Torbjörn Lindahl

i advent. OBS! Inte första advent som de flesta numera uttrycker sig.

 

Var befinner man sig en sådan högtidsdag? I högmässan. I kyrkan givetvis. Och ni vet naturligtvis vilken, eller hur? Men efter 66 levnadsår under vilka jag besökt kyrkan denna söndag nästan alla år (varav säkert ca 30-35 ggr som tjänstgörande) så tvingas jag erkänna att Voglers Hosianna inte längre fyller mig med riktigt samma känsla som förr. Men sanningen kvarstår ändå, en mässa är alltid en mässa.

 

Jag hjälpte Bosse med distributionen. Yttterligare en präst närvarande i gudstjänsten med större delen av sin familj. En kär kollega. Och det slår mig att första gången han och jag möttes öga mot öga, efter en tids mailväxling, var just i - Hertsökyrkan. Men vilket år var det?

 

Nu är det 2019. En femtedel av seklet har alltså snart runnit iväg. Av det egna livet är det väl statistiskt snarare en femtedel som är kvar. Bäst att skynda sig om man vill hinna något.

hette en TV-serie som gick under hösten. Tio helt vanliga människor skulle utföra ett rån och sedan lyckas hålla sig undan polisen och ha bytet gömt i 14 dagar. Sedan skulle ett antal professionella poliser - kriminalpoliser, utredare, förhörsledere, brottsplatsundersökare, spanare och tekniker av olika slag försöka finna bevis och infånga tjuvarna. Polisen lycksdes fånga nio av de tio inom den utsatt tiden men om två av "tjuvarna" bara planerat rätt sista minuten och fått tio sekunder till på sig så hade dom också klarat att lämna in bytet till TV:s programledare på avtalat ställe inom utsatt tid.

 

Programmet var roligt att följa och se hur polisen kan använda minsta detalj och nysta vidare på den och så steg för steg finna bevis mot de misstänkta.

 

Men det var ju några av "tjuvarnas" beteenden som var så oerhört klantiga att man nästan undrar om dom var planerade av programskaparna för att polisen överhuvud taget skulle få någon ingång i denna grupp av polisiärt helt okända människor.

 

Det jag tänker på är framför allt

- att ett par av tjuvarna falskskyltade sin bil med spanska skyltar som dom fått vid någon tidigare utlandsvistelse

 

Det är väl elementärt att polisen skulle spåra de registreringsskyltarna och se vem dom tillhörde.

 

När sedan detta par var misstänkt och polisen börjat kartlägga deras liv bla med hjälp av s k masttömning för  att se var deras mobiler befunnit sig, då kunde polisen finna att en stor grupp befunnit sig tillsammans med de redan misstänkta en tid före brottet. Klantighet nr två blir alltså

 

- att alla (åtminstone de flesta) haft sina mobiler med med till "planeringsmötet".

 

Det var ju bara för polisen att i tur och ordning rikta misstankarna mot dem som varit i närheten av de redan misstänkta. Elementärt: använd vid brott kontant-mobil och släng den sen från Finlandsfärja eller liknande. Eller ha inte med mobil alls i något sammanhang som har samband med brottet.

 

- att en av tjuvarna gick och storhandlade för en del av pengarna.

 

Att "ligga lågt" i 14 dar hade knappast varit ett problem för någon av "tjuvarna".

 

Och sist när slutet av 14-dagarsperioden närmade sig och "tjuvarna" fått besked om var dom skulle överlämna pengarna till programledaren för att gå i mål, då sker den ultimata klantighet som får en handfull av de sista ännu "fria" av de inblandade att tas i polisens nät:

 

- "tjuven." Jan (hette han väl) skriver ner tid och plats i sin mobil, men raderar det sedan.

 

När jag såg detta så tänkte jag "det är inte sant". Så klantigt. Och det var då min tanke kom att detta var beställt av programmakarna bara för att kunna visa polisens teknikers förmåga att återskapa raderad text i datorer och mobiler.

 

Även det ovan nämnda att alla "tjuvarna" (de flesta?) hade sina mobiler med till det gemensamma planeringsmötet. Det var som att det var med bara för att visa vad polisen kan få fram genom s k tömning av mobilmaster

 

 Vore roligt om TV ville göra ett nytt Tjuv och Polis men denna gång utan så uppenbara klantigheter från "tjuvarnas" sida.

