Torbjörn Lindahl

Eller oförmåga att förstå.

 

Flera gånger har det hänt att något i min telefon inte fungerat. Nån app och/eller eposten. Varje gång har min äldre son som jobbar på Telia fått rycka in med rådet "starta om mobilen". Men varje gång det hänt på nytt har jag blivit lika rädd och desperat och trott att nu måste jag köpa ny mobil. En gång for jag t o m in till Elgiganten där jag köpt den och fick även där rådet starta om den. 

 

Men skam den som ger sig. Än en gång skulle jag glömma standardlösningen. Det var tidigare i veckan när både epost och flera andra appar som Tidegärden, Folkbibeln, Text-TV och den med vilken jag slår på motorvärmaren slutade fungera. Och dessutom såg jag i e-posten att det kommit några fakturor som jag inte kunde öppna och läsa.

 

Kanske var det fruktan att få kronofogden efter mig pga betalningsanmärkningar och rädslan behöva ha kall bil hela vintern som gjorde mig så förlamad att jag återigen glömde bort den lösning jag redan flera gånger lärt.

 

Men god vän, som jag i min desperation ringde gav mig återigen det råd som man på hans tidigare arbetsplats kallade vaktmästartricket. STARTA OM MOBILEN! 

 

Frågan är, kommer jag ihåg det nu? Kanske för att han också förklarade vad felet är. Ungefär: varje gång man använder en app lagras något i minnet (appens eller telefonens? - strunt samma!)  och till slut blir det fullt. Men om man stänger av och startar telefonen igen så töms det.

 

Elementärt!

 

Att kära läsarna inte råkar ut för detta lika ofta som jag kanske beror på att ni är förståndiga och slår av mobilen varje natt. Då löser det sig av sig själv liksom. Men jag som efter stroken för två år sedan har ett trygghetslarm måste ju ha telefonen på dygnet runt så dom från larmcentralen kan ringa och kolla läget när jag (falsk-)larmar.

 

Ännu har jag inte behövt larma på allvar, men falsklarmat åtskilliga gånger. Men dom hälsar alltid så glatt när man säger att allt är ok. Hoppas jag har minne nog för att trycka på larmknapoen när det verkligen behövs. 

 

Jag kan ju göra det när jag behöver säga min telefon fungerar inte som den ska.

 

Vad ska man skriva för analys av det? Min gamle kamrat hungrar ju och törstar efter en sådan från mig. Nu när det gått en och en halv vecka har väl mattheten något försvunnit så jag kan gripa mig verket an.

 

1. Hela situationen med politiska partier i kyrkovalet är en katastrof. Flera vänner - aktiva kyrkokristna - som jag uppmanat rösta på Frimodig kyrka har inte motsagt att det är bästa nomineringsgruppen, men ändå uttryckt att dom inte röstar. Dom vill inte hjälpa till att ge legitimitet åt spektaklet genom att bidra till högre valdeltagande. Jag erkänner att det är ett synsätt som understundom frestst mig  men hittills har jag bestämt hävdat att man så länge det är möjligt ska kämpa för "sin sjuka mor".

 

2. Den påtagliga politiska striden mellan (s) och (sd) i kyrkovalet (och nu även (s) mot Alternativ för Sverige) där socialdemokraterna blåser till strid mot högerkrafter förstör allvarligt svenska kyrkan.

 

Under kyrkovalrörelsens slutskede fick jag mig tillsänt en ledare i en av våra sydligare tidningar där ledarskribenten uttryckte att det socialdemokratiska ordvalet bara riskerar skrämma bort folk från kyrkan - för vem vill vara med i en kyrka som påstås vara på väg bli politiskt högerextrem?

 

Detta gäller nu i första hand valet till kyrkomötet men eftersom de flesta väljare som är partisympatisörer röstar på samma nomineringsgrupp till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och lokalt kyrkofullmäktige så blir ju taktiken även ett sätt få de trogna sympatisörerna rösta  också på lokal nivå.

 

3. För några kyrkoval sedan (2009 eller 2013?) Skickade Kyrkans Tidning (eller möjligen Dagen?) fem frågor till de i kyrkomötet företrädda nomineringsgrupperna. Frågor som ansågs viktiga för kyrkans framtid.

 

Då svarade socialdemokraterna och sverigedemokraterna likadant på 4 (!) av 5  frågor. 80% likhet mellan (s) och (sd) således. Hur kommer det sig? Givetvis därför att det är samma politiska skrot och korn i maskineriet hos dem båda. Att bekämpa sverigedemokrster med hjälp av socialdemokrater är alltså på djupet lika intelligent som att ha fotogen i brandsprutan

 

Frimodig kyrka och Sverigedemokraterna svarade likadant på 1 av 5 frågor. Frimodig kyrka - det enda verkliga alternativet i kyrkovalet.

 

4. Nu är valet över. De som blivit invalda tillträder först vid årsskiftet så resten av detta år får de hittills invalda på lokal nivå fortsätta med sitt dagliga värv - vilket till absolut övervägande del handlar om att få budgeten i balans. 

 

Hur många gånger som helst har jag under min prästtid hört kyrkopolitiker påstå att i kyrkorådet märks inte några politiska motsättningar. Nähä. Varför är det då viktigt med politiska partier i kyrkan?

