Biskopen var på TV

Ì söndags kväll. Svt:s lokala nyheter/norrbotten. Nyheten var att domkapitlets beslut i december att ta ifrån en präst rätten utöva sitt ämbete har överklagats. Något som iofs alla redan vetat vilka följer händelsutvecklingen på kyrkligdokumentation.nu. Men man kan jù inte begära att nyhetsredaktioner ständigt ska ha folk tillgängligt som läser i domkapìtelsarkiv.
 
Biskopen kommenterade saken och fortsatte hävda att prästen brutit mot uttalande av 2005 års kyrkomöte att inte fördöma homosexuella personer eller skuldbelägga den sexuella orienteringen.*
 
Men det som verkligen ficķ mig att börja gapskratta var när biskopen som försvar för domkapitelsbeslutet hävdade att vi är en kyrka där "alla ska veta att dom är välkomna att vara en del i svenska kyrkan oavsett tro eller sexuell läggning".
 
Men tydligen inte den som omfattar den tro som den drabbade prästen har!
 

 
* jag har redan i tidigare inlägg hävdat att jag anser att det inte av domkapitlets utredning tydligt framgår att prästen verkligen gjort detta

Två böcker

har jag läst under senaste tiden. Precis som de böcker min gamle kamrat ägnar sig åt har dom kapitel. Flera vardera. Dom är inte heller helt färska. Jag har haft dom i bokhyllan långt mer än ett decenium utan att få lnspiration och ork att läsa dem.
 
Daniel Alvunger: Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973. Utgiven 2006.
Den läste jag före jul.
 
Lennart Ahlbäck: Socialdemokratisk kyrkosyn. En studie i Socialdemokraternas kyrkopolitiska riktlinjer 1979-1996. Utgiven 2003.
Den har jag just läst. Avslutat för en dryg vecka sedan.
 
Daniel Alvunger ger först en bakgrund i vilken han även mycket intressant diskuterar hur man kan se socialdemokratin och folkhemstanken som sekulariserad lutherdom. Senare framkommer också tydligt socialdemokratins markanta avoghet mot det katolska som ses som ett hot mot det svenska och förment lutherska på ett sätt som snarast för tankarna (åtminstone mina) till dagens sverigedemokrater.
 
I avhandlingen låter han kampen inom partiet om synen på statskyrkan bli det raster genom vilket skeendena ses. Separationslinjen kallar han dem som ville kämpa för att snarast skilja kyrka och stat. Anpassnningslinjens företrädare var de som (tills vidare) ville behålla statskyrkosystemet för att kunna förändra kyrkan i - ur socialdemokratisk synvinkel - önskvärd riktning. Och det önskvärda är att kyrkan ska vara (bli) en öppen, demokratisk, folkkyrka.
 
I nästa bok, av Lennart Ahlbäck, som behandlar kyrkopolitiska riktlinjer (dvs vilka mål som (s)- ledamöter i kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte skall sträva mot) där återkommer de tre begreppen öppen, demokratisk och folkkyrka så många gånger att man till slut blir proppmätt.
 
De tre begreppen ställs tydligt i motsats till det socialdemokraterna inte vill se, dvs elitkyrka eller prästkyrka. Någon tydlig beskrivning av vad dessa hemska kyrkotyper i praktiken är ges dock inte, även om det fler gånger framskymtar att högkyrklighet upplevs som den kanske tydligaste  fienden. Det blir dock tydligt att socialdemokrater ofta inte har riktigt klart för sig vad det begreppet egentligen betyder och i praktiken står för. För mig framstår det snarast som att alla dessa fiendebilder är den inomkyrkliga varianten av skrämma med högerspöket.
 
Det intryck jag får - och jag erkänner: med den förförståelse jag har - när jag läser dessa böcker är att kyrkan av socialdemokraterna i praktiken uppfattas vara de anställda och de förtroendevalda. Och denna kyrka synes nästan existera av sig själv och det därför bara är socialdemokraternas uppgift att styra och påverka denna kyrka i önskvärd riktning. Men vad kyrkan är "i sig själv" (för att använda ett modeuttryck) och vad det är som skapar en kyrka (ordet och sakramenten) och vad som bär kyrkan och får den att ta synlig gestalt (ett troende, gudstjänstfirande kyrkfolk) om detta finns i princip ingenting. När det talas om ungdomsarbete är betoningen mer på demokratisk fostran än tro på Jesus. När mission (i andra länder) omtalas ligger fokus på att hjälpa människor skapa demokratiska strukturer. I sin iver plädera för att kyrkan ska vara öppen för alla - även icke-trooende - så ställer sig (s) i en position där troende människor och regelbundna gudstjänstfirare snarare blir främlingar. 
 
