Pensionär

är jag ju inte riktigt än. Men några saker har hänt efter 65-årsdagen. Dels fick jag pensionärsrabett när jag förnyade busskortet dels såg jag på bankomatkvitto att min första pension influtit på lönekontot. En del av tjänstepensionen som utbetalas i fem år fr o m 65-årsmånaden, om man inte önskat annat. Det har jag inte.
 
Ska jag sätta det bankomatkvittot bakom glas och ram?

Akuten och handboken

har präglat mitt liv de senaste dagarna.
 
Under min vistelse söderut märkte jag en morgon att mitt hjärta fått för sig slå i otakt, s k förmaksflimmer. Tisdag f m for jag alltså till akuten och berättade om saken. Ganska snabbt tyckte läkaren att dom skulle försöka lugna mitt oroliga hjärta, men först ca kl 16 hade dom tid göra det. Med en ny (för mig) metod denna gång. Dropp med något slags medicin i tio minuter och sen kunde man se på TV-skärm hur hjärtrytmen sakta lugnade sig. Sen två timmars obligatorisk vila och sen med bussen hem. Ingen fara på taket således.
 
Igår var jag i farten. Prästkollegium stor del av dagen för diskussion om handboken. Vad gäller fr a dop och begravning finns ett antal böner som är bättre formulerade i nya handboken. Men enligt HB 86 fick ju dessa böner formuleras fritt så hela arbetet med ny handbok kan knappast motiveras med detta.
 
Vad själva högmässoritualet beträffar säger jag som tidigare: i princip allt som man velat använda i 86:an finns kvar och det som tillkommit i nya handboken är i stort sett genomgående sämre och således inte av intresse. Alltså fortsätter man som förrut. Alltså gör vi inte ens nya agendor i Hertsökyrkan.
 
Samtidigt konstaterar man att vi vårt kollegium är förhållandevis samsynta. Ingen förespråkar några uppenbara tokigheter. Särskilt noterar jag att samtliga präster står bakom dopritualets befrielsebön (att man över dopbarnet ber "...befria N.N. från mörkrets makt..." Alltså blir följden att även mina kvinnliga prästkollegor är klart mer lutherskt renläriga än åtskilliga bland mina laestadianska vänner. 
 
Extra tack till domprosten som vid eftermiddagskaffet bjöd på tårta för att uppmärksamma min 65-årsdag.
 
På kvällen hade vi introduktion om Alpha. Nästa vecka startar det på allvar.

Biskopsval och födelsedag

Jag har haft semster senare delen av förra  veckan. Fr o m min födelsedag. Dagen efter for jag bort. Med flyg. Det får man ju inte numera när man ska vara klimatvänlig. Men både i planet till Stockholm och i planet därifrån till Göteborg var de flesta stolar lediga, så vad hade det gjort för skillnad om jag inte suttit där? Men miljötänkets tanke är väl att om alla struntar i flyget så lägger bolagen ner alla linjer eftersom dom inte vill köra olönsamma linjer. Och då blir det miljövänligt. Men vem orkar tänka så långt i så många steg? Alltså flög jag till Göteborg.
 
Och deltog dels vid Missionsprovinsens prästkollegium, dels vid dess konvent (="årsmöte"). Vid det senare förrättades val av ny missionsbiskop. Bengt Ådahl valdes.*
 
När det var klart träffade jag två olika prästkollegor i bygden. Den första enligt önskemål att få diskutera lite om laestadiansk ungdomsväckelse på 70-talet vilken jag själv berördes påtagligt av medan kollegan mest hört talas om saken. Det senare kollegamötet hade som syfte få följa densamme brodern till småland för deltagande i Dag Sandahls 70-årskalas. Trevlig tillställning och roligt se jubilaren mottaga i present en elcykel villken många runt om i landet bidragit till.
 
Sista anhalten på resan var Hjelmserydsstiftelsen där Kyrklig Samlings samarbetsråd höll möte. Ämnet för dagen var samtal utifrån Dag Sandahls bok En annan kyrka. 
 
Bilfärd i ca två timmar sedan med ytterligare annan god vän och kollega under vilken bilresa vi samtalade mycket om skillnaden mellan lutherskt och romerskt.
 
Flyg hem från Landvetter måndag kväll.
 

* 42 röster. Gunnar Andersson 16, Rolf Pettersson 15

When I'm sixtyfour

hette sången från Sgt Pepper som man sjöng i sin ungdom. Då framstod det som en evighet innan man skulle nå den åldern.
 
Men nu har tiden gått. Om en liten stund, för att vara exakt om precis fem timmar, kan jag sjunga When I was sixtyfour. Men inte känner man sig lika gammal som man tyckte en sextifyraåring var när man var ung.
 
Men att bli 65 innebär inget drastiskt. Jag avser ännu en tid fortsätta som hittills vad jobbet beträffar. Jag har ofta uttalat att predikan, undervisning, själavård och mässfirande - alltså de riktiga prästuppgifterna - fyller mig med samma glädje som tidigare. Men ingen tvekan att mycket av kringjobbet, kollegier, planeringar, målskrivningar, verksamhetsplaner, församlingsinstruktioner, doppastoraler, nya handböcker, strukrur- och organisationsförändringar mm, mm i det oändliga; det gör en trött. Det har man väl iofs alltid blivit lite less av, men nu säger jag trött.
 
 Men som sagt, det verkliga prästeriet är fortfarande roligt. Jag frestas något att börja blicka bakåt på min prästtid, men sådant får anstå till 40-firandet av min prästvigning, eller till den officiella pensionen.

Första natten med frosten

var det i natt.* Om det varit kortvarig frost någon tidigare natt men vars synliga effekt på vattenpölarna hunnit försvinna innan jag spanat ut genom ytterdörren vid morgontidningens intagande vet jag ej. Men i förmiddags var det tydlig frost på marken. Detta behöver dock inte betyda att vintern är i omedelbart antågande. Det normala är väl att tidsspannet mellan första frostnatten och snö som ligger kvar brukar vara flera månader. Det har väl t o m hänt att man någon gång upplevt första frostnatten redan i slutet av augusti. Och som barn fick jag då och då erfara att det fallit snö redan vid min födelsedag knappt två veckor in i oktober.
 