 

5. Systemet med direktval till kyrkomötet gör ju att den massmediala fokuseringen helt hamnar på frågor som avgörs - eller ska vi säga: redan har avgjorts - i kyrkomötet. Till de redan avgjorda hör ju om kyrkan ska acceptera kvinnor som präster (avgjordes för 73 år sedan) och erbjuda vigslar för par av samma kön (avgjordes för 12 år sedan). 

 

Rena symbolfrågor alltså. Till detta kommer sedan ovannämnda politiska vänster-högerdebatt som i det kyrkliga bara riskerar skada. I den debatten blandar sig också människor vars förankring i verkligt kyrkoliv är ytterst liten och vars förmåga förstå kyrkans innersida därför blir begränsad. Men likafullt ska dom yttra sig. Jag tänker här särskilt på Aftonbladets ledarskribent (minns nu ej namnet) som i iedare eldat på de socialdemokratiska massorna i kampen mot fruktad högervridning i kyrkan. Kanske såg du debatten i TV veckan före valet där han deltog tillsammans med politiker, biskop och präster, journalister och andra proffstyckare. På frågan om han hade någon (kristen) tro kunde han överhuvudtaget inte ge besked men han hade i alla fall haft en kortare tids anställning som kyrkvaktmästare!

 

Att kyrkan ska vara öppen.och att alla välkomnas till dess gudstjänster och verksamhet har alltid varit en självklarhet. Att även den osäkre och tvivlande får komma har aldrig ifrågasatts. Men att alla dessa osäkra tvivlare - som i allra bästa fall kan kallas sökare - ska sträva efter inflytande och makt över kyrkans inre liv, det kan ifrågasättas. Jag drar min favoritjämförelse. Att jag som måttligt hockeykunnig har möjlighet gå på någon match då och då för nöjes skull utan att vid ingången till ishallen förhöras om alla detaljer i spelets regelverk är väl självklart. Men att jag - om jag nu valde bli medlem i Luleå hockeyförening - skulle ha rätt till inflytande över lagets träningar är givetvis orimligt. Okunnig som jag är. Men i kyrkan och när det gäller kristendom överhuvudtaget, då skall all tro - eller brist på tro - vara lika värdefull.  

 

 6. Kyrkan borde återgå till den ordning som gällde före år 2000: direktval (helst personval och inte gruppval) bara till lokala kyrkofullmäktige och sedan indirekta val till stift och kyrkomöte. Det är ju så det går till i alla folkrörelser. Kyrkan är numera snarast att betrakta som en folkrörelse, inte som en del av stat och kommun.

 

7. Så till själva valresultatet.

Att de tre riksdagspartier som hittills representerats i kyrkomötet samtliga gick bakåt i detta val är en källa till stor tacksamhet.

 

Att Alternativ för Sverige (utbrytning ur SD) kom in med tre mandat är tråkigt. Men det är väl  som jag tidigare många gånger påpekat, precis som i riksdagsvalen: det parti som sociademokraterna utser till huvudmotståndare får därmed en sådan uppmärksamhet att det hjälper det partiet. Det har tidigare tydligt bidragit till Sverigedemokraternas framgångar i kyrkomötesvalet. Nu ska tydligen en ny grupp få samma "hjälp". Och precis som SD tidigare komma i åtnjutande av nomineringsgruppsstöd och mandatbidrag som kan slussas till partikassan och bidra till marschen mot riksdagen.

 

8. Att VISK  (Vänstern i svenska kyrkan) gick kraftigt framåt i kyrkomötesvalet måste bero på att partiet denna gång gett tydligt stöd till de sina på ett sätt det inte gjort förr och som fått massmedial uppmärksamhet.

 

9. Posk synes ha en uppåtgående trend. Det får man glädja sig över. Sannolikt drar Posk också till sig både aktiva och väljare från de (numera formellt fristående) grupper som tidigare avknoppats från borgerliga partier (Borgerligt alternativ=Moderaterna och FISK, Fria liberaler i svenska kyrkan=Liberalerna)

 

Frimodig kyrka då?

Ja, i kyrkomötesvalet gick det sämre, vad beror det på? Att väljarbasen till stor del är det äldre kyrkfolket som börjar dö? Att många av våra mer traditionelle/väckelsekristna sympatisörer redan gett upp med kyrkan och avstår rösta eller rentav redan gått ur kyrkan? Att vi tappat frikyrkliga dubbelanslutna stödröstare? Vem vet.

 

Sannolikt slår rikstrenden igenom i många stift och församlingar. Men inte överallt. I Värnamo pastorat t ex blev Frimodig kyrka största gruppen. Här i Luleå stift kan vi glädja oss åt att vi fick mandat på alla tre ställen där vi kandiderade för första gången. Kiruna (3), Nederluleå (1) och Luleå Domkyrkoförsamling (1). När man ser på de olika gruppernas röstetal (utan att veta något om underliggande väljarströmar) verkar det dock som att vi till stor del tagit våra lokala röster från våra närmaste vänner, Kr i Luleå Domkyrko och Nederluleå och Kyrkans väl i Kiruna.

