Nu har mina ögon skådat

solförmörkelsen.
 
Den som denna dag sveper som ett band över USA från väster till öster. Men inte var jag där. Jag fick visserligen förra året ett gott biskopligt råd* från en som såg solförmörkelse här i landet 1954. Men det var ju före nätets tid. Nu var det bara att luta sig tillbaka i favoritfåtöljen med telefonen i handen så fick man se det live. T o m två gånger såg jag det, först från Oregon och sedan från Wyoming. SMS-kontakt med bror och svägerska sedan, vilka befinner sig i Idaho, där dom har en dotter, och såg skeendet därifrån.
 
Själv har jag inte sett solen live idag. Mulet alltså. Och en stund på eftermiddagen störtregn. Däremot har jag varit i Piteå och köpt en MC-hjälm** med solvisir. Vad jag nu ska ha den till?
 
- - - - - - 
 
* att jag inte efterföljde ett råd från en av Missionsprovinsens biskopar måste väl räknas mig till godo när nya domkapitelsanmälningar övervägs?
 
** min gamle kamrat bör inte motsätta sig detta. Snarare glädja sig. Det kommer nämligen innebära förnyat behov av platser ca 50-70 km bort dit man kan åka för en stunds ljugande när andan faller på. Vilket aktivt kan motverka den leda han annars kan riskera när han nästa år inträder i förblivande semester.

Jag tänkte ju ta paus och vila

ett tag från bloggen. Det gick tydligen inte mer än två dagar. Men skälet till att jag ändå vill skriva några rader är att det idag är fem år sedan pappa dog. Kan inte låta bli nämna det. Till yttermera visso är det idag två år sedan jag for omkull med motorcykeln. Då jag inte skaffat någon ny börjar vissa av mina vänner förfalla till falsk säkerhet. Det bör dom inte. När som helst kan den stå i garaget. Värt att nämna är också att det nu är en månad kvar till kyrkovalet då du ska rösta på Frimodig kyrka.

Äntligen

blev det nåt gjort.
 
Äldste sonen var hemma en dryg vecka. For före helgen. Under hans närvaro möblerade vi om en aning. Några möbler och garderober upp, andra ner. Jag har ju rivit en vägg på nedervåningen och därmed tagit bort det extra sovrum jag skapade i början av 90-talet. Det rum jag själv nyttjat som sovrum då jag haft hyresgäster (studenter) i flera rum på övervåningen. Fr o m nu blir det att hyra ut max ett rum så nu flyttar jag tillbaka upp. Två garderober, ett hörnskrivbord och en säng blev över. Väntar nu på att fraktas till Kronan.  
 
Men den verkliga äntligen-anledningen var en annan. När garderober skulle flyttas så tog sonen initiativ till att rensa i mitt klädförråd, vilket jag uttryckt vore av nöden. Sagt och gjort. Han la snabbt alla mina kläder i två högar på hörnsoffan. 
- Det här kan du behålla, det där ska du slänga!
Det senare var väl sånt han mindes sig ha sett på sin fader redan för 25 år sedan.
 
Men nu - äntligen! - har jag sorterat i tre högar. Behålla, ge till återvinning och slänga. Varför är det alltid en sådan befrielse bli av med gamla grejer? Säg det.

Nu är det bevisat

Jag kan inte grilla. Det har jag iofs varit medveten om ända sedan 1973 då jag vann en liten balkonggrill på något slags frågesport vid midsommarfirande i Hemmingsmark. Nu äger jag en Weber-grill sedan flera år, vunnen på frågesport även den, denna gång vid personaldag i Måttsund, där jag var den som närmast kunde gissa rätt på utslagsfrågan som var dödsåret för vad-han-nu-hette, i vart fall "den läspe och halte".
 
Nå, oavsett grill så kan jag inte grilla. Någon enstaka gång har jag kanske lyckats få lite värme i några falukorvskivor, men knappast mer än så. I instruktionerna på grillkolspåsen står att man ska vänta tills kolet är grått på ytan, men för mig går det alltid så att om kolet alls blir grått så är det samtidigt helt utbrunnet och har börjat kallna. Om glödbädden någonsin under hela processen är så varm att den duger till grillning så måste jag just den minuten råkat befinna mig någon annanstans.
 
