Storkollegium (och julfunderingar)

hade vi idag på jobbet. Morgonen inleddes med mässa ledd av domprosten. Tyvärr kom jag några minuter för sent och missade lite av inledningsorden, men det jag hörde var riktigt fint. Sen blev det samling i Örnäsgårdens stora sal. Som vanligt hör jag dåligt* där, men huvudföredraget - en reseberättelse från Sydafrika - kompletterades med bilder och power-point så jag fick nog tillräckligt sammanhang ändå. 
 
Sen var det apt för de olika arbetslagen. Samlingen för oss i område öst leddes av domprosten och vi fick var ock en berätta våra upplevelser av julen och den senaste tiden. Några av vittnesbörden ledde till ett intresssnt samtal om hur vi kan återerövra adventstiden som förberedelsetid inför julen och stärka julfirandet under själva jultiden. Inte ta ut julen i förskott alltså.
 
Några förslag:
- alla julens-sånger-och-psalmer-gudstjänster läggs efter jul (inte i adventstid, inte ens nära före jul)
- alla konserter med något slags jultema läggs efter jul (men konserter med adventssånger går bra i advent)
- församlingens julfest för personalen läggs även den efter jul
- se till att konsekvent sjunga adventssånger (inte julsånger) vid barn- och skolsamlingar under
adventstiden
- lägg alla eventuella julfester i mellandagarna eller söndag efter jul eller rentav trettondedagshelgen
 
För mig känns många av förslagen bara som en återgång till uppväxtårens traditioner - och de ordningar jag upplevde under min första prästtid i Nederluleå. Själv har jag alltid allvarligt försökt skilja adventstid och jultid. I mitt eget hem - där bara jag bor numera, så önskad ordning är lätt följa - finns inte ens på en atlas över stjärnhimlen att det sjungs en enda julsång före julafton. Men som sagt, inte bara i samhället, utan även mångenstädes i kyrkan har förfallet blivit djupt senare årtionden. Här behövs reformation. 
 
Härmed spikas reformationsteserna upp:
1. Adventstiden bör återupprättas
2. Alla musik- och gudstjänst- och övriga församlingsaktiviteter (oavsett vilken ålder de riktar sig till) som har med jul att göra undviks helt under adventstiden (se ovan)
3. Församlingsarbetet bör läggas upp på ett sådant sätt att personalen kan använda adventstiden som vilo- och förberedelsetid och utvilad orkar deltaga ordentligt i julhelgens gudstjänster och jultidens övriga aktiviteter
4. Om julafton (rättat: inte juldagen, vilket jag först skrev) är söndag så firas dagen på förmiddagen med högmässa på fjärde söndagen i advent. Julböner firas under eftermiddagen eller aftonen
5. Församlingen gör en stor annonskampanj om allt detta strax före adventstidens början eller under dess inledning under temat Vi tjuvtittar inte på julklapparna
6. Domprosten låter sig intervjuas i lokalpressen och berättar om den nya reformationen
 
För en gångs skull känner jag mig på allvar som reformatorisk kristen!
 
- - - - -
 
* jag har ju som kära läsarna vet en funktionsvarierad hörsel. OBS! Inte hörselnedsättning
 
 

Liten insikt

bör väl kära läsarna få i hur det framskrider hemmavid. Idag blev innertaket monterat. God vän, tillika kollega infann sig i morse och började hjälpa mig. Framåt lunch dök oväntat ytterligare två goda vänner upp. Det innebar att vi dels fick dela måltids- och kaffegemenskap, dels att vi sedan kunde vara fler vid varje takbrädas upplyftande och fastsättande. I kombination med ökad kunnighet, vana och rutin allteftersom så gick arbetet allt snabbare under eftermiddagen och kl 18.50 var allt klart. 
 
Jag säger bara: pust så skönt.
 
 
 
Nu återstår bara sista elektrikerarbetena, tapetsering och förmodligen golvslipning och lackering (och så lite lister förstås, men det räknas ju nästan inte). Och sen finns i alla fall en hypotetisk möjlighet att jag bjuder hem lite vänner på mat eller fika 😊

Jag har gjort det oförlåtliga

Jag har i hastighten råkat rekommendera den blogg som inte får rekommenderas. I två och ett halvt år har jag lyckats hålla mig nykter. Men nu tog jag ett återfall. Men det skedde så spontant och omärkligt att jag inte ens insåg det själv. Först igår, när jag skrev på bloggen och surfade runt lite i gamla inlägg för att påminna mig om vad jag tidigare skrivit, såg jag det. 
 
Alltså är det bara att vänta på ny anmälan till domkapitlet. Vem blir det som anmäler mig denna gång? En lokal kyrkopolitiker, eller en grannkyrkoherde som anser att jag ännu en gång varit ute på tassemarker, eller någon stiftsanställd som är trogen läsare av min blogg? Hjälpsamma personer är det ju gott om inom kyrkan.
 
