Torbjörn Lindahl

Dagen efter det förut omtalade oplanerade mötet blev det planerat möte. Den här gången for vi till OK och hyrde ett släp så vi kunde köra själva sängbottnen till familjen. Då blev det afrikansk lunch (god, men något annorlunda) innan samvaron återigen avslutades med bön.

 

Ett annat ännu mer oväntat möte skedde dagen därefter. Jag var på div affärer för några inköp, bl a på en affär för bildelar mm. När jag stod vid kassan och höll på med betalningen frågade expediten lite försiktigt får jag fråga vad du jobbat med tidigare?

 

Att f d konfirmander ger sig tillkänna det har jag upplevt många gånger. Dopföräldrar och brudpar likaså. Bl a en gång en polis som stoppade mig för nykterhetskontroll men släppte iväg mig utan körkortskoll ("jag känner ju igen dig från vigsel och dop") då jag glömt körkortet, men att ett dopbarn ger sig till känna så många år efteråt har jag aldrig upplevt förr.

 

Idag var vi förhållandevis få i Hertsökyrkan. Bara drygt tjugo. Som jag tidigare berättat var det min tur predika idag.  Tänkte först att uppfylla önskemål från en av de regelbundna gudstjänstbesökarna att lägga ut predikan här på bloggen så intresserade icke-besökare kunde läsa. Tänkte alltså. Men inte ännu orkat. Man får se om ork och inspiration infinner sig samtidigt....

blev det igår.

 

Jag besökte kort Röda korset Kupan i södra hamn. När jag skulle fara därifrån såg jag vid ingången två afrikanska män som försökte lasta delar av en sängram på en cykel för vidare transport. Vem som helst kunde ju se att det inte skulle fungera.

 

Alltså erbjöd jag mig hjälpa dem och köra hem grejerna åt dem med min bil. Sagt och gjort. Färd mot ett av stadens bostadsområden.  Under bilturen såg mannen de ikoner jag har i bilen och frågade om jag var pastor, vilket jag kunde bekräfta. Själv var han aktiv i Pin gstkyrkan. Roligt möta en okänd broder i tron. När sakerna var avlastade blev det både bön och kaffe hos familjen.

 

En välsignad stund.

kan man fundera på i tider som dessa.

 

Det gjorde min gamle kamrat i ett inlägg på sin blogg, publicerat i natt. Han jämförde bl a de förr (1942 års handbok) använda formuleringarna och bönerna i samband med pålysandet av dödsfall. Fr a noterade han den bön som tidigare följde efter pålysandet: Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång att när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd.

 

I senare hanboksutgåvor har denna maning till ansvar inför evigheten i några steg bytts ut mot en bön för de sörjande och att Guds ljus ska lysa för levande och döda.

 

Hur ska denna förändring tolkas, undrar kamraten. Jag medundrar. Var tog evighetsallvaret och -ansvaret vägen?

 

En annan sak jag funderar över så här i coronatider är hur stor dödligheten är. Dödlighetn i Covid 19 uppskattas bli ca en procent av dem som smittats. Allvarigt nog. Men jag vill påminna om en annan sak i världen som är mycket farligare än coronavirus, något som har mycket högre dödlighet. Kan du gissa vad det är?

 

Svaret är: att leva. Att vara människa har hittills genom hela historien haft 100 % dödlighet. Alla dör. Glöm inte det. Se till att du är beredd till en salig hädanfärd.

 

Och Bosse kom tydligen ihåg det och firade inte Midfastosöndagen. Lite osis kanske för honom eftersom Midfastosöndagen denna årgång hade som evangelietext det avsnitt ur Joh 6 som allra tydligast ger möjlighet tala om nattvarden, äta och dricka Människosonens kött och blod. Det hade han säkert gillat. Det var jag också helt inriktad på att få höra. Först under ingångspsalmen insåg jag vilken dag det var. Ingen ide skylla glömska på stroken, ej heller på att jag numera saknar Verbums fickalmanacka där man ser söndagens namn varje vecka; redan en gång på 80-talet glömde jag bort bebådelsedagen och firade femte i fastan. (F ö hann Bosse och jag komma överens om att jag predikar nästa söndag och det är just femte söndagen i fastan.) Kanske borde vi göra allvar av det som Bosse och jag redan för flera år sedan talat om: att återgå till gammal ordning, att fira rätt fastesöndagar varje vecka och bebådelsedagen på rätt datum 25 mars, oavsett veckodag (alternativt närmaste lördag kväll).

 

Färre än vanligt var vi idag trots två besökare från Boden. Var det Covid 19 som höll folk hemma. Inget kyrkkaffe. Om det uteblivna kyrkkaffet minskar ev smittspridning när folk ändå står en lång stund och samtalar på kyrktorget kan ju ifrågasättas.

