Torbjörn Lindahl

som var ogift kvinna. Jag fann lappen på hennes kylskåpsdörr.

 

har gått. Sen igår. Två dagar sen begravningen.

 

Kommer man någonsin att fatta att Lilla Lo* är borta ur den jordiska gemenskapen för alltid. Vi sågs ju inte dagligen. Inte varje vecka heller. Många gånger hände det att när vi ordnat med kaffe eller middag i familjen så messade hon några timmar innan och meddelade jag orkar inte idag. Så när vi träffades på Waldorf fredag kväll kunde det varit vilken släktmiddag som helst som hon inte orkat komma till. Så det var helt naturligt när vi skildes vid bilarna att Sara och jag sa till varandra: trevlig kväll, tråkigt bara att Maria inte kunde vara med.

 

Igår träffades vi hos Lena tillsammans med Lenas syster och svåger från Uppsala. Inte heller då var Maria med 😊

 

Under dagen fick jag lite fler bilder från begravningen och gravsättningen:

 

Vad ska man säga en kväll som denna? Ledsen? Några gånger har jag gråtit. Ofta lika rörd som ledsen.

Men nu sent på kvällen också en viss lättnad. Nu är ett viktigt steg taget. 

 

Begravningsgudstjänst i Örnäsets kyrka. Fin blå kista. Av svägerskan fick jag senare höra att även Marias kusin låg i blå kista vid sin begravning för drygt 20 år sedan (jag mindes inte). Kanske hade Maria inspirerats av sin mest jämnåriga kusin.

 

Gudstjänsten leddes av Stefan Aro. Kistan bars ut av fem släktingar och en av Marias vänner 

 

Färd sen till begravningsplatsen på Hertsön. Enligt min ringa mening en både fin och lättåtkomlig gravplats.

 

Minnesstund i Örnäsgården. Ca 50 deltagare (några fler i kyrkan). Leddes av min yngre bror som kan var både tillräckligt allvarlig och ändå lättsam. Stort tack till alla som både avtalat och frivilligt hjälpte till med serveringen. Min tvillingbror (också präst) ledde avslutande andakt.

 

Hem för en stunds vila.

 

Sen träffades kvarvarande släktingar (tre hade åkt) på Waldorfs för avslutande middag.

 

Så var den dagen slut.

 

till begravningen.

 

I morgon.

 

Allt är nog klart och planerat.

 

Under de knappa tre veckor som gått har jag i praktiken varit rätt apatisk. Inte orkat ta mig för något. Inte orkat läsa en bok. Knappt orkat titta på TV. Såg dock igår kväll den ytterst gripande filmen Harriet om en förrymd slav i USA som tog sig till en av nordstaterna och sen engagerade sig i kampen mot slaveriet.*

 

Var har jag då gjort? Tur att jag har Mats i huset som kan bjuda upp mig på en kopp te någon kväll. Onsdagar bastar vi och torsdagar tar vi en promenad. Det ska vi strax göra. Då går vi också förbi Lena och ger henne lite sällskap. Till henne har jag också gått några gånger och fått kaffe. Om och om har jag läst alla fina ord på Luleå begravningsbyrås minnessida och mina egna ord om Maria här på bloggen.

 

Men nu när begravningen nalkas då känns det tyngre. Den jordiska sorgen och saknaden försvinner inte trots evigjetshopp. Men det finns Ljus i tunneln.

 

 

* såg den igår i kanal 9. Ikväll går den i kanal 5 såg jag just. Tyvärr börjar den vid midnatt och är nästan tre timmar lång.

 

 

är det tacksägelse för Maria i stadens (Luleå Domkyrkoförsamlings) kyrkor. Själv kommer jag tillsammans med familjemedlemmar att befinna mig i Hertsökyrkan. Det är Mats som leder gudstjänsten. Normalt skulle jag hjälpt honom i distributionen, men vi kom överens om att jag avstår, så får jag koncentrera mig på att vara vanlig gudstjänstdeltagare denna gång. Man vet ju inte om jag blir så rörd av att höra Marias namn att jag inte orkar hålla paténen ordentligt utan låter oblaterna glida av. 

fick jag idag.

