82:a dagen. Nyårsdagen
Den dag då vi i Hertsön alltid firar gudstjänst på kvällen. Det är nog från början mitt påhitt. Jag hade alltid sena mässsn i Örnäset och många ur Hertsöförsamlingen deltog även där. Alltså kunde man lika gärna fira Nyårsdagens mässa på aftonen så både präst och församling slapp oroa sig att råka sova över gudstjänsten.
Alltså beredde Mats och jag oss för bussresa från Delfingatan in mot stan. Bussen var över 5-6 min sen. Men när vi kom till Smedjegatan så stod Hertsöbussen där enligt plan.
- Bra, tänkte vi och hoppade direkt ur bussen och beredde oss på att snabbt gå den korta sträckan till framförvarande buss. Men nästan innan våra skosulor nuddat marken så började Hertsöbussen fara.
- Det var till att vara precis med tidtabellen tänkte vi. Inte vänta ytterligare 15 sekunder.
- Kissnödigt, skulle man kallat dylikt beteende i min ex-hustrus familj.
Alltså stod vi där långa i ansiktet. Vänta på nästa buss mot Hertsön var inte ett alternativ, då skulle vi komma mer än en halvtimme för sent. Alltså siktade vi på Espresso House för kaffe - "dom har ju alltid öppet" (kl 22 alla dagar) - och lite värme i väntan på buss hem. Men döm om vår förvåning; när vi kom in hade hälften av borden upp- och nervända stolar.
- När stänger ni?
- Kl 18, blev svaret.
= ???!!
Återstod inget annat än att i kylan (måttlig!) vänta på nästa buss i riktning hemåt. På bussen konstaterade vi att vi likväl uppfyllt vår söndagsplikt,* vi hade ju den allvarliga intentionen gå i kyrkan men blev förhindrade av skäl utanför det vi kunde påverka.
Väl hemma kom Mats in till mig så jag fick återgälda nattens gästfrihet. Tillsammans med hemmaboende son sjöng vi också en nyårspsalm. Så blev det lite helgkänsla till slut.
* men söndagsplikten var iofs redan uppfylld på nyårsafton eftersom det är en mässa per söndagsdygn som är miniminivån
76:e dagen. Annandag jul - den Helige Stefanos dag
Med Mats till kyrkan igen. När vi igår kom hem från högmässan frågade jag Mats om det borde vara min tur köra idag.
- Nej, jag kör. Det är jag som får betalt, blev svaret.
Inplanerad som Bosses semestervikarie sedan länge. Och han gjorde rätt för lönen. God predikan. Alltid nödvändigt bli påmind om att motvind, motstånd och i värsta fall förföljelse är de kristnas naturliga lott i livet.
Dock lät han mig få leda själva mässdelen fr o m tillredelsepsalmen. Det var på min önskan för att jag inte ska bli helt ringrostig. Roligt också få bära röda skruden. Andens och (martyr-)blodets färg. Det gick acceptabelt bra vara celebrant. Sa eller sjöng inget fel, glömde inget. Så min gissning är att deltagarna tyckte det var något så när ok. Men den osäkerhet jag börjar känna inom mig syns ju inte. Det är bara att acceptera; har man haft en stroke så har man och är man inne på 76:dagen av sitt 70:e år så är man.
Trevligt kyrkkaffe som vanligt. 47 deltagare i mässan.
Nästa högmässa i Hertsökyrkan leder Bosse Nyårsdagen kl 18 (OBS! tiden!)*. Men innan dess leder Mats och jag mässa i Örnäsets kyrka nyårsafton kl 22 i samband med Luleå Fridsförbunds nyårsmöten. Mats celebrerar och jag predikar.
(Enligt tidigare planering var Roland Wälivaara ombedd hålla mässan, men han blev sämre under hösten och strax före jul nåddes vi av budet att han avlidit - eller ska vi idag på kyrkans stora martyrdag säga att han upplevt sin himmelska födelsedag.)
* alltså Inte kl 11 som jag tidigare skrev (rättat kl 21.25).
Ordningen m högmässa kl 18 på Nyårsdagen har vi haft i många år.
75: dagen. Juldagen
God Jul säger jag frimodigt fastän julafton är över. Jag minns sista året jag bodde i huset på Porsön. Då var jag om juldagsmorgonen på väg mot garaget för färd till juldagshögmässa. Jag mötte grannarna.
- God jul, sa jag .
De såg helt chockade ut. Jag insåg att för dem var "God jul" något man sa inför julafton inte inför och under juldagen. Men alla (kristna) vet ju att juldagen är centrum i den kristna julen.
Alltså God jul på juldagen!
Som god vän, tillika bloggare, ofta skrivit: julen firas bäst i kyrkan. Alltså till högmässa! Fick lift med Mats som ville komma tidigare än normal bussresa tillåter eftersom han skulle leda mässan. Även Simon följde med. Att Mats ledde mässan beror på förkylning hos Bosse. Till sin hjälp hade Mats tagit med Niclas som distribuerade och ledde psaltarpsalmen. Han sjunger bra utan tvekan.
Även i övrigt fin gudstjänst. En hel del folk man inte söndagligen ser i Hertsökyrkan, bl a familj från Norge och släktingar till vår egyptiske/koptiske vän Marcos. Pratade även med en man från Afgahnistan och en från Armenien (honom ser man ibland).
Även två ryska (åtminstone rysktalande (?) kvinnor såg jag.
När det börjar komma allt fler utlänningar till gudstjänsterna är jag glad att vi har en - någotsånär! - liturgiskt utformad gudstjänst. Att stå och sitta, buga sig och göra korstecken är internationellt liturgiskt språk. Och att något-så-när(!) lära sig församlingsvaren i liturgin är också lättare när de sjungs än när de läses.
71 deltagare - och igår på julbönen var det 89 upplyste kyrkvärden mig om.
