Nu är det slut

(i alla fall vad jag ser nu) med allt här i hemmet och garaget som på minsta sätt antyder att jag varit ägare till, och därmed ansvarig för en - motorcykel.
 
Idag skänkte jag bort mina gamla Givi sidoväskor som jag köpte till min första MC.
 
Redan inom en timme efter att jag i morse lagt ut en annons på Blocket så hörde en intressent av sig. Han hämtade väskorna under eftermiddagen och då hade även en annan intresserad ringt. Väskorna har legat i förrådet sedan jag kraschade 2015. När jag två år senare köpte ny hoj följde det med nyare dylika vilka jag sålde tillsammans med motorcykeln för 1 1/2 månad sedan. Sista oljedunken och sprejflaskorna med kedjeolja är bortstädade och ligger i bilen för transport till miljövänligt omhändertagande på Kronan ÅVC.
 
Känner jag mig då lycklig och fri? På intet sätt. Snarare som att chock- och reaktions(sorge)faserna övergått till bearbetningsfas. Nu väntar jag på den s k nyorienteringsfasen.* Då man börjar se framåt mer än bakåt.
 
Vad kommer hända då? Redan har jag fått förfrågan om jag ska skaffa snöskoter istället. Det blir det inte. Redan månader innan jag sålde MC:n (när jag bestämt att sälja) blev det ju nyorientering i form av elcykel.
 
En annan idé är att göra allvar av en tanke jag haft i många år, att börja med svartkrutsskytte, något som en av våra kyrkvärdar ägnar sig åt och redan länge sedan gjort mig intresserad av.
 
Annat förslag (utöver att be och läsa Bibeln mer)?
 

 
* kära läsarna noterar att jag inte glömt bort Cullbergs Kris och utveckling som jag läste redan under studietiden

MC-livets härlighet

Det som många som själv inte kör mc oftast inte kan begripa. Under åren har jag många gånger tröttat läsarna med mina ord om hur avstressande det är med en tur på hojen. Att bekymren bara flyger iväg är väl något som ni sett här på bloggen många gånger.
 
För att ge kära läsarna ytterligare förståelse för saken när jag inte längre kommer att tala av egen erfarenhet ska jag ta hjälp av Sture Stelben, en figur som förekommer i varje nummer av Sveriges motorcyklisters
(SMC) medlemsmagasin MC-folket, tecknad av Mats Källblad. Den här gången dök Sture upp i nr 3-2018, och jag har haft honom på dörren till frysen sedan dess. Det säger allt. 
 
Publiceras på bloggen med godkännande från redaktionen och tecknaren.
 
 
 

Det finns ju alternativ

till tvåhjulig motorcykel. Denna får t o m köras med vanligt B- körkort (körkort för bil alltså).
Såg den utanför affären.😄

Mindre bekymmer men mer sorg och vemod

Nej, det är inte en gammal cancersjuk släkting som avlidit i Covid 19. 
 
Det är istället något som kommer att glädja i all synnerhet min äldre svägerska i Umeå (jag vill nu inte påstå att hon är särskilt gammal utan bara särskilja henne från yngre svägerska i Umeå). Kanske kan det inträffade vara till viss hugnad även för min gamle kamrat som också han propagerat för att det nu timade borde ske. Och troligen även för Ann O Nym som ofta förr kommenterat att det skrivs för mycket om visst ämne på denna ringa blogg.
 
Idag har min motorcykel för sista gången rullat ur garaget
 
Jag sålde den idag till en av våra trogna gudstjänstfirare i den kyrka där jag ofta går. Han kom in i gudstjänstgemenskapen via vår alphagrupp för några år sedan. Där ser man ytterligare en av alphaarbetets välsignelser; man kan bli av med en motorcykel man inte längre vill ha kvar och få sig en liten hacka. Klart mindre än inköpspriset dock, så tillsammans med kostnader för toppbox och värmehandtag, två service och däckbyte både fram och bak så har nog knappt tre års MC-ägande kostat 25000. Om nu någon av kära läsarna skulle anse det vara bortkastade pengar så säger jag bara känslan lägga ner hojen i hög fart i en lång svepande kurva. Om nu någon annan av läsarna skulle försöka med berg- och dalbana på Liseberg så säger jag bara snacka inte strunt om sånt du inte begriper.
 
När jag nu blir så  påtagligt entusiastisk när MC-körning kommer på tal så förstår alla att det icke är helt utan visst inre motstånd jag kommit fram till dagens händelse. Beslutet var väl i praktiken redan fattat i början av sommaren, men då ska det förverkligas också.... Nej  verkligheten är ju den att sviterna efter stroken för tio månader sedan ännu inte helt gett sig, fr a vad gäller balansen så (tvåhjulig!) MC blir inte aktuellt igen (även om jag får köra bil).
 
Detta är nu första gången i livet då jag pga sjukdom/ålderdom påtagligt måste släppa något som jag tidigare kunnat göra. Men kom för den skull inte med klyschan man får en påminnelse... Efter 40 prästår och stor mängd begravningar så är jag medveten både om åldrandet och döden. Och de skrämmer mig inte.
 
Här bildbevis då nye ägaren kör hojen från Porsön mot sitt nya hem på Mjölkudden. Jag följde efter i hans bil. Då han skjutsade mig tillbaka postade vi registreringsbevisets ägarbytardel, så nu är det helt utan återvändo!
 
 
 
 Men innan jag lämnar hojen helt* kan jag ju inte låta bli bjuda kära läsarna på några bilder - troligen publicerade förr, men repetition är ju all kunskaps moder, säger jag som har dubbelt lärarblod i ådrorna
 
En bild av hur den stod i garaget. Där gäller nu Jesajas ord om gräset som torkar bort: dess plats vet icke mer därav.
 