 

Hade ärende på stan. Tog bilen och tänkte att när jag ändå är hemifrån kan jag lika gärna fara vidare till annan plats och göra något jag länge tänkt. Den plats jag åkte till var Hertsökyrkan och det jag avsåg göra var att kolla på vilka platser i kyrkorummet hörslingan (ev) fungerade. När jag kom dit var vaktmästare Ingela där men något testande blev det inte. Kyrkorummet var nämligen ockuperat av reparatör som höll på att byta dels huvudförstärkaren med mixerbord + den separata slingförstärkaren. Han berättade snabbt att han kallats dit för det förra jobbet men då upptäckt att slingförsärkaren också var dålig. Helt död, enligt hans professionella omdöme.

 

Alltså byte på stört.

 

När allt var klart fick Ingela och jag vara testpiloter. Hon testade kyrkans hörstavar som finns till utlåning och jag testade mina hörapparater. Och tala om ljud. I fortsättningen kommer jag inte missa ett ord av predikan - om jag inte somnar!

 

Erica fick se uppfyllelse av sitt förslag mycket snabbare än någon trott. Kanske en världslig uppfyllelse av bibelordet om att Gud hör innan vi ropar.

 

inför Marias begravning, gjorde Stefan Aro i vår familj idag.

 

Vi samlades i Marias lägenhet på Mjölkudden. Fint samtal. Det tog nog bortåt två och en halv timme innan Stefan reste sig. Tänk att man kunde prata så mycket med anledning av sin kära dotter. Roligt också få påminna sig Marias egenheter och roliga uttryck.

 

Psalmerna vi valt till begravningen har jag tidigare berättat om, orgelmusiken får den som kommer höra, solosång blir det ingen. 

 

Tidigare skrev jag att några i familj/släkt som pga rörelsehinder/ålder inte följer med till kyrkogården skulle ta avsked vid kistan i kyrkan just innan den bärs ut. Det har vi strukit. Det finns nämligen rätt stor prästerlig erfarenhet av att om man har planerat avskedet vid graven men likväl låter några redan ta avsked i kyrkan så är risken mycket stor att det "smittar" så rätt som det är har (nästan) hela församlingen gått fram.* Det vill vi "för allt smör i Småland" inte vara med om. Avskedet blir vid graven!

 

 

* en begravning har nämligen stor förmåga att förvandla även annars kloka samhällsmedborgare till en skock får, livrädda göra fel och därför ängsligt iakttagande hur andra gör

(skriver en som haft över 2000 begravningar).

 

Anm. Ett exempel som visar att jag har rätt är hur folk vid "avsked inne" dvs i kyrka/kapell går fram till kistan. Om den första gruppen går fram och ställer sig i ring runt kistan, bugar och går och sätter sig så kommer alla att göra likadant. Men om de första går fram längs kistans ena sida, stannar till kort vid kistans bortre gavel och går ner på andra sidan, då kommer alla att göra så.

 

är Marias dödsannons i Norrbottenstidningarna. Dock inte i paltposten (Piteåtidningen) så min gamle kamrat får söka på nätet. Lite svårt tyckte jag det var att navigera rätt, men ungefär så här:

Luleå Begravningsbyrå

Meny

Visa deltagande

Scrolla ner till minnessidorna.

 

Ge gärna en gåva till angivet ändamål, det låg Maria varmt om hjärtat.*

 

Jag får telefon och hälsningar och folk undrar hur jag mår. Trots att jag haft över 2000 begravningar är det en helt annan sak att själv vara drabbad. Ett tacken på att man inte blivit kall i hjärtat.

 

 

* att ge en gåva denna väg kostar 45 kr i administration så det kan rekommenderas att man ger tillsammans i släkt och vänkrets.

 

Idag har vi i familjen varit samlade  och planerat för Marias begravning som blir i Örnäsets kyrka fred 19/4 kl 13.

Den kommer att ledas av Stefan Aro.

 

Det blir färd till kyrkogården på Hertsön och gravsättning direkt efter gudstjänsten. 

 

Vi fick också läsa ett brev som Maria skrivit till oss men som vi inte fått ta del av förrän hon dött. Där berättade hon bl a att hon haft ett fint och lyckligt liv. Ingen ska beklaga hennes handikapp som hon haft halva livet. Hennes liv har varit lika rikt som våra. Brevet var också fullt av förtröstan. Inget oroa sig för. Jesus är med henne. Hon höll en riktig predikan för oss. Starkt och rörande.