Men nog tycker jag synd om biskopen. Nu när han har mindre än sex månader kvar av sitt episkopat, och vill börja trappa ner lite försiktigt och börja njuta av jordelivets sista vilotid; då ska han behöva ägna den sista biskopstiden åt ännu ett disciplinärende. 
 
Jag säger bara:
- Kära läsare, förlåt mig att jag så lät mig gripas av kunnigheten och insikten i ett blogginlägg att jag glömde att densamma bloggen inte får rekommenderas. Jag ska komma ihåg det nu: det är  bättre att kyrkligt folk lever i okunnighet och utan utmaningar.*
 
- - - - 
 
* alltså att man inte behöver möta något som är så där lagom irriterande att man måste tänka efter ett varv till, som min gamle kamrat skulle ha sagt

Organisationsförändring

var temat under förmiddagen då domprosten och de två verksamhetsledarna (arbetsledarna) samlat all GUDM-personal* till gemensam information. Delvis har omorganisationerna att göra med att Björkskatakyrkan lagts ned. Det innebär ju i praktiken att ett helt f d distrikt försvunnit (även om det var ett tag sedan det ordet användes). Personal flyttas och inordnas i nya grupper mm. Repetition av vad medarbetares och ledares ansvar innebär.
 
Orkar jag bry mig alltför mycket? Svaret är ("tyvärr" eller "förståeligt nog" - välj själv): nej. Och det beror inte på att det som sades och tänkts ut var fel. Nej, det beror på att jag varit med om så otroligt många liknande omorganisationer i de församlingar där jag arbetat sammanlagt snart 39 år - och i svenska kyrkan som helhet. Känner man igen förhoppningarna att nu ska det bli ordning och reda respektive nu ska vi satsa framåt? Svar: ja. Har man mångfaldig erfarenhet av allt för det mesta fortsätter ungefär som förut? Svar: ja.
 
Efter genomgången sa jag till några vänner att det som mest kom i min tanke under genomgången var detta år blir jag 65.
 
Nu tycker måhända någon att jag verkar uppgiven. Inget kan vara felaktigare. Jag känner exakt samma översvallande glädje som jag gör varje morgon när jag ser solen gå upp.
 
När jag berättade min tanke för domprosten, så sa hon:
- Då (alltså när jag blivit 65) kommer du känna hur bördan ramlar från dina axlar och du blir fri och orkar med jublande ton jobba flera år till.
 
Den som lever får se.
 
- - - - -
 
* personal som arbetar med den s k kärnverksamheten  dvs Gudstjänst,, Undervisning, Diakoni, Mission
 
 

Det var värst

- så många besökare det blev på bloggen. Kring hundra per dag är det nog oftast numera, men lika nära 150 som 100 kräver nått speciellt. Kan det vara läsarnas förhoppning att Flanellskjortans dag ska innebära ytterligare kyrkopolitiska utgjutelser.
 
Ok. Då kan jag väl berätta att idag vid lunch då jag promenerade mot med kollegor avtalat näringsställe så mötte jag kyrkorådets ordförande (s). Men nu nog med kyrkopolitik.
 
Istället ska det handla om huset. Idag besökte jag byggfirma och valde takpanel till vardagsrummet. Senare under eftermiddagen fick jag hjälp av god vän köra hem densamma. Lite bildbevis kommer här.
 
Först hur elementen i torsdags återmonterades av rörkrökare  då ytterväggens insida gjorts klar.
 
Sen hur taket ser ut nu.
 
Sen panelen som ska spikas upp.
 
Som man säger numera: jag ser ljuset i tunneln. Ser ljuset lite mer gör väl även näst äldsta dottern som i morse stack med sina personliga assistenter och för några timmar sedan sms:ade: Nu är jag i Malaga.
 

Flanellskjortans dsg

kommer idag att firas med lunch med goda vänner tillika prästkollegor.
 
F ö rekommenderas dagens blogg på Bloggardag. För den som vill veta något om sakernas sanna tillstånd alltså. Inte bara gissa eller önskedrömma.
 
F ö (II) var det igår, nyårsdagen, exakt 40 år sedan biskop Ingmar Ström höll den predikan* i Storkyrkan i Stockholm som på ett allvarligt sätt förändrade (läs: förstörde?) samarbetsklimatet inom svenska kyrkan.
 
- - - - - 
* predikan som också är det direkta skälet till att traditionen Flanellskjortans dag uppstod.

Gott nytt år

är det väl dags säga nu när t o m nyårsdagen är förbi. Tre gudstjänster har det blivit denna helg (som jag själv lett) + ytterligare 1,5 där jag var åhörare, i bönhuset.
 
Lördag kväll lyssnade jag på två predikningar i bönhuset. Roland Wälivaara och Sören Ylipää var kallade predikanter. Roland försökte - också genom personligt vittnesbörd - förmedla frimodighet när det gäller bönens möjligheter. Kl 14 igår började det med "jobbet" för mig. Nyårsbön i Ljusets kapell på kyrkogården. Inte så många deltagare. Faktiskt "bara" 10. Nu tror jag det är åtskilliga år sedan jag sist hade den andakten, men mitt minne är att då var det betydligt fler. Vad har hänt? Är det bara det att den äldre kyrkogående generationen sakta försvinner, den generation där en äldre kvinna som ville gå på dylik andakt drog med sig dotter och svärson och två barnbarn. Men nu då hon är borta så kommer inte de övriga fyra heller?
 
En matbit hann jag sen få i bönhuset innan det var dags för dagens andra predikogudstjänst. Jag lyssnade dock bara till en predikan och gick sedan över till kyrkan för att förbereda inför kvällens mässa. Efter en stunds samvaro med knytkalas-sallad var det dags för de samlade bönhusdeltagarna att gå över till kyrkan. Kl 21 mässa. Vissa år har mässan varit tidigare på aftonen. Att förlägga den senare upplever jag vara för ungdomarnas skull. Det passar sannolikt sämre för barnfamljer. Men i år hade man inget för det. "Bara" ca 200 kommmunikanter och ovanligt få ungdomar. Många av Luleåungdomarna lär har varit bortresta och många av dom som tidigare år kommit från andra orter hade tydligen egna möten.
 
Nå, jag predikade och celebrerade. Ingen tvekan om att det är roligt predika i dessa sammanhang. Min vän Erling Wälivaara tolkade predikan till finska. Roligt med en tolk som man väl känner. Hans broder, prästen Roland, distribuerade med mig. Det var verkligen en stor glädje få tjänstgöra tillsammans med honom som betydde så oerhört mycket för mig i min ungdom.
 
Hembjuden blev jag sen till god vän och f d arbetskamrat tillsammans med andra goda vänner. Vi noterade tolvslaget men gjorde inte särskilt mycket av det. Såg dock lite fyrverkerier från grannskapet genom köksfönstret.
 
Idag fick jag vänta länge på mässan. Kl 18 hade vi mässa i Hertsökyrkan. Varför vi sedan flera år firar nyårsdagens mässa kl 18 finns det minst tre olika förklaringar till. Och här gäller inte den västerländska förnuftsregeln att om det finns flera tolkningar så kan bara en vara sann; nej, här gäller den judiska tolkningsprincipen (enligt Göran Larsson): om det finns flera möjliga tolkningar så är alla sanna. Då blir det mer djup i ordet.
 
Nästen 30 personer var vi. Inte så illa för nyårsdagens kväll. Flera vänner som man inte dagligen möter. Ser man olika tecken på att Gud håller på forma något nytt?
Några av dem som tidigare oftast firat gudstjänst i den nu nedlagda Björkskatakyrkan har börjat dyka upp i Hertsökyrkan. Om dom fortsätter med det kan det bli till välsignelse. Ju fler som deltager desto stabilare blir ju gemenskapen och ju större bredd den får (åldersmässigt, socialt, yrkesmässigt) desto större är också möjligheten att en ny besökare finner någon att relatera till och bli kompis med.
 
Domkyrkoorganisten Markus spelade. Han var väl värd den applåd han fick efter postludiet.
 
Av någon anledning lyckades jag få in en älg i predikan. Bland gudstjänstfirarna fanns en som haft verklig närkontakt med älg. Det gav anledning till samtal på kyrktorget.
 
Nu gäller det år 2018. Det år jag kommer att fylla 65 (om Gud vill och vi får leva). Men en helg som denna lockar inte pension. Det känns som att det är  nu det börjar hända.
 
 
 

Det rör 😃 på sig

Idag (dvs igår, torsdag) hade jag rörmokare i huset som återmonterade elementen i vardagsrummet. Det går alltså framåt. Nu är vardagsrummet "i princip" (viktigt uttryck) användbart. Men ännu återstår åtskilligt. Och det blir inhyrda hantverkare ytterligare några gånger. Då måste man vänta tills dom har tid i tur och ordning. Sen gäller det att få ordning på möbler mm. 
 
Jag har redan funderat på om jag "i princip" ska möblera som förr eller ägna mig åt nytänkande. Svår fråga. Den som lever får se.

Var hör jag hemma?

Idag hade jag anledning göra ett tjänsteärende till en av byarna utanför staden. Från domkyrkoförsamlingen till Nederluleå församling således. En by som jag nog besökte ett antal gånger under mina elva (första) prästår i den stora landsförsamlingen. Bl a hade jag sommarkonfirmanderna från den byn under tre år. Under färden genom byn såg jag bl a ett firmanamn på en husvägg som påminde mig om att jag var på sorgehusbesök i densamma gården under mitt första prästår.
 
Osökt gick mina tankar till Nederluleåtiden. Ingen tvekan om att jag trivdes. Kanske blev det kontakterna med de äldre i byarna som jag uppskattade mest. Jag minns att jag på den tiden redan funderade över om jag mest hörde hemma i staden eller på landsbygden.
 