Sen tre bilder från en tur genom Västerbottens inland. Givetvis hade det varit vackrare med soligt väder, men ok. Det är hur som helst alltid en mycket större upplevelse stanna vid en rastplats när man kommer med motorcykel jämfört när man stannar med bil.
Och sedan  hojen hemma utanför garaget.(blev visst fel ordning på de två sista.)
 
 
Vad säger man när man skiljs från en motorcykel? Tack för allt!
 

 
* lämna helt är kanske en s k sanning med modifikation. MC-stället, kängor, handskar och hjälm finns kvar så kanske kan jag räkna med att nye ägaren låter mig sitta på bönpallen någon gång.

MC-utfärd

blev det i helgen. Jag kände helt enkelt att nu börjar det bli för lite av den varan. Tog en tur neråt västerbotten. Ingen av bröderna kunde jag besöka. Den äldre var borta, den yngre med allvarlig förkylning i huset.
 
I stället tog jag först sikte på goda vänner i grannkommunen. Där blev det både mässfirande och några visiter på kristet sommarläger där jag fick chans höra predikan av unge Natanael Asplund som jag mött många gånger i Luleå. Klart godkänt.
 
Även hann jag med besök hos gammal ungdomsvän som har ett ytterst imponerande teleskop. Roligt att äntligen få kika både på och genom detsamma. Eftersom ljuset inte tillät normala astronomiska observationer fick vi nöja oss att se om det satt någon fluga på ett tallbarr 100 meter bort. Det gjorde det inte.
 
Tips fick jag också om att man nu, mitt i natten, ska kunna se två av stjärnorna i sommartriangeln. Själv har jag ingen känsla av att jag varit van spana efter dem på dessa breddgrader förrän en bit in i augusti. När jag klev av motorcykeln på garageplan halv ett i natt lyckades jag bara se den ena. Vega bör det väl varit.
 
Märklig känsla, knappt har man hunnit vänja sig vid att det är sommar så börjar man glädja sig över att det mörknar.
 
Men roligt köra motorcykel. Även om jag erkänner att det inte är samma entusiasm som för 10-15 år sedan.

MC-tur

blev det idag.
 
Bara den fjärde för året. Katastrofalt . Har inte varit ute med hojen på två månader. Hur kan det komma sig? Kanske har tanken på pensionen så upptagit mina tankar att t o m en så viktig del av livet hamnat i skymundan.
 
Jag glömde även bort att besikta den vilket skulle varit gjort senast 30 juni. När jag insåg det blev det bråttom fixa en tid. Fick den i morse på Opus på Storheden. Men det är ju å andra sidan gamla besiktningsstationen som tidigare var Svensk Bilprovning och dit man förr alltid for ändå sedan man som barn följde med pappa.
 
Men ringrostig kände jag mig när jag for. Behöver verkligen ut några mil. Besiktningen gick bra, givetvis. Hojen har ju bara gått ca 1800 mil trots att den är elva år gammal. Och har gått mindre än 100 mil sedan senaste service.
 
Men när jag äntligen rullat ut den ur garaget och satt mig på den kunde det bli en längre tur. Alltså hade jag redan igår, via telefon förberett för besök hos gamle kamraten med hustru i Älvsbyn. Tog vägen över Avan, dvs färja över älven. I väntan på färja stötte jag på en annan motorcyklist, som jag fick en pratstund med* och vi följdes sedan åt till Klöverträsk där våra vägar skildes.
 
Hos gamle kamraten blev det sedan en blandning av surr och sommarlunch och kaffe och kaka. Trevlig eftermiddag.
 

 
* Om motorcyklister möts vid en rastplats eller P- plats går dom alltid fram till varandra och pratar. Det är det som gör MC-livet så innehållsrikt. Om du parkerar bilen, inte går du då bort och pratar med folk bara för att det står en annan bil tio meter bort?!

Första maj

Då åker man motorcykel. Fyrkanten runt. Så även i år även om det inte var det roligaste väder man varit med om. Får erkänna att jag kände mig aningen ringrostig. Har ju bara haft ut hojen en gång tidigare i vår och då kört uppskattningsvis fem mil. Inte mycket.
 
Många andra bland norrbottens motorcyklister tyckte tydligen också att vädret var måttligt bra och valde stanna hemmet. Goda vänner i Boden som hör till de trogna gudstjänstdeltagarna i Hertsökyrkan hade dock infunnit sig vid Bodens järnvägsstation för att få se hojarna. Trevligt med pratstund och då förstod jag varför jag i morse fick infallet ta med två extra muggar till kaffetermosen. Nu kunde jag bjuda på en kopp medan vi surrade.
 
Bjuden på en kopp blev jag också ett tag senare hos min gamle kamrat. Han hade visserligen dykt upp på Storgatan i Älvsbyn för sedvanligt surr, men då vädret inte var särskilt MC-lockande valde jag avbryta i Älvsbyn och besöka den gamle kamraten i hans hem istället för att käka palt i Piteå. 
 
Stopp i Klöverträsk på hemvägen sen hos f d arbetskamrat som alltid har gott om hembakade kakor just denna tid på året. Och kaffe igen givetvis. Hemfärd via Selet mot Avan, men sen över Gäddvik eftersom det råa vädret inte lockade till över tjugo  minuters väntan på nästa färja över älven.
 
Äntligen hemma och mätt och glad efter att äldste son stekt hamburgare.
 
Tack gode Gud, som jag alltid utbrister när jag kommit lyckligt hem efter en MC-tur.