 

Psalmerna blir:

249 Blott en dag - Marias favoritpsalm

217 Gud för dig är allting klart

324:1-3, 9 Med lust och glädje tänker jag på den sommartid....

 

...Nu vill med fröjd jag sluta mitt hjärtas sommarsång 

Jag vet att Gud skall byta i frihet allt mitt tvång

Sin nåd skall han bevisa när utan sorg och brist

för evigt jag får prisa och tjäna Jesus Krist.

 

Det var ju just när vi gått över från normaltid till sommartid som Maria dog. Tack Andreas för tipset!

 

Valfri klädsel. (Maria sa egentligen ljus klädsel, men vi justerade lite; den som bara har svart finkostym ska ju inte tvingas till Dressman:)

 

Maria drog sin sista suck kl 04.15 i natt. (Natten mot Påskdagen)*

 

Sara och jag var hos henne. Sara planerat och jag blev ditkallad när personalen såg tydliga tecken på att slutet närmade sig. Knappt en och en halv timme hann jag vara där. Vi hade bestämt oss för att vaka i skift och första passet blev mitt. Jag kunde då se och höra Marias andning, hur den blev långsammare för att till sist stilla upphöra.

 

Marias äldre yngre bror kom så fort bussarna börjat gå. Sedan ringde vi goda vänner som kom med bil och hjälpte oss frakta hem Marias kläder mm.

 

Innan vi lämnade sjukrummet sjöng vi tillsammans Bred dina vida vingar. När jag kom några timmar tidigare sjöng jag i Marias öra vers 1 och 7 av 189 Bliv kvar hos mig.

 

 

 

Hur minns vi då Maria? Jo, lite tvärtom. Gick sina egna vägar och ville inte alltid göra som alla andra. Hon var också husets stora sakletare. När man tappat eller förlagt något så frågade man bara: Maria var är min kam, plånbok, keps - eller vad  det nu var som fattades. Snabbt iväg runt i huset och på kort stund var hon tillbaka med det saknade föremålet och ett segervisst leende på läpparna. Maria var också den i syskonskaran som hade sitt körkort snabbast efter 18-årsdagen. När hon gått ut gymnasiet jobbade hon ett år på Cervera.

 

Fin sångröst hade hon också. Hon var alt. Så året därefter gick hon gospellinjen på Solviks Folkhögskola norr om Skellefteå.. Där lärde hon känna människor som i vissa fall blivit vänner för livet. Det gäller fr a Gella och David från Skellefteå som i torsdags gjorde sig besväret komma upp till Luleå på ett tvåtimmarsbesök och vara med när vi firade skärtorsdagsmässa med Maria på lasarettet.

 

Det var också under det året som hon på allvar började känna att något var i olag i kroppen, vilket senare skulle leda till att hon blev halvsidesförlamad. Bil- och flygambulans i parti och minut till Sunderby sjukhus, Norrlands universitetssjukhus Umeå och Sahlgrenska i Göteborg.

 

Vid en av resorna t Sahlgrenska hade hon inför hemresan blivit hämtad med ambulans för färd till Säve flygplats. Men precis när hon kommit in i ambulansen fick killarna budet att flyget var försenat. 

- Ni får väl bjuda flickan på sightseeing runt Göteborg, sades det från ledningscentralen.

Sagt och gjort. På Marias önskan for dom först förbi platsen för stora diskotekbranden. Sen till havsstrand där dom vände bilen så Maria kunde se ut över havet genom baköppningen.

 

Hösten efter Solviksåret, vid en återsamling blev Maria dålig och fördes först till Skellefteå lasarett sen till Umeå. Man såg då att det anevrysm hon hade på en av bakre pulsådrarna upp till hjärnan tryckte så mot hjärnstammen att det ströp många nervsignaler. 

 

Fara å färde. Rörlighet försämrad. Likaså syresättning i blodet.

- Kan vi inte vända detta är hon död i morgon eftermiddag, var budet

 Och det gick att vända! Med start kl 23 gjorde en neurokirurg en avancerad operation och på morgonen var hon klart bättre.

 

Sen flera år med uthållig träning och rehab. Bättre och bättre dag för dag: till slut utan rullstol och promenader utomhus med bara käpp. Men kring slutet av 2009 blev det sämre igen. Och sedan dess har hon varit rullstolsburen. Vid ett tillfälle stannade vi till i kulverten mellan sjukhuset och Patienthotellet i Umeå och mediterade inför en skylt med texten Undercentral! Jag minns att Maria där i kulverten uttryckte:

- Okey, jag jobbar mig tillbaka en gång till men en tredje gång ids jag inte.

 

Kanske upplever jag att hon under senare år inte lade lika mycket kraft på träning och rehab utan ville göra nåt roligt i livet också.

 

Så när hon väl accepterat faktum har hon gjort det bästa möjliga av sitt liv. De senaste 6-7 åren har hon tillbringat vårvintern i Spanien, allt från en till fyra månader. Även besökt London, Paris, Berlin och Rom. Personliga assistenter har hon fått ta med sig och på solkusten i Spanien kunnat anställa flickor som i vissa fall jobbat hos henne i flera år.

 

Till sin syster Sara sa hon i höstas att när jag äntligen funnit ett fungerande sätt att leva - då kommer bröstcancer!

 

Det var i juli som det upptäcktes att något var fel och 10 augusti fick hon domen. Aggressiv bröstcancer, vi kan inte bota den.

 

Under hösten kom sen lite olika besked: ibland kunde något eventuellt  göras, ibland inte. Men en bit in på detta år hann verkligheten ikapp. Det finns inget mer att göra. Inget mer cellgift och ingen strålning. Något som Maria accepterade eftersom cellgifter troligen skulle gör mer skada till ingen nytta. Hon fortsatte leva någotsånär som vanligt men blev allt tröttare. När hon till sist själv började känna behov av assistans även nattetid gick det inte längre. En knapp vecka fixade hon själv via syster Sara genom att acceptera erbjudanden från sin kusin respektive faster (båda sjuksköterskor) att komma upp från Umeå och stötta nattetid. Men i onsdags fick hon plats på palliativa avdelningen i Sunderbyn och var sedan där till slutet.

 

I torsdags var vi samlade hos Maria och vi firade Skärtorsdagsmässa i ett dagrum. Då var Maria ovanligt pigg och satt uppe i rullstolen många timmar och åt smörgåsar med god aptit. Men på Långfredagen var krafterna som bortblåsta. Lördagen likaså. Resten vet ni.

 

Några bilder

 

 

 

Buss t kyrkan med Mats. Av skäl som kära läsarna begriper är det viss brist i min gudstjänstkoncentration. Men då har man nytta av ett ord av f. Gunnar (Rosendal). Handlar visserligen om bönen men torde kunna tillämpas även på övrig gudstjänst. Är det något värde i bönen om man är okoncentrerad och bara upplever sig rabbla orden? F Gunnars svar: jo, för Gud värderar mer din trohet än dina känslor.

 

Sen nästan direkt m buss till sjukhuset. Maria mycket tröttare idag än igår. Men tröttheten idag kan ju bero på upplevelsen igår. Hon satt uppe bara korta stunder. Fick syrgas i mask. Varit rosslig i halsen. Orkade inte maten till middag. Fick flytande.

 

Jag var där till 19-tiden då Sara kommit. Senare meddelade Sara att man misstänkte att Maria fått lunginflammation. Kanske blir det röntgen av lungorna under natten. Sara sover hos Maria och jag avlöser henne i morgon förmiddag.

 

Be om lugn, vila och smärtfrihet för Maria.

 

Och fin mässa jag fått delta i. Dock inte i kyrka utan på Marias avdelning på lasarettet.

 

Hela familjen var samlad plus en av Marias f d assistenter som blivit en personlig vän och ett par från Skellefteå (körde fram och tillbaka bara för detta tillfälle, två timmar i Luleå!) som Maria blev goda vänner med under sitt år på Solviks folkhögskola för över 20 år sedan och därefter hållit kontakt med. 

 

Vi firade en enkel, men innehållsligt komplett, läst mässa med syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.*

 

Fin erfarenhet. Sakramentet är ovärderligt. Att Gud gett oss detta konkreta nådemedel och inte bara en massa ord är fantastiskt.

 

 

* det händer ibland att jag får kritik för att jag använder den formuleringen för sällan i offentliga predikningar - varför .jag gör så kan man fråga sig. Men när det är verkligt allvar som i biktsituationer och tillfällen som idag då är de orden alltid med.

 

är läget för Maria. Vid gårdagens besök av läkare och sjuksköterska fick Maria framföra sin önskan att ha någon i lägenheten även nattetid. Hennes kusin (sjuksköterska) hade även listat vilken hjälp hon tycker Maria behöver. Slutsatsen blev att man i hemmet inte kan erbjuda det som krävs. Alltså  blev slutsatsen som delgavs idag att Maria erbjuds plats på palliativa avdelningen på lasarettet. När hon sedan fick budet att det finns en ledig plats redan idag så blev det chockartat snabbt. Hon trodde nog hon skulle få några dagar på sig att ta farväl från sin lägenhet. Men hon accepterade faktum och kl 15 kom transporten som tog henne till Sunderbyn.

 

Även om jag vet att Maria ville både leva och dö i sin lägenhet så känns det för mig tryggare att hon är på ett ställe där det finns sjukvårdskunnig personal dygnet runt.

 

Enligt vad jag hört av släkten låg Maria idag och lyssnade på lovsånger med sin mobil.

 

med Maria.

 

Hon har blivit märkbart tröttare för varje dag under helgen och idag. Även om hon orkade till stan och gudstjänst under söndagen. Hennes kusin har uppdaterat oss om läget så vi förstår.

 

Idag kom också min bror och svägerska - den nämnda kusinens föräldrar - upp från Umeå. Då svägerskan också är sjuksköterska har hon lovat sova några nätter hos Maria. Sara har varit i kontakt med vården och bett att Maria ska få ha någon hos sig även nattetid. I morgon kommer ett team med läkare och sköterskor för att göra en bedömning.

 

Eftersom mina tankar nu knappast kan vara någon annanstans än hos Maria har jag idag bett att få bli befriad från uppgiften predika vid passionsandakt på Fridsförbundet i morgon kväll. Mats ersätter mig. Har även bett att få avstå predikan i bönhuset under påskhelgen. 

 

Högmässa I Hertsökyrkan på annandagen hoppas jag dock klara.

- Orkar du inte är det bara att ringa, sa Mats I telefon.

 

Gott med trofasta och generösa vänner.

 

I vart fall för en pensionär.

 

Igår eftermiddag for jag först på sjukkommunion hos vännen, pensionerade diakonen Tommy. Som jag redan berättat bjuder han alltid in några vänner så vi blir en liten gudstjänstgemenskap varannan vecka. Sex deltagare blev vi. Sen stannade jag på stan och åt på lokal, gick sedan till Köpmantorget där Luleås SDHL- lag firades. Eftersom jag hyllat guldmedaljörerna redan på plats i ishallen i tisdags kväll stannade jag bara kort stund. 

 

Efter div ärenden på stan blev det buss mot Örnäsets kyrka där Stefan Aro ledde veckomässan. Ovanligt många deltagare enligt vaktmästaren.

 

Mats hade också kommit dit och min tanke var att vi gemensamt skulle ta buss hem. Men därav blev intet. Istället blev vi hembjudna till goda vänner där födelsedag firades. Fin gemenskap även med andra inbjudna vänner.

 

Där fick vi också i god och generös kristen gemenskap tillsammans be för Maria och lyfta henne inför Herren. Tack vänner för bönegemenskapen! Kära läsarna får också gärna vara med. Mänskligt sett är läget allvarligt men oavsett hur Gud låter utgången bli tror vi att Jesus är med.

 

Idag var jag i kyrksammanhang igen. Lena o Simon hade avsett fara på begravningsgudstjänst i Örnäset för sin granne i trappuppgången KG Aasa. I 18 år har dom varit grannar. Tyvärr blev Lena förkyld. Då valde jag följa Simon istället. Själv har jag väl stött på KG vid enstaka tillfällen men inte inte så ofta som Lena och Simon.

