Torbjörn Lindahl

(Forts fr föreg.)

 

För att ändra prästämbetet och villkoren för behörighet  - så att även kvinnor fick möjlighet inträda i ämbetet - krävdes ändring i lagen. Det var ju statskyrka. Men för att ändra i kyrkolag krävdes likalydande beslut i både kyrkomöte och riksdag. Alltså lade regeringen förslaget på kyrkomötets bord 1957. I beslutet blev kyrkomötet delat i tre grupper: för, mot och avvakta/utreda mer. Eftersom det i vart fall inte blev majoritet för förslaget så föll det.

 

På den tiden - och årtionden efter! - möttes kyrkomötet bara vart femte år, inte årligen som nu. Om regeringen efter 1957 följt gammal praxis så hade man antingen helt släppt förslaget eller återkommit till kyrkomötet tidigast fem år senare. Men här var det tydligen bråttom. Alltså beslöt regeringen inkalla ett nytt kyrkomöte redan året efter - mot  tidigare praxis - och lägga förslaget på nytt.

 

Detta regeringsbeslut att bryta så uppenbart mot tidigare ordning skapade givetvis stor besvikelse hos dem som motsatte sig reformen och är nog den främsta orsaken till att genomförandet av kvinnoprästsaken av många uppfattats som ett övergrepp mot kyrkan.

 

Under året mellan dessa två kyrkomöten var debatten i samhället (i praktiken i pressen - internet och sociala medier fanns ju inte) enorm och ofta hätsk. I valen till 1958 års kyrkomöte blev också många ledamöter utbytta. Här gällde det att med det politiska inflytandet se till att så många  ledamöter som möjligt valdes som denna gång kunde förväntas rösta rätt, dvs rösta för förslaget att öppna prästämbetet för kvinnor.

 

Vid omröstningen kan man enkelt säga att gruppen tydliga nej-sägare var nästan lika stor som året innan, men från mellangruppen hade många flyttat till ja-sidan. Alltså gick beslutet igenom.

 

När jag nu framför den syn på reformen som varit gängse bland dem som motsatt sig den, att regeringens agerande var avgörande och inte opinionen inom kyrkan - det som förespråkarna kallat kvinnoprästmotståndarnas dolkstötslegend -- så har jag inget problem medge att det även inom kyrkan funnits viss opinion för reformen redan långt före 50-talet. Men det är min bestämda uppfattning att reformen inte genomförts så snabbt och beslutsamt utan den politiska (läs: regeringen) pressen. Vad som hänt och hur utvecklingen i kyrkan blivit om regeringen lagt frågan åt sidan kan vi givetvis bara spekulera om.