 

Vi var ett gäng om fyra som sen tog bussen gemensamt och valde stödja en av de coronahotade näringarna genom att gå ut och käka tillsammans.

 

En stunds vila sen hos äldste sonen på Lövskatan (han var en av oss fyra) sen gick vi tillsammans till Fridsförbundet. Erling predikade. Bland besökarna där var både Åsa Nyström och Charlott Rehnman. Efteråt hade en grupp ur styrelsen, delar av predikantkollegiet och några andra ansvariga ett samtal med dem. Mest för att presentera fridsförbundets verksamhet. Inga djupare diskussioner. Och därmed inte heller några allvarliga konfrontationer.

 

Försättning följer?

ställer in sitt sammanträde 27 mars - av Corona-skäl har det sagts mig. Det innebär att frågan om avkragningen av präst i Luleå stift i december slutligt kan avgöras först vid nämndens nästa sammanträde 8 maj.

 

Tråkigt först och främst för den drabbade prästen att behöva gå i ovisshet minst ca en och en halv månad till.

Men det är ju också många andra som väntar på beskedet.

Det slår mig att om vi skulle benämna fastetidens söndagar på samma felaktiga sätt som man numera ofta benämner adventstidens då skulle denna söndag heta tredje fastan.

 

Men nu är det Tredje söndagen i fastan.*

 

Idag var det två nyheter i högmässan. Dels var det konsekvent intinktion vid nattvardsdistribution, något som församlingsledningen beslutat om i Coronasmittans spår. Distribuerande präster bar Kristi kropp (brödet) och Kristi blod (vinet) och celebranten (Bosse) tog själv bröd, doppade och gav till varje kommunikant. Mycket bättre än den (o-)ordning som senaste årtionden spridit sig i kyrkan, att var ock en (som vill) själv doppar sin oblat. Man bör som normalordning alltid ha ett konsekvent distributionssätt där nattvardsdeltagaren (bara) tar emot, inte tar för sig. Jag beklagar stort att vi präster (i hela kyrkan) inte haft gemensam vilja och ork att stå emot "självdoppandet". Kanske kan vi få en möjlighet ändra på det nu.

 

Den andra nyheten var att medhjälpande präst, Mats Rondahl, även predikade. Han inledde med att säga att när man flyttar till ny ort, som han nu gjort efter sin pensionering, så är det angeläget att man finner en gudstjänstgemenskap att känna sig hemma i. Redan har han hunnit gå en tid i Hertsökyrkan efter sin flytt till staden i januari. Och han sa till de närvarande att när man får leva i en så god gudstjänstgemenskap som vi f n har både vad gäller liturgi och predikan, så glömmer man ofta hur bra man har det. Tänker kanske att så här är det överallt i svenska kyrkan, men så är det verkligen inte. Roligt få denna bekräftelse av vår enkla gemenskap.

 

Predikan i övrigt var också god och innehållsrik. Riktigt uppmuntrande att höra. Ytterligare en präst var i gudstjänsten, kollegan Stefan från Övertorneå församling.

 

Något kyrkkaffe blev det däremot inte. Istället blev jag hembjuden till goda vänner tillsammans med ytterligare en av gudstjänstbesökarna. 

 

Efter hemkomst plus några timmars vila tog jag buss mot staden igen och gick på restaurang med äldste sonen. Vi valde nya mexikanska restaurangen i gamla Mamma Mias lokaler i Örnäsets centrum. Den som verkligen vill äta tacos rekommenderas göra ett besök. Under vår samvaro där fick vi bl a chansen prata om morfar som är familjetiteln på min svärfar. En mångsidig person som vi har otaliga fina minnen av.

 

 

* vilket min gamle kamrat naturligtvis håller med mig om utan protester

I föregående inlägg skrev jag att svärfar kanske borde vara den förste att hälsa på nu när jag fått tillåtelse köra bil igen. Tyvärr satte kommunens restriktioner hinder ivägen för besök så jag beslöt inte fara. I stället fick jag sent igår kväll helt oväntat budet att han avlidit stilla vid 21-tiden. Lite tröst finner jag ändå i orden det är tanken som räknas. Och vänner har vi varit när vi mötts så det finns knappast något mellan oss som var ouppklarat. I snart 50 år har jag känt honom.

 

1973, blev han präst. Han var då nyss fyllda 50 år. Ändå kunde han säga: "jag blev präst så fort jag kunde".  Han var alltså inte en sådan präst - alltför vanligt under senare år - som först satsar på ett annat yrkes- och karriärliv, bara för att någon gång i medelåldern inse ett sådant livs otillräcklighet och istället beslutar satsa på att jobba med människor.