Jag bodde på landet mina första nio levnadsår. Men kanske inte som riktig lantis ändå. Vi bodde på folkhögsskola, som snarast kan betraktas som ett eget litet samhälle utslängt på åkern. Det var en gammal bondgård från början, av vilken man kunde se och ana tydliga tecken i och omkring en del av byggnaderna.
 
Sedan blev jag stadsbo, först i Luleå (mitt i stadens då mest illa beryktade område: Örnäset) och sedan under studietiden Uppsala. Så när jag som knappt 26-åring kom ut som präst så hade jag bott de senaste 17 åren av mitt liv i stadsmiljö. Inte undra på att jag ibland under Nederluleåtiden - trots att jag trivdes i byarna - ofta tänkte att jag är nog i grunden stadsunge.
 
Min tanke i den vägen förstärktes när jag en gång pratade med en något äldre (än mig) man i en av byarna. Vi hade blivit bekanta och hälsar fortfarande på varandra som vänner när vi då och då  ses. Nå, vi möttes en gång när han var på besök i ett hem där jag skulle lämna julblomma till äldre dam. Kaffe förstås och tid till kort samtal. Han sade då (hur vi kom in på det ämnet minns jag ej):
- Du som är stadspojke skulle aldrig klara att bo i en by. Du skulle inte kunna hantera det sociala spelet.
 
Och han förklarade ungefär sålunda:  Dvs veta att om jag hälsar på A så blir jag ovän med B eftersom deras farfäder var i luven på varandra och om jag låter mig bjudas på kaffe av C så måste jag snarast göra en kompensationsvisit hos D annars anses jag tagit parti för den förra släkten och kommer alltid att betraktas med misstro av den senare. Och så vidare i all oändlighet.
 
Och det var alltså inte jag som sa det. Så anmäl mig inte till domkapitlet för förtal av landsbygdsbor i allmänhet och Nederluleåbor i synnerhet. Orden (som här återgetts fritt ur minnet) är yttrade av äkta Nederluleåbo som även suttit i församlingens kyrkoråd.*
 
Frågan kvarstår: var hör jag hemma. Kanske var det de två tjänstebiträdessomrarna i Tornedalens sommarkyrka som gav mig kärlek till mindre orter och dess människor och att predika i hem och bönhus och inte bara i kyrkor. Felet i denna något mer rosenianskt präglade bygd var att bönhusen kallades missionshus. Det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Kanske var det därför jag blev präst i stan? Profetisk aning? Här finns ju numera två rejäla laestadianska bönhus.
 
- - - - - 
 
* gardering, så jag inte anklagas för lögn: kanske var/är det "bara" kyrkofullmäktige

Tredjedag jul

idag. Aposteln och evangelisten Johannes dag. I vart fall har han namnsdag. Han är ju kärlekens apostel. Låter vänligt och snällt. Kontrast mot gårdagen, den helige Stefanos dag, martyrernas och blodsvittnenas dag. Visserligen var inte själva martyriet med i gårdsgens läsning ur apostlagärningarna. Fortsättningen kommer nästa år. 
- Det fortsätter jag med i predikan nästa år, utlovade den präst jag hörde predika igår. Bäst komma ihåg det till nästa år så vi planerar in honom på gudstjänst annandag jul.
 
Igår hade jag kunnat gå på gudstjänst med densamme prästen (Bosse) både i Örnäset (11) och Hertsön (18). Hade jag följt mitt hjärta hade jag valt det senare alternativet. Men nu valde jag följa mamma från hennes boende och då var det enklast och bäst bara rulla rullstolen 500 m på dagtid. En glädje få ta med mamma till kyrkan. Men hur många gånger till kommer hon att klara det? Jag noterade att hon intog större delen av predikan i sovande skick, men det är hon väl inte den första som gör.
 
På kvällen hade jag förmånen ha en god vän på middag. Givande andliga samtal efter efterrätten.
 
Idag har vi i ledarstaben för alphaarbetet träffats och funderat lite inför framtiden. Kanske blir det vissa förändringar på sikt. Den som lever får se.
 

Juldagen

är över. Svaret på gårdagens fråga: jag öppnade julklapparna redan igår kväll. Roligaste julklappen utan tvekan en burk med pepparkakor som barnbarnen - enligt sin moder - bakat "själva". Så klart innebär det faktum att de små liven bidragit till bakandet att kakorna smakar minst dubbelt så bra. Redan nu ikväll, till kaffe på maten efter juldagsmiddagen, tog dom slut.
 