Än så länge

står motorcykeln längst in i garaget* väntande på bättre dagar. I fyra månader lär den få stå innan det ens är lönt att på allvar börja drömma om årets första tur. Varje gång jag hämtar eller lämnar bilen ser jag favoritfordonet, så jag tänkte att jag måste visa kära läsarna att jag inte glömt denna viktiga del av livet.
 
 
En vecka - tio dagar in i april brukar man kunna se de första hojarna ute på stadens gator, om väderförhållandena är de bästa. Numera brukar jag dock inte höra till dem som försöker slå rekord i tidig körning, men i god tid före första maj-rundan vill man ha blivit av med ringrosten.
 

 
* rester av olja på golvet ska inte skyllas på hojen utan på gamla bilar

Vad ska man blogga om?

Det var en fråga vi flyktigt berörde när jag om eftermiddagen satt hos min gamle kamrat i Älvsbyn. Något definitivt svar lyckades vi inte diskutera oss fram till.
 
Annat vi diskuterade var regeringsbildningen. Vi konstaterade att både (s) och alliansen tydligen tänker köra ända in i kaklet innan dom på något sätt börjar förhandla (kompromissa?)
 
Ytterligare annat samtalsämne var mellanösternkonflikten utifrån det TV-program jag nämnde igår och frågan vad den s k försoningsstriden under 1800-talet egentligen handlade om.
 
Så visar det sig att två präster även kan diskutera frågor med teologisk anknytning. Att en präst också kan upprätthålla goda kyrkliga traditioner visade sig i att min gamle kamrat inköpt och gav mig lämplig present för att (åtta dagar sent visserligen men likväl) fira International BAPABD.*
 
Skälet till kort besök i Älvsbyn var MC-tur i - till en början - fint väder. Första stopp Pite MC & Motor för beslut om kommande service och montering av handtagsvärmare,** sen Paltserian i Öjebyn, sen Älvsbyn, sen en stund hos dotter m familj i Boden efter att man kört den fina MC-vägen över Brännberg. Men då hade det redan börjat regna något,  så väl hemma blev det att olja in kedjan.
 
Är det roligt eller roligt med motorcykel? Svaret är: jätteroligt.
 

* min gamle kamrat läser dagligen den blogg som jag är förhindrad att rekommendera.
 
** sådant kan iofs avhandlas på telefon men att köra (!) dit (med MC) är klart roligare än att ringa

Härlig hösttur

Efter att igår på ledig dag ha jobbat med div inomhus en stor del av dagen lockade det väldigt med en MC-tur senare på eftermiddagen. Uppehållsväder, soligt och ledig dag, vad hindrar att hojen leds ur garaget? Absolut ingenting. 
 
Alltså klädde jag mig i MC-kläder, rullade ut fordonet - som snarast är att betrakta som en kamrat* - och satte mig på detsamma. Ska jag skriva att jag tog inre vägen (den känns ju som en genväg om man tänker från centrum; eller att jag tog yttre vägen (den ligger ju närmare havet) när jag åkte över Sinksundet, Bensbyn, Örarna mot Persön? Mot Råneå sen men kurviga vägen över Sundom. 
 
Avsikten var först låta turen sluta där, kanske på något lämpligt matställe. Men har man kört så pass långt så kan man väl ta två mil till. Så vips var jag i Töre. Inte helt oavsiktligt. Lite hade jag nog haft det i åtanke. Fick då chans hälsa på svärfar på hans boende. Roligt möta en 95-åring som är helt klar i tal och tanke. Samtal och kaffe innan turen fortsatte. Han kunde väl förstå skillnaden mellan att åka bil och att köra motorcykel. Men så tror jag också att han en tid hade lätt motorcykel i yngre dar. Prat också om vad vi ska göra med hans roddbåt. Låta den ligga kvar i skogen invid Storträsket och så sakteliga ruttna bort eller hämta den hit och slipa och skrapa och lacka och måla? Mat å närliggande näringsställe innan avfärd från ett f d kommuncentrum som alltmer känns som ödebygd. Det är ju inte många årtionden sedan det fanns flera olika affärer i centrum, nu nästan ingenting.**
 
Via Morjärv och gamla militärvägen över Niemisel mot Boden sen. Med en liten avstickare upp till Gunnarsbyn. Roligt återse den plats vi såg så ofta under de ca tolv (?) år svärfar var präst där. Men nu hade det sedan länge blivit svalare så kort paus för påtagning av extra tröja. Ifyllning av bensin i Boden och sen raka spåret hem. Nej inte riktigt, av från stora vägen i S Sunderbyn och via Gammelstad och Rutviksvägen så blev det lite mer kurvor på slutet också.
 
Är det kul köra MC?
 

* inte gammal dock
** men inte bara glesbygd drabbas av affärsnedläggningar. Även stadskärnor drabbas. T o m i Luleå talas till och från om hur affärer i centrum lägger ner. Hotet numera lär ju vara inte bara urbaniseringen utan även näthandeln.

Västerbotten

har jag befunnit mig i under dagar fyra. Eftersom jag tidigare beslöt att inte fara med MC t o r Varberg för deltagande i OAS-möte så har jag, som jag tidigare nämnt, inte på långa vägar gjort av med sommarens MC-längtan. Alltså blev det en tur.
 