Helt öppet erkänner jag min totala inkompetens i grillningens ädla konst. Så, alla kära vänner som undrar varför Torbjörn aldrig bjudit oss på grillparty, han som har så trevlig liten passande radhustomt med utsikt över vattnet, rena sommarstugetomten; svaret är: jag vill inte bjuda kära vänner på kotletter som - i bästa fall! - är pissljumma (på ytan!) efter 40-50 minuter på grillgallret.
 
Beviset på min totala kompetensbrist visade sig i afton då hemmavarande äldste son till slut tog de stackars köttbitarna och gick in i köket och stekte dom i stekpanna.
- Är dom inte varma nu får vi väl sätta dom i micron, sa han när han återkom till trädgårdsmöblerna på gräsmattan.
 
Till den totala inkompetensen när det gäller grillens värme ska ju sedan läggas allt sådant som hur länge man grillar och hur man bereder allt osv.
 
Alltså efterlyses nu förstående, kunnig god vän som är beredd att å lämplig dag komma och utbilda mig. Tala om vad jag ska inköpa och kom sedan och instruera mig.  Du ska inte göra ett enda handtag själv (OBS!) Här ska det handla om learning by doing. (Ev make/maka får gärna medfölja för måltidsgemenskapens skull under förutsättning att vederbörande absolut inte blandar sig i förberedelsearbetet eller själva grillningen (vederbörande (OBS! inte hen) kan se på TV eller botanisera i mitt bibliotek efter något lämpligt att läsa) så jag konsekvent får ha en (1) lärare.)
 
Välkommen till en trevlig stund med god  (välgrillad!) mat!

Jag hann

bada i alla fall en (1) gång innan juli månads utgång. Men det var nog bara med några minuters marginal. Badet skedde i samband med bastubad i stuga vid havsvik utanför Luleå i samband med det årliga prästmötet för Norrbottens kristna präster. Nåja, någon enstaka till finns kanske :) Vi var ju bara sex personer samlade.
 
Trevlig samvaro som vanligt med gott fika, god mat och passande dryck. Och till sist bastu. Närmare fullkomligheten är det svårt komma i vardagslivet.
 
Lägg därtill alla intressanta kyrkliga och teologiska samtal som hela tiden pågått. Jag säger bara: om kyrkoledningen endast vore förnuftiģ nog att ta vara på all den insikt och vishet som ikväll levererats då skulle all svenska kyrkans kris vara ett minne blott.

50-årshögtid

har jag idag (alltså lördag 29 juli).. Femtio år sedan jag konfirmerades. T o m på min namnsdag. För tio år sedan firade jag 40-årshögtiden i Västerlanda (Göteborgs stift) där vännen och kollegan Kai då var präst. Fick t o m vara med om en friluftsmässa vid en St Olofs källa som fanns där.
 
Jag konfirmerades således 1967. På ett (scout)*-konfirmandläger i Harsprånget, i den kyrka som fanns i det då ännu existerande, men tomma, f d vattenrallarsamhället. I samband med avvecklingen av det lilla samhället flyttades kyrkan till by i Nederkalix.
 
Lägret var kanske inte riktigt så "fromt" och inriktat på konfirmandernas personliga tillväxt i tron, men undervisningen var utan tvekan god och gedigen. 
 
Idag har sonen och jag varit i Arvidsjaur och besökt släkt i släktsommarstugan byggd av morfar, nu ägd av moster med make.Och eftersom densamme lagar ytterst god mat så kan det i efterhand gälla som firande. Naturligtvis blev det även besök i samhället för att bese släktgårdar och gravvårdar. Även obligatorisk tur upp på Vittjåkk så klart.
 
Konstaterar slutligen att vi två gångrr passerat Älvsbyn utan att titta in hos min gamle kamrat. Men tiden räckte inte till. Kanske får vi snart andra möjligheter till ordentligt snack.
 
- - - - - - -
 
* att vara scout var inte obligatoriskt för att vara med men lite scoutaktigt friluftsliv ingick. Några ledare var aktiva scoutledare. De flesta konfirmerades iklädda scoutskjorta. (Det var innan kåpornas tid; på hemmaplan var det vit skjorta el vit klänning som gällde.)
 