Högmässa i Hertsökyrkan idag kl 11. Tjänstgörande musiker hade tagit med sig trumpetare som medverkat vid julottan i Örnäset. Det var en positiv överraskning. Roligt med trumpet till Vår hälsad sköna morgonstund. Jag fann sedan anledning säga något om att den psalmen inte bara passar på julottor, för den "morgonstund" vi besjunger i psalmen är inte just den morgon då vi deltager i julottan utan den morgon då Kristus fötts till jorden. Och denna frälsningshistoriska händelse kan ju besjungas när som helst. Åtminstone en av gudstjänstfirarna erkände att hon inte ordentligt tänkt på detta. Så fick man i alla fall förmedla någon kunskap.
 
Lite frukt och godis fanns kvar efter julaftonsfirandet, så något fanns att snaska på även om det inte var kyrkkaffe.
 
Snabbtur förbi mamma och sen till ett annat äldreboende, där jag i många år haft ansvaret för gudstjänsterna. Där blev det julpsalmsstund.Jag fick ta det med gitarrens hjälp då musiker som lovat deltaga med pianospel blivit upptagen med annat. Borde jag inte snart få lönepåslag för min gitarrspelarkompetens?
 
Hemma och middag och sitta och titta på de tio levande ljusen i den lilla plastgranen (!) som nu står i rum på övervåningen då det blir spring av hantverkare i vardagsrummet.
 
 
 
Ibland tänker jag att jag borde skriva nåt mer seriöst än bara berätta vad som händer. Jag tror läsarna förväntar sig det. För när det en längre tid saknas inlägg om svenska kyrkan, kyrkomötet, biskopar och kyrkans politisering då sjunker besöksantalet.
 
Så ett försök till nytändning på bloggen så här i juletider:
1. Jag tycker illa om att politiska partier dominerar kyrkans beslutsapparat
2. En partipolitiskt dominerad beslutsförsamling i svenska kyrkan kan inte uppfattas som  "kyrkans röst"
3. Jag kommer förmodligen inte att gilla den nya handboken
4. Jag siktar därför på att fortsätta använda den jag har (Artos missale)
5. Jag gillar inte tendensen till stordrift inom svenska kyrkan. Ogillar alltså många av de församlings- och pastoratssammanslagningar som genomförts under senare år (och som planeras)
6. Jag tycker det är uppåt väggarna fel med de behörighetsregler för präst-och diakonvigning som antagits enbart med syftet bli av med kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*
7. Jag läser dagligen den blogg där nyss nämnda krångliga uttryck lanserats
8. Jag skulle utan vidare rekommendera densamma bloggen för daglig läsning om det inte vore för risken att bli anmäld till domkapitlet. Alltså gör jag det inte.
9.Jag står fortfarande för att det var fel av en förtroendevald och en arbetskamrat i arbetsledande ställning (båda inom den församlingsorganisation där jag jobbar) att var för sig anmäla mig till domkapitlet utan att först ha talat med mig (vilket hade varit både kristligt och arbetsrättsligt korrekt).
10. Jag tycker fortfarande att ordet fobi används slarvigt i många sammanhang (men jag avstår skämta om det).
 
Nu fick kära läsarna något att bita i.
 
F.ö. kan nämnas att jag i julklapp fick en bok som min gamle kamrat bloggat om. "Omgiven av idioter" hette den. Frågan blir då: kommer även gamla kamrater som känt varandra i 55 år att betrakta varandra som idioter efter bokens läsande, eller kommer dom snarare att upphöra att betrakta varandra som idioter?

Fröjdas vårt sinne, julen är inne

Nu får väl min vän Andreas vara nöjd. Tidigare jul (förra året?) fick jag ju en förmaning när jag bloggade om att jag sjungit den på julaftonens morgon. Julen börjar ju - i strikt kyrkoårsmässig mening - först kl 18 på julafton. Fram till dess är det advent.
 
Jag säger inte emot. Så i dag gjorde vi rätt. Först en bra stund efter kl 18 innan, det var dags att gå hem efter vårt julfirande, så satt vi i den tjänstgörande personalgruppen i kyrkan och sjöng Fröjdas vart  sinne...
 
Vi har alltså haft öppet julfirande i Hertsökyrkan idag. Julbön först kl 14. 145 deltagare. Givetvis ville jag visa min kyrkoårsmedvetenhet och påpekade att det är fjärde söndagen i advent samtidigt som det är julafton. Den söndagen är ju Mariadag i vårt kyrkoår numera, så jag passade på säga några ord om Maria och hennes betydelse innan jag återberättade julevangeliet med lite kommentarer. Det har alltid tagit mig emot att läsa julevangeliet vid julbön. Det hör - i högtidlig läst form - hemma på juldagen, tidigast midnattsmässa.
 
70 pers (inkl personal) var det som stannade för mat, sång och kaffe. Överfullt i samlingssalen. Några åt i barnrummet, kökspersonal i hallen. Uppskattande ord från många av gästerna som uttryckte stor glädje få dela gemenskap, hellre än att sitta ensamma hemma. Det är något jag väl kan förstå. 
 