Men nu var det längesedan. Så har också medeltemperaturen stigit drygt två grader här i Luleå under de senaste, ja hur lång tid det nu var, hundra år eller femtio? Strunt samma. Märkbart ändå. I Kiruna över tre grader om jag minns nyhetsrapporteringen rätt. Den genomsnittliga temperaturökningen i hela världen lär ju vara ca en grad på hundra år, men ökningen blir större närmare polerna.
 
Den stora frågan när frosten knackat på dörren är ju om det återigen någon eftermiddag ska bli så torrt på marken och varmt i luften att man får lust rulla ut favoritfordonet ur garaget. Ser nästan ut så just nu. Igår ungefär vid denna tid såg det definitivt ut så, men då beslöt jag mig att först ägna mig åt annat diverse som jag ansåg vara angelägnare. Och när det var gjort hade det kommit en liten regnskur som gjort marken blöt alltså försvann lusten. Bäst att inte blogga så länge att vädret, det fina, försvinner.
 
Men ska man ha gott klimatsamvete på motorcykeln är det kanske bäst att köpa elmotorcykel. För några dagar sedan landade senaste numret av MC-Folket (Sveriges motorcyklisters tidning) i brevlådan. I den fanns flera tester  av olika elmotorcyklar. Synd bara att den som lockade mest kostade 209000 vilket är mer än dubbelt mot vad den typ jag har kostar. Så var det med det. Men kanske borde staten subventionera elmotorcyklar likaväl som el- vanliga dito.
- - - 
 Nej, någon MC-tur blev det inte.. jag var ytterst nära fara ut men då föll några regndroppar så  då tvekade jag. Men det blev inget regn. Men inne satt jag. Så kan det gå.
 

* detta skrevs lördag em men fel i bloggportalen har hindrat publicering
 
 
 

Två predikningar

blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.
 
Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.
 
Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race. 
 
Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.
 
En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen riskerar bli smal.

MC, bön och dödsbud

Där lockade jag väl många läsare med denna spännande rubrik?
 
Verkligheten är denna. Redan i torsdags var jag sugen på MC-tur när jag for hem från jobbet i soligt väder som pågått under stor del av dagen. Men väl hemma hamnar man i favoritfåtöljen för koll av post och vips så har tiden runnit iväg och med den lusten dressa på sig och rulla älslkingsfordonet ur garaget. I går eftermiddag var känslan densamma men efter ivrig argumentation med mig själv och hemmavarande son beslöt jag att efter snabb kvällsmat ta en tur.
 
Efter div svängar hamnade jag hos god vän i grannkommun (som förvarnats via tel). Där blev det kvällste och intressanta samtal om kyrkligt och kristligt och till sist bön för angelägna böneämnen. Märkligt hur mycket av givande och angelägen kristen gemenskap man är med om vid sidan av arbetet när man är präst.. 
 
Under vistelsen i goda vännens hus fick jag det telefonsamtal som berättade att annan gammal god vän - trettio år äldre än jag - igår "fått komma hem till Herren". Det var yngsta dotter till Karin Magnusson som ringde. Karin är sannolikt okänd för många av denna ringa bloggs läsare, kanske känd för en del av dem som haft engagemang inom kyrkor i Luleå, kanske särskilt inom tidigare Örnäsets församling.
 
Karin var lärare och under en tid kollega med mamma (och hennes man, som jag begravde för ca tre år sedan,  var kollega med pappa). Och eftersom vi var flera jämnåriga i våra respektive barnaskaror knöts flera vänskapsband. Under de snart 40 år jag varit präst här i Luleå fanns Karin och Nils-Erik ofta bland gudstjänstfirarna. De senaste 4-5 åren har vårt gemensamma gudstjänstfirande mest bestått i sjukkommunioner i deras hem. Att besöka dem - eller senaste åren bara Karin - har alltid varit en glädje.
 
När den enkla mässan vid matbordet i vardagsrummet var avslutad tog Karin alltid till orda för att be. I bönen ingick nästan alltid tungotal och en hälsning från Herren som Karin själv tolkade. Inledningsordet var alltid "du är mitt älskade barn, säger Herren". Ibland kunde någon annan besökare vara närvarande. Var ock en fick ett tilltal med en personlig hälsning. För mig personligen var dessa hälsningar ofta mycket uppmuntrande och ytterst träffsäkra in i min personliga situation. 
 
Naturligtvis finns en sorg efter en person som blivit en vän men framförallt över förlusten av ytterligare en flitig och uthållig bedjare. När de gamla bedjarna dör ersätts dom inte i samma utsträckning. Det är en stor förlust för Guds rike.
 
Men glädje givetvis att kunna tänka att en person inte gått bort  utan - hem.

Kanske en blivande biskop

har jag inte bara sett utan träffat och suttit och haft ett intressant och givande samtal med. Det var när vädret under andra halvan av veckan var sådant att det lockade att fara ut på höstens sista (?) längre MC- tur som jag hamnade på den ort där en av kandidaterna som ny biskop i Missionsprovinsen bor. Givande möte.
 
Eftersom jag heller aldrig tackar nej till en mässa* fick jag chans återigen celebrera i enskilt iordningställt kapell.
 
Jag kan bara erkänna: mässan betyder alltmer för mig för varje år som går.  Att fira mässa flera dagar irad (eller i enstaka fall mer än en gång samma dag) gör mig absolut ingenting. Varje tillfälle är nytt och fräscht.  Ingen slentrian.  Orden lika innehållsmättade. 
 
Nu funderar jag över den s k ämbetsfrågan, dvs frågan om det är rätt eller fel att kvinnor går in i prästämbetet. Kanske beroende på ett samtal jag haft med kristen vän. Ett av argumenten för kvinnor som präster har ju varit att i vår tid när kvinnor i samhället kan inneha i princip alla yrken och befattningar som män har då är det orimligt att kvinnor ska vara uteslutna från en karriärmöjlighet just inom kyrkan. Och detta i all synnerhet som prästyrket är (ansetts vara) den mest lukrativa karriärvägen inom kyrkan både vad gäller allmän status, utvecklingsmöjligheter och lön. Så är det kanhända. Men jag tänker att den saken kanske ändras i sinom tid när kyrkan blir så fattig att den inte har råd hålla anställda präster utan alla präster får verka på fritiden som "tältmakarpräster"; och när dessutom svåra tider för kristna kommer då biskooar och präster på sedvanligt sätt ställs först i kön på väg till tortyrkammaren eller platsen för nackskottet.
 
