Torbjörn Lindahl

Fel på bloggen har det varit i ca en halv vecka. Det har givetvis hindrat bloggande från min sida. Men nu är det ok igen.

 

Dags berätta om helgen således. Bosse är nu tillbaka och höll högmässa igår kväll. Hur många vi var kollade jag inte ordentligt.  Men hela högmässan var uppbygglig som vanligt. Jag lämnade kyrkan med glädje.

 

Men jag får erkänna att nu ett drygt dygn efteråt så minns jag knappt några detaljer. Vad beror det på? Åldern? Eller att jag har annat att tänka på som fyller mina tankar, t ex den totalrenovering av kyrkstugan som yngre sonen och jag ägnar oss åt. Förra sommaren jobbade vi tillsammans med den begränsningen att han klev på stege, inte jag. I år blir rollerna alltmer att Simon arbetar och jag leder och fördelar arbetet.

 

I Hertsökyrkan resten av sommaren blir det Bosse som håller mässorna med inhopp av Mikael Sundqvist två gånger. From hösten kommer Bosse ha tre av fyra mässor och Mats blir vikarie den fjärde veckan, enligt vad Bosse sa i går kväll.

 

Är det kanske framtiden i Hertsökyrkan som upptar mina tankar? Hur blir det när Bosse går i pension? Vem kan komma och fortsätta i samma anda?

 

Mässa som vanligt i vanliga kyrkan kl 18. Mats assisterade och jag celebrerade och predikade. 47 deltagare enligt kyrkvärd som med kort varsel fick hoppa in då de som skulle tjänstgjort ej dök upp.

 

I beredelseordet inledde jag med Helig, helig helig... som var (är?) den traditionella inledningen till högmässa utan nattvard. Att man i svensk tradition låtit dessa ord, som har sin normala plats i nattvardsliturgin, bli del av inledningen beror väl på att man vill anspela på Jesajas upplevelse när han hör seraferna sjunga dessa ord inför Guds tron; han ser och erfar sin synd. Rätt ingång till syndabekännelsen. Dessa ord sjungs ju evigt inför Guds tron. Också Johannes hör dem i sin stora syn in I evigheten som vi kan läsa i Uppenbarelseboken. Och eftersom det är så - som kollegan Bosse ofta påmint om - att när vi firar nattvard så befinner vi oss en kort stund i himmelen så bör man - som Laestadius säger i ett skriftetal - när man går till nattvarden vara lika beredd som om du ska gå direkt in i himmelen. Alltså lämna det du inte vill ta med dig. Alltså rannsakan och syndabekännelse.

 

När jag väl kom till predikan uppehöll jag mig något i både epistel och evangelium. Underbara ord i episteln dels om de levande stenarna men fr a om stenen som blir antingen hörnsten att bygga på för den som tror, eller stötesten att snava på för den som inte tror.

 

Nämnde också det jag en gång lärt av Göran Larsson att stenen som ratades av dem som byggde har mycket större konkretion än vi först uppfattar. Från den höjd som var det ursprungliga Golgata bröt man sten till husbyggen. Men man lämnade (ratade/förkastade - välj översättning) en bit som ansågs ha för dålig kvalite. Den kvarvarande delen stack då upp som en skalle - huvudskalleplatsen. Ibland är Bibelns ord mycket mer konkreta än vi tror. Epistelns slutord anpelar på ord och gärningar hos profeten Hosea. Läs dem, uppmanade jag åhörarna.

 

Något om apostladagen också givetvis. Att det ämbete som gavs åt apostlarna av Kristus själv och som förts genom historien som kyrkans biskops- och prästämbete är en väsentlig, bärande del av kyrkans apostolicitet. Att vara apostolisk är inget man plötsligt kan bestämma sig för, det är något man ärver (övertar).

 

(Men tro nu inte att predikan bara var så här kort.)

 

Psalmer ur psalmbokens psalmer om kyrkan, bl a 62 som offertoriepsalm vilket i slutversen ger möjlighet göra just det som man sjunger om 

O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk. Men det var det väl ingen som såg - alla tittar ju ner i psalmboken.

 

Efter mässan hade Mats kommit I samspråk med en ung man som ingen av oss sett förr i Hertsökyrkan. Han uttryckte att han brukat gå I annan kyrka i staden men att det här var något helt annat.

- Det är ju här man ska gå, hade Mats sag

- Tydligen, blev svaret.

Som vanligt svårt få den rätta helgkänslan när högmässsn är på kvällen. Men högmässa blev det till slut. Mats predikade och celebrerade, jag deltog bara i distributionen. Jag valde gå med patenen och ge Kristi kropp. Lättare för en vinglare som jag. 37 deltagare enligt kyrkvärden.

 

Inget fel på predikan givetvis. Jesu ord innebär inget överseende med synden. Lagens ord står fast. Men det straff som skulle drabbat kvinnan låter Jesus falla på honom själv. Hon blir fri att fr o m nu handla rätt: gå och synda inte mer.

 

Nästa helg är det min tur.

 

Efter högmässan drog Mats med mig till improvisationskonsert med Markus Wargh i domkyrkan. Några bönhusvänner fanns på plats för att lyssna. Jag säger som jag ofta tänkt: tur att den förkättrade kyrkan finns så även laestadianer kan få ta del av sådant som aldrig skulle få förekomma i de egna bönhusen.

 

Bulle o latte sen på Espresso house och avslutande kvällssnack så var den dagen slut.

 

Nästan, för hemkommen blev det kvällspromenad med yngre sonen och sist uppfyllande av all rättfärdighet inför kära läsarna.

 

God natt.

 

 

Alltså söndag, enligt svenska kyrkans nuvarande evangeliebok.

 

Mats höll kvällshögmässan. Fint genomfört som vanligt och god undervisning i predikan. Han berättade att händelserna kring Johannes födelse upptar stor del av Lukasevangeliets första kapitel och förklarade en del av bakgrunden till det som kommer i dagens evangelium; varför ska pojken heta Johannes, varför var Zackarias stum osv. Nämnde även vad som mer står om Johannes i nya testamentet mm.

 

Drygt dubbelt så många som igår kväll, 26 personer. Jag hade unnat midsommardagens alla gudstjänstdeltagare att komma igen idag så hade de fått lite frimodigare predikan med lite mer klarhet i tanken.

 

Själv fick jag bidraga i distributionen. Att gå med kalken gick bra men det tar lite tid för mig numera då jag förflyttar mig i ytterst maklig fart. 

 

Väl hemma tände vi grillen och åt sedan  god mat ute på altanen ca 21.30 i 24-gradig värme trots att solen var bakom moln. Är detta beviset för att sommaren kommit? Äntligen I då fall.

34 personer hade infunnit dig till kvällens högmässa vilken leddes av Mats. Lite färre än vi vant oss vid på senare tid men både kvällstiden och sommartiden gör kanske sitt till.

 

De som kom fick dock vara med om en fint genomförd mässa och god undervisning i predikan. Bl a påpekade Mats att vi i kyrkans nuvarande tradition skiljt på Jesu dop (efter Trettondedagen) och vårt dop (denna söndag) och inte längre har Jesu dops söndag som enda dopsöndag som det var i 1942 års evangeliebok.

 

Han talade också tydligt och klart om vad den person behöver göra som blivit barndöpt och sedan lämnat tron men åter blivit kallad av Gud tillbaka till Guds rike. Hon behöver inte, och ska inte döpa om sig. Nej, hon ska omvända sig, göra bättring.

 

Nyttig undervisning. 

 

Själv fick jag hjälpa Mats i distributionen. Det gick bra, men nog är jag lite vinglig ibland.

 

Vingligheten hindrade mig dock inte från att på kvällen följa sonen på promenad. Vi tog fika med oss vilket vi avnjöt på Mjölkuddsbergets topp i den nedgående solens sken.

 

Ett namn på denna dag som Martin Luther lär ha ogillat. Det har därför i vissa sammanhang påståtts att han inte bejakade treenighetsläran. Helt fel. Men treenighet är klart bättre uttryck. Gud är tre personer i en gudom. En Gud som är Fader, Son och Ande. Och detta underbara mysterium i Guds väsen får vi anledning fira och stanna upp inför när vi nu under den festrika delen av kyrkoåret fått fira hur Fadern, av kärlek till oss dödliga och i synden fångna, sänt sin Son till världen för att genom sin korsdöd och uppståndelse rädda mänskligheten och sedan ger den Helige Ande i vars kraft denna frälsning förs ut över jorden och en Kyrka grundas i vars gemenskap vi genom ordet och sakramenten får del av och får leva av den frälsning som Sonen vunnit åt oss.

 

Klart som korvspad!

 

Men inte bara detta firade vi idag. Det var även Johans sista högmässa. Inom något dygn sitter han I bilen på väg mot sin nya tjänst i Sigtuna. Inte firade vi att han lämnar oss. Nej, det är nog många som sörjer över det. Men vi avtackade honom. Avtackad blev han visserligen redan på Annandag Pingst. Men det var en avtackning från chef och arbetsledare i Luleå Domkyrkoförsamling. Från arbetsgivaren snarast. Nu blev det avtackning från det som är församlingen I verklig principiell mening, det vi ibland kallar den gudstjänstfirande församlingen, dvs den gemenskap av människor som verkligen är församlad - kring ordet och sakramenten! 

 

Vilken högtid! 125 personer lär vi ha varit. Fyra präster var vi som concelebrerade och hjälptes åt vid nattvardsutdelandet. Go'tårta till kaffet och god gemenskap.

 

 

Efter högmässan for yngre sonen och jag ut mot Lövskär och satt och tittade ut över vattnet och åt varsin glass som vi köpt på affären. Han övningskörde hela vägen och sedan hem. Det gick riktigt bra.

 

Nu tänder vi snart grillen och fixar något gott att äta.

 

I nästa inlägg ger jag schema för Mats och min tjänstgöring under Bosses semester.

 

I år tillika nationaldagen. Alltså ledig dag trots att annandagen inte är röd dag. Alltså kunde man bli bjuden på s k frunch (frukost-lunch) hos f d arbetskamrat tillsammans med ytterligare två f d arbetskamrater med respektive. Det är jag som i egenskap av pensionär är f d, övriga f d arbetskamrater jobbar ännu. Det som serverades var rejält och gott. Stort tack.

 

Senare på eftermiddagen blev det grillning här hemma. Gott det också och med hjälp av tröjor övervann vi svalkan och åt ute på altanen

 

Sen blev det gudstjänstdags. Som vanligt på Annandag Pingst på aftonen även om det på denna nationaldag hade varit möjligt fira gudstjänsten på dagtid.

 

Johan celebrerade och Bosse predikade. 55 närvarande sa kyrkvärden efteråt. Oj, så roligt det numera är att gå i Hertsökyrkan. Inte bara pga prästernas liturgiska agerande och predikningar utan - lika mycket! - pga av den aktiva församlingen som deltar med tal och sång i församlingssvaren så det står härliga till. Efteråt vid kaffet fick jag en kort pratstund med Bosse om saken. Vi konstaterade värdet av att vi båda verkat i samma liturgiska anda och att bytet av distriktspräst inte innebar nyheter på alla punkter. Så använder vi fortfarande den gudstjänstagenda som jag lät göra för ca 20 år sedan. Det är som Bosse brukar säga: Man får inte ändra i liturgin stup i kvarten för då tappar änglarna bort sig. Kanske är verkligheten att vi "ovetandes fått änglar på besök" (Hebr 13:2). Så brukar ju Bosse också efter varje mässa avsluta med orden:

 

 

Efter mässan var det också avtackning av Johan som nu gör sin sista vecka här och sedan flyttar till Sigtuna. Tack från arbetsledare och domprost. Johans år som ny präst är inte hans enda insats i Luleå Domkyrkoförsamlings arbete. Han har även tidigare jobbat som församlingspedagog med barn-, ungdoms-, och konfirmandarbete. Vid kyrkkaffet fick han också tack av ytterligare en arbetskamrat och av Fridsförbundets ordförande, som var på plats. Johan har under detta år också hunnit få en del kontakter med bönhusets folk genom dop, och nattvardsgudstjänster i samband med församlingsdagar i Fridsförbundet. Och Johan har också flerfaldigt gjort det som är allra viktigast om man vill vinna laestadiankristnas förtroende: att besöka och deltaga i deras gudstjänster. 

 

Kommande söndag (12/6 kl 11) leder Johan sin sista högmässa i Hertsökyrkan. Då finns också möjlighet för alla gudstjänstfirare att säga farväl till honom.

 

Fr o m 19/6 t o m 21/8 firas högmässorna kl 18. (De fem första av dessa veckor har Bosse semester och då kommer Mats och jag att vikariera.)

 

Bosse uttryckte i predikan idag att detta är en avgörande och viktig söndag. Ser man på! Och jag som ibland (på skoj!) sagt att detta är söndagen då ingenting händer. Vi har de stora händelserna i Jesu liv bakom oss: hans död, uppståndelse och himmelsfärd. Men idag händer inget!😊

 

Men att vara samlad till tacksägelse, bön och väntan på Anden, vilket lärjungarna nu är, det är ju inte så illa det heller. Kanske kan lärjungaskaran idag ge oss ett föredöme som borde prägla alla våra gudstjänster!

 

Rätt många var vi i högmässan men jag räknade inte (har senare sett att var 45). Glass till kyrkkaffet.

 

Nästa helg är det pingst och då blir det högmässa söndag 5/6 kl 11 och annandagen, måndag 6/6, kl 18.* sedan är det bara en helg(12/6) kvar med 11-gudstjänst. Fr o m 19/6 till 21/8 blir högmässorna kl 18.

 

Efter mässan och kyrkkaffet blev jag hembjuden till vänner ur gudstjänstförsamlingen som kommer regelbundet trots att de bor i Sävast. Där blev det utöver intressanta samtal även mat med älgkött, tårta och kaffe.

 

Innan jag styrde från Sävast svängde jag in på ytterst kort besök hos vännen och kristne brodern sedan länge Roland Wälivaara med hustru Eva, vilka bor i närheten. Vi har länge talat om att ses ordentligt och få prata om "det ena och det andra".** Nu kunde vi göra upp om en tid

 

 

* sedan Annandag Pingst upphört vara allmän helgdag (så de flesta är lediga) har vi firat gudstjänst på kvällen. Att det i år råkar vara nationaldag, och därmed allmän helgdag, bortser vi från. Du får använda den lediga dagen till att vara på stan och vifta med svensk flagga.

 

** Rolands favorituttryck

Idag sov jag av någon anledning länge. Vaknade först kvart över tio. Blev bråttom ta sig till kyrkan. Och de som såg när jag anlände märkte att jag kom en kvart för sent.

- Missade du bussen, var en fråga jag fick flera gånger.

Ett tag övervägde jag skippa högmässan för jag får en gudstjänst till idag. Kl 16 predikar jag på Fridsförbundet. Men för den som är kyrkligt fostrad från sin barndom kommer alltid högmässan att vara söndagens huvudgudstjänst.

 

Alltså hertsökyrkan. Johan celebrerade och predikade. Jag kommer verkligen att sakna honom när han om drygt två veckor slutar här och flyttar till Sigtuna. 37 närvarande. Inte så illa i ett historiskt perspektiv men numera känns detta faktiskt som ganska lite.

 

Rent liturgiskt sände Johan två olika budskap idag. Dels lät han en kyrkvärd blåsa ut påskljuset när bibelläsningen kom till orden om att Jesus försvann ur lärjungarna åsyn. En symbol för att Jesus inte längre kroppsligt finns på jorden. Men bara några minuter senare, som inledning till predikan, tände han det igen. Nu som tecken på Jesu fortsatta närvaro i sin kyrka genom den Helige Ande.

 

Han hade sen kanske lite svårt att få ihop dessa två perspektiv och betonade - enligt min ringa mening - lite för mycket att dagarna från himmelsfärd till pingst för lärjungarna skulle präglats av osäkerhet och frågor. Det är väl hellre under de 40 dagarna från påsk till himmelsfärd som lärjungarna har frågor. "Herre är tiden nu inne då du ska upprätta Israel som kungarike?" (Apg 1) Enligt Lukasevangeliets version av himmelsfärden var lärjungarnas reaktion efter att Jesus upptagits De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje och de var ständigt i templet och prisade Gud. (Luk 24:52-53).

 

(Det blir kanske en fortsättning och avslutning på bloggposten efter bönhusbesöket.)

 

- - - -

 

 Nu är jag hemma igen. I dagens gudstjänst i bönhuset predikade jag och Göran Esberg. Min text var ur Ef 1, en av texterna i nuvarande evangeliebok. Göran valde episteln från gamla evangelieboken, 1942, ur Kolosserbrevet.

 

När dagens huvudtext lästes tidigare i gudstjänsten så noterade jag att himmelsfärdsberättelsen ur Apostlagärningarna stod som Evangelietext. Det är något jag alltid önskat när man läst texten som episteltext i senare evangelieböcker. Men jag hade helt glömt att det var så i gamla evangelieboken - trots att jag är uppvuxen med den.

 

Samma önskan - att få ha dagens karaktärstext ur apostlagärningarna - som evangelium har jag för pingstdagen. Men eftersom den texten inte har Jesus som huvudperson blir det kanske för principfasta höga lärde svårare kalla den evangelium.

 

Men var det en så stor principiell skillnad mellan evangeliet och Apostlagärningarna för författaren själv, evangelisten Lukas? I början av Apostlagärningarna skriver han om att han i sin förra skrift berättade om allt vad Jesus gjorde och lärde fram till dess att han blev upptagen. Men i grekiska grundtexten står "allt vad Jesus började göra och lära". Hur ska vi förstå det? Att Apostlagärningarna är berättelsen om vad Jesus fortsatte att göra? Genom den Helige Ande förstås.

 

 

Givetvis besökte jag det jag kallar min "hemförsamling" idag trots att jag igår fick vara med om en mässa med bönsöndagstema. Men idag fick jag deltaga i en gudstjänst där församlingen är tydligt aktiv och församlingssvaren ljudet högt.

 

Men att i praktiken dubblera helgens gudstjänst gör ingenting. Predikningarna blir aldrig desamma. Alltid något att ta till sig. I högmässan idag fick vi dessutom uppleva dop av en hel familj. Mamma med två barn. Dopet skedde på engelska då familjen såg ut vara bördig från Afrika. Dom har kommit till kyrkans gudstjänster en tid och ville nu ta steget in i den fulla församlingsgemenskapen. Fin upplevelse och glädje att efter dopet få sjungna den fina doppsalmen 386 Upp ur vilda djupa vatten... Bosse ledde både mässan och dopet.

 

Exakt hur många vi var vet jag inte (senare såg jag i statistiken att det var 59) men kyrkan upplevdes rätt välfylld. Roligt att fler och fler barn syns i gudstjänsterna. Tårta till kyrkkaffet!

 

Nu är det snart middagsdags och sedan frågan om jag ska gå på orgelkonsert i Domkyrkan kl 18. Lockande, särskilt som det utlovats att organisten på läktaren ska filmas och visas på storbild. I staden är det väl känt att när domkyrkoorganisten Markus Wargh ger en konsert så är det nästan lika gripande att se honom som att lyssna.

Och idag var jag på plats där jag oftast är på söndagarna, i det som jag räknar som min* församling dvs i kyrkans högmässa. Och platsen vet ni.

 

Johan ledde mässan och predikade. Mats hjälpte till med distributionen. Jag måste tillstå att under det år som gått sedan Johan blev präst har han klart vuxit till som predikant (kunnig liturg** har han hela tiden varit), klart och redigt med ett tydligt personligt tilltal som engagerar.

 

62 deltagare, enligt uppgift. Men då inkluderas en gästande PRO-kör om ca ett dussin personer.

 

Kyrkkaffegemenskap med vänner som hade tänkt hälsa på mig på sjukhuset men som inte hann innan jag var därifrån.

 

Detta är nu tredje dagen i rad som jag tagit en flera kilometer lång promenad efter hemkomst från lassa. Gubben är på G.

 

Nu väntar jag på att grillen blir varm så ska sonen och jag äta grillat för första gången i år. Ca en månad senare än förra året.

- - -

Maten blev god. Nu är sommaren här😊

 

 

* för "femtielfte" gången: ordet "min" betyder inte att jag äger, eller styr över, gudstjänstgemenskapen utan är ett uttryck för samhörighet och tillhörighet - där jag vill jag vara hemma.

 

** dock har han alltid sjungit fel i början av nattvardsliturgin, något som vi skämtat om många gånger. Men idag blev det rätt 👏👏. När vi efteråt talade om det tänkte Mats att felsjungningarna kanske berott av påverkan från tonus ferialis, en musikvariant som fanns i 86 års handbok men som nu försvunnit. Jag har dock alltid gillat den men när jag under mina prästår försökt introducera den har motståndet oftast varit kompakt från musikerna

har det varit för mig. En del av läsarna torde var informerade eftersom rykten sprider sig.

 

I måndags kväll - hemkommen från hockey - började jag få ont i magen. Snabbt till akuten tisdag morgon där det efter röntgen konstaterades bukspottkörtelinflammation. Sedan dess har jag levt på sköterskors vänlighet, dropp  och smärtlindring. Efter två tre dagar fick jag börja dricka en halv liter om dagen, sista dygnen även fått näringsdropp. Hopp om livet således.

 

Det går sakta framåt om än i små steg. Prognosen är att det till slut läker ut av sig självt. Men blogginlägg blir ännu mindre frekventa än vanligt under sjukhustiden.

 

Eftersom jag kategoriserar detta inlägg även som helgeftertankar får jag väl lov att även skriva om min gudstjänst i helgen. Det blev läsning av Laudes i mobilen i sällskap med tvillingbror och svägerska. Dom växelläste och jag lyssnade. Ni kan ju principen vi ställer inte in, vi ställer om

 

Eller skulle man kalla helgen för första maj-helgen? Nu har jag aldrig känt mig starkt sammanbunden med den s k arbetarrörelsen så upplevelsen att det är dagen då man ska gå ut under fanorna har jag aldrig ägt. Min nästan enda koppling till dylikt i barndomen var en titel som pappa brukade nämna. En lååååång titel. Första-maj-demonstration-talarstol-vattenkaraff-påfyllare. Dock minns jag det år på 60-talet då statsminister Tage Erlander kom som talare till Luleå på första maj. Då gick t o m min ytterst borgerlige pappa ut och tog ett kort till sin diabildssamling. Senare under tonåren hände det att vi några kompisar gick och stod högt upp på läktaren i sporthallen (Nu: Luleå Energi Arena) och åhörde talet och sjöng med i Internationalen - även om åtminstone jag hade känslan att detta var något man absolut inte fick göra. Vi får väl se om det i sociala medier dyker upp något i smyg tagit fotografi. Men det får väl läggas i högen av ungdomligt oförstånd och vilja testa gränserna! Vi kan ju kalla sångdeltagandet för konstnärlig yttring så blir det acceptabelt. I vart fall är det ju alltid roligt sjunga av full hals i sällskap med en stor skara. Ungefär som när man klämde i med Bereden väg för Herran i fullsatt* Örnäsets kyrka på första söndagen i advent varje år. Ett annat roligt minne var att min tvillingbror lyckades sälja ett Biafra-märke till dåvarande (s)-partisekreteraren Sten Andersson.

 

På senare år har ju första maj för mig helt dominerats av mc-körning fyrkanten runt med surr med gammal kamrat på Storgatan i Älvsbyn och palt i Piteå. Men också det nöjet är nu, av stroke-skäl, över.

 

Alltså Valborgshelg!

 

Redan om fredagen åkte yngre son och jag mot Umeå för besök hos tvillingbror med fru. På lördagen middag hos yngre brodern med fru till vilken (frun alltså) jag fick överlämna en över sju månader försenad födelsedagspresent (hon fyller år samma dag som min tvillingbror och jag). Sen iväg för att se majbrasa och höra vårtal av (s)-politikern Levi Bergström** och höra sång av Backenkören (manskör). Tyvärr var mikrofonerna felriggade så man hörde inte melodistämman. Men även de stämmor som hördes lämnade en del övrigt att önska tyckte mina två körsångsvana svägerskor.

 

Nå, det är ju trots allt första maj som Valborg har namnsdag. Så lite valborgsfirande kan man ägna sig åt även första maj. Vi gick i högmässa i Grisbackakyrkan*** där min bror predikade. Kan jag säga annat än att predikan var bra? Träffade även gamla vänner som jag känt länge, hon sedan Uppsalatiden på 70-talet, han sedan den tid på 90-talet då jag började engagera mig i Svenska kyrkans fria synd. Men i vårt samtal idag så påstod han att vi setts redan i Uppsala, men det minns jag inte.

 

Nu är jag hemma så inbrottstjuvar göre sig icke besvär!

 

 

* men det var för länge sen så länge sen

 

** honom har jag mött tillräckligt i kyrkomötet. När jag hörde talet, som var av den vanliga rektors tal vid skolavslutning-modellen, dvs ta hand om varandra och gör något gott mot någon som behöver, så viskade jag till min tvillingbror (som också är luthersk präst): "sedvanlig lagförkunnelse" (ett uttryck som Dag Sandahl ofta använde då han åhörde div i kyrkomötet som framfördes under namn av evangelium). Brodern nickade.

 

För att nu inte verka alltför onödigt (s)-kritisk kan jag väl berätta att Levi Bergström en gång i något sammanhang i kyrkomötet gav ett intressant vittnesbörd. Han hade varit gäst på ett "kyrkomöte" (motsv) i luthersk kyrka i Afrika, och berättade - inte helt utan viss entusiasm tycktes det mig - om högljudda "karismatiska" inslag: bön och lovsång. Den gången viskade jag till mig själv - och så blir jag vid detta återberättande "som av en händelse" (s)-kritisk igen - "Men de grupper inom svenska kyrkan som hos oss skulle vara den grund på vilken något sådant växer fram dem har ni sossar alltid bekämpat." Och det tänkte jag alltså åratal innan jag genom den socialdemokratiske författaren Jesper Begtssons bok Reformismens väg fick svart på vitt att detta bekämpande varit medveten socialdemokratisk vilja i 100 år.

 

*** namnet Grisbacka har inget med grisar att göra upplyste min svägerska utan att det på platsen bott en person vid namn Griis ( två ii)

 

är det nu (kl 23.22) när jag börjar skriva detta inlägg. Men jag har inte varit i den kyrka jag oftast går till. Jag gav mig dispens eftersom jag redan firat två mässor under vardagarna. Strax efter högmässotid tog jag buss mot flygplatsen och sedan flyg till Arlanda.

 

Eftermiddagen och kvällen har jag sedan tillbringat tillsammans med Kyrklig Samlings Samarbetsråd.

 

 

Gårdagskvällens möte hölls i Roseniuskyrkan (ELM-BV). Sen middag på restaurang en bit bort

 

Dagens fortsatta möte i gamla danspalatset Nalen. Dock dansade vi inte utan sammanträdde. Vad talade vi om? Som alltid det s k läget i svenska kyrkan. Hur är då det, sett ur vårt perspektiv, vi som var samlade?

 

-Katastrof. Inget mindre. Beyond repair var ett uttryck som flera gånger hördes. Snart total brist på bekännelsetrogna präster. Allt färre fungerande gudstjänstgemenskaper med både god förkunnelse och rätt firad nattvard under ledning av riktiga präster. 

 

Hur har läget kunnat bli så illa? Den mest klara orsaken är ju det från 1993 införda prästvigningsstoppet (att inte längre  prästviga s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*ar* och därmed strypa tillflödet nästan helt av präster förankrade i allvarlig (hög-, låg-, eller gammalkyrklig väckelsekristendom.

 

Det mer långsiktiga skälet är ju socialdemokratins hundraåriga kamp för att förändra svenska kyrkan och därmed väsentligt försvaga kristendomens synlighet i samhället. Något som socialdemokratiske författaren Jesper Bengtsson väl beskrivit i sin bok Reformismens väg. En bok jag gärna rekommenderar till studium - med det påpekandet att just de skeenden inom svenska kyrkan som Bengtsson beskriver som glädjefulla segrar 

är just de som jag ser som de stora katastroferna.

 

Vad blir organisationen Kyrklig Samlings uppgift nu när svenska kyrkan så helt förvandlats till En annan kyrka* än den var då Kyrklig Samling bildades**. Frågan stöttes och blöttes under dessa två dagar och ska utredas vidare.

 

Nu har det gått ca ett dygn sedan jag började detta inlägg och nu sitter jag i fåtöljen hemma. God natt.

 

 

* titel på en läsvärd bok av Dag Sandahl

 

** 1960, som svar på de första prästvigningarna av kvinnor

Var det 59 kyrkvärden sa att vi var i dagens högmässa eller minns jag fel? Glädjande många i vart fall. Dock var många ur den kända trogna skaran borta men å andra sidan flera andra som sällan kommer eller som gick ofta för några år sedan. Inför vissa fick jag känslan att här är det folk som inte normalt finns med i Hertsökyrkans gudstjänstgemenskap men som kanske fann glädje gå i en "riktig" högmässa innan helgen är slut. Hur många kyrkor i staden är "sammanlysta" denna dag? Kanske bäst kolla på nätet (?).

 

Dock märktes det att stor del av de trogna/vana gudstjänstfirarna var borta; församlingssången i liturgin var inte riktigt lika stark som vanligt.

 

Bosses predikan blev delvis ett vittnesbörd om hans deltagande i påsknattsmässa i ortodoxa kyrkan i Torneå. Mång ukrainska kvinnor och barn; männen kvar för att försvara hemlandet. Enligt Bosse gripande uppleva hur dessa människor som redan förlorat allt dom äger och vars män lever under dödshot ändå mitt i bedrövelsen kan fira Kristi uppståndelse!*

 

Inget kyrkkaffe idag. Istället blev jag hembjuden på hemlagad kinesisk nationalrätt och sen kaffe och likaledes hembakad tårta. När jag blir hembjuden på kyrkfika så minns jag min barndom och uppväxt då gemensamt kyrkkaffe hörde till ovanligheterna. Mina föräldrar hade ofta kyrkkaffefrämmande - och vi blev därför ofta bjudna tillbaka. Att träffas en lite mindre skara i ett hem kan ge djupare kontakt. Jag kan ofta sakna det.  Men fördelen med det offentliga kyrkfikat är att alla kan vara med - men man måste även där vara uppmärksam så att inte kyrkfolket blir små grupper av innegäng och vissa blir ständigt utanför.

 

 

* finska ortodoxa kyrkan följer för påskfirandet samma kalender som vi i väst, men prästen berättade för Bosse att kommande helg väntar han ännu fler besökare då det är rätta påskhelgen för de ukrainska flyktingarna, vilka i närområdet lär vara flera hundra. Kanske behöver han låna en större (luthersk) kyrka, anförtrodde han Bosse.

 

-Ja, han är sannerligen uppstånden!

 

De orden fick vi - som vanligt! - ropa ut högt tre gånger vid högmässans inledning idag. En grupp ur församlingen fick hjälpas åt att bära in allt för altarets prydande + ytterligare några vaser med påskliljor. Johan celebrerade och predikade, jag bara assisterade.

 

I mässan var det både en vuxenkonfirmation och dopförnyelse för alla. Det innebar bl a att Johan och jag gick omkring och stänkte välsignat vatten över församlingen som påminnelse om dopet. Fin sed!*

 

Vi var inte riktigt så många idag som vi under senaste tid vant oss vid, "bara" 44.

 

En av dem var en kvinna som i många år redan till och ifrån varit med i gudstjänsterna. F d muslim, men sedan många år kristen, från ett muslimskt land. Jag nämner varken namn eller nationalitet pga av de hot hon ofta får pga sitt "avfall" från islam och sin iver missionera bland muslimer. Vi har som sagt känt varandra i åratal, bl a har hon gått en av våra alphakurser, men nu fick vi verkligen tid prata med varandra mer än förr och hon vittnade om sitt liv och sin väg till tro. Hur hon redan som barn blev en sökare; hur hon fann ett häfte med Johannesevangeliet gömt hos sin mormor - och läste det och blev gripen; hur hon som vuxen kristen återvänt till sitt hemland och haft bibel med sig, väl medveten om riskerna men i i tullen fått erfara sådant som inte kan betraktas annat än som rena Gudsingripanden som gjort det möjligt föra Bibeln förbi tulltjänstemännens vakande ögon. 

 

Hennes berättelser skulle kunna ligga till grund för en hel roman!

 

Det händer verkligen saker omkring oss även i detta sekulariserade land.

 

Snabbtur hem för lite vila sen tillbaka till Örnäset där jag predikade i bönhuset, Luleå Fridsförbund. Lite färre än vanligt men många är väl borta under påsken sades det.

Denna gång tappade jag inte tråden och behövde inte erkänna att jag plötsligt glömt vad jag skulle säga i nästa mening, hörde jag när jag lyssnat på Youtube. Däremot ser jag ut som en gammal man (!) när jag stapplar fram och tillbaka till talarstolen. Tur att huvudet ännu är något så när i behåll. Snart får jag väl be om ett bord så jag på äkta laestadianskt vis kan "sitta bakom bordet" när jag predikar.**

 

 

* även om man säkert kan finna något citat av Luther någonstans där lärofadern ifrågasätter dylika bruk, i vart fall anser dem vara icke-nödvändiga. Men varför låta Luthers huvudinsats i kyrkolivet vara att göra det tråkigare?

 

** Nej, förresten. Det är ju alltför idogt stillasittande som gör mig stel i höften har jag på senare tid börjat inse. Jag borde istället bli som Ulf Ekman under Livets Ord-tiden: gå fram och tillbaka över podiet under predikan.

Och vi har redan passerat långfredagen. Jag har alltid funderat var den benämningen på Jesu dödsdag kommer från. Har den gammal hävd? Finns det någon from förklaring, typ att dagen är så andligt innehållsrik att det tar lång tid för oss gå igenom allt; eller att vi tänker att den upplevdes lång för Jesus med allt det svåra lidande han gick igenom? Eller är det så vardagligt enkelt att det är en folklig benämning som kommer sig av att folk hade långtråkigt på den tid då alla offentliga nöjen var förbjudna och att denna långtråkighet även präglade hemmen?

 

I den engelskspråkiga världen heter dagen (som bekant?) Good friday. Klart bättre namn som låter oss ana något av den välsignelse som dagens skeenden ger oss. Visserligen är det först i ock med Jesu uppståndelse som vi kan se långfredagen i det goda ljuset, men när man väl lärt sig se långfredagen med påskens glasögon finns det goda (!) skäl fira denna dag och inte bara ha lång-tråkigt.

 

Firade är något vi gjort hela dagen i Hertsökyrkan under Johans ledning som genomförde de olika gudstjänsterna fantastiskt fint. 

 

Kl 11 Huvudgudstjänst.

Kl 15 Andakt vid Kristi dödsstund.

Kl 18 Andakt vid Jesu gravläggning.

(Med möjligt vara kvar i kyrkan hela dagen - tystnad anbefalldes i kyrkorummet och hallen, chans till samtal i serveringsrummet).

 

Under de olika gudstjänsterna fick vi både läsa de s k Improperierna*, be den gamla Litanian längre formen** och sist höra Johan sjunga begravningsbönen ("begravningsmässan").***

 

Men som sagt, stilla veckan började i måndags - eller ska vi räkna den fr o m Palmsöndagen eftersom söndagen är den kristna veckans första dag? Nå, i vart fall predikade jag vid passionsandakt i bönhuset (Luleå Fridsförbund) i måndags kväll. Tisdagens (Mikael Fältros) och onsdagens (Vidar Langås) hörde jag på Youtube.**** Mötesledare alla tre kvällarna var Jörgen Ericsson. Efter onsdagens andakt pålyste han "i morgon kan ni fira nattvardsgudstjänst i Hertsökyrkan kl 18".

 

Den pålysningan var kanske skälet till det var ovanligt många Fridsförbundare på Skärtorsdagsmässan (69 sammanