Torbjörn Lindahl

Ytterligare en helgdag som fått flytta från sitt ursprungliga datum till en närliggande söndag.

 

Idag gick jag i 11-högmässa i domkyrkan

Präst var domkyrkokaplanen Tomas Lång. Några år på 80-talet var vi båda komministrar I Nederluleå. Och nu finns han alltså i Luleå igen efter många år i Älvsbyn. Jag fick en kort pratstund med honom efter mässan och kunde hälsa honom från gamla kollegor och vår f d chef Alf Hansson som vi besökte kort vid vår Nederluleå-reunion i tisdags.

 

Inget fel* på högmässan, Tomas hade dagen till ära till och med skrud på sig - något jag uppmanat honom att alltid ha och inte bara uppträda i röcklin som han ofta gör. Han brukar försvara sig med sin bakgrund i lågkyrklig andlig tradition. Jag säger bara: lågkyrklighet har utan tvekan sitt värde - jag uppskattar också enkla gudstjänster där predikan är i centrum - men inte i en högmässa i en domkyrka. Där krävs en fylligare liturgi i vilken prästen uppträder med trygghet och självklar auktoritet. Att vara liturg fullt ut och bära skrud kan vara en del i detta. Prästs och kyrkvärdars rörelsemönster ett annat. Tomas och jag bestämde att vi ska försöka ses på en lunch. Då tänker jag att vi talar mer om detta.

 

I övrigt. Predikan var frimodig och innerlig. Ca 50 deltagare uppskattade jag. Men då var det ca 10 som jag igenkände som mer eller mindre regelbundna deltagare I Hertsökyrkan. Varför gick vi  alla i domkyrkan? Beror det på att det är final i fotbolls-EM ikväll, eller finns något annat skäl?

 

 

* jag minns mitt andra år som tjänstebiträde 1974. Jag predikade i högmässogudstjänst i Seskarö kyrka. Ca 30 minuter. Sommarkyrkokompisarna var impade och själv tyckte jag att jag predikat frimodigt och väntade väl positiv feedback av handledaren Leo Esko Johansson. Man han gick bara förbi mig och sa I förbifarten

- Ja, det var ju i alla fall inget fel i det vi fick höra idag.

 

Inträffade i kyrkstuga i Gammelstad i torsdags. Direkt nyheten kom i Nordnytt så ringde oroliga vänner för att kolla att det inte var jag. På fredag kort notis i tidningen och igår, lördag, helsidesreportage där den avlidne omnämndes.

 

Det var Jan Bramberg 75. En profil i kyrkbyn, tidigare under ca tio år ordförande i Kyrkstuguägarnas förening. En stor entusiast när det gäller renovering av kyrkstugor. En väldigt trevlig man säger jag som mött honom några gånger. Stor sorg och saknad både för anhöriga och alla som sett honom i arbete I kyrkstaden.

 

En förlust också för Simon och mig trots att vi inte var personligt bekanta med honom. Men vi har fått råd av honom i vårt renoveringsarbete och löfte om ytterligare hjälp. Vi skulle ha kontaktat honom igen vilken dag som helst.

Namnsdag, tillika min konfirmationsdag. 55 år sedan. 

 

Namnsdagen är jag glad över. Att ha namn efter ett nordiskt helgon. Hur helgonlik Olov (Olav) den helige egentligen var kan man tydligen fundera över har det sagts mig. Men det är ju I vart fall roligt ha ett namn som finns i den kristna helgonkalendern som motvikt mot tilltalsnamnet som har med asaguden Tor att göra.*

 

Har ibland funderat på att byta tilltalsnamn. Vad skulle kära vännerna säga om dom plötsligt fick börja kalla mig Olof?

 

Men skulle kristligheten i mitt liv bli hjälpt med det? Då skulle jag få både samma förnamn och efternamn som de två "prästerna i Åsele"** vilka enligt Laestadius omdöme inte hörde till "detta fårahuset".

 

Jag har skrivit det förr men upprepar mig: konfimatonsdagen blir viktigare för varje år. Jag beklagar alla nutidens ungdomar som inte längre får växa upp i en kulturell och andlig miljö där konfirmationen är en självklarhet. Även tanken på mitt dop blir allt viktigare för varje år som går. Troligen har Bo Giertz rätt när han I Kristi kyrka skriver att det ofta dröjer innan en människa på allvar börjar uppskatta sitt (barn-)dop. När man är ung och i sin omvändelses tid då är det de personliga erfarenheterna som är mest i fokus. Kanske krävs det att man på sin ålderdom börjar inse/erfara sin "svaghet all" för att man på allvar ska uppskatta att Gud gjorde något viktigt med mig långt innan jag själv kunde göra någonting.

