Lapplandsbesök

gjorde äldste sonen och jag tidigare i veckan. Dock inte så långt in i Lappland, men tillräckligt för att kustklimatet ska bytas mot inlands/fjäll-dito. Till samma sommarstuga som vi inspekterade på hemresan förra gången vi var ute. Stugan byggdes en gång av min morfar och mormor (eller ska man säga på deras beställning) men ägs nu sedan länge av moster och morbror. Vårt uppdrag var bl a lite reparationsarbete av vilket en del kan ses på bilder nedan. 
 
Men när vi ändå var där passade vi givetvis på att också njuta av den fridfulla utsikten. Lågvatten även där noterar den som vet hur det ser ut i vanliga fall.
 
Men nu är vi hemma. I morgon börjar sonen på sitt nya jobb. För att fira det gick vi ut på lokal om aftonen och på hemvägen träffade vi ett par vänner (regelbundna gudstjänstbesökare) som undervisade oss om kråkbärens  välsignelser och hurusom det är ett mycket försummat bär. Dom hade plockat mycket.
 
Men givetvis ingen söndag utan gudstjänst. Flera alternativ fanns att välja på en ledig söndag. Ska vi säga att vi valde det alternativ där en mässa firas som är det mest lika vi kan få med den kyrka där jag normalt deltager? Kaffe med goda vänner i kyrkstugan sen. Samtal om kyrkstugurenoveringsbehov. Slutsatsen blev: sälj den!
 
Men var ska jag då äta den årliga surströmmingen?

Tiden går

Värmen verkar vara över för den här gången.
Sommaren är i stort sett slut, i alla fall med norrländska mått mätt.
Semestern är slut om en vecka.
Bara två månader kvar tills jag fyller 65.
Pensionen närmar sig.
Kvällarna blir mörkare.
 
Vad ska man göra åt det?
 
Ikväll åt jag surströmming. I kyrkstugan. Har lust ta en MC-tur, men inte nu mitt i natten.
 

Såsom i en spegel

är bibeluttrycket som kom för mig när jag såg en spegling i glasdörrarna till det vitrinskåp som sonen och jag fann på kommunens återvinning för några veckor sedan. Har fått ersätta den stora otympliga skänk som dottern med familj tog över. Dock på annan plats i vardagsrummet.
 
En stund när jag som vanligt satt sysslolös - det är ju semester! - i favoritfåtöljen såg jag spegelbilden i glasdörrarna. Gav nästan upplevelsen av ett rum till som förlängde vardagsrummet. Klar prästgårdskänsla.
 
Riktigt tjusigt.
 
Nu bör man dock - vad bibelallusionen beträffar - komma ihåg att på helige apostelns tid var det inte speglar av glas som gällde utan sannolikt blankputsade metallspeglar. Därav uttrycket att vi nu ser såsom i en spegel (inte helt klart) men då, i saligheten, ska vi se tydligt och klart ansikte mot ansikte.
 
Dessa Pauli ord har ju varit en tröst för många. Tänk när en gång vart varför blir besvarat... Kommer det en gång att bli så? Dvs att vi upplever att vi sitter med alla våra frågor och bockar av de gudomliga svaren ett efter ett? Eller blir det så att mötet med den överväldigande gudomliga härligheten bara gör att alla jordiska frågor och bekymmer bara försvinner? Hellre så kanske. Att denna tidens lidanden inget betyder.
 
Men min första upplevelse av spegelbilden i glasdörrarna var ju att rummet kändes större. Kanske är det också en viktig insikt redan för detta livet. Tillvaron är större. 

På platsen för bordet

har jag varit. Ni vet det där bordet som ska (skulle? - har planerna ändrats efter kritiken?) placeras utanför Uppsala domkyrka, som visst skulle vara något slags påminnelse om reformationen och som skulle kosta miljoner. Bildbevis här att jag varit på plats.
 
Har alltså varit i Uppsala. Syftet var att tillsammans med sonen hämta grejer i hans lägenhet som nu ska andrahandsuthyras. Under vistelsen i lärdomsstaden tog jag nästan dagligen en morgonpromenad som inkluderade stund i domkyrkan där det passade be laudes.
 
En knapp vecka var vi borta och hann på vägen ner och vägen upp stanna till på olika platser; deltaga i högmässa på Fridhem, möta MC-vänner i Timrå, besöka fin sommarstuga vid havet i västerbotten, fira mässa i hem, få god middag hos bror och och svägerska och slutligen besöka och inspektera släktsommarstuga utanför Arvidsjaur. Det sista dock så sent på sista resdagen att vi avstod varje försök att få en kopp kaffe med tillhörande en stunds ljugande hos den gamle kamraten med hustru när vi passerade genom norrbottens pärla. Men eftersom denna 200 milsresa genomförts med bil så finns sommarens MC-längtan i stort sett kvar och kan ju möjligen, alla fall delvis, tillfredställas genom en tur 7 mil västerut.
 
