Torbjörn Lindahl

är det nu. Det innebär dock inte att måndagen blir arbetsdag eftersom jag (på sedvanligt prästerligt vis?) inleder arbetsveckan med veckoledig dag. Men sedan börjar det och div information har redan under semestern nått mig som gör att det redan är en hel del inskrivet i almanackan. Så något slags nytta ska man kanske ändå göra.

 

Pratade idag med en något äldre kollega och kunde dela många goda erfarenheter. Jag fick då chansen uttrycka att även om det finns mycket i "svenska kyrkan" som numera fyller mig med sorg och mycket jag är oerhört less på; så när jag väl står vid altaret för att celebrera eller i predikstolen för att predika, då fyller det mig med samma glädje som i min första prästtid. Det  har jag väl iofs berättat för kära läsarna tidigare, men det är uppmuntrande betänka det. Kärleken till det centrala i prästämbetet består - efter 37 år! Då ska den väl räcka några år till.

 

 

Är det det nu? Efter gårdagens TV-debatt mellan äb o Annika Borg o Marcus Birro? Skönt vore väl det. 

 

Lite förutsägbart blev det väl. Borg fick ju bara enkelt säga att det är väl ok om människor känner glädje över sina kors. Äb kunde givetvis inte säga emot. Det gladde uppenbarligen Borg. Äntligen fick hon lite upprättelse. Birro framförde uppgiften att kristna är den mest förföljda gruppen i världen. Viktigt påpekande, som nu sakta börjar slå igenom. 

 

Intressant var också äb:s korta snuddande vid att hr kommunikationschefen Sjöbergs inledande facebook-synpunkter på initiativet Mitt Kors var olyckligt (eller hur orden nu exakt föll). Jag har själv svårt att komma förbi intrycket att hans ord var det som startade hela rabaldret eftersom han uppfattades som central representant för svenska kyrkan som därmed som helhet ansågs vara mot Korset.

 

Men det var med nöd och näppe man uppfattade något av debatten eftersom alla pratade i mun på varandra och knappast föreföll lyssna på varandra. Man får hoppas att TV-tittarna inte uppfattade det som typiskt kristet beteende.

Alltså Luthers, har min gamle kamrat läst. För tredje gången!!! Han berättar om det på sin blogg. Har karl'n blivit katolik? kan man nästan fråga sig. Känns som rena överloppsgärningen. Hoppas den kan komma mig, svage läsare, till godo.

 

Jag äger också densamma boken. Vet precis var den står i bokhyllan. Längst ner tillsammans med div stora och delvis tunga postillor som mest finns för att mitt teologiska bibliotek ska se imponerande ut. Böcker som till största del är olästa. De enda postillor jag verkligen läst från pärm till pärm är Luthers huspostilla och en av Laestadius och möjligen Laitinens postilla.  Nu är ju inte Galaterbrevskommentaren en postilla, men den känns vara i samma klass, gammal som den är.

 

Nå, det exemplar jag har är inte så gammalt. Enligt dedikation så har jag fått den vid min 30-årsdag av ett gäng prästkollegor, äldre och jämnåriga. Östen Tano och Lage Ollinen, vänner under många år men nu båda avlidna; Krister Tano och Björn Karlsson, båda sedan länge avhoppade från prästämbetet och nu ortodoxa; Mats Rondahl, nu kyrkoherde i Gällivare-Malmberget och en finsk präst som vigdes här i Luleå och tjänstgjorde några år i stiftet innan han (enligt vad som sagts mig) återvände till Finland; en präst som vi lärde känna men som jag nu knappast minns mer än till namnet: Kimmo Maanselkä.

 

På den tiden, början av 80-talet hade vi ju prästmöte varje år.* Då blev det tradition att några av oss brukade passa på att träffas lite privat någon gång vid sidan av det gemensamma programmet. Roligt tänka tillbaka på gågna tider. Vilka förhoppningar hade vi då? Hur trodde vi att framtiden skulle bli? Hade vi rätt i våra spådomar?