 

Jag anmäler mig frivilligt som "tjuv". Kanske får jag då chansen sitta anhållen eller rent av häktad. För mig som varit både fängelse- och häktespräst i åratal vore det intressant få se den verkligheten även från andra hållet.

har jag just läst. Dopet, tron och frälsningen av Matti Väisänen, tidigare biskop för Missionsprovinsen i Finland.

 

När jag läst den har jag många gånger tänkt att den här boken skulle jag vilja ha 100 exemplar av och dela ut gratis bland laestadianska vänner så dom får lära sig lite ordentlig biblisk och luthersk dopteologi. Kanske  kunde många av dem då också göra en resa i  Väisänens efterföljd. Han har nämligen tidigare själv varit förankrad i mer "lågkyrklig" väckelsekristendom med den åtföljande lägre betoning av dopet som är normal i många dylika sammanhang. Men ju mer han studerat dopet i Bibeln och bekännelseskrifterna och i Luthers skrifter, desto mer har han blivit tvungen ompröva sin tidigare hållning när det gäller dopet.

 

Istället intar han nu ståndpunkter där han rakt av, utan bortförklaringar och undanflykter,  helt vågar ansluta sig till de starkare betoningar av dopet som möter i både Bibeln och bekännelseskrifterna.

 Har 

En intressant tanke som uttrycks av Väisänen (i sak inte okänd för mig men aldrig uttryckt så tydligt och klart) är att när man vill bygga en hållbar bibliskt grundad dopteologi så bör man i första hand bygga den på Jesu ord i evangelierna och apostlarnas undervisning i breven. Men man bör vara något försiktig med att låta enskilda skeenden i Apostlagärningarna ha avgörande betydelse. Skälet: Apostlagärningarna beskriver kyrkans grundläggningstid och där finns vissa frälsningshistoriskt unika engångshändelser beskrivna, vilka aldrig i historien upprepas.

 

De berättelser som Väisänen fr a tänker på är de händelser där den helige Andes gåva ges skilt från dopet; 

Apg 8 där samarierna får Anden efter dopet, vid apostlarnas handpåläggning och Apg 10 där hedningarna i Cornelius hus får Anden redan innan dopet, under Petrus predikan.

 

Varför handlar då Gud i dessa två situationer annorlunda (Anden ges skild från dopet) än sin "normala" mall där Anden ges i dopet?

 

I samariernas fall, för att dom, som av judarna betraktades med förakt som halvhedningar, skulle våga tro att dom ägde hel och full tillgång till kyrkans gemenskap, vilken då ännu dominerades av judar.

 

När det gällde Cornelius och hedningarna var det istället apostlarna själva som behövde en andlig spark i baken för att inse att dom skulle ta Jesu ord på allvar att föra evangeliet även till hedningarna (alla folk, jordens yttersta gräns mm).

 

Men dessa två händelser är alltså unika i frälsningshistorien. Och därför inget man ska bygga generell dopteologi på.*

 

Att Väisänen har behov göra upp med, och distansera sig från, tidigare synsätt märks också - och i några fall tycker jag kanske att han driver sin tes lite väl kategoriskt - i att han tydligt går emot även sådana personer som varit och är stora teologiska auktoriteter i den lutherska traditionen. Oavsett om dom hör hemma i den ortodoxa epoken (fr a 1600- talet), den följande pietismen och väckelserörelserna eller  är företrädare för 1800- och 1900- talens konfessionella lutherdom.

 

Den punkt där Väisänen tydligast går emot många tidigare lärare i den lutherska traditionen är att han vill reservera uttrycken pånyttfödelse (födas på nytt) exklusivt till det som sker i dopet. Och inte - vilket blivit helt accepterat i de flesta lutherska traditioner - att den erfarenhet som en döpt (i våra sammanhang oftast barndöpt) människa som avfallit, gör när hon genom en sann bättring återvänder till tron och sitt dop; att den erfarenheten också kan kallas ny födelse.

 

Ett av skälen till att Väisänen vill reservera födelse-begreppet till dopet är för att analogin med det naturliga livet inte ska förstöras. I det vanliga livet föds ju alla människor bara en gång. Samma ståndpunkt intar Ole Hallesby - drar jag mig till minnes - även om jag inte minns att Väisänen skulle åberopa honom.