Nu är frågan: ska jag öppna mina julklappar nu, eller på amerikanskt vis öppna dem i morgon då det är jul på riktigt. Julen firas bäst i kyrkan, som bekant. Högmässa i Hertsökyrkan juldagen kl 11.

Levande blommor

- i mitt hus! 
 
Du gissar rätt. Jag har fått dom. Vänstra buketten av församlingen i onsdags. Den högra mer oväntad. Vem gav den?
 
Fick telefonmeddelande från blomsterhandel att dom ville leverera blommor och undrade om någon var hemma. Det var jag inte då men sen. Först försökte vi hitta en tid då leverans skulle passa. Sen beslöt jag hämta dom själv då jag ändå tänkt vara en stund på stan idag. Sagt och gjort och som tack för att dom slapp leverera fick man lite choklad. Tack för det.
 
Väl hemma kunde jag se vem blommorna var ifrån. Kyrkomötet! Med "Tack för ett värdefullt arbete i Valprövningsnämnden."
 
Hoppsansa! Jo, jag har suttit i Valprövningsnämnden sista mandatperioden. Det var vännerna i kyrkomötesgruppen som tyckte jag skulle ha något att göra när jag 2013 inte kandiderade till kyrkomötet igen. Som ersättare har jag suttit med. Det är till den nämnden man överklagar till om man tycker något gått fel i samband med kyrkovalet. Ett (eller två) sammanträden har nämnden haft. Aldrig har jag som ersättare kallats. I övrigt har det varit att yttra sig över något eller ta några enkla beslut där alla via nätet fått ge sina synpunkter på det ordföranden föreslagit. För det mesta (=alltid) har vi hållit med.
 
Roligt att en så ringa insats från en ersättare blivit "värdefullt arbete". 
 
Nu gäller det bara klara det värdefulla arbetet att hålla liv i blommorna. Jag har satt dom i vaser och fyllt i vatten. Var det nå't mer?
 

Begravning och sjukkommunion

var dagens stora uppgifter. Utöver det div arbete av mer administrativt slag.
 
Efter jobb lite inköp för att kunna ordna enkel middag till god vän som infann sig på aftonen. Sen uppbyggliga , intressanta teologiska samtal resten av kvällen.  Avslutning med bön. En mycket fin kväll.
 
Nu är jag ledig i dagarna två. Då blir det lite julförberedelser. Men inga överdrifter.
 
Överdriven är dock min allt mer påtagliga glömska. Igår när jag kom hem från jullunchen hittade jag inte husnyckeln. Letade i alla fickor i rock, kavaj och byxor utan att finna. Lyckligtvis kom jag in ändå eftersom hantverkare som varit i huset från morgonen fått reservnyckel att låsa med och sen lämna till granne en bit bort. Alltså in men sedan åter till stan för att besöka alla platser jag befunnit mig på och alla vägar jag gått på osv. Kanske hade husnyckeln glidit ur ficka där den befunnit sig i samband med handskes eller bilnyckels framdragande därifrån. Ni förstår. Efter dagens slut hem igen och in med reservnyckelns hjälp. Och vad ser man? På sin rätta plats ligger ordinarie husnyckeln.
???
Ingen annan förklaring finns än att det faktum att hantverkare fanns i huset när jag for + att jag instruerar dem om låsning och nyckellämning gjorde att jag själv glömde min egen nyckel. Jag skulle ju gå utan att låsa huset.
 
Hur glömsk får man bli innan man blir utköpt? Så länge man kan fira högmässa by heart får man kanske vara kvar.
 
 Och så till sist en liten bild av uppskottade gången från altandörr till förråd. Den mesta snön kom redan för en månad sedan.
 
 

Personaljullunch

hade vi idag. Vi höll till i Eden som nu är en fest- och evenemangslokal i det som till för några år sedan var stora salen i församlingshemmet, Kyrkans hus. Så de flesta av oss känner oss väl hemmastadda i lokalen även om inredningen är helt ny.
 
Sedvanliga avtackningar och gratulationer till personer som ska sluta, gå i pension, fyllt 50 eller jobbat hos arbetsgivaren i 25 år.
 
Till den sista kategorin hörde jag och fick därför en present. Jag fick välja mellan present och presentkort. Jag valde det förra. En riktig present är roligare än ett presentkort.
 
Glad blev jag. Den här gåvan betyder faktiskt mer för mig än vad bara själv presenten borde ge anledning till. Det har nämligen funnits tider då jag övertygat trott att jag inte skulle få jobba som präst ändå fram till pensionen. Svenska kyrkan (nu tänker jag på riksnivån) har ju under min 40- åriga prästtid i flera steg flyttat gränserns för vilka som får bli präster och göra hel karriär - allt i syfte att utestänga just den typ av präster som jag känner mig mycket befryndad med. Men uppenbarligen har lokala arbetsgivaren stått ut med mig och inte freststs ta till några extraordinarie åtgärder. Så nu står jag där jag står. Glädjande att få detta tecken på uppskattning.
 