 

Men boken har blivit oläst. Vad beror det på? Att jag läser ganska lite, trots allt? Eller att jag läst lite just Luther i synnerhet? Båda är rätt. Men kanske borde jag ta mig samman och plöja igenom den nu så jag bättrar på min lutherdom inför reformationsjubileet? Nä, lat som jag är väljer jag nog den enkla vägen: jag tar en tur till min gamle kamrat så får han - som läst boken tre gånger! - ge ett fylligt referat. Det kan ju inte vara så svårt om det förhåller sig så som min gamle kamrat skriver  på sin blogg att vad den kommenterade galaterbrevsversen än handlar om så talar Luther om rättfärdiggörelse av tro. Då vet vi det. Kanske har jag sedan länge upplevt att det räcker att läsa Augustana art IV. Där står det. Enkelt och tydligt. Alltså behöver jag inte läsa flera hundra sidor för att hamra in i min skalle det som redan finns där eller slösa bensin på en Älvsbyresa för att få assistans i hamrandet. Måste hitta andra skäl. Skäl till läsning kunde ju vara artighet mot dem som gav mig boken. Att det är kul sitta och ljuga en stund med sin gamle kamrat duger helt visst som ensam anledning för en resa till norrbottens pärla.

 

Om man dessutom hade motorcykel att köra med...

 

- - - - - -

 

* årliga prästmöten (men s k "ordinarie prästmöte" vart sjätte år)  initierades av Stig Hellsten 1971, och uppskattades i detta stora stift där många präster sällan hade möjlighet se varandra. Ordningen överlevde även Olaus Brännströms episkopat, men då hade viss trötthet börjat komma, så efter ett år som biskop avskaffade Gunnar Weman ordningen. Då blev det vart annat år och sen har det successivt blivit...ja, vaddå? Finns det längre någon regelbunden ordning som går att urskilja?

 

(Nu blir jag osäker om jag far med osanning? Övergick det till vartannat år redan under Olaus tid? Rätta mig den som minns!)

Det gör jag. Och mer och mer för varje år som går. Jag är ju uppvuxen under en tid då kanske en gång i månaden möjligen var det som normalt erbjöds i de flesta församlingar. Sedan har nattvardsfrekvensen sakta men tydligt och stadigt ökat. Och på de platser där jag själv tjänstgjort har jag aktivt bidragit till den utvecklingen. Dock har jag - enligt egen uppfattning! - gått försiktigt fram. Andra anser kanske att jag gått för snabbt fram. Sedan har kanske inte alla varit lika säkra på var slutmålet är; det som jag anser vara söndaglig mässa.

 

Ett viktigt steg på vägen för mig personligen var den Israelresa jag var med om för drygt åtta år sedan. Vi som åkte på resan bestämde oss för att vi slulle fira mässa varje dag. (Första veckan var vi två präster som delade ansvaret, andra veckan var jag ensam, ty kollegan hade bara planerat vara med en vecka). När vi då firat mässa i kanske fyra dagar i sträck, då började några av oss - inklusive jag själv - bli lite less. Vi kände som att "nu orkar vi inte mer". Vi beslöt dock att hålla mässfirandet igång (deltagande givetvis frivilligt). Och nu får jag tala bara för mig själv! Jag var tvungen att fundera över vad var det som gav känslan att man inte orkade? Att det skulle vara arbetsamt med mässa ofta? Och jag kom fram till att det beror på förväntan att man måste känna något särskilt. Firar man mässa mer sällan kan man ju ägna tid och kraft åt att känslomässigt "ladda upp" inför mässan. Och upplevelsen att det var en "bra" eller "välsignad" nattvardsgång blir beroende av vad man "känner" och upplever. Firar man mässa ofta orkar man inte med sådana ständiga känsloupplevelser. Alltså fick jag där i Svenska teologiska institutets kapell i Jerusalem inse - och jag tvingas här erkänna att det tog mig 55 levnadsår varav 29 prästår att på allvar inse det - att värdet i mässan ingenting har att göra med vad jag känner och upplever utan bara med det att Kristi kropp och blod räcks och mottas, för dig utgiven, för dig utgjutet. 