Besök

har jag nu. Av äldste sonen som normalt befinner sig i mellansverige. Han kom i går (torsdag) och stannar till kommande fredag. En dryg vecka alltså. Roligt att ses här i Luleå igen. Annars har det blivit i samband med mina resor söderut. Besök hos syskon och andra släktingar står också på programmet för hans del.
 
Idag, då hans far var på arbetet, tog han även initiativ till mattskakning och dammsugning(!). Synnerligen välbehövligt. Även har jag fått nyttja honom som möbleringsrådgivare nu när jag rivit en vägg och får lite annat utseende på huset.
- Måste du ha så mycket böcker, var hans fråga efter en snabbtitt in i mitt arbetsrum.
 
Vad svarar man på det?

Bara så ni vet

Jag är INTE diskriminerande mot kvinnor genom att anse damfotboll vara för värdelös för att slösa tid på.
 
Tvärtom!
 
Jag har nog tittat på de flesta matcher som gått på TV från fotbolls-EM för damer i Nederländerna. Ingen ide anmäla mig till domkapitlet således. Hugade anmälare göre sig sålunda icke besvär.
 
Jag är ett under av jämställdhet!

Första arbetsdag

efter semestern var det idag. Lite administration och rensande bland eposten stod på programmet. Plus kontakt och möten med några sorgehus. Arbetet igång direkt således.
 
Men jag hann även med annat. Kikade in på en för ändamålet lämplig affär för att se mig om efter ny mobil. Privat har jag nu Samsung; i tjänsten är det I-phone. Det blir nog fortsättningsvis Samsung. Jag tycker den är både användarvänligare och allmänt trevligare. Givetvis försökte säljaren lura* på mig ett nytt abonnemang hos annan operatör vilket skulle vara både förmånligare och ge mig telefonen billigare.
- Nej, inte lura, sa försäljaren. Bara erbjuda dig något du tjänar på.
Problemet är ju att jag är Teliakund.
- Och man lämnar inte Telia. Det gör man bara inte, sa jag till säljaren. Och tänkte att det är ju som att lämna statskyrkan, det gör man heller bara inte (jag hade prästkragen på).
 
Viss kvällskonsultation med äldre bror som kan allt som är väsentligt mycket bättre än jag** gjorde att jag fick alternativen tydligare framför mina ögon.
 
Nu återstår bara att se.
 
I tidningen Dagen som kom i brevlådan idag såg jag en artikel av representanter för Frimodig Kyrka. I jämförelse med Frimodig kyrka ter sig ju de flesta övriga nomineringsgrupper som i bästa fall ett skämt.
 
- - - - -
 
* min broders varnande uttryck när vi i helgen diskuterade mitt behov av ny mobil
 
** allt utom Laestadius levnadshistoria. Den kan jag bättre. Men det har jag ingen nytta av i denna situation

Födelsedagsuppvaktning

blev det också. För jag for inte hem igår. Efter besöket hos yngre bror med familj blev det åter till äldre bror för god middag och intressanta samtal. Och det var trevligt för även om jag bott där har vi knappt setts pga våra skilda engagemang under OAS-dagarna. Till middag åt vi lax och drack något gott till det. Vad ska jag givetvis inte berätta men det gav anledning till ett samtal om olika viner. Ett stort privilegium att ha syskon med familjer.
 
Födelsekalaset blev på hemvägen. Vi åkte till Vebomark och fick uppvakta Kh i Burträsk-Lövånger Åke Lundgren som fyller 60. Där träffade man också en massa folk varav alla var trevliga och många kända sedan många år tillbaka, bl a komminister em Bengt Block som flera gånger ledde bibelstudier på KU- och KGF-läger under min gymnasietid i början av 70-talet. Dem minns jag med glädje; alltid gedigna och givande.
 
Sist blev jag avsläppt vid busshållplatsen i Ånäset och sen buss hem. Händelserik och givande vecka. Nu gäller det att börja orka jobba imorgon.

