Böcker har jag inte läst mycket av på ett tag
Nej, det har blivit annat så här under sommaren. Förra veckan var äldste sonen här - hans sista semestervecka- och vi rensade sly och vass och högt gräs nedanför tomten. Någon dag, när jag hade ärende upp på vinden fick jag ett s k ryck och tog ner några kassar och lådor med leksaker och böcker som är kvar sen barnens tid. Det mesta betraktar man väl som yngste sonens, men mycket hade han ärvt från äldre syskon. Det sorterades i fyra högar: Kronan brännbart (det mesta), Kronan metallskrot, Kronan för återbruk och sparas (mest böcker vilka äldsta dottern ville ha, hon har ju barn i rätt ålder. En annan sak jag ägnat mig åt är sorterande av fotografier. Nästan 100 filmer (× 36 bilder,) har legat kvar i sina - mestadels - Extra film kuvert täckande tiden 1991 fram till dess kameran slutade fungera och det blev foto med smartphone istället.
Dessa osorterade kort har förvarats i den stora skänk som vi för många år sedan, via mamma, ärvde från morfar och mormor. För några år sedan övertogs den av äldsta dottern och korten hamnade då i pappers- (OBS! jag har Greta på axeln)-kassar och jag tänkte nu
ska dom äntligen sorteras = de flesta slängs men några sätts i album.
ska dom äntligen sorteras = de flesta slängs men några sätts i album.
Men blev det gjort? Men då dotter med familj nu flyttat till Stockholm ville dom inte ta med skänken. Alltså hit igen. Och nu passar den bättre - av skäl som den dom vill göra ett besök kan bli undervisad om. Men korten ska inte osorterade in i den igen. Alltså fotosortering. Och allt detta bara för att jag skulle informera kära läsarna om varför jag inte läst böcker.
Men nu har jag just avslutat en.
Kyrka här och nu (aKFs årsbok 2019. Artos.
Den blev jag informerad om i en av Dag Sandahls dagsländor (i praktiken en blogg som publiceras på Kyrklig Samlings hemsida). Jag beställde den på stört.(Kära läsarna noterar nu attt jag med dessa ord inte rekommenderar någon blogg av Dag Sandahl. Sånt kan man nämligen, om jag inte missminner mig, bli domkapitelsanmäld för). Jag bara berättar att Dags ord inspirerade mig till ett köp.
I mitt bibliotek har jag nog åtskilliga aKF-årsböcker, men många olästa. Så icke denna. Intressant och givande läsning. Artiklar om den kyrkliga förnyelsens historia, allt från de första pionjärerna som för 100 år sedan for till England och lät sig inspireras av kyrkolivet där.
Lars B Stenström skriver intressant om Den kyrkliga överbyggnaden och det egentliga kyrkolivet. Och många fler artiklar
Men den artikel som grep mig mest var nog Josef Edebol: Kristen moral - utmanad och utmanande.
Författaren börjar med att berätta om ett föredrag han åhört av en präst som uttryckte att vår bild av hierarki i skapelsen - Gud, människan, däggdjuren, lägre varelser, växtligheten, döda ting - måste upphävas. Nu har allt levande lika värde. När han sedan kom i samspråk med talaren ifrågasatte han orden om allt levandes lika värde:
- I morse innan jag for hemifrån kysste jag min fru och till lunch åt jag sallad. Om du har rätt (allt levande har samma värde) kunde jag lika gärna ha ätit min fru och kysst salladen.
Sedan visar han på hur vårt språk alltmer upplöses och hur gamla etablerade kristna ord som följt oss i generationer sakta töms på sitt innehåll. Mycket läsvärt.
Mycket annat också läs- och tänkvärt. Men jag stannar här annars kan jag ju av misstag råka rekommendera något av Dag Sandahls två kapitel i boken. Och någon mer domkapìtelsanmälan vill jag, som sagt, inte råka ut för.
Nu börjar roliga tiden
- för en amatörastronom, vill säga.
Precis vid midnatt gick jag ut (gjorde det igår också men då var det mulet.) Direkt såg jag över grannhuset en stjärna jag inte var beredd på, men som jag tolkar som Arcturus. Nog var Arcturus en stjärna jag under barndomen ofta hört pappa nämna, men att den skulle var synlig lika tidigt som Vega och Deneb i sommartriangeln är inget jag lagt på minnet. Men de två jag sökte fann jag inte. Nytt försök 10 min senare och då verkar några tunna moln försvunnit så då så jag dem båda klart och tydligt.
Roliga tiden börjar nu!
Helgen som varit
blev det alltså tre gudstjänster inom ett drygt dygn. Typiskt. Som jag sagt förrut: det är sen man blivit pensionär som man får vara präst på allvar 🙂
Lördag kväll var vi 34 personer samlade till gudstjänst med två predikningar i Båtskärsnäs kyrka. Vid högmässan idag var vi 25. Inte illa för att vara i en kyrka som i princip är nedlagd. Fast den står ju fortfarande kvar. Det var en riktigt fin liten kyrka. Skulle det tas ett liknande initiativ ett kommande år skulle jag gärna vara med igen.
Väl hemkommen efter högmässa med tilltugg, och lite eftersnack (och sen mera tilltugg) i goda vänners stuga, blev det nästan direkt vidare färd till Hertsökyrkan för högmässa. Där var vi 29.
I predikan gav jag tre* punkter om betydelsen av förklaringsdagens händelser.
1. Den visar vem Jesus innerst inne är. Guds Son. Något han varit hela sitt jordeliv, inte blivit vid något särskilt tillfälle. Under större delen av sitt jordeliv döljer Jesus sin gudomliga härlighet. Men stundvis låter han den ses eller åtminstone anas:
- i sin undervisning "med makt och myndighet"
- genom sina under
- i förklaringen.