 

Och när vi då fortsatte att dagligen fira mässa och jag kände mig kall och stum utan några fromma känslor, då fick jag efter några dagar på ett helt nytt sätt erfara hur mässans välsignelse inte ligger i känslor och upplevelser, inte heller i gripande psalmsång och god predikan, utan just bara i det välsignade brödet och vinet. 

 

Så numera är en helg utan nattvardsgång i praktiken nästan en förlorad helg. Att medvetet söka sig till den kristna gemenskapen "bara" för att höra predikan (om mässa finns inom räckhåll) det är som att byta ut söndagsmiddagssteken mot hårdbröd.

 

Och på senare år har jag också försökt öva mig i ett nytt medvetet sätt att leva med i liturgin (när jag själv inte celebrerar); jag står upp under hela nattvardsliturgin, fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O, Guds Lamm" och jag försöker att hela denna stund blunda och bara lyssna på prästens böner (som man lär sig utantill om man går ofta) och läsa/sjunga alla församlingssvar utantill så jag slipper öppna ögonen och stirra i en agenda. Prova själv. Det ger en oerhörd inlevelse i mässan. Om dessutom predikan är åtminstone acceptabelt bra då ger en komplett högmässa en sådan andlig mättnad att den utan vidare lätt uppväger flera timmars lyssnande i ett bönhus. Jag tror mer och mer att katolske prästen Anders Piltz har rätt när han säger att den oerhörda predikosjukan i lutherska sammanhang beror på att vi firar mässa för sällan. Vi måste helt enkelt med prat ersätta den välsignelse Kristus kan ge oss fysiskt i mässan.

 

Men för en rätt mässa krävs rätta präster som firar mässan på rätt sätt. Hur länge kommer det att finnas? Och vad gör vi när - OBS! "när" (om nuvarande utveckling i svenska kyrkan fortgår utan ändring) inte "om" - det inte längre finns? 

En vecka kvar av semestern. Nästa tisdag är jag i selen igen. Har jag då njutit av semestern? Vilat? Det är frågan. Latat mig i alla fall.

 

Vad händer nu när jobbet börjar? Inget särskilt. Allt rullar på som det brukar. Eller dyker det kanske upp något särskilt som jag ännu inte är medveten om? Roligt vore ju det i så fall. Eller tråkigt. Det beror ju på vad det är. Hellre roligt än tråkigt, naturligtvis. 

 

När jag tänker på roligt inser jag att jag saknar Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp; gruppen som alltid har roligast. Och är vettigast. Under semestern har jag läst (i vart fall ögnat igenom) årets kyrkomötesmotioner. Som vanligt bara motionerna från Frimodig kyrka som är värda stödja. (Jo, det var nog en motion till som jag skulle kunna tänka mig att ge bifall, men nu minns jag inte vilken det var). Fredrik Sidenvalls (FK) motion om Luthersk öppen kyrkosyn var intressant. Väl värd att läsa. Om inte annat så för den utförliga motiveringens skull. Där fanns mycken kunskap att hämta.

 

Andra motioner helt ointressanta. Några idiotiska. Representanter från ett stift vars domkapitel fått bakläxa av överklagandenämnden vill givetvis ändra i Kyrkoordningen så att dess domkapitel i efterhand får rätt. Motionen om att nyprästvigda i fortsättningen ska lova villighet sammanviga i äktenskap även par av samma kön, är dels ett flagrant löftesbrott - om den går igenom kommer jag inte att tveka att kalla apparaten svenska kyrkan för en lögnaktig institution! - dessutom totalt onödig: om nuvarande takt hålls så kommer det väl att ta ca 100 år innan varje aktiv präst ens kommer att ha förrättat en sådan vigsel var, om dom fördelas helt jämt över prästerskapet.  Men det var visst något s k signalvärde eller liknande.

 

Sen ska väl kyrkohandboksförslaget antas? Nå, när nya handboken planeras börja gälla är det bara ett år kvar till min pension. Då följer vi principen "det går inte lära gamla hundar sitta", alltså använder jag nuvarande livet ut.

 

Det kommer alltså att hända grejer även i höst. Det blir kanske riktigt spännande.

Jag har lust att skriva om något men vet inte riktigt vad. Jag börjar så får vi ser var det slutar.