Högmässa

blev det idag igen. Denna gång på Fridhem i Vännäs. Jag stannade alltså kvar i Umeå till idag (söndag) efter OAS-mötets slut på lördagen. Vi var tre oasare som lockats av goda vänner i Vännäs att komma dit till söndagens högmässa. Andra gången jag var där. Första gången var i påskas. Samma upplevelse som förra gången: absolut ett ställe som jag skulle kunna ha som min regelbundna gudstjänstgemenskap. Återigen får man upplevelsen att det man igenkänner som genuint svenskkyrkligt numera i allt större utsträckning förverkligas utanför svenska kyrkans officiellt organiserade sammanhang. Samma upplevelse av liturgin som i påskas: eftersom man redan "moderniserat" liturgin (i grunden 1942 års ordning) på några punkter så finns inget egentligt skäl att inte också sjunga de liturgiska partierna helt enligt gällande handboks (1986) text- och musikalternativ.
 
God predikan också - givetvis! Roligt att predikanten (prästen Gunnar Andersson) citerade samma avnitt ur bekännelseskrifterna - om "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" - som jag citerat i min predikan på lördagen. Vi läste ju samma evangelietext, men för GT-text och epistel följde Gunnar förra evangelieboken som generellt är lite mindre "pk"-tillrättalagd än nuvarande.
 
Eftermiddagen blev det besök hos yngre bror där vi firade äldste sonen som just tagit sin examen vid - ja, hur var det nu, var det Oxford eller Cambridge? Det förra va? Roligt även träffa densammes flickvän från Ryssland. Så duktig hon redan var på svenska trots att hon bara övat via internet!
 
Idag har jag även suttit med äldre bror och lärt mig massor om dator- och telefonanvändning och allt som därtill hörer.
- Snart blir jag en modern människa, sa jag till sist.
- Det tror jag när jag ser det, sa svägerskan.
 
Vänta bara! Snart kanske jag har både mobilt Bank-id och Swish.
 
Men oroa er inte för moderniteternas intåg i mitt liv. Kv*nn*pr*st-f*r*spr*k*r* blir jag aldrig. Ej heller Facebookare.

Begravning

var jag på igår. Det var vår f d ungdomspräst Ove Moren som begravdes i Piteå kyrka. Officiant var förre biskopen Rune Backlund. Av hans ord i griftetalet framgick att han och Ove växte upp tillsammans i Skellefteå och att dom delat åtskilligt under livet. Bl a rum under studietiden på Johannelund. Att de varit så "tighta" visste jag inte.
 
Många präster, som det ofta brukar vara när en prästkollega begravs. Bl a fem som mindes Ove från vår ungdomstid i Luleå. Sedan även flera som haft mer med Ove att göra sedan han med familjen flyttat till Piteå.
 
Ove kom till Örnäsets församling 1968 och verkade där till 1980. Under tiden i Örnäset var han KU-präst för flera "generationer" ungdomar.*
 
Själv fyllde jag femton det år Ove kom och jag minns särskilt första gången Ove med hustru Ingegerd och äldste son (då tre år) var hembjudna på kyrkkaffe hos oss. Det var klart då att Ove skulle bli undomsansvarig och när han då fick chans möta några av oss i KU så ville han orientera sig om läget.
- Ni är väl tydliga i ungdomsgruppen att det viktiga är att undomarna kommer till tro på Jesus?
 
Vad ska jag säga? Lite pisam fråga? Hur som helst bidrog nog Ove till allvaret och stabiliteten i gruppen. Ett av hans ord som etsat sig fast hos mig är att "Anden verkar genom ordet och sakramenten." Det ordet bär jag fortfarande med mig.
 
Min gamle kamrat har ofta uttryckt att "Ove hade inte en röd tråd i sina predikningar, utan en röd tross." Den trossen var nog: tro på Jesus och undvik ett liv i synden.
 
Som sagt, ur min KU-generation kom flera präster, och även församlingspedagog, diakon och kyrkorådsordförande. Visar det kanske värdet av att präster finns med i ungdomsarbetet?
 
Efter det att Ove flyttat till Piteå (först kh i Hortlax, sen i Pite stad) kallade han mig vid några tillfällen att komma och predika i Hortlax kyrka under påskhelgen (jag blev ju präst 1979).
 
Som gymnasist, och när mina egna prästplaner börjat klarna tror jag att jag ofta iakttog Ove, både som predikant och liturg. Kanske är det Oves förtjänst att jag kunde sjunga Litanian utantill redan långt innan jag prästvigdes. Att se Ove (lång och reslig som han var) stå framför altaret i Örnäsets kyrka iklädd den röda skruden, var en fröjd för ögat. När jag själv senare på 90-talet också fick göra det så var det verkligen känsla (!) av "apostolisk succession." 
 