- i uppståndelsen
2. Förklaringen visar vad Jesus gör. Genom att han samtalar med Mose och Elia om sitt uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Dvs hans lidande och död för våra synder och hans uppståndelse till vår rättfärdighet.
3. Den visar till sist vad Jesus i fortsättningen ska vara för lärjungarna - ensam. Dvs han ska vara deras ende frälsare. Ingen annan ska fylla en liknande funktion vid hans sida.
Men för att lärjungarna ska komma till den position där Jesus ensam blir allt för dem måste de låta sig utsättas för gudomlig skolning, från den första lärjungakallelsen ändå fram till uppståndelsen, där deras insikter om vem Jesus är måste öka samtidigt som deras egna ambitioner rivs ner.** Ända till dess de kan säga som Tomas: min Herre och min Gud och vara beredda t o m offra livet för Jesus (alla tolv utom Johannes blev ju maryrer).
* inte helt ovanligt för mig. Min näst äldsta dotter noterade det ofta när hon i yngre dar satt i kyrkbänken med mor och syskon. Hon brukade tydligt hålla upp en...två...tre fingrar och le när hon i predikan hörde sin far "för det första...andra...tredje 🙂
** i praktiken lite nådens ordning alltså, men med andra ord
Helgen (som kommer)
blir lite annorlunda för mig.
Dels var det tidigare i veckan lite oklart om Bosse skulle vara helt fit för fight efter förkylning att kunna ta mässa i Hertsön kl 9 (vilket var planerat bli gudstjänsttid några veckor framåt.) Därför blev jag tillfrågad stå som reserv. Problemet var bara att söndag förmiddag är jag engagerad på annan plats. Alltså får mässan i Hertsön även nu på söndag (26/7) bli kl.18.
Och det jag annars ska vara på är en liten församlingshelg i Båtskärsnäs kyrka, Kalix församling. Det blir gudstjänster lörd kl 18 och mässa kl 11 på söndag.
Predikant i mässan blir Mikael Fältros (som är predikant i Luleå Fridsförbund) och jag celebrerar. Lörd kväll predikar vi båda.
Alla som tar del av detta (eller får kämnedom om saken på annat sätt) och har lust deltaga är givetvis välkomna.
Nej, inte vidräkning
som min gamle kamrat skrev i kommentar när jag i senaste inlägget antydde att jag avsåg kommentera hans blogg.
Man går inte till rätta offentligt med en äldre kamrat som varit ens vän i snart 60 år (inte 70 som jag först skrev - se kommentar nedan) (nu drygt två år kvar till det jubileet). Och den i sammanhanget helt oväsentliga - men dock existerande - åldersskillnaden gör att han redan för en månad sedan uppnått den aktningsvärda åldern 67 medan jag ännu får vänta knappt tre månader. Jag borde snarast buga. Ingen vidräkning således, bara lite kompletterande synpunkter.
I några inlägg på sin blogg har min gamle kamrat skrivit om vad kyrkan bör satsa på nu när vi förhoppningsvis närmar oss efter-corona. Nu när all verksamhet ska öppnas upp igen (likt det mesta i samhällets och privata aktörers regi) efter nedstängning, f'låt omställning. Vad är viktigast att då satsa på?
Med hänvisning till den Jesu liknelse som ofta kallats fyrahanda sädesåker konstaterar han att det som ska sås ut måste vara ordet (Guds ord). Det måste alltså bli kyrkans viktigaste prioritet. Delar helt den synen. I ett annat inlägg går han igenom de referat av apostlarnas predikningar som ges i apostlagärningarna och drar slutsatsen att om ett framfört Guds ord ska ha Jesus i centrum, enligt apostlarnas föredöme, så måste proriteringsordningen vara i princip Jesu liv baklänges:
hans upppståndelse
hans lidande och död
hans liv och gärningar, under och undervisning
hans födelse och gudomliga ursprung.
Om jag nu alltså någotsånär lyckas göra min gamle kamrats tankar rättvisa med delvis mina ord.
Ingen vidräkning där heller.
Nej, det var ju komplettering jag skulle komma med. Och det är inget jag kommit på just nu pga läsandet av gammal kamrats ord. Det är snarare sånt som jag länge burit på och våndats mycket över. En gång då jag tydligt kom att tänka på det var när jag för några år sedan fick läsa ett föredrag som god vän och laestadianpredikant hållit vid ett av rörelsens predikantmöten. Temat minns jag inte exakt men det hade något att göra med rörelsens uppgift och kallelse i vår tid. Lite liknande tankar som jag uppfattar i gammal kamrats funderingar om kyrkan. Talarens svar var att kallelsen är densamma som förr: predika omvändelse syftande till tro på Kristus. Ingen vidräkning behövs där heller. Men vad som slog mig var att vi måste inse hur annorlunda vår tid är jämfört med de tider då "väckelser" poppade upp på många ställen och senare ledde till de stora folkväckelserna. Så annorlunda var gångna tider att inget från dem bara går att kopiera.
Annorlunda är vår tid på (minst) två sätt:
1. Det fanns förr i befolkningen, pga katekes, konfirmationsundervisning (som alla deltog i) och husförhör mm, en grundkunskap i kristen tro. Det var knappas någon präst som riskerade råka ut för det jag fick uppleva vid en adventssamling med förskolebarn i Gammelstads kyrka för redan 40 år sedan; en liten flicka räcker upp handen och frågar helt troskyldigt "den där guden vad är det för nånting?"
