325:e dagen. Bara 40 dagar kvar
Tills jag uppfyllt min gamle kamrats önskan om någon notis på bloggen dagligen under ett helt år. Kanske snart dags börja räkna ner istället för upp.
Maria sms:ade idag och sa att hon nu fått första cellgiftsdosen.
???
Trodde det skulle börja först nästa vecka. Får höra när jag besöker henne i morgon.
Kom plötsligt ihåg att 325 är en av de vackraste och mest trösterika psalmerna i psalmboken.
I hoppet sig min frälsta själ förnöjer
i tron jag till ett evigt väl mig höjer
ty jag betänker att dödens länker
har Kristus brutit och mig livet skänker
Med honom salighetens stig jag funnit
och himlaarvet han åt mig har vunnit
När jag insomnar han mig omfamnar
och på hans armar jag i himlen hamnar
Som fågelen vid ljusan dag sig gläder
så glad i ljusets rike jag inträder
Vid änglasången och harpoklangen
jag skådar evighetens dag uppgången
Och högre klarare än gull än solen
min själ skall skina ärofull för stolen
Den gode Guden iklär mig skruden
som själv han lovat åt den kära bruden
En evig oförgänglig fröjd det bliver
som fridens Gud i himlens höjd mig giver
där Jesu vänner med palm i händer
lovsjunga Lammet som de sina känner
Ack att jag dit ur sorg och strid må komma
där Gud församlar i sin fröjd de fromma
Min Jesus vände snart mitt elände
i fröjd och salighet förutan ände
Beredd håll mig o Jesus Krist att vänta
din ljuva ankomst när du sist vill hämta
ur tåredalen från jordekvalen
din brud till dig i ljusa fröjdesalen
324:e dagen. Mycket riktigt
kommenterade för en tid sedan min gamle kamrat på sin blogg att jag oftast bloggar nattetid. Precis före jag somnar. Nu säger vissa s k experter att man inte ska hålla på med mobilen precis före sänggåendet. Det skulle försvåra insomnandet. Tvärtom säger jag. Och kan nästan garantera att när jag lagt ifrån mig mobilen, släckt sänglampan och lagt huvudet tillrätta på kudden så sover jag inom några minuter.
Men ikväll ska jag först blogga om något viktigt. God vän från Göteborgs stift ringde idag och ville höra om läget och ge några tröstande ord. Men sen sa han också att han led med mig då han läst gårdagsbloggen och tagit del av mitt beklagade över min upplevda brist på blggskriveriämnen.
- Då kan du få göra lite reklam, var hans glada tillrop.
Och det han ville jag skulle göra reklam för var
www.kyrkligdokumentation.nu
Där finns mycket intressant för den intresserade. T ex div beslut i domkapitel och överklagandenämnd, så slipper varje enskild intressent själv begära ut handlingarna. Även div föredrag finns publicerade. Och t o m någon bok som nu är slut på förlaget.
Men det nya nu på slutet är att man även börjat lägga ut ljudfiler så man kan lyssna på diverse, inte bara läsa.
Botanisera själv på hemsidan. Nu ska jag sova.
323:e dagen. Jag funderar
och funderar och funderar...
Men kommer inte på nåt att blogga om.
322:a dagen. Tänkte igår
när jag avslutade blogginlägget med vad vi åt till middag (rökt röding) att jag skulle - för vilken gång i ordningen? - ge en passning till min gamle kamrat som tycker att jag inte har ett liv då jag inte har Facebook, att man mycket väl kan uppdatera - dvs bara berätta vanliga meningslösheter från det vardagliga livet - på en helt vanlig gammaldags blogg - Facebook är inte nödvändigt.
Och tur var väl att jag inte gjorde det. För då hade jag misskrediterat Facebook. Det jag skrev var nämligen inte sant. Det var rökt sik, konstaterade Simon när vi åt resterna idag. Han fick mig minnas att när vi senast köpte fisk från Rönnbäcks som varje vecka stannar till med sin försäljningsbil vid Korvgubben på Storheden då beslöt vi köpa något annat än rökt röding (som vi köpt flera gånger), så det blev sik istället. Konstigt att vi inte igår tänkte på att "rödingen" var vit i köttet. Men man kan ju inte tänka på allt.