Roligt vid begravningen igår var även att träffa biskop em Rune Backlund. När vi möttes sa Rune "Torbjörn, jag måste få ge dig en kram." Och det gjorde han. När vi skildes frågade han lite om mitt arbete och jag berättade att jag var kvar i Hertsön. Då sa han: "det är bra, du behövs".
 
Uppmuntrande.
 
 
 
- - - - - -
 
* i ungdomssammanhang är ju en "generation" ofta högst fem år

Lite tom i huvudet

känns det som att jag blev då jag avslutat läsningen av den stora och tunga dubbeltegelstenen Katolska Kyrkans Katekes. Inte pga innehållet egentligen utan därför att läsningen tagit så mycket av min uppmärksamhet. Läsning plus funderande över det jag läst. Och naturligtvis! - funderande över hur jag, för kära läsarnas skull, ska blogga om det jag läst och funderat över.
 
Nu funderar jag mest på annat. Igår tog jag mig för att fara och titta på ett fritidshus till salu. Fint vid en av de stora norrlandsälvarna. (Vill man ha stuga vid vatten är det bäst välja älv eller sjö eftersom havsvikar har en tendens försvinna i takt med landhöjningen.) Som sagt, fin stuga men kanske önskar jag mig något enklare.
 
När jag ändå var ute med bilen passade jag på ta en tur och hälsa på svärfar. 
 
När jag kommit hem och sitter och funderar varför jag egentligen skulle vilja ha en liten stuga så är svaret: för att kunna koppla av en stund. Men då inser jag hurusom jag lika mycket kopplar av med en tur med motorcykeln. Alltså kan det lika gärna bli MC istället. Tillbaka på ruta ett.

Blandad söndag

Idag var läget sådant att jag inte fann någonstans att gå i kyrkan där det stämde med mina önskemål. Alltså fick man gå någon annanstans. Och då blir det understundom katolska kyrkan. Jag kommunicerade ju på stormötet lördag kväll så det kunde accepteras att sitta i bänken under kommunionen. Men att bara få lyssna till en riktig liturgi och få be med i gudstjänstens böner, vilken rikedom! Jo, mässfirare är nog numera mer min titel än gudstjänstfirare.
 
Men lite försent kom jag efter att första ha varit till Mjölkudden och lånat ut bilen till dottern. Missade rätta bussen och fick ta en annan. 
 
Efter mässan blev det promenad till stan för gemensam lunch med god vän, sen promenad tillbaka för besök hos mamma. Då vädret var fint tog jag med henne på rullstolsrally runt en del av Skurholmen. Vi tittade även in hos en av hennes gamla vänner (tillika prästkollega och f d chef till mig) och fick en pratstund. Bl a pratade vi om en annan prästkollega, tillika min (och andras) ungdomspräst i Örnäset i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Senare på em fick jag ett mail av yngre bror att han fått meddelande om att densamme prästen tidigare idag avlidit.*
 
Del av kvällen ägnades åt finalen Confederations Cup. Det gick som det brukar: Tyskland vann! Tur att dom började med den vanan först efter världskriget.
 
I  övrigt tänker jag så: är det någon som fortfarande  inte anser att svenska kyrkan är ockuperad? Jag menar efter intervjun med Stefan Löven och Sverigedemokraternas storsatsning inför kyrkovalet. Jag kommer i fortsättningen inte att ta något beslut av kyrkomötet på minsta allvar. Det har jag visserligen deklarerat många gånger redan. Nu gör jag det igen!
 
- - - - -
 
* jag nämner inget namn innan saken offenrliggjorts men det finns väl vissa bland läsarna som anar vem som åsyftas

Hemma igen (2)

Men efter bara en halv dsgs bortovaro denna gång.
 
Jag besökte stormötet i Haparanda tillsammans med goda vänner från Luleå som i sin tur hade med sig god vän från Kalix.
 
Ett tag har jag burit på tanken besöka stormötet. Men inte ensam. Så igår ringde jag i tur och ordning två vänner i det ärendet. Den ene tackade nej den andra nådde jag ej. Men rätt som jag idag i slutet av förmiddagen satt och läste så ringde andra vänner och undrade om jag skulle med. Dom befann sig visserligen i stugan men bara jag gav mig ut på E4 en bit så kunde vi mötas och jag få skjuts en del av vägen.
 
