Torbjörn Lindahl

Har fortsatt vara i kyrkstugan under mina lediga dagar. Har ju förut här på bloggen skojat om att jag brukar slå i en spik när jag sover där på vardagsdygn, vilket ,man egentligen inte får, men får om man arbetar på stugan - därav spiken.

 

Men nu blev det mer än en spik. Började på måndag förmiddag med ett projekt som jag länge tänkt: att försöka täta en del ganska stora springor som finns medllan golv och väggar och hjälpligt döljs bara av golvlisten. Men när jag sakta kröp runt stugväggarna så kom jag till ett ställe där jag nästan skulle kunna krypa ut. Ett jättehål i nedersta och näst nedersta stocken. Hur stor den skadan är måste kontrolleras! Alltså börjad jag riva en del av väggbekädnaden. Och när jag väl börjat med det kunde jag lika gärna fortsätta. Har länge tänkt att stugan behöver en grundlig renovering och plötsligt insåg jag att den lika gärna kan börja nu som se´n.  Jag har väl också anat att den gång jag väl börjar riv i inner- eller ytterpanel så kommer jag att få se en massa som jag helst inte vill se. Det är som med bilar: skrapa aldrig i en rostfläck!

 

Lite jobbigt kändes det, men samtidigt befriande. Kanske är det som med kampen mot synden: man försöker länge med små förbättringar och putsningar på ytan. Men till slut måste man ge upp och se att att här duger inget annat än en rejäl bättring.

 

Nå. ett tag igår såg stugan ut som ett slagfält - tur att jag hade ett stort plastskok att täcka vissa möbler med - men jag hann städa i ordning så mycket att jag kunde sova en natt till. Idag har jag städat resten och kört kräpet till återvinningen i Sunderbyn. Nu är stugan fin och användbar igen. Men utan tapeter. Känns som att sitta i en lada. Mörka timmerväggar med spår av gammal vitkalkning. Nu är frågan i vilken ordninga allt ska göras och vad som ska göras En del arbete med stockbyten är nog av den karaktären att jag måste be om hjälp av någon god vän som kan dylikt. Men välkomna på besök. Det är rätt mysigt det här också. Men se till att stolen inte åker igenom ett av de tre rätt stora hål som visade sig finnas i golvet! Nu återstår frågan: ska jag behålla timmerväggarna och måla dom? Är dom tillräckligt snygga för det? Eller ska jag sätt på ny väggbekladnad när stommen reparerats?

 

 

Alltså på gudstjänst. Om jag inte hamnat i ofrivillig retreat så skulle jag själv ha firat mässa i Hertsön i afton. Nu fick kollegan Mats dubblera efter sin högmässa i Örnäset. Men jag som vaknade i god tid (!) i stugan i Gammelstad hade ju även andra möjligheter. Skulle jag gå i Nederluleå? Där leddes gudstjänsten av yngre präst som är i församlingen sedan några år och som jag gärna ville höra predika. Resultatet blev att jag gick i båda gudstjänsterna men sparade kommunionen till den senare. Så fick man riktigt vin och glutenhaltig oblat. I Nederluleå däremot upplyste den unge brodern strax före kommunionen att brödet är glutenfritt och drycken i bägaren är alkoholfri. Snart tror jag hellre jag skulle vilja att prästen strax för kommunionen försäkrade mig om att brödet är Kristi kropp och drycken i bägaren är Kristi blod.

 

Personligen måste jag erkänna att jag - i total konfrontation med allt som för dagen är politiskt korrekt - har lite svårt förstå varför vi ska ändra de traditionella nattvardselementen pga vissa människors sjukdomar och allergier. Jag drar mig till minnes (kanske har jag redan skrivit detta någon gång) det som stod i inledningen till kapitlet Sjukkommunion i gamla (1942) handboken. Fritt ur minnet: Om den sjuke är så svag att han inte kan ta emot brödet och vinet får prästen trösta den sjuke med att man andligen kan ta emot Kristus genom tron i sitt hjärta. Svag?? Sjuk?? På vilket principiellt sätt skiljer sig alkoholismsvaghet eller glutenintoleranssvaghet från svaghet pga stroke, cancer eller allmän ålderdom? Ska vi också ta bort altarringarna för att vissa inte kan knäfalla? Eller ska vi helt sluta fira mässor i kyrkorna bara för att vissa inte är pigga nog att ta sig dit?

 

Vart skall man snart går för att få fira mässa på det sätt man vill?

 

Men innan jag infann mig på högmässan i Nederluleå så hann jag ta en promenad. Då gick jag bl a genom Friluftsmuséet och såg att där skulle vara stor auktion med start kl 11. Vore kul, tänkte jag och infann mig efter gudstjänsten. Då träffade jag näst äldsta dottern med sin assistent. Med hjälp av den senares röst ropade hon in en fin glastillbringare. Själv kunde jag pga stämbandssvaghet inte ropa alls.* Kanske tur det. Två tavlor lockade. Den större - riktigt vacker - gick för 2000:-, den mindre för 1200:- Den senare skulle jag väl möjligen ha kunnat bereda plats för i hemmet men den större hade nog krävt en gammaldags prästgård med högt till tak för att riktigt komma till sin rätt. En åkgräsklippare fanns också. Den tror jag gick oförskämt billigt. En sådan skulle svärfar behöva snart.

 

Hemma efter kvällsmässan - och en liten motorcykeltur - blev det lite nyheter på TV. Mest om årsdagen av Utöya-massakern. Fina tal och minnsceremonier. Inget annat att säga. Norges statsminister gör - återigen - ett trovärdigt intryck. Men likväl blir det lite tomt när det enda man kan hänvisa människorna att tro på är framtiden, det öppna samhället, vår samhörighet mm. Tänk om man fick trösta med tron på en levande Gud.

 

---

* jag känner mig faktiskt lite kränkt att jag inte fick vara med i auktionsgemenskapen på samma villkor som alla andra. Vid nästa auktion förväntar jag mig att firman kontrollerar om någon med stämbandsinflammation (kronisk eller akut) finns i publiken och att man i så fall har beredskap för att övergå till ett system med skrivna bud. Gäller givetvis alla under hela auktionen så ingen känner sig särbehandlad och uttittad.

Har sovit i kyrkstugan i natt.

 

For hit igår eftermiddag då jag tänkte att jag lika gärna kan vara här som att vara hemma och göra ingenting när jag nu blivit ofrivilligt placerad på retreat och sjukskriven. Efter en god natts sömn vaknade jag i morse, pigg och utvilad. Sträckte mig efter armbandsuret på bordet och såg att klockan var något kring nio. Utan att bekymra mig särskilt mycket om de tidsmässiga detaljerna - det var ju god tid kvar till kyrkogångsdags - steg jag upp och tvättade och klädde mig och åt frukost och satt i godan ro i fåtöljen (korgstol) och drack kaffe...

 

..då noterade jag att väggklockan gick. Det har den aldrig gjort förr. Först tänkte jag att det måste spöka men en ganska snabb tanke tog mig in i verkligheten igen. Det är en klocka som ska ha lite gammaldags utseende men som har ett modent batteridrivet urverk - med pendel dock. I går kväll hade jag tagit ner uret från väggen och bara av nyfikenhet kollat om jag hade något batteri i verket. Jo, så var fallet. Kunde inte låta bli att snurra lite på batteriet och troligen var det då klockan startade när jag genom batterivridande råkade skrapa bort lite oxidering. Varför har den då inte gått förut? Det tänkte jag att jag också kommit på svaret på. En annan faktor i klockans tillvaro har nämligen för någon vecka sedan förändrats: jag flyttade den från långväggen till gavelväggen. Vad gör det för skillnad? undrar någon. Jo, då kyrkstugan är en gammal timrad byggnad så är de två långväggarna lutande. Den ena inåt, den andra utåt (rätt markant lutning). "Håller stugan på att välta?" frågade min yngre bror förskräckt när han tidigare i sommar noterade saken. Nej, den håller inte på att välta. Men detta faktum betyder att klockan lutat ordentligt på långväggen, och alla vet att en pendel måste hänga lodrätt för att fungera problemfritt. Nå, i sinom tid blev två saker fixade och klockan började gå. Då tänkte jag att den skulle ställas till rätt tid. Den visade halv ett...

 

....då tog jag mobilen för att ringa Fröken ur. Inte säker på att varje sig mobil eller armbandsur var exakt rätt, alltså bäst få korrekt tid om nu klocka väl ska ställas. Döm om min förvåning! Klockan var halv fyra! Hur kommer det sig? Eller snarare: hur kom det sig att jag trodde att kl var kring nio? Måste ha hållit armbanduret upp och ner! Jag minns att jag visserligen tyckte att minut- och timvisarna inte riktigt passade i läge i förhållande till varandra, men vem bryr sig om sådana småsaker. Jag var kanske inte riktigt så utvilad som jag trodde....

 

...alltså var det dags försöka sova lite igen, men då en stor mugg kaffe just intagits så var det inte så lätt. Nå, jag har legat i sängen i några timmar och fördivit en del av tiden med korsordslösande. Nu ger jag upp sovförsöken. Kommer väl troligen att bli trött lagom till kyrkbesöket...

Det var min. Och snabbt gick det. Nästan som en blixt från klar himmel. Efter vigselsamtal och sorgehusbesök på onsdag eftermiddag var jag snabbt i hemmet för middag. Kollade också lite i datorn. När jag sedan skulle fara till aftonens dopsamtal märkte jag något i halsen. Lite harklande och hostande och försök att uttala några stavelser visade lätt begynnande heshet. Inget att oroa sig för tänkte jag och satte mig i bilen.

Framme vid dopfamiljens hem på nyaste Kronanområdet märkte jag att hesheten tilltagit en aning. Nå, dopsamtalet genomfördes och jag tänkte att man får hoppas på det bästa annars kan jag inte tala vid dopet på lördag.

Men på hemvägens snabbesök in på affären märktes att tillståndet förvärats ytterligare. Ett riktigt kraxande krävdes för att ens får ur mig ett tack till kassörskan. Nu är goda råd dyra tänkte jag och ringde församlingens arbetsledare och förvarnade om att här kan det bli svårigheter.

Igår på förmiddagen fick jag med ett uppbådande av de allra sista språkförmågorna meddela att vikarier nog måste inkallas.

Så har skett för denna dags två begravningar och lördagens dop och vigslar och sedan igår sitter jag hemma vid datorn eller ligger på soffan, kollar mail och bloggar, läser tidningar och böcker och löser sudoku, men lyckas inte få ur mig en enda stavelse.

Både min lillasyster och min mamma har tidigare i sommar drabbats av något liknande och varit helt utan röst i åtskilliga dagar. Kollade in sjukvårdsupplysningen på nätet och fick beskedet att inga mediciner finns mot hes röst. Alltså slösar jag inte pengar för att gå till doktorn för att inte få någon hjälp. Jag har drabbats av liknande förut och då har läkarordinationen bara varit röstvila.

Väntans tider alltså. Ofrivillig retrat, som en kollega skrev i ett SMS. Densamma kommunikationsvägen tillsammans med epost är alltså just nu att rekommendera för den som vill nå mig. Telefonsamtal undanbedes.

heter en bok jag köpte av Ja till livet på OAS-mötet. Skriven av en kvinna vid namn Abby Johnson. Gripande. Jag läste den direkt under en eftermiddag då jag låg på sängen i hotellrummet istället för att vara på något seminarium.

 

Handlar om "abortkriget" i USA ur en personlig synvinkel. Ja, motsättningarna i denna fråga i det amerikanska samhället är betydligt starkare än hos oss oss. Det förkommer våldsamheter mellan de olika gruppernas mer radikala flyglar. Och även om det också - på båda sidor - finns mer sansade människor som försöker övertyga med sakargument så är det ingen tvekan om att sakfrågan har stor laddning. Att ha annorlunda åsikt än majoriteten i sin församling kan leda till att man blir utfryst eller utesluten. Gäller båda sidor, vilket Abby Johnson fick erfara.

 

Abby Johnson har, med början som volontär och sedan anställd till slut avancerat till rollen som chef för en av Planned Parenthoods kliniker. I bästa syfte. Där bedriver man mödravård, preventivmedelsrådgivning, samtalsstöd mm vilket är något hon ger sig in i med glädje i vilja att hjälpa utsatta kvinnor och minska antalet aborter genom förebyggande arbete. Men kliniken erbjuder även aborter för dem som till slut gör det valet. Det senare var inte riktigt Johnsons cup of tea men hon stod för kvinnans rätt till valfrihet. Mot slutet av hennes tid på kliniken växer dock en viss tveksamhet inom henne då hon från högre ort får målet att öka antalet aborter eftersom det är där inkomsterna finns. Själv var hon, inte medicinskt utbildad, inte engagerad i själva abortverksamheten, som hon därför kunde hålla ifrån sig, tills....

 

...en sköterska en gång ropade på henne att man behövde hjälp i behandlingsrummet. Där fick hon hjälpa till med att hålla ultraljudsscannern. Det var en sk ultraljudsstyrd abort där läkaren sålunda kan se på skärmen exakt vad som sker i livmodern. Jag ska bespara läsarna Johnsons mer dramatiska och detaljerade beskrivningar, men helt klart är att det blev en fullständig chock för henne att med egna ögon se hur ett levande barn knycklas ihop och förintas, ett barn i samma ålder som hennes eget var då hon några år tidigare sett det på ultraljud som gravid.

 

Den som inte blir berörd av berättelsen existerar inte. Jag skulle verkligen rekommendera läsning av boken. Vi måste med öppna ögon våga se vad som pågår. Över en million aborter har utförts i Sverige sedan den fria aborten kom. Har dom rätt som gissar att en av orsakerna till den alltmer utbredda utbrändheten kan vara den börda som vilar över stora delar av vårt folk. Jag lider lika mycket med dem som tvingas deltaga som dem som upplevt sig inte ha annan utväg.

 

Nå, i Abby Johnsons fall leder det till att hon under dramatiska former byter sida och går med i Coalition for Life, där det finns människor som i åratal troget och vänligt mött henne och bett för henne.

 

Som lagom högkyrklig kan man inte heller låta bli att glädjas över den starka andliga påverkan som högmässoliturgin utövar på henne när hon och hennes man en tid är med i The episcopal church (Anglikanska kyrkan i Amerika)

 

Köp och läs! www.gospelmedia.se (Eller låna av mig, du som bor nära).

Har varit borta en vecka. Reste måndag för nio dagar sedan och återkom i förrgår, måndag. Hann under den dryga veckan göra ett snabbt, knappt dygnslångt, besök hos syster och svåger, sedan vara fem dagar på OAS-möte och slutligen i två dagar hälsa på hos västkustboende kollega. Tillsammans gjorde vi en dagsutflykt till områden där man kan se de bohusländska klipporna. Enormt vackert och imponerande och det lär finnas mycket mer att se än det jag sett. Varje gång jag är i trakten så tänker jag att man borde ha sin MC parkerad i landskapet och flyga ner några gånger om året och köra runt bland utsikterna på de underbara, kurviga men asfalterade vägarna.

 

Men, som antytts i rubriken, OAS-mötet är ämnet för dagen. Detsamma var också själva anledningen till resan. Ursprungliga planen var att åka MC t o r men jag kände att orken inte riktigt fanns. Kanske är det detta mentala MC-minus som gör att jag så lätt halkar in på tvåhjuliga området.

 

Nå, under OAS-mötet hade jag tilldelats en uppgift av det lite ovanligare slaget: att vara "värd" för gästande engelske biskopen Lindsay Urwin. Det innebar att jag hämtade honom på flyget och sedan visade honom runt och presenterade honom till dess att han själv hade skaffat sig tillräcklig kunskap om både platser och personer. Det gick på drygt två dagar, så därefter fick jag i stort sett "ledigt". Men det var en ytterst trevlig person att ha att göra med och hans undervisning klart hörvärd. Fr a tyckte jag om hans sätt att tala om Bibeln så att den blir insatt i ett kyrkligt traditionssammanhang och inte som den tegelsten som tycks ha dimpt ner direkt från himlen utan kontakt med vare sig människor eller kyrka, vilket är en bild av Bibeln som ibland i praktiken ges i vissa mer evangelikala/protestantiska sammanhang. Tyvärr har dylikt nog även trängt in i OAS emellanåt. Biskop Lindsay var här en nyttig motvikt.

 

Om jag räknar med både stora OAS-möten och medarbetarkurser i OAS-regi så har jag nu varit med om 21 dylika. Alltså kan det inte hjälpas att det någon gång blir lite favorit i repris. Men jag trivs gott, uppskattar möten med människor och har alltid något att lära av undervisning och predikningar.

 

Sedan några år tillbaka tillhör jag OAS-rörelsens ledarskap. Jag tänker att vi får tillfälle att tillsammans utvärdera och söka vägarna framåt. De tre frågor som jag bär inom mig är:

1. Hur stärka OAS "kyrkliga" profil?

2. Hur ska rörelsen kunna breddas så att fler upplevs "vara" OAS?

3. Vad innebär det för en förnyelserörelse när det som förr kunde "förnyas", dvs gamla kyrkotraditioner, på många håll inte längre finns kvar?

 

Svaren på frågorna ett och två är nog mer lämpliga att söka i interna samtal, men svaret på fråga tre vill jag försöka ge. När de gamla andliga traditioner som bara för några årtionden sedan kunde förnyas, nu i snabb takt vittrar bort så måste vi inom OAS ta ansvar inte bara för förnyelsen utan även för det grundläggande andliga basarbete som bygger något som kan bli förnyat. Det betyder undervisning om och tillämpning av Salighetens grund, medel och ordning.*

* salighetens grund = Kristi försoningsdöd och uppståndelse

dess medel (dvs de medel/kanaler genom vilka Guds nåd kommer oss till del = ordet och sakramenten

dess ordning (det sätt på vilket den enskilde erfar Guds ords och nådemedlens verk i sitt eget liv genom den Helige Ande) = den sammanfattning som ges i själavårdstraditionen Nådens ordning

 

Kan man undra. Det var den fråga med vilken jag gick från arbetsplatsen efter första arbetsdagen efter semestern. När man numera slår på datorn så kommer man ju via GIP (Gemensam IT-plattform) till en nyhetssida från "svenska kyrkan". Den fyller mig ALDRIG med nyfikenhet och lust att läsa mer. "Nyheterna" är ju hela tiden av typen "husbondens röst" så vill man läsa något om vad som verkligen händer i svenska kyrkan då läser man bloggardag.

 

I dag blev jag tröttare än vanligt när jag blev tvungen kasta ett getöga på sidan. Det handlade om Almedalen och det blir jag alltid less på. Det känns som att alla politiker och journalister och andra samhällspåverkare ägnar sig åt kollektiv tonåringsmentalitet: man vill vara där "alla" är bara för att "alla" är där. Jag har alltid avskytt sån't. Redan som nittonåring protesterade jag mot detta "alla" måste vara med för att "alla" (andra?) är där, genom att med kompis fara ut till havet och tälta istället för att fara på studentbalen. Men visst har jag insett att det kan vara av värde att kristna finns med och driver opinion i sammanhang där samhällets beslutsfattare samlas. Det har jag insett. Jag är inte helt obildbar. Och kan därmed glädje mig över att Svenska evangeliska alliansen är med och driver religionsfrihetsfrågor och att Ja till Livet försöker påverka i en av vår tids mest skrämmande verkligheter genom att ta upp abortfrågan.

 

Borde jag då inte vara glad när "svenska kyrkan" också är där? Varför blir jag bara trött när jag läser att den paroll under vilken svenska kyrkan framträtt är "allas lika värde" och att domprost Hermansson gläder sig över att vi får påverka i miljö- och klimatfrågor!

 

Hör jag hemma i "svenska kyrkan" ?

får man när man är i kyrkstugan. Ligger i Gammelstad alltså och dit har jag från mitt hem en dryg mil. Tänk att jag far dit när jag vill vila och koppla av. I samma kyrkby har jag gamla vänner som har sin villa på granngatan bara några hundra meter bort. När dom vill vila så stannar dom inte alls i Gammelstad utan far till sin stuga ytterligare 1-2 mil bort i en av byarna. Men det är förstås en riktig stuga. Med bastu. Den fick jag njuta av vid ett kvällsbesök i veckan.

 

Men då hade jag tidigare samma dag "stängt" kyrkstugan efter att ha sovit där många nätter. Sovit alltså, varit hemma på dagarna och ägnat mig bla år slyröjning. Tänkte väl att nu blir det vila från vilan i kyrkstugan ett tag. Men tänk så fel man tror. I fredags var jag till en av second hand-butikerna med diverse som jag städat ur mina föräldrars förråd.  Då råkade jag se ett antal fina kuddar i lämplig färg, vilka jag insåg kommer att passa perfekt i kyrkstugan när jag väl målat om inredningen. Sagt och gjort. Dom inköptes. Alltså måste jag ut till stugan med dem. Och inspirerad som jag blev började jag fixa med div annat. Så gick resten av den dagen och jag började så smått fundera på att sova över. Men nej, den rätta vilokänslan infann sig icke då jag arbetat med div i stugan flera timmar. Slog däremot på värmen för övernattning på lördag kväll.

 

Men väl hemma så var jag i gasen så nu började jag med div arbete i hemmet fastän det redan var kväll. Och se... när det arbetet var klart och jag kände behov av vila då var det läge fara och sova i stugan. Så kan det gå. Sådan är jag. Gör vad som faller mig in fullständigt oplanerat. Är oftast likadan när jag jobbar. Ren tur om lusten att predika infinner sig just söndagar kl 11:17.

 

Så blev det ytterligare en stughelg under vilken jag jobbade vidare med diverse av vilket en del fick inköpas på olika affärer i närheten, så jag for i skytteltrafik mellan Gammelstad och Storheden. Men i morse stängde jag stugan för andra gången på mindre än en vecka och nu ska jag inte sova där på ett tag.

 

Givetvis blev det kyrkobesök också under helgen. Mässa i Hertsökyrkan kl 18. Vi var inte så många, men tillräckligt många för att motivera en mässa i semestertid. Man kan dock notera att nästan 40% av de närvarande har kommit in i församlings- och gudstjänstlivet genom alpha-arbetet. Kanske säger det något om vad som är värt att satsa på.

Såg för någon kväll sedan det första avsnittet i en TV-serie som handlar om påven Borgia (vilket officiellt påvenamn han tog minns jag inte) som var påve 1492-1503. Var visst en duktig administratör som därför bidrog till viss nödvändig reformering inom kyrkan, men också en maktspelare som inte var främmande för att ta till ojusta metoder både för att få sin post och sedan för att främja sin familjs intressen. I någon TV-kommentar beskrevs TV-serien som ett slags 1500-tals Sopranos. Men inte bara för sitt intrigerandes skull var han kontroversiell, utan också för att han var spanjor. Det var ju annars de italienska/romerska adelsfamiljerna som ansåg sig ha en motorväg till den heliga stolen.

 

Nå, när man nu får inblick i allt detta, i kombination med den uppenbara dubbelmoralen - att han var celibatär präst hindrade inte att han hade flera i staden kända barn - så är det lätt att hemfalla att fördömelse av förfallet i den dåtida kyrkan.

 

Och så slår vi oss för bröstet, vi som lever i en demokratisk folkkyrka där alla medlemmar har samma röst och där kyrkan inte styrs av mäktiga adelsfamiljer och klaner. Men är skillnaden så stor, egentligen? Vilka styr vår kyrka. Inte italienska adelsfamiljer men klanerna (s), (m), (c) m fl. De som inte tillhör någon av dessa göre sig icke besvär. Kan möjligen få lite inflytande i marginalen, kanske lokalt, men maktens verkliga positioner är dom uteslutna från.

 

Nu invänder kanske någon mot att jag kallar vår större partier för klaner. Men tänk efter: hur många socialdemokratiska minstrar kan du räkna upp som inte suttit i SSU:s förbundstyrelse? Och för att komma dit måste man i de flesta fall ha gjort en karriär som startat senast i slutet av yngre tonåren. I praktiken "hela livet" alltså, hela det liv då man kan ägna sig åt medvetet politiskt arbete. När dessutom dessa partier, vars tillkomst och hela existensberättigande har att göra med inflytandet i samhället, lägger beslag på makten över den från staten fria kyrkan, vad ska man då säga?

 

Är det så säkert att framtiden kommer att bedöma vår "demokratiska" kyrkostruktur på väsentligt annat sätt än vi bedömer en kyrka präglad av makthungriga sydeuropeiska adelsfamiljers inbördes intrigerande?

Lite eftertankar, dvs tankar jag tänkte efter det att jag varit på Stormötet. Egentligen handlar de inte så mycket om själva Stormötet utan mer om vad jag apropå Stormötet kom att tänka på.

 

Det slog mig bara att det delvis var en lite udda skara präster som deltog i nattvardsutdelandet. En präst vigd inom Missionsprovinsen. Förvisso på alla rimliga sätt en "riktig" präst men likväl stående på sidan om svenska kyrkans officiella organisation. En präst, som visserligen finns i svenska kyrkans tjänst men som prästvigdes i Finland eftersom han inte kunde* bli vigd inom svenska kyrkan. En finsk präst som nu är anställd av den laestadianska organisationen, men som förlorade sin anställning inom finska kyrkan pga ovilja att kompromissa bort sin övertygelse i ämbetsfrågan. Ska jag räkna mig själv till de udda? En del tycker kanske det. I vart fall så hör jag till de präster inom svenska kyrkan som i praktiken är anställd - och prästvigd - på "dispens". Med den övertygelse jag har - och om jag vill låta den få de praktiska följder jag hittills gjort - så skulle jag inte bli prästvigd idag. Inte heller har jag någon chans att bli kyrkoherde** - eller biskop för den delen! Systemet (Kyrkoordningen) är utan tvekan emot mig och dem som delar mina övertygelser.

 

Så är det: det finns ett officiellt kyrkosystem som har pengarna, byggnaderna, organisationen och makten, som rent faktiskt inte vill ta vara på vissa mänskliga resurser som skulle vilja stå till kyrkans förfogande. Som rent faktiskt sätter hinder ivägen i många fall.

 

Vid sidan av detta finns ett stort "inomkyrkligt" andligt liv organiserat, ibland i större eller mindre samarbete med den officiella kyrkan, men i princip självständigt. Men egna organisationer, ibland egna anställda, frivilliga aktiva, egen ekonomi. I dessa kyrkliga subgrupper - laestadianer, Bibeltrogna vänner, aKF, OAS-rörelsen, Missionsprovinsen, Kyrkliga förbundet mm - lever en stor del av kyrkfolket sitt praktiska andliga liv, och många skulle nog känna att det skulle vara svårt vara kristen utan den gemenskap och den undervisning och predikan som bjuds i dessa sammanhang.

 

I praktiken nästan två parallella "kyrkor". En officiell och en icke-officiell. Den officiella i praktiken krävande vissa övertygelseställningstaganden som är i överenstämmelse med det för den dominerande politiska makten gällande. Den inofficiella kyrkan fri för egna ställningstaganden. Men jag vill givetis inte förneka att det även inom den officiella kyrkan finns - och kan levas - äkta kristet liv.

 

Många som inom den officiella kyrkan inte kan göra stora karriärer kan i den inofficiella bli betrodda med större, både organisatoriskt och andligt, ansvar. Utan att skryta - även om jag gissar att det kommer att uppfattas så - vågar jag ta min enkla person som pedagogiskt exempel. Det finns alltså karriärvägar inom svenska kyrkan som är stängda för mig, men inte för många av mina kollegor, men inom den "inofficiella kyrkan" blir jag given ansvar och uppdrag som många av mina arbetskamrater, och sådana som gjort bättre karriär än jag, inte skulle vara i närheten av.

 

Jag kom osökt att tänka på vad ett par fd missionärer berättade på ett konvent för några år sedan. I Kina - där det både på den katoska och den protestantiska sidan finns både en officiell och en icke-officiell kyrka - kan samma person vara präst i den officiella kyrkan, men biskop i den inofficiella.

 

Är det dags snart att vi drar jämförelsen med Kina till sin spets och säger att även vi har dels en officiell, statligt bevakad och kontrollerad kyrka, dels en underjordisk fri kyrka. Och vad drar vi för konsekvenser av det?

---

* eller inte ville skulle kanske den säga som tror att övertygelser inte är mer än "åsikter" som vid behov kan bytas

 

** för mig personligen gör det inte så mycket då jag knappast betraktar mig som en kyrkoherdetyp, men det faktiska medvetna hindret som lagts i vissa prästers - och därmed kyrkfolkets - väg ska inte förnekas och döljas

Besökte laestadianska (tornedalsriktningen) stormötet i Svanstein igår. Åkte halvvägs med goda vänner vilka jag mötte i Sangis där dom kom från sin stuga i trakten. Men inte närmaste väg mot Övertorneå, utan en omväg via Haparanda för snabbesök i mammons tempel (IKEA) där något skulle inhandlas. En dörrmatta fick jag också med mig men övervann en massa övriga frestelser vilket innebar att jag på tjugo minuter "tjänade" åtskilliga tiotals tusen kronor. Lättförtjänta pengar må jag säga. När vi stod i kassakön så kom plötsligt en man från grannkön fram och frågade "är det inte Torbjörn Lindahl?" vilket jag bejakade. Då berättade han att vi mötts i ungdomen då han en period var med i kyrkans ungdom. "Jag kände igen dig på rösten" sa han. Fantastiskt tänker jag, då vi inte setts på nästan 40 år. Nå, lite hjälp fick han kanske av att jag var prästklädd. Man borde ha samma förmåga igenkänna den rätte Herdens röst, tänkte vi när vi styrde kosan norrut. Efter en bit insåg vi att vi borde kört på finska sidan då det var en lång sträcka med vägarbete på vår sida om älven.

 

Nå, trevligt är det alltid att vara på stormöte och träffa vänner från när och fjärran och sådana som blir ens vänner när man fått sitta en stund och resonera. Träffade även käre trätobrodern Håkan (se våra tidigare dopdiskussioner här på bloggen) men vi hann bara hälsa kort, ingen tid för djupare diskussioner. Det får väl bli en annan gång.

 

Detta enda som inte var trevligt var vädret. Sämsta tänkbara för tältmöte, regn och åter regn. Och regn tidigare som gjort marken så blöt att man fått lägga grus på ängsmarken inne i tältet. Sådant brukar inte behövas och inte heller har jag förr varit med om att man lagt tjocka plywoodskivor och således gjort provisoriskt kyrkgolv kring altarringen.

 

Men bortsett från regnet så var det som vanligt. T o m att jag vid kvällens nattvardsgudstjänst fick distribuera i par med Missionsprovinspräst. Har gjort det flera gånger nu och det känns sannerligen som vilken kollega som helst, ja mer än så: en broder i tron! Man kan inte heller annat är glädjas när man ser de enorma skarorna unga människor kring Herrens bord. Alla inom kyrkan som börjat resignera när dom bara ser en kyrkoförsamling med mestadels äldre borde få uppleva detta. Jag säger igen som jag sagt förr: inom någon generation kommer i stort sett alla i stora delar av norrbotten som i någon vid mening betraktas såsom hörande hemma inom svenska kyrkans yttre gränser att vara laestadianer. Hur ska den officiella svenska kyrkan förhålla sig till detta faktum är min återkommande fråga.

 

Men samtidigt kan det inte hjälpas att jag mitt i glädjen över de många unga också kan känna viss oro. Oro över att det kan bli många som är med i det yttre sammanhanget men inte personligen på djupet växer in i tron. Det är ett angeläget böneämne att omvändelsen och tron blir personlig. Jag ställer mig också frågan vad man får för bild av vad nattvarden är om de flesta gånger under året som man kommunicerar är vid större möten? Det är roligt att få fira sådana mässor, det tycker jag med, men risken tror jag är att det ger bilden av nattvarden som något mycket speciellt och udda. Ska nattvarden bli något som hör det vanliga kristna livet till så måste man regelbundet fira nattvard i sin hemförsamling. 

 

Och det gjorde jag idag. Gick till högmässan i Örnäsets kyrka, där även tidigare norrbottnisk kyrkoherde och god vän var närvarande med sin hustru. Vi fick tillsammans med komplett högmässa även en god predikan. Tjänstgörande präst bjöd jag sedan på kaffe i min kyrkstuga och fick en stunds gott samtal.