I morgon leder Mats högmässan igen. Men det var bestämt sedan tidigare pga planerad semester för Bosse. Då låter Mats mig leda själva mässdelen så jag inte ska bli helt ringrostig.
68:e dagen. Kyrka och VM-final
Kyrka gick jag givetvis till idag. Dock inte till min vanliga Hemkyrka eftersom jag befinner mig i Umeå. Följde istället med bror och svägerska till deras hemkyrka - som jag iofs besökt så ofta i deras sällskap under årtionden att det nästan blivit en andra hemkyrka för mig - Grisbackakyrkan. Min brors familj har varit aktiva där i över 40 år.
Ska man recensera andra kyrkors gudstjänster? Inte i detalj i alla fall. Kan bara säga som i andra sammanhang: borta bra men hemma bäst. I vart fall tänker jag så när det gäller själva gudstjänsten Borde jag inbjuda präst och kyrkvärdar att göra ett studiebesök i Hertskyrkan för att lära sig fira högmässa och inte bara leda ett möte? När det gäller engagemang i kringaktiviteterna som barn- och ungdomsarbete, övrigt församlingsliv och kyrkkaffeansvar mm är det kanske snarare vi som har något att lära.
Väl hemma tog min tvillingbror och jag en promenad, dock kortare än gårdagskvällens.
Kl 16 var det sedan VM-final i fotboll mellan Argentina och Frankrike. Argentina vann till sist rättvist var vår samlade bedömning även om man måste imponeras av Frankrikes upphämtning. Nu när fotbolls-VM är slut kan man äntligen ägna sig åt annat, t ex läsning av alla böcker som står i kö. En av dem har jag med på resan. Återkommer när den är läst. Eller gå upp och ner i ett av trapphusen hemma i bostadshuset. Här hos brodern sover jag på övervåningen i deras villa och måste alltså gå upp och ner i trappen några gånger per dag. Synnerligen nyttig träning för den som bor ett plan visar det sig.
61:a dagen. Tredje söndagen i advent
12 barn - minst! - uppskattade jag att det var i kyrkan idag. Jag minns den tid när jag övertog ansvaret som distriktspräst i Hertsökyrkan kring år 2000, då var den absoluta majoriteten av gudstjänstfirarna pensionärer och knappast några barn. Nu är pensionärerna bara en liten del av församlingen. En synlig föryngring har skett.
Idag var det Mats som inledde gudstjänten och predikade. Till sin hjälp hade han Niclas som både fick sjunga psaltarpsalmen efter GT- texten och sen vara liturg i själva nattvardsdelen. Mats och Niclas har ju i många år varit kollegor i Malmberget och trivs bra ihop. Jag minns när Niclas var nyprästvigd, då kom han som pastorsadjunkt till oss I Örnäsets församling. Torsdagen efter prästvigningssöndagen höll han sin fösta veckomässa i Örnäsets kyrka. Några dagar senare frågade vaktmästaren mig
- Den där Niclas som börjat här hur länge har han varit präst?
- Sen i söndags, sa jag. Det här var hans första mässa.
- Vaaa??? Han var ju så rutinerad och gjorde det så bra. Jag skulle gissa att att han varit präst i minst tio år.
Men när han nu under hösten sökt tjänst här i Domkrkoförsamlingen då blev ha inte ens kallad till intervju.
Man undrar: är inte Luleå Domkyrkoförsamling intresserad av präster som verkligen med glädje och kvalité kan göra det som enligt kyrkoordningen är en församlings främsta uppgift: fira gudstjänst? Nej kanske inte kyrkoråd och en massa personal som mest vill jobba på vardagar. Men gudstjänstfirarna, de som genom sitt trogna engagemang är de som verkligen bär församlingen, ja, som i pricipiell mening är församlingen, de skulle vara det
Är det dags säga som Mose en gång sa till Farao:
Släpp mitt folk så de kan fira gudstjänst åt mig.
Predikan innehållsrik. Inget att klaga på. Med sedvanlig upplevelse av andlig mättnad far man hem.
54:e dagen. Andra söndagen i advent
Lite fel × 3 blev det, eller höll det på att bli, i högmässan idag.
1. Bosse, som alltid läser dagens psaltarpsalm inför beredelseordet råkade läsa psalmen för tredje söndagen i advent.
2. Förste textläsare som skulle läsa Gt-texten, tog fel årgång, fick avsluta och börja om.
3. Bosse glömde förbönen, gick direkt till offertoriepsalm efter trosbekännelsen. Jag tänkte ropa från min plats men avstod då jag tänkte att han kanske planerat nattvardsbön med inlagd förbön. Men det ordnade sig, han insåg sitt misstag och klämde in förbönen efter tillredelsen, före upplyft era hjärtan.
Men predikan var skarp och bra. (Så jag inte bara gnäller). Det upplevde även de som satt vid samma bord som jag. Gott kyrkkaffe av deltagare som uttryckte "att nu har vi fikat så många gånger så nu kan vi också bidra".
47 deltagare I gudstjänsten (71 förra veckan).
Själva mässan är ju alltid bra.
26:e dagen. Söndagen efter Alla helgons dag
eller Alla själars dag som den väl kallas i äldre (katolsk) kyrkotradition. Det är väl egentligen denna dag som är den dag vi kan minnas våra döda. Men i folkreligiositeten finns ju inte någon allvarlig insikt i skillnaden mellan Alla helgon och Alla själar. Och i praktiken upplevs dessa två helgdagar som en enda sammanhållen helg så hela dubbelhelgen blir allhelgonahelgen. Men när det t o m i officiellt sanktionerad information från svenska kyrkan - utan att den principiella skillnaden mellan dessa två dagar problematiseras - kan sägas att Allhelgonahelgen är tiden tiden då vi får minnas våra döda så tycker jag att helgonen onödigt trycks åt sidan och försummas.
- Det beror på att vi annars aldrig firar helgonen, sa Bosse när vi kort berörde saken när vi hälsade före högmässan.
