En blandad dag

blev det idag.
 
Förmiddagen närvaro på Mötesplatsen, som vi kallar en öppen gemenskap vi har i Örnäsgården. För ovanlighets skull en öppen samling med mest män. Inledning med sång, bibelläsning och bön nere i kryptan. Sen samtal kring kaffeborden. Några kom och några gick och några kom senare. Hur många vi sammanlagt var tappade jag räkningen på. Tvingas erkänna att för en person med dubbla hörapparater är en surrig miljö av denna typ inte idealet. Men trevligheten var det inget fel på. Fick t o m lite motorcykelsurr med en av besökarna.
 
På vägen hem på lunch slank jag in på Kronan. Där träffade jag kära kristna vänner som var i färd med att köpa två möbler. Eftersom min halvkombibil var mycket mer lämpad för möbeltransport än deras egen så fick jag ge en hjälpande hand. När jag berättade vad jag skulle göra på kvällen så beslöt dom på stående fot att infinna sig. Vilket dom också senare gjorde.
 
Eftermiddagen lite vila och förberedelse för nämnd kvällsaktivitet som handlade om att jag talade i vuxengruppen på Fridsförbundets Fredagstimme om 
Den kristens lidande.
 
Näst efter bikten är detta det ämne jag oftast hållit föredrag om. Vi planerade en fortsättning nästa fredag. Man får se om den planeringen håller. 
 
Nu blir det en ledig dag. På söndag högmässa i Hertsökyrkan.
 
 
 

Åter på jobbet

Efter två veckors sjukskrivning. Oj, så fort tiden går. Inledde arbetet med att i morse leda mässa vid personalsamling. Eftersom det var min födelsedag onsdag så valde jag skämta lite i psalmvalet.*
 
Efter mässan var det storkollegium med diverse information om nya administrativa rutiner. Jag tvingas erkänna att så här ett drygt halft dygn efteråt så är det inte mycket som finns kvar i skallen. Men det finns ju alltid vänliga själar att fråga.
 
Vid efterföljande apt för personalen inom område öst avslöjades en del personalnyheter, bl a att arbetskamrat avser gå i pension. Blev jag sugen göra detsamma? Det är frågan. Men på söndag är det min tur celebrera i kyrkan. När man närmar sig en mässa finns ingen längtan bort.
 
Fem arbetskamrater gick sedan och åt lunch tillsammans. Roligt. Sen för jag hem och vilade en stund eftersom arbetsdagen skulle bli sen.
 
Efter en stund till åter på jobbet för förberedelse av kvällens alphaarbete. I den fortsättningsgrupp jag leder talar vi om bön denna termin. Om Fader vår i kväll.
 
Så var den arbetsdagen slut.
 
- - - - - - -
 
* se kommentarer t föregående inlägg

Vad ska man skriva om?

När man tycker att man inte har något att skriva om.
 
Söndagen. Höll på att försova mig. Visar väl hur kraftlös jag fortfarande är. Men när jag kom till kyrkan bra många minuter försent så sjöng man ännu på den långa ingångspsalmen 168. Alla verser, så jag hann vara med på en och en halv vers på slutet. Ca 30 deltagare var vi. En av gudstjänstfirarna hade gjort fina prydnader tillsamman med ljus i olika storlekar, vilket vid kyrkkaffet såldes till förmån för Världens barn. Fint initiativ.
 
I övrigt försöker jag ta det lungt eftersom jag är sjukskriven t o m i morgon för att återhämta mig. Det hade jag iofs inte mycket för eftersom jag ändå skulle varit ledig lördag - tisdag.
 
Nåja, ett och annat måste jag väl göra så jag inte blir helt försoffad. Rev ner lite plattor från innertaket i vardagsrummet i fredags (inte särskilt tungt arbete, dom ramlar ju ner av sig själv) och körde dem till återvinningen i lördags. 
 