For hemifrån i tisdags och första stoppet blev hos kära vänner i Byske där jag blivit anmodad stanna till för att få en bok som givaren ansåg ytterst värdefull, nämligen en nyutgåva av Gottfrid Billings utläggning av 1878 års katekesutveckling. Intressant bok. Det lilla jag hunnit läsa i den. Inser hur väl förankrad jag är i den andliga lärotradition som förvaltats inom svenska kyrkan. Ofta är igenkännandet stort. Bara på en punkt (hittills!?) anser jag att den gode Gottfrid har fel. Det är när han två (!) gånger i avsnitten om nattvarden påstår att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara i själva ätandet. Detta är ju en läropunkt som understundom uppträder under sken av lutherdom.* Här måste vi hävda - och dra de liturgiska konsekvenserna av - den tron att precis som föreningen mellan Guds Sons gudomliga natur och Jesu mänskliga natur inte upphört, så upphör ej heller föreningen mellan bröd/vin och Kristi kropp/blod, utan det bröd och vin som konsekrerats korrekt och som blir över efter kommunionen förblir - i all evighet! - Kristi kropp och blod.
 
Nå, när jag läste detta hade jag redan lämnat gamla vänner och uppbyggliga samtal och kommit till södra Västerbotten. Här har jag nu kört motorcykel i dagarna två från mitt basläger i Vännäs. Onsdag mer mot Västerbottens sydspets och torsdag mer i inlandet. Via Bjurholm förbi Lycksele, där min pappa är född och där farfar var komminister på 20-30-talen, t o m kört genom byn Knaften där farfar är född; sedan åkt igenom Norsjö där farfar var kh 1934-1960. Givetvis blev det kyrkogårdsbesök och då jag såg att farfars och farmors gravsten började bli övervuxen av lava så ägnade jag en stund åt att skrapa bort densamma så texten blev mer synlig.
 
Men det borde jag inte gjort? I vart fall inte på det sätt jag gjorde. Förutom naglar brukade jag även MC-nyckeln och husnyckeln. Dumt visade det sig. När jag idag kom hem gick det inte att få in nyckeln helt i låset. Tur att sonen var hemma och kunde öppna. Ett noggrant studium av nyckeln och jämförelse med annan nyckelkopia visade att jag rundat av mikroskopiskt litet hörn längst fram på nyckeln. Och det räckte tydligen. Tur att jag har fler.
 
Under torsdagens MC-tur såg jag vid något tillfälle även vägskylt visande mot Kalvträsk. Då har jag varit i eller i närheten av alla de församlingar där min farfar varit präst: Kalvträsk, Lycksele, Norsjö, en måttligt stor, nästan perfekt, likbent triangel mitt i västerbotten.
 
När man är ute på färd i delvis okända trakter så är det svårt veta vilka vägar man ska välja. Enklast ta de största (tjocka röda sträck på min karta) men hur kul är det på en skala? Ganska raka. Utan alltför mycket av de av motorcyklist uppskattade kurvorna. Alltså tar man de något mindre vägarna (lite smalare röda sräck i min gamla KAK-atlas). Ofta roligare med mer kurvor. Eller så tar man de ännu mindre vägarna som ofta är ännu kurvigare (gula i min kartbok), problemet är bara att ibland är dom asfalterade (=roliga) ibland är det grusväg (=inte roliga). Idag fick jag bådadera. Några mils ofrivillig grusväg men likväl så uppkört att man ganska enkelt kör i de uppkörda spåren. Men särskilt vid ett tillfälle fick jag köra på härlig kurvig asfalterad väg. Det var söderut från Norsjö. Ca två mil var det väl fram till större vägen mellan Rusksele och Vindeln. Den sträckan är bland det roligaste MC-väg jag kört i hela mitt liv. Den kör jag gärna igen.
 
Men ibland blir planerna oväntat ändrade oavsett vad vägatlasen förutspår; det är när det är vägbygge. Några gånger drabbade det mig och plötsligt finner man sig köra på ett minst decimetertjockt lager lösgrus. Inte kul, kan jag säga. Då det dessutom på ett ställe var rejält spårigt och det kändes som om motorcykeln klättrade upp och ner för vågdalarna, då tänkte jag ett tag att här åker jag snart i backen. 
- Tack, gode Gud, sa jag när jag kom in på asfalt igen.
 
Men vacker natur får man då och då se. Här några bilder tagna en bit väster om Norsjövallen.
 
 
Goda vänner och bror och svägerska har fått besök - tack för middagar och övrig gästfrihet. Och IKEA! Lämpligt göra sväng genom IKEA när man kommer med MC. Då kan man mämligen inte dra på sig en massa. Mässa har jag givetvis också firat under turen. Det tvekar jag aldrig att göra om jag möter människor som har en nattvardslängtan som inte på tillfredsställande sätt möts och tillgodoses av de officiella kyrkliga institutionerna.
 
Idag åkte jag hem. Tog väg genom inlandet även idag. Men annan väg än igår. E12. Passerade alltså Lycksele och Norsövallen för andra dagen i rad (i rejält regn denna dag, dock) men fortsatte sen via Glommersträsk mot Arvidsjaur och hem via Älvsbyn. Stopp för kort stunds ljugande med gammal kamrat givetvis. Mest handlade det om hans jobb, som fortsätter in i hans pensionärstillvaro, och om ev framtida gemensam resa till grekiska övärlden.
 
Middag med äldste sonen i kyrkstugan. Nu hemma i favoritfåtöljen. Semestern snart slut. Fr o m tisdag blir det arbete.

 
* tillika med den villfarelsen att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara för den troende. Men det förnekar Gottfrid Billing (helt korrekt). Även den otroende som mottager bröd och vin i ett rätt utfört nattavardsfirande tar emot Kristi kropp och blod. Dock ej till samma välsignelse som den troende.