I renoveringsarbetet i huset går det framåt. Idag kom två snickare och gjorde klar insidan av ytterväggen.
 
Ett telefonsamtal från gammal vän avslutade dagen. Roligt och uppmuntrande.

Köpstress

Dock inte för julklapparnas skull. Sånt klarar jag med ro. När jag ändå var ute och köpstressade så köpte jag julklappar till de två barnbarnen eftersom jag passerade precis förbi en av stadens större leksaksaffärer. Och tänka sig, julklappen till äldre barnbarnet (en pojke, knappt fyra) och den till yngre barnbarnet (en flicka, snart två) visade sig kosta på kronan exakt lika mycket trots att det var helt olika saker. Ingen kan alltså anklaga morfar för orättvisa. Men dessa inköp var bara nöjsamma, stressen handlade om något annat jag skulle handla.
 
Sedan många år har jag ägt en Skil cirkelsåg. Den här gjort trogen tjänst mångfaldiga gånger och aldrig svikit mig. Däremot har jag svikit den! När jag av misstag sågade i metall som var dold inuti min gamla ytterdörr som jag tänkte dela i två halvor för att kunna transportera till återvinningen i min lilla bil. Mitt under sågningen hördes plötslgt ett krasch pling klang. Och sågklingan blev på sekunden så slö att fortsatt sågning var omöjlig. Det har inte gjort något för jag har inte behövt den - förrän idag. Ja, egentligen skulle jag behövt den för länge sedan om jag hållit den fart i renoveringsarbetet som jag först tänkt. Men eftersom jag (min vana trogen men denna gång motiverad med periodvis bristande hälsa) skjutit allt framför mig så uppstod behovet idag.
 
Sagt och gjort. Ut på jakt efter en sågklinga. Första försök: Beijer (närmast för en Porsöbo). Nej den storleken (130 mm diameter) hade dom inte. 136 mm hade däremot gått! Andra försöket: Laitis. Icke, men 125 mm fanns. 
- Men ni har väl sålt Skil, försökte jag (tror att det var där jag köpt den och även min Skil borrmaskin).
- Jag men det var många, många, många år sen, sa expediten.
- Och det var många, många, många år sedan jag köpte cirkelsågen, så jag.
 
Men skam den som ger dig. Tog sikte på Storheden men insåg att det väl finns något slags tänkbar affär på Notvikens industriområde. Så tredje försöket blev på XL-bygg. Inge napp där heller, men däremot fanns en hjälpsam expedit som kollade att det gick att beställa. Visserligen med 20 mm centrumhål istället för 16, men man kunde få med en lite bricka el dyl att fylla ut utrymmet med.
- När har man den om du beställer?
- I bästa fall nästa fredag!
- Jag behöver den idag
???
Så jag beslöt testa andra alternativ och ha beställning därstädes som sista utväg.
 
Fjärde stopp: Jula. Och då var man på Storheden. Här var det 140 mm som var närmaste alternativet. Däremot kunde man köpa en hel cirkelsåg i samma storlek som min - med sågklinga! - för endast 299 kr. Jag övervägde det nästan, men tyvärr hade dom bara demonstrationsexemplaret kvar.och det erbjöd han sig inte att sälja.
- Dom kommer på måndag.
 
Femte försöket: Byggmax. Icke.
 
Sjätte affärsbesöket: Biltema. I katalogen som kvinnan i kundtjänsten vant bläddrade i fanns sågklingor i nästan alla täbkbara storlekar, men inget närmare än 125 och 140 mm.
- Prova Bolist (gamla OBS!), förrslog Biltemaexpediten. Dom säljer väl Skil?
 
Men på väg till Bolist såg jag Clas Ohlssons skylt (är inte riktigt van vid att dom finns därute, tänker alltid Clas Ohlsson i stan. Men på sjunde stället, hade dom heller inget som passade. Däremot såg jag en massa annat som jag fick lust att köpa men lyckades behärska mig.
 
Nu tog jag till universalhjälpmedlet: telefonen. Skrev in "Skil återförsäljare". Vips fick jag upp en lång rad Bauhaus affärer. Den närmaste i Sundsvall! Lite långt för en fredagseftermiddagstur.
 
Åttonde försöket blev då Bolist. Ingen hjälp där heller men hur kan en affär(skedja) ha ett sådant namn undrar man.
 
Åter till affär där vänlig expedit erbjudit sig beställa. (På vägen dit blev julklappsköpen åt barnbarnen). Men nu hade just han som gett löftet gått hem och hon som var kvar klarade inte hantera dylikt på datorn.
- Ring i morgon, han börjar jobba kl 9, så hon vänligt och räckte över hans visitkort.
 
I min desperation tänkte jag att jag testar ett nionde ställe: OK. En cirkelsåg är kanske inte naturligaste biltillbehör men välförsedda OK-mackar kan ha gott om diverse som inte direkt förknippas med bilkörning; fiskspön , ved, yxor, grillar, flytvästar...så varför inte en cirkelsåg? Nån kanske vill bygga ett garage! Vad tror ni om meningsfullheten i detta besök? Fick i alla fall pinka.
 