 

Nej, Börje bar en prästkallelse alltifrån ungdomen, men möjligheten förverkliga den fanns inte. Alltså blev han trädgårdsmästare och parallellt med arbete och familjeförsörjning började han läsa in realen och senare gymnasieämnen för att kunna påbörja högre studier. Många är historierna i familjen om hur han på kvällarna satt i lunchrummet i den trädgård där han arbetade, lutad över böckerna från Hermods.

 

1964 kom han med familjen till Luleå, som föreståndare för Hammenhögs fröhandel. Det var också under Luleåtiden som drömmen om teologiska studier kunde bli verklighet.

 

Under många år verkade han som både söndagsskollärare och veniat. Dels söderut och senare i Luleå. Efter prästvigningen blev det först tjänst i Töre, sedan Luleå Domkyrkoförsamling varefter han sökte kyrkoherdetjänsten i Gunnarsbyn, där han tidigare predikat åtskilliga gånger som veniat. Och på den tjänsten förblev han fram till pensioneringen.

 

På många sätt upplevde jag Börje som präst av en typ som blir alltmer sällsynt. En präst som i en mindre församling har både viljan och möjligheten, inte att personligen lära känna alla församlingsbor, men väl veta vilka de flesta är. Under hans tid i Gunnarsbyn tog det sig bl a uttryck i att han regelbundet ägnade en dag åt lassarettet i Boden för att besöka alla församlingsbor som låg där.

 

Redan 1977 köpte han det lilla torp i Ökvattnet, en bit från Töre, som först i tio år fungerade som fritidshus och efter pensioneringen blev permanentboende. De antal timmar han där lagt ner på restaurering, om- och tillbyggnad av boningshus, bagarstuga och ladugård kan knappast räknas. I Ökvattnet fick han också möjlighet leva ut som trädgårdsmästare. Som mest hade han 175 buskar med svarta vinbär. Någon ekologisk bonde var han dock inte.

 - Vill man ha ordentligt med fina jordgubbar måste man bespruta, var hans paroll.

 

Jag kan intyga att hans jordgubbar var både många, stora och goda.

 

Pensioneringen innebar likväl inte att han lade prästgärningen på hyllan. 

- När jag blir 70 ska jag bli pensionär på riktigt, sa han en gång efter att då i perioder under nästan fem år arbetat närmare 50% i Töre, Kalix och Överkalix församlingar.

 

Pension på riktigt blev det kanske inte men en successiv nedtrappning. När han höll sin sista högmässogudstjänst med predikan var han över 90 år.

 

När han för några år sedan flyttade in på äldreboende i Töre var han, trots viss begynnande fysisk svaghet, fortfarande "helt klar". Han kunde därför i bästa symötes-stil bjuda sina medboende och personalen på ett program med sång till gitarr och berättelser från sitt liv.

 

Ett långt liv som nu alltså nått sitt slut.

 

Över en helt vanlig världslig sak.

 

Idag fick jag jag äntligen beskedet att jag får börja köra bil igen efter stroken i september. När jag skrevs ut från sjukhuset 2 okt var budet: ingen bilkörning under tre månader. Och sen en slutlig läkarbedömning innan det skulle bli dags trampa på pedalen igen. Men så snabbt gick det inte. Att både arbetsterapeut och strokeläkare var för sig "godkände" mig i januari hjälpte inte. Först måste resultatet av två EEG tas med.  Och dom visade (lite osäkert?) möjliga epileptiska reaktioner i hjärnan. Alltså blev det väntan på tid hos neurolog. Och den väntan sades först bli ca 4 månader (från slutet av januari). Men när jag ringde för att erbjuda mig ta ev avbokad tid som kunde komma med kort varsel så var svaret "men du står ju på prio...får se om jag l hittar någon tid åt dig... jo här, 24 mars". Alltså två månader kortare väntan än först förutspått. Men inte nog med det. Igår ringde det från neurologen med undran om jag kunde komma "i morgon kl 13". Alltså idag.

 

Sagt och gjort. Trevlig läkare som läste högt ur min journal och diskuterade med mig om mina minnen av sakernas tillstånd. Och lite om hur jag upplevt det hela under drygt fem månader efter hemkomsten i början av oktober; inget som pekar mot något epileptiskt. Sen lite undersökning av balans, känsel och rörlighet (med mina lekmannaögon: i stort sett detsamma som strokeläkaren gjorde i januari.

 

Slutsats: inga tecken på något epileptiskt. Tuta och kör!

 

Och det har jag gjort. Kört men inte tutat. Till OK först för att kolla däckstrycken (bilen har ju i stort sett stått drygt  5 månader). In till stan sen och sen hem igen. Roligt känna att förmågan finns kvar.