 

Påverkad blir man ju av allt debatterande i och omkring svenska kyrkan. Tidigare nämnde jag om den i Expressen publicerade bönen för svenska kyrkan. Ironisk var den. Enligt min ringa mening uttryck för en besvikelse över kyrkan. Den är inte längre vad man förväntar sig av en kyrka.

 

Sen har vi allt det "inomkyrkliga" bråket. Tex det om uppropet Mitt kors. Vad är problemet med att bära ett kors? Jag har ägnat en del tid åt att med telefonen i hand googla runt på saiter och debattsidor. Den ena tycker att den andra har helt fel. Nej, helt fel, tycker dom andra. Det är dom andra, dom andra som har helt fel.

 

Efter idoget googlande börjar jag inse att det redan funnits en massa åsiktsmotsättningar som nu tydligare kommit upp till ytan. Den mellan Seglora Smedja och Kristen Opinion t ex. Tvingas erkänna att jag tidigare inte brytt  mig särskilt mycket om den debatten. Och jag har tidigare läst dessa två fora i ytterst begränsad omfattning. Jag brukar inte ens regelbundet läsa hr kommunikationschefens blogg. Och hänger inte med i ärkebiskopens twitter heller. Visar kanske bara hur kyrkligt "ute" jag är. Jag tror ju i praktiken att denna ringa blogg är det nav som hela svenska kyrkan snurrar kring.*

 

Dåremot tog jag emot så mycket intryck från världen där det händer att jag noterade att prästen Johanna Andersson har beslutat lämna svenska kyrkan och därmed prästämbetet. På bloggen Kristen Opinion och i Expressen förklarar hon det med en sorg över svenska kyrkans bristande vilja att ställa sig bakom ett stöd för förföljde kristna och de påhopp som hon i egenskap av en av initiativtagarna till Mitt kors råkat ut för.

 

En prästvigd kvinna som lämnar kyrkan och därmed prästämbetet; borde inte jag som "kvinnoprästmotståndare" bli glad då? Då blir det ju färre kvinnor som präster.

 

Tvärtom, tvärtom! Jag blev ledsen. Uppriktigt sorgsen. Att det uppenbarligen numera är så trångt i svenska kyrkan att t o m de som tidigare bara i kraft av sin blotta existens - de prästvigda kvinnorna - varit helt och odiskutabelt rätt och därmed helt ohotade, också de kan tvingas se marken rämna under sina fötter. Vad är detta för utmönstringsmekanism inom kyrkan? Hur blint kan den slå, vem blir nästa offer? Eller ska vi snarare fråga: hur oerhört medvetet drabbar utstötningsmekanismen? Får vi snart se den tydliga totalitära konsekvensen att inte bara de tydligt definierade fienderna blir utmönstrade, utan även de skickliga försvararna av gällande ordning? De skulle  ju kunna välja att vända sin skicklighet mot dem som makten haver?

 

Är allt inomkyrkligt (debatt-)bråk bara ett tecken på att de i bur fångna djuren börjar äta varandra när maten tryter? och "maten" är den kvarvarande kyrkliga goodwill  i allmänhetens och medias ögon? 

 

Vad mycket enklare det var förr i tiden när man kunde skylla allt fel i kyrkan på kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* ** och alla andra lungt kunde luta sig tillbaka och slå sig för bröstet och både ha och vara - rätt.

 

- - - - - - - - - 

 

* plats för smiley

 

**  skrivsätt lånat från blogg vilken jag dock inte kan omnämna eftersom ett dylikt omnämnande skulle kunna uppfattas som att jag rekommenderar densamma bloggen vilket i sin tur kan leda till domkapitelsanmälan; en anmälan som dock efter sedvanlig utredning skulle lämnas utan åtgärd, men jag har ju lovat försöka bidra till att biskopen inte blir onödigt arbetstyngd under sina sista två år i tjänst

fick jag på köpet vid gårdagens ena kvällstidningsköp. På självaste ledarsidan (Expressen) var den publicerad. Lite ironisk var den väl. Men vad var dess budskap? Ja, snarast att kyrkan bör vara kyrka. Och inte hålla på och anpassa sig. Och inte vara så rädd att stöta sig med andra. Och den bör stå fri och självständig i förhållande till andra samhällsaktörer; så bör väl bönesuckarna om politiker i kyrkans beslutsforum och ifrågasättandet av att en f d LO-ordförande är kyrkostyrelsens förste vice ordförande tolkas.