Nu sitter jag och tittar i taket och funderar hur stor del av isoleringen som måste bytas, anfrätt som den delvis är av tidigare års vattendropp från takkupan.
 
Och tittar jag inte på det så tittar jag ut genom mina nya fönster. Så fantastiskt se så mycket natur när man kikar ut, även om naturen mest består i en fjärd som håller på att växa igen. Än kan jag se en hel del vatten, men ack, hur länge.
 
Kyrkovalet kan man också skriva något om. Valet till kyrkomötet är inte helt färdigräknat. Mandatfördelningen är väl i princip klar  (vi i Luleå stift behåller vårt mandat) men hur kryssen slår vet man ännu ej säkert. Stiftsvalet är dock klart. Jag får en ordinarie plats denna gång. Efter Maria Andersson som stod etta på vår valsedel. Noterbart att Frimodig kyrka ökade med ca 500 röster i stiftsvalet.
 
Resultaten lokalt - Nederluleå, där jag bor och Luleå Domkyrkoförsamling, där jag är anställd - bryr jag mig inte så mycket om. De som hamnar i kyrkoråden kommer på sikt - om nuvarande medlemsutveckling håller i sig - mest att få administrera neddragningar. Några stora och tydliga profilerade nysatsningar finns det knappast längre utrymme för
 
Lycka till!

Hockeykväll

var det. Luleå tog emot Djurgården. Lite mål. 0-0 efter två perioder. I mitten av tredje kom äntligen mål för Luleå, men med bara några minuter kvar kvitterade Djurgården med målvakten ute och sex man på plan. Mållös förlängning och Luleå vann straffarna. 
 
Flera bekanta träffar man som vanligt. På hemfärden med hockeybussen satt jag och tänkte på det faktum att man åker buss gratis till och från match. Men det är väl de beslutande som vill uppmuntra bussåkandet för att få bort en massa bilar. Tänk om det skulle bli så många som går i kyrkan att kommunen erbjuder gratis buss. Det vore nåt!
 
Men innan jag tänkte på det, och innan jag ens åkt till matchen hade jag besök av goda vänner som kom för att se ombyggnaden i huset. Det verkar som att jag fick godkänt.
 
I morgon firar vi mässan i Hertsön kl 18. På förmiddagen går vi nämligen i Domkyrkan där det firas ortodox gudstjänst kl 10.
 
Igår kväll hade vi vår årliga surströmmingsfest i Hertsökyrkan. Lite färre deltagare än tidigare år. En tidigare trogen gudstjänstdeltagare som fyller jämna år i dagarna bjöd på tårta. Det tackar vi för. En av församlingens förtroendevalda - s k  kyrkopolitiker - kom frivilligt och hjälpte till med förberedelsearbetet. Det tackar vi också för men beklagar att hon inte hade tid stanna och dela gemenskapen.
 
Kanske värvade vi under kvällen ytterligare några deltagare till alphagruppen.
 
Får avslutningsvis lust dela ytterligare en bild - inifrån denna gång - av den nya situationen i huset. Div arbete återstår som synes. Men härlig känsla - i ett litet skruttigt radhus.
 
 
 

Besöksstatistiken for i topp

Fem gånger så många besökare som normalsnittet blev det igår. På denna ringa kulturblogg alltså. Så många besökare har jag inte haft på bloggen sidan mitten av juni 2015, då jag enligt vän och kollega i trakten varit ute på tassemarker. Gissar att det även denna gång är någon som tipsat om nåt på bloggen i det sammanhang där människors s k liv lär levas numera, dvs på Facebook.
 
Vad var det som tilldrog sig uppmärksamhet? Var det att jag förklarade mitt bristande förtroende för det genompolitiserade s k kyrkomötet? Eller för att jag skojade om en utomordentligt välkänd händelse med anknytning till visst parti?*
 
 
Den som lever får se.
 