2. Alla var kyrkan, i princip. Det var ju kyrktvång. Jag vet bara härifrån Nederluleå, alla som hade kortare väg än 5 km förväntades besöka kyrkan söndagligen. Längre bort varannan vecka, sen fallande intervall pga avstånd och de mest avlägset boende behövde bara infinna sig vid de obligatoriska kyrkhelgerna några gånger per år då människorna kom och bodde i kyrkstugan. Söderut i landet, i geografiskt mindre men folktätare församlingar var kravet på kyrknärvaro kanske starkare.
Och till detta kan läggas det sociala tvånget/behovet som säkert gjorde sitt också när kyrk-obligatoriet börjat upplösas.Man får tänka på att förr var kyrkbesöket kanske enda chansen för många människor att regelbundet alls träffa folk utanför den egna gården.
Det innebär att det fanns en tid när en väckt präst (som man sade förr) "bara" behövde predika Guds ord från sin egen predikstol. Åhörarna fanns ju där - i mängd. Åtminstone med viss regelbundenhet hade han i princip hela sin befolkning i kyrkan.
Så åter till de fyrahanda sädesåkrarna som min gamle kamrat utgick ifrån. Jag frågar inte var vi får tag i gott utsäde eller den goda jorden, jag frågar: Hur får vi som kyrka och präster kontakt med någon jord att beså överhuvudtaget? Att vi alltid ska försöka hålla gedigna gudstjänster och predika ett fullödigt Guds ord med Jesus i centrum även när/om endast få människor är samlade, det säger jag inte emot. Jag brukar ju hävda att för att nå också de människor som har minsta lilla kyrkkänsla kvar så måste gudstjänst och predikningar hålla en kvalite som gör att folk tycker det är lönt att komma.
Men utöver det? Den stora massan av befolkningen når vi i den organiserade kyrkan knappast längre. Och stora delar av de mötesplatser som i alla fall fanns när jag blev präst de är nu borta. Jag avstår exempel även om det fiinns många. Men frågan kvarstår: hur når vi de stora befolkningsgrupper vi inte längre har någon naturlig kontakt med?
Jag slutar här. Observera att det är med ett frågetecken. I detta har jag knappast fler eller bättre svar än min gamle kamrat.
Jag har nu en tid gått och funderat
på att kommentera på min gamle kamrats* blogg** Men sen insåg jag att det nog blir så långt att det är lika bra skriva ett inlägg här på egen blogg istället. Men har inte haft tid. Min äldste son, som har semester nu, är hos mig och vi jobbar dagarna i ända med sådant som hör huset och gården till.
Men jag hoppas få tid någon gång.
* Om någon nytillkommen läsare till äventyrs inte vet vem min gamle kamrat är, så läs några av denna bloggs allra första inlägg 2008.
** det han skrivit om några gånger, vad kyrkan bör göra när allt ska börja om, efter corona
Skojig händelse
inträffade när jag och musiker åkte hem från vigseln. Plötsligt noterade jag att om 20 km kommer alla siffror i vägmätaren vara likadana. Givetvis ville jag föreviga detta ögonblick så hoppet stod till att lämplig parkeringsficka eller annan liten avtagsväg skulle finnas under den kilometer vi hade på oss. Och se, 50 meter efter omslaget var en P-plats så jag i sann Lindahlsk anda kunde stanna och föreviga detta.
Lite synd bara att det var så mycket sexor, säger den som kan sin Uppenbarelsebok Men det står ju inget i Uppenbarelseboken om talet 66666, så jag kan vara lugn.
Att jag skriver att dylikt noterande av speciella sifferkombinationer är typiskt Lindahlskt beror på min far, matteläraren. Bilars vägmätarställning givetvis, men hans absoluta favorit var att kunna säga exakt hur många dagar han och mamma varit gifta. Frågade man kom svaret alltid inom några sekunder. Det borde väl till slut blivit ca 24000 om jag uppskattar rätt. Att fira jämna tusental dagar och 11111 dagar och 12345 dagar var självklarheter i familjen men blev med tiden lite för enkelt för en matematiker. Nåt mer avancerat krävdes för att pappa skulle finna anledning bjuda hustru och barn på tårta. Alltså övergick han till att fira primtal* Och när primtal började bli för elementärt då fick vi fira primtalstvillingar, Dvs att två udda tal i rad var primtal, för att inte tala om primtalstrillingar, tre udda tal i rad som var primtal - då blev det mer uppmärksammat (större tårtbit?) Även om det ska erkännas att vi barn till slut kunde uppleva det hela en aning nördigt så uppskattade vi att ha en far som fann oväntad anledning bjuda på tårta.
Kanske ska jag nu - ca 40 km försent - ta mig anledning fira med bakelse. Det är ju ändå lördag.
* för den oinvigde: ett tal som inte kan divideras jämnt med något annat tal. Alltid ett udda tal givetvis, jämna tal kan ju alltid delas med två
Det gick bra
med vigseln alltså. Flera bland brudgummens släktingar har jag haft att göra med tidigare i dop- och begravningssammanhang. Roligt se ansikten man känner igen.
Eftersom släkten hade stark västlaestadiansk anknytning valde vi följa den s k gamla ordningen, dvs 1942 års ordning.* Lite ringrostig var jag som sagt som vigselförrättare - höll på att ta två moment i fel ordning- men allt ordnade sig till slut. Men när jag nu återigen fick anledning jämföra gamla ordningen (1942) med nya (i mina ögon är det alltid 1986 oavsett eventuella ännu nyare alternativ. Dom räknas inte) så måste jag säga att bortsett från några detaljer i nya ordningen som jag lärt mig uppskatta (inledande lovsången, utformningen av löftena bl a) så är ju mycket i gamla ordningen avsevärt mer gediget.