 

Örnäsets kyrka är enligt min ringa mening den vackraste kyrkan i stan att ha begravningsgudstjänst i.

 

blev det ikväll för Luleå hockeys damlag. 4-2 mot Modo. Och precis som ifjol var jag där med tidigare arbetskamraten Bodil. Vi sa efter matchen att det räcker att gå på hockey en gång per år - till den avgörande finalmatchen. Varför plåga sig med harvandet genom hela grundserien? Men lite tråkigt att slå ut just Modo. Det är ju - av nån anledning jag knappast längre minns - mitt favoritlag nr 2. 

 

T o m äkta sådan*. Är det vad Maria är? Idag var hon till Trafikverket för att förnya sitt körkort. Förmodligen har hon väl haft det som legitimation under åren men som körkort har hon inte haft någon användning av det på över 20 år.

 

Men då var det Luther. En kristen planterar sitt äppelträd även om han vet att den yttersta dagen kommer i morgon. Möjlig modern variant: en kristen förnyar sitt körkort även om läkarna prognostiserar att hon aldrig mer kommer att köra bil.

 

 

* äkta lutheran har jag också blivit kallad (på vilka meriter vet jag dock inte). Det var när ungdomskompisen, f d svenskkyrklige, numera katolske prästen Conny Årlind en gång presenterade mig för katolske biskopen Anders Arborelius med orden

- Nu ska biskopen få träffa en äkta lutheran

Biskopens svar:

- Det var trevligt för det gör man ju inte så ofta.

 

För Maria alltså. Igår (måndag) mitt på dagen kom hon hem. 

 

Idag (tisdag) besökte jag henne några timmar under eftermiddagen. Fyra (!) assistenter var på plats. Det som beviljats är två men då måste de som är nya få gå dubbelt några pass med de "gamla" och lära sig Marias rutiner. Men snart ska det väl stilla sig. Det gjorde det en stund idag också då jag bad assistenterna flytta sig från köket in till sovrummet så Maria och jag skulle få prata i fred i vardagsrummet. Då valde de istället gå ut i trapphuset och sätta sig. 

 

Ja, ja. 

 

Maria är givetvis glad få vara hemma igen men blev ledsen då hon insåg att nu är det bara väntan på döden...

 

...om inte någon (!) plötsligt kommer och bryter den negativa utvecklingen. När min tvillingbror och svägerska var här för två veckor sedan och vi bad aftonbön så kom så tydligt i min tanke berättelsen om hur Jesus uppväcker en änkas son i staden Nain. Och där var det ju en som redan var död. Maria är inte ens död ännu! Undrens tid är inte förbi.

 

denna lördagkväll. Vi var alltså tillbaka i Lenas kyrkstuga. Varmare inomhus än sist ìmen blött och slaskigt ute så snö rasat ner från stugtaken i de trånga gränderna. Alltså fick vi stanna bilen framför stor snöhög och gå sista biten.

 

Men trevligt ändå när vi fått fyr i öppna spisen. Jo, det blev pinnbröd och grillade hamburgare och kokkaffe av böner vi malde i kaffekvarn som finns i stugan. Riktigt mysigt stugliv således.

 

Att vi nyttjar Lenas stuga och inte min beror ju på att den senare är halvt riven och väntar på genomgripande renovering. Dessutom är skorstenen i så dåligt skick att spisen har eldningsförbud. Alltså Lenas stuga.

 

Bäst att duscha och byta kläder så man inte luktar rök i kyrkan i morgon.

 

 

För en kväll.

 

Igår när vi varit till Lenas kyrkstuga väckte Simon idén att vi borde åka dit och elda i öppna spisen och sitta - väl påpälsade - och dricka kaffe vid brasan. Sagt och gjort. Idag om aftonen blev det av. Kaffe i termos och gott fikabröd från närbelägen affär. Lite värme i stugan blev det väl men eftersom eldning i öppen spis mest är för kråkorna behövdes sannerligen också varma kläder.

 

Men mysigt var det. Vi lär göra om det. Då blir det kanske falukorv och pinnbröd också. Och t o m kokkaffe i trebenta kopparkaffepannan som man kan ställa i eldstaden.

 

Trevlig kväll.