Idag blev det MC-tur

Igen! Jag var ju fram och tillbaka till Boden igår. Men den resan kom mer oplanerat. Idag blev den tur av som jag föreslagit mig själv i flera dagar. I dagarna tre har jag haft lust ringa min gamle kamrat och säga att tre ovedersägliga fakta just den dagen möter mig (sönd: gäller eftermiddagen):
- jag är ledig
- jag har en bok som du vill ha (så jag kan få mina 200 kr!), nämligen Dag  Sandahl: En annan Kyrka
det är så pass fint väder att det lockar att ta ut motorcykeln
 
och fråga honom om han ser någon möjlighet sammanföra dessa ovedersägliga fakta i en harmonisk enhet. Kunde han det? Vet ej. Istället får jag genom bloggläsande igår ta del av ett ytterligare faktum som han lägger på brasan:
- han är nu pensionär - på riktigt, första dagen igår - och sitter hemma och vet inte vad han ska ta sig till, och skulle därför (det säger ju sig självt även om han inte uttryckligen nämner det) uppskatta besök av god vän, tillika erfaren själasörjare och god lyssnare, som kunde höra hans klagan, dela hans nöd och ge lämpliga goda råd.
 
Sagt och gjort, idag ringde jag och föreslog ett besök. Vi siktade på att jag skulle infinna mig allra senast till Brasilien-Mexico. Men först skulle jag förbi Piteå MC & Motor och köpa en "pakethållare" för att kunna montera topbox på motorcykeln. Sidofästen för packväskor finns redan.  Och jag har fyra Givi sidoväskor. Två hade jag med gamla hojen som jag kraschade och två följde med den nya. Alltså kan jag ha två och en tredje som toppbox. Så var planen. Men det var lite lättare sagt än gjort, eftersom en extra Givi-platta skulle behöva monteras på Honda-fästet och då jag istället blev erbjuden köpa en dammig Honda Topbox (har länge varit ur originalförpackningen och saknade dessutom några av de spännband som hör till inredningen) som efter idogt letande återfanns i något förråd och dessutom erbjöds få allt, grundfäste, montering och topbox till ett så facilt pris att det kändes som att jag fått den nästan gratis så slog jag till. 
 
- Nu har du värvat en trogen kund sa jag när jag betalade det ytterst måttliga priset.
- Det är du väl redan, blev svaret.
 
Topbox med ryggstöd - om nu någon av kära läsarna skulle vilja med på en tur.
 
Men allt tog längre tid än beräknat så jag missade första perioden av matchen hos min gamle kamrat men hann se andra  perioden och det var ju där målen kom.
 
Hemvägen åkte jag Klöverträsk-Avan och hann precis till färjan. Finns något njutbarare än en MC-tur? Tror inte der.
 
Väl hemma bänkar jag mig för Belgien-Japan men just när jag går till garaget en kort stund för att kunna bjuda läsarna en bild av underverket, då gör japsarna både 1-0 och 2-0. Och just när jag ska skriva om detta och dessutom jobbar på att få in bilden i bloggen då passar belgarna på att både reducera och kvittera. Om inget händer inom några minuter så blir det förlängning. 
 
Men något hände. Med bara sekunders marginal gör Belgien 3-2. Dags för klyscha, en match är inte slut förrän slutsignalen ljudit.
 
Och en motorcykel är inte komplett förrän den har en fin topbox.
 
 

Sedvanlig sommarutfärd

till malmfälten blev det under midsommarhelgen. Åkte torsdag eftermiddag efter jobbet. Med motorcykel! Lite hade jag tvekat både pga utlovad temperatur som inte skulle vara alltför hög och pga utlovat eventuellt regn som dock inte skulle vara alltför ymnigt. Men till slut bestämde jag mig för att köra motorcykel istället för att åka plåtlåda.
 
Det ångrar jag inte. Ångrar man någonsin en MC-tur? Inte ens om man bromsar omkull sig och hamnar fjorton dar på lassaretet, säger jag av egen erfarenhet. Men på nya hojen har jag ABS så en likadan olycka som den förra kan inte inträffa.
 
Men kallt var det. I Boden satte jag in fodret i jackan när jag stannade och tankade. Vid Vuollerim var det dags dra på sig regnjacka för att minska vinddraget och i Porjus blev det extra tröja under jackan. Vid två tillfällen under färden upplevde jag att det blev tydligt svalare; dels vid gränsen till Lappland och dels vid odlingsgränsen. Tog alltså västra vägen. Vackrare och roligare, tycker jag nog. Men trots extrakläder var det skönt få värma sig med bastu senare efter framkomsten.
 
Under fredagen blev det prommenad med kaffetermos till den s k blå lagunen 
 
som är ett gammalt vattenfyllt dagbrott högst upp på malmberget Malmberget. Både lite fotboll och sedvanlig midsommarmat gjorde sedan att dagen närmade sig jordisk fulländning.
 
Lördagen följde jag med god vän och ett gäng församlingsbor till gudstjänst i Kaitums kapell. Det är ett ställe jag sett på kort och hört talas om många gånger, men aldrig tidigare besökt. Ligger mitt ute i ödemarken till Dag Hammarskölds minne.
 
Eftet återkomst till Malmberget och snabb middag blev det sedan MC hem. Kort paus på Vippabacken, som alltid när man passerar den vägen. Men nu var jag förståndig och satte på alla kläder direkt innan start.
 
Nu nedsjunken i favoritfåtöljen för att tillsammans med besökande yngre bror och svägerska se Sverige-Tyskland.
 
 

Hur kunde jag tveka?

När jag i eftermiddags kom hem? 
 
Jag hade hämtat mamma och tagit med henne till kyrkan. Bosse celebrerade och predikade.* Kyrkkaffe sen.
 