Denna helg har alltid varit lite svag gudstjänsthelg här i stan. Så ock i Hertsön, "bara" 38 resp 37 deltagare. Men klart bättre än den gång på 90-talet då jag ledde gudstjänst i Hertsökyrkan med bara en (1) deltagare (utöver kyrkobetjäningen) på Alla helgons dag
Vid kyrkkaffebordet där jag satt blev det jämförande samtal om gudstjänsterna, gemenskapen och predikningar i Hertsökyrkan respektive bönhuset (Fridsförbundet). Hur utföll samtalet?
Buss från kyrkan i sällskap med Mats och ytterligare en gudstjänstfirare. Vi skildes från henne och klev själva av vid OK för att (jag skulle) få lite längre promenad hem. Då kunde vi även gå förbi Innerstadens kyrkogård så Mats kunde kontrollera om gravljuset han tände igår fortfarande brann. Det gjorde det inte.
- Då blir det att ta cykeln tillbaka med tändsticksask i fickan.
25:e dagen. Alla helgons dag
På väg till kyrkan idag for Mats och jag förbi mina föräldrars grav på Örnäskyrkogården och tände ett ljus även där. Tillsammans sjöng vi första versen av psalm 325
I hoppet sig min frälsta själ förnöjer
i tron jag till ett evigt väl mig höjer
Ty jag betänker att dödens länker
har Kristus brutit och mig livet skänker
En av pappas favoritpsalmer.
Mässan i kyrkan ledd av Bosse som också predikade. Inget kyrkkaffe men kort samtal med gammal ungdomsvän som var på besök i Luleå då dom nu har tre barn och åtskilliga barnbarn i staden. Hade vi accepterat hade vi kunnat bli hembjudna på kaffe, men då vi redan planerat övervara första gudstjänsten i bönhuset så avvek vi.
Gudstjänsten i bönhuset precis som vanligt. Predikan först av gästande talare från Finland, sedan av en av de lokala predikanterna eftersom den andre kallade blivit förkyld och därför tvingats stanna hemma. Två gånger I sin predikan nämnde predikanten något som sagts "här" igår kväll, dvs när jag predikade. Efteråt när vi hälsade kunde vi konstatera att "nätet" (i detta fall Youtube) kan nyttjas för goda syften som att sprida Guds ord.
- Jag lyssnade hemma I Finland, anförtrodde han mig.
Efter första gudstjänsten for Mats och jag och avstod därför middag och ytterligare en gudstjänst.*
Nu är middag inmundigad i hemmet så strax ska sonen och jag ta vår sedvanliga allhelgonabiltur förbi stadens (två) kyrkogårdar och titta på levande ljus.
* annars är lördagarna de helger som Fridsförbundet har kallade talare en möjlighet att på enkelt sätt "slå två flugor i en smäll". På bara fem timmar kan man få fyra predikningar och middag.
19:e dagen. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet, 30/10, tillika 19:e dagen
Åkte bil m Mats till kyrkan, men först svängde vi förbi Porsön och hämtade upp Jonas Nilsson, föreståndare på Hjelmserydsstiftelsen, som hade något ärende till Norrbotten och då sov över hos sin son som studerar på högskolan och samtidigt passade på träffa Mats och hjälpa honom i högmässsn.
Jonas Nilsson lärde jag själv känna för 25 år sedan som dekan i Svenska kyrkans fria synod, då Jonas var sekreterare i dekankollegiet. Senare har Jonas blivit prästvigd i den Ingermanländska kyrkan och verkat en tid i Ryssland. I de sammanhangen har Mats och Jonas haft en del med varandra att göra, då Mats också talar ryska.
Åter till högmässan. Mats celebrerade och predikade. Efter mässan kom en av de äldre i gudstjänstförsamlingen fram och uttryckte stor glädje över predikan. Detsamma känner jag.*
Vid kyrkkaffet satt jag och talade med en av våra gudstjänstfirare som kommer från Turkiet ursprungligen. Minst sex nationaliteter i gudstjänsten. Som mest har vi nog varit nio. 57 besökare sammanlagt idag. Mats och Jonas drog rätt fort efter kaffet. Dom skulle slänga i sig lunch på lokala pizzerian, sen skulle Mats till Boden och fira mässa I gemenskap med Bodens fridsförbund. Fortsätter han så här så kör han snart om mig som Luleås främste laestadianpräst:)
Efter hela högmässan pratade jag med Bosse om att någon gång medverka som celebrant eller predikant i högmässa I Hertsökyrkan.
- När som helst, säg bara till!
Jag avböjde dock hans förslag att predika redan under dubbelhelgen om en vecka, eftersom jag predikar i Luleå Fridsförbunds bönhus på fredag kväll kl 19.
Väl hemma blev det promenad med sonen runt Mjölkuddsberget. Middag och sen åter till kyrkan för psalmkväll. Fin stund men inte så många deltagare. När det gavs möjlighet för önskesånger valde jag nr 30 Gud är trofast.
* även om Mats vid något tillfälle råkade blanda ihop horisontellt och vertikalt. Men eftersom han tecknade med stora rörelser så gick nog budskapet fram ändå
12:e dagen. Nittonde söndagen efter Trefaldighet (12:e dagen)
Idag tappade jag nästan hakan när jag efter högmässan kollade statistiken - 62 deltagare! Bosse ledde fint som vanligt och predikade - som ofta - mest över Gt-texten (och episteln). Det långa evangeliet ur Joh 9 berörde han ytterst lite. Givetvis fick vi sjunga inledningen av Löftena kunna ej svika med andra versens ord Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen opp! Medan du stjärnorna räknar, växer din tro ditt hopp - som helt anknyter till dagens GT-text.
Efter högmässan och vid kyrkkaffet fick jag dels sitta och prata med, dels hälsa på vänner som jag inte sett på ett tag.