Jag ber bara kära läsarna att ha förbarmande med vår biskop och låta honom få ett vilsamt sista arbetsår innan pensioneringen. Inga onödiga anmälningar alltså.😃
 
- - - - - - -
 
*jag nämner det inte vid namn för att undvika att ge det onödig reklam.

Lite skryt

Även om min verkliga insats (hittills) mest är att ha övertygats av en försäljare, och blir - att betala! Jobbet har gjorts av två snickare/montörer.
 
Så här såg mitt lilla radhus ut från baksidan förut.
Tyvärr lite snett fotat så hela väggen och vänster fönster syns inte.
 
 
Och så här ser det ut nu.
 
Fint tycker jag. Bara nu inte det hela förstörs av en massa folk som kommer och övertygar en om att man ska hänga upp en massa gardiner som bara kommer att skymma utsikten när man nu efter 30 år äntligen kommit sig för att såga hål i väggen för att få - utsikt!
 

Bara så du vet

...i predikoturerna idag (nu: snarare igår, alltså fredag) står att jag leder högmässa i Hertsökyrkan på söndag. Det är rätt. Det kommer jag att göra (om Gud vill och vi får leva). Frågan är dock om jag ska anstränga mig göra gudstjänsten riktigt kort - så den är klar kl 12 när delar av byggnaden börjar användas som vallokal; eller om jag ska dra ut på gudstjänsten så det märks i all pinsamhet att de kristna* firar gudstjänst i själva kyrksalen samtidigt som väljarna väller in för att bestämma över församlingen?
 
...men det står också att jag ska predika hos Luleå Fridsförbund senare under eftermiddagen. Den uppgiften var rätt men är nu fel. Jag har bett att få bli befriad från den uppgiften, vilket beviljats
 
...oavsett om det står något någonstans eller inte så är det alltså kyrkoval på söndag. Då ska du rösta på Frimodig kyrka. (På de lokala ställen där FK inte ställer upp får du ta näst bästa, eller - om alla alternativ är helt värdelösa - blankrösta.)
 
- - - - - - 
* den ringaktade s k "tio procent", enligt (s) toppkandidat Maria Johansson Berg

Blandade tankar på söndag

Den rubriken tror jag mig ha sett på annan blogg. Nu knycker jag den.
 
1. Det har varit dåligt väder idag. Stark vind och mycket regn. Hoppas det kan fylla den goda funktionen någonstans i landet att fylla på grundvattennivåerna. Annars är det ju helt meningslöst. Alltså blev det bil till kyrkan så jag slapp gå ändå till högskolan för att ta bussen. Alltså misslyckades jag från första dag i mitt försök att på prov leva helt utan bil. Ett tag har jag nämligen tänkt försöka det nu när jag köpt motorcykel igen. 
 
2. Högmässan idag leddes av Bosse. Han hade förutspått att det blir kort predikan när evangeliet bara var en vers. Men han tog hjälp av GT-texten om hur profeten Jeremia räddades ur brunnen. För mig helt nya infallsvinklar. Riktigt uppbyggligt.
 
3. Efter kyrkkaffet var det kyrkvärdsträff. I samband med det presenterade en av kyrkvärdarna sin idé till mer permanent fastsättning av våra ikoner. Jag hjälper honom gärna förverkliga det. Om han vill/behöver ha hjälp.
 
4. Hembesök sen och sen besök hos mamma. Får man räkna det som tjänsteärende när man besöker sin egen mor. Hon är ju a) gammal b) f d trogen gudstjänstbesökare c) församlingsbo d)
kyrkoavgiftsbetalare.
??
Nå, jag är ledig idag så det spelar ingen roll.
 
5. Sen for jag hem och märkte att det fuktat på insidan runt fönsterkarmarna i vardagsrummet. Och eftersom jag rivit en del kring fönstren så kunde jag nu förstå problemet i hela dess vidd. Lämpliga motåtgärder sätts in i samband med fönsterbyte.
 