Några gånger har jag alltså under veckan suttit i rikshelgedomen och mediterat. Tänkt på denna stora byggnad, funderat på vad det kostat av arbetsinsats, tid och resurser att färdigställa den; funderat ännu mer över det faktum att den en gång byggts till Guds ära och att den under århundraden använts till att sjunga Guds lov. Samma tankar har kommit för mig vid de tillfällen man passerat väl synliga kyrkor; det finns ju några som man tydligt ser från E4, vilka ligger väl synliga på höjder eller öppna platser. Och mina följdfrågor har flera gånger blivit: hur ofta används kyrkorna nu, hur många deltager i gudstjänsterna, kort sagt, hur stort är det kyrkliga intresset i befolkningen? Den stora mängd kyrkor som ännu finns användbara i landet och den mängd gudstjänstdeltagare de tillsammans skulle rymma överstiger ju numera med hur många gånger som helst behovet. Ska jag bli glad över att kyrkorna trots allt står där och predikar om Kristus genom korsen på tornen* eller ska jag mest sörja över att de numera mest är museer som uttrycker att kristendom var något som var betydelsefullt förr i tiden? En känsla av vemod kommer lätt över mig.
 
Igår kom vi hem. Idag har vi varit dubbelkyrkliga. Förmiddagen i katolska kyrkan ** där vi fick höra en fin predikan av förre kyrkoherden f Gene. Givetvis ville vi lyda hans uppmaning i predikan att söndagligen gå i mässan för att ta emot Kristus själv i altarets heliga sakrament,  alltså gick vi på kvällen i Hertsökyrkan där Bosse celebrerade. Så fick vi höra en god predikan till och denna gång även kommunicera. Medverkan med sång - och efteråt kaffe med hembakt! - av sommarkyrkan. Absolut välbesökt för att vara (nästan?) mitt i sommaren. Nu är det bara en gång kvar med mässa varannan söndag kl 18 i Hertsökyrkan: om två veckor (19/8).  Fr o m 26/8 blir det regelbundet kl 11.***
 

 
* eller tuppen som manar till vaksamhet
 
** kanske bäst skylla på att sonen gillar gå dit så hotas inte min annars så stabila lutherdom :)
 
*** inser plötsligt att jag aldrig förnyade kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan för sommaren. Men nu är det ju ändå försent, se ovan
 

Nå't händer

även om det är stilla och vilsamt under semestern. Det varma dagarna bidrar väl till måttligheten i fysisk aktivitet. Igår klippte jag i alla fall gräset. Bara det!
 
Idag hyrde vi släp och åkte till Boden med den gamla släktklenod jag tidigare berättat att jag ville bli av med och som äldsta dottern fann glädje i att få överta. Så kallad win-win-situation. Fick just en bild som visar hur det ser ut i villa i Boden.
 
 
Alla som sett den gamla skänken hemma hos mig noterar att överdelen med liten prydnadshylla och spegel har fått tjänstledigt. Snyggt så här också.
 
När sonen och jag återkommit till residensstaden och återlämnat släpet så tyckte han att det var precis lagom att hinna övervara mässan i katolska kyrkan. Vårt inträde innebar att deltagarantalet fördubblades. Det var gamle kyrkoherden Gene som celebrerade. Läst mässa. Två bibelläsningar och - som alltid - underbara böner. Sant uppbyggligt även om man bara deltar i tillbedjan och mottager välsignelse istället för fysisk kommunion. Ingen tvekan om att man känner sig som hemma.
 
Kommer jag någon gång att konvertera? Jag har ju tidigare (fr a för fyra år sedan) här på bloggen uttryckt att jag ibland känner en längtan åt det hållet. Men det har inte att göra med att "vi har fel" och "katoliker har rätt". Jag har alltid trott att vi som lever i svenskkyrklig tradition har haft - åtminstone tillräckligt - "rätt", så att det skulle duga till salighet. Men vad gör man när det egna skeppet upplevs börja sjunka?
 
För ett drygt år sedan kände jag mig en tid helt övertygad om att jag ska göra det. Jag hade t o m några inledande samtal med en katolsk präst och läste igenom hela Katolska kyrkans katekes, vilket jag bloggade om förra sommaren. Men det hela kallnade något efter en tid.
 
Det som (hittills!) hindrat mig när jag lockats/frestats (?) av tanken att konvertera är huvudsakligen inte hinder vid Roms portar utan tron att det fortfarande är genom den svenskkyrkliga traditionens kontaktyta som vi kan nå svenska folket. Till denna svenskkyrkliga tradition räknar jag numera även Missionsprovinsen.
 
F ö fick jag för någon dag sedan ett mail från missionsbiskop Roland med länkar till ett dokument om bikt och avlösning från den lutherska Missourisynoden. Med intresse ska jag ta del av det materialet.
 