När jag nu ändå är i kast med uppdateringar kan jag ju också berätta att ikväll mätte Simon och jag djupet i det hjulspår som finns precis framför min ingång. Skälet till de djupa hjulspåren är att bilister i "parti och minut" i åratal använt den tänkta gångvägen framför våra källarlägenheter som genväg när dom tycker sig ha nödvändigt bilärende till innergården vid huset bredvid. Tack vare ett upprepat telefontjat till HSB i klass med viss änka i en av Jesu liknelser om bönen, så lyckades nyinflyttade grannen längst bort få till stånd att en betongkloss placerades ut som hindrar genomfartstrafik. Det har sänkt biltrafiken fyra meter framför våra ytterdörrar från ibland 30/dygn till 0. Stor framgång och djup sinnesfrid för oss tre som bor i källarlägenheterna.
Men hjulspåren, de djupa, är kvar. Förra året lovade bostadsrättsföreningens ordförande att det skulle åtgärdas i sommar. Men inget har skett. Kanske för att han avgick och eventuellt utan komplett överlämning av pågående ärenden till efterträdaren.
Men nu ska nuvarande styrelse få bilder med uppmaning göra något åt saken.
Tänk er att köra ut med rollatorn och hamna med framhjulen i ett 11 cm djupt dike med brant sluttning. Det blir tvärstopp och själv får man om det regnat kliva i 5 cm djupt vatten.
Nä, nu börjar jag snart vara som Ove om vilken jag fick den omtalade boken av min yngre bror när jag fyllde 58. Jätterolig, tyckte han, 13 år yngre. Vad var det för kul med Ove, 58, undrade jag? Tyckte han var en fullständigt normal karl. Nu är det brodern som nästa år "fyller Ove". Kanske dags ge tillbaka boken?
321:a dagen. Tolfte söndagen efter Trefaldighet
Högmässa givetvis i Hertsökyrkan. Fr o m denna söndag kl 11. Bosse tillbaka från semestern och ledde mässan. Men som predikant hade han anlitat unge prästkandidaten Pontus som varit synlig i vår gudstjänstgemenskap - inte söndagligen, men rätt ofta - under ett bra tag.
Synbarligen fostrad i högkyrklig liturgisk tradition, vilket även märktes på hans agerande förra söndagen då han hjälpte Mats med distributionen. Att han är prästkandidat har jag hört tidigare, men idag fick jag veta att han är prästkandidat i den anglikanska kyrkan och studerar i England. Svenska kyrkan med alla sina modernistiska påfund är inte ett alternativ. Det har han själv skippat. Tragisk förlust för svenska kyrkan som genom sina vägval allt tydligare väljer bort dem som skulle kunna bli goda präster.
Att han skulle bli en god präst märktes i hans predikan. Inte ens en tiondels mening att anmärka på rent läromässigt.
54 gudstjänstfirare, enligt kyrkvärden.
Efter högmässan blev jag hembjuden till ett par jag känt ända sedan jag började som präst 1979. Har varit där många gånger förr och dom hemma hos oss i radhuset på Porsön. God gemenskap som alltid, andliga samtal och gemensam bön.
Till middag blev det rökt röding.
Fin dag.
320:e dagen av sista året av min flyende ungdom
Vid förra 40-dagarsnoteringen hade vi just fått budet att yngre dotter Maria drabbats av något allvarligt. Nästan exakt sex veckor sedan således. Det var nämligen en söndag afton som äldre dottern Sara ringde och bad mig fara upp till Maria på akuten.
Under de sex veckor som gått har jag knappt kunnat ägna tankarna åt något annat.
Ibland undrar människor hur man ska kunna bevara och behålla sin tro på Gud när något så allvarligt händer. Jag säger att det är precis tvärtom; det som uttryckts med orden när något allvarligt händer är det bättre att ha Gud än vara utan.
319:e dagen. Storstrand
i Piteå var jag till idag men först på kvällen.
Mitt på dagen sms:de Maria och undrade om jag kunde komma. Hon saknade assistent. Jag for på stört men väl där så hade en vikarie just kommit. Mitt erbjudande stanna och prata en stund avfärdades, hon ville vara ifred. Det respekterades givetvis.
Istället for jag till stan och efter kort ärende träffade jag vännen och kollegan Stefan Aro. Givande pratstund å parkbänk på gågatan. När vi skulle skiljas föreslog han att jag skulle följa till EFS Storstrand i Piteå där det var något slags inpirationsdagar och där präst som vi båda känner (i mitt fall kanske mer "vet om") skulle predika. Sagt och gjort. Efter snabb middag kom han och hämtade upp mig.
Då vi kunde jämföra kvällsmötet med både laestadianska gudstjänster och OAS-möten tyckte vi nog båda att det var lite "tunnt" och tendens till underhållning. Dock utnyttjade jag med glädje möjligheten till personlig förbön. Böneämnet vet ni. Då förbedjaren som bad med mig var en god vän sen många år från Luleå, var det extra glädjande. Vid kaffet efteråt träffade jag många vänner från OAS- mötestiden. Då jag berättade det s k läget lovade alla att be.