 

 

* får trösta mig med att också min kristlige tvillingbror har ett asanamn Tor-kel

 

** far och son (min farfars morfars farbror resp min farfars morfars kusin)

hade vi igår. Fyra f d komministrar i Nederluleå församling. Per Jönsson (sedan 25 år kh på västkusten), Lars-Gunnar Ottestig (som visserligen flyttat till Uppsala men sommartid finns i sin stuga i Bälinge), Mats Rondahl och jag.

 

Initiativet kom från Per som är på norrbottensbesök och tyckte det vore roligt få träffa gamla kollegor. Alla fyra har inte jobbat samtidigt i församlingen eftersom Lars-Gunnar efterträdde mig. Jag gjorde också ett försök få med Tomas Lång, även han f d Nederluleåkomminister, nu Domkyrkokaplan efter många år som kyrkoherde i Älvsbyn, men han var upptagen.

 

Vi fyra som kunde vara med träffades först för lunch på Friluftsmuseet Hägnan där vi satt och samtalade om gamla tider i några timmar.

 

Givetvis var det bättre förr. När vi betänkte det klart mer begränsade gudstjänstliv som nu erbjuds, den minskande mängden dop och vigslar och konfirmander och den fortfarande stora mängden präster, så kan det inte hjälpas att man som gammal präst undrar: vad ägnar sig de yngre prästerna åt? Div policydokument och rapportering av arbetstid i "arbetsbesparande" dataprogram är vår gissning. En av oss (Per)* är ju fortfarande kyrkoherde och har innifrånkunskap om det nuvarande s k läget i svenska kyrkan och vi övriga har ju jobbat till inte alltför länge sedan och har även vi insikt om den senare tidens utveckling. Men visst var allt bättre förr?

 

Snabbesök i min kyrkstuga så bröderna fick en aning om vad jag numera ägnar mig åt innan vi for på besök hos en som kan ha kunskap om hur det var ännu mera förr: vår kyrkoherde under våra Nederluleåår Alf Hansson. (Lars-Gunnar är väl den ende av oss som var kvar i Nederluleå efter att Alf gått i pension?) Om jag räknat rätt så fyller Alf I höst 88.  Honom besökte vi en kort stund I hans villa på Knöppelåsen. Tanken fortfarande klar men kroppskrafterna tydligt på upphällningen. Ca en timme orkade han ha oss i huset innan vi avslutade med bön och välsignelse och tog farväl.

 

Fin eftermiddag.

 

 

* vid ett tillfälle under våra samtal yttrade sig Per på ett sådant sätt att jag hann tänka " nu låter du som en gammal kyrkoherde". Min innan jag hann säga något så insåg jag, han är en gammal kyrkoherde. När jag senare delgav Mats min upplevelse så bekräftade han (gammal f d kyrkoherde som han är) att just så måste kanske en kyrkoherde tänka/säga.

 

Är det bara jag som aldrig blir vuxen alternativt ännu inte förlorat min ungdoms visioner?

 

Fel på bloggen har det varit i ca en halv vecka. Det har givetvis hindrat bloggande från min sida. Men nu är det ok igen.

 

Dags berätta om helgen således. Bosse är nu tillbaka och höll högmässa igår kväll. Hur många vi var kollade jag inte ordentligt.  Men hela högmässan var uppbygglig som vanligt. Jag lämnade kyrkan med glädje.

 

Men jag får erkänna att nu ett drygt dygn efteråt så minns jag knappt några detaljer. Vad beror det på? Åldern? Eller att jag har annat att tänka på som fyller mina tankar, t ex den totalrenovering av kyrkstugan som yngre sonen och jag ägnar oss åt. Förra sommaren jobbade vi tillsammans med den begränsningen att han klev på stege, inte jag. I år blir rollerna alltmer att Simon arbetar och jag leder och fördelar arbetet.

 

I Hertsökyrkan resten av sommaren blir det Bosse som håller mässorna med inhopp av Mikael Sundqvist två gånger. From hösten kommer Bosse ha tre av fyra mässor och Mats blir vikarie den fjärde veckan, enligt vad Bosse sa i går kväll.