Jag tänker t ex på brudmässan numera kallad sjungen förbön. I gamla ordningen finns formuleringen att brudparet ska leva i ärbarhet och trohet, i nya sägs ömsesidig trohet. (Passar lika bra till melodin som används.) Inget fel att be om ömsesidig trohet och nog förstår man att ordet ärbarhet uppfattas ålderdomligt och, för många, obegripligt, men jag säger bara ärbarhet, vilket vackert och innehållsladdat ord.**
Att en människas liv och handlingar ska vara sådant att det kan kallas ärbart innebär inte bara att det till nöds ska kunna accepteras om vi ser bort från de värsta bristerna. Utan att allt i livet ska vara sådant att det är föredömligt, kan berömmas, tas som exempel att efterfölja mm osv.
Men som sagt, den här gången sjöng jag inte brudmässan i vara sig äldre eller nyare variant.
Någon bröllopsmiddag deltog jag inte i trots inbjudan. Följde rekommendationen att i dessa coronatider undvika alla sociala sammanhang som inte är helt nödvändiga. Och för en prästs vidkommande är det ju vigselakten som är det allt avgörande. Men trevligt hade det varit få samtala lite mer med gamla vänner.
* helt enligt den etablerade pricipen att ett hanboksritual i kyrkan, som en gång varit godkänt - och därmed bedömts såsom varande enligt den rena evangeliska läran - aldrig senarer kan bli ogiltigt
** nästan ett sånt gammaldags ord som min gamle kamrat skulle kunna glädja sig åt.
Nå't jag inte gjort på många år
ska jag göra imorgon. Nämligen förrätta en vigsel. Att jag inte varit i den rollen på minst 5 1/2 år beror på att jag de sista åren före pension jobbade 80% vilket bl a ledde till att jag befriades från lördsgstjänstgöring och det är ju på lördagar nästan alla vigslar ligger. Efter mitt inträde i pensionsfriheten har jag inte heller figurerat i den uppgiften.
Men nu blev jag tillfrågad om att förrätta en vigsel i en kyrka jag passerat många gånger på E4, nämligen Sangis kyrka (Kalix församling). Brudgummen har jag träffat vid åtskilliga tillfällen - och därför var det roligt bli tillfrågad - men bruden var ny bekantskap.
Nu gäller det bara att jag kommer ihåg hur man gör. Tur att ritualet är fast. Vigseltal brukar jag oftast tala fritt.
Tro't eller ej
Men idag har jag lyckats grilla. Och så gott blev det att sonen och jag slukade två fläskkarreer var!
Jag följde gamle vännen och kollegan Mats' instruktioner, vilka jag fick förra veckan, till punkt och pricka. Och med en så kunnig och pedagogisk lärare så kan väl inte ens den okunnigaste lärjunge misslyckas.
Stort tack även till den kommentator här på bloggen som redan för många år sedan rekommenderade mig att inköpa en grilltändare (modell s k skorsten) vilken jag dock inte vågat använda förrän Mats förra veckan visade hur det ska gå till.
Men instruktionerna gällde inte bara glödens tändande utan även marinaden i vilket köttet lades mm. Så nu kära vänner kan jag bjuda vem som helst på grillparty. Men bara en gång för ännu kan jag bara göra en rätt.
Nu är det bara några månader kvar till min 67-årsdag. Roligt äntligen kunna grilla när man blir pensionär på riktigt. Bättre sent än aldrig.
Jag måste
skriva nåt.
Men vad kan det bli så här efter helgen. Måste ju berätta om helgens gudstjänst. I söndags var det jag som ledde kvällsmässan i Hertsökyrkan. Musiker var Monica som jag ju tjänstgjort åtskilliga gånger tillsammans med. Vi kom nästan samtidigt till Örnäsets församling och nästan hela 90-talet var vi arbetskamrater i Örnäsets kyrka. Alltid roligt mötas. Enligt kyrkvärden var vi 28 samlade. Roligt få hälsa på en person som tidigare deltog en period i våra gudstjänster men sedan flyttat söderut. Nu var hon på besök i sina hemtrakter. Likaså glädjande se ett äldre par som levt i självisolering i flera månader och nu äntligen vågat sig till gudstjänst igen. Men dom undvek all onödig social kontakt och gick snabbt.
Lite vinglig känner jag mig vid liturgin och distributionen. Men det gick bra.
Predikan handlade mest om prästämbetet, som har sina rötter hos apostlarna och därmed hos Jesus själv. När ett sådant predikoämne är aktuellt blir det kanske mer undervisande än personligt uppbyggligt. Jag sa bl a att det är sällan man hör predikningar om prästämbetet. Kanske beror det på prästers osäkerhet. Om man vill predika om ämbetets vikt och värde är det lätt frestas tänka att åhörarna tror "Nu vill prästen bara göra sig märkvärdig". Men det gäller skilja sak och person.
I det sammanhanget berättade jag historien om den nye, unge prästen som efter gudstjänsten hälsade på församlingsbornna och blev nästen generad när en gammal kvinna neg artigt.
- Men inte ska kära mor niga för mig.
- Jag niger väl inte för dig din pojkvasker. Jag niger för ditt ämbete.
En stund ägnade jag även åt att förklara skillnaden mellan lärjungaskap - lärjungar är alla som vill följa Jesus för att lära av honom, kort sagt alla som besvarat kallelsen till kristet liv i tro - och apostlar - de ursprungliga tolv och alla efter dem (I kyrkans tradition biskopar och präster) som fått ett särskilt uppdrag att inte bara predika, utan även döpa (Mt 28); fira mässa ("gör detta till min åminnelse") och förlåta synder (om ni förlåter någon han synder så är de förlåtna" Jh 20).