318:e dagen. Sjukhusbesök
igen.
Blev det för Maria dag. Till dagkirurgin för att få den s k Venporten insatt. Jag följde henne för att kunna vara med som uppmuntrare. Men det hade jag inte mycket för. Blev mest väntan. Och det (numera redan) traditionella fikat efter varje sjukhusbesök orkade hon inte med, utan ville direkt hem och få vara ifred. Hon tog vanlig lokalbuss med sin assistent. Jag tog bilen och kunde handla lite åt henne på hemvägen.
Börjar det kännas som mer allvar för varje gång?
Svar: ja.
Fortsätter be.
317:e dagen. Läkarbesök
på Sunderby sjukhus följde jag Maria till idag. Samtal om fortsatt behandling. Fika sen i caféet innan Maria med assistent tog Hk-buss till Piteå sjukhus där en "röntgen" (egentligen magnetkameraundersökning) av levern skulle utföras. Att den inte också gjordes på Sunderby sjukhus är väl en följd av regionpolitikernas behov visa väljare i hela länet att var de än bor ska de få någon liten smula av regionen.
Det var samma sak när min mamma på ålderns höst skulle få sin begynnande artros i knäet undersökt. Då fick jag först skjutsa mamma till sjukhuset i Kalix (7 mil enkel väg) för röntgen och senare till Piteå sjukhus (5 mil enkel väg åt andra hållet) för att möta en ortoped som gav sin bedömning utifrån röntgenbilderna. Kul att kunna ge sitt bidrag till den inomlänliga* regionalpolitiken.
Nå, när nu Maria åkt iväg för att ge sitt bidrag till utvecklingen i någon av kommunerna utanför Luleå, ringde jag god vän i Boden och inbjöd mig på besök.
- Jag är just borta men ska strax fara. Ta en liten omväg så hinner jag hem.
Sagt och gjort. Körde av i Norra Sunderbyn och tog färjan till Avan (fick bara vänta några minuter), södra sidan av älven till Hedenbron (dammbron var stängd) och strax i Boden. Där fick jag mat och kaffe, goda samtal och - givetvis! - bön.**
* Obs! Nyskapat ord som t o m min gamle kamrat måste uppskatta
** Det - för mig - angelägnaste böneämnet kan nog kära läsarna gissa! Till kära läsare som saknar sådant som förr mer frekvent kunde läsas på denna ringa blogg (inte Ann O Nyms favoritämne, motorcyklar) såsom div kyrkokritik och undervisning i andeliga ämnen; jag har just nu 0 ("noll") inspiration till dylikt. Att vår 42-åriga (just nu om exakt en månad) dotter kan vara död inom några månader är så totalt obegripligt overkligt att allt annat (utom Jesus!) förlorar sin betydelse.
316:e dagen. Slö dag
idag.
När jag om morgonen ätit min fil med müsli och druckit mitt glas juice, tog jag min vana trogen kaffet och mackan och tidningen och gick och satte mig i favoritfåtöljen i vardagsrummet och sade till mig själv: nu när du druckit kaffet ska du göra något nyttigt och inte bli sittande här hela dagen.
Vad hände? Inte förrän bortåt kl 15.30 rörde jag på mig (bortsett från att jag strax efter kl 13 släpade mig ut i köket och tog lite middagsrester till lunch). Ganska normal pensionärstillvaro således!
Men när jag väl kom i rullning så blev det ordentligt. Promenerade först till (ex-)hustrun som sitter i rullstol - nu t o m med brutet ben pga olycka. Ska vara gipsad i åtta veckor. Givetvis pratade vi om Maria och hennes situation.
Hem tog jag andra, längre vägen, så det sammanlagt blev en av mina längre promenadrundor.
På aftonen kom Mats förbi en stund. Och sen tittade jag på Utrikesbyrån där koranbränningar diskuterades. Slutsatsen var väl att majoriteten av världens muslimer möjligen blir lite ledsna men helt saknar lust till våldshandlingar som i olika muslimska länder utförs av små extremistgrupper. Frågan ställdes också varför de muslimska länderna protesterar mot Sverige och inte också mot Kina som aktivt förtrycker sin muslimska befolkning, har rivit tusentals moskéer och håller ca en miljon i fångläger.
- Flera muslimska länder är ekonomiskt beroende av Kina men inte av Sverige, blev svaret.
315:e dagen. Telefonsamtal, till antalet två
har jag haft ikväll. I ena fallet blev jag uppringd, i andra fallet var jag uppringaren. I båda fallen var det personer jag vetat om respektive varit god vän med ända sedan gymnasiet. Den ene bor i Luleå och vi ses regelbundet, den andra finns i Uppsala och kontakten uppehålls genom sporadiska möten och telefonsamtal.