 

Är det kanske framtiden i Hertsökyrkan som upptar mina tankar? Hur blir det när Bosse går i pension? Vem kan komma och fortsätta i samma anda?

 

ni som tror att jag är på väg bli Sverigedemokrat.

 

Jag testade mig på Svt:s valkompass för både lokalvalet (Luleå) och regionen (Norrbotten). Där blev min överensstämmelse med partierna enligt följande:

 

KD 68%

SjvP 63%

L 62%

S 59%

 

S 63%

SjvP 58%

SD 58%

C och M 54%

 

Valen till kommun och region är ju svårare än riksdagsvalet. Betydligt färre frågor och färre tydliga ideologiska skiljelinjelinjer. Och visst ställningstagande i enskild fråga kan knyta en starkt till ett speciellt parti.

 

Så var det nog för mig i ett tidigare val. Då ansågs jag höra mest ihop med Landsbygspartiet oberoende, ett parti som av valsedeln att döma mest bestod av folk från den del av kommunen som var Råneå kommun innan kommunsammanslagningen. Varför det? Kanske för att jag tyckte att lokaltrafiken borde ha busslinjer ut till fler byar och att det borde byggas hyresbostäder även i byarna??

 

I förra valet blev jag (om jag minns rätt) centerpartist i regionvalet.

 

Så vad ska man rösta på??

Mässa som vanligt i vanliga kyrkan kl 18. Mats assisterade och jag celebrerade och predikade. 47 deltagare enligt kyrkvärd som med kort varsel fick hoppa in då de som skulle tjänstgjort ej dök upp.

 

I beredelseordet inledde jag med Helig, helig helig... som var (är?) den traditionella inledningen till högmässa utan nattvard. Att man i svensk tradition låtit dessa ord, som har sin normala plats i nattvardsliturgin, bli del av inledningen beror väl på att man vill anspela på Jesajas upplevelse när han hör seraferna sjunga dessa ord inför Guds tron; han ser och erfar sin synd. Rätt ingång till syndabekännelsen. Dessa ord sjungs ju evigt inför Guds tron. Också Johannes hör dem i sin stora syn in I evigheten som vi kan läsa i Uppenbarelseboken. Och eftersom det är så - som kollegan Bosse ofta påmint om - att när vi firar nattvard så befinner vi oss en kort stund i himmelen så bör man - som Laestadius säger i ett skriftetal - när man går till nattvarden vara lika beredd som om du ska gå direkt in i himmelen. Alltså lämna det du inte vill ta med dig. Alltså rannsakan och syndabekännelse.

 

När jag väl kom till predikan uppehöll jag mig något i både epistel och evangelium. Underbara ord i episteln dels om de levande stenarna men fr a om stenen som blir antingen hörnsten att bygga på för den som tror, eller stötesten att snava på för den som inte tror.

 

Nämnde också det jag en gång lärt av Göran Larsson att stenen som ratades av dem som byggde har mycket större konkretion än vi först uppfattar. Från den höjd som var det ursprungliga Golgata bröt man sten till husbyggen. Men man lämnade (ratade/förkastade - välj översättning) en bit som ansågs ha för dålig kvalite. Den kvarvarande delen stack då upp som en skalle - huvudskalleplatsen. Ibland är Bibelns ord mycket mer konkreta än vi tror. Epistelns slutord anpelar på ord och gärningar hos profeten Hosea. Läs dem, uppmanade jag åhörarna.

 

Något om apostladagen också givetvis. Att det ämbete som gavs åt apostlarna av Kristus själv och som förts genom historien som kyrkans biskops- och prästämbete är en väsentlig, bärande del av kyrkans apostolicitet. Att vara apostolisk är inget man plötsligt kan bestämma sig för, det är något man ärver (övertar).

 

(Men tro nu inte att predikan bara var så här kort.)

 

Psalmer ur psalmbokens psalmer om kyrkan, bl a 62 som offertoriepsalm vilket i slutversen ger möjlighet göra just det som man sjunger om 

O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk. Men det var det väl ingen som såg - alla tittar ju ner i psalmboken.

 

Efter mässan hade Mats kommit I samspråk med en ung man som ingen av oss sett förr i Hertsökyrkan. Han uttryckte att han brukat gå I annan kyrka i staden men att det här var något helt annat.

- Det är ju här man ska gå, hade Mats sag

- Tydligen, blev svaret.