Aldrig får man vara helt glad. Men man kanske blir glad när saken åtgärdats. Eller när man tagit en MC-tur eller när det gått bra för Frimodig kyrka i kyrkovalet - pga din röst!

Dubbel glädje

men bara av vanligt jordiskt meningslöst slag, inget "i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår". 
 
Var ute med näst äldsta dottern och bjöd henne på middag å ett av stadens lämpliga ställen. Där kom vi att prata om div. När dottern fick klart för sig den ytterst angelägna dag vi idag firar, förklarade hon omedelbart sin beredvillighet bjuda sin fader, prästen, på en öl. Problemet var bara att fadern hade bil för att bekvämt kunna hämta och skjutsa dottern till och från middagen. Hon erbjöd sig då bjuda sin fader på desserten istället. (Första glädjen).
 
Vi ordnade det så att hon swishade lämplig summa till mig då jag i övrigt tagit hand om notan. Alltså fick jag för första gången använda swish på riktigt! (Andra glädjen). Och notera att det var ett barn som swishar en förälder, inte förälder till ett barn, vilket tidigare för mig förklarats vara det verkliga skälet ha swish; att kunna hjälpa sina barn ur tragisk belägenhet när dom sms:ar "snälla pappa, swisha lite pengar, jag är utan och har inte till buss/tåg/taxi"; vilket länge var den bestämda anledningen för mig att inte skaffa swish så att inte barn skull ledas tro att det alltid finns en lättillgänglig hjälp när man klantat till det. Men nu var det alltså barn som swishade förälder, som sagt. 
 
Riktigt roligt vara modern. Men i teologiskt avseende blir jag det aldrig. Nån ordning får det vara.
 
Lite allvarligare samtal blev det också - och då blev det djupare glädje - utifrån det brev jag fick (och bloggade om) för en vecka sedan. Med det brevet fick jag nämligen också en gåva med orden " om det inte passar kan du ge det till ett av dina barn" - vilket jag gjorde och det mottogs väl - "och berätta om mig att går komma igenom en svår sorg" - trösterikt ta del av.

Bemärkelsedagar

infaller nu på löpande band. 
 
Är det kanske det faktum att renovering i huset pågår med allmän upplevelse härstädes av byggarbetsplats som gjorde att jag missade 30-årsjubileet den 1 september av min och familjens inflyttning i det lilla radhus jag fortfarande bebor. Nu börjar jag verkligen bli en av de äldre (räknat i boendeår, inte levnadsår) i kvarteret (men det gäller nog även vad levnadsåren beträffar). I min radhuslänga är det bara närmaste grannar som bott längre än jag. I huset framför ingen.
 
Så var det med det. Hur länge bor man kvar är frågan. Att äga ett hus i denna stad är ju att sitta på en förmögenhet. Men det blir väl roligt för barnen en gång. Ett egoistiskt alternativ är ju att sälja huset och köpa en betydligt billigare bostad i mindre grannkommun. Boden, närhet till barnbarnen, men tänk om barnafadern plötsligt får kommendering till Gotland och tar familjen med sig. Kalix? Dom enda människor med Kalixanknytning som jag känner bor i Luleå! Älvsbyn skulle ju innebära mångfaldiga tillfällen sitta och ljuga med gammal kamrat. Problemet är bara att när man då får lust ta en tur med motorcykeln så kan man inte ha sin gamle kamrat i Älvsbyn som lämpligt utflyktsmål. Fördelen skulle dock vara att vi på IBAPABD - vilken råkar infalla just idag 9 september - ömsesidigt kunde uppfylla våra förpliktelser mot varandra utan oro för hemkörningen.
 
Så kom jag då osökt (?) in på den angelägna bemärkelsedag som denna dag infaller. Alla kristna med gott humör vet sina skyldigheter gentemot de präster dom uppskattar (om det längre finns några sådana, vill säga).