I båda samtalen var huvudämnet Maria, hennes sjukdom och hennes framtid. Eftersom båda är troende kristna så utlovades förbön. Och vi var överens om att fortsätta be om ett helandeunder - ända intill hennes sista suck. Att be att döden ska vika samtidigt som man förbereder sig för att dö är inte konstigare än att ha säkerhetsbälte samtidigt som man kör försiktigt i akt och mening att inte krocka; eller att brandförsäkra huset men ändå räkna med att det varje dag står kvar när man kommer från jobbet.
Kära läsarna inbjuds till fortsatt förbön - utan om och men.
314:e dagen. Elte söndagen efter Trefaldighet. Det man inte har i huvudet...
...får man ha i benen.
Det fick jag bevis på idag. Ställde in bilen i garaget. Men just när jag gått insåg jag att mobilen saknades. Åter till bilen där mobilen låg på passagerarsätet. Ut igen för att inse att bilen stod osnyggt snett på sin plats. In i bilen igen och flytta den något lite, varvid jag återigen glömde mobilen på passagerarsätet. Men det märkte jag inte förrän jag kommit in i lägenheten. Då blev det promenad tillbaka till garaget. Men kommen halvvägs insåg jag att jag glömt bilnyckeln, vilken jag direkt jag kom hem hängt på sin rätta krok innanför dörren. Alltså blev det att vända mot lägenheten igen och sen gå till garaget.
Det man inte har i huvudet...
Allt detta hände på morgonen då jag återkommit från Maria där jag sovit varje natt sedan det allvarliga beskedet förra torsdagen. Dock fick jag i afton ett sms att hon ville pröva sova ensam i lägenheten. Förståeligt då jag inget annat gjort än sovit i ett annat rum.
På kvällen mässa i Hertsökyrkan, ledd av Mats som till hjälp hade ung prästkandidat. Efteråt bjöd jag hem Mats och Eva och Lars-Gunnar Ottestig på fika med samtal och bön. När vi efter kvällspsalmen 510 skulle avsluta med aftonbön så var det Eva som ledde i bön. Men hon är ju uppfostrad EFS:are! Detta är något som mina vänner i laestadianien borde lära sig: i mindre och familjära sammanhang kan både en icke-predikant - och kvinna! - lika gärna "leda i bön".
313:e dagen. Fint nummer
Då tänker jag på psalmen i psalmboken med det numret:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever,
fast världen har sagt han är död.
Och inget kan skilja mitt hjärta från honom
ej änglar, demoner och nöd.
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.
312:e dagen. Nya perspektiv
har det onekligen blivit.
I alla fall för mig personligen nu när Maria har en allvarlig sjukdom i kroppen. Mycket annat blir oviktigt. Kanske för att man inte riktigt orkar.
Men en sak grep tag i mig i nyhetsflödet: att 20 kyrkor brännts ner i Pakistan - ett av de muslimska länder som starkt protesterat mot koranbränningar i Sverige. Jag försvar inte på något sätt att man skymfar koranen. Skulle aldrig själv göra något liknande. Men lite perspektiv, tack. Gruppen Kristna är är faktiskt den enskilda grupp i världen som är mest förföljd. Och en stor del av förföljelsen finns just i muslimskt dominerade länder. Men det tigs det ofta om i den officiella politiska debatten och i nyheter och TV.
Men det jag inte orkar som förr är att engagera mig. Gäller det inom det kyrkliga så går en enstaka gudstjänst och predikan bra, men inget långsiktigt; vad gäller kyrkstugan så har kraften sista veckorna mest räckt till att fara dit med Simon och äta lunch eller dricka kaffe och känna sig som Ferdinand under sin korkek. Dock luktar vi inte på blommor. Men igår tog vi oss för att plocka av den svartvinbärsbuske som någon planterat vid hörnet. Ingen jätteskörd, ca en halvliter. Men vi kokade sylt och åt till pannkakorna.
Men vad allvarliga perspektiv beträffar så gäller det ju att veta var man har sin trygghet. Det borde varje människa ständigt betänka. Ikväll tittade jag på programmet Saliga sånger (Svt Play). En stor grupp norska och svenska kristna artister var i Nashville i USA och spelade in nya och gamla kristna sånger. Lite (?) upp-poppad stil - inte mig emot - men texterna var ju de kända, t.ex O, Store Gud, Blott en dag, Pärleporten. Även en av mina favoritsånger:
Det enda som bär när allting annat vacklar
Det är Guds nåd och Guds barmhärtighet...