 

Ser man på!

 

Först skäller "alla" på kyrkan. Tycker att den är gammaldags och konservativ och styrs och domineras av svartrockar. Så griper man in och moderniserar den och får den att präglas av jämställdhet och demokrati och all annan slags modernitet. Och ser till att alla som på minsta sätt ifrågasätter utvecklingen blir utmanövrerade. Och när man fått den att i sin organisation bli närmast en kopia av samhällets organ och aldrig säga, tycka eller propagera för något annat än det som dominerar allmän debatt...

 

DÅ... gör man narr av den och tycker att den inte längre är något att ha.

 

Vad ska man säga? Håll fast vad du har så att ingen tager din krona?

har jag som svenska damfotbollslandslagets målvakt. Roligt nu när hon i förrgår gjorde en strålande insats och tog två straffar mot Brasilien och därmed bidrog till att laget är i OS-final.

 

Att jag köper en kvällstidning sker inte ofta. Det händer nog bara när det hänt något enastående som gör det roligt läsa en fylligare sportbilaga. Igår var en sådan dag. Då fick jag se denna rubrik vilken jag gärna delar med mig av.

 

Påminner mig samtidigt att min gamle kamrats efternamn även figurerat i rikspressen eftersom han är släkt med relativt framgångsrik fotbollsdomare. Kan vi ge dessa våra namnlikheter med storheter inom fotbollsvärlden någon andlig betydelse? Min uppgift att säga "stopp" och hans att se till att jag inte bryter mot reglerna?

Kan man kalla det så när ett halvdussin ämbetsbärare träffas i privat regi? Nu för tredje året i rad i sommarstuga vid havsvik i by utanför staden. I går eftermiddag droppade vi in. Kaffe först. Sen fram med grillen och middag. Till middagen serverades bl a vatten, kan jag väl berätta. Men före middagen bad vi vesper tillsammans. Då kan man uppskatta tidegärds-appen i telefonen. En rolig  och givande kväll på alla sätt så när vi vid 23.30-tiden gick mot den vedeldade bastun tänkte man att det här artar sig till en riktigt trevlig kväll. Och nu behöver jag alltså inte längre känna att jag genom underlåtelse försyndat mig mot vår korta sommar; nu har jag slängt mig i vattnet iallafall en gång.

 

Påmind blev jag också om att när vi möttes för två år sedan, då några av de närvarande låg under utredning pga domkapitelsanmälningar, då hade jag utbrustit "anmäld till domkapitlet har man i alla fall aldrig blivit" - och känt mig mycket rättfärdig. Men ifjol hade jag slagit alla med råge när det gäller domkapitelsanmälningar. I år var det dock ingen som hade något dylikt hängande över sig. Ska vi därför vara glada och fria eller tänka att vi tappat stinget? Det är frågan.

 

Under aftonen fick vi även den upplysningen att vår biskop meddelat att han avser avgå under det år han fyller 63, om två år alltså. Då förstår kära läsarna att man bör låta honom få dessa sista två biskopsår i lugn och ro och inte betunga honom med domkapitelsanmälningar vilka ändå kommer att avfärdas.

 

När jag möter biskopen för ett enskilt samtal direkt efter semestern (överenskommet sedan i våras) så får jag väl önska honom en god kommande pensionärstillvaro. Kanske önskar han mig detsamma. Möjligheten finns ju att vi blir pensionärer samma år. Om jag inte fortsätter en tid till. Den dagen, den sorgen. 

 

Men nu ska jag först avnjuta semesterns sista två veckor. Inget inbokat, varken predikoresor eller släktsammandragningar. Nu gör jag exakt vad jag vill.

både tänker och säger jag varje gång jag kommit hem från en lite längre färd. Tack både för att jag kommit lyckligt hem utan olyckor. Och för att huset står kvar. Onerbrunnet. Oinbrottsdrabbat.