Fick också samtala med vänner om det faktum att både Niclas Larsson och Stefan Aro sökt de två utannonserade prästtjänsterna i Luleå Domkyrkoförsamling. Ett sannskyldigt förbönsämne!
5:e dagen. Artonde söndagen efter Trefaldighet (5:e dagen)
Tillika femte dagen av sista året av min flyende ungdom.
Söndag kyrkogångsdag. Mats höll hela högmässan och unge (numera 50 år ung!) kollegan Niclas hjälpte honom.
54 deltagare och det utan något som helst extra, typ dop eller körsång. Jag minns när man tyckte det var mycket folk om det kom 25. Sedan har gränsen succesivt höjts i medvetandet; numera tycker man det är lite om det är 40.
God kyrklunch. Var det rester från tacokväll som jag missat?
Hur som helst lämnade jag rätt snabbt för att fara till Mariakyrkan i Sävast och förrätta dop av två kusiner (var det väl?). Fin gudstjänst men jag fick låta föräldrarna hålla barnen över dopfunten då jag börjar bli vinglig och osäker och inte vill riskera tappa dem i stengolvet.
Många kända ansikten och många som jag inte kände igen men som kunde berätta när vi tidigare mötts. Det ena dopbarnets farfar berättade att jag döpte deras första barn och nu ca 40 år senare döpte deras (hittills) yngsta barnbarn. Så går det när man varit präst (för?) länge.
Tacksägelsedagen
Tog bilen till kyrkan. Försökte via telefon erbjuda Mats skjuts då jag tänkte att han var på väg till bussen. Han satt istället på cykeln (eller ledde den just?) precis på väg uppför Lv7-backen som många av oss gamla lulebor säger än idag trots att det är längesedan regementet lades ner och området numera heter Kronan.
Nå, i kyrkan möttes vi och efter högmässa och kyrkkaffe fick jag chansen undervisa honom i konsten cykla till Hertsökyrkan utan att behöva ta Kronanbacken (Lv7-backen) utan att ta onödigt lång omväg. En konst jag till fulländning behärskar eftersom jag 1) cyklat till Hertsökyrkan många gånger under min tid som distriktspräst 2) som barn bott i den del av stan där de i denna sak aktuella genvägarna finns.
Men det var först efter högmässsn denna undervisning kom till stånd.
Mässan leddes av Bosse som både predikade och celebrerade. I mässan förrättade han även dop av man, ursprungligen från Syrien men som blivit kristen i Libanon men ej hunnit bli döpt innan han kom till Sverige. Fin högtid.
I tacksägelserna nämndes även Anna-Lena Pettersson som dött hastigt 74 år gammal. Tillsammans med sin man Torbjörn (död sedan några år) har hon varit kyrkvärd i Hertsökyrkan (nästan?) ända sedan den byggdes. Jag har fått förtroendet förrätta begravningen som blir 20 okt 12.30 i Ljusets kapell.* Att en person, som jag väl känner - och träffade till synes vid god hälsa i domkyrkan bara två dagar före hon dog - som bara är 5 år äldre än en själv dör "knall och fall" känns ju lite onödigt närgånget....
Vid kyrkkaffet fick jag sitta tillsammans med den nydöpte och hans fadder. Som tur var kom Marcos (kristen fr Egypten) till vår hjälp som tolk så slapp vi ta allt på stapplig engelska.
Väl hemma blev det promenad runt Mjölkuddsberget. Sonen och jag skildes åt vid industriområdet just bortom berget. Han fortsatte via Porsön- Björkskatan runt hela fjärden. Jag genade hem via Klintbacken
* vid sorgehusbesöket fick jag veta att Anna-Lena var syster till Leif Enström, en man jag (vad jag kan minnas) aldrig träffat men ofta hört talas om. Han dog under sina teologistudier ungefär samtidigt, eller några år innan jag påbörjade mina.
Femtonde söndagen efter Trefaldighet
Får väl börja med en ursäkt till alla trogna läsare av denna ringa blogg. Redan i natt (sönd kväll) när jag ca 00.30 (jag hade sett filmen om evakueringen från Dunkergue på TV) kunde jag kolla statistiken för söndagen och noterade den sedvanliga helgökningen i besöksstatistiken. Läsarna är tydligen förväntansfulla att få något till livs efter varje söndag. Tyvärr gjorde jag dem besvikna eftersom jag inget skrev igår.
Inte heller har jag ännu (månd em) kommit mig för skriva något.
Nå, jag brukar ju alltid vittna lite om helgens gudstjänst. Så bättre sent än aldrig.
Bosse ledde mässan och jag predikade. Sin egen predikan kan man ju inte omnämna i kategorier av typen bra eller dålig.
Men jag inledde med att säga att för det inte skulle bli för ovant i relation till Bosses predikningar så ska jag inleda i Gt-texten. Och det gjorde jag trots att jag satt Jesu ord i evangeliet Kom till mig som tema för predikan.
1. I vandringen för att komma till Jesus kan man lära sig något när man passerar Sarefat och möter änkan och profeten Elia. Att lyda Gud och tro Guds löfte mot alla verkligheter och mot allt förnuft. Ungefär som Abraham enligt Paulus I Romarbrevet fyra. Men viktigt komma ihåg: Guds grundläggande löfte till alla kristna är syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv. Att få uppleva ett sådant under som änkan fick göra - övernaturlig försörjning, eller annat - är naturligtvis något som Gud kan ge åt vem han vill när han vill och för syften som bara han vet, men är inget som en kristen självklart kan förvänta sig eller kräva. Inte heller kan ett sådant yttre under vara något en kristen i huvudsak strävar efter eller bygger sin salighet på.