 

Frimodig kyrka har i Luleå stift alltid varit starkare i Norrbotten än i Västerbotten. Jag tror det beror på röster från laestadianska kristna. Redan första gången vi kandiderade till kyrkomötet, 2005, fick vi t ex över 40% av rösterna i Karesuando. Utan att vi kandiderade lokalt. Enligt ett sms jag fick redan direkt efter rösträkningen på valkvällen fick Frimodig kyrka 24 av 116 (=20%) röster i kyrkomötesvalet i Korpilombolo, för att ta ännu ett exempel.

 

Men som förberedelse för den kommande övergången till indirekta val - som förr eller senare måste komma, om inte annat så av ekonomiska skäl -  är det viktigt att vi syns även lokalt.

 

Hade ju varit roligt om min gamle kamrat hakat på frågan han fått och startat en Frimodig kyrka-grupp i Älvsbyn.

 

är underrubriken på en bok jag fått låna av god vän och läst i helgen

 

Syster Sofie O.P: Stairway to heaven. (Artos 2013).

 

Författaren hamnade till slut som nunna i dominikankloster i Rögle efter en minst sagt vindlande vandring vilken hon i boken beskriver.

 

Uppvuxen i Stockholm. Efter gymnasiet bor hon med ett halvdussin kompisar i ett kollektiv - slutet av 70-talet! - i en villa som de får hyra. Det blev inte så lätt som de tänkt att ha allt gemensamt - mot slutet av året hade det i praktiken blivit så att var ock en hade sin egen plats i kylskåpet.

 

Efter kollektivåret ger hon sig ut på en resa i världen för att söka sanningen och meningen med livet. Precis som för många ungdomar i samma generation för det både till kibbutz i Israel och till Indien och Nepal. Trots både ashram, yoga och hasch lyckad hon inte finna det hon på djupet söker. 

 

Efter en tid tillbaka i Sverige blir det resa på nytt. Denna gång till Australien för att träffa en av dem hon tidigare lärt känna i Israel. Han var kristen och redan vid deras avsked på kibbutzen hade han sagt att om du någon gång kommer i svårigheter så kom ihåg namnet Jesus.

 

Att söka livets mening i den kristna tron var dock inte aktuellt - till att börja med. Därför resan till Indien. Kristendom förknippade hon bara med stela dogmer och döda institutioner.

 

Under sina resor gör hon dock då och då erfarenheter av att möta någonting större i tillvaron, eller Någon, som hon skriver. Vad/vem är det? Senare kommer hon att se det som Guds försök göra sig påmind.

 

Till slut köper hon ett pocket-nya Testamente och börjar läsa. Hon lär också känna en ung man från Amerika  som hon kommer att ha givande brevkontakt med under lång tid.

 

Vi lämnar detaljerna - lite spänning ska du ha kvar - men till slut blir det en personlig brottning som slutar med att hon måste böja sig inför Gud.

 

Hennes brevvän uppmanar henne sedan att söka en kristen församling att finna gemenskap i. På olika vägar blir det den katolska kyrkan och en ny brottning uppstår efter en tid: äktenskap eller kloster. Också det intressant att följa.

 

En bok om hur Gud kan kalla en människa med start i nästan ingenting. Och hur Gud är mäktig använda allt, också livets misstag, för att dra den kallade in i sin plan.

Som vanligt till kyrkan. Bosse ledde mässan och predikade. Själv hjälpte jag honom med distributionen.

 

Det här var nu sista helgen (för den här gången?) med något slags pandemirestriktioner. Fr o m kommande söndag blir det bara en högmässa då begränsningarna i antalet närvarande försvinner. Det blir även kommunion på vanligt sätt med ätande och drickande.* Bosse konstaterade att trots att vi hela tiden under pandemin hållit igång mässfirandet har vi inte haft något coronafall i gudstjänstförsamlingen. Stort tack till Gud för det.

 

Kyrkkaffena kommer också igång varannan söndag då Ingela jobbar. Hoppas vi kan få frivilliga som ställer upp övriga söndagar.

 

Väl hemma ägnade jag eftermiddag och kväll åt att läsa ut en ytterst givande bok men den berättar jag om en annan dag.

 

 

* eftersom vi nu under restriktionstiden vant oss vid att prästen doppar brödet i vinet och ger kommunikanten direkt i munnen, så är den bestämda önskan (från oss präster) att vi i Hertsökyrkan fr o m nu helt avstår från oskicket (som kom med AIDS-rädslan för 30 år sedan) att kommunikanten själv kan doppa brödet i kalken. Alltså: drick vinet ur kalken (eller be prästen doppa åt dig).

 (Att själv ta brödet i "pincettgrepp" mellan tummen och pekfingret och doppa ger intryck av att man tar för sig istället för att ta emot, och risken ökas att vi får en massa otvättade fingrar som råkar doppas i vinet).

har jag av skilda anledningar fått i min hand. Yngve Brilioths från 1950 då han blev ärkebiskop efter att tidigare i 12 år varit biskop i Växjö.

 

Intressant tidsdokument. Särskilt så här ganska direkt efter kyrkovalet. Stora förändringar har skett i kyrkan sedan Brilioths tid. Han beskriver hur kyrkan till stor del förlorat kontakten med folket. Vad skulle han säga om han såg vår tid undrar man stilla.

 

När jag började läsa boken noterade jag några sidor från vilka jag ville citera. Håll till godo.