Gällivare

blev det i helgen. Det lovade jag ju kyrkoherden därstädes i måndags då han beklagade sig över att inplanerad präst insjuknat. Man ska väl ändå gå i en mässa varje söndag, om man då celebrerar "när jag ändå är där" (citat kollega Bosse) så gör det väl inte så stor skillnad. Den väsentliga skillnaden var väl bilturen på sammanlagt 50 mil t o r. Men eftersom hemmavarande äldste sonen följde med så var det riktigt trevligt. Vi åkte upp redan lördag kväll så hann vi med bastu också. 
 
Lite tråkigt dock att se att denna förhållandevis stora kyrka, som ligger på den ort som av många anses vara kristendomens centrum (!) numera har en så begränsad gudstjänstförsamling. Men detta lär ju vara läget i större delen av landet vad svenska kyrkan beträffar; redan för fyra år sedan hörde jag första gången påståendet att över 80% av huvudgudstjänsterna i svenska kyrkan firas med mindre än 20 deltagare.
 
Trevliga människor dock och efteråt kyrkkaffe på Lapphärbärget som tydligen får ha kvar det namnet. Och Lapporten ska fortsätta heta Lapporten uttryckte en man som jag själv uppfattade var av samisk börd.
 
Slarvigt nog hade jag glömt kostym och prästskjorta hemma. Som tur var kunde jag låna en lämplig skjorta av kyrkoherden så slapp jag uppträda med svart T-shirt med Luleå Hockeys björngap på bröstet under alban. Det hade ju annars iofs kunnat vara en illustration av textens ord om dom som kommer (!) klädda i fårakläder men inuti är rovlystna vargar.
 
Om jag lyckades ge några begripliga tankar kring texterna är en helt annan fråga.
 
Mat på Vippabacken båda vägarna. Nuvarande chefen därstädes lärde jag känna för några år sedan på en begravning. Och vi växlar alltid några ord var gång vi möts. På vägen upp passerade vi strax efter kl 18 och gick därför in i det lilla privatkapell som inretts i en lada och sjöng tillsammans några verser av Det ringer till vila och bad en kort bön.
 
Tidigare under lördagen hade vi besök av äldsta dottern med man och två barn. Då löste sig helt oförhappandes ett helt annat problem. En stor otymplig s k skänk som jag ärvt efter morfar och mormor - säkert ca 90 år gammal men hel och ren - har jag börjat bli aningen less på, men inte velat sälja eller ge till second hand eftersom det är arvegods. Men dottern blev entusiastisk så nu ska den bara tömmas och förflyttas till Boden. Så kan det gå. Flerfaldigt välsignad helg alltså.

Full fart i stugan

Och då avser jag inte bara hemmet, utan också kyrkstugan. Nu när äldste sonen är här alltså. Började för några dagar sedan då han tyckte vi skulle fara till kyrkstugan, på vägen passera lämplig pizzeria och inhandla något att äta. Sagt och gjort. Men först fick jag varna sonen att i kyrkstugan ser det ut som hej, kom och hjälp mig. Vi hjälptes dock åt att hämta vatten och dammtorka av bordet så det gick att med viss aptit intaga medhavd pizza. 
 
Skälet till att det ser ut som det gör är att jag för några år sedan började ett renoveringsprojekt vilket jag senare insåg sannolikt blir så omfattande (om det ska göras ordentligt) att det får bli ett pensionärsprojekt, så då har allt bara fått stå. Men sonen inspirerade mig att göra stugan användbar i väntan på stora renoveringen. Alltså har vi städat och flyttat möbler* i dagarna tre, några timmar per dag. Och vips, nu går det faktiskt att vara i stugan igen. Vi fortsätter väl och fullbordar städningen framöver.
 
Även här i huset och på gården har han inspirerat mig till insatser. Roligt att få nå't vettigt gjort.
 
- - - - -
 
* han inspirerade mig även att från kyrkstugan ta hem ett litet altare, som i brist på bättre plats fått stå där (ren förvaring) i väntan på bättre tider, sedan prästvigningskamrat och jag erbjöds ta hand om det (med tillhörande textilier och altarkärl) när Stefanosgården i Gagsmark avvecklades (vilket år det nu var?). Nu har det fått en mer värdig plats i mitt vardagsrum (se nedan). Om det någonsin åter kommer att bli brukat för sitt avsedda ändamål - här eller någon annanstans - är en annan sak. Men att kristna inom svenska kyrkans tradition som vill bevara historiskt kyrkligt mässliv , dvs med riktigt präst  (=manlig präst, vigd i apostolisk ordning) korrekta nattvardselement (veteoblater och alkoholhaltigt vin) och riktig traditionell liturgi,  dom kommer i framtiden - på många håll redan nu - på allt fler platser vara tvugna ta okonventionella egna initiativ, varav ett kan vara att fira mässa i hem. Jag vet redan en familj (dock ej i Luleås närhet) som inrett sitt vardagsrum till enskilt kapell där dom tid efter annan låter gästande präster få fira mässa. Jag tycker det är helt enligt principen: om kyrkan inte "levererar" trots att folk troget betalar sin kyrkoavgift år efter år, då har folk rätt att agera själva.
 