2. Nästan anhalt på vägen mot Jesus är församlingen där Jesus kommer till mötes i nådemedlen, ordet och sakramenten. Även om en människa kan göra gripande och ögonöppnande erfarenheter kan hon i längden inte komma undan församlingen där ordet predikas. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse. Om församlingen dessutom präglas av gemenskap och ömsesidig omsorg såsom det berättas i episteltexten så kan församlingslivet bli ett vittnesbörd som drar människor till sig. Men även här gäller det att se upp så människan inte går fel; nöjer sig med glädjen i den synliga gemenskapen istället för att nå ända fram till verklig tro på Jesus.
3. Vem är då denne Jesus? Enligt hans egna ord är han mild och ödmjuk. Vad vill han göra? Skänka vila. Åt vem? Alla som arbetar och är tyngda av bördor. Här tänker vi kanske spontant på alla som kämpar och lider under livets svårigheter: sjuka, lidande, sörjande. Och det är sant att Jesus ser dem alla. Hela hans offentliga gärning vittnar om det. Men just i denna unika situation har nog Jesus siktet inställt mer precist. Det märks av hans ord om oket. Att ta på sig oket betydde det judiska sammanhanget att gå in under lagen. Det är alltså lagens börda som Jesus framförallt vill befria från.
Och det gör han genom att skänka syndernas förlåtelse och rättfärdighet. Något som han så mycket säkrare kan ge eftersom han efter ett helt syndfritt liv burit syndens börda på korset och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull.
Nu blev inlägget äntligen klart, månd 22.30.
Fjortonde söndagen efter Trefaldighet
Bosse ledde högmässan och predikade i den kyrka där jag brukar gå. Som vanligt, kan man nästan säga, uppehöll han sig mycket i Gt-texten. Och där mycket om Jishajs rot.
Jishaj (nya bibelöversättningen) eller Isai som vi kanske är vana säga, var ju kung Davids far. Och det är om hans rot och stam (dvs släkt) som vi sjunger i julpsalmen det är en ros utsprungen. Namnet Isai blev i tidigare psalmboken utbytt mot det mer folkliga Jesse. Men att Jesse syftade på Bibelns Isai var det kanske inte alla som förstod. Som barn trodde jag länge att det var profeten Jesaja. Så i dessa yttersta tider - senaste psalmboken som kom 1983! - ville man tydligen bidra till att undanröja dylikt missförstånd så man ändrade texten i från "Det är en ros utsprungen av Jesse (=Isai/Jishai) rot och stam till "av Davids rot och stam" och givetvis var det så vi fick sjunga idag efter GT-texten i ps 113. Men i predikan uppmanade Bosse alla att i sina psalmböcker ändra från David till Jesse så man begriper att det är en anspelning på ett bibelord (Jes 11:1).
Nå, att kludda i psalmboken var Bosses förslag, men jag håller verkligen med om att ändringen av psalmbokstexten från "Jesse" till "David" är kåfingrigt gjort av 1983 års kyrkomöte. Förmodligen var tanken att det skulle bli lättare att förstå, men för den kristne som vill förstå psalmbokstexten utifrån bibeltexten blir det ju ännu svårare.
Nästa söndag har Bosse bett mig predika. Då får man se om det finns någon bibel/psalmboks-text att gräva ner sig i.
47 deltagare var vi idag. Ändå fattades åtskilliga av de trogna.
Eftersom jag bestämt mig för att varje söndag försöka hälsa på någon och/eller sitta vid någons sida under kyrkkaffet som inte hör till dem jag känner mest, så fick jag en synnerligen trevlig pratstund med ung man som flyttat till Luleå från Stockholm.
Trettonde söndagen efter Trefaldighet
Tillika valdag.
Redan på morgonen gick vi till vallokalen. Bara några personer före i kön. Man fick plocka valsedlar i skydd bakom skärmar, något jag alltid efterfrågat för valhemlighetens skull. Men senare i valvakan fick man höra att detta faktum sinkat valförfarandet då det regelbundet måste kontrolleras att valsedlar för något parti inte tar slut eller - hemska tanke! - att folk inte respekterar andras rösträtt utan knycker och tar bort andra partiers valsedlar. Aldrig får man vara glad.
Efter röstningen fick vi chans genomföra vallokalsundersökning. Jag tog chansen men sonen gick hem.
Högmässa i Hertsökyrkan ledd av Bosse. Drygt 40 tror jag vi var. Allvarlig och lärorik predikan som vanligt.
Efter högmässan for jag förbi ett av stadens äldreboenden med sjukommunion till en äldre man jag lärde känna som präst i Nederluleå redan för ca 40 år sedan och haft sporadisk kontakt med under alla år.
Träffade också en i personalen som jag lärde känna för många år sedan. Glädjande möte. Tyckte tydligen hon också för när hon lotsade mig mot utgången följde hon mig ända ut på gården och pratade gärna en stund till. Skälet till att vi inte setts så mycket i kyrkan under senare år förklarade hon först med att hon gärna jobbat många extrapass, och det blir ofta helger, för att kunna hjälpa sina barn bekosta sina studier. Invandrarfamilj.
Men hon sa också något som gjorde mig uppriktigt ledsen när hon jämförde Hertsökyrkan - hennes absolut närmaste kyrka - med andra (fri-)kyrkor hon också besökt:
- Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en. Alla går bara rakt in i kyrkorummet utan bry sig om andra.
!!!???
Har vi hört sån kritik förr?
Vad gör vi åt det?
Det kan inte bara vara ett ansvar för präst och diakon och eventuellt kyrkvärdar att välkomna och bry sig om dem som är nya och ensamma i församlingsgemenskapen. Många gånger tror vi inom svenska kyrkan att församlingen i praktiken är prästen och andra anställda och kyrkvärdar. Och de som då "bara" är gudstjänstfirare - för att inte använda det katastrofala uttrycket gudstjänst"besökare" - dom upplever sig själva som just endast besökare, dvs tillfälliga gäster till prästen och andra anställda, och därför inte har något ansvar - även om dom går i gudstjänst ofta, t o m nästan varje söndag
En sådan syn är helt fel.