Efter gudstjänsten skjutsade jag hem mamma och innan jag hunnit från äldreboendet så kom min moster och morbror på besök. Så fick man hälsa på dom också.
 
Men hur kunde jag tveka när jag kom hem? Tveka att fara ut en stund med med kära motorcykeln. Av samma skäl som igår: när man sjunkit ner i favoritfåtöljen så ids man inte som vi säger i Luleå. Men om Mexico kan besegra Tyskland i VM så borde jag kunna besegra min lättja. Och till slut lyckades jag. 
 
Norrut även idag. Men lite längre än igår. Kurviga vägen över Sundom och sen hem från Råneå. Lite teknikövning som vanligt å större parkeringsplats. Det behöver jag definitivt mer av.  Hem via Örarna- Bensbyn.
 
Jag säger det igen: så avstressande att vara ute med MC! Det är nästan så att man skulle kunna få ett infall att vända hojen söderut, stanna till vid lämplig mack och köpa en tandborste och ringa en av sina bröder i Umeå och säga: "jag kommer om tre timmar". Det sista vore dock en överloppsgärning eftersom yngre bror ringde mitt under Tyskland-Mexico-matchen och planerade in ett besök kommande lördag-söndag.
 
Mässa, MC och fotboll på TV.** Vad fattas?
 

 
* detta var sista gången för sommaren vi har 11-gudstjänst i Hertsökyrkan. Kommande söndag är det mässa kl 18 och räknat därifrån är det varannan söndag kl 18 t o m 19 augusti. Fr o m 26 aug är det återigen sön- och helgdagligen kl 11.
 
**  prioritering i nämnd ordning

Jag kör för lite motorcykel

Skrev först "åker för lite". Helt fel. Man åker bil, men kör motorcykel. I åtskilliga dagar har jag längtat ut på en tur. Hur många vet jag inte. När man har denna längtan i kroppen blir dagarna så tråkigt innehållslösa att man snabbt tappar räkningen.  Flera gånger när jag farit från jobbet och det varit soligt så har jag tänkt "ikväll..." Men så har det kommit en regnskur eller så har jag blivit fast med posten en stund och så har det blivit lite sent och så ids man inte dra på sig hela utrustningen och så blir man hemma och så blev det ingenting.
 
Men ikväll blev det äntligen av. Hemkommen efter dop blev det fotboll på TV. Danmark-Peru. Kul att grannlandet vann. Men när det sen efter ca en timme började match mellan Kroatien och Nigeria då tänkte jag att nu får det vara med fotboll en stund. En måttligt lång MC-tur blev det. Ut på E4, norrut till Smedsbykorningen där jag övade lite manövrar i låg fart på parkeringen. Tillbaka mot Rutvik, av mot Gammelstad och in mot stan och mot Porsön vid rostbollen.
 
Eftersom matchen fortfarande pågick när jag kom hem såg jag del av andra perioden. Jag erkänner att jag gärna ser fotboll på TV. VM och EM är höjdpunkter. 
 
Men när jag nu sjunkit ner  i favoritfåtäljen efter MC-färd så känner jag hur oerhört avstressande det är med en MC-tur. Har jag skrivit det förr? Skriver det igen.
 
Bland mina vänner finns vissa som gläder sig över att jag skaffat ny MC, tänker tydligen att det är rätt av mig göra något jag tycker om, men åter andra som tycker att jag borde låtit bli. Dom fruktar kanske att jag ska köra ihjäl mig. Men idag slog mig tanken: är det värre att köra ihjäl sig än att dö sovande i sin säng? Jag menar död som död. Nu hör jag någon av läsarna säga "prata inte så där". Varför inte? Är det större chans att jag dör om jag nämner döden? Kan man betvinga döden genom att inte tala om den? Tror inte det. Antingen är människor rädda för döden. Det behöver en kristen inte vara. Eller så är dom skrockfulla och tror att döden infinner sig lättare bara för att man nämner den. Men skrock är faktiskt en oerhört subtil form av avgudadyrkan. Det bör en kristen inte heller ägna sig åt.
 
Så jag fortsätter att köra motorcykel. På fullt allvar ska jag köra försiktigt och göra allt för att inte köra ihjäl mig. Men om jag till äventyrs kör ihjäl mig, så kom ihåg: jag hade i alla fall roligt. Och att jag dör med evighetshopp.
 

Himmelsfärd och MC-färd

Himmelsfärden var ju Kristi. Den som Kyrkan idag firar på fyrtionde påskdagen. Själv firade jag med den lokala kyrkan på Hertsön efter att ha hämtat mamma på hennes boende. I predikan påminde Bosse om att även Kristi mänskliga natur är på Faderns högra sida. Att det alltså redan finns en människa på Guds tron är det slutgiltiga beviset för att segern är vunnen.
 
På Kristi himmelsfärds dag har det alltid varit lite färre gudstjänstdeltagare än söndagarna innan. Är det kanske långledigheten som lockar folk till stugor eller andra ställen? Ändå var vi idag jämförelsevis många, över trettio - (t o m nästan 40 hörde jag någon dag senare och kompletterar därför bloggposten lörd 12/5). Jag minns en diskussion vi hade i prästkollegiet i dåvarande Örnäsets församling för rätt många år sedan. Frågan var om det var lönt att ha högmässa denna dag, då konkurrensen var stor från gökottor i parti och minut. Jag lät då vår vaktmästare i Hertsökyrkan ta fram statistiken för högmässorna de tre senaste åren. Mellan 20 och 25 varje år. Och det gjorde att ingen längre ifrågasatte vår högmässa. I år var det alltså  över trettio! Klar förbättring. Jag fortsätter hävda: regelbundna gudstjänster (inte en massa sammanlysningar), inte en massa gudstjänstpåhitt, utan en ordning som folk kan lära sig; då kommer det på sikt folk. I dag var det nästan en hel rad med ungdomar. Riktigt roligt. 
 