Personaldag

var det idag. Vi började i domkyrkan med morgonbön, fint genomförd av domprosten. Möjlighet fanns även att på karismatisk vis bli smord med olja för delaktighet i den Helige Andes uppmuntran och tröst. Den chansen tog jag vara på.
 
Sedan kom arbetskamrat representerande begravningsverksamheten och berättade om det som vi numera kallar gamla kyrkogården i stan. Och om gamla kapellet och krematoriet därstädes. Det femte krematoriet i landet och det första i Norrland. Det börjar snart vara 30 år sedan det togs ur bruk. Ett av mina minnen därifrån är hur jag i min ungdom (alltså då jag var rätt ny präst ca 27 år gammal) glömde en begravning och blev uppringd av entreprenören och kom en halvtimme försent och organisten fick sitta och orgla för att sysselsätta de anhöriga.
 
Att man under densamma byggnadens första tid kunde ha ordningen att kistan sänktes ner en bit i de anhörigas åsyn för att simulera gravsättning det bekräftades av en av krematorievaktmästarna vid vår kyrkogårdspromenad lite senare; men att man skulle kunnat se eldslågorna från ungnen rakt under kistan, det förnekades redan vid föredraget i domkyrkan, och den sanningen kunde man sen bekräfta med egna ögon: krematorieungnen ligger inte rakt under det som var kistans plats vid begravningsakten.
 
Andra halvan av förmiddagen promenad på kyrkogården alltså med möjlighet beskåda vissa bemärkta personers gravar. Bl a såg jag stiftets förste biskops, Olof Bergqvist, grav. Lite samhörighetskänsla blir det: han prästvigde min farfar. Men prästvigningen skedde i Stockholm. Eller var det Uppsala? Eller var det så att den altaruppsats inför vilken vigningen skedde, då fanns i Uppsala domkyrka men sedermera flyttades till någon Stockholmskyrka? Eller var vigningen i Stockhokmskyrka vars altaruppsats tidigare varit i Uppsala domkyrka, så det trots allt var lite domkyrkokänsla? Pappa borde levt och kunnat redogöra - igen - för saken. På något sätt var det och inte i Luleå. Bergqvist var riksdagsman tycks periodvis varit i huvudstaden lika mycket som i sitt stift. Var min prästvigningsbiskop Stig Hellsten är begravd vet jag också. Det är på nya kyrkogården på Hertsön. Men var vilar de övriga lulestiftbiskopar som redan är avlidna, Jonsson, Hylander och Brännström? Vet inte. Gripande också att se den grav där relativt nyligen en person gravsatts som i sin ungdom var fånge i Auschwitz. Ett och annat får man fundera på när man på en kyrkogård ser namn och ålder och yrken. Tex en kvinna som dog 1947 i 75-årsåldern som varit rektor. Hon måste ju pensionerats på slutet av 30-talet. Kanske inte helt vanligt att en kvinna nådde den sortens position på den tiden.
 
Råkade också se gravsten för gammal arbetskamrat från Nederluleåtiden på 80-talet.
 
Eftermiddagen fri för egna eller grupp-aktiviteter. Helst med något friskvårdsinslag. Förhandsröstning i kyrkovalet var även tillåten aktivitet. Min eftermiddag blev:
- buss till Gammelstad och lunch på Pizzeria. Där träffade jag kyrkopolitiker från stort parti som jag tidigare kyrkoval debatterat en del med i pressen (kanske ibland i ganska skarpa ordalag). Men vi har känt varandra länge och vid personliga möten är det alltid roligt. Hon hade sett bilden av min nya MC här på bloggen.
- förhandsröstning i Petrigårdern. (Jag hade iofs kunnat förhandsrösta även i Domkyrkoförsamlingen, vilket varit närmare, men det är ju mer äkta åka till sin (folkbokförings)församling. Och hade jag inte farit till Gammelstad hade jag inte kunnat göra nästa del, vilket väl var själva poängen med eftermiddagen.
- promenad hem efter naturstigen från Hägnan till Porsön. Trevlig upplevelse det med. Otroligt vad Gammelstadsviken vuxit igen.
 