 

Igår var det dags

för den årliga prästsamlingen med middag och bastu i fint belägen sommarstuga vid havet utanför Luleå (två veckor tidigare än förra året).  Fem inklusive värden själv. Påminner mig att vid förra årets samling var kommande biskopsvalet ett av samtalsämnena. Till årets samling var just emeriterade biskopen inbjuden, och hade först med glädje tackat ja men sen varit tvungen tacka nej eftersom gäster uppenbarat sig i hans eget hem. Roligt hade det varit om han varit med eftersom de flesta av oss övriga hör till hans ungdomskompisar.
 
Nu fick vi på eget bevåg äta, dricka, bada bastu och simma i havet utan biskoplig välsignelse och lösa alla världens och kyrkans problem helt utan episkopal vägledning. Men naturligtvis gick allt utmärkt ändå. 
 
Under kvällen fattade jag också det slutliga beslutet - som jag grunnat på en tid - att inte göra MC-färd till sommarens OAS-möte. Det får bli några kortare turer i norrland istället. Under kvällen lovade jag också - när jag nu ändå blir kvar i norr - att hjälpa en av landets nordligaste kyrkoherdar med ett akut personalproblem och till helgen förrätta högmässa i Gällivare då tilltänkta vikarien insjuknat. Så gick det med den ledigheten🙄
 
Men idag är jag ledig. Gläder mig åt att ha äldsta sonen i huset - på helt eget bevåg har han gjort rejäla städinsatser, t o m dammsugit tror jag. Själv har jag tagit en rejäl uppiggande promenad i värmen.

Nu är det slut

med avlönat arbete för den här gången. Semester alltså. Inte utan att det känns skönt. Men viss trötthet beror inte på för mycket arbete sista tiden. Snarare tvärtom. Av senaste nästan tre veckornas sju begravningsjourer blev ingen bokad. Och denna vecka inte ens en veckomässsa och inte heller högmässa. Vad gör man då?
 
1. Läser någon god bok, som i alla fall kan anses ha någon anknytning till någon av de teologiska discipliner som man kontinuerligt borde förkovra sig i.
 
2. Sitter vid tjänstedatorn och rensar Outlooks mappar inkorgen och skickat
 
Läsning kanske jag ägnar någon tid även under semestern, men tjänstedatorn tänker jag inte vara i närheten av även om jag befinner mig i staden och understundom t o m besöker kyrkan för en gudstjänst. Städning av skrivbord är ju annars en lagom årlig syssla dagarna före semestern. Normalt brukar mitt skrivbord innehålla ca en decimeter papper över hela ytan efter ett normalarbetsår. Detta är dock ytterst sällan papper som jag någonsin brytt mig om utan sådant som andra gett med förväntan att jag någon gång skulle bry mig om den på desamma arken tryckta textmassorna. Men lusten ägna sig åt detta infinner sig sällan. Alltså årligt rensande före semestern. Dock icke i år.
 
Det mest dominerande på mitt skrivbord f n är några travar gamla konfirmandböcker som någon vänlig själ (läs: arbetskamrat - jag har en svag känsla av att detsamma lästa ordet borde uttolkas församlingspedagog) placerat på mitt skrivbord med förväntan att jag borde uppskatta/ta hand om/använda dem. I övrigt är mitt skrivbord, och min bokhylla och skrivbordslådorna förhållandevis tomma på sådant som direkt bör kopplas till mig. Det var för en tid sedan som jag gjorde en jätterensning på min arbetsplats med syftet att jag när som helst - om jag fick för mig att konvertera eller gå i pension - skulle kunna skiljas från mitt skrivbord med omnejd på högst några timmar. Men för närvarande har jag inga sådana planer. Min tanke nu är att jobba minst ett år till. Sen får vi se.
 
Den just begynta semestern innebär dock icke frihet från prästerliga uppgifter. Även under semestern får man vara präst på riktigt.
 
Berättar sen 🙂
 
Och ständigt, oavsett om man arbetar eller har semester, gäller att evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var ock en som tror.

Sjätte efter Trefaldighet

En vecka in i juli redan. Snart är vi inne i andra halvan av sommaren och inte har man börjat semestern ännu. 
 
Söndagarna tickar dock på som vanligt. Idag, som sagt sjätte efter Trefaldighet. Det fanns en gång ett förslag att vi skulle göra som vissa andra kyrkor och stället räkna söndagar efter Pingst, alltså flytta numreringen en vecka, men det gick inte igenom. Jag minns en artikel jag läste där författaren ivrigt argumenterade mot ide’n. En smålänning måste det varit eftersom ett av hans argument gick ut på att i (delar av?) Småland firades viss trefaldighetssöndag som Sellergrens dag. Och hur skulle man då göra, behålla firandet på rätt söndag och hålla reda på att den söndagen nu hade nytt nummer, eller behålla numret och alltså i praktiken flytta en söndag. Hur man än skulle besluta att göra skulle det bli för krångligt för smålänningarna förstod jag. Vi norrbottningar har ju inte dylika problem. De enda ”helgondagar” vi skulle kunna fira är väl Laestadius födelse- och dödsdag och dom ligger ju i januari och februari.* Nu genomfördes inte den ändringen. Lite synd kan jag tycka. Jag skulle inte haft något emot att räkna sommarens och höstens söndagar som ”.... söndagen efter Pingst. Pingst är ju en biblisk bemärkelsedag, Trefaldighet (Guds treenighet) är ju inte en händelse som man i tiden kan befinna sig före eller efter, utan ett läromässigt uttryck för en verklighet i Guds väsen som Gud genom sitt ord uppenbarat för oss.
 