- i den svenska politiken alltså! - verkar jag vara.

 

Jag har testat Svt:s Valkompass. 68% överensstämmelse med SD,* - hur kan det komma sig, jag tyckte inte jag svarade särskilt invandrarovänligt - 67% med KD och 64% med S. Lägst med MP och V, båda kring 20 %. Övriga borgerliga partier kring 50%. Högst resultat för de tre partierna med demokrat i namnet! Känns betryggande!

 

När man gör en sådan valkompass så funderar man ju vilket svar på vilken fråga som särskilt knyter en till vilket parti. I Svt:s valkompass får man först ta ställning till 35 påståenden (politiska förslag) enligt skalan Mycket dåligt, dåligt, bra, mycket bra. Sedan får man lista de tre frågor man tycker är viktigast.

 

Kanske är det mina val att inte förbjuda försäljning av bensin- och dieselbilar fr o m 2025 och öppenhet för utbyggd kärnkraft (jag är lite tveksam på dessa två, kunde lika gärna svarat milt nej) som får MP och V att rasa i min personliga statistik. Och likaså är det kanske mina val att föräldrarna själva ska få fördela föräldradagarna mellan sig och mitt tydliga nej till införandet av ett tredje juridiskt kön (för dem som inte definierar sig som vare sig man eller kvinna) - och det faktum att jag markerade dessa två som särskilt viktiga - som gav KD och SD höga poäng.

 

Det fanns ju även möjlighet läsa de olika partiernas ställningstaganden i olika frågor, något jag dock gjorde först efter jag testat valkompassen. Men när jag gjorde det fann jag några intressanta saker. Socialdemokraterna säger nej till ett tredje juridiskt kön medan moderaterna öppnar för en utredning. Tvärt emot vad man skulle kunna tro alltså. För moderaternas del får väl sägas att detta är den definitiva sista spiken i kistan för all traditionell konservatism i partiet. Nu är moderaterna helt ett liberalt parti - alla individer ska få göra som dom vill, typ. För sossarna tvärtom. Visserligen presenteras deras motstånd mot tredje juridiskt kön till stor del som en praktisk fråga: hela personnummersystemet måsta göras om och det försvårar även för för forskning i gammal folkbokföring. Fördelarna överväger inte nackdelarna. Men att S är ett parti som vill ha det "som det alltid har varit" - dvs de högst 2-3 generationer bakåt som en normal svensk möjligen har kännedom om - det blir allt tydligare. Villa, Volvo, vovve. Kanske borde S och KD gå i allians efter nästa val?

 

Att S fick så höga poäng i mitt personliga test - klart högre än de tre traditionella borgerliga partierna - förvånade mig först. Jag som alltid sett mig som inbitet borgerlig. Men jag erkänner att gamla borgerliga paradfrågor som jag tidigare känt sympati med ex friskolereformen hamnat i annat ljus sedan de stora koncernerna ("riskkapitalisterna") i praktiken kidnappat reformen från de ursprungliga tillskyndarna t ex kristna församlingar och andra delar av folkrörelsesverige.

 

Borde jag rösta på sossarna? Kommer inte på fråga. Det finns en sak som alltid kommer hindra mig att ge S en röst i något enda sammanhang: kyrkofrågorna. Enligt min ringa mening har sossarna varit ledande i att försvaga den kristna kulturens ställning i vårt land och att förvandla vår svenska kyrka till nästintill oigenkännlighet.** Även om jag medger att de borgerliga - takt med den ökande sekulariseringen, då det kristna arvet blir mindre väsentligt även i dessa partier - under senare årtionden till stor del (passivt?) anslutit sig.

 

Jag gjorde testet en gång till och svarade annorlunda på några ställen. Då gick SD upp till 72%,  KD hack i häl med 71%. S kvar stabilt på 64% medan övriga borgerliga ökat några procentenheter, dock fortfarande betydligt lägre än S. V kvar  i botten, MP en bit ovanför.

 

Borde jag rösta på SD? Känns inte bra. Får det bli KD då trots att jag i två inlägg varit kritisk mot partiet?

 

Om man bedömer partierna efter resultatet i min personliga valkompass så verkar ju S ha mer gemensamt  med SD och KD än med MP och V. Nu kanske den underliggande verkligheten börjar visa sig; en stor del av LO-medlemmarna sympatiserar med SD. 