När jag kommit till fågeltornet valde jag ta den handikappanpassade promenadvägen ut till parkeringen vid Haparandavägen och gick sedan via Björsbyn hem, istället för att fortsätta naturstigen fram till Vänortsvägen och gå hem via Aurorum och LTU.
 
Men det man numera alltmer störs av är all hästskit på nya promenadvägen genom Björsbyn. Det finns ju flera stora stall med åtskilliga hästar i Björsbyn och därmed mycket ridning och hästskitande på promenadvägen. En halv tröst är att någon regelbundet sparkar/skrapar skiten mot dikeskanten. Men ta en promenad från Haparandavägen åtminstone fram till kommunens växthus eller förbi Liras fotbollsplaner och se hur mycket hästspill som redan är nedskrapat i de fina stenbelagda vägkanterna. Och det bara ett år efter det att nya promenadvägen blev färdigställd. Hur mycket kommer det vara om fem år? Varför gäller inte för hästägare detsamma som för hundägare : ta upp skiten efter ditt djur!?
 
Nu blev jag arg. 
 
Bort med hästskiten från promenadvägen! Och bort med (...) från kyrkan. Alltså röstar du på Frimodig kyrka i kyrkovalet!
 

Jag har blivit modern

Äntligen har jag skaffat både mobilt Bank-ID och Swish. Jag är uppenbarligen inte helt obildbar. Facebook går jag dock inte med i. Och det skulle inte heller ge några modernitetspoäng längre har jag hört. Facebook är bara för gamla (vithåriga som min gamle kamrat). Ungdomarna finns numera på andra forum.
 
Nä, jag nöjer mig tryggt med att vara gammaldags. Och absolut i det kyrkliga. Jag omtalar obekymrat Gud som han och tvekar inte ett ögonblick att kalla Jesus både Herre och konung. Där blir jag inte modern.

Biskopsval

är det snart här i stiftet. Nuvarande biskop Hans Stiglund avser gå i pension till sommaren, det år han fyller 63.
 
Tidigare har jag berättat att i vårt prästkollegium i domkyrkoförsamlingen var debattemperaturen ganska låg när frågan på domprostens initiativ lyftes en stund i våras.
 
I söndags i kyrkan mötte jag dock en prästkollega, kyrkoherde från annan ort, som entusiastiskt talade för en kandidat, en annan än de som finns i den grupp som "stiftet" tagit fram. Kandidaten ifråga är Leif Nordenstorm, direktor på Fjellstedtska skolan och tidigare kyrkoherde i Boden.
 
Fil kand och teol kand, teol lic och teol doktor. Rätt imponerande för en kollega som man under åren upplevt som förhållandevis vanlig präst. 
 
Tja, varför inte? Ingen av de hittills "officiella" kandidaterna lockar mer. I några enstaka sammanhang under åren har man kanske anat att Leif uppfattats vara lite "på tvären" och det kan möjligen ligga honom något i fatet i vissas ögon. Tvärtom! skulle jag säga. För snarare behöver vi personer som har tydlighet och ork stå för sin egen linje och driva den. Om Leif har den styrkan i förhållande till de orkanvindar som kan blåsa på biskopliga höjder vet jag naturligtvis inte, men att det skulle finnas något tydligare, bättre alternativ det ser jag inte i nuläget.

Ett brev

fick jag idag. Mycket märkligt. Från en person som redan varit död i snart fyra och en halv månad. Någon tid före sin död - högst några veckor av dateringen att döma - hade hon förberett ett brev till mig, i adresserat kuvert, och lagt det tillsammans med div annat i en om-jag-dör-låda i sin lägenhet. En släkting som efter det hastiga och oväntade dödsfallet tagit hand om kvarlåtenskapen fann sedan brevet och postade det vänligen till mig.
 