Det enda jag vet det är att nåden räcker
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
Det enda jag har att lita till en gång
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd
Det enda som står igenom.alla tider
Är Kristi kors och blodets säkra grund..
...Och detta är nog för all min synd blev sonad
när Jesus dog för mig på Golgata.
311:e dagen. Aldrig förr
- tror jag bestämt - har jag någonsin lagt ut en bild av någon anhörig här på bloggen, tänkte jag visst. Men så slog det mig sakta: en gång...kanske. Det var när Simon och jag höll på att köra grejer från radhuset till lägenheten i januari 2021. Vissa saker behövde få sin vinterförvaring i kyrkstugan istället för i radhusets uteförråd. Men framför kyrkstugans dörr var det djupsnö som behövde bortskottas. Och Simons arbete därmed dokumenterades. Mer för att visa snödjupet (28/1-21) än igenkännbar person.
Men nu tänker jag svika alla bloggprinciper jag hittills frivilligt underordnat mig och lägga ut bild på två systrar. Maria t v och Sara t h.* Sara har varit uppe från Stockholm några dagar och hälsat på. Idag var de på stan, där detta kort togs.
* eftersom Sara redan lagt ut bilden på Facebook så är det ju meningslöst att jag försöker hålla fritt från bilder
310:e dagen. Besök
Fick alltså Maria idag av sin syster. Första rapporten handlade om ett stort gråtkalas. Men när det var över kunde dom tala konkret om framtiden och även skratta tillsammans. Nu är Sara hos sin kompis och jag är under natten hos Maria.
Besök fick även jag under dagen. Av Mats som återkommit från sin semestertripp till Estland och Lettland i sällskap med sin dotter. Varför åker man dit kan man undra. Kanske för att få nytta av sina kunskaper i ryska språket nu när det inte är läge fara till Rysslsnd.
När vi satt vid mitt köksbord och drack kaffe berättade jag de definitiva ytterst allvarliga bud som vi nu slutigen fått om Maria. Att något var på gång visste ju Mats som ledde förbönsmässan vi hade för några veckor sedan. Men inte hur allvarligt.
För någon dag sedan pratade jag i telefon med mina kära vän Berit Simonsson. Hon sms:ade sedan och gav det realistiskt tröstefulla bibelordet 1 Tess. 5:10.
Tack, alla som ber och på olika sätt skickar hälsningar.
309:e dagen. Måste missat en dag
Det här ska handla om tisdag fast jag skriver onsdag kväll.
Idag (alltså tisdag) kom äldsta dottern Sara. Jag mötte henne på flygplatsen på kvällen och skjutsade henne till en skolkamrat från grundskolan som hon brukar bo hos vid besök i staden.
I morgon (alltså onsdag) ska hon besöka Maria.
308:e dagen. Assistenter
åt Maria fick Simon och jag vara ikväll. Vi hade farit för att äta middag vid kyrkstugan. Obs! vid inte i. Vi satt som vanligt ute "under vår korkek" som är en stor vacker lönn som sägs vara växt av ett skott som tagits på Mårbacka.
Vi satt kvar en stund och samtalade om vilka utombibliska bevis som finns för Jesu existens.
På väg till stugan hade vi stannat till på Jysk och köpt en luftbädd, på vägen hem stannade vi till hos Maria för att lämna den så jag får något bekvämare att vila min trötta lekamen på när jag sover över hos henne.
Och det var då vi blev personliga assistenter. Den som skulle jobba kväll hade inte kommit. Och efter påpekande från Maria försökte firman hitta en vikarie. Maria kunde dock ge dem viss tid eftersom hennes bror och far just kommit och kunde hjälpa henne upp efter eftermiddagsvilan. Men ingen assistent kom och vi fick sakta växa in i assistentrollen. Mat och disk först och till sist sänggåendet.
Men vad hade hänt om vi inte kommit?
307:e dagen. Tionde söndagen efter Trefaldighet
I afton ledde jag högmässan i Hertsökyrkan. Bosse har ju semester och semestervikarien Mats har smitit iväg till Baltikum. Alltså fick jag rycka in. Länge sedan jag höll en hel högmässa med både liturgin och predikan. Men det gick acceptabelt bra, tror jag.
Dock får jag erkänna att jag delvis kanske drog predikan ur rockärmen utan att i tanken hunnit finslipa alla detaljerna.
Skälet till denna min försummelse är väl som flera bland läsarna kunnat ana, oron för och omsorgen om min dotter Maria. Att vi för några veckor sedan fick ett bud om att något ytterligare i sjukdomsväg drabbat henne, utöver det rörelsehandikapp hon levt med i över 20 år. Och i torsdags, efter flera röntgenundersökningar, ultraljud och biopsi fick vi veta exakt vad det är.