 

Jag tror jag gör om det en gång till och svarar så jag får 100% överensstämmelse med S så får jag sen se sossarnas likhet med de övriga. Men det blir senare. Nu blir det koncentration på kvällens predikan.

 

 

* SD har varit i debatten senaste dagarna eftersom den Vitbok om partiets grundande nu kommit ut - som faktiskt beställts av partiet självt. Där visas att de (flesta av dem?) som grundade partiet var med i olika organisationer inom den s k Vit makt-rörelsen. Detta är ett skäl till tveksamhet mot partiet, tycker jag. Men den principiella frågan är: hur länge ska ett parti förknippas med ett obehagligt förflutet som man senare tydligt velat distansera sig ifrån?

 

Jag brukar tänka på socialdemokratins barndom. När Lenin på sin resa mot Ryssland för att göra revolution (i praktiken statskupp, tsardömet var redan störtat!) passerade Stockholm mötte han, och skakade hand med, Hjalmar Branting. Hur ofta läggs det dagens S-politiker till last att Sveriges förste socialdemokratiske statsminister hälsat på - uppenbarligen utan ovänskap! - på den som senare blev den förste av historiens fyra värsta massmördare? - de övriga är Stalin, Mao och Hitler.

 

** återigen hänvisar jag till Jeper Bengtssons bok Reformismens väg i vilken han beskriver hur S sakta men målmedvetet på punkt efter punkt förvandlat svenska kyrkan under drygt 100 år. Och jag upprepar det jag skrivit tidigare: det är just de skeenden inom svenska kyrkan som Bengtsson ser som de stora framgångarna som jag ser som de stora katastroferna.

 

Som vanligt svårt få den rätta helgkänslan när högmässsn är på kvällen. Men högmässa blev det till slut. Mats predikade och celebrerade, jag deltog bara i distributionen. Jag valde gå med patenen och ge Kristi kropp. Lättare för en vinglare som jag. 37 deltagare enligt kyrkvärden.

 

Inget fel på predikan givetvis. Jesu ord innebär inget överseende med synden. Lagens ord står fast. Men det straff som skulle drabbat kvinnan låter Jesus falla på honom själv. Hon blir fri att fr o m nu handla rätt: gå och synda inte mer.

 

Nästa helg är det min tur.

 

Efter högmässan drog Mats med mig till improvisationskonsert med Markus Wargh i domkyrkan. Några bönhusvänner fanns på plats för att lyssna. Jag säger som jag ofta tänkt: tur att den förkättrade kyrkan finns så även laestadianer kan få ta del av sådant som aldrig skulle få förekomma i de egna bönhusen.

 

Bulle o latte sen på Espresso house och avslutande kvällssnack så var den dagen slut.

 

Nästan, för hemkommen blev det kvällspromenad med yngre sonen och sist uppfyllande av all rättfärdighet inför kära läsarna.

 

God natt.

 

 

Tycker ni att jag klagar för mycket på detta parti? Som det parti i landet som sedan sin start varit partiet med tydligast kristet påverkat profil har det oftast varit mitt förstaval (sedan det kom in i riksdagen). Och jag är inte ensam. För något val sedan presenterades en undersökning som visade att majoriteten av svenska kyrkans präster röstade på kristdemokraterna. 

- Men det var då det, är det kanske bäst att tillägga nu.

 

Det jag nu sett i tidningen (=Dagen) är följande rubrik:

 

 Kd-politiker lämnar partiet efter abortutspel.

 

Nån som reagerat på Ebbas utspel med abortkontrakt, tänkte jag. Men där hade jag fel. Istället visar det sig vara en lokal kd-politiker som avgår efter att i något sammanhang uttalat att abort är att ta ett liv och sedan upplysts av kd-representanter på olika nivåer att ett sådant synsätt stämmer inte med kristdemokraternas.

 

Man häpnar! Att en abort är att avsluta ett liv är väl en traditionell både kristen och kristdemokratisk åsikt. Att man sedan starkt kan känna med den enskilda kvinnan som inte upplevde sig ha något annat val är en helt annan sak. 

 

Notera nu att min avsikt med detta inlägg inte i första är att diskutera abortfrågan utan att diskutera Kristdemokraterna. Partiet har utan tvekan gjort en s k resa. Som fört det lång från sin ursprungsplats. Ett annat tydligt tillfälle var när Ebba Busch gick med i pridetåget. Vilka s k signaler sände det? Knappast dem som de flesta av partiets kärnväljare skulle vilja sända. Också ur annan synvinkel än den värdekonservativa sätts partiet under debatt. Dess allt tydligare placering ì det politiska högerhörnet ifrågasätts. 