Den som lever får se. Min ringa poäng är bara att argument som anförs i det som i grunden är en teologisk fråga ska vara av den karaktären att de är relevanta och hållbara i alla situationer.
 
I morgon är det inte bara valdag utan som alltid numera fasta datumet 9 sept International BAPABD. Goda vänner som jag besökte under MC-turen hade inte glömt denna viktiga firningsdag, utan gav mig lämplig gåva inför hemfärden. Vilken dock inte förtärdes på motorcykeln utan sparas till morgondagens valvaka.
 

 
* favorituttryck av nära kollega

Jag såg biskopen

med säkerhet två gånger idag. En tredje gång hade varit möjligt om jag tittat ordentligt. 
 
Hemmavarande sonen och jag åkte mot Arvidsjaur idag. För att hälsa på moster och morbror som nu äntligen innan sommaren är helt slut, befinner sig i sin stuga. Den stuga där sonen och jag för några veckor sedan reparerade altanen vilket är allom bekant.
 
När man är på resande fot en söndag riskerar man missa gudstjänsten vilket i princip är en stor försyndelse. Men eftersom vi gick på bön igår och hörde predikningar av en sammanlagd längd som det normalt tar flera veckor i kyrkan för att kompensera; och då jag dessutom deltog i mässa fredag kväll så ansåg jag hjälpligt all rättfärdighet uppfylld.* 
 
Vi hade visserligen spanat in predikoturerna för Arvidsjaur men beslutat ej överväga det alternativet då vi såg att det var kyrkoherdeinstallation. Dels tänkte vi att det blir extra långt, dels kände vi att ska man väl gå i främmande kyrka så gör man det helst en s k "vanlig" söndag.  När det är stor församlingsfest ökar känslan av främlingsskap.**
 
Alltså till stugan. Men helt kyrkligt lottlösa blev vi inte. För när vi om förmiddagen befann oss på vägen mot Arvidsjaur blev vi omkörda av bil i full fart (hur stor fart ska jag icke spekulera i men jag brukar sällan ligga på hastighet långt under gällande begränsning. Om man säger så).
 
I den bilen satt eller körde biskopen visade det sig sedan när vi körde om densamma bilen å parkeringsplats där det antingen var chaufförsbyte eller bensträckningspaus. I vart fall skymtade vi biskopen vid bilen. Sedan hann biskopsbilen inte ifatt oss igen innan vi svängde av mot sommarstuga.
 
Men trodde någon att det därmed var färdigsett på biskopar? Icke. Vid lunchtid hade moster ärende till samhället vilket kunde utföras även å söndag. Iväg i bil alltså. Och när vi ändå var i samhället och ärendet avklarat så passade vi givetvis på att både bese mors och mosters barndomshem, morfars f d hotell och besöka släktgraven för Fabrikör G.W.Pettersson (mormors far) där åtskilliga släktingar vilar. Och tänka sig, just när vi står där precis innanför kyrkogårdsstaketet så börjar folk komma ut ur kyrkan. Och ser man på. En person klädd i den röda mitra som man vant sig se på sin vän Hans. 3 x biskop. På samma dag!
 
God mat i stugan sen. Tillagad av morbror som aldrig misslyckas med köttet. Så mört och gott att desslike inte finns på bästa restsurang.
 
Hemfärd sen och omväg via Vidsel/Storforsen och krokig liten grusväg sedan (som skulle varit himmelsk MC-väg om den varit asfalterad) mot Harads; pizza på ytterst trevlig liten restaurang i Boden som varit ännu trevligare om det inte inkommit fyra personer i behov av mer öldrickande än ätande, vilka med hjälp av högljutt störande och svammel klart sänkte måltidstrivseln. Kaffe på maten i kyrkstugan i Gammelstad så blev det ialla fall något kyrkligt innan dagen var slut.
 

* tur att man inte är katolik för då ska det vara mässbesök minst en gång varje söndagsdygn (gudstjänst med "bara" predikan räknas inte)!
 
** jämför: att hälsa på i annan familj och bli bjuden på vardagmiddag kan kännas bekvämt. Men att sitta till bords på stor främmande släktmiddag där man inte känner en kotte, men mostrar och fastrar och kusiner och respektive känt varandra i årtionden, det är inte lika bekvämt

Bikt än en gång

Jag fick ett uppdrag skriva lite om bikten till en mindre publikation. Efter ca halva skrivandet insåg jag att jag siktat på en artikellängd som var visst antal ord, men det skulle vara visst antal tecken - inkl blanksteg. Alltså hade jag redan överskridit längden med x 2,5 trots att bara hälften jag ville få med var skrivet. Då beslöt jag skriva färdigt och satsa på bloggen istället så arbetet inte skulle bli fåfängt. Så kan det gå. Jag har väl troligen skrivit flera gånger förr om bikten, men som man brukar säga "för nytillkomna läsare/tittare..."

Vid en kyrklig kurs för något år sedan satt jag i en svarspanel med två andra präster där deltagarna fick ställa frågor. Då det bl.a. tidigare förelästs om bikten, så löd en av frågorna:

- Måste man gå och bikta sig, kan man inte bara bekänna sin synd direkt för Gud?

Innan jag själv hann svara så sade en av de andra i ”panelen”

- Du får gärna bekänna hur du vill, men om du vill höra ett svar då ska du gå till bikt.

Och detta är så sant som det är sagt. Det är svaret som är det viktiga i bikten. Ofta lägger vi betoningen på bekännelsen, på det som den biktande säger. Det viktiga sägs vara att man får prata av sig det som bekymrar. Och så försöker vi ge mer värde åt bikten genom att prata om den absoluta prästerliga tystnadsplikten, att prästen aldrig får röja vad du sagt. Allt detta är naturligtvis riktigt och viktigt och angeläget, men det verkligt viktiga är att det finns en person som talar i Guds eget ställe och med Guds egen röst säger till dig

- Dina synder är förlåtna.