 

Kring förra helgen var jag ju på en resa som förde mig över 150 mil innan jag var hemma. Denna helg har jag "bara" varit fram och tillbaka till Umeå, s:a ca 54 mil.

 

Ärendet denna gång vara att fira yngre brors och yngre svägerskas 50-årsdagar. Han har redan fyllt och hon fyller i höst och fest gjorde dom gemensamt och lade på sommaren. Trevlig tillställning. Rätt mycket folk som bjudits och tackat ja. Släktingar, arbetskamrater, vänner. Precis som det brukar vara vid kalas. Med mig på resan från och till Luleå var även näst äldsta dottern. 

 

Idag gick jag på högmässa i Umeå stads kyrka. Där mötte jag flera gamla vänner. Roligt och uppmuntrande. Celebrant och predikant var kh em Håkan Holmlund. Då det blivit ganska många vistelser i Umeå under senaste 14 åren med tillhörande kyrkbesök så har jag lyssnat på hans predikningar förhållandevis många gånger. Han är en präst jag uppskattar. Jag upplever honom vara den typ av präst som det förr "gick tretton på dussinet" av i Luleå stift men som idag blir alltmer sällsynt; en präst som utan att vara påtagligt tydligt profilerat hög-eller lågkyrklig eller karismatisk (eller vad som helst) likväl alltid säger det som är rätt och riktigt och man behöver aldrig gå från kyrkan med tanken "vad var det där för dumheter eller intetsägande ingenting".

 

Hemfärd sen och slut på resa. Hemkommen kollar jag in lite bloggar. Håkan Sunnliden skriver fint om det katolska arvet i svenska kyrkan. Skulle nästan kunnat vara jag som skrev det.

 

Det var en lärdom jag blev påmind om i kväll då jag gick på säsongens första hemmamatch i ishockey. Motståndare var ett finskt lag. Var det Oulun Kärpät eller något liknande. Finska är ju inte mitt förstaspråk även om jag i min ungdom undervisades att det är Kanaans tungomål.

 

Matchen började inte så bra för Luleå. 2-0 i baken som stod sig ett bra tag. Sedan svarade Luleå med två mål och länge såg det ut att gå mot oavgjort. Även skottstatistiken var jämn. Då hände det som inte får hända i ett så kritiskt läge; Luleå fick en utvisning med bara drygt två minuter kvar. Men hemmalaget lyckades döda finnarnas powerplay och precis när Luleå blev fulltaligt fick en spelare (var det han som kom från utvisningsbåset?) tag i pucken och kunde i ensamt majestät (finnarna var ju i anfallszon) åka mot finska målet och sätta pucken i nät när det var två (!!!) sekunder kvar av matchen.

 

Vad lär man av detta? Rubriken har svaret: man ska aldrig ge upp! Inte ens när det blir riktigt illa, som när Luleå fick utvisning i matchslutet när dom hellre skulle behövt ett powerplay.

 

Tankarna går nästan till bibelordet för Gud är allting möjligt. Och så börjar man till sin stora glädje och uppbyggelse begrunda just vilken mäktig Gud vi har!  Och vips är man inne i djupa andliga tankar. (När jag tänkte detta hade jag inte ens hunnit till bilen på parkeringen).

 

Inte ge upp alltså. Även om det ser mörkt ut. Även om (livs-)tiden går mot sitt slut. Ge inte upp bönekampen och det andliga arbetet. Kanske blir det först de sista sekunderna i ditt liv du erfar bönesvaret eller ser frukten av ditt arbete.

 

Och i det större sammanhanget, vårt ansvar för världen och skapelsen. Kämpa för det goda för dina medmänniskor. Vårt uppdrag att förvalta jorden kan vi inte uppgivet avsluta när vi vill. Uppdraget gäller ända till "slutsignalen", dvs Herrens återkomst.

 

 Här ser du käre läsare vilken uppbyggelse jag kunde bjuda dig bara för att jag gick på hockey.Helt fel att hockey bara skulle leda till felaktiga onyttiga tankar.Dessutom träffade jag i första pausen både en pensionerad prästkollega och en frikyrkopastor. Även det ledde till uppmuntrande samtal.