På det hela taget ska kyrkan vara en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Något tydligt uttryck för att socialdemokratiska kyrkopolitiker i sina roller i kyrkans beslutsorgan sķulle ha någon kallelse att tro och driva något som är unikt för kyrkan eller radikalt annorlunda än det (s)-politiker driver i kommuner och riksdag - det finns inte.
 
Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att socialdemokratin i allt väsentligt velat driva kyrkan i helt annan riktning än jag själv hade önskat
 
Återstår då den fråga som min gamle kamrat ställde i en kommentar till ett tidigare inlägg av mig på denna ringa blogg: har socialdemokratin varit värre än de borgerliga partierna när det gäller politiseringens följder för kyrkan?
 
Mitt svar: jämförelsematerial saknas i dessa böcker då de bara behandlar socialdemokratisk kyrkopolitik. Boken om borgerlig kyrkopolitik under 100 år verkar fortfarande vara oskriven. Enligt principen den som sa de han var det så är det kanske min gamle kamrat själv som ska känna kallelsen. Gäller väl bara då att få den bräkande geten hålla tyst och inte störa. (Men eftersom jag vid flera tillfällen uttryckt uppskattning för min gamle kamrats exegetiska skriverier blir det ju en koflikt inom mig vad jag skall önska.)

Jag tog en promenad i morse

och den blev både längre och tog längre tid än jag från början avsett. Alltså blev det stressigt hinna till bussen. Alltså skippade jag förmiddagsgudstjänst och beslöt gå till Porsökyrkan kl 17. Mässan leddes av Magnus Lindh. Inget fel i predikan även om han gärna fått hålla på ett tag till.
 
Sedan jag sist var där hade vissa ommöbleringar skett. Orgeln hade flyttats men ännu inte helt iordningställts så det blev bara pianokomp till psalmerna. Dessutom hade bänkarna befriats från den snedställning dom haft i många år och stod nu åter i traditionell bussmodell. Klart bättre, enligt min ringa mening.
 
Under gudstjänsten hände något dramatiskt. En äldre man sjönk plötsligt ihop och då han var helt okontaktbar ringde vaktmästaren på ambulans. Lite instruktion om vad vi skulle ta oss till fick vi från larmcentralen. Ett tag trodde vi att hjärt-lungräddning skulle behövas men då kände vi hans puls igen och märkte att han andades.
 
Som alltid i liknande situationer kändes det tryggt när sjukvårdspersonal anlänt. Efter en stund hade mannen piggnat till så mycket att han med stöd kunde resa sig från kyrkbänken och sätta sig på båren. Nu var det lägligt att kyrkbänkarna inte längre är fastskruvade i golvet utan kunde dras från varandra och bereda plats för båren. 
 
Under tiden då allt detta pågick blev det givetvis avbrott i mässan. Men sen fortsatte vi där vi avbrutit. Samma liturgi som senast. Och nu när jag upplever den för andra gången på två veckor så känner jag att de flerfaldiga alternativ ur nya handboken som används absolut inte är tillgägligare än mer traditionella varianter. Textmässigt är de nya inslagen oftast betydligt tunnare och mindre bibliskt förankrade. För att nu ta en enkel sak: att efter GT-texten säga Så lyder Bibelns ord istället för det hittills invanda Så lyder Herrens ord innebär ju dels att man fjärmar sig från profeternas Så säger Herren och när man dessutom vet att den ändringen är betingad av en önskan undvika ordet Herren vilket anses vara patriarkalt, då blir det hela bara löjligare. Texten till O Guds Lamm är ju platt som en pannkaka. Melodimässigt är det ofta svårare, fr a Lovsången. Att sjunga Per Harlings Du är helig du är hel kan väl vara kul på ett ungdomsläger med minst hundra ungdomar vars sång leds av 3-4 gitarrer,  men som stående alternativ i en vanlig hemmaförsamlings nattvardsliturgi...?
 
En massa små extragester och instruktionsord - fr a om när man ska sitta eller stå - är också helt onödiga. Våga lita på att det finns tillräckligt många som vet hur dom ska göra! Risken är annars att även de vana gudstjänstfirarna till sist tappar sin frimodighet och inte vågar något utan tillsägelse från prästen.
 
 Nu ska ingen tro att jag med dessa ord vill kritisera just personal i Porsökyrkan i synnerhet eller i Nederluleå församling i allmänhet, nej, detta är synpunkter jag framfört i årtionden i de sammanhang där  jag verkat så fort handboksrevisioner eller liturgi kommit på tal.
 