Hur kan man då veta att det är Gud själv som förlåter när prästen/biktfadern ger förlåtelse. Jo därför att Jesus efter sin uppståndelse ger förlåtelsens gåva till apostlarna när han på den första påskdagens kväll säger till dem

- Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna (Joh 20:23).

Det är också därför som Luther, innan han gav en biktande förlåtelse, alltid lär ha frågat ”tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse?”

Men detta med bikt, är det inte något katolskt? Jo, det är det. Men inte fel för det. Snarare inte fel just därför att det är katolskt. Vi lutheraner är ju historiskt katoliker som i allt väsentligt står fast vid det som alltid varit Kyrkans tro i alla tider, men vi har bara – enligt vår bekännelse – rensat bort ”vissa missbruk” som ”smugit sig in”. Och till det vi i den lutherska traditionen rensat bort hör inte den enskilda bikten, även om många s.k. protestanter tror det.

Skälet till att människor ofta tror att bikt inte förekommer i vår kyrka (och andra lutherska kyrkor) kan vara att vi dels saknar den synliga möbel, biktstolen, som finns i de flesta – alla fall äldre – katolska kyrkor, dels att om man någon gång t ex på film ser en biktsituation så är det nästan alltid en katolsk bikt. Dessutom är det ju så att präster p.g.a. tystnadsplikten inte kan berätta om biktsituationer. Det är därför du aldrig hör en präst ”vittna” från predikstolen ”i onsdags kom det en kvinna till mig och biktade sig (och berättade…)…” men denna avsaknad av biktberättelser betyder inte att det inte förkommer. Att det förekommer är ju kanske lättast att se på ett OAS-möte där det kan sitta 5-10 biktpräster med blå band vid ena väggen och då och då kan man se att flera, ibland samtliga, lämnat sin sittplats och alltså är upptagna med att höra bikt i ett enskilt rum.

När man talar om bikt – vilket jag flera gånger gjort i både OAS- och församlingssammanhang – möter man ofta människor som uttrycker längtan efter att bikta sig men inte riktigt vet vem man ska vända sig till och hur man ska göra. I en del församlingar har man speciella tider annonserade då en präst befinner sig på viss plats (t.ex. sakristian eller andaktsrum) så man bara kan gå dit ”drop in”. Men det är nog inte så vanligt. I de flesta fall så måste man alltså själv ta sig över ”tröskeln” att kontakta en präst och bestämma tid och plats. Sedan är ju frågan vem man ska vända sig till. Många kyrkligt aktiva personer kan uttrycka att dom helst skulle vilja bikta sig för någon präst som bor/arbetar på annan ort så man slipper mötas alltför ofta utanför biktsituationen. Den synpunkten kan jag i och för sig förstå, men inser också hur svårt det i så fall kan vara för många att finna en biktpräst.

När folk uttrycker att dom helst vill ha en biktpräst som inte finns i närheten så är det ofta en sak som betonas; att om jag biktar mig för en präst som jag (ofta) kommer att träffa även i andra sammanhang så kommer prästen, när vi möts, bara att tänka på vad jag har gjort. Det känns så pinsamt.

Men jag säger bestämt: detta är inte sant. För det första är det så att prästen i de flesta fall glömmer bort vad folk berättar i syndabekännelsen. Är det en präst som relativt ofta tar emot bikt så kommer han förmodligen att glömma att just du överhuvudtaget biktat dig. ”Dina synder är faktiskt inte så intressanta som du tror” brukar jag ofta säga när jag håller föredrag om bikten. Och prästen har oftast redan hört mycket ”värre” saker. Så om det nu skulle vara så att din biktpräst överhuvudtaget minns att du tidigare biktat dig när ni nästa gång möts, då kommer han garanterat inte att tänka ”här är den person som minsann gjort det och det” utan här är en person som Gud har förlåtit. Kom ihåg det jag började med: det är förlåtelsen som är det viktiga i bikten och ”kärleken – Guds kärlek i förlåtelsen – överskyler en myckenhet av synder” (G:a bibelöversättningen). Och kanske ska vi t.o.m. tänka att det hör till prästämbetets ”nådegåva” att prästen får en särskild förmåga att glömma, eller i vart fall inte aktivt tänka på, det han i bikten förlåtit.

 

Det praktiska

Hur går då en bikt till, när man nu väl tagit sig över tröskeln att bestämma tid med prästen?

Man möts på avtalad plats, där man kan prata ostört. Säkert kan präster ha lite olika rutiner för det konkreta genomförandet. Jag kan bara berätta hur jag oftast låter det gå till.

- Man sitter ner och den biktande berättar vad som är problemet. Är det en person som är van att bikta så kan detta inledande samtal bli väldigt kort, ibland nästan helt hoppas över så man går direkt på bekännelsen. Men oftast behöver man en liten stund reda ut vad det handlar om.

Man kan t ex behöva tänka efter hur den felande bör gottgöra det som blivit fel. Ska han/hon gå till någon person och be om förlåtelse, eller ersätta något som stulits/skadats? Här gäller dock den princip som Anonyma alkoholister så fint och tydligt uttrycker i ett av sina steg i 12-stegsmetoden, att det gäller vara så varsam i detta att man inte gör saken värre.*

Man kan i samtalet också behöva reda ut exakt vad som ska – och inte ska - bekännas. Ofta händer det att människor känner skuld inför saker som inte är synder mot Guds bud. Då behöver prästen hjälpa den biktande att vara fri. Att inse att detta inte är min skuld, här har jag inget att bekänna.**

 

- När det hela är klart övergår man till bekännelsen som ofta kan var kort (”Jag bekänner inför dig…”) och på särskilt ställe nämner man sina egna synder. Man nämner dem enkelt men konkret och tydligt.

Här är det viktigt att bekännelsen bara är syndabekännelse. Det ska inte inkludera t ex en förbön för människor som jag handlat fel emot. (Ibland brukar jag säga att de svåraste biktbarnen är de som är vana att be högt och fritt. Dom har lättast att fela på denna punkt). 