Enligt Luther hör ämbetet därför till kyrkans (nödvändiga) kännetecken. och så fick jag osökt chans nämna dem alla:
ordet
dopet
nattvarden
avlösningen
ämbetet
(Den gemensamma) bönen
lidandet
och säga något kort om dem.Men det orkar jag inte upprepa nu.
- - - -
Men nu, morgonen efter publicering av inlägget då jag, min vana trogen, gör lite rättningar och redigeringar i inlägget, kan jag nämna en förtydligande sak jag sa om bönen. Jag har alltid uppfattat att detta fr a allt gäller den gemensamma bönen t ex i gudstjänsten, inte den enskildes bön hemma i kammaren.
Nämnde i det sammanhanget även en av våra koptiska vänner (från Egypten) som en gång vid en påskhelg frågade om våra gudstjänsttider med orden när ska ni samlas i kyrkan för att be.
Dop
har jag förrättat idag, i den kyrka där jag för 41 år sedan började min prästgärning, Nederluleå (Gammelstad). Kärt besök igen i den kyrka där jag döpt i en mängd som knappast kan räknas.
Inte så stor församling pga corona-restriktioner. Betydligt fler hade det nog varit om alla som ville fått komma. Men jag fick en påminnelse om tidens gång. Dopbarnets mormor såg första gångerna redan före min prästvigning. Då var hon inte ens tonåring.
Dopet helt enligt 86 års ordning. Det som begränsade agerandet en aning är att i Gammelstads kyrka är dopfunten så hög att man som präst måste stiga upp på ett tillverkat trappsteg. Det vågade jag inte göra med barnet i famnen pga min vinglighet efter stroken. Istället bar modern barnet och jag steg upp bredvid henne och utförde dopakten.
I Gammelstads kyrka hade man förr en stor (och ganska tung) dopkanna från vilken man häller dopvattnet. Den hade nu bytts mot en mindre glaskanna av mer hanterlig modell. Bra, tänkte jag, då blir det enklare för den som lovat hälla i dopvattnet.
Enklare blev det nog, men.... den ringa mängden vatten gjorde vattendjupet så grunt att det var svårt få med sig ordentligt med vatten i handen. I vår kyrkotradirion har vi visserligen alltid lärt att mängden vatten inte är avgörande för dopets giltighet och den döptes salighet, men visst blir det högtidligare om prästen i sin kupade hand kan ta en sådan mängd vatten att det rinner ordentligt tre gånger efter barnets huvud.
Detta måste påtalas för ansvariga i Nederluleå församling!
Antingen tar man tillbaka stora dopkannan (och fyller den tillräckligt) eller så fyller man vatten i förväg* och låter det som under akten hälls i bara ha funktionen att visa de närvarande att här är det verkligen levande vatten.
* så som man alltid gör i Örnäsets kyrka, som har en ännu större och vidare dopfunt (med bottenventil som lätt avlägsnas när vattnet ska rinna ner i marken under kyrkan)
Oväntat 1 & 2
Först: jag märkte att jag hade punktering, i vart fall för lite luft i höger bakdäck. Såg det på varningslampor när jag körde iväg för att lämna diverse till återvinning. Så fort jag kom till en plats där jag kunde stanna utan att utgöra en trafikfara gick jag ut och inspekterade däcket. Jo, lite mer ihopsjunket än på vänstra sidan var det nog. Men inte värre än att jag ansåg mig kunna uträtta mitt ärende. Sen blev det - i lite måttligare fart än vanligt - till bensinmack för att kolla. Övriga tre däck var helt ok, men detta hade klart mindre än hälften av rekommenderat tryck. Direkt till däckverkstad, där chefen själv hade tid och direkt gick och tog hand om min bil. Jag hann ta en latte i automaten och sen gå ut en liten stund så kom han åter och berättade att det var ett litet hål där det satt något som var tunnare än en knappnål. Men inga problem åtgärda det, bara för mig att betala och fara hemåt.
Väl hemma såg jag att äldste sonens cykel (min f d) stod vid husväggen och vid köksbordet satt han och åt hamburgare.
- Jag tänkte att du kanske behövde hjälp med nåt!
Det visade sig att han mest tänkte på flytt av möbler upp eller ner, men det arbetet har jag dels fått hjälp med och dels klarat själv. Så "överblivna" möbler är redan levererade till återvinningen.
Men när man ändå har arbetsvillig ung man på besök valde vi fara till kyrkstugan. Där står nämligen en nyinköpt kyl/frys som han för några veckor sedan inspirerade mig att köpa när vi tillsammans var och fikade i stugan. Snabbtur till Storheden på stört. Problemet var bara att den är lite högre än den gamla, och rymdes inte under köksbänken som vilade på äldre skåp med lägre höjd. Vi insåg redan direkt vad som behövde göras, men ork och inspiration har inte riktigt infunnit sig. Förrän oväntat idag! Alltså tog vi med oss lister så vi kunde göra skåpen högre. Med lite funderande och snabbesök på Storheden för kompletteringsköp av lämplig skruv, så var allt klart. Precis på det sätt vi tänkte redan för flera veckor sedan.
Kul att få det gjort.
Mardröm
drömde jag i natt. Alltså inte den natt som kan anses pågå nu utan förra natten.
Den var av den typ jag lärt mig kalla hinderdröm. Lär vara en av de vanliga mardrömstyperna. En sådan där man på något sätt blir hindrad göra det man vill. Man upplever att man går mot ett osynligt staket/nät, att man trampar i tjock lera el dyl eller inte hittar det man letar eller dit man ska. Präst som jag är har jag några gånger drömt att jag skulle leda gudstjänst, men antingen glömt missalet eller evangeieboken eller inte lyckades få reda på vilken söndag det var.