Vid kyrkkaffet gjorde jag en ny intressant bekantskap En man som till råga på allt var son till en av mina praktarlärare (i höst blir det fyrtio år sedan jag gick prakten).
 
Väl hemma blev det min tur göra en färd. Men givetvis bad jag Kristus vara med även på den färden. Och det var han. Jag kom lyckligt både fram och tillbaka. MC-färd Luleå-Älvsbyn t o r. När man vill ta en tur med hojen vill man ju hamna någonstans där man kan få en kopp kaffe eller en korvbit. Här blev det bådadera. Lite undervisning i grillandets ädla konst fick jag också av min gamle kamrat. Kanske kan jag också snart lyckas med grillning av en korvbit.
 
Det noterbara var dock att det var tio grader varmare i Älvsbyn. 23 grader mot 13 i Luleå. Typiskt årstidsfenomen. På vårarna blir värmen på efterkälken i Luleå pga kylan i havet. På hemvägen märkte jag tydligt hur det blev kallare i luften.
 
Medan jag var hos min gamle kamrat med hustru fick jag också chansen bese Luleå Domkyrkoförsamlings Fb-sida där det finns bilder av samtliga präster som sitter och begrundar nya handboken. Om kära läsarna efter Fb-skådande tycker att jag ser mer betänksam ut än mina glada kollegor, beror det på att domprosten begagnat sig av det journalistiska tricket att själv skapa den verklighet man vill förmedla; kortet av mig togs direkt då boken utdelats och givetvis sorgfälligt skall begrundas, bilderna av övriga kollegor togs en stund senare då vi hunnit prata med varandra, skämta och skapa en uppsluppen stämning. Givetvis får jag också lust att gapskratta då jag ordentligt läst igenom nya handboken😄
 
Min gamle kamrat och jag ägnade dock nya handboken ytterst liten del av den tid vi var tillsammans. Vad beror det på? Att vi varit med om detsamma en gång (och då varit riktigt entusiastiska?) och därför tycker nuvarande handboksbyte bara är en blek kopia av det tidigare upplevda?
 
MC-utfärdens stora insikt för mig var annars att jag nu börjar känna mig mer trygg på hojen. Mycket av tidigare ringrost bortblåst.

Miss

Igår kunde jag varit med på något som jag missade; SMC:s i Norrbotten (Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation) avrostning* på Hedenbasen en bit utanför Boden. Har varit där en eller två gånger tidigare undet min MC-karriär. Några gånger har det också varit på annat gammalt regementsområde i Boden. F d A8? Där körde jag omkull en gång när jag skulle öva hastig inbromsning. Låste bakdäcket och gjorde misstaget ej titta rakt fram mot horisonten. Några år tidigare hade jag gjort likadant på en avrostning i Piteå. Men den gången klarat mig från fall (enligt instruktören) pga att jag fäst blicken långt bort, rakt fram. Tvärnitar är tydligen inte min starkaste gren. Det var ju också en tvärnit som gjorde att jag for omkull vid olyckan för snart tre år sedan. Tur att jag har ABS-bromsar på nya hojen. Det var kanske utsikten att få bort en gammal icke-abshoj från vägarna som gjorde att försäkringsbolaget löste in hojen istället för att låta reparera den, vilket inte varit omöjligt.
 
Så avrostning blev det inte igår. Dylika aktiviteter borde ligga på lördagar, inte söndagar. Men skam den som ger sig. Söndag var en dag med vackert väder och t o m på aftonen var det behagligt varnt.  Så på med MC-stället och ut på en tur.  Inte jättelångt. Genom Björsbyn, mot Rutvik, ut på E4 fram till Smedbyavfarten. Där är ju en stor asfaltplan där lite krypkörning och svängar kan övas. Åter mot stan men av från E4 vid Persön och via Örarna, Bensbyn, Sinksundet, Björsbyn hem.
 
Som vanligt gäller: alltid en tröskel kliva över när det gäller att ta sig ut. Men när man väl sitter på hojen och känner vinddraget så är det så sagolikt avstressande.  Pröva så får du känna!
 

 
* då motorcyklister träffas på avskilt område och övar inbromsning, manövrar i låg fart mm (att köra 100 km i timmen rakt fram på E4 är inget att öva på; det klarar hojen i stort sett av sig själv

Ny skylt

Alltså registreringsskylt. På motorcykeln. Den ordinarie har jag tappat- eller blivit bestulen på - som jag skrev i tisdags. Igår var jag till polisen för att beställa en ny. Lika bra beställa hos polisen tyckte jag eftersom det på Transportstyrelsens hemsida upplystes om att förlust av registreringsskylt måste polisanmälas.
 
Sagt och gjort. Hos polisen kunde man välja att ta kölapp till flera olika diskar beroende på ärende. Eftersom inget stod om registreringsskyltar så valde jag "övriga ärenden". När det efter viss väntan äntligen blev min tur så upplystes jag om att förlusten av skylten först ska anmälas och det gör man "där" (peka med armen) och då tar man ny kölapp för "anmälan av brott". 
 