Sagt och gjort. Allt gick enligt plan. Väl framme hann jag höra två predikningar före middagspausen. Särskilt uppskattade jag den andra där predikanten talade över Mark 2 där Jesus förlåter och botar den lame. Det uppmuntrande var att höra ord som helt bekräftade min egen undervisning om bikt och förlåtelse förra helgen.
 
Under middagspausen blev jag anmodad hjälpa till i mässan (jo, jag hade för säkerhets skull tagit alba med). Till min glädje fick jag distribuera i par med Missionsprovinspräst* som varit min parhäst i dylika sammanhang flera gånger.
 
Dock gillar jag inte att man även i dessa laestadianska sammanhang understundom kan byta konsekvent till glutenfria oblater. Att man har en extra skål för den som önskar må möjligen accepteras men att tvinga alla nattvardsgäster avstå från det som historiskt är en riktig oblat, dvs av vete - det gillar jag inte. Ska man behöva bli katolik också av detta skäl? Tur att det var riktigt (=alkoholhaltigt) vin så det i alla fall var någon ordning.
 
Att glutenfritt (och på sina håll alkoholfritt) numera sprider sig som en löpeld tror jag beror på att man i allt fler familjer vänjer sig vid att det i förskolor, skolor och sjukhus är en fullständigt självklar "rättighet" för var och en att vid behov få specialanpassad kost. Så tar man med sig den attityden till kyrkans gudstjänster och tror att det helt naturligt skulle vara samma sak där.
 
Men, notera: inför Gud har vi människor inga rättigheter. Jo, en, rätten (makten) att bli Guds barn. (Joh 1:12). Men sen är det slut. Nå, denna sak kan vi diskutera en annan gång. Kanske borde det bli ett eget inlägg?
 
En stunds paus i goda vänners stuga innan hemresa. Men då hann det ju bli i morgon också.
 
- - - - - -
 
* så det är fritt fram om någon vill domkapitelsanmäla mig för Missionsprovins-samröre. 

Hemma igen

Är det "borta bra men hemma bäst" som gäller? Troligen. Men en givande resa har det varit på många sätt. Alltid roligt möta gamla och nya vänner. Att jag mötte flera som uttryckt "jag läser din blogg" ökar dock nervositeten. Med fler läsare ökar ju risken att någon retar sig på det man skriver. Men i denna blogg blir det knappast något kontroversiellt. Ska bara avsluta hemresan.
 
Tisdagsaftonens biltrubbel med åtföljande bilköp och omlastning försenade givetvis den senare delen av färden mot norr. Ankomst till södra västerbotten ca kl 04 onsdag morgon i stället för som planerat i god tid före midnatt. Det innebar att jag på onsdag var så trött att jag avstod köra hem till Luleå. Istället använde jag tid till IKEA-besök, förlängd träff med vänner i Vännäs och samvaro hos yngre bror med familj i Umeå. Hos broderns familj fick jag se det nyrenoverade köket, mycket fint. Även träffa broderns äldste son, nu hemma efter tre års studier i England. Men jag kommer aldrig ihåg om det var Oxford eller Cambridge. Givetvis bidrog jag med något lämpligt till den i nya köket installerade vinkylen. Brodern kunde också stolt berätta att vinkylen är möjlig programmera med sabbath-mode innebärande att under sabbatsdygnet är displayen som visar temperaturen släckt samt att ingen lampa tänds när dörren öppnas. Det innebär som kära läsarna förstår att ett fromt religiöst liv är fullt kompatibelt med vin. I måttlig mängd! ska givetvis betonas. Som med allt annat gäller: det är själva omåttligheten som är synden. Måttlig var jag också när jag inledde sista delen av hemfärden med besök på North-Bike (jag köpte ingen MC!)
 