Sjätte efter Trefaldighet alltså. Högmässa celebrerade jag i Örnäset kl 11. I mindre Mariakoret denna gång. Versus populum alltså. Ett trettiotal gudstjänstfirare, varav ca ett halvdussin som jag mer känner från gudstjänstlivet i Hertsökyrkan. Predikan handlade om drt som brukar kallas lagens tre bruk, även om denna teologiska term inte nämndes, men själva saken beskrevs.
 
Bland gudstjänstfirarna även en gammal kompis** som jag lärde känna redan i KU i Örnäset för ca 50 år sedan, tillsammans med sin hustru. Kärt möte och vi konstaterade att även om vi inte ses så ofta nu förtiden så gäller att gammal vänskap rostar inte så det är bara att ta vid där man slutade.
 
Efter lite vila och ett kort besök hos mamma blev det Hertsön och förberedelse inför kvällsmässan kl 18. I grunden samma predikan som kl 11. Vanliga frågan: vilken version blev bättre? Frågar jag som alltid bara predikar med hjälp av stolpar så möjlighet till förkortning, variation  och utvikning blir stor. Knappt 20 deltagare och enkelt fika som vi intog utomhus vid kyrkans trädgårdsmöbler som vi bar ut. 
 
 Nu blir det vila eftersom måndagen är ledig. Det  finns ingen stund i veckan då man känner sig så avslappnad och beredd sjunka in i vilan som söndag eftermiddag/kväll efter väl förrättat värv, dvs gudstjänst och predikan.
 

 
* Lars Levi Laestadius f 10/1 1800, d 21/2 1861
 
 ** uttrycket gammal kamrat är ju, som kära läsarna väl vet, redan reserverat
 

Bara ett (1) kors

Lördagen är numera stora dödsannonsdagen i dagstidningen som regelbundet dimper ner i brevlådan: NSD. Under en tid har jag roat mig (?) med att studera vilka symboler som förekommer i dödsannonserna. Och fr a notera hur andelen kors stadigt minskar. Idag var det alltså bara 1 kors - i 18 dödsannonser. Av de avlidna var 6 födda på 20-talet, 7 födda under 30- och 40-talen och 5 senare. Åtminstone åtskilliga i de äldre grupperna är väl uppväxta och präglade av den tid då kors i dödsannons var det naturliga. Men deras barn, de som oftast har ansvaret för annonsens utformning?
 
Nu vill jag med detta inte rikta någon kritik mot enskildas val,* bara ställa frågan vad detta uttrycker. 
 
För många människor har korset sannolikt blivit en symbol just för döden. Inte så underligt om det nästan bara är i dödsannonser som man hittills sett kors. Då kan man väl förstå om människor vill välja annan symbol som mer påminner om det man i framtiden hellre vill minnas, nämligen den avlidnes liv. Men korset är ju mer - och fr a något helt annat - än en dödssymbol. Det är en trosbekännelse.** Och då blir frågan: vad säger detta om kristendomens ställning i folkdjupet när denna, en av de sista och kanske en av de mest seglivade, rest av synlig kristen trosbekännelse är på väg bort?
 
- - - - - 
Har jag skrivit om detta förr? Ursäkta upprepningen i så fall. Men jag får ju lov leva upp till mitt rykte att ha "upprepandets nådegåva"
 

* kanske bäst att vara tydlig med detta så ingen domkapitelsanmäler mig för att ha kränkt människor som väljer annat än kors som dödsannonssymbol!
 
** att Jesu död är en försoningsdöd. Att döden är besegrad. Att man kan ha hopp inför evigheten

Kärt men kort

var ett besök jag helt oväntat fick igår kväll. En gammal kompis med fru tittade in då de befann sig i staden för att gratulera 90-årig moster.
 
Hur länge sedan de sist var här försökte vi reda ut men lyckades inte. Samtal blev det om motorcyklar och kikare och stjärnhimlen och om att göra bort sig inför amerikansk astronomiprofessor.
 
Till råga på allt innebar besöket att jag missade andra perioden av åttondelsfinalen Uruguay-Portgal (skrev först Colombia men fick hjälp av uppmärksam besserwisser) Men vad gjorde det? Portugal åkte ur.
 