I förra nattens dröm var dock inget särskilt prästerlig. Men som ofta i drömmar blandas dåtid och nutid. Av bilen att döma, lilafärgad 245:a som vi köpte när fjärde barnet fötts, så var det nittiotal.
Vi befann oss i något som jag först uppfattade som Högskolan härstädes, men som allt eftersom i drömmen blev större och större. Till slut visste man inte var man var. Och det var det som var själva maran.
Jag hade stigit upp för att besöka toa på morgonen (vår familj bodde lite avsides på området) innan hela familjen skulle gå till frukost. Men hur jag än gick fann jag inget dylikt rum. Till slut var jag helt okunnig om var jag befann mig. När jag äntligen hittade några toalettdörrar visade det sig att utrymmena blivit ombyggda till något slags sitt-duschar. Man satt alltså på en pall därinne och duschsde och eftersom man inte behövde stå så var utrymmena och dörrarna så låga att man måste böja sig som en fällkniv för att komma in.* Dessutom var alla upptagna och inte avsedda för den typ av behov jag hade.
Jag fick leta vidare. Och tiden gick. Nu närmade sig klockan 11 och familjen måste väl undra var jag tagit vägen. Alltså tog jag upp mobilen ur fickan för att ringa min fru och förklara var jag var. Vilket jag inte visste eftersom jag fortsatt att irra omkring i ett byggnadskomplex som hela tiden tycktes bli större och större.
Och nu plötsligt befann jag mig tydligen i nuet eftersom telefonen var min vanliga Samsung, s k Smartphone. Men särskilt smart var den inte för på skärmen glimrande det bara förbi vad jag uppfattade som sekvenser ur en massa olika filmer. Inte lyckades jag få hejd på det hela utan återbördade mobilen i fickan utan att ha lyckats få fram det utseende på skärmen som gjorde det möjligt ringa ett samtal. Och nu hade detta att inte kunna kontakta min förmodat desperata familj blivit en större mara än min ursprungliga anledning ge mig ut på vandring. Och strax blev detta att jag inte ens visste var jag befann mig också en anledninng till oro. Jag irrade vidare. Inte upplevde jag mig komma någonstans. Ursprungliga anledningen försvann helt. Till slut fick jag dock en oväntad tröst i min nöd. En ytterst vänlig man som stod bakom en disk i något jag uppfattade som snabbrestaurang/café (typ flygplats), som tydligen såg att jag verkade förvirrad erbjöd mig något att äta. Utan att vilja ha betalt!
Jag tittade på klockan och såg att den redan var ca 15 på eftermiddagen. Desperat tänkte jag på min familj som otåligt väntade på att pappa skulle återkomma så dom fick gå och äta frukost. Jag sa till mannen som vänligt erbjudit mig en matbit att jag ännu inte ätit frukost och ville ta måltiderna i rätt ordning. Snabbt som ögat fixade han kaffe och två smörgåsar.
Jag lär mig väl smaka - och vaknade. Alltid snopet när man missar slutet! Någon Josef tror jag mig inte vara så drömtydning ger jag mig inte på.
Nu ska jag berätta en sak som möjligen några av läsarna han tycka är en mardröm IRL: om precis tre veckor (min namnsdag) kan det här i Luleå börja löna sig (om det är klart väder) att mitt på natten inleda spaningen efter de tre stjärnor som alltid är de första man kan se varje sommar när det börjar mörkna. Den s k sommartriangeln: Vega**, Deneb*** och Altair.** (åtminstone de två första).
Godnatt!
* kanske är detta en återspegling av en tänkvärd film jag fick se på en hörselrehabiliteringskurs. Hur skulle det gå om tillvaron var helt anpassad till personer med funktionsnedsättningar? På arbetsplatsen där alla var blinda var alla böcker i blindskrift, där alla var döva användes bara teckenspråk och där alla var rullstolsburna fanns inga stolar och takhöjden var högst 150 cm
- - - -
I resp stjärnbilderna **Lyran, ***Svanen och ****Örnen Men för att se hela stjärnbilderna får man vänta lite längre
Trevlig gemenskap
igår. Mitt på eftermiddagen var vi fyra som från olika håll dök upp i Mats Rondahls sommarstuga i Kallax för den årliga grill-middag-bastu-kvällen. Ovanligt tidigt i år, förr om åren har inbjudan snarare kommit mot slutet av juli, eller någon gång i början av augusti.
Denna kväll vistades jag med grillmästaren själv ute på lilla altanen under större delen av grillningen, inkl tändningen av kolen. Kontinuerligt mottog jag undervisning och information om skeendet för att lära mig. Konstaterade nu att Mats skaffat grilltändare, skorstensmodell för att underlätta uppvärmningen. En sådan har jag också införskaffat för några år sedan efter råd av en bloggkommentator då jag klagat på min totala oförmåga få glödbädden varm. Dock har jag ännu inte vågat använda den. Men nu fick jag se hur det ska gå till.*
God blev maten. Men det ska sägas att Mats aldrig misslyckats med grillningen även om han tänt kolen på gammaldags vis med tändvätska.
Under kvällen fick jag flerfaldiga bevis på hur illa jag numera hör. Särskilt i bastuhuset då jag inte hade hörapparaterna med. Efteråt sa jag till kompisarna att jag kanske uppfattade 10 % av vad dom sa - när jag inte hade hörapparaterna på alltså (och finner mig utan att själv påtala behovet av tydligt tal. Men även när jag har dom på är det mycket som försvinner. Uppfattar jag ordentligt 60%? (dvs om folk talar normalt slött och otydligt till varandra, utan att notera att en person med nedsatt hörsel sitter vid botdet).
Det föreslogs igår (precis som andra vänner (på skämt?) gjort många gånger) att jag borde skaffa det som min pappa hade, en mikrofon på ett utdragbart skaft (antenn från gammal transistorradio) kopplad till hörapparaterna så att han även på över en meters avstånd kunde hålla micken framför munnen på den han ville höra. Men, nej, en dylik skaffar jag inte. Nog finns det sammanhang där jag är min faders son enligt principen finns-det-en-teknisk-lösning-på-vilket-vardagsproblem-som-helst-då- s k a -den-lösningen-utnyttjas. Men i just detta fall är jag nog mer min moders son: hellre inget höra än komma dragande med en massa pinsamheter. (När pappa dött för åtta år sedan och vi bröder skulle städa bland hans saker så slängde vi den utan saknad).**
Innan vi lade oss bad vi completorium. Idag blev det frukost och laudes innan vi for. Och då hade betydligt mer än halva förmiddagen gått (tack för tidegärdsappen!)
Väl hemma har det blivit gräsklippning - och bloggande!
* om jag någonsin lyckas grilla en köttbit ordentligt på min Weber-grill (vunnen på frågesport) ska jag givetvis informera kära läsarna.
** Men när jag nu ändå är inne på frågan om (brist på) hörande kan jag ju lämna skämten och vara lite stillsamt uppriktig med kära läsarna: om ni (som IRL möter mig) någon gång verkligen vill vara säkra på att jag ska höra vad ni säger (fr a i sällskap med flera pratande personer, t ex över ett kaffebord - och ännu mer i större lokaler med mycket annat bakgrundssurr) då måste ni vända er mot mig och tala tydligt - överdrivet högt behövs inte. Det faktum att jag ler och ser glad ut ska inte uppfattas som att jag utan protester helt håller med i allt du säger utan kan lika gärna förstås som jag hör inte men orkar inte tjata om att du ska upprepa dig.
Inte mitt fel
att det inte gick hitta en högmässa med alla önskade ingredienser på acceptabelt avstånd. Jag kollade predikoturerna för i princip hela norrbottens län.* Hade behövt åka ändå till Malmberget (27 mil enkel väg) för en riktig komplett 11-högmässa. Är det nån som längre tvivlar på att Missionsprovinsen alltmer kommer att behövas för att erbjuda gedigna gudstjänster med riktiga präster till den kvarvarande resten av s k kyrkfolk? Och för att framtidens svenskar ska få möjlighet ta del av sådant gudstjänstliv som man fram till för inte så länge sedan betraktade som helt självklart.
Alltså blev min elva-gudstjänst att sitta hemma och lyssna på den andra predikan (kanske snarare föredrag) av Bo Giertz som jag fått tillgång till genom kär vän. (Det blev inte att jag lyssnade igår). Biskopen inledde med Romarbrevsordet den som icke har Kristi Ande hör honom icke till. Sen anknöt han till den karismatiska väckelsen och de märkbara tecken och gåvor som genom den förmedlas. Och ställde frågan: är det bara de som kan uppvisa dessa synliga manifestationer som har Anden?
Nej, Anden gör sig märkbar även på andra betydligt mindre spektakulära sätt än tungotal och helbrägdagörelse. Det finns även många nådegåvor som verkar mer i det tysta och stilla.
Så blev då huvuddelen av talet en förklaring av det andliga verk som den Helige Ande vill göra med alla människor på i princip samma sätt - nådegåvorna däremot ges istället åt var ock en så de blir till nytta, inte samma till alla - när Anden kallar, drar till Kristus, upplyser och helgar (Jfr Luthers förklaring till tredje artikeln). För den som hört Giertz förr och läst mycket av det han skrivit, var det knappast något nytt. Men likväl riktigt och värdefullt.
Givetvis hade jag kunnat fara till Örnäsets kyrka kl 11 och lyssna till predikan av min granne David, men numera går jag knappast på gudstjänst i riktigt kyrkorum om det inte är mässa.
Så hur mycket jag än för min gamle kamrats skull kämpat emot så han inte skulle ledsna på mina skriverier, så hamnade jag till sist kl 18 i Hertsökyrkan där kollegan Mats Reimhagen firade mässa. Lite kortare än högmässa, som alltid på sommarkvällar, och helt utan liturgiska extravaganser denna gång, men likväl mässa. Detta var nu Mats sista (söndags-) gudstjänst före pension så det var roligt närvara också av det skälet. Om en vecka är han lika fri som jag. Då han under tidigare år varit förhållandevis ofta i denna kyrka** tog jag mig för att avtacka honom efter mässan. Tidigare år har vi tjänstgjort mycket tillsammans och ofta just här *** Mats hade redan tjänstgjort några år i (dåvarande) Örnäsets församling när jag kom våren 1992.
Innan jag gick så viskade kyrkvärden i mitt öra:
- Om du tänker blogga så var vi 29 idag.
Då jag cyklat dit blev det cykel hem. Men en annorlunda och roligare väg. Jag slog följe med av kyrkvärdarna (inte han som räknat fåren) och fick lära mig hur det är möjligt cykla efter motionsslingorna (på vintern preparerade skidspår). Men kanske blev genvägen bakom Ormberget inte så gen som jag tänkt mig. Vi kom ut vid Sinksundet där han har stuga så sen blev det norr om Björsbyfjärden hem till Porsön.
