag kan ju bero på upplevelsen igår. Hon satt uppe bara korta stunder. Fick syrgas i mask. Varit rosslig i halsen. Orkade inte maten till middag. Fick flytande.

 

Jag var där till 19-tiden då Sara kommit. Senare meddelade Sara att man misstänkte att Maria fått lunginflammation. Kanske blir det röntgen av lungorna under natten. Sara sover hos Maria och jag avlöser henne i morgon förmiddag.

 

Be om lugn, vila och smärtfrihet för Maria.