 

I princip tycker jag Väisänen har rätt** men om nu någon vill använda ordet ny födelse även för omvändelseskeendet så accepterar jag det och är bereddd se det mer som en terminologisk fråga.

 

Hur det kommer sig att många s k väckelsekristna kan ha så svag doplära, men likväl vill åberopa både Luther och beännelseskrifterna - det blir fullständigt obegripligt när man läst Väisänens bok.

 

 

* om många av mina laestadianska vänner vänligen ville begripa detta skulle jag befrias från många onödiga debatter.

 

** jag tror att jag under min prästtid i stort sett konsekvent endast använt begreppen pånyttfödelse/födas på nytt om dopet. Och det får jag tacka Ole Hallesby för och fr a den av hans böcker jag många gånger hänvisat till: Kristendom genom uppfostran och omvändelsekristendom.

kunde man säga två gånger igår när Sverige tog EM-guld i curling för både herrar och damer. Då och då kan det hända att jag ser curling på TV.  Det lag som har flest stenar i boet vinner omgången, så mycket fattar jag, men vad det innebär att spela offensivt respektive defensivt har jag ingen aning om. Spelar det någon roll vad jag fattar? Svaret är nej. Men alltid roligt höra svenska nationalsången.

 

Så roligt var det att jag fick lust fira. Alltså buss till stan och inträdande i lämplig s k lokal där något kunde inmundigas. Väl på plats fick jag plötligt lust välja det ytterst fantasilösa aternativet pizza. Och det ångrar jag inte. Det var nämligen den i särklass godaste pizza jag ätit på årtionden. Jag bad t o m servitrisen att gå och hälsa på pizzabagaren och tacka. Fantastisk upplevelse!

 

Segern vunnen firade vi även idag. Det gör man ju varje ju varje söndagshögmässa. Alltså Kristi segar över döden, som är en följd av hans seger över synden och skulden genom sin död på korset. Som vanligt var jag på denna segerns fest i Hertsökyrkan. Där fick jag i enskilda samtal höra två ytterst intressanta påståenden. Uppmuntrande tyckte jag. Men lite personliga kanske, om än inga hemligheter direkt, så jag ropar inte ut dem från bloggen.

 

Nånstans mellan 35 och fyrtio var vi väl. För att få lite övning hjälpte jag Bosse med distributionen. Jag gick med brödet. Det är lättare. Men nog är jag fortfarande osäker och vinglig när man ska göra något med händerna samtidigt som man säger något och ännu mer samtidigt ska ta ett steg i sidled. Kanske lättare "hjälpa till" genom att predika? Något som Bosse erbjöd mig göra framöver. Kanske blir det av framåt jul. Men om det blir någon fördel för församlingen är mer tveksamt. Så innehållsrikt - och länge! - som Bosse oftast predikar numera.

blev det ikväll.

 

Har funderat på det en tid. Nu när man är pensionär kan man ju gå för ytterst rimligt pris - om man accepterar lite sämre plats vill säga. Funderade på att gå i tisdags då det var CHL och inte SHL. Men då var jag så trött efter en flera timmars utfärd med goda vänner, varav en präst söderifrån, för att avlysa litet privat gårdskapell och ta hand om en del inventarier. Ett litet rökelsekar och liten mängd rökelse hamnade på min lott. Idag har jag på förmiddagen, under sakkunnig ledning, tänt rökelsen och en liten stund fått känna den underbara doften i mitt vardagsrum.

 

Under förmiddagen hann jag också få hjälp hämta min bil från verkstaden och köra förbi Bilprovningen och på några minuter få godkänt för draget som reparerats efter påkörning. När man nu kunde se hur den lagade bakluckan såg ut så inser man att den f d bucklan verkligen var så påtaglig att det motiverade en reparation.

 

Under förmiddagen ringde också annan god vän och föreslog fika på stan vilket innebar att vi tillbringade tre eftermiddagstimmar på Börje Olssons med intressanta samtal.

 

Väl hemkommen för andra gången inställde sig frågan, skulle jag gå på Luleå-Brynäs på torsdag när det inget blev i tisdags?  Sagt och gjort. 2-1 till Luleå efter straffar.

for jag till idag.

 

Lite bråttom blev det att hinna med bussen för jag sov alltför länge. Var det att jag hoppade över morgonkaffet i brådskan, eller var det utmattningen efter lillebrors närvaro som yrväder som till slut tog ut sin rätt? För efter ett tag i kyrkan blev jag både ganska trött och lite yr. Bäst ge sig av hemåt innan något värre händer, tänkte jag.

 

Men innan jag valde lämna kyrkan hade jag både fått höra predikan av Tomas Lång och se dop av två invandrarungdomar

 

Efter en stunds vila kom yngre svägerska på kort besök för att å sin mans vägnar i bil lasta pappas diabilder, vilka yngre brodern nu tar hand om. Han har både mycket större hus än jag har och dessutom tycker han kanske att när han hjälpt mig få snyggt i både vardagsrum och arbetsrum så vill han rädda rummen från en massa fula kartonger.

 

Just nu är det favoritfåtöljen som gäller och Chopin i stereohögtalarna. Har just bestämt mig att äntligen lyssna igenom den serie med Klassiska kompositörer som jag fick ärva redan då pappa dog. Tar dom i bokstavsordning. Bach avklarad, efter Chopin* blir det Händel.

 

 

* men Beethoven borde väl kommit före Chopin? Har jag slarvat bort honom eller hade inte pappa serien komplett?

Åkte med vänner från Uppsala som kommit upp med flyg. Passade ju bra att få åka med dem nu när jag inte själv får köra min egen bil. Först snabbtur förbi Piteå MC & Motor där jag hade några mc-relaterade frågor att reda ut när jag nu ändå skulle få skjuts till orten där verkstaden ligger.

 

Sen besök å trevligt konditori för en kopp kaffe.

 

Därefter dagens viktiga ärende, Piteå stads kyrka för begravningsgudtjänsten för Ingegerd Moren, ledd av förre domprosten Peder Jonsson. Fina upplevelser både gudstjänst och minnesstund. Själv har jag väl inte haft så mycket direktkontakt med Ingegerd i det som varit hennes stora livsuppgifter. Men vi kände varandra väl. Hon var ju gift med min ungdomspräst Ove och de var i många år goda vänner med mina föräldrar.

 

Yngre bror och tvillingbroders hustru hade kommit från Umeå. Svägerskan återvände med buss, men brodern följde mig hem. På vägen förbi affärer för inköp av det som behövdes till trevligt kvällsfika. Under kvällen grep sig brodern även an med uppgiften att få ordning på möbleringen i mitt hus. Även om jag tvingas erkänna att jag kortvartigt känner mig lite överkörd när han direkt utbrister men där kan du ju inte ha Tv:n, och sen börjar bära omkring gungstolar och fåtöljer och ger order om hur vitrinskåp och hörnskåp ska flyttas first thing in the morning, så tvingas jag erkänna att när jag om morgonen iordningställt allt enligt order så blev det riktigt snyggt. 

 

Fortsättning med arbetsrummet. Ny plats för garderoben och lite omflyttning av bokhyllor blev resultatet. Riktigt fint det också.Tvingas för andra gången på ett halvt dygn erkänna att min yngre bror verkligen har känsla för heminredning.

 

Sedan tur till Boden och dotter med familj för avlämnande av div som jag tidigare rensat ut från olika ställen i huset.

 

Sen var det dags för brodern bege sig till helgens andra stora aktivitet för honom i Norrbotten, en kurs i Lindyhop.

 

För mig återstår bara att sitta och betänka hur fint allt blev i huset efter broderns framfart, men också knäppa händerna i bön för en familj (budet nådde mig i Piteå) som drabbats av mycket svår sjukdom. Be gärna med.

 

 

 - - - - -

 

En fotgängare kolliderade med mig och for under bilen.

 

 

Olyckshändelsen orsakades av att vägen krökte.

 

 

Motorcyklisten avled senare av skadorna han tillfogats på Danderyds sjukhus.

 

 

Vittnet kallade sig själv för gentleman men jag tror det är riktigare att kalla honom garageföreståndare.

 

 

Vid kollitionstillfället befann jag mig i sittande ställning på dr Lindgrens toalett, varför jag inte hann göra något för att avvärja skadan.

 

 

Jag tutade med bilhornet men det gick inte för att det hade blivit stulet.

 

 

Det fanns en mängd åskådare men inga vittnen.

 

 

Min fru har stortvätt på tisdagar och när jag kom tillbaka på kvällen fick jag vindrutan och två framtänder utslagna.

 

 

Jag hade kört i 40 år mär jag råkade somna vid ratten.

 

 Jag såg en gammal man med lustiga rörelser och vemodiga ögon när han studsade mot min bil.

 

Den här fotgängaren visste ju inte åt vilket håll han skull springa så jag körde på honom.

 

 

För att inte krocka med bilen framför så körde jag på fotgängaren.

 

 

Det låter konstigt men jag såg faktiskt att telefonstolpen kom närmare. Jag försökte väja undan men just då dammade den på kärran.

 

 

Min man mådde så illa att det gällde att få tag på en annan man.

 

- - - -

 

 

har det varit idag. Min pappa hävdade alltid att fars dag var ett påhitt skapat utifrån ljudlikheten med far-dagen, dvs den dag på hösten, då skörden var bärgad då drängar och pigor kunde fara från sin hittillsvarande husbonde och hade rätt låta sig städslas på annat ställe. För många män kunde det bli aktuellt att vintertid lämna jordbruket och istället arbeta som skogshuggare. Hade min far rätt? 

 

Hur som helst inleddes dagen som vanligt på söndagar med högmässa i Hertsön. Mellan 40 och 50 var vi väl, varav 5 präster. Predikant för dagen var pensionerade prästen Arne Söderström som höll en personligt präglad predikan med vittnesbörd också om hans väg till tro och till prästämbetet.

 

Efter snabbt kyrkkaffe buss till stan där äldste sonen bjöd sin far på farsdagslunch och sen drack vi kaffe på Espresso house. Efter en stunds prat tog vi buss till Örnäset och gick i bönhuset. Göran och David predikade. Ofta har jag lätt känna samhörighet med Davids sätt att predika och den glädje han många gånger utstrålar. Sen kyrkkaffe nr 2 med samtal med gamla vänner och sist buss hem.

Trettio år sedan Berlinmuren föll och därefter hela Sovjetimperiet. Det innebär att tiden efter Berlinmuren redan hunnit bli några år längre än den tid då muren stod. Tänk vad tiden går.

 

Det gör den även i (svensk-)kyrkliga sammanhang. Där brukar man ofta säga att "nu när det gått 50 år sedan vi i kyrkan fick kvinnliga präster" (= tio år sedan) och ännu mer nu när det är 60 år sedan ..."så borde väl reformens kritiker inse att loppet är kört för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. "

 

Jag säger bara: om tio år kvinnoprästreformen 70 år i svenska kyrkan, dvs den kommer då att ha uppnått samma ålder som Sovjetunionen fick innan det rasade samman....Jag säger då bara det.

 

Även här hemma har tiden gått. Det förstår jag när jag ser

allt jag under åren samlat i arbetsrummets bokhyllor och pärmar. Men nu är mycket av det på väg bort. Fortsatt regelbundna vandringar till områdets sopstation och återvinningsgård. Då och då busstur in till Kupan..

---

har vi i många år haft den ordningen i Hertsökyrkan att vi vid dubbelhelger haft andra helgdagens gudstjänt kl 18. Det är nog till stor del mitt påhitt.  Ett av skälen var att gudstjänstfirare som åkte bort över helgen skulle ha en teoretisk chans gå i hemkyrkan också om dom kom hem på eftermiddagen den andra helgdagen. Om det nånsin fungerat så vid mer än något enstaka tillfälle vet jag inte.

 

Ett annat skäl var också att i kyrkans unga år då den bara upplevdes som ett litet annex vid sidan om huvudkyrkan i Örnäset, då hade den inte komplett gudsttjänstliv alla helgdagar. När då jag, en tid efter att jag övertagit gudstjänstansvaret, började kämpa för ett komplett gudstjänstliv även i Hertsön så var det lättare få gehör för iden i dåvarande prästkollegiet om man hade gudstjänsterna på andra tider än i huvudkyrkan.

 

Idag finns ytterligare en anledning att åtminstone då och då fira mässa även på kvällstid. Vi har en återkommande gudstjänstfirare som pga handikapp har svårt komma till gudstjänst på förmiddagen. Så sönd kl 11 kommer hon mycket sällan. Men till en kvällsmässa kommer hon alltid. Så även igår kväll. 