För Hertsökyrkan tillkommer sedan ytterligare en komplicerande faktor. De flesta gudstjänstfirarna bor inte i området. Förstå mig nu rätt! Alla är givetvis välkomna hur långt bort han eller hon än bor. Även jag själv bor utanför det distrikt som Hertsökyrkan när den byggdes fr a var tänkt att betjäna. Under alla mina år som präst i kyrkan har jag glatt mig åt det ständigt ökande deltagarantalet i gudstjänsterna.
Men jag tror att det finns en uppenbar risk att de som kommer från andra områden i stan, eller från grannkommunerna ännu mer upplever sig som mer eller mindre tillfälliga gäster i gudstjänstgemenskapen och och därför inte tycker det är lika naturligt ta samma ansvar som det vore om dom gick till det som geografiskt vore deras naturliga "hemkyrka".
Det gäller att inse att församlingen inte är detsamma som byggnaden (eller de anställda!) Så när du går till gudstjänster i Hertsökyrkan så går du i första hand inte till en byggnad utan till en gemenskap i gudstjänsten. Och jag törs nästan slå vad om att för de flesta som regelbundet går i gudstjänsterna så beror det antingen på att man uppskattar gudstjänsternas utformning, predikan eller att man fått personliga kontakter bland gudstjänstfirarna - inte på att kyrkobyggnaden är finast i stan.
Så för dig som regelbundet går i gudstjänsterna, och särskilt du som gått i många år - och det finns åtskilliga sådana i denna ringa bloggs läsekrets - kom ihåg att när andra kommer till gudstjänsten, och särskilt de som är nya eller oregelbundna besökare, då blir deras upplevelse av kyrkan nästan helt beroende av deras upplevelse av mötet med dig.
Så om du ser någon som kommer in men avstår resa dig från din plats i fåtöljerna för att gå och hälsa, så signalerar ditt kroppspråk "ingen bryr sig om att du kommer, du kan lika gärna gå hem igen". Eller om du ser någon i kyrkan eller kaffekön som du inte riktigt känner, men avstår ta i hand och presentera dig så signalerar ditt handlande "ingen bryr sig om dig, du är inte viktig. Eller om du med kaffekopp i hand söker sittplats och väljer bort bordet där två nya besökare sitter och i stället går till bordet där två av dina bästa vänner sitter så signalerar du "inga nya är välkomna in i gemenskapen."
Ja, det här blev en engagerad utläggning men vad ska man skriva efter mötet med en tidigare gudstjänstfirare som uttrycker Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en.
??
Senare under eftermiddagen predikade jag I Fridsförbundets bönhus. Där hälsade jag på många människor och initiativet var lika ofta mitt, men de flesta jag hälsade på mötte jag efteråt. Men med flera års perspektiv kan jag säga att också här finns nog i praktiken en tydlig social gräns mellan dem som är "innanför" och "utanför". Före gudstjänsten hälsade jag på mötesledaren som ville berätta att jag blir ensam predikant eftersom Göran Esberg accepterat kallelse predika på annan ort. Till predikotext valde jag episteltexten Rom 13:8-10. Trevligt kyrkkaffe även här. Recensera egen predikan kan jag ju inte göra. Men när jag ser mig själv på Youtube så tycker jag mig se äldre ut för varje gång. Särskilt när det gäller gången!
Väl hemma blev det valvaka. Men som ni vet blev det inget definitivt resultat även fast jag satt uppe ända tills vakan slutade.
12e söndagen efter Trefaldighet
I dag var det Mats som ledde mässan och predikade (Bosse är borta). 55 var vi i gudstjänsten enligt kyrkvärden.
Hörvärd predikan som vanligt. (En av deltagarna uttryckte för mig efteråt sin stora glädje över predikan). Mats nämnde detta med den nödvändiga sabbatsvilan (kvinnan i texten botades ju på en sabbat och det gillade inte synagogsföreståndaren, därav sabbatsmotivet) som nu för oss kristna blivit söndagsvila eftersom vi firar vilodag på Kristi uppståndelses dag. Han berättade också att två gånger i historien har man försökt bryta den traditionella veckorytmen på sju dagar och infört tiodagarsvecka. Dels efter franska revolutionen och dels efter den kommunistiska i Ryssland. Men ingendera gång fungerade det så man var tvungen återgå till den ursprungliga gudomliga ordningen.
Friheten i Kristus är ju temat för dagen och redan i beredelseordet (skriftetalet) fick vi höra om den frihet från synden som förlåtelsen innebär. När Mats sen i predikan talade om det liv i frihet som en kristen får då nämnde han att det kristna livet, av otvungen kärlek bör präglas av enkelhet, generositet och gästfrihet. Fin sammanfattning, tycker jag.
I liturgin hade Mats hjälp av unge (!) kollegan Niclas (50 år ung!) som han jobbat många år tillsammans med i Malmberget. Sedan Niclas också fick sluta i Gällivare pastorat dyker han upp i Hertsökyrkan då och då.
Vid kyrkkaffet initierades av diakon Ulrica ett samtal vid kaffeborden om vad vi kan göra för att hjälpa människor i församlingen till fördjupning i tron och hur vi mer tydligt kan ta hand om dem som är nya i gemenskapen. Sådana frågor har vi diskuterat förr vid kyrkkaffen, men samtalet måste hållas ständigt levande.
Här framkastades idéer om både bibelstudiegrupper och hemgrupper. Själv nämnde jag en idé jag länge burit på, nämligen att indela gudstjänstfirarna i grupper (6-7 st) utifrån var dom bor och att dessa sedan inom respektive grupp lär sig varandras namn och utseende tillräckligt bra för att kunna ta åtminstone det ansvaret för varandra att notera om någon regelbunden besökare plötsligt saknas i flera veckor. (Om gruppmedlemmar dessutom vill börja träffas utöver mötena i gudstjänsten får enligt min ringa mening var en helt annan och frivillig sak).