 

Men jag medger fortfarande att Ebba Busch i sina yttre ageranden - hålla tal, debattera - är en av de absolut duktigaste av de nuvarande partiledarna.

 

Men frågan är hur långt hon och partiet kan förfytta sig och ändå få väljarna med sig.

 

Jag får be kära läsarna om ursäkt att jag inte levererat rapport från gångna helg. Redan efter söndagen såg jag den sedvanliga ökningen i bloggens besöksstatistik. Men många läsare har ju nu lärt sig att under sommartiden firar jag normalt gudstjänst kl 18 så då blir det i bästa fall helgeftertankar sent söndag kväll. Alltså kom en ännu större topp I statistiken på måndagen. Men också de besökarna gjorde jag besvikna.

 

I söndags kväll var vi 32 deltagare I högmässan. Mats var medhjälpare och jag predikant och celebrant (dock bara klädd i alba pga värmen - skrudarna är av ylle).

 

I predikan inledde jag med att kommentera att evangelietexten (om kvinnan med myntet) nu I senaste evangeliebok är självständig text och inte som förr alltid lästes ihop med liknelsen om det bortsprungna och återfunna fåret. Handen på hjärtat, alla ni som minns den tid då dessa två liknelser lästes tillsammans; hur många gånger hörde ni på den tiden en ordentlig utläggning om kvinnan och myntet? Var det inte nästan alltid fåret och den sökande herden som var i centrum?

 

Men nu (dvs sedan nästan 20 år!) kan man koncentrera sig på kvinnan och myntet vart tredje år. Och det gjorde jag. Att man låter en liknelse där en kvinna är huvudperson få en självständig ställning kan iofs anses vara aningen politiskt korrekt (vilket det är!) och därför skulle man kunna vara kritisk, men jag valde ta vara på just de möjligheter som denna text ger. Och de är oväntat många.

 

Det är nu sannolikt inte så att kvinnan bara förlorat ett mynt, vilket som helst (så att hon inte får råd med lördagsgodis) utan att detta mynt är del av ett smycke som bars som ett band runt huvudet. Eventuellt ett bröllopssmycke som (be)visar hennes ställning som gift. Om ett mynt förloras så är det inte bara det myntet som förlorats utan hela smycket förlorar sin funktion och därmed sitt värde. 

 

Tänk nu församlingsliv. Om en person försvinner ur gudstjänstgemenskapen så är det inte bara den personen som blir förlorad utan hela gemenskapen förlorar i värde. Att tänka församlingsliv är korrekt också ur den synvinkeln att kvinnan kan ses som kyrkan/församlingen - Kristi brud. 

 

Man kan också notera att talet tio förekommer i flera sammanhang i Bibeln. De tio spetälska som Jesus botade (men bara en kom och tackade); de tio jungfrurna (unga flickorna/brudtärnorna) i Jesu liknelse om vaksamhet inför hans återkomst; man skulle också kunna nämna de tio apostlarna som mötte Jesus på påskdagens afton -Judas var död och Tomas frånvarande - men det är lite skevt eftersom de sedan blev elva igen när även Tomas mött den uppståndne. Men ett tiotal från Bibelns tidigare del ska vi ta med: Abrahams förhandling med Gud om hur många rättfärdiga som krävs för att Sodom ska skonas hamnar ju till sist på just tio.

 

Varför tio i alla dessa sammanhang? Kan det vara en anspelning på begreppet minjan - det minsta antalet personer (vuxna män) som krävs för att kunna vara en synagogförsamling?

 

Och då är vi där igen i församlingen. Och en församling är nu inte vilken diffus och osynlig företeelse som helst, utan är just den konkreta grupp av människor som I gudstjänsten är församlade kring ordet och bordet (nattvarden) dvs kring Jesus. Då betyder det också att alla de församlade (gudstänstfirarna) har ansvar se till att ingen borttappas. Så, om någon som varit regelbunden deltagare I din gudstjänstförsamling plötsligt börjar utebli, skulle du då sakna den personen, fråga efter personen, rent av söka upp henne eller bara låta henne försvinna utan saknad?