Kände hon på sig att döden var nära? Hon var inte ens 40 år. Eller var det det faktum att hon för några år sedan påtagligt var i dödens närhet (allvarlig olycka och en annan persons död) som gav insikten om livets osäkerhet? 
 
Men det som fyller mig med glädje är hennes vittnande om sin tro. För ca fyra år sedan blev hon en kristen,  bl a genom mötet med en annans enkla men levande vittnesbörd. Men den svåra olyckan något år senare och det som följde i dess spår utsatte hennes tro för många prövningar.  Men trots detta så slutar hennes brev:
...Jag känner en sådan tacksamhet att jag fått överleva och även behållit min kristna tro. Det är den finaste gåva jag fått i mitt liv.
 
Alltid en glädje när man får bära det hoppet att en avliden människa dött i tron på Gud.

På fredag händer det nå't

Jag är ledig. Men vad ska ledigheten användas till, det är frågan. 

Nu har mina ögon skådat

solförmörkelsen.
 
Den som denna dag sveper som ett band över USA från väster till öster. Men inte var jag där. Jag fick visserligen förra året ett gott biskopligt råd* från en som såg solförmörkelse här i landet 1954. Men det var ju före nätets tid. Nu var det bara att luta sig tillbaka i favoritfåtöljen med telefonen i handen så fick man se det live. T o m två gånger såg jag det, först från Oregon och sedan från Wyoming. SMS-kontakt med bror och svägerska sedan, vilka befinner sig i Idaho, där dom har en dotter, och såg skeendet därifrån.
 
Själv har jag inte sett solen live idag. Mulet alltså. Och en stund på eftermiddagen störtregn. Däremot har jag varit i Piteå och köpt en MC-hjälm** med solvisir. Vad jag nu ska ha den till?
 
- - - - - - 
 
* att jag inte efterföljde ett råd från en av Missionsprovinsens biskopar måste väl räknas mig till godo när nya domkapitelsanmälningar övervägs?
 
** min gamle kamrat bör inte motsätta sig detta. Snarare glädja sig. Det kommer nämligen innebära förnyat behov av platser ca 50-70 km bort dit man kan åka för en stunds ljugande när andan faller på. Vilket aktivt kan motverka den leda han annars kan riskera när han nästa år inträder i förblivande semester.

Jag tänkte ju ta paus och vila

ett tag från bloggen. Det gick tydligen inte mer än två dagar. Men skälet till att jag ändå vill skriva några rader är att det idag är fem år sedan pappa dog. Kan inte låta bli nämna det. Till yttermera visso är det idag två år sedan jag for omkull med motorcykeln. Då jag inte skaffat någon ny börjar vissa av mina vänner förfalla till falsk säkerhet. Det bör dom inte. När som helst kan den stå i garaget. Värt att nämna är också att det nu är en månad kvar till kyrkovalet då du ska rösta på Frimodig kyrka.

Äntligen

blev det nåt gjort.
 
Äldste sonen var hemma en dryg vecka. For före helgen. Under hans närvaro möblerade vi om en aning. Några möbler och garderober upp, andra ner. Jag har ju rivit en vägg på nedervåningen och därmed tagit bort det extra sovrum jag skapade i början av 90-talet. Det rum jag själv nyttjat som sovrum då jag haft hyresgäster (studenter) i flera rum på övervåningen. Fr o m nu blir det att hyra ut max ett rum så nu flyttar jag tillbaka upp. Två garderober, ett hörnskrivbord och en säng blev över. Väntar nu på att fraktas till Kronan.  
 
Men den verkliga äntligen-anledningen var en annan. När garderober skulle flyttas så tog sonen initiativ till att rensa i mitt klädförråd, vilket jag uttryckt vore av nöden. Sagt och gjort. Han la snabbt alla mina kläder i två högar på hörnsoffan. 
- Det här kan du behålla, det där ska du slänga!
Det senare var väl sånt han mindes sig ha sett på sin fader redan för 25 år sedan.
 