Under bekännelsen kan prästen stå bredvid den bekännande eller snett bakom om personen faller på knä.

 

- Avlösningen – förlåtelsen – ges sedan av prästen med handpåläggning. Därefter en bön och välsignelsen.

Jag inledde denna artikel med frågan om man måste bikta sig. Nu kan vi ställa frågan lite annorlunda. Behöver man bikta sig? Ja, jag tror absolut att många skulle ha glädje av det. Alla de som gått en stor del av sitt liv med lite svagt gnagande samvete för div i livet tror nämligen att det är normalt. Man vet inte vad riktig frihet är. Det kan vara någonting konkret i livet som man inte är tillfreds med men som man tänker att ”det får man leva med”. Jag säger bestämt att det finns en högre nivå av frid än ”det får jag leva med” när det gäller minnet av synden. Ett annat sätt att förstå saken kan vara att tänka på hur det kan vara för människor som är överkänsliga för något visst födoämne. Man kanske upplever återkommande besvär av olika slag och tror att det är normalt att det är så. Men när saken diagnosticerats och man kunnat börja undvika viss mat då mår man plötsligt bättre. ”Kan man må så här bra” tänker man plötsligt. Precis som den som fått sin börda avlyft och fått ta emot Guds förlåtelse. Kan man vara fri?

Så, till bikt med språng. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

- - - - - - - - - - - - -

* man ska komma ihåg att syftet med gottgörelsen efter förlåtelsen ska vara ta bort konsekvenser av synden, inte att skapa nya problem

** åtminstone tre exempel kan jag ge på situationer när en människa vill bekänna något som inte är egen synd:

1. Skuld inför ambitionen. Man känner sig ”dålig” eller otillräcklig för att man inte uppfyller någon form av ”krav” som inte är Guds bud, utan snarare andra människors förväntningar eller egen jämförelse med andra

2. Man får ”skuld” för att man blivit illa behandlad. Kan t ex förekomma hos människor som utsatts för vissa övergrepp mm. Här gäller det att se vad som snarare är sår än skuld. Där man kanske hellre behöver ta emot förbön för inre helande än bekänna synd.

3. Man bekänner andras synder. Ex: ”Jag vill be om förlåtelse för att jag inte kan älska N.N. som gjort si och så mot mig”. Kan väl i o f s vara en rimlig syndabekännelse utifrån den bibliska tanken att älska även sina fiender, men ibland erfar man som biktfar tydligt att den ”moraliska kraften” i en dylik bekännelse inte är upplevelsen av egen synd utan vilja att tala om en annans fel (och sin egen besvikelse/bitterhet över den andres brister).


Elcyklar

är tydligen inne för närvarande. Och dom subventioneras visst av staten. I alla fall var det vad en arbetskamrat påstod när hon stod i begrepp bruka sin egen och rulla hem från jobbet i eftermiddags. Om man köper en elcykel får man visst bidrag med 25% var arbetskamratens påstående. Eller var det nåt man fått förut som missats? Strunt samma. 
 
Men oavsett om bidrag till inköp av elcykel ges eller givits så måste väl motiveringen vara att av klimatskäl få folk att cykla mer och förhoppningsvis därmed få folk att åka bil mindre. Då påverkar vi klimatet åt rätt håll, eller åtminstone mindre snabbt i fel riktning. Det måste väl vara syftet om det nu är sant att elcyklar subventioneras.
 
Och jag vill inte i detta inlägg ifrågasätta behovet av att minska de klimatpåverkande utsläppen, utan istället fråga om det är säkert att en åtgärd av typen subventionerade elcyklar verkligen får den eftersträvade klimateffekten. Har någon ordentligt räknat på det?
 
Jag minns för några årtionden sedan då jag tog del av ett försök att räkna ut vad som långsiktigt var mest miljövänligt, returflaskor av glas eller metallburkar. Givetvis förutsatt att båda returnerades. Allt medräknades: materialåtgång, energi vid tillverkningen, transporter (glasflaskor är ju tyngre), rengöring av flaskor mm. Slusatsen blev att returflaskor av glas sammanlagt var miljövänligare, men... om glasflaskan var försedd med en sån där tunn "krage" av folie som man kunde se på vissa öl- och julmustflaskor då var aluminiumburk plötsligt miljövänligare. Ni förstår svårigheten för en lekman att navigera rätt i bäst-för-miljön- och bäst-för-klimatet-djunglarna.
 
Så, vad får egentligen den ökade användningen av elcykel för miljö- och klimatkonsekvenser? Här följer några exempel på möjliga oönskade konsekvenser:
 
- en person köper elcykel men avstår likväl inte från att äga och köra bil. Är det då säkert att den måttliga elcyklingen verkligen uppväger de negativa miljö- och klimatmässiga följderna av elcykelns tillverkning och transport från fabrik till konsument?
 
- den som skaffar elcykel är normalt så miljömedveten att han/hon redan i betydande utsträckning åker buss istället för bil*, alltså innebär det ökade elcyklandet att de kommunala bussarna brukas mindre, alltså minskar kommunala bussbolaget på turtätheten, alltså kommer div folk som måste fram i tid att vara tvugna ta bilen, alltså ökar bilåkandet. Och därmed utsläppen.
 
- alla elcyklar proppar igen vägar och gatukorsningar så att en massa bilar blir stående på tomgång i väntan på alla elcyklar som först ska förbi, alltså förbränns inte bränslet lika bra som om bilen får susa fram i 90 km/tim, alltså släpps det ut mer växthusgaser.
 
Alltså, ska jag skaffa elcykel?
 
Ikväll var jag ute på en tur med min motorcykel och släppte därmed ut klart mindre avgaser än om jag åkt bil. Inte en enda elcykel såg jag.
 

 
* som undertecknad

Lapplandsbesök

gjorde äldste sonen och jag tidigare i veckan. Dock inte så långt in i Lappland, men tillräckligt för att kustklimatet ska bytas mot inlands/fjäll-dito. Till samma sommarstuga som vi inspekterade på hemresan förra gången vi var ute. Stugan byggdes en gång av min morfar och mormor (eller ska man säga på deras beställning) men ägs nu sedan länge av moster och morbror. Vårt uppdrag var bl a lite reparationsarbete av vilket en del kan ses på bilder nedan. 
 