 

Ser man på således. Det är kanske den bästa andliga investeringen att jag köpt årskort i år?

Ja, nu har det svängt. Först var kommunikationschefen Sjöberg kritisk till kampanjen Mitt kors. Då blev han kraftigt kritiserad. Då svängde han och ville istället stå bakom initiativet. S k omvändelse under galgen eller äkta omvändelse? Vem kan veta det?

 

Jag har också vid olika tillfällen blivit kraftigt kritiserad i media men aldrig har det fått effekten att jag bytt ståndpunkt. Hur ska det tolkas? Kanske är jag bättre på kommunikation än självaste kommunikationschefen? Borde jag istället vara kommunikationschef?

 

Ledande företrädare för de tre abrahamitiska religionerna* (judendom, kristendom, islam) har på DN-debatt försökt kommunicera med svenska folket. Maning till lugn och besinning kan väl vara en god sammanfattning av ärendet. Docenten Sandahl fann brister i argumentationen. Må så vara. Men syftet var väl gott. Representanter för olika religioner bör i samhällslivet kunna leva i fred och ömsesidig respekt utan att behöva uppge övertygelsen om den egna religionens sanning. Det borde inte vara svårare än i politiken; företrädare för olika partier är fast övertygade om att den egna politiken är den som bäst gagnar samhället och landet. Likväl kan man leva i respekt, ja rentav vänskap med andra partiers representanter.

- - - - - - -

* här fann jag svagheten i argumentationen. Om dessa tre religioner ska leva i fred på den grunden att de har något gemensamt, på vilken grund lever vi då i fred med buddister och hinduer? Och dom med oss? Grunden för religionsfriheten och den ömsesidiga religionsrespekten måste alltså vara sekulär, icke-religiös.

Rik på upplevelser och möten.

 

Började med färd till tvillingbrodern i Umeå i fredags eftermiddag.

 

Lördag morgon bilfärd med bror och svägerska till Hassela där en kusin har sommarställe. Under eftermiddagen samlades en stor del av släkten på min pappas sida. Mina två äldsta fastrar (båda över 90), 16 av 22 kusiner, de flesta med make/maka, ett antal barn (men ej de flesta) ur nästa och därnästa generation. Summa ca 50 personer. Många som tillhör "kusingenerationen" (barnbarn till min farfar och farmor) har träffats så mycket under vår uppväxt att vi i vuxen ålder har oerhört lätt att knyta an till varandra även om många av oss ses betydligt mer sällan numera. Två av kusinerna är födda på 40-talet, 11 på 50-talet, 8 på 60-talet och en på 70-talet.

 

Rolig fest på aftonen med helstekt gris till maten. En grillmästare känd från TV som finns i trakten bidrog med sin kompetens. Ett av kusinbarnen ledde en mycket rolig tävling i form av frågesport. Den ska jag absolut använda mig av i något sammanhang. Trots att det är en frågesport kräver den inga kunskaper, bara fantasi. Efter gemensam frukost dagen därpå avfärd åt olika håll. Vi ser alla fram mot nästa släktträff.

 

Vi fyra närvarande syskon från min familj åkte alla till Östersund där vi som ville hann gå i söndagsgudstjänst kl 18 och höra tacksägelsen för vår gamla vän till familjen. Vi sov sedan över och på måndagen var vi i samma kyrka med om begravningsgudstjänsten. Min tvillingbror och jag ledde det hela enligt den avlidnas önskemål. Min bror höll ett mycket fint griftetal. Vid minnesstunden fick alla berätta hur dom lärde känna den bortgågna. Det blev både långa och korta berättelser. Verkligen minnesstund. Bilfärd sen till Umeå. Många härliga kurviga MC-vägar när man åker Östersund-Örnsköldsvik!