Men nu - äntligen! - har jag sorterat i tre högar. Behålla, ge till återvinning och slänga. Varför är det alltid en sådan befrielse bli av med gamla grejer? Säg det.

Nu är det bevisat

Jag kan inte grilla. Det har jag iofs varit medveten om ända sedan 1973 då jag vann en liten balkonggrill på något slags frågesport vid midsommarfirande i Hemmingsmark. Nu äger jag en Weber-grill sedan flera år, vunnen på frågesport även den, denna gång vid personaldag i Måttsund, där jag var den som närmast kunde gissa rätt på utslagsfrågan som var dödsåret för vad-han-nu-hette, i vart fall "den läspe och halte".
 
Nå, oavsett grill så kan jag inte grilla. Någon enstaka gång har jag kanske lyckats få lite värme i några falukorvskivor, men knappast mer än så. I instruktionerna på grillkolspåsen står att man ska vänta tills kolet är grått på ytan, men för mig går det alltid så att om kolet alls blir grått så är det samtidigt helt utbrunnet och har börjat kallna. Om glödbädden någonsin under hela processen är så varm att den duger till grillning så måste jag just den minuten råkat befinna mig någon annanstans.
 
Helt öppet erkänner jag min totala inkompetens i grillningens ädla konst. Så, alla kära vänner som undrar varför Torbjörn aldrig bjudit oss på grillparty, han som har så trevlig liten passande radhustomt med utsikt över vattnet, rena sommarstugetomten; svaret är: jag vill inte bjuda kära vänner på kotletter som - i bästa fall! - är pissljumma (på ytan!) efter 40-50 minuter på grillgallret.
 
Beviset på min totala kompetensbrist visade sig i afton då hemmavarande äldste son till slut tog de stackars köttbitarna och gick in i köket och stekte dom i stekpanna.
- Är dom inte varma nu får vi väl sätta dom i micron, sa han när han återkom till trädgårdsmöblerna på gräsmattan.
 
Till den totala inkompetensen när det gäller grillens värme ska ju sedan läggas allt sådant som hur länge man grillar och hur man bereder allt osv.
 
Alltså efterlyses nu förstående, kunnig god vän som är beredd att å lämplig dag komma och utbilda mig. Tala om vad jag ska inköpa och kom sedan och instruera mig.  Du ska inte göra ett enda handtag själv (OBS!) Här ska det handla om learning by doing. (Ev make/maka får gärna medfölja för måltidsgemenskapens skull under förutsättning att vederbörande absolut inte blandar sig i förberedelsearbetet eller själva grillningen (vederbörande (OBS! inte hen) kan se på TV eller botanisera i mitt bibliotek efter något lämpligt att läsa) så jag konsekvent får ha en (1) lärare.)
 
Välkommen till en trevlig stund med god  (välgrillad!) mat!

Jag hann

bada i alla fall en (1) gång innan juli månads utgång. Men det var nog bara med några minuters marginal. Badet skedde i samband med bastubad i stuga vid havsvik utanför Luleå i samband med det årliga prästmötet för Norrbottens kristna präster. Nåja, någon enstaka till finns kanske :) Vi var ju bara sex personer samlade.
 
Trevlig samvaro som vanligt med gott fika, god mat och passande dryck. Och till sist bastu. Närmare fullkomligheten är det svårt komma i vardagslivet.
 
Lägg därtill alla intressanta kyrkliga och teologiska samtal som hela tiden pågått. Jag säger bara: om kyrkoledningen endast vore förnuftiģ nog att ta vara på all den insikt och vishet som ikväll levererats då skulle all svenska kyrkans kris vara ett minne blott.

Tidigare inlägg
RSS 2.0