Vad är det då som trots allt lockar mig dit, när jag nu verkar så kritisk?
1. Det är min "hemkyrka". Den ligger bara 1 km från mitt hem. Kan jämföras med Hertsökyrkan som ligger ca 1 mil bort
 
2. Jag har alltid haft Porsökyrkan kär sedan jag själv var distriktspräst där på 80-talet (och det var skälet till att vi en gång flyttade från Stadsön till Porsön).
 
3. Jag känner fortfarande ett antal människor som går där.
 
Så var det med det. Men kommande söndag blir det Hertsökyrkan. Kl 18 dock.

Dubbelhelg

har det varit i ock med att Trettondedagen ligger på måndag i år. 
 
Söndagen var jag uppe i Mamberget. Ja, jag åkte upp med tåg redan lördag kväll. Söndag firade kh Mats sin sista högmässa i Allhelgonakyrkan. Lite vemodigt kändes det även för mig som varit där många gånger när jag hälsat på under åren och även predikat ett flertal gånger i Malmbergets kyrka. Men allt har sin ände och korven den har två. Trevliga människor också som det varit roligt att lära känna. 
 
Två vänner från Boden som kommit med tåg söndag f m deltog också. Efter kyrkkaffet gick vi tillsammans till prästgården och grattade kyrkoherden på 65-årsdagen. 
 
När vi tre gäster från kustregionen sedan enats om vilket tåg vi skulle ta hem blev det biljettbeställning. Då fick jag lära mig vilken liten dialogruta man ska klicka på för att få fram alternativet pensionär. Undrar hur många hundringar jag ovetandes skänkt till SJ och Norrtåg efter min 65-årsdag genom att missa det? Men det är dom väl unnt, så kanske vi får ha kvar våra norrlandståg. 
 
Hade man varit kvar i malmfältten idag hade man kunnat deltaga i kyrkoherdens officiella avskedspredikan från pastoratet i Gällivare kyrka. Men Malmberget fick räcka. Det är ju där vi på allvar upplevt att Mats varit kyrkoherde.  Att han de sista åren blev kyrkoherde även över nya storpastoratet får vi se bara som en nödvändig följd av pastoratsregleringen.
 
På hemmaplan Trettondedagen således. Alltså blev det högmässa i min vanliga kyrka. Samma präst som vanligt. Samma liturgi som vanligt. Och predikan i samma stil som vanligt. Inget tjafs således.* Det är därför man trivs så bra där. Trevligt även vid det improviserade kyrkkaffet. 
 
Skjuts med en av kyrkobesökarna sen för snabbesök hos dotter på Mjölkudden. Buss hemåt sen och snabbesök in på Kvarterspizzerian och affären innan sista promenaden hem till favoritfåtöljen
 

 
* jo ett. Tvingas erkänna att jag aldrig förstått budskapet i Gläns över sjö och strand. Särskilt tredje versens hindrande och glindrande fängsel och stängsel låter ju som taget ur en revy av Povel Ramel  

Nu gäller det att skriva nåt om avkragningen

igen. Eller åtminstone med anledning av avkragningen. För varje gång jag gjort något av detta under sista tiden har besökstalet på bloggen stigit till över 150 per dag. 
 
Men frågan är vad jag skall skriva? Beslutet är kommenterat. Överklagan likaså. Att bara upprepa sig lockar inte. Jag tvingas ändå igen ge uttryck både för min förvåning och min irritation över att en präst förlorar ämbetet bara för att hon i frågor som - idag! - möjligen kan upplevas kontroversiella, uttrycker ståndpunkter som präster uttryckt i århundraden utan att någon höjt det minsta ens på ena ögonbrynet.
 
Jag har uttryckt det förr, och gör det igen:
För några årtionden sedan var den stora striden i kyrkan om det riktiga med kvinnor som präster. En  ordningsfråga - bara! - ansåg vissa. Inte så viktig allltså. Varför bråka om det? Men likväl ytterst angeläget för kyrkoledning och politiker att från alla positioner med något väsentligt inflytande i kyrkan avlägsna alla som på minsta sätt kunde uppfattas ha kv*nn*pr*stm*tst*nd*r-sympatier.
 
Nu en etisk fråga.Vigsel av par av samma kön och därmed sammanhängande frågor.*
 
Min absoluta prognos är att nästa stora stridsfråga i kyrkan/samhället kommer att handla om det mest centrala i tron. Jesus som enda Vägen. Frågan är bara, blir det domkapitel eller samhälleliga domstolar som kommer att döma dem som kommer att anses diskriminera andra religiösa företrädare genom att hävda att "Jesus är en säkrare väg till Gud än Mohammed". (Den fråga som nuvarande ärkebiskop inte förmådde svara tydligt på, som bekant).
 