Men trevligt värre med helt oplanerade besök. När man var ung hände sådant ofta, men sedan man blev äldre...* dvs fr o m ca trettio års ålder upplever man inte så ofta sådant längre. Nu ska det alltid ringas och planeras och ho vet allt. Påminner mig om ett samtal som (av någon anledning) uppkom vid ett sorgehusbesök jag gjorde i Bensbyn under min tidiga prästtid. Frågan ställdes: när var det som den otvungna gemenskapen där man bara oplanerat gick över till grannen och surrade en stund i köket upphörde? Svaret: när TV:n kom.
 
Apropå TV så är detta den andra besökaren på fem dagar som (antingen förtäckt eller öppet) tycker att jag borde förnya mig TV-mässigt och byta ut min 14-15 år gamla 20 tums tjock-TV mot en större modern tingest. Då kan man söka svar på frågan varför jag inte redan för länge sedan gjort det. Svaret kan vara: ids inte; tycker det är för dyrt (är för snål/har inte råd); ser så lite TV att jag inte bedömmer drt vara värt det; lever kvar i ungdomens "väckelse" över nöden i världen vilket fostrade till att man inte i onödan ska unna sig något man inte absolut behöver; av miljöskäl, jag menar, hur mycket växthusgaser släpps inte ut i naturen om jag avstår köpa en modern platt-TV.

Sedvanlig sommarutfärd

till malmfälten blev det under midsommarhelgen. Åkte torsdag eftermiddag efter jobbet. Med motorcykel! Lite hade jag tvekat både pga utlovad temperatur som inte skulle vara alltför hög och pga utlovat eventuellt regn som dock inte skulle vara alltför ymnigt. Men till slut bestämde jag mig för att köra motorcykel istället för att åka plåtlåda.
 
Det ångrar jag inte. Ångrar man någonsin en MC-tur? Inte ens om man bromsar omkull sig och hamnar fjorton dar på lassaretet, säger jag av egen erfarenhet. Men på nya hojen har jag ABS så en likadan olycka som den förra kan inte inträffa.
 
Men kallt var det. I Boden satte jag in fodret i jackan när jag stannade och tankade. Vid Vuollerim var det dags dra på sig regnjacka för att minska vinddraget och i Porjus blev det extra tröja under jackan. Vid två tillfällen under färden upplevde jag att det blev tydligt svalare; dels vid gränsen till Lappland och dels vid odlingsgränsen. Tog alltså västra vägen. Vackrare och roligare, tycker jag nog. Men trots extrakläder var det skönt få värma sig med bastu senare efter framkomsten.
 
Under fredagen blev det prommenad med kaffetermos till den s k blå lagunen 
 
som är ett gammalt vattenfyllt dagbrott högst upp på malmberget Malmberget. Både lite fotboll och sedvanlig midsommarmat gjorde sedan att dagen närmade sig jordisk fulländning.
 
Lördagen följde jag med god vän och ett gäng församlingsbor till gudstjänst i Kaitums kapell. Det är ett ställe jag sett på kort och hört talas om många gånger, men aldrig tidigare besökt. Ligger mitt ute i ödemarken till Dag Hammarskölds minne.
 
Eftet återkomst till Malmberget och snabb middag blev det sedan MC hem. Kort paus på Vippabacken, som alltid när man passerar den vägen. Men nu var jag förståndig och satte på alla kläder direkt innan start.
 
Nu nedsjunken i favoritfåtöljen för att tillsammans med besökande yngre bror och svägerska se Sverige-Tyskland.
 
 

Nationaldag

Enligt plan skulle jag fira genom att åka MC till Storforsen. Ett årligt evenemang för norrbottniska motorcyklister. Alt 1: infinna sig vid Älvsby busstation 11.30 för gemensam färd sista milen. Alt 2: gemensam start i Luleå kl 9 och först via Boden och sen tillsammans med Bodensarna* till Älvsbyn.
 
Jag hade nog siktat på en dryg timmes sovmorgon och genat direkt till Älvsbyn. Men när jag under förmiddagen såg temperaturen, under 10° på solsidan av huset, då gav jag upp. Ska man sitta utomhus på klipporna och slurpa i sig ur sin medhavda kaffetermos då får det nog allt vara lite varmare.
 
Enda nationaldagsfirandet blev att se TV från Skansen kl 20 och sätta upp fasadflaggan. Nästa gång den används får bli under Sveriges matcher i fotbolls-VM.
 
Givetvis var det min avsikt att stå upp då nationalsången sjöngs, men det gick inte. Om jag ville höra nåt. Jag måste ju numera sitta på en dyna i favoritfåtöljen för att kunna koppla in hörslingan, annars hör jag inget från TV:n, så inte ens den vördnaden kunde jag visa. 
 
Vem ska jag be om ursäkt?
Kungen?
 
 

* när man betänker att Lulebor kan göra något tillsammans med Bodensare, helt utan konkurrenskänsla, då förstår man vilken förbrödring motorcyklismen kan skapa
 

En prästkollega

tillika god vän som inte bor i staden, men som hade vägarna förbi staden, passade på att titta förbi några timmar om aftonen. Vi inledde gemenskapen med att be Vesper och avslutade hans besök med att han hjälpte mig bära upp en säng till övervåningen. Där emellan kaffe och samtal. Slutsummeringen blir: synnerligen givande kväll. Men så är också detta en kollega som står mitt hjärta mycket nära.
 
En gång i tiden var kanske vännen Hans - senare biskop Hans - den, om vilken jag skulle sagt samma sak, men sen har ju Hans gjort en s k resa* vilken innebär att vi åtminstone kyrkopolitiskt (och även teologiskt?**) hamnat en bit i från varandra, även om jag vill betyga att den personliga vänskapen känns orubbad.
 
Vad pratade vi (alltså kollegan och jag, inte biskopen och jag) då om mellan bön och möblering?
- erfarenheter från våra respektive prästerliga praktiker. Synnerligen uppbyggligt få ta del av varandras vittnesbörd
- svenska kyrkans utveckling och framtid. Kollegan är en av dem som köpte ett ex av Dag Sandahls bok En annan Kyrka. Bara det!
- hur blir det för mig och för gudstjänstgemenskapen jag nu står i när jag går i pension?***
- hur ska vi uppfatta vår framtid i svenska kyrkan när stiftet nu får en kvinna som biskop?
- var och hur kan det som vi uppfattar som genuint sakramentalt svenskkyrkligt i trygghet leva vidare?
 

 
* vissa skulle säga att det snarare är jag som kört fast medan han rört sig i frihet. S k tolkningsfråga🤔
 
** jag sätter frågan om ev teologiskt fjärmande inom parentes eftersom varje gång jag muntligt eller skriftligt tagit del av b Hans' "reseberättelse" (som sägs handla om hans förändrade uppfattning om kvinnor som präster) så har jag upplevt - och jag är inte ensam i den upplevelsen - att det egentligen handlar om hans vänskap med och relation till fr a kollegan och tidigare studiekamraten Karin Burstrand; jag har aldrig upplevt mig möta några avgörande teologiska skäl för hans ändrade hållning i ämbetsfrågan. 
 
*** enligt min plan är detta inte alldeles direkt förestående men man behöver färre än hälften av ena handens fingrar för att räkna fram till det år jag senast måste gå i pension. Senast alltså.
 
- - - - 
 
PS. Idag eller igår var det en artikel i tidningen om det låga vattenståndet i fjärdarna som jag bloggade om i söndags, vilket beror på att det långvariga högtrycket pressat i väg vattnet ner efter bottenviken. Det har inte varit så lågt vattenstånd sedan mitten av 80-talet. Då hade jag rätt att jag inte sett något liknande i denna nejd; vi flyttade hit 1987.

Lågvatten

Detta foto tog jag från ett av övervåningens fönster den 11 maj. Skälet var att visa den vackra utsikten över den blå fjärden. Och skryta med att jag nästan har sommarstugekänsla i mitt hus. (Detta är iofs något över normalvattenstånd, precis som det alltid brukar vara just när vårsmältningen är över - i år betydligt senare än normalt).
 
Men detta skryt hade man inget för. På de veckor som gått har nästan allt vatten försvunnit. Så här ser det ut idag på morgonen.
 
 
Jag ber kära läsarna notera den lilla båt som står på en upphöjning (mitt i bildens övre del, just t h om rönnen). På föregåebde bild är det bara en liten spets av fören som sticker upp ur vattnet. Då förstår man hur mycket vatten som runnit/avdunstat undan på några veckor.
 
Och så här ser det ut om man går över gamla landsvägsbron mot Björsbyn. Att detta är gamla seglingsleden mot Gammelstad har man svårt tänka sig. Men ska man föreställa sig medeltidens seglatser får man öka vattennivån med 5-7 meter.
 
Men så här extremt lågt vatten har jag aldrig sett under mina trettio år i kvarteret.

Flyttkarl

har jag varit idag.*  En av döttrarna flyttar till ny lägenhet. Samma område, bara några hus bort. Några kvadrat mindre men nästan trivsammare planlösning.
 
Skälet till flytten är att i hittillsvarande boendet har hon haft grannar över sig som lever om på nätterna så hon haft svårt att sova. Nu får hon lägenhet på översta våningen (även om det är två våningar  lägre än hon haft förrut. Hoppas det blir frid och ro nu.
 
Vid lunchtid for jag till större mack i staden och hyrde släp. Två trevliga unga män anställda som personliga assistenter fick 4 tim tjänstjöring vardera under eftermiddagen och på den tiden hann vi flytta över det mesta. Lite småsaker återstår så är allt klart. Sen ska hon givetvis packa upp allt och placera allt på rätt plats...

 
* dvs igår eftersom jag blev avbruten under skrivandet och glömde publicera - igår

Boksläpp

har jag varit på. Släppet av Dag Sandahls bok En annan kyrka. Jag flög till Landvetter i måndags och blev upphämtad av vännen Yngve Kalin och följde honom t o r Laurentiistiftelsen i Lund under tisdagen. Flyg hem idag.
 
Under dagen fick man träffa många bekanta från gemenskap i både Synoden och Kyrklig samling och t o m Missionsprovinsen. Möjligen fick jag även en pratstund med Missionsprovinsens blivande missionsbiskop. Man får väl se hur valet i höst utfaller. Men även mötte jag för mig tidigare okända personer som presenterade sig som verkligheten bakom signaturer på olika bloggar. En rolig dag (Dag!) Utan tvekan. 
 
Några böcker köpte jag med mig. Knappt hälften är bokade av vänner här i norr. Men ett fåtal överexemplar har jag om någon vill köpa av mig. 200:- Billigare än att beställa (Gaudete förlag).
 
Bör man då läsa boken? Givetvis! Alltid rätt att äga kunskap, också om den kyrkliga närhistorien. Vilken kunskap kan man då få genom boken? Ja, till exempel att vår i lördags avgångne biskop Hans höll föredrag på Kyrklig Samlings riksmöte  i Hässleholm 1981. Övriga föredragshållare var Bo Giertz och Carl Strandberg. Ser man på!

Semester

har jag nu ett tag. Eller rättare sagt tisd-torsd. Månd, fred-lörd är lediga dagar. Så större delen av veckan blir ledig. Men inte söndag. Tog ledigt med sikte på att måla lite på huset. Något av det ska väl bli gjort. Men annat har oväntat tillkommit. Bl a ska jag hjälpa en av döttrarna som ska  byta lägenhet. Då kommer även äldre dotter med man och barn och hjälper till. Hur mycket de två yngsta liven bidrar i arbetet får vi väl se, men när det gäller barnbarn får man väl tillämpa den typ av etik - vad den nu kallas? - där avsikten och viljan är viktigare än effekten av gärningen.
 
Just nu håller jag på med praktiska förberedelser för något roligt i morgon. Berättar sen.
 
Oavsett hur det går med planerad målning mm så har jag i vart fall hunnit klippa gräset. Har det tidigare någonsin hänt att jag kört gräsklipparen redan i maj?

Gammal biskop och ny

Så kan sistlidna helg + dagarna före och efter sammanfattas.
 
Gamle biskopen, som på lördag lägger ner staven vid gudstjänst i domkyrkan kl 13 (jag kommer att vara där); vännen och kompisen ända sedan ungdomstiden - Hans Stiglund, mötte jag vid stiftsfullmäktige i Skellefteå fredag- lördag. Just när jag stod och packade det sista på motorcykeln kom biskopen på väg till bilen. Vi skippade båda lunchen eftersom ingen av oss skulle med gemensamma bussen och det blivit en stunds väntan eftersom det avslutande sammanträdet gick snabbare än planerat. Nå, vi fick en stunds samtal på parkeringen. Jag bokade direkt in två saker:
1) att han kommer och predikar i Hertsökyrkan någon gång nästa vår (när han haft sitt halvårs vilotid för att vänja sig av med biskopsrollen)
2) att vi går på hockey någon gång under hösten
 
Båda sakerna ställde han upp på med glädje.
 
Kommande biskop i stiftet - electa Åsa Nyström - träffade jag just före Annandag Pingst-kvällsmässan i Hertsökyrkan. Jag vet ej om vi mötts någon gång tidigare (möjligen på prästmöte, hon har ju tidigare varit i stiftet eller var hon Lulestiftare under sin EFS-prästtid så hon inte deltog i kyrkans prästmöten? ) Strunt samma. När vi möttes igår kväll kändes hon oerhört bekant, men så har man sett henne på bild många gånger. Hade hoppats få några ord med henne även efter gudstjänsten men hon och hennes sällskap om ytterligare två personer hade försvunnit innan jag hann ur sakristian. Vi hade ju inget fika heller. 
 
Vad har jag då gjort under tiden mellan dessa två biskopsmöten? Jag for till södra stiftsdelen och besökte goda vänner sedan många år. Där fick jag vara med om mässa i ett litet privatkapell både lördag och måndag och däremellan på Pingstdagen i en helt offentlig gudstjänst ledd oklanderligt som en äkta svenskkyrklig gudstjänst enligt 86 års handbok av präst i Missionsprovinsen.*
 
Nu får min mle kamrat (se kommentar till föregående inlägg) vara nöjd!
 
* alltså fick jag inte på Pingstdagen vara med om något firande av nya handboken/missalet.
Kollegan Bosse, som ledde högm i Hertsön Pingstdagen hade åtminstone tänkt visa upp missalet, men ej funnit det i kyrkan. Det beror på att jag lämnat "nyböckrena" till arbetskamrat som lovat texta ordet Hertsökyrkan med vacker stil. Nya missalet** ska förvisso känna sig vördat där det år efter år kommer att stå oanvänt i bokhyllan
 - - - - 
** för den eventuellt oinvigde : ett missale är prästens altarbok som innehåller handbokens texter till den allmänna gudstjänsten + melodistämmans noter till de partier som prästen ska sjunga, men inte de kompletta notsystem som organisten har i sin musikbilaga för att kunna kompa vackert.

Tidigare inlägg
RSS 2.0