 

Även några ord om att detta att vara borttappad/förlorad inte är något andligt neutralt, så att människan skulle ha rätt att tro eller inte tro enligt sin egen vilja. Nej, Gud som skapat oss förväntar sig att vi tror på honom och lever i aktiv gemenskap med honom. Gör man inte det så begår man faktiskt en synd genom sin icke-tro, hur oreflekterad eller rentav medfödd  den än är. Något man behöver be om förlåtelse för.

 

Lite annat sa jag väl också, bl a om detta att vi ofta upplever att vi sökt och till slut funnit Jesus men ur ett djupare perspektiv är det nog Gud som sökt och funnit mig. Jag drog också den lärorika historien om den lilla flickan som råkar komma från sina föräldrar i ett stort köpcentrum. Pappan som är lång kan nästan se över mängden huvuden och upptäcker dottern en bit bort där hon står och ser sig omkring. Pappan tränger sig genom folkmassan och just när han kommer fram så vänder sig flickan om och när hon ser honom utbrister hon glatt:

- Pappa, jag hittade dig!

 

vill Kd-ledaren skriva tillsammans med övriga partiledare.

 

När jag först såg ordet i en tidningsrubrik trodde jag att det skulle handla om att Ebba Busch ville få med övriga ledande politiker på en överenskommelse om att vi fr o m nu ska kunna tala "lungt och sakligt" (min pappas favorituttryck) om abortfrågan. Inte överdrivet demonisera varandra utan villigt lyssna på varandra även när man är oense. Så bör det vara möjligt (i Sverige!) att man ska kunna ha även en måttlig tveksamhet till nuvarande abortpraxis* utan att bli hopklumpad med Donald Trump och Victor Orban. Typ!

 

Så döm om min förvåning när det istället handlade om att till varje pris, in i minsta detalj, försvara nuvarande svenska abortlag. Orimligt att så binda upp sin politiska handlingsfrihet för all framtid. I diskussionerna kring vår abortlagstiftning har ju frågan om fostrets livsduglighet vid för tidig förlossning varit en av faktorerna när man faställt hur långt in i graviditeten abort ska vara tillåtet. I takt med medicinska framsteg har abortgränsen vid något tillfälle justerats.** Skulle man alltså som politiker helt förbjuda sig justera den i takt med eventuellt kommande medicinska framsteg?

 

Nej, det förefaller som om Ebba Busch blivit alltför chockad/påverkad av Magdalena Anderssons påstående efter HD-beslutet i USA "att liknande högerkonservativa krafter finns här hemma i Sverige" och uppenbarligen fruktat att räknas in bland dessa. Alltså till snabb motattack. Problemet är bara att det blev ingen motattack, det blev en reträtt (som Kd iofs redan länge varit inne på). Fortsätter kd-ledaren i denna stil kan partiet snart inte skiljas från tapeten bakom. Så osynlig börjar dess profil bli. Vilket existensberättigande har kristdemokraterna som parti om det snart fullständigt utplånar de sista resterna av sin värdekonservatism?

 

Att försöka hitta någon ny politisk profilfråga - Ebba Busch har ju periodvis försökt göra om Kd till "sjukvårdsparti" - kommer inte att lyckas. Överges den gamla anledningen - att vara ett parti som säger sig vila på traditionella värderingar sprungna ur kristen tro - varför behövs då partiet? 

 

Då kan vi väl alla bli moderater eller socialdemokrater.

 

 

* Ett möjligt exempel på en sådan måttlig förändring av nuvarande abortpraxis hörde jag för många år sedan av den kristdemokratiske kd-politikern Lennart Sacredeus. Om jag minns rätt hade förslaget någon likhet med gällande ordning i Tyskland.

 

Det slutliga beslutet om abort eller inte skulle fortfarande vara kvinnans. Men innan aborten fick ske skulle det vara obligatoridkt för henne med ett samtal med kurator (motsv) i vilket samtalspartnern skulle framföra (milt och vänligt!) att det är vår önskan att du föder ditt barn. När du nu upplever att du inte har möjlighet ta emot ditt barn vad behöver då vi från samhällets sida göra, (socialt och ekonomiskt) för stt stötta dig så det vore möjligt?

 

Inte ens en sådan ytterst försiktig justering av praxis får man alltså på minsta sätt knysta om utan att bli inknuffad i "högerkonservativa" buren.

 

** för säkerhet skull, rätta mig om jag har fel! I vart fall har abortgränsen diskuterats