Ser du mönstret? Alla som i någon fråga (vilken som helst) genom sin bekännelse eller sitt handlande ger uttryck för att det finns en levande Gud vars ord har auktoritet och ska åtlydas  - dom ska drivas bort och tystas.
 
Och fastnar man inte i första nätet, så fastnar man i andra (vilket fallet med den nu avkragade visar) eller tredje. Så anpassning i det tidigare (modell EFS) är för framtiden ingen utväg om man i längden vill ha något kvar. ***
 
Vik ej från Kristi kors, det är
För världen dårskap blott.
Men åt Guds trogna det beskär
En oförgänglig lott
 

 
* även abortfrågan kan räknas hit. Men den har inte varit lika tydlig som inomkyrklig stridsfråga. Men mer i den världsliga politiken. Den partiledare eller riksdagsledamot som på minsta sätt knystar om ringaste tvivel på nuvarande svenska abortlag blir ju hudflängd på nolltid
 
"" kanske kommer frågan att möta på det viset att kristna föräldrar anses utsätta sin barn för otillbörligt tvång när de vill lära dem tro på Jesus
 
*** och det kan inte hjälpas att jag personligen tycker det är extra sorgligt se prästvigda kvinnor drabbas, vilka - enligt mitt sett att se - i bästa avsikt, men med för "tunn" ämbets- och kyrkosyn, gått på linjen att ansluta sig till officiell hållning i ämbetsfrågan men valt att utifrån låg- eller frikyrklig bakgrund försökt - och personligen ofta lyckats med - att stå fast i övriga frågor gällande bibelsyn, äktenskapet, försoningen mm.

Nytt år

Man får väl börja med att önska kära läsarna ett gott sådant.
 
Nyårsaftonen firade jag i Hertsökyrkan. Vi hade knytkalas på kvällen. Ca tjugo deltagare. Trevlig kväll. Hemskjutsad av arbetskamrat först ett tag efter tolvslaget.
 
Alltså blev det sovmorgon idag. Alltså hade jag nytta av den ordning jag själv infört, att ha högmässan Nyårsdagen på kvällen. Men innan det var dags att fara hann jag ringa min gamle kamrat och surra en knapp timme om domkaptelsärendet. Vì var helt eniga om att överklagandet var mycket gedignare än själva beslutet. När jag senare tog buss mot kyrkan hoppade äldste sonen på vid Örnäsrondellen, så vi fick säĺlskap med varandra till mässan. Bosse följde vår något förkortade ordning men lyckades ändå få mässan att ta 1 tim och 27 minuter. Ungefär lika många deltagare som kvällen innan.

Sopa golvet med avkragningen

Det är vad som kommer i tanken när man tar del av den överklagan av domkapitlets avkragningsbeslut som inlämnats av advokat Andreas Stenkar Karlgren. 
 
När man läser överklagan och jämför med domkapitelsbeslutet så inser man vilket "tunnt" och grundlöst beslut domkapitlet producerat. Det är fantastiskt läsa vad en kompetent och kunnig advokat skriver. Kunnig både i det juridiska och i kyrkans tro, bekännelse och lära.
 
Läs själv på Kyrklig dokumentation.
-------
Jag tänkte först ge detta inlägg rubriken Samtal med domprosten om avkragningen eftersom Bosse och jag träffade henne idag. Men efter genomläsning av överklagan fick jag osökt chans till ännu mer publikdragande rubrik.
 
Det var Bosse som bokat möte med domprosten  och sen föreslog att jag skulle följa med. "Hon fattar ju att jag ändå berättar allt för dig". När Charlott godkänt att även jag kom med så gjorde jag det. 
 
Domprosten ville inte säga så mycket mer än det som kan läsas i protokollet. Och om ärendet är korrekt handlagt så ska ju allt som på minsta sätt ligger till grund för beslutet finnas med i beslutstexten.
 