 

Ca ett tjugotal deltagare. Men principen från Alla helgons dag gäller än: en mässa är alltid en mässa.

 

Men hur det i framtiden går med gudstänsttiderna kan jag inte svara för. Nu är det Bosse som har ansvaret.

Enligt svenska almanackan har det varit idag. En fin gudstjänstdag, tycker jag. En allhelgonadag är jag alltid i kyrkan. Men andra tycks se det på annat sätt.Det var bara knappt 20 i Hertsökyrkan idag. Var höll dom andra hus? Är det bara att dom ogillar gå i kyrkan en lördag? Eller har dom rest till sina hemorter för att lägga en blomma på en föräldragrav? Nånstans höll dom till i alla fall.

 

Nå, fler eller färre, en högmässa är aldrig fel. Idag hjälpte jag Bosse med distributionen för första gången efter stroken. Tidigare söndagar har jag avstått av rädsla att jag ska snubbla eller tappa kalken. Det gick bra idag. Men nog kände jag mig aningen osäker och samma fart som normalt var det inte.

 

Hem efter kyrkkaffet för lite mat och sen åter till Örnäsets kyrka kl18 för årets minnesgudstjänst. Mamma har ju dött i år (i morgon är det tre månader sedan). Även minnesgudstänsterna har minskat vad gäller antal deltagare. Ca 40 idag + kör och medverkande. Redan för flera år sedan då det i alla falĺ var drygt 150, tyckte man det var lite. På 90-talet var kyrkan proppfull vid minnesgudstjänsterna.

 

Beror denna utveckling på något särskilt (som vi skulle kunna göra något åt) eller är det helt enkelt bara så att den sista generation som har så pass mycket kvarvarande känsla för kyrkan att de låter den få räknas med när något ska hända i släkt och familj - den generationen är nu definitivt på väg att försvinna?

 

Kanske dags att minnas gamla tider genom att sjunga psalm 146 i gamla psalmboken Vem är den stora skaran där. Den i särklass finaste och innehållsrikaste av allhelgonapsalmer. Som av (för mig åtminstone) totalt oförklarliga skäl inte kom med i nuvarande psalmbok.

med underrubriken Politisk påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930-2018. Det är boken jag just avslutat. En rejäl tegelsten av Klas Hansson utgiven på Artos förlag.

 

Lite torr och tråkig kanske. Dels för att det är en undersökning som snarast för tankarna till akademisk avhandling, dels för att ämnet är så deprimerande: att se hur det politiska inflytandet påverkat kyrkan på ett sätt som borde vara en kyrka främmande, både organisatoriskt och innehållsligt. Lite mer av debattbok hade gjort den mer engagerande.

 

Egentligen säger den inget som jag intet redan vetat eller åtminstone anat,  men här får man en stor del av Svenska kyrkans 1900-talshistoria kronologiskt och systematiskt med fokus på kyrkomötets utveckling.

 

Några detaljer ids jag inte referera, utan nöjer mig med att återigen konstatera det jag trott i årtionden: de politiska partierna och samhälleliga ideologierna ligger som en blöt rysk pälsmössa* över kyrkan.

 

Jag upprepar det jag länge upplevt, många gånger tänkt och sannolikt tidigare uttryckt (i alla fall antytt):

 

 

 

* formulering av min f d chef, förre kyrkoherden i Nederluleå, Alf Hansson (men då syftande på helt annat sammanhang)

papper som jag under åren samlat i olika pärmar.

 

Dels gäller det sådana papper som huvudsakligen kommit mig till del genom mina engagemang bl a i Synoden och Kyrklig samling. Då handlar det om utvecklingen och skeendena ìnom svenska kyrkan. När jag snabbt tittar igenom en del av dessa föredrag och artiklar och foldrar och diskussionsunderlag, så inser jag hur mycket kompetens kyrkan förlorat då många av författarna redan ligger i graven; och hur mycket svenska kyrkan förlorat när det andliga arvet förspillts; och hur tydligt många redan för årtionden sedan anade hur illa det skulle bli - vilket det senare blev.