 

Nu blir frågan vart man ska köra. Om man vill ut på landsvägen ligger väl dotter med familj i Boden, svärfar i Töre och den gamle kamraten i Älvsbyn närmast till. Jag borde väl prioritera en gammal* man men frågan är om dom har några besöksbegränsningar pga Corona på Hemgården i Töre.

 

 

* OBS! att detta syftar på svärfar (snart 97).  När det gäller den gamle kamraten så är det kamratskapen som är gammal, inte personen. Han är ännu en helt ung man.

 

Först i kyrkan - och ni vet ju vilken, eller hur! Idag var det Bosse och kollegan Mikael som ledde gudstjänsten. Bosse celebrant och Mikael predikant. Trots att jag varit kollega med Mikael i många år har jag bara någon enda gång hört honom predika.* Därför var det roligt få göra det idag. Särskilt som det var en välgenomarbetad predikan som framfördes på ett avslappnat och lättlyssnat sätt. Kyrkkaffe sen. Och sen buss hem.

 

Nej, inte ända hem. Annan pensionerad kollega som åkte hem med samma buss föreslog mig stiga av på hållplats närmare hans hem och komma på lunch och en stunds vila innan det var dags ta buss tillbaka igen för besök i bönhuset. Jag nappade på förslaget. Och tur var kanske det, hade jag åkt enda hem hade jag troligen inte förmått åka ut igen.

 

Väl på plats i bönhuset fick vi höra ännu en predikan av en Mikael. Dock över en annan av denna söndags evangelietexter. Lättlyssnat även denna gång men betydligt längre än förmiddagens. Men då var det ju varken mässa eller Litania i bönhuset, så vilken av gudstjänsterna hamnar slutligen på plus? Det är frågan 

 

 

* tänkt först skriva "aldrig förr" men insåg just nu att det var fel

I vart fall blev det en biskops bok. När jag gett den till honom. Idag på Friends över en kopp kaffe. Vilket Hans och jag kom överens om för två veckor sedan när vi möttes promenerande på isen.

 

Boken var En annan kyrka av  Dag Sandahl. En bok jag haft i min ägo i - tror jag - snart två år, alltsedan släppet och personligen dedicerad till Hans från författaren. Tur att det äntligen blev av överlämna den. Både Hans och jag är nämnda i boken om Kyrklig Samlings historia; han som talare vid ett möte någon gång under 80-talet, jag som medlem i samarbetsrådet.

 

 Vad talade vi mer om innan kaffet var slut? Både om avkragning och biskopssvar till fridsförbumden. Inte heller denna gång skilde sig våra uppfattningar alltför mycket från varandra. 

 

 

 Och det efter besök både i kyrkan och på sjukhuset.

 

Så här gick det till. Igår kväll en stund efter midnatt började mitt hjärta tappa rytmen. Jag som är van att detta sker då och då blir aldrig rädd utan inriktade mig redan direkt att följa stående läkarråd: har det inte gått över på 12 timmar så far till akuten.

- Då hinner jag precis gå i kyrkan först, tänkte jag. Gick bra hjälpa Bosse i distributionen, även om förmaksflimret gör att man blir aningen trött. Fin gudstjänst som vanligt. Några av våra trognaste gudstjänstfirare saknades, men när jag kom hem på kvällen fick jag höra att dom under besök i Tornedalen gjort en avstickare till Korpilombolo gudstjänstgemenskap (Missionsprovinsen). Efter en stunds samvaro vid kyrkkaffeborden,  skjutsade goda vänner mig till akuten. Där blir man alltid välkomnad av trevliga och snälla sköterskor.*

 

Snabbt bestämdes att jag skulle få konvertering intravenöst.Men det dröjde för akutrummet var upptaget hela eftermiddagen.  Först kl 18 kunde dom rulla in mig och ansluta droppet. Och se, på 10 minuter tickade hjärtat lugnt och stilla. 

 

Under tiden vi väntade såg jag att närvarande sköterska satt ooch läste om coronaviruset på sin dator. Under vårt korta samtal hann jag bl a lära mig att dödligheten i denna sjukdom (hittills) är ca 1% av de smittade, inte 100% som jag helt oreflekterat tror att jag trott - bara det att det dröjer ett tag mellan insjuknande och död. Där ser man vilket intryck man får av nyhetssändningarna! Denna procent kan jämföras med en "vanlig" influensa som har en dödlighet på ca 0,4%. Hur många av er blir helt hysteriska och börjar gå med munskydd bara för att en arbetskamrat fått (säsongs-)influensa?

 

Alltid lär man sig nåt!

 

Efter behandlingen ordineras vila (minst) två timmar,  sen kort prat med doktorn, sen hem. 

 

 

* jag skulle på nolltid kunna bli totalt hospitaliserad