Alltå blev det mest Bosse och jag som fick bekänna vår tro i ärendet:
 
- genom detta beslut så fjärmar sig svenska kyrkan från det som varit Kyrkans tro. (Bosse)
 
- så som den drabbade prästen, enligt redogörelse har undervisat, så har jag (innehållsligt, men med mina ord) undervisat konfirmander många gånger. (Tobbe)
 
- jag vet inte om jag längre vågar ha konfirmander. (Bosse)
 
- det här domkapitelsbeslutet ger uttryck för en helt annan syn på saken (vad man som präst har rätt att säga i undervisningssituationer) än det som förre biskopen (Hans Stiglund) sa när vi (Bosse och jag) talade med honom senhösten 2009 efter kyrkomötets beslut om att tillåta vigsel av par av samma kön. (Tobbe)
 

Årets sista söndag

är det fortfarande i några timmar. Söndagen efter Jul. Högmässa i sedvanlig kyrka. Bosse celebrerade och predikade. Jag hjälpte honom. Denna gång även med dukning av altaret. Något jag hittills inte vågat av rädsla att fumla med högerhanden och råka slå omkull kalken. Men allt gick bra.
 
Efter kyrkkaffet tog jag buss och besökte näst äldsta dottern på Mjölkudden.
 
När jag några timmar senare åkte därifrån beslöt jag att kliva av bussen fem hållplatser tidigare än normalt föŕ att få lite längre promenad sista biten. När jag då passerade Porsökyrkan insåg jag att här ska det strax bli gudstänst. Då beslöt jag på stående fot övervara gudstjänsten i den kyrka där jag var distrikspräst åtta år på 80-talet. Det är inte första besöket i Porsökyrkan sedan jag lämnade tjänsten där. Särskilt under de två läsår då jag var Studentpräst så var fortfarande gudstjänstlivet i Porsökyrkan min hemförsamling. Även någon period senare gick jag regelbundet på veckomässor där.
 
Under årens lopp har det blivit påtagliga förändringar sedan "min tid". Vissa rum har delats och blivit kontor. Ombyggnad och helt ny möblering på kyrktorget. Även i själva kyrksalen har stor förnyelse skett. Om det blivit bättre? Ni vet ju hur fast jag vanligen är i principen bättre förr! Annorlunda har det även blivit med högmässoliturgin som följde div nya alternativ ur senaste handboken.* Både gudstjänstens längd och antalet gudstjäntfirare var ungefär häften jämfört med Hertsön på förmiddagen.
 
Men roligt var det att återse sin gamla kyrka. Också jätteroligt återse dagens kyrkvärd, som var en av de tjänstgörande kyrkvärdarna redan på 80-talet.
- Finns det någon pensionsålder för kyrkvärdar, frågade hon.
-Nej, inte så länge man klarar sina uppgifter, sa jag.
 
Även en glädje återse en av mina vuxenkonfirmander från 80-talet. En glädje som tydligen var ömsesdig. Att även några personer till var där vilka jag oftast träffar i Hertsökyrkan, blir ju en ren bonus.
 

 
* vilken i Hertsökyrkan ännu inte lyckats komma ur sin roll som dammsamlare i en sakristi- bokhylla

Julefrid

Hur blev det med den kan man undra? Åtskilliga är de vänner och släktingar och trossyskon som utbrustit i ungefär ja nu blev julfriden förstörd när dom sista veckan före jul tagit del av nyheten om Luleå domkapitels beslut att skilja en präst i norrbotten från hennes prästämbete.
 
Då jag senaste dagar läst igenom domkapitelsbeslutet en gång till och skummat igenom centrala delar flera gånger, så kan jag ännu mer absolut inte begripa vad "i alla fridens tider" * det är som skulle göra det nödvändigt skilja denna (för mig, hittills okända) prästkollega från rätten att vara präst.
 
Att försöka ordagrant återge exakt vad prästen sa tror jag blir svårt. De ord som påstås ha använts skiljer sig  på flera punkter i de olika konfirmandernas redogörelser.  Men om man försöker sila fram det centrala i konfirmandernas minnen tillsammans med prästens och hjälpledarens redogörelser så står jag fast vid min tidigare uttryckta uppfattning: detta skulle jag själv, rent innehållsmässigt, kunnat säga. Och enligt denna grundmall har stora delar av landets prästerskap undervisat konfirmander i årtionden.
 
Så frågan till domkapitlet och biskopen blir:
Vad är problemet?
 
Men inlägget skulle ju handla om julfriden (och julglädjen). Nej, den försvann inte. För mig är det viktigaste att få fira ordentlig högmässa på Juldagen. Då är julhelgen räddad.
 
Julafton hade jag besök av två av de äldre barnen (barnen? 38 och 36 år gamla). Annandagen tog äldste son och jag tåg till Umeå där vi hade mycket trevligt julkalas tillsammans med bröders familjer inkl barnbarn, svärsöner och söners flickvänner. Då en av yngre broders söner har flickvän fr Canada och de unga tu avser gifta sig därstädes i februari ordnade min yngre bror ett spex i form av repetition inför bröllopet. Givetvis innehöll repetitionen allt som hör en bröllopsfest till. Bl a en nyskriven visa Lindahl och Mandy Pipher, vilken vi sjöng under högljudda skratt (melodi Fritjoff och Carmencita). Min tvillingbror (som har vana efter att ha gift bort tre döttrar) fick vikariera för brudens far och hålla första talet. Givetvis fick blivande brudparet tillsammans skära upp första tårtbiten.
 