På vägen hem från Umeå hann jag också lyssna på två CD från OAS-mötet i Borås 2008 med undervisning av katolske prästen f Raniero Cantalamessa. Jag hörde det visserligen live när det begav sig men nio år efteråt var det lika bra som jag mindes det. Och helt rätt reagerade en gammal ungdomskompis och jag när vi tillsammans åhörde föredragen 2008; när f Raniero talade om hur det är vi som genom våra synder korsfäst Kristus så tittade vi på varandra och utbrast nästan samtidigt: "det är ju exakt som prosten!" dvs Laestadius. Vad jag däremot inte kommit ihåg från originaltillfället var att f Raniero bad musikteamet leda de närvarande i sången Were you there when they crucified my Lord? inklusive versen Were you there when they nailed him to the tree? Sedan uppmanade han åhörarna att tyst inför Gud bekänna "ja, jag var där".
 
Intressant att en italiensk katolsk präst, till råga på allt påvens "huspredikant", uppmanar till att sjunga en sång som i framgooglat skick står under Lutheran worship.
 
Bäst att jag snarast fullbordar läsningen av Katolska kyrkans katekes så jag inte tappar min lutherdom!

Bilköp

har jag varit inblandad i. Dock ej eget. Andras.
 
Redan i måndags då bekant pensionerad kollega drog med mig till Älmhult för att hos känd möbeljätte inköpa ett antal bokhyllor fick jag även följa till närbelägen bilaffär för att bese och följa på kort provtur med bil som eventuellt skulle inköpas. Idag på morgonen fick jag telefonsamtal i vilket bekräftades att bilköpet genomförts.
 
Bilköp (2) var jag med om igår afton men det var betydligt mer oplanerat. Tillsammans med god vän som i praktiken blivit min privatchaufför under resan Småland t o r startade vi hemfärden tisdag morgon. Strax utanför Stockholm stannade vi och packade bilen full med diverse som behövs i jordbruksföretag i norrland. 
 
När detta var klart var tanken att det skulle bli raka spåret norrut.  Men ack vad vi bedrog oss. Innan vi ens nått Stockholm började bilen föra ett sagolikt oväsen. Med hjälp av bilaffär vid sidan av E4 fick vi hjälp komma till märkesverkstad. Där kunde vänlig ung man snabbt ställa diagnos med åtföljande kostnadsförslag för behandling. Div funderande och telefonerande för inhämtande av synpunkter. Ganska snabbt avfärdades reparationsalternativet då bilen redan var ganska gammal. Alltså gällde det börja se sig om efter alternativ.
 
Eftersom undertecknad redan tidigare under resan ägnat tid åt att i telefon kolla på Blocket efter intressanta motorcyklar till salu fick jag vänligt men bestämt order att istället göra något slags nytta och leta lämplig bil istället. Sagt och gjort och vad är lämpligare att leta efter än samma märke som tidigare.
 
Och ser man på! Samma dag hade inkommit en annons om en likadan bil till salu; två årsmodeller nyare och 5000 mil mindre på mätaren och dessutom befinnande sig å mindre bilfirma bara någon mil bort!
 
Snabbt iväg (så snabbt det gick) och efter kort provtur och div ackorderande med säljaren var affären i hamn. Återstod bara att lasta över allt till "nya" bilen och montera av extraljusen från gamla bilen vilka skulle få följa med. När den nya bilägaren utbrast ett tack till Gud för problemets snara lösning så frågade bil försäljaren:
- Tror ni på Gud?
När saken bekräftats bekände han också att han var "personlig kristen" och aktiv i Filadelfia. Så fick vi ömsesidigt välsigna varandra innan vi skildes. Och med glädje kunde vi kontatera att bilförsäljaren redan fått den gamla bilen vidaresåld - med vinst! - innan vi ens hunnit iväg.
 
Slutet gott allting gott!
 
 

Lite besök

hos goda vänner blev det också innan jag lämnade Småland. Dels ett kort besök i Karlshamn (i Blekinge!) där jag träffade bloggaren Mikael Karlendal som blivit en god vän via bloggar, epost och telefon. Roligt att få ses öga mot öga och samtala några timmar.
 
Ett något längre besök blev det sedan hos vännen Dag Sandahl i Moheda. Honom fick jag hjälpa med inköp av bokhyllor från IKEA i Älmhult, vilka vi sedan förde till den s k lantegendomen. Roligt att kunna göra nytta.
 
Hos Dag fick jag även möta deras hundar. En Fox terrier (var det väl?) Och två Kooiker. De senare var fina hundar. Kanske blir det den sort jag köper - om jag nu skaffar hund när jag blir pensionär, vilket jag funderat på.