Men när vi ändå var där passade vi givetvis på att också njuta av den fridfulla utsikten. Lågvatten även där noterar den som vet hur det ser ut i vanliga fall.
 
Men nu är vi hemma. I morgon börjar sonen på sitt nya jobb. För att fira det gick vi ut på lokal om aftonen och på hemvägen träffade vi ett par vänner (regelbundna gudstjänstbesökare) som undervisade oss om kråkbärens  välsignelser och hurusom det är ett mycket försummat bär. Dom hade plockat mycket.
 
Men givetvis ingen söndag utan gudstjänst. Flera alternativ fanns att välja på en ledig söndag. Ska vi säga att vi valde det alternativ där en mässa firas som är det mest lika vi kan få med den kyrka där jag normalt deltager? Kaffe med goda vänner i kyrkstugan sen. Samtal om kyrkstugurenoveringsbehov. Slutsatsen blev: sälj den!
 
Men var ska jag då äta den årliga surströmmingen?

Tiden går

Värmen verkar vara över för den här gången.
Sommaren är i stort sett slut, i alla fall med norrländska mått mätt.
Semestern är slut om en vecka.
Bara två månader kvar tills jag fyller 65.
Pensionen närmar sig.
Kvällarna blir mörkare.
 
Vad ska man göra åt det?
 
Ikväll åt jag surströmming. I kyrkstugan. Har lust ta en MC-tur, men inte nu mitt i natten.
 

Såsom i en spegel

är bibeluttrycket som kom för mig när jag såg en spegling i glasdörrarna till det vitrinskåp som sonen och jag fann på kommunens återvinning för några veckor sedan. Har fått ersätta den stora otympliga skänk som dottern med familj tog över. Dock på annan plats i vardagsrummet.
 
En stund när jag som vanligt satt sysslolös - det är ju semester! - i favoritfåtöljen såg jag spegelbilden i glasdörrarna. Gav nästan upplevelsen av ett rum till som förlängde vardagsrummet. Klar prästgårdskänsla.
 
Riktigt tjusigt.
 
Nu bör man dock - vad bibelallusionen beträffar - komma ihåg att på helige apostelns tid var det inte speglar av glas som gällde utan sannolikt blankputsade metallspeglar. Därav uttrycket att vi nu ser såsom i en spegel (inte helt klart) men då, i saligheten, ska vi se tydligt och klart ansikte mot ansikte.
 
Dessa Pauli ord har ju varit en tröst för många. Tänk när en gång vart varför blir besvarat... Kommer det en gång att bli så? Dvs att vi upplever att vi sitter med alla våra frågor och bockar av de gudomliga svaren ett efter ett? Eller blir det så att mötet med den överväldigande gudomliga härligheten bara gör att alla jordiska frågor och bekymmer bara försvinner? Hellre så kanske. Att denna tidens lidanden inget betyder.
 
Men min första upplevelse av spegelbilden i glasdörrarna var ju att rummet kändes större. Kanske är det också en viktig insikt redan för detta livet. Tillvaron är större. 

På platsen för bordet

har jag varit. Ni vet det där bordet som ska (skulle? - har planerna ändrats efter kritiken?) placeras utanför Uppsala domkyrka, som visst skulle vara något slags påminnelse om reformationen och som skulle kosta miljoner. Bildbevis här att jag varit på plats.
 
Har alltså varit i Uppsala. Syftet var att tillsammans med sonen hämta grejer i hans lägenhet som nu ska andrahandsuthyras. Under vistelsen i lärdomsstaden tog jag nästan dagligen en morgonpromenad som inkluderade stund i domkyrkan där det passade be laudes.
 
En knapp vecka var vi borta och hann på vägen ner och vägen upp stanna till på olika platser; deltaga i högmässa på Fridhem, möta MC-vänner i Timrå, besöka fin sommarstuga vid havet i västerbotten, fira mässa i hem, få god middag hos bror och och svägerska och slutligen besöka och inspektera släktsommarstuga utanför Arvidsjaur. Det sista dock så sent på sista resdagen att vi avstod varje försök att få en kopp kaffe med tillhörande en stunds ljugande hos den gamle kamraten med hustru när vi passerade genom norrbottens pärla. Men eftersom denna 200 milsresa genomförts med bil så finns sommarens MC-längtan i stort sett kvar och kan ju möjligen, alla fall delvis, tillfredställas genom en tur 7 mil västerut.
 
Några gånger har jag alltså under veckan suttit i rikshelgedomen och mediterat. Tänkt på denna stora byggnad, funderat på vad det kostat av arbetsinsats, tid och resurser att färdigställa den; funderat ännu mer över det faktum att den en gång byggts till Guds ära och att den under århundraden använts till att sjunga Guds lov. Samma tankar har kommit för mig vid de tillfällen man passerat väl synliga kyrkor; det finns ju några som man tydligt ser från E4, vilka ligger väl synliga på höjder eller öppna platser. Och mina följdfrågor har flera gånger blivit: hur ofta används kyrkorna nu, hur många deltager i gudstjänsterna, kort sagt, hur stort är det kyrkliga intresset i befolkningen? Den stora mängd kyrkor som ännu finns användbara i landet och den mängd gudstjänstdeltagare de tillsammans skulle rymma överstiger ju numera med hur många gånger som helst behovet. Ska jag bli glad över att kyrkorna trots allt står där och predikar om Kristus genom korsen på tornen* eller ska jag mest sörja över att de numera mest är museer som uttrycker att kristendom var något som var betydelsefullt förr i tiden? En känsla av vemod kommer lätt över mig.
 
Igår kom vi hem. Idag har vi varit dubbelkyrkliga. Förmiddagen i katolska kyrkan ** där vi fick höra en fin predikan av förre kyrkoherden f Gene. Givetvis ville vi lyda hans uppmaning i predikan att söndagligen gå i mässan för att ta emot Kristus själv i altarets heliga sakrament,  alltså gick vi på kvällen i Hertsökyrkan där Bosse celebrerade. Så fick vi höra en god predikan till och denna gång även kommunicera. Medverkan med sång - och efteråt kaffe med hembakt! - av sommarkyrkan. Absolut välbesökt för att vara (nästan?) mitt i sommaren. Nu är det bara en gång kvar med mässa varannan söndag kl 18 i Hertsökyrkan: om två veckor (19/8).  Fr o m 26/8 blir det regelbundet kl 11.***
 

 
* eller tuppen som manar till vaksamhet
 
** kanske bäst skylla på att sonen gillar gå dit så hotas inte min annars så stabila lutherdom :)
 
*** inser plötsligt att jag aldrig förnyade kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan för sommaren. Men nu är det ju ändå försent, se ovan
 

Nå't händer

även om det är stilla och vilsamt under semestern. Det varma dagarna bidrar väl till måttligheten i fysisk aktivitet. Igår klippte jag i alla fall gräset. Bara det!
 
Idag hyrde vi släp och åkte till Boden med den gamla släktklenod jag tidigare berättat att jag ville bli av med och som äldsta dottern fann glädje i att få överta. Så kallad win-win-situation. Fick just en bild som visar hur det ser ut i villa i Boden.
 
 
Alla som sett den gamla skänken hemma hos mig noterar att överdelen med liten prydnadshylla och spegel har fått tjänstledigt. Snyggt så här också.
 
När sonen och jag återkommit till residensstaden och återlämnat släpet så tyckte han att det var precis lagom att hinna övervara mässan i katolska kyrkan. Vårt inträde innebar att deltagarantalet fördubblades. Det var gamle kyrkoherden Gene som celebrerade. Läst mässa. Två bibelläsningar och - som alltid - underbara böner. Sant uppbyggligt även om man bara deltar i tillbedjan och mottager välsignelse istället för fysisk kommunion. Ingen tvekan om att man känner sig som hemma.
 
Kommer jag någon gång att konvertera? Jag har ju tidigare (fr a för fyra år sedan) här på bloggen uttryckt att jag ibland känner en längtan åt det hållet. Men det har inte att göra med att "vi har fel" och "katoliker har rätt". Jag har alltid trott att vi som lever i svenskkyrklig tradition har haft - åtminstone tillräckligt - "rätt", så att det skulle duga till salighet. Men vad gör man när det egna skeppet upplevs börja sjunka?
 
För ett drygt år sedan kände jag mig en tid helt övertygad om att jag ska göra det. Jag hade t o m några inledande samtal med en katolsk präst och läste igenom hela Katolska kyrkans katekes, vilket jag bloggade om förra sommaren. Men det hela kallnade något efter en tid.
 
Det som (hittills!) hindrat mig när jag lockats/frestats (?) av tanken att konvertera är huvudsakligen inte hinder vid Roms portar utan tron att det fortfarande är genom den svenskkyrkliga traditionens kontaktyta som vi kan nå svenska folket. Till denna svenskkyrkliga tradition räknar jag numera även Missionsprovinsen.
 
F ö fick jag för någon dag sedan ett mail från missionsbiskop Roland med länkar till ett dokument om bikt och avlösning från den lutherska Missourisynoden. Med intresse ska jag ta del av det materialet.
 

Gällivare

blev det i helgen. Det lovade jag ju kyrkoherden därstädes i måndags då han beklagade sig över att inplanerad präst insjuknat. Man ska väl ändå gå i en mässa varje söndag, om man då celebrerar "när jag ändå är där" (citat kollega Bosse) så gör det väl inte så stor skillnad. Den väsentliga skillnaden var väl bilturen på sammanlagt 50 mil t o r. Men eftersom hemmavarande äldste sonen följde med så var det riktigt trevligt. Vi åkte upp redan lördag kväll så hann vi med bastu också. 
 
Lite tråkigt dock att se att denna förhållandevis stora kyrka, som ligger på den ort som av många anses vara kristendomens centrum (!) numera har en så begränsad gudstjänstförsamling. Men detta lär ju vara läget i större delen av landet vad svenska kyrkan beträffar; redan för fyra år sedan hörde jag första gången påståendet att över 80% av huvudgudstjänsterna i svenska kyrkan firas med mindre än 20 deltagare.
 
Trevliga människor dock och efteråt kyrkkaffe på Lapphärbärget som tydligen får ha kvar det namnet. Och Lapporten ska fortsätta heta Lapporten uttryckte en man som jag själv uppfattade var av samisk börd.
 
Slarvigt nog hade jag glömt kostym och prästskjorta hemma. Som tur var kunde jag låna en lämplig skjorta av kyrkoherden så slapp jag uppträda med svart T-shirt med Luleå Hockeys björngap på bröstet under alban. Det hade ju annars iofs kunnat vara en illustration av textens ord om dom som kommer (!) klädda i fårakläder men inuti är rovlystna vargar.
 
Om jag lyckades ge några begripliga tankar kring texterna är en helt annan fråga.
 
Mat på Vippabacken båda vägarna. Nuvarande chefen därstädes lärde jag känna för några år sedan på en begravning. Och vi växlar alltid några ord var gång vi möts. På vägen upp passerade vi strax efter kl 18 och gick därför in i det lilla privatkapell som inretts i en lada och sjöng tillsammans några verser av Det ringer till vila och bad en kort bön.
 
Tidigare under lördagen hade vi besök av äldsta dottern med man och två barn. Då löste sig helt oförhappandes ett helt annat problem. En stor otymplig s k skänk som jag ärvt efter morfar och mormor - säkert ca 90 år gammal men hel och ren - har jag börjat bli aningen less på, men inte velat sälja eller ge till second hand eftersom det är arvegods. Men dottern blev entusiastisk så nu ska den bara tömmas och förflyttas till Boden. Så kan det gå. Flerfaldigt välsignad helg alltså.

Full fart i stugan

Och då avser jag inte bara hemmet, utan också kyrkstugan. Nu när äldste sonen är här alltså. Började för några dagar sedan då han tyckte vi skulle fara till kyrkstugan, på vägen passera lämplig pizzeria och inhandla något att äta. Sagt och gjort. Men först fick jag varna sonen att i kyrkstugan ser det ut som hej, kom och hjälp mig. Vi hjälptes dock åt att hämta vatten och dammtorka av bordet så det gick att med viss aptit intaga medhavd pizza. 
 
Skälet till att det ser ut som det gör är att jag för några år sedan började ett renoveringsprojekt vilket jag senare insåg sannolikt blir så omfattande (om det ska göras ordentligt) att det får bli ett pensionärsprojekt, så då har allt bara fått stå. Men sonen inspirerade mig att göra stugan användbar i väntan på stora renoveringen. Alltså har vi städat och flyttat möbler* i dagarna tre, några timmar per dag. Och vips, nu går det faktiskt att vara i stugan igen. Vi fortsätter väl och fullbordar städningen framöver.
 
Även här i huset och på gården har han inspirerat mig till insatser. Roligt att få nå't vettigt gjort.
 
- - - - -
 
* han inspirerade mig även att från kyrkstugan ta hem ett litet altare, som i brist på bättre plats fått stå där (ren förvaring) i väntan på bättre tider, sedan prästvigningskamrat och jag erbjöds ta hand om det (med tillhörande textilier och altarkärl) när Stefanosgården i Gagsmark avvecklades (vilket år det nu var?). Nu har det fått en mer värdig plats i mitt vardagsrum (se nedan). Om det någonsin åter kommer att bli brukat för sitt avsedda ändamål - här eller någon annanstans - är en annan sak. Men att kristna inom svenska kyrkans tradition som vill bevara historiskt kyrkligt mässliv , dvs med riktigt präst  (=manlig präst, vigd i apostolisk ordning) korrekta nattvardselement (veteoblater och alkoholhaltigt vin) och riktig traditionell liturgi,  dom kommer i framtiden - på många håll redan nu - på allt fler platser vara tvugna ta okonventionella egna initiativ, varav ett kan vara att fira mässa i hem. Jag vet redan en familj (dock ej i Luleås närhet) som inrett sitt vardagsrum till enskilt kapell där dom tid efter annan låter gästande präster få fira mässa. Jag tycker det är helt enligt principen: om kyrkan inte "levererar" trots att folk troget betalar sin kyrkoavgift år efter år, då har folk rätt att agera själva.
 
 

Igår var det dags

för den årliga prästsamlingen med middag och bastu i fint belägen sommarstuga vid havet utanför Luleå (två veckor tidigare än förra året).  Fem inklusive värden själv. Påminner mig att vid förra årets samling var kommande biskopsvalet ett av samtalsämnena. Till årets samling var just emeriterade biskopen inbjuden, och hade först med glädje tackat ja men sen varit tvungen tacka nej eftersom gäster uppenbarat sig i hans eget hem. Roligt hade det varit om han varit med eftersom de flesta av oss övriga hör till hans ungdomskompisar.
 
Nu fick vi på eget bevåg äta, dricka, bada bastu och simma i havet utan biskoplig välsignelse och lösa alla världens och kyrkans problem helt utan episkopal vägledning. Men naturligtvis gick allt utmärkt ändå. 
 
Under kvällen fattade jag också det slutliga beslutet - som jag grunnat på en tid - att inte göra MC-färd till sommarens OAS-möte. Det får bli några kortare turer i norrland istället. Under kvällen lovade jag också - när jag nu ändå blir kvar i norr - att hjälpa en av landets nordligaste kyrkoherdar med ett akut personalproblem och till helgen förrätta högmässa i Gällivare då tilltänkta vikarien insjuknat. Så gick det med den ledigheten🙄
 
Men idag är jag ledig. Gläder mig åt att ha äldsta sonen i huset - på helt eget bevåg har han gjort rejäla städinsatser, t o m dammsugit tror jag. Själv har jag tagit en rejäl uppiggande promenad i värmen.

Nu är det slut

med avlönat arbete för den här gången. Semester alltså. Inte utan att det känns skönt. Men viss trötthet beror inte på för mycket arbete sista tiden. Snarare tvärtom. Av senaste nästan tre veckornas sju begravningsjourer blev ingen bokad. Och denna vecka inte ens en veckomässsa och inte heller högmässa. Vad gör man då?
 
1. Läser någon god bok, som i alla fall kan anses ha någon anknytning till någon av de teologiska discipliner som man kontinuerligt borde förkovra sig i.
 
2. Sitter vid tjänstedatorn och rensar Outlooks mappar inkorgen och skickat
 
Läsning kanske jag ägnar någon tid även under semestern, men tjänstedatorn tänker jag inte vara i närheten av även om jag befinner mig i staden och understundom t o m besöker kyrkan för en gudstjänst. Städning av skrivbord är ju annars en lagom årlig syssla dagarna före semestern. Normalt brukar mitt skrivbord innehålla ca en decimeter papper över hela ytan efter ett normalarbetsår. Detta är dock ytterst sällan papper som jag någonsin brytt mig om utan sådant som andra gett med förväntan att jag någon gång skulle bry mig om den på desamma arken tryckta textmassorna. Men lusten ägna sig åt detta infinner sig sällan. Alltså årligt rensande före semestern. Dock icke i år.
 
Det mest dominerande på mitt skrivbord f n är några travar gamla konfirmandböcker som någon vänlig själ (läs: arbetskamrat - jag har en svag känsla av att detsamma lästa ordet borde uttolkas församlingspedagog) placerat på mitt skrivbord med förväntan att jag borde uppskatta/ta hand om/använda dem. I övrigt är mitt skrivbord, och min bokhylla och skrivbordslådorna förhållandevis tomma på sådant som direkt bör kopplas till mig. Det var för en tid sedan som jag gjorde en jätterensning på min arbetsplats med syftet att jag när som helst - om jag fick för mig att konvertera eller gå i pension - skulle kunna skiljas från mitt skrivbord med omnejd på högst några timmar. Men för närvarande har jag inga sådana planer. Min tanke nu är att jobba minst ett år till. Sen får vi se.
 
Den just begynta semestern innebär dock icke frihet från prästerliga uppgifter. Även under semestern får man vara präst på riktigt.
 
Berättar sen 🙂
 
Och ständigt, oavsett om man arbetar eller har semester, gäller att evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var ock en som tror.

Tidigare inlägg
RSS 2.0