Vid kaffebordet fick jag sen ett samtal med yngre man som jag sett i kyrkan några gånger. Mycket fint samtal. Vi satt kvar ända till det var dags för honom gå till västlaestadianska bönhuset där han har sin mest regelbundna gemenskap. Men han uttryckte tydligt att om man också ska gå i kyrkans gudstjänster då är det här i stan Hertsökyrkan som gäller.
Elfte söndagen efter Trefaldighet
Och äntligen fick vi åter fira högmässan på normal tid kl 11 efter ca två månaders sommartid med högmässorna kl 18.
Och jag var där trots att jag firade mässa igår kl 16. Kunde väl räcka med en nattvardsgudstjänst per helg, eller...? Men man överger inte så alldeles enkelt sin normala församlingsgemenskap. Att gå i bönhuset, vilket jag iofs gärna gör, kan aldrig för mig bli annat än ett komplement till högmässogemenskapen.
Ca 40 deltagare var vi. Kyrkvärd Johan hjälpte Bosse i distributionen. I predikan startade Bosse i evangeliet men tog snabbt ett skutt och hamnade - som ofta! - i Gt-texten, denna dag från profeten Amos bok. Innerlig och allvarlig predikan, även om jag nu nio timmar senare knappt kan återge något av det han sa.*
Snabbt kyrkkaffe, sen förbi bönhuset för att hämta min Bibel som jag glömde igår. Stannade dock inte på några ytterligare predikningar eftersom jag under eftermiddagen var bjuden på kaffe i (ex-)hustruns kyrkstuga. F ö den kyrkstuga från vilken det filmades en stund under OAS-rörelsens Sverigeresa förra sommaren, när Mats och jag medverkade i sändning från kyrkstaden.
Precis när jag skulle fara från bönhuset för att köra mot Gammelstad mötte jag gode vännen och kollegan Stefan Aro som befinner sig i staden och var på väg övervara eftermiddagens predikningar. En sådan ömsesidig glädje var det att mötas att vi båda offrade några minuter och satt och samtalade i min bil.
Efter besöket i Gammelstad, under vilket vi även tog en promenad och tittade på mitt renoveringsobjekt till kyrkstuga tände vi hemma grillen och fixade god middag.
* beror det månne på att jag nu även i huvudet börjar bli det som jag allt oftare upplever mig vara I kroppen: en gammal pensionär?
Tionde söndagen efter Trefaldighet
Och idag var jag och yngre sonen i S:ta Clara i Stockholm, eftersom vi varit på knapp veckas gemensam resa till Uppsala-Stockholm. Mer om det senare.
Men när vi alltså var i huvudstaden ville jag passa på besöka stadens mest omtalade kyrka. Stor kyrka, till det yttre lik Luleå domkyrka, men inuti betydligt mer utsmyckad. Bra med folk, inklusive en stor grupp gäster från Finland (Österbotten?) Dessa (som satt samlade längst fram på höger sida) fick ge sig till känna och blev välkomnade med en varm applåd. Också alla vi som kommit från någon annan ort i Sverige fick resa oss och blev likaledes välkomnade.
Kanske är dylikt avsett skapa hemkänsla för alla och ge en familjär stämning och jag har väl själv begagnat mig av liknande trick ibland, men när man är deltagare I en gudstjänst
blir upplevelsen - hos en lätt pietistiskt präglad lutheran som jag! - att man med mänskliga insatser försöker åstadkomma det som är ordets och den helige Andes verk.
Gudstjänstordningen var en helt traditionell högmässa enligt kyrklig ordning. Lätt känna sig hemma. Inte heller kände jag mig främmande för de inslag som plockats in från karismatisk tradition: extra lovsång och erbjudande om möjlighet till personlig förbön vid altarringen. Det nya för mig var att förbönsstunden tilläts pågå en stund in i nattvardsliturgin. Tyvärr upplevde jag lovsången mest som solosång då försångaren sjöng i mikrofon och församlingen knappt hördes. Men jag erkänner gärna att man har gudstjänstrummets storlek emot sig. Levande liturgiska uttryck är svårare i så stor kyrka. Men man skulle gärna sjunga mer I själva liturgin, som vi gör i Hertsön. Det är alltid lättare att få folk sjunga unisont än tala unisont - under förutsättning att församlingens svar inte dränks av orgeln.
I predikan lyckades prästen plocka fram fem punkter ur evangelietexten, vilka han enkelt och pedagogiskt förklarade: binda, lösa, samlas i Jesu namn, komma överens (om att be) och förlåta. Inget direkt fel även om jag saknade den traditionella tolkningen av binda och lösa. Här handlade det mer om att med bönens hjälp binda det onda som i sin tur binder människor: droger mm och att förlösa kärlek och barmhärtighet bland människor.
I distributionen deltog flera präster, samtliga män (!) och ett flertal diakoner. Att prästen själv doppar oblaten i vinet och ger direkt till kommunikanten är ok för mig - så har vi också gjort under del av pandemin - men oblaten bör då ges direkt i munnen och inte i handflatan.*
Att en av de assisterande diakonerna bad delar av nattvardsbönen kändes också lite väl tillrättalagt och bidrar enligt min - högst traditionella, jag medger det! - mening inte till ökad tydlighet och klarhet i det liturgiska agerandet.
Alkoholfritt vin är ju som de flesta här väl vet inte my cup of tea. Men jag är medveten om de överväganden som gjorts i S:ta Clara pga det stora arbetet bland missbrukare.**
En oväntad glädje var även att få träffa goda vännen sedan många år, diakonen Maria Andersson som efter tjänst I Övertorneå och Norrfjärden och ett "ledigt" år i Luleå nu har vikariat i S:ta Clara.***
Roligt också att träffa kristen vän från Boden som var på syskonträff.