 

Med nazismen och kommunismen som relief:

 

 

Om teologiska förändringar:

 

 

Om kyrkans roll i samhället, skolan:

 

 

Om samhället, respekten för livet:

 

 

Om ungdomsverksamhet och studiearbete:

 

"Hon (= kyrkan) får icke släppa de många ur sikte, hon måste söka efter det förlorade, icke uppge hoppet om någon människa. Men hon får å andra sidan icke glömma sin innersta uppgift att föra människor till avgörelse, att vinna själar för Kristus." (s 151).

 

 

 

Om en missionerande kyrka:

 

 

 

 Nu känns det nästan som att jag med dessa Brilioth-citat  från 1950 i praktiken gjort den analys av nyss timade kyrkovalet vilken min gamle kamrat efterfrågat i kommentar till föregående inlägg. Men jag återkommer - när inspirationen (!) infinner sig.

 

För en tid sedan (15 aug) skrev jag om boken Genom krig och fred där Isabella Stakset berättar om sitt liv och det förvandlande mötet med Jesus. Och även berör sin mans erfarenheter.

 

Nu har jag även läst hennes makes, den kanske mer kände Sebastian Stakset, bok Bara ljuset kan besegra mörkret (Sjöbergs förlag. Tredje tryckningen 2019).

 

Starka vittnesbörd om vad Gud kan göra i vår tid. Nyttigt. Kanske särskilt för alla oss som när vi ska berätta om om väckelse som så livsförvandlande drabbat människor att dom lämnat både tjuveri och skörlevnad och brännvin bakom sig, måste gräva fram vittnesbörd som ofta är bortåt 150 år gamla. Men uppenbarligen kan ordet och det levande vittnesbördet ha samma kraft idag. 

 

Läs och låt dig inspireras. Om du - precis som jag - delvis  kanske känner dig något ovan vid de "frikyrkliga" uttryckssätten i ord och handling så läs ändå vidare. Och ställ dig frågan: vill Gud idag verkligen nå människor som finns på "samhällets botten", fångna i alkoholens, drogernas och krimnalitetens kedjor och är det vår önskan att så sker?

 

Om det är så då finns bara en bön:

Igår vaknade jag så tidigt att jag tog en morgonpromenad direkt och hann sen tiil morgonmässan kl 9. Ca 20 deltagare. Bosse ledde mässan och var ovanligt personlig i predikan när han på denna "höstens Påskdag" berättade om erfarenheter från sina föräldrars dödsbäddar. Enligt vad jag senare hörde skulle det därefter varit ca 50 på högmässan kl 11 som Johan ledde. Om det är rätt skulle det sammanlagt varit ca 70. Glädjande. 

 

Efter högmässan tog jag cykeln till stan där jag budröstade åt anhöriga i Edens festvåning,, f d Kyrkans hus. Sen trampade jag till Mjölkuddskyrkan där jag själv tog mitt ansvar i kyrkovalet. Samtidigt som jag var tre andra präster där. Roligt se att även kristna röstar och inte bara sossar och sverigedemokrater, tänkte jag.

 

Senare på eftermiddagen for jag till Fridsförbundets bönhus där jag predikade tillsammans med Erling Välivaara. Båda valde vi texter som hör denna söndag till. Jag läste om hur Jesus uppväckte en änkas son och Erling om hur Lasarus upptäcktes.

 

Tre huvuddelar hade jag i predikan.

1. Undret predikar om Jesu omsorg och barmhärtighet när han just förbarmar sig över en familj där kvinnan är änka. Om vi allvarligt vill följa Jesus i spåren får vi aldrig förakta den hjälp som Jesus kan ge också till människors yttre liv - sjukdom, handikapp, social utstötthet även om det inte tydligt handlar om "andliga" ting. 

 

2.  Jesu handling visar vem han är: "en stor profet har uppstått bland oss och Gud har besökt sitt folk".

 

3. Det går ju även att se något av nådens ordning i berättelsen - om man tolkar den lite allegorisk.

- den unge man som bärs ut ur staden mot graven är en andligt död som bärs mot den eviga döden

- bärarna är synderna

- ingen kan hindra  den fortsatta vandringen på denna dödsväg utom Jesus

- när Jesus rör vid båren ( jfr Psalt 32 "dag och natt var din hand tung över mig") och bärarna stannar så är det den väckta människans erfarenhet att hon inte längre orkar/vill leva i syndalivet

- Jesu ord "stå upp" är det livgivande evangeliets tilltal som skapar en uppståndelse genom tron

- när Jesus ger den uppväckte till hans mor får det vara en bild för hur den troende har sitt hem hos vår andliga moder Kyrkan/församlingen

 

Som avslutningen nämnde jag det som nästan är ett personligt favorittema när jag talar i en "väckelse" där väckelse idag nästan helt ersatts av uppfostringskristendom; att också barndomskristna måste uppstå genom tron.

 

Om en barndomskristen ställer sig frågan "varför är jag kristen?" så blir ju det givna svaret "därför att mina föräldrar uppfostrat mig till det". Men om man ställer frågan "vad är det som ger mig rätt att vara kristen" då kan svaret aldrig vara "därför att jag alltid varit det" för då blir det egenrättfärdighet. 

 

Alltså måste varje barndomskristen genomgå en omvändelse, som inte alls behöver vara synligt dramatisk men som likväl placerar den barndomskristne på nådens grund, precis samma grund på vilken alla syndare, hur allvarliga syndar de än begått, måste stå. 

 

Under åren då jag i "väckelsen" då och då berört detta tema har jag understundom fått kritiken att jag "tar tron av de barndomskristna". Inget kan vara felaktigare. Så länge en barndomskristen bekänner sin tro och inte lever i förblivande uppenbar synd med förhärdat hjärta, så är hon givetvis ett Guds barn. Men om hon verkligen ska förbli Guds barn i levande tro måste hon få en annan salighetsgrund än sin barndomskristendom..

 

Jag använde även den pedagogiska bilden av skillnaden mellan U-omvändelse (en syndare i otro som vänder om) och Y-omvändelse (en barndomskristen som förr eller senare måste välja väg) och där finns ett val på två nivåer 1) det synliga valet: Gud eller världen

2) det (oftast) osynliga valet: nåden eller egenrättfärdigheten.

 

Vid kaffet efter gudstjänsten kom jag i samspråk med en person som uttryckte stor tacksamhet för just denna sista del av predikan.

Är det alltså om två dagar.

 

Partier mobiliserar. Främst socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, vilka (för vilken gång i ordningen?) utsett varandra till valets huvudmotståndare. Sverigedemokraterna menar - med all rätt tycker jag* - att socialdemokraterna starkt vridit svenska kyrkan i fel riktning. Att däremot på enkelt sverigedemokratskt vis kalla det "vänsterliberalism" är kanske att på oriktigt sätt försöka bedöma en kyrka utifrån kategorier som mer hör hemma i det samhälleliga partipolitiska livet.

 

Socialdemokraterna å sin sida hotar med att "högerkonservativa" grupper försöker ta över kyrkan. Syftar dom på Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (en utbrytning ur SD) då kan väl termen möjligen vara relevant men då (s) ibland även nämner Posk (Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan) och Frimodig kyrka i samma andetag då blir det helt fel.

 

Jag rekommenderar att du går in på Frimodig kyrkas hemsida och läser det öppna brevet till Aftonbladets ledarskribent, vilken gjort fullständigt makalösa och helt osanna påståenden om Posk och Frimodig kyrka. (Länk finns även till ett liknande öppet brev från Posk.)

 

Vid sidan av (s) och (sd) finns även Centerpartiet som vill hävda sig i kyrkovalet. Eftersom (c) inte har samma tydliga politiska motståndare blir retoriken något otydligare.

 

 Och vid sidan av partierna finns även (i alla fall på riksplanet och i många stift, men inte överallt lokalt) de grupper som inte uppträder under partinamn men har utgått ur partier): Vänstern i svenska kyrkan, Fria liberaler, Miljöpartister och Borgerligt alternativ (f d Moderaterna). 

 

Alla dessa partier och f d partier försöker påverka kyrkan i önskad riktning utifrån sin grundläggande ideologi och värderingar. Men deras budskap när det gäller kyrkans innersida och viktigaste uppgift - att förkunna Jesus och föra människor till tro - är ofta mycket tunnt, eller rent av obefintligt. Den outtalade förutsättningen blir alltså att kyrkan alltid finns där, av sig själv nästan, och bara behöver "styras" i önskad riktning. Men det går inte att som grundläggande vision endast ha "en öppen folkkyrka" där alla får vara med - det måste finnas något lockande där inne också när man väl tagit sig in genom den öppna dörren.

 

Till f d partier i kyrkovalet  måste även Kristdemokrater för en levande kyrka räknas. Men den gruppen har alltid haft en mer tydlig kristen profil. Redan på den tiden då det var partiet Kristdemokraterna som ställde upp försökte dom alltid ha personligt bekännande kristna på sina valsedlar.

 

Återstår de tre parti-politiskt obundna grupperna.

 

Posk är ju äldst. Redan för många årtionden sedan när partipolitiseringen alltmer slog igenom i kyrkomötet, riskerade de som var invalda helt utan partietikett att helt bli utan representation i utskott och kyrkostyrelsen eftersom alla partier bara nominerade sina egna. Dessa partilösa tvingades då bilda en grupp för att överhuvudtaget kunna hävda sig. Men när den gemensamma nämnaren för Posk:arna bara var att inte höra till ett parti så förstår man att den (kyrkliga) åsiktsmässiga bredden inom Posk var stor (och är delvis så än idag) från tydliga "kvinnoprästmotståndare" till (teologiskt!) merp liberala kvinnliga präster.  Det har sagts att många gånger fördes de hätskaste debatterna i kyrkomötet mellan olika ledamöter för Posk.

 

Under många år har Posk sedan arbetat aktivt för att till sig knyta många (formellt?) fristående lokala grupper, typ Församlingens väl, Kyrkans framtid osv. Men många av dessa grupper är f d borgerliga samlingslistor. Och på många håll där t ex Fria liberaler och Borgerligt alternativ slutat kandidera lokalt så går i vissa fall f d partiaktiva över till Posk. Så även om Posk är helt partipolitiskt obundet som grupp betraktat så frågar man sig hur mycket (parti)politisk menalitet Posk riskerar få in bakvägen.

 

Med den stora åsiktsbredden inom Posk var det kanske bara en tidsfråga innan den stora gruppen skulle delas. Den första utbrytningen kom i Göteborgs stift där Öppen kyrka bildades. I praktiken som en reaktion mot att det var för många profilerade "kvinnoprästmotståndare" i Posk. Öppen kyrka - om man dömer efter deras agerande  i kyrkomötet - framstår alltmer som ett litet stödparti till socialdemokraterna. 

 

Och sist in på banan - sett ur ett kyrkomötesperspektiv - blir då Frimodig kyrka som bildades snabbt inför kyrkovalet 2005 (även här på initiativ av folk från Göteborgs stift) när det blev uppenbart att Posk inte längre ville stå för den åsiktsmässiga bredd som tidigare utmärkt gruppen. 

 

Frimodig kyrka är den grupp som allra tydligast står upp för tron på Jesus och för att Bibeln ska utgöra grunden och för att svenska kyrkan ska fortsätta leva i - och av - 

den tradition  som historiskt varit svenska kyrkans.

 

- - -

 

Och ni alla som har äldre tonåringar i huset, ta med dem till vallokalen. Rösträttsåldern är 16 år.

 

Och givetvis: rösta på 

 

 

 

 

* det är bara att läsa den socialdemokratiske journalisten Jesper Begtssons bok Reformismens väg där han beskriver hur socialdemokraterna steg för steg under 100 hundra år på punkt efter punkt helt lyckats förvandla kyrkan. Och de förändringar av/inom kyrkan som han berömmer sig av, råkar - som av en händelse (!) - vara exakt de som jag tycker är de stora katastroferna

 

Handlar en liten bok jag fick låna av en god vän och just läst

Carl-Eric Sahlberg: Den Helige Ande - kraft till tjänst. Semnos förlag. Ca 100 sid och mycket lättläst.

 

Boken kan alltså mycket väl rekommenderas. Inte bara för att den är tunn och lättläst utan framförallt för att den är givande och inspirerande 

 

Med exempel ur sitt eget liv och egen erfarenhet i prästtjänsten undervisar Sahlberg om Andens verk, gåvor och följderna av ett Ande-inspirerat kristenliv. Även några andra personers vittnesbörd finns med i boken. (Ett kyrkohistoriskt avsnitt på några tiotal sidor erbjuder Sahlberg att man hoppar över om tillräckligt intresse saknas.)

 

Skaffa och läs!  Och låt dig inspireras!

Stor högtid!

var det i Hertsökyrkan idag. Högmässa med dop av barn.

Johan celebrerade (=ledde mässsn) och jag koncelebrerade (= stod bredvid och läste svagt med i epiklesen (bönen om Anden) och intiftelseorden. 

 

Enligt plan skulle det varit Bosse men han var förhindrad så Johan fick rycka in. Men jag predikade och döpte  som vi tidigare bestämt.

 

Och när jag ändå skulle förbereda en predikan så undrade Johan om jag inte kunde predika på morgonmässan kl 9 också så slapp han förbereda en predikan. Sagt och gjort. Då blev det koncelebration och predikan × 2, men bara ett dop givetvis.

 

Dopfamiljen har jag känt i många år. Jag vigde dem och i flera år har dom varit med i gudstjänstförsamlingen. Och nu fick dom bära fram sitt barn till Herren.

 

Jag tror att många i församlingen också gladdes över att få uppleva ett dop. Eftersom de flesta barndop numera sker i kretsen av familj, släkt och vänner så får ju många ytterst sällan vara med om dop.

 

Inte så stort deltagande på morgonmässan men nästan upplevelsen av fullsatt i högmässan. Men då fick många sitta i sidorummet också. Dopfamiljen bjöd hela församlingen på dopkaffet och dessutom var nomineringsgruppen Centerpartiet där och bjöd på kaffe i lilla samlingssalen och informerade inför valet. Så den som ville kunde dricka kaffe och fika två gånger!

 

 Jag lyssnade en stund på Centerns information, så gjorde också Johan. Och han var även flitig på att berätta för "politikerna" om vad som händer i domkyrkoförssmlingen. Roligt om dom som eventuellt ska bestämma har någon aning om vad dom ska bestämma om. Man funderar över hur länge människor som kommer in i kyrkan politikervägen ska finns det meningsfullt för partiet att mest vara med och besluta om neddragningar - stängning av kyrkor och avskedande av personal - vilket kommer bli en framtida nödvändighet pga kyrkans försämrade ekonomi vilken beror på det minskade medlemstalet vilket i sin tur till stor del inte beror på att människor väljer gå ur kyrkan utan på generationsväxlingen dvs gamla som dör är oftast medlemmar men unga blir det inte i lika stor utsträckning, dvs de blir inte döpta.

 

Idag hörde man dock i förbönen att det nästan var jämt mellan döda och döpta. Kanske beror det på att många nu kommer till dop som avvaktat under pandemitiden. Ofta under senare år (innan restriktionerna) har jag upplevt att i många söndagars pålysningar har antalet dop varit nästan -10 jämfört med antalet dödsfall. Minns jag rätt skulle det ge minskat medlemstal på ca 500 per år utan att en enda person aktivt begär utträde. 

 

Nu är det kyrkoval om en vecka. Det är snudd på en kristen plikt att rösta på Frimodig kyrka.

I morse låg kyrkovalsfolder från Centerpartiet i brevlådan med bilder av alla kandidater i Luleå Domkyrkoförsamling. Intressant se Margareta Pohjanen eftersom hennes man, Lars Pohjanen - som i årtionden varit Centerns förstanamn i Luleå Domkyrko - gått över till Posk.

 

Presentation av varje kandidat med utbildning, yrkeserfarenhet, "erfarenhet av kyrkan" - formuleringarna i flera fall så lika att man anar en frågemall i bakgrunden - och övrig föreningserfarenhet.

 

Att det i de kyrkopolitiska sammanhangen finns människor med erfarenheter som kyrkan kan dra nytta av, t ex vad gäller fastighetsansvar, det har jag aldrig ifrågasatt. Förr fanns ju en tydlig uppdelning i kyrkan med vad som kallades dubbla ansvarslinjen. De förtroendevalda ("politikerna") hade huvudansvar för det "världsliga" (i praktiken mest fastighetsfrågor) -  och var väl medvetna om gränserna för sitt mandat. Det "andliga" vara prästernas ansvar, fr a gudstjänsternas antal och utformning.

 

I någon mån finns den uppdelningen kvar men gräserna har flyttats (bl a pga beslut i kyrkomötet, vilka jag här inte kan redogöra för) och på många platser börjar de förtroendevalda lägga sig i det som tidigare varit prästämbetets självklara ansvar. T ex när kyrkoråd vill fatta beslut att det ska vara alkoholfritt vin i nattvarden. 

 

Vilken "erfarenhet av kyrkan" har då Centerns Lulekandidater?

1."Kyrkvärd, ledamot i kyrkofullmäktige och kyrkoråd."

2. "Kyrkvärd, ledamot i kyrkofullmäktige."

3. "Ringa erfarenhet av kyrkan."

4. "Arbetat med Domkyrkan som besöksmål, engagemang i kyrkans sociala arbete."

5. "Begränsad erfarenhet av kyrkan hemmavid, mer av 'Svenska kyrkan i utlandet' där sådana finns."

6. "Var vid barnaår mycket aktiv i kyrkan, men mera sparsamt nu i vuxen ålder."

7. "F d ledamot i kyrkofullmäktige."

8. "Begränsad erfarenhet av kyrkan i övrigt."

9. "Begränsad erfarenhet av kyrkan i övrigt

 

Vad ska man säga? "Intressant"???

 

Frågan i förlängningen - nu när även Kyrkomötet, som fattar många avgörande beslut om kyrkans liv och "innersida", i praktiken blivit en partipolitisk kongress - är hur man ur kretsar som dessa* med "ringa," eller "begränsad" erfarenhet av kyrkan ska kunna vaska fram kandidater som i vid mening har den kompetens - dvs erfarenhetsbaserad kunskap från verkligt gudstjänst- och kyrkoliv - vilken är en absolut förutsättning för att kunna fatta beslut om kyrkans böcker, psalmboken, handboken (gudstjänstordningarna) och Evangelieboken (vilka bibeltexter som ska läsas). 

 

Det behövs verkligen (!) ett Verkligt alternativ i kyrkovalet. Tur att det finns.

 

 

* min undran gäller givetvis inte bara centerpartiets kandidater, utan lika mycket andra partiers.

Inget nytt. Samma kyrka som vanligt. Idag var det nomineringsgruppens, Socialdemokraterna, tur bjuda på kyrkkaffe efter 11-högmässan. 

 

Men redan till morgonmässan kl 9 infann jag mig. Vid alla kyrkoval sedan millennieskiftet har jag som distriktspräst i Hertsökyrkan alltid sett till att det funnits ett bord där nomimeringsgruppernas valinformation kunnat placeras flera söndagar före valet. Min avsikt var nu att bereda ett sådant bord igen eftersom det inte gjorts.*  Men när jag "ändå var där" så kunde jag gå på 9-mässan trots att 11-mässan med socialdemokratiskt fikabröd var ursprungsalternativet. 

 

Att gå på två mässor samma dag? Nej. Istället for god vän och jag och åt kebabtallrik på Frasses kl 11. Men till kyrkkaffet efter högmässan var vi tillbaka.

 

Där kom jag först i samspråk med tidigare kommunalrådet Yvonne Stålnacke som nu toppar (s)-listan i domkyrkoförsamlingen. Vi konstaterade per omgående att vi har ganska olika syn på kyrkans utveckling. Ovänner blev vi inte men tydligt oense. Jag pratade även med Margareta Lindbäck (tidigare kommunfullmäktiges ordförande) som jag känt ända sedan Nederluleåtiden och alltid haft god personlig relation till. Vi talade dock mindre om kyrkovalet och mer om kyrkstugurenovering. Vi har kyrkstugor nära varandra och hon uppmuntrade mig inför fortsatta renoveringsinsatser.

 

Vid fikabordet kom jag även i samspråk med sosse som bl a undervisade mig om existensen av "den hemliga synoden" som lömskt verkar inom kyrkan. När han lämnat sin plats slog sig fd kommunalrådet ner och vi fick ett fortsatt mer personligt samtal. Vi var nämligen i samma kompisgäng några år under högstadietiden (hon hette Öberg då) och hade mycket dela från den tiden. 

 

Att socialdemokrater kan vara ytterst trevliga rent privat - trots viss kyrkopolitisk oenighet - har jag upplevt många gånger. Och även - nu tänker jag inte just på dem som nämnts i denna bloggpost - när man ibland kommer in på djupare personliga och andliga frågor, hur dom många gånger kan visa stort personligt förtroende för en präst som dom rent kyrkopolitiskt anser vara helt fel och som, i vart fall i varje kyrkovalrörelse, energiskt bekämpar med alla till buds stående paroller.

 

Nästa söndag är det Centern som bjuder på fika efter 11-högmässan i vilken jag både predikar och döper.

 

 

* några kristdemokrater informerade mig dock om att domprosten förbjudit material med nomineringsgruppsinformation i kyrkorna. Till min ytterst stora förvåning!!! Detta är ju ett kyrkoval inte ett samhällsval. Var är annars den mest naturliga platsen söka väljare till kyrkovalet om inte bland kyrkfolket? Eller har det blivit så naturligt för oss att "det där får politikerna sköta, kyrkfolk ska inte bry sig"???

 

Jag säger då bara det. Och kommer omedelbart efter detta blogginläggs avslutande att skriva en protest till domprosten.

 

Det är att framföra ett förslag som antingen är praktiskt eller juridiskt ogenomförbart eller rentav redan är genomfört. Syftet med förslaget (från ett parti eller en politiker) blir då bara att inför väljarna visa och befästa sin egen position.

 

Den måttligt upphettade valrörelsen inför kyrkovalet 19 september är redan nu fyllt med signalpolitik.

 

1. Jag läste att någonstans i landet hade ett politiskt parti offentligt gått ut med VI ÄR FÖR KVINNLIGA PRÄSTER.

Ett valbudskap nästintill lika meningslöst som vi är för högertrafik i Sverige.

 

Inom svenska kyrkan har kvinnor som präster funnits i över 60 år. En klar majoritet av präster i tjänst är sedan flera år kvinnor. Likaså är kvinnor i tydlig majoritet bland dem som studerar till präster. I kombination med att den största gruppen som pensioneras fortfarande är män innebär att andelen kvinnor i prästerskapet kommer att stadigt öka under överskådlig framtid.

 

Det verkliga hotet mot jämvikt i prästkåren är istället att det på alltfler platser i landet nästan helt kommer att saknas män som präster. Men vilka "kyrkopolitiker" adresserar det problemet? Dom har väl ingen aning om det då dom inte på allvar tar del i kyrkans liv utan låter sina slogans utformas på partikanslier långt från det verkliga kyrkolivet.

 

2. När svenska kyrkan 2009 beslöt att även par av samma kön ska kunna få kyrklig vigsel slogs tydligt fast att ingen enskild präst har skyldighet utföra sådan vigsel.

 

En fullständigt naturlig rättighet i en demokratisk kyrka. Inte heller när det gäller vigsel av man och kvinna finns inte sådan skyldighet för den enskilde prästen att viga varje tänkbart enskilt par. Detsamma gäller dop och begravningar. Även om alla kyrkomedlemmar har rätt till Kyrkans handlingar så har aldrig något tvång funnits för den enskilda prästen att genomföra viss handling. Arbetsuppgifterna fördelas internt mellan prästerna under kyrkoherdens ledning  efter det att anmälan om önskad vigsel gjorts till församlingsexpeditionen. Den påstådda risken att ett par av samma kön helt oväntat skulle behöva konfronteras med präst som  avböjer viga dem är därför nästintill obefintlig.

 

Men nu ska tydligen, enligt vissa politiska åsikter ett tvång införas som absolut inte behövs: att alla framtida präster redan innan prästvigningen ska lova beredskap utföra sådana vigslar. Antalet kyrkliga vigslar av par av samma kön är så lågt i förhållande till antalet präster att de allra flesta präster i landet aldrig får en chans viga sådant par, hur gärna de än skulle vilja det.

 

3. En öppen folkkyrka är slagordet för dagen.Och här är det ännu mer fråga om att sparka upp vidöppna dörrar. Svenska kyrkan är redan en öppen folkkyrka. "Alla folk och stammar och tungomål" - för att ta ett känt uttryck ur gamla Bibeln - är välkomna till kyrkans gudstjänster. Ingen blir utslängd.

 

Alla nuvarande och blivande "kyrkopolitiker" borde dra sitt verkliga strå till stacken och själva bidra till det som gör kyrkans gudstjänster attraktiva: ju fler som går desto roligare är det för nya besökare att komma. Det gäller kyrkan likaväl som Luleå hockeys hemmamatcher.

 

Vi behöver inte mer signalpolitik i kyrkan. Vi behöver i församlingarnas ledning människor som älskar det som är kyrkans verkliga kärna: tro på Jesus.

 

Rösta därför i kyrkovalet på kandidater som inte ägnar sig åt signalpolitik utan åt äkta kyrkoliv.

 

I praktiken:

Rösta på Frimodig kyrka

till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och lokalt på de orter där vi kandiderar.