Nu var jag så trött och hungrig så jag beslöt mig för att gå in på Max och få nåt i magen. Och ser man på, en arbetskamrat dyker upp och vi äter våra hamburgare under idogt pratande om jobbet. Vi kom fram till det vi alltid brukar komma fram till när vi möts: vi hade roligare i gamla Örnäsets församling.
 
Men hastigt var vi tvungna bryta upp för att hinna hem till "vart är vi på väg?"
 
Ingen sågklinga, men jag fick i vart fall med mig en handsåg. Den köpte jag redan på Beijers.

Ny fart

Kanske inte på mig men på arbetet i huset. Det hela har gått minst sagt på sparlåga efter det att jag fick de nya fönstren. Jag har ju varit krasslig i några omgångar och inte orkat så mycket. Men nu har jag i alla fall lyckats få hit en elektriker. Alltid fantastiskt att ha en yrkesman i huset som ser vad som bör göras, som vet hur han ska göra det och slutligen kan göra det. Lätt som en plätt. Det flesta av mina ideer om vad som borde göras blev snabbt ändrade. Två eftermiddagar har han hunnit spendera några timmar hos mig. Hoppas han kan avsätta så mycket tid i morgon att det blir färdigt. 
 
Sen återstår
1. Plasta in ytterväggens insida
2. Montera gipsplattor mm
3. Få hit rörmokaren som återmonterar elementen
Och sen (i valfri ordning)
4. Montera innertak
5. Få hit målare som tapetserar*
6. Byta parkettgolv.
 
Och sen är vardagsrummet snyggt.
 
- - - - -
 
* jag tapetserar aldrig själv numera även om jag kan. Det är inte värt det. Men det kanske jag inte säger när jag blir pensionär och har mer tid och mindre pengar. Gäller att få det gjort i tid.
 
 

Tre olika aktiviteter

dominerade dagen.
 
Först deltagande på vår öppna verksamhet Mötesplatsen i Örnäsgården. Men innan jag tog bussen på morgonen fick jag skotta fram bilen vilken jag skulle behöva efter lunch.
 
Hem på snabblunch alltså och sen med bil för hembesök på en plats lite på sidan om stadsbussarnas linjesträckningar.
 
Om aftonen for jag till bönhuset  för att delta i fredagstimmen. Men någon bibelstudiegrupp var det inte utan terminsavslutning med julspel av barnen. Bilder av ens egna söndagsskolavslutningar dyker upp i bakhuvudet. Trevlig kväll med intressanta, andliga, uppbyggliga samtal vid kaffebordet. Sådana samtal som man skulle önska oftare även i kyrkliga sammanhang.
 
Om bloggande hör till sådant som borde ske oftare får kära läsarna bedöma.

Katastrof

stod det i det SMS jag fick från äldste sonen i Mellansverige när Brynäs tagit ledningen över Luleå med fyra mål. När jag fick meddelandet satt jag redan på bussen hem. Jag och pensioerade kyrkoherden som brukar ses på hemmamatcherna allt som oftast hade båda gett upp och tillsammans gått från ishallen. Han till sin bil, jag till bussen. Väl hemma såg jag att Brynäs gjort att mål till. 1-6 slutresultat.
 
Vad ska man säga? Tur att hockey bara är en "världslig sak" som Karlsson på taket sa. Idag hade jag ett intressant samtal med en arbetskamrat. Sant uppmuntrande även om det var en del av det som jag normalt har allra svårast med både privat och yrkesmässigt, nämligen planering. Att få dela andliga erfarenheter och visioner ger en glädje som väl uppväger en hockeyförlust.

Jag känner mig som Valfrid Lindeman

Ni vet Hasse Alfredssons rollfigur som i olika berättelser ur sitt liv alltid råkade "knäppa ihop västen med gylfen."
 
Jag har nämligen opererats och är därför väldigt öm och stel i kroppen. En s k titthålsoperation var planerad men pga av diverse som något övergår mitt ytterst måttliga medicinska förstånd, blev det öppen operation. Lìte mer märkbara konsekvenser, två dygn på lassa istället för hemfärd samma dag och lite längre konvalescens.
 
Så nu sitter jag hemma och gör ingenting Goda vänner tog hand om mig första dygnet och gav mig sedan skjuts till söndagens gudstjänster; annan vän har idag skottat så det är möjligt köra ut med bilen - om jag nu skulle vilja det.
 
När jag är hemma från jobbet skulle jag ha tid jobba med huset. Tyvärr är det just sådant jobb jag bör passa mig för. Dessutom har jag ju svårt sträcka mig upp till taket eftersom jag "råkat knäppa ihop västen med gylfen."

Tidigare inlägg
RSS 2.0