* utom Piteå kontrakt för dom "turar" inte i NSD utan i Piteåtidningen, så jag får reservera mig för att ett möjligt alternativ funnits i Piteå eller Älvsbyn (men Lulebor far ju aldrig åt Pite till utan verkligt tvingande skäl)
** värnande min gamle kamrats söndsgsfrid upprepar jag inte kyrkans namn😄
*** se föregående not
Covid 19
har jag inte. I vart fall inte i måndags kl 14.44 då jag på väg från apoteket på Björx sett att det var gratis drop-in-testning i ett partytält utomhus en bit från entren. Lika bra kolla, tänkte jag, och när jag såg att kön var drygt 10 personer (på säkert avstånd från varandra) så ställde jag mig sist i den. Ca 30 min blev väntetiden, men själva provtagningen gick fort. In med provsticka i näsan och svalget, lämnande av namn och personnr så var allt klart.
Jag såg att provtagande sköterska bytte handskar efter varje patient och minst en gång såg jag henne byta plastrock. Knytning bak som ett förkläde men med armar. Munskydd och visir på både sköterska och medhjälpare.
Inte för att jag trodde jag skulle vara smittad. Träffar ju knappt folk och dom jag träffar är oftast på folkhälsomyndighetsavstånd. Några tydliga symptom har jag inte heller haft.
Skönt få veta. Jag läste det nyss i min journal på 1177.se
Men hur länge kan man känna sig trygg? Har jag träffat någon misstänkt efter måndagen? Hade två persiennmontörer i huset igår, men vi varken handhälsade eller kramades. Mötte också två grannar ur kvarteret som var på promenad och vi höll avstånd under vårt samtal - utomhus!
Så om jag oväntat slutar blogga så är skälet just nu knappast Covid 19 och inte MC-olycka heller. Båda icke-sakerna till min äldre svägerskas oförställda glädje. Men vad skulle orsaken då kunna vara. Om jag tvärt slutade blogga alltså? Vore en ny stroke bättre?
Bäst att troget fortsätt blogga så kära läsarna kan vara lugna. Och min gamle kamrat bli nöjd.
Ett trevligt och givande samtal
I telefon. Hade jag idag med god vän och kollega nere i Göteborgs stift. Vi pratade som vanligt om det ena och det andra - som vi ofta sa i min ungdom när det gällde andliga och kyrkliga ting.
Bl a talade vi om gemensam god vän som för en tid sedan insjuknade i Covid-19, men som nu verkar vara igenom den värsta krisen. Det var vi båda glada och tacksamma över.
Vi talade också om Missionsprovinsen och dess möjligheter bli förankrad i vidare kretsar inom svenska kyrkan. I samband därmed nämnde jag min enda erfarenhet av ett prästmöte i Missionsprovinsen; i det kollegiet fanns ju en teologisk kompetens och kunnighet som det inte ens är meningsfullt att fantisera om inom svenska kyrkan.
I samband med det berättade min vän om en äldre person som en gång fått frågan "vad tycker du om svenska kyrkan?" och då sade:
- Jag ska svara med katekesen ord: jag erkänner den, jag sörjer över den, och längtar att bli befriad från den.*
Också talade vi om Kyrklig Samling, som i år pga Corona ställt in både vårens och höstens möte. Och som snart byter ordförande.
När jag nu påminns om densamma organisationen kan jag ju nämna att jag just idag, från en kristen broder i Finland (som jag lärt känna i OAS-sammanhang) fick en länk via vilken jag kunde lyssna på två föredrag av Kyrklig samlings förste ordförande Bo Giertz. (hållna i Österbotten 1982).**
Jag har ännu bara hunnit lyssna på det ena, men det var intressant nog. Det handlade om Folkkyrka - där han först klargjorde skillnaden mellan å ena sidan det ursprungliga folkkyrkobegreppet som handlade om att kyrkan hade ett ärende till hela folket nämligen syndernas förlåtelse och å andra sidan det moderna demokratiska folkkyrkobegreppet som snarast betyder att kyrkan är folkets kyrka och därför väsentligen ska handla och tro i enlighet med folkmajoritetens värderingar - och folkreligiositet, vilket är något helt annat än sann och äkta kristendom. Om det t o m är så att detta att vara döpt och konfirmerad, att gifta sig kyrkligt och vilja ha en kyrklig begravning och gå i kyrkan då och då och och givetvis tro på Gud och slutligen anse att det viktigaste är att vi människor älskar varandra - om även det bara är (kristet präglad, men dock) folkreligiositet - möter vi då någonsin äkta kristendom?
Träffsäkert var det när han avslöjade det lättvindiga talet om att älska sin nästa (som sig själv), vilket de flesta människor anser är riktigt och tycker att dom själva gör. Kanske det finns någon som jag tycker är besvärlig eller jobbig. Så bestämmer jag mig för att på något sätt göra gott mot den personen (jag minns inte riktigt om han exemplifierade med att umgås en dag med personen eller bjuda på middag el dyl) och känner mig efteråt nöjd med mig själv och anser mig ha älskat medmänniskan - trots att jag innerst inne tycker det är lika skönt när hon går. Har jag då verkligen älskat den personen som mig själv, frågade Giertz. Och där blev man avklädd sin egen rättfärdighet inpå bara kroppen. Och ska det bli någon verklig kristendom och inte bara ytlig religiositet så måste människan bli så avslöjad i sin bristande förmåga att uppfylla Guds lag att hennes enda utväg blir Kristi försoning.
Ungefär så. Och om inte Jesus och hans försoningsverk kommer i centrum i en människas tro så är det inte kristendom utan bara folkreligiositet.
Det andra föredraget, om den Helige Ande tar jag imorgon.
* se katekesutvecklingen av år 1878 (= det vi i dagligt tal kallar katekesen) fråga 144
** eftersom jag fick tillåtelse sprida det vidare, så kan var ock en intresserad få det som ger mig e-postadress eller mobilnr (för sms).