Jag läser och läser (KKK 1 b)

Idag (dvs fredag) så blev en stor del av läsningen så sen att den skedde på lördag. Skälet till det var att kvällen spenderades hos god vän och kollega tillsammans med annan god vän för bastubad, fika och samtal. En av vännerna kan tänka sig konvertera den andre inte. Då förstår ni vad samtalen handlade om. 
 
Läsningen ikväll handlade mest om dopet så det var inte särskilt kontroversiellt för en lutheran. För en verklig lutheran alltså, inte en väckelsekristen s k lutheran* (eftersom det - precis som i de lutherska bekännelseskrifterna! - står att dopet är nödvändigt för frälsningen. I princip skulle man kanske tillägga eftersom KKK har rätt långa utredningar om deras möjlliga frälsning (inkl barn) som utan eget ansvar gått miste om dopet. Om läsplanerna håller så har jag på söndag hunnit till sid 400, då skriver jag mer.
 
Idag (dvs fredag) köpte jag säsongskort i ishallen för säsongen 2017-18. Försökte få plats närmare pensionerade kollegan jag brukar träffa på matcherna. Gångna säsongen satt jag två rader ovanför honom och fem platser åt sidan. Nu fick jag plats precis framför honom, en rad nedanför. Om han böjer sig fram eller jag vrider på nacken så kan gemenskapen utvecklas.
 
Idag (dvs igår) kom jag också på hur jag skulle kunna ta mig råd till en motorcykel; jag säljer bilen!  Skälet till att den tanken väcktes var att jag på hemvägen från bastukvällen hamnade efter en motorcyklist och det var helt oemotståndligt gripas av känslan när man såg honom lägga ner hojen i kurvor och rondeller.
 
- - - - -
 
* jag uttrycker mig medvetet provokativt här för att ruska om en aning. Min absoluta bedömning är att det i vår kyrka finns många som i sina lågkyrkliga/väckelsekristna traditioner berömmer sig av det lutherska men bevarat endast ett ytterst smalt lutherskt arv och tappat mycket av det som hör till genuin luthersk kyrkokristendom.
 
 

"Korset stod tecknat på fanan"

Avslutningen av vers fyra i förra psalmbokens psalm169 Fädernas kyrka i Sveriges land.
 
För några dagar sedan hade jag några vänner här hemma på en kopp te (alltså, dom fick - minst - en kopp var). Ett av kvällens samtalsämnen kom att bli vilka länder det är som har ett kors i sin nationsflagga. De nordiska länderna konstaterade vi ju snabbt. Därtill Schweiz och Grekland och Storbritanien och ytterligare några ur brittiska samväldet som har den brittiska i en liten ruta i ena hörnet? Eller är det något land som har den brittiska men bara bytt plats på färgerna, ungefär som Island och Färöarna jämfört med Norge? Några fler? (Massor inser man nu med googles hjälp men det kunde vi inte just då).
 
Nå, hur som helst, nordens länder har korset tydligast. Och finast är ju sveriges flagga med korset i gult (=guld!).
 
Men hur länge får det vara kunde man undra. Var det jag eller någon annan vid bordet som undrade om det inte snart ska börja resas krav på korsets borttagande av religionsfrihetsskäl och pga "alla människors lika värde"? Alltså, människor med annan religion ska väl slippa vörda ett kors - kommer det att hävdas.
 
Vem av oss var profet? tänkte jag igår kväll när jag lite förstrött då och då kastade ett öga på landskampen i fotboll mellan Norge och Sverige samtidigt som jag satt och läste.
 
Norska landslaget tog ledningen. Målet gjort av en spelare med ett namn som naturligt brukar förknippas med annan religion än den kristna. När man i bild en stund fått se målskytten kramas av medspelarna så visades i bild delar av norska hejarklacken, eller ska vi kanske säga spelarens hejarklack? Dom viftade nämligen med "norska flaggor" utan kors. Rött fält upptill och nertill och i mitten ett vågrätt band vitt-blått-vitt. Rätta färger men fel mönster!
 
Kanske får man trösta sig med att det svenska kvitteringsmålet gjordes av en spelare som gjorde korstecken när han gick in på plan (om jag såg rätt).
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0