 

Och så har jag flera gånger tänkt det här materialet borde ju sparas till eftervärden och hållit en bunt papper i handen och funderat "kan detta verkligen vigas åt papperskorgen?" Men så har jag gång på gång sagt mig att detta finns naturligtvis sparat i riktiga arkiv som en gång kommer att vara mycket naturligare fiskevatten för framtida forskare än några privat pärmar hos en präst som aldrig blev mer än komminister i Luleå. Pärmar som vid det laget dessutom redan kommer att vara bortslängda av hans arvingar. Alltså papperskorgen!

 

Andra papper jag slängt har haft texter som utgör bibelstudier och föredrag jag själv hållit. Och det som slår mig när jag ögnar igenom dessa (oftast bara stolpar till) sådant jag sagt fr a på 80-90-talen är att jag i stort sett skulle säga detsamma nu. Det synes alltså som om jag redan tidigt i mitt prästliv kommit till grundläggande andliga insikter och teologiska åsikter som jag sedan behållit. Om detta skall räknas mig till godo för min trohet eller utgöra grund för kritik för min tröghet får andra bedöma.

 

En tredje grupp papper är brev. Mest sådana jag fått och några kopior på sådana jag skickat. Vid sidan av jul- och födelsedagshälsningar från släkt och vänner är det till stor del brev av mer eller mindre själavårdande karaktär. Därför blir det inga referat. Men det gläder givetvis ett gammalt, ännu slående, prästhjärta att få se tecken på att ens predikningar och själavård i vissa fall betytt något.

 

Innan jag slutar, något om dagen. Tvillingbror med fru var på besök. Vi möttes på stan och for gemensamt till Hertsökyrkan. Det huvudsakliga skälet var att min bror hade med sig nödvändiga handlingar, inkl fullmakter från icke närvarande syskon så vi kunde ha bouppteckningsförrättning. Då vi har en professionell revisor i kyrkvärdskollegiet är det skönt få genomföra förrättningen under hans överinseende.

 

Men före dess var det kyrkkaffe och före dess var det högmässa. Min broder assisterade Bosse i mässan och predikade dessutom. Ytterligare två mer långväga präster på besök. Så sammanlagt fem. Alla gudstjänstfirare var tillsammans nästan femtio.

 

Efter allt var klart for vi förbi kyrkogården och satte ljus och en prydnad vid pappas och mammas grav. Sedan en snabb sväng förbi mig så dom fick se hur mitt vardagsrum nu ser ut med nya (för mig) ärvda möbler. Och sist till lokal på stan för mat och sen mot Umeå för dom och hem för mig.

 

Snipp snapp snut så var söndagen slut.

går jag till kvarterets sopcontainrar eller, då och då, åker in med buss till Röda korsets Kupan med sådant jag tänker att någon annan skulle kunna ha nytta av.

 

Jag håller alltså på och storstädar och rensar i huset. Nästan döstädar skulle man kunna säga.

 

- Orkar han det? kanske någon undrar. Jo, eftersom jag  gör det precis när jag själv får lust, hur jag vill, hur länge jag vill och med vad jag vill.

 

Råkar jag ha ärende till inneförrådet och mina ögon faller på något jag kan sortera så kan jag göra det - helt oavsett vad som annars var i min  tanke. Eller om jag råkar se en bunt papper i en bokhylla kan jag plötsligt få för mig att gå igenom den bunten just nu. Men om jag på minsta sätt skulle försöka planera och i förväg bestämma att på torsdag förmiddag ska jag göra det eller det, då blir det en oöverstiglig tröskel.

 

Precis som just nu då både frukost  och morgonbön är avķlarade: jag skulle kunna gå upp i arbetsrummet och sortera på skrivbordet, eller råka fastna när jag passerer byrån i hallen och rensa i högen av div som ligger på den, eller åka in till Kupan med lite bortrensade böcker mm - eller strunta i alltihop och sitta kvar i fåtöljen och sträcka mig efter boken jag håller på med, Kyrkomöte och partipolitik. Eller inte ens det, utan bara sitta kvar i fåtöljen och titta ut genom fönstret.

 

Nu är det väl iofs en hel del människor i familj och bland vänner och arbetskamrater som sedan länge hos mig känner igen detta gör-vad-som-faller-honom-in-beteende. Med åtföljande oförmåga/ovilja planera och genomföra  något organiserat. Kan bara meddela att detta personlighetsdrag blivit extremt förstärkt efter stroken.