När närvarande barnbarn (7 st) började bli trötta och disken var klar avslutades festen. För min och sonens del blev det efterfest hos yngre bror. Sonen tog tåg hem direkt på morgonen dagen efter. Själv stannade jag en natt till och kunde besöka mina båda bröder med familjer ännu en gång. Roligt var det också att hos tvillingbrodern träffa goda vänner från Vännäs som tittade in på kort besök.
 
Har dessa givande och glada händelser varit tillräckliga för att hålla den domkapitelsskapade ofriden på behörigt avstånd? Givetvis! Men när som helst kan vi på ett ögonblick återvända till den s k kyrkliga verkligheten. Och då utbristet vi:
 
Vad menar domkapitlet?
 

 
* ett av min pappas favorituttryck

Fröjdas vart sinne, julen är inne

Med den psalmen avsutade vi dagens högmässa i Hertsökyrkan. Bosse ledde mässan och jag hjälpte honom med distributionen och predikade därtill. Första predikouppgiften här i stan sedan jag lämnade tjänsten för drygt ett halvår sedan.
 
Eftersom min gamle kamrat flera gånger föreslagit att jag borde lägga ut predikningar på bloggen så ska jag denna gång gå honom till mötes. "Det är ändå jul" som Musse pigg säger när han upptäcker ekorrarna i julgranen. Och på jul ska man vara snäll. Något komplett manus i min gamle kamrats anda blir det dock inte. Från det här hållet blir det max några stolpar. Dispositionen kom jag på när jag gick till bussen ca 9.15 och nödvändiga anteckningar gjorde jag i sakristian ca en timme senare.
 
Håll till godo.
 
Inledning om de två olika födelseberättelerna i nya testamentet. Lukas' variant (= det vanliga julevangeliet) som tillsammans med bebådelsen, Marias besök hos Elisabeth, Johannes döparens födelse mm kan sägas vara allt sett mest ur Marias perspektiv.
 
Sen Matteus variant (dagens predikotext) som tillsammans med berättelserna om "de vise männen", flykten till Egypten mm snarast är skeendet ur Josefs perspektiv.
 
Eftersom Josef tenderar hamna lite i bakgrunden när vi talar om händelserna kring Jesu födelse,  så ska vi idag stanna upp inför Josef och se hur han på tre sätt kan vara föredömlig.
 
1. Han försökte i det yttre, borgerliga livet leva rättfärdigt. Eftersom han ville skilja sig i hemlighet och därmed undvika att utsätt Maria för (onödig) vanära.
 
Så bör även vi sträva att följa det borgerliga samhällets lagar och även undvika att hantera personliga motgångar och besvikelser offentligt.
 
2. Han tog sin hustru till sig. Hon som också blev mor åt den Välsignade.
Så bör vi på samma sätt ta den blivande modern - kyrkan - till oss. Hon som genom nådens medel - ord och sakrament - föder Kristus hos oss och i oss.
 
Det finns ingen genväg till Kristus som går vid sidan av kyrkan och nådemedlen.
 
3. Han lydde Guds ord. Det ord som i 700 år legat i profeten Jesajas ord om den kommande Immanuel (Gud med oss) när han enligt ängelns befallning gav barnet namnet Jesus (Herren är frälsning/Herren frälsar). Det är när Herren frälser som Gud är med oss.
 
Så bör även vi lyda ordet. Och även för oss kan det ord som alltid funnits där, en dag, genom en "ängels" ord, plötsligt få liv och bli till konkret hjälp, vägledning, uppmuntran

God Jul

Alla kära läsare önskas en riktigt god och välsignad julhelg!

Vart är kyrkan på väg?

Den frågan tvingas man ställa sig efter att ha tagit del av nyheten om Luleå domkapitels "avkragning" av en präst* efter anmälan från konfirmandföräldrar av prästens yttranden i samband med undervisning på ett konfirmandläger i somras. Vid undervisningen om sex och samlevnad - och som svar på direkt fråga från en konfirmand - har prästen yttrat sig på ett sätt som enligt domkapitlet inte är i enlighet med svenska kyrkans uppfattning.
 
Efter att ha läst domkapitelsprotokollet (24 sid) ansluter jag mig helt till det som Elisabeth Sandlund på tidningen Dagens ledarsida skriver, att innehållsligt finns det knappast något i prästens undervisning som inte också åtskilliga präster i svenska kyrkan skulle kunna säga.
 
När jag läser hela ärendet och domkapitlets överväganden och beslut så upplever jag att hela saken till slut kokar ner i att prästen anses ha brutit mot det som svenska kyrkan uttalade 2005 då beslutet togs om välsignelse av ingånget partnerskap, att det är "uteslutet fördöma den homosexuella personen eller skuldbelägga den sexuella orienteringen".
 
Att prästen verkligen skulle gjort detta tycker jag inte tydligt framgår av domkapitlets redogörelse av ärendet.
 
När det sedan gäller beslut om påföjden (att det blir "avkragning" istället för de mildare varianterna "erinran" respektive "tre års prövotid") så är det ju uppenbart att prästens hänvisning till sin tro på bibeln, och domkapitlets bedömning att hon knappast kan förväntas ändra uppfattning, blir det som till sist avgör påföljden.
 
Hur detta stämmer överens med det som några gånger framskymtar i domkapitlets överväganden, att det i luthersk tradition finns olika uppfattningar om bibelsyn och inom svenska kyrkan olika hållningar ifråga om sexualitet - något som domkapitlet synes bejaka - det blir, minst sagt, ytterst svårförståeligt.
 
 Bortsett från att det är helt omöjligt att i skriven text uppfatta vad som förmedlats i tonfall och kroppsspråk (= större delen av budskapet, som bekant) så måste jag säga att enligt det som refererats av konfirmander, hjälpledare och prästen själv om den aktuella konfirmandlektionen, så har jag ytterst svårt att se att inte jag och de flesta präster som jag känner andlig samhörighet med (både kvinnor och män) i allt väsentligt skulle kunna uttrycka oss på samma sätt.
 
Men om det i själva verket är attityd och bemötande som upplevts problematiskt mer än uttalade åsikter då är ju förlust av rätten att utöva prästämbetet (s k "avkragning) ett alldeles för hårt straff. Ett milt biskopligt samtal ("erinran") vore mer på sin plats, eventuellt i kombination med tre års prövotid.
 
 Att det även läggs prästen till last att hon skulle avvikit från svenska kyrkans hållning när hon inte vill ansluta sig till utvecklingsläran utan talar för tanken på gudomlig skapelse - det blir ju bara ännu mer anmärkningsvärt. Men den frågan lämnar jag eftersom det helt skulle spränga ramarna för syftet med detta inlägg.**
 

 
* eftersom både Text-TV och Dagen råkat kalla den drabbade prästen för "han" - något som i vissa fall skedde redan i somras när domkapitelsanmälan mot prästen blev massmedialt omtalad - och jag skrivit till båda och begärt rättelse; meddelas kära läsarna härmed att den drabbade prästen är kvinna! (Eftersom jag läst domkapitelsprotokollet så vet jag namnet).
 
Redan i somras fick jag av kollega (som jag då uppfattade som säker på sin sak) "veta" vem den aktuella prästen skulle vara. Den uppgiften kan jag ha vidarefört enskilt till 2-3 personer. Men det visar sig att den uppgiften var fel. Så om ni som i somras fick "veta" något av mig om detta, själva spridit det vidare, så ber jag er, så långt möjligt, rentvå en oskyldig kollega. Och jag  beklagar djupt om jag bidragit till osant ryktes uppkomst.
 
** utan vidare kan jag deklarera att inte heller jag "tror på utvecklingsläran"- i vart fall inte i den enkla och schematiska form som den ofta får i skolans biologiundervisning.
 
Uppvuxen som jag är i ett kristet hem med naturvetenskapligt intresserad civilingenjör som pappa, så har jag ända sedan ungdomen varit medveten om att alltför enkla varianter av både biblisk skapelsetro och tron på utveckling, mycket väl kan behöva problematiseras. Något som jag tror att Luleå domkapitel tyvärr saknar resurser för - både vad gäller teologisk och naturvetenskaplig kompetens och nödvändig avslappnad samtalsmiljö.

Snart kan vi ha prästmöte

här i huset.
 
Hela hösten har jag haft en ung präst som  hyresgäst. Han vidareutbildar sig på Universitetet* härstädes. Under  vårterminen kanske jag hyr ut mitt andra lediga rum till annan präst som också kommer vara i staden i vidareutbildningssyfte. Dock ej på samma läroanstalt. Till detta kommer att jag under några dagar i januari tar emot ytterligare en präst söderifrån när han besöker närbelagna läroanstalten i tentamenssyfte.
 
Om vi väljer exakt rätt dag skulle vi ju kunna fira mässa vid mitt husaltare med fyra koncelebrerande präster.
 

* det tar alltid emot stt säga (Tekniska) universitetet om det som vi Lulebor i nästen 50 år kallat Högskolan

Andra söndagen i Advent

Hela helgen har jag varit i Gällivare-Malmberget. Åkte upp med tåg i fredags kväll. Roligt vara tillbaka. Först för att det är pastoratet där jag skulle vikarierat på halvtid hela hösten om inte en liten stroke kommit emellan. För det andra för att jag under många år haft traditionen hälsa på min gamle vän och tidigare kollega hr kyrkoherden. Och ska man hinna det igen så var det bråttom eftersom han går i pension i början av nästa år.
 
Vid tidigare besök har vi ofta gått ut på en rejäl promenad och sett hur det omtalade staketet hela tiden flyttas när rasriskområdet brer ut sig och allt fler bostäder töms och rivs eller i vissa fall flyttas. Deprimerande har det redan tidigare varit att se. Men nu var det ju ännu värre. Hela centrum tömt, alla affärer stängda, och staketet hindrar numera nästan alla promenader där vi tidigare år många gånger gått.
 
Och märkligt blir det att betänka att hittillsvarande centrum i Malmberget flyttades och byggdes upp på nuvarande område så sent som 60-70-talet -- inklusive kyrkan som flyttades 1974 - och då ansågs att allt detta skulle ligga helt utanför framtida rasriskområdet. Ack vad man bedrog sig. Inom några år lär kyrkan vara flyttad en gång till. Men denna gång finns inte så mycket av Malmberget kvar dit kyrkan skulle kunna flyttas. Så nu blir det enligt plan Koskullskulle dit redan en hel del hus från gamla Malmberget flyttats.
 
Lördagen höll syföreningen i Gällivare julmarknad. Precis passande så kunde man förse sig med lite fikabröd inför julhelgen. På aftonen konsert i Malmbergets kyrka. Idag predikade jag i Malmbergets kyrka, precis den söndagen som skulle varit min sista tjänstgöringsdag i pastoratet om jag vikarierat som tidigare planerat. Gick bra hjälpa till i distributionen också även om jag fortfarande är lite vinglig i rörelserna. I församlingshemmet där det bjöds på kyrkkaffe fanns ett bord med diverse kvarvarande från  tidigare försäljning även där så då gick det förse sig med fina ljus.
 
Under eftermiddagen besökte vi västlaestadianska bönhuset i Gällivare. Tyvärr hann vi inte stanna på kaffe denna gång. Men människorna är alla väldigt trevliga och välkomnande. Gudstjänsten innehöll naturligtvis läst predikan av Laestadius som vanligt, sen predikan av Ulf Bolsöy. En av de västlaestadianska predikanter som jag tror att jag aldrig hört förr. Innerlig och angelägen predikan. Flera gånger vände han sig särskilt till barnen på ett enkelt sätt så det kändes nästan lite som familjegudstjänst. Men allvar saknades inte. Med hänvisning till det som sagts i tidigare uppläst predikan av Laestadius talade han om det allvarliga läget för kristna i vårt samhälle; tydliga tecken finns på att kristna riskerar bli alltmer trängda i den tid som nu är.
 
Innan det blev dags att bli skjutsad till tåget hann vi infinna oss i Allhelgonakyrkan (Malmberget) för konsert även söndag kväll. Sammanlagt innehållsrik och givande helg.

Första söndagen

i advent. OBS! Inte första advent som de flesta numera uttrycker sig.
 
Var befinner man sig en sådan högtidsdag? I högmässan. I kyrkan givetvis. Och ni vet naturligtvis vilken, eller hur? Men efter 66 levnadsår under vilka jag besökt kyrkan denna söndag nästan alla år (varav säkert ca 30-35 ggr som tjänstgörande) så tvingas jag erkänna att Voglers Hosianna inte längre fyller mig med riktigt samma känsla som förr. Men sanningen kvarstår ändå, en mässa är alltid en mässa.
 
Jag hjälpte Bosse med distributionen. Yttterligare en präst närvarande i gudstjänsten med större delen av sin familj. En kär kollega. Och det slår mig att första gången han och jag möttes öga mot öga, efter en tids mailväxling, var just i - Hertsökyrkan. Men vilket år var det?
 
Nu är det 2019. En femtedel av seklet har alltså snart runnit iväg. Av det egna livet är det väl statistiskt snarare en femtedel som är kvar. Bäst att skynda sig om man vill hinna något.

RSS 2.0