Sedan dess har jag sovit hos henne varje natt och ikväll då vi godnattpratat och bett completorium tillsammans fick jag lov av henne att i klartext berätta för kära läsarna vad vi i torsdags slutligt fick veta. Läkarens direkta ord:
"Aggressiv bröstcancer. Vi kan inte bota den". Möjligen med cellgift minska hastigheten. Och förlänga livet en aning. Återstående livstid utan cellgifter kanske 2-3 månader. Med cellgifter något längre, men det handlar om månader, inte år.
Eftersom vi i några veckor förstått att något allvarligt är på G så kom det inte som en total chock, inte heller för Maria. Efter läkarbesöket gick vi och fikade i sjukhusets café.
Senare torsdag mot aftonen for jag tillbaka till Gammelstad och det evangelisations-event som katolska församlingen ordnade i dagarna två på torget bakom Nederluleå kyrka. Eftermiddagens aktivitet var då nästan slut men jag ville i alla fall få möjlighet hälsa på min gamle studiekompis från slutet av 70-talet, Ulf Ekman, som förblivit en personlig god vän under alla år trots minst sagt olika vägval i det andliga och kyrkliga. Givetvis viskade jag i hans öra vad som hänt och på stört bad han en bön för Maria. När vi efteråt hälsar på prästen berättar Ulf (utan uppmaning från mig) "Torbjörn här har en dotter som är svårt sjulk".
- Ska jag komma och be för henne?
Sagt och gjort. En stund senare befann sig F. Damian, Ulf och Birgitta Ekman och jag hemma hos Maria. Och eftersom den personliga assistent som just då var i tjänst hos Maria är pingstvän från Afrika, så deltog också hon i förböner, knästående med lyfta händer. Nu blev Maria för andra gången på några veckor smord med olja (Jak 5) och välsignad. Första gången var i Hertsökyrkan förr-förra tisdagen.
Kära läsarna får gärna vara med i förbönerna.
306:e dagen. Missade
fullständigt Sveriges kvartsfinal mot Japan igår. Måste bero på att tankarna är på annan plats. Inte underligt det.
Tack alla som hört av er med löfte om omtanke och bön. Om jag inte svarar på tel, epost eller sms så beror det på att jag inte hinner mellan andra familjeförpliktelser. Men gläder mig över omsorgen.
Nu får ni be också för mig att jag får tillräcklig kraft att predika i Hertsökyrkan i morgon kväll.
305:e dagen. Begravning
förrättade jag idag. Av ett litet dödfött barn. Några gånger har jag haft sådana begravningar Också för barn som dött i späd ålder. Denna gång i Stillhetens kapell i Gammelstad. Det var första gången jag ledde begravning där. Dock har jag varit där som deltagare en gång tidigare. Fint, men nog är Ljusets kapell på Hertsön vackrare!
Ganska stor släkt samlad. Många kusiner som möttes således.
Det mesta till begravningen ordnat av familjen/släkten själv, tillverkning av kistan och det som behövdes till minnesstunden Med gemensamma insatser av barn och vuxna skottade vi även igen graven, bäddade ner den lilla flickan till den sista jordiska vilan.
Ett fint minne.
304:e dagen. Allvar
är det nu.
Idag var vi till Sunderby sjukhus och fick träffa en läkare för information. Budet var att Marias tillstånd är ytterst allvarligt. Även om läget är svårt orkade Maria sitta och fika i cafeterian efteråt. Alla bedjare i läsekretsen får gärna fortsätta bedja.
Jag lämnar inga detaljer. Den som vill veta mer får kontakta mig.
Ikväll hade vi dock en mycket fin bönestund här hos Maria. Jag befinner mig fortfarande här eftersom hon inte ville vara ensam i natt.
303:e dagen. Se'n?
Ja, vad blir det sen. När det här året som jag kallat Sista året av min flyende ungdom är slut?
Min gamle kamrat har vid (minst) något tillfälle fört frågan på tal och (om jag minns rätt) nämnt tänkbara möjligheter som jag slutar blogga eller fortsätter med varje-dag-bloggande. Något klart svar har han dock inte fått. Och får inte nu heller. Skälet? Jag vet inte.
Att helt upphöra med bloggandet känns inte rätt. Dels mot mig som då inte får göra något jag gillar. Dels mot kära läsarna. Att å andra sidan fortsätta dagligen känns väl mastigt.
Så...??
Men snart får jag bestämma mig. Det är ju bara drygt två månader kvar.