Sagt och gjort II. Nu var det inte några nummer före mig men ingen fanns bakom disken. Så likväl väntan igen. Och nu kändes det plötsligt spännande för framför denna anmäla-brott-disk var det byggt liksom en ljudisolerad farstu med ljudisolerad dörr. Nå mitt ärende upplevde jag inte som så känsligt, så jag berättade om min saknade registreringsskylt med öppen dörr. Men det skulle jag inte gjort insåg jag en stund senare då receptionisten gick för att måla min provisoriska skylt som jag får bruka tills den nya ordinarie kommer.  Ty under hennes korta frånvaro var det någon annan polisbesökare som behagade gå ut genom ytterdörren (precis mitt emot båset där jag satt) och dess öppnande innebar en stark vindpust förbi mig som fick mitt körkort på disken framför mig att blåsa i golvet.
 
Att anmäla förlust av registreringsskylt var också en noggrannare procedur än jag tänkt mig.
- när upptäckte du att den var borta?
- när såg du den senast?
- hur förvarar du motorcykeln? I låst garage?
 
Nästan som om man är misstänkt för brott. Men jag förstår. Brottslingar kan tänkas vilja falskregistrera fordon i samband med olagligheter.
 
Så kära läsare! Om ni till äventyrs skulle råka se mitt registreringsnummer på en MC i samband med bankrån eller terroristbrott så är det inte jag.
 
Och för att ni ska kunna spana efter min ordinarie skylt så visas här den provisoriskt fasttejpade. 
 
Men lika vitsig som min lillebror är jag givetvis inte! Igår fick jag ett sms med uppmaningen "Fråga mig om jag köpt ny bil!" När jag sms:at frågan så kom svaret omedelbart i form av denna bild:
 
 🤣
 

Första maj

är det idag. Det tror man inte. När jag sitter i favoritfåtöljen och tittar ut genom fönstren så ser jag en snömängd som för tankarna till första halvan av april.
 
Detta datum brukar det oftast vara helt snöfritt runt huset och ibland har man varit ute och paddlat kanot på fjärden denna tid.
 
Tur att ett annat säkert vårtecken inte sviker- Första maj-rundan. Ganska sval dag. Innebärande att jag vid pauserna i både Boden och Älvsbyn fick värma handskarna (och även händerna) på motorn (motorcykelns motor, säger jag för säkerhets skull ifall någon ny okunnig läsare skulle ha infunnit sig). Jag blir ju ständigt kall om fingrarna så fort det är svalt. I Boden fick jag hjälp värma händerna av nystekt hamburgare som serverades av Trångfors IF. God gärning. Kaffe köpte jag dock inte av dem utan siktade på att det skulle stå skolbarn med föräldrar och sälja kaffe och kakor på Storgatan i Älvsbyn. Men icke. Dom hade tydligen skrämts av kylan. Vad som skrämt eller lockat bort min gamle kamrat vet jag ej i detalj men han hade i alla fall haft vänligheten att via sms meddela sin frånvaro. Alltså fick jag i min ensamhet besöka närbeläget konditori där man kunde få sig en kopp kaffe och en bulle. Mitt vänstra långfinger framhärdade dock i att inte låta sig upptinas så till slut fann jag ingen annan råd än att doppa fingret i heta kaffet. Nöden har ingen lag. Dags att skaffa handtagsvärmare - tur jag beställde på Piteå MC & Motor igår.
 
Sista sträckan mot Piteå var det lite varmare i luften och under hemkörningen från Piteå ännu varmare och vid hemkomsten snudd på behagligt, men så var jag också varmt klädd. I Piteå blev det givetvis palt som vanligt. Vid bordet hamnade jag bredvid mekanikern från ovannämnda mc-firma. Roligt se honom som mc-förare också så man kan lita på att han vet vad en hoj används till när man anförtror sin ögonsten i hans händer i verkstaden.
 
Enligt en uppgift jag hörde var det ca 580 motorcyklar ut från Luleå. Bra siffra i detta svala väder men långt från rekorden på över 1000. I Boden var det en medåkare som såg att jag tappat nummerskylten. Var har den tagit vägen? Kan den lossna bara så där? Har någon stulit den?
 
Nu är våren infirad och nu är det Lunds studentsångare på TV. Och då är det vår. Oavsett snödjupet.

Första MC-turen

avklarad
 
Väl hemkommen sjunker jag ner i favoritfåtöljen och suckar mitt "Tack, gode Gud". Ringrostig är man ju alltid och detta år mycket grus kvar på garageplan. Inte blir det bättre av att jag bara körde ca 70-80 mil förra året, efter det att jag köpte nya hojen 28 augusti.
 
Nu gäller det att få några mil innan första maj-rundan. Givetvis önskas gott väder så min gamle kamrat dyker upp på Storgatan i Älvsbyn och inte prioriterar att sitta inomhus och författa ytterligare P minus nånting-inlägg på sin blogg.*
 
Dagens premiärtur blev genom Björsbyn mot Sinksundet, mot stan men avtag vid Björkskatan, Björkskataleden ända till Notviksrondellen (Rostbollen), Bodenvägen fram till E4 och sen mot Rutvikskorsningen, sväng in på gamla E4 (fortfarande i folkmun kallad Haparandavägen), in mot stan ända till Mjölkuddsrondellen, vänster och sen fram till badhuset, vänster igen och sen höger in på Kungsgatan, fram till Varvsleden och vänster och sen Hertsövägen till rondellen som enligt LLT:s hållplatsangivelser heter Skurholmsrondellen fast många säger Örnäsrondellen, vänster och till Lulsundet där det blev höger, avfart igen vid Björkskatan (fast från andra hållet denna gång fattar alla som kan Luleås geografi), Björkskatsleden för andra gången men bara fram till Porsön och så hem.
 
Suck och pust. Och tack.
 
Men jag saknar handtagsvärmare som jag hade på gamla hojen.

*  vilket iofs är en god sak, men allt i sin ordning

Tidigare inlägg
RSS 2.0