* att lägga en doppad oblat i mottagarens hand innebär en risk att några droppar senare hamnar på en näsduk eller byxbak. Kristi blod är värt ett bättre öde
** jag har aldrig övertygats om nödvändigheten av alkoholfritt i nattvarden för missbrukares skull. Dels har jag mött många nyktra alkoholister som säger nattvarden är ju en helt annan sak, dessutom har jag i den laestadianska traditionen aldrig stött på önskan om alkoholfri nattvard trots att det i väckelsen barndom fanns gott om f d "drinkare" I gemenskapen.
*** vi lärde känna varandra i samband med bildandet av Frimodig kyrka i Luleå stift. Hon har varit aktiv i Fk sedan dess och nu blivit riksordförande.
Nionde söndagen efter Trefaldighet
Är just över då klockan passerat midnatt.
I statistiken ser jag att som vanligt har en större del av läsekretsen tittat in på denna ringa blogg under söndagsdygnet. Om det beror på väntan efter sedvanlig helgrapport eller den provokativt lockande rubriken om SD låter jag vara osagt.
I det inlägget diskuterade jag inte möjligheten att även SD som parti "lämnar kyrkopolitiken" men ändå hänger kvar genom en (formellt?) fristående grupp. Det återstår att se.
Högmässa var det som vanligt kl 18. Betydligt färre än vanligt. Men Bosse, som även haft 11-högmässa i Örnäset, berättade att det var många ur Hertsöförsamlingen som var där. Dom är väl vana vid gudstjänst på förmiddagen. Jag övervägde faktiskt själv i morse att gå kl 11 till Örnäskyrkan, men så började ett väl inlärt ord ur Hebreerbrevet ringa i huvudet: "låt oss inte överge vår församlingsgemenskap som somliga har för sed..."
Av predikan hörde jag nästan inget. Högtaleriet funkade inte riktigt. Och därmed inte hörslingan heller.
Nu är det bara en söndag kvar med 18-mässa. Sedan blir det kl 11 igen.
Åttonde söndagen efter Trefaldighet
Dubbelhelg blev det för mig. Började med dop i Mariakyrkan i Sävast. Familj där jag tidigare både döpt och konfirmerat i släkten. Efteråt hade jag tänkt fortsätta direkt mot Älvsbyn där jag på lägergården Lillstrand (EFS) skulle medverka med undervisning på läger för undomar/unga vuxna, de flesta med bakgrund I den laestadianska rörelsen. Jag medverkade där även förra året. Men när jag skulle fara från Sävast insåg jag att jag glömt anteckningarna till mina eftermiddagsföredrag. Alltså snabb sväng förbi hem innan jag styrde mot Norrbottens pärla. Jag kom ändå i tid.
Undervisning om dopet, bikten och nattvarden. Jag tog det i den ordningen och inte det föreslagna med bikten sist. Jag menar bot och syndabekännelse är väl vägen tillbaka om man (av-)fallit efter dopet och samtidigt fungerar det som del i förberedelsen för nattvarden. Alltså efter dopet men före nattvarden.
Om de två huvudsskramenten försökte jag väl bara ge sedvanlig luthersk undervisning. Där det I just laestadianskt präglade sammanhang kan vara skäl betona - det är ju barndop i våra sammanhang - att dopet faktiskt betyder något för barnet. Jag citerade den lutherska kyrkans huvudbekännelse Augsburgska bekännelse art. IX att dopet är nödvändigt för saligheten och att barnen bör döpas.
Och ifråga om nattvarden lade jag väl lite extra krut både på frågan om realpresensen (verklig närvaro), dvs det välsignade brödet och vinet är Kristi kropp och blod och; att man bör gå till nattvarden ofta.
När det gäller bikt och förlåtelse finns kanske mer laestadianska specialiteer fr a att även lekmän vittnar för varandra om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. Jag uttryckte min stora uppskattning av detta fenomen* men sa samtidigt att denna förlåtelsens lättillgängligt kan I vissa fall innebära förytligande. Dels så att man vid en enkel "bikt" för en vanlig kristen inte ordentligt nämner synden "vid dess rätta namn" utan tar det i allmänna ordalag och att man "genar" lite för enkelt när man tar bekännelse och gottgörelse på ett bräde och går direkt till den man syndat mot med bön om förlåtelse., något som kan fungera för mindre och enklare vardagliga saker men som blir katastrofalt vid allvarligare händelser.
Idag ledde jag högmässa på samma ställe och fick hjälp I distributionen av Daniel Brandt, präst i Missionsprovinsen.
I predikan nämnde jag tre sätt på vilka en människa kan bygga sitt liv på sand:
1. Förtrösta på sitt fromma livsverk: "Har vi inte i ditt namn..." osv (evangelietexten).
2. Förtrösta på sina goda gärningar. Jag är väl inte sämre än andra. Eller jag är rent av bättre än andra - som fariseen i temlet i Jesu liknelse.
3. Förtrösta på sin barndomskristendom. Inte bara att man är tacksam att man alltid fått vara kristen utan gör barndomskristendomen till salighetsgrund:
Min rätt att vara kristen idag beror på att jag alltid varit det. Nej, din rätt att vara kristen kan aldrig bygga på något annat än Jesus.
Min rätt att vara kristen idag beror på att jag alltid varit det. Nej, din rätt att vara kristen kan aldrig bygga på något annat än Jesus.
Med glädje noterar jag att min fjolårsundervisning om högmässan var ihågkommen; ungdomarna var aktiva i liturgin. Precis som förra året var Kyrkvärd aktiv i köket
Besök sedan hos min gamle kamrat innan vi for hem. Vi? Jo, jag hade en god vän med mig. Vi slutade dagen med att gemensamt gå ut och äta när vi återkommit till hemstaden.
* detta är den ena punkten där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig. Den andra kan du läsa om i inlägget Med gudstjänsten i centrum 5, publicerat 8 juli 2019