 

Övernattning igen i lärdomsstaden. Men innan man drar till Luleå finns ju ett och annat att göra när man ändå är i Umetrakten. Besök hos goda vänner som har liten eko-gård med eget mejeri. Är jag i närheten köper jag alltid vaniljyoghurt och mjölk från fjällkor med 5% grädde och känner fläkten av min barndom i västra jämtland där vi köpte mjölk direkt av grannbonden. Fick även se nyfödda kalvar. En sväng förbi Northbike är ju också ett måste. Många motorcyklar är det. I Skellefteå plockade jag upp äldre syrran som åkt med yngre syster och svåger från Östersund. Vi möttes hos yngsta syrrans dotter och sambo som just flyttat till schtaaan. Och för ca tre timmar sedan återkom jag till Luleå.

 

Innehållsrik resa. Ett oväntat önskemål om att förrätta en sjukkommunion gjorde helgen komplett då söndagen inte innehöll någon mässa.

 

Nu blir det hemmadagar. Mycket att göra. Gräsklippning och takmålning i några sovrum står på dagordningen. Övervinner jag min dammsugningsfobi? - det är frågan. Och ska jag - bör jag? - övervinna min lust att köpa en ny motorcykel?

heter visst något slags kampanj. På Facebook! - givetvis. Alltså vet jag inget om det. Mer än jag läst hos andra.

 

Gamle Luleprällen och nuvarande kommunikationschefen  Sjöberg hade visst tyckt illa om kampanjen. På sin blogg har han sedan gjort ett försök att modifiera sig. Det har jag läst. Det blogginlägget tyckte jag mestadels var fyllt med självklarheter. Som att korset innebär att man är för någonting, inte mot.

 

Själv har jag aldrig burit kors kring halsen. Mest för att jag tycker det är obekvämt. Men nu har jag i flera år fått vänja mig ha ett tunt snöre kring hslsen då jag bär en varan-bricka. Kanske kan jag vänja mig ha kors kring halsen också. Eller så får jag börja ha större kors på kavajslaget.

 

Jag tycker alla kristna ska bära kors. Och jag stöder tanken även om initiativet tagits av de aktiva bakom debattforumet Kristen opinion.

 

Och för att hr Kommunikationschefen ska kunna sova lungt så deklarerar jag härmed offentligt:

Om jag i framtiden ses bära ett kors så innebär det inte att jag är för religionskrig.

Har börjat - och kommit igång. I måndags startade dagen med snabbt verkstadsbesök för att fixa liten garantigrej på bilen. Passade även på beställa lasthållare. Det fanns två sorter. Stål och stål/aluminium. De senare var 300 kr dyrare.

- Vad är det som skulle göra det värt att köpa de dyrare? frågade jag troskyldigt.

- Det är väl bara att folk ska se att du köpt något dyrare, sa försäljaren.

Det tyckte jag inte det var värt.

 

Sedan stack jag nästan omedelbart till Töre och mötte svärfar och svägerska. Svågern var på utflykt till Boden och infann sig något senare. Då blev det surströmming och en trevlig kväll. Övernattning i den fina friggeboda som svärför inköpte för många år sedan då våra äldre barn började bli så stora att hela familjen hade svårt rymmas i bagarstugan då vi kom på besök. Då fick jag återigen sova i en av slaferna i den våningssäng min tvillingbror och jag delade en stor del av vår uppväxt. När mina föräldrar sålde sin villa kunde jag påpassligt överta den och ge den ny användning.

 

Tisdag hem igen. Köp av beställda lasthållare och sen avkoppling. Det har varit en viss anspänning att under första semesterveckan ha tre predikningar framför sig. Nu blir det riktig vila.

 

Under senare år har jag haft studenter inneboende. Igår la jag ut en annons på studentbostadsservice och vips hade jag så många intressenter att jag i morse lät dom ta bort annonsen. Ändå kan jag hyra ut två rum flera gånger om. Stor bostadsbrist!

 

Har även ägnat lite tankemöda åt de frågor jag fått angående en av mina predikningar i helgen. Skrev ett ganska långt svar till en broder som skrivit ner några synpunkter. Kanske kommer det i bearbetat skick som blogginlägg så småningom.

 

Idag är det fint väder. Man skulle kunna ägna sig åt något slags utearbete. Men vad skulle det vara? Och varmt och svettigt blir det. Jag hittar nog på något inomhus. I värsta fall blir det kanske t o m dammsugning