302:a dagen. Samtal × 4
1. Sedvanliga månatliga samtalet med god vän på Lilla skafferiet. Vi brukar träffas fredagar men i fredags missade han så då fick vi ta igen det idag istället. Han bjöd också med mig till västlaestadianska församlingens augustisamlingar till helgen. Erbjöd sig t o m komma och hämta mig. Ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till.
2. Promenad till stan för möte med annan god vän; kaffe och samtal om kyrkliga och teologiska frågor
3. Buss till Mjölkudden med ɓesök hos Maria med både gråt och skratt och tröst. Fortsatt förbön.
4. Promenad/buss hem och besök av blivande Luleåprästen Stefan Aro. Även här goda samtal och förbön.
Välsignad dag.
PS. Innan allt detta började träffade jag Mats som kommit för att parkera i stan då han ska bort på semester. Alltså kan jag inte låna hans P-plats (som jag annars gör hela sommaren då han är i stugan) utan fick igår köra in bilen i garaget.
Dessutom får jag inte lyssna till predikan av honom på söndag utan det blir jag som får hålla högmässa I Hertsön på söndag kväll.
301:a dagen. Bildbevis
kommer här från vår samling i finska lappland.
Mats Rondahl, Stefan och Eva-Lena Aro, Timo och Susann Saitajoki, Lars-Gunnar Forsberg, Torbjörn Lindahl.
Kära läsarna kan väl ana den gemytliga stämningen. Men det var också ytterst allvarliga och angelägna samtal om det kristna livet och det s k läget i kyrka och väckelse i både Sverige och Finland.
Morgonen efter visade Timo en gammal finsk Bibel för Mats och mig:
Tror bestämt det var den jag i yngre dagar hörde talas om under namnet "registerbibeln". Den innehöll nämligen en lång avdelning med ord och uttryck för viktiga kristna sanningar, och sedan hänvisningar till bibelverser där detta nämndes.
I min ungdom (?) när jag började bekanta mig med den laestadianska rörelsen sades det mig att registerbibeln varit viktig (avgörande?) i många lekmannapredikanters bibliska och teologiska skolning. Kändes nästan lite heligt få vidröra ett gammalt exemplar. Kanske ungefär som Illustrerat Bibellexikon för min prästgeneration.
Jag förutsätter (men vet inte) att bibeln senare tryckts och utgetts i mindre otympliga storlekar.
300:ade dagen. Nionde söndagen efter Trefaldighet
Eftersom allt andligt händer kvällstid sommarsöndagar så blir dagarna fyllda av annat. Kunde alltså med gott samvete se Sverige-USA, vilket inte varit ett alternativ om mässan varit kl 11.
Avsåg hälsa på dottern under eftermiddagen och i det soliga varma vädret skrev hon då ses vi ute. Men just när jag parkerade kom nytt sms kan du komma imorgon istället. Jag ska ut - att personliga assistenten tar ut henne på promenad, tänkte jag - och svarade vi hinner väl hälsa kort. Men när jag tagit hiss upp så var hon redan utgången.
Ingen allvarlig skada skedd tänkte jag som insåg att jag får fler timmar be och meditera över predikan. Inte "skriva predikan" eftersom den skulle hållas i bönhuset (Luleå Fridsförbund).
Men något var tydligen senare fel i huvudet för plötsligt befann jag mig i bilen på Hertsön och insåg att jag var på väg mot kyrkan. Rondellvändning och tillbaka 3 km. Ska jag tolka det som att kroppsminnet ledde mig till den plats där jag inte bara får höra predikan utan även i fysisk form får mottaga Kristus i mässan.
Men väl i bönhuset var det ok där också. (Måste man väl säga när man predikade själv). Kyrkkaffe efteråt och goda samtal.
299:e dagen. Hemfärd
blev det idag för Mats och mig. Samma väg fast andra hållet. Enda skillnaden att vi inte tog paus på Vippabacken utan på Nilles. Det var nån viss grillrätt Mats var sugen på och eftersom det var han som hanterade ratt och pedaler så var jag bara tvungen hänga med. Vårt förblivande minne av gårdagskvällen var att det var en fin och värdefull kväll.
Oerhört stort detta - jag är osäker på om lekmän riktigt kan förstå det - att som ämbetsbröder få mötas i stor enighet, utan folk som vill så split eller fastna i ovidkommande sidodetaljer. Där man kan dela både sina bekymmer och sin oro för framtiden, men också sina förhoppningar, i en anda av gemenskap och tillit. Och sedan få lägga allt i Guds händer i gemensam bön i vilken alla deltog med egna ord, inte bara en som leder bönen.
När Mats stannat för tankning på OK i Töre hade han vänligheten också stanna till en stund vid kyrkogården så vi fick besöka mina svärföräldrars grav, be en bön och sjunga första versen av psalmen Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt.
Svärfar var en trotjänare som präst. När han höll sin sista predikan var han närmare 90 år.
Väl hemma tog jag först igen gårdagens missade blogg och nu dagens. I morgon kväll får jag inte gå i mässa eftersom jag predikar på Fridsförbundet kl 18.
298:e dagen. Jag lever
får jag väl börja med när jag skriver denna fredagsblogg en dag för sent. För någon timme sedan kom ett sms fullt av omsorg från min svägerska: Allt väl hos dig? Saknar blogginlägg från igår. Ser man på, folk läser och bryr sig.
Att människor tar del av denna ringa bloggs visheter märktes i all synnerhet förra veckan då jag berörde den lekmannaledda mässan på Stormötet i Liviöjärvi. Under senaste veckorna har dagliga besökstalet på bloggen pendlat kring 150 (eller lite över) per dag. Men när jag gett min syn på sagda nattvardsgång måste ryktet gått för den följande veckan var besöken ca 270, 410, 420, 320, 240, 230, och 190. (Så nu verkar det vara på väg mot normal nivå igen.)
Att bloggen läses också i vårt östra grannland fick jag personligt vittnesbörd om då Mats och jag besökte min prästvigningskamrat Timo Saitajoki med hustru och son i hans hemgård (nu fritidshus) på finska sidan av Muonio älv. Även Stefan Aro med hustru var med och Lars-Gunnar Forsberg som redan för många år sedan bytte prästrocken mot lärarrollen.
Med så många kristna samlade, goda vänner varav flera präster, kan det inte bli annat än fina uppbyggliga samtal om det som till kristendomen hörer; tron, syndernas förlåtelse, personliga vittnesbörd och relationen väckelsen-kyrkan.
Innan vi skildes hann vi även be tillsammans för alla böneämnen vi bar på och för varandra.
Mats och jag övernattade, övriga tre åkte hem när timmen blivit sen.
297:e dagen. TV
ser man ju på till och ifrån. Ikväll när jag sett aktuellt kl 21 blev jag kvar vid tv:n och såg ett avsnitt av serien Nazismens uppgång och fall. Har jag sett något tidigare avsnitt? Minns inte. Men nu är serien inne på våren 1945 så snart är det slut.
Jag frågar mig: Vad är det som gör att allt som har med Andra världskriget att göra alltid fascinerar och intresserar? Hur skrämmande det än är? Kanske just därför.
Kanske för att det utspelade sig till stor del i vårt närområde? (Vi tänker ju oftast mest på den europeiska delen av kriget). Eller för att det ligger nära i tiden? I vart fall för någon i min ålder. Jag är född åtta år efter dess slut och under hela min uppväxt talade vuxna bara om kriget, vad som hände då och hur det var. Bestämningen Andra världs- var fullständigt onödig.
Eller är det de psykologiska mekanismerna? Och de sociala och kulturella konsekvenserna. Jag menar - som "alla" redan frågat sig - hur kan det komma sig att en kulturellt högt stående nation mitt i det civiliserade Europa kan bli plats för något av den värsta ondska världen skådat och producera en total galning till ledare?
Man bara undrar.
296:e dagen. I selen igen
något lite.
Har blivit ombedd att nästa vecka hålla en begravning i familj jag känner. Ikväll gjorde jag besök i sorgehuset. Då fick jag anledning åter besöka en av de byar i Nederluleå församling där jag var många gånger under min första prästtid på 80-talet.
På vägen hem behövdes bara en ytterst liten avstickare så var jag i Mats stuga Där blev det te och som vanligt god gemenskap.
295:e dagen. Sommarfest
enligt nu 12-årig tradition bjöd Mats in till i sin stuga i Kallax på måndagseftermiddagen. Fast sed: kaffe, grillning, middag och bastu med dopp i havet. För att ta mig från bastun och ner ivattnet fick jag stödja mig på två av bröderna, en på var sida. Flera bibelassociationer kan ges till detta. Givetvis avslutades samvaron med completorium.
Under kvällen fick jag också sms från min dotter Maria att man under dagen gjort de sista underskningarna för att slutligt och definitivt kunna säga exakt vad hon drabbats av, hur allvarligt det är och vad man vill göra åt det.
Hem idag och väl hemma fick jag tel från prästvigningskamrat som ville bjuda Mats och mig och Stefan Aro till sin stuga (tidigare föräldrahem). Eftersom det ligger på finska sidan av Muonio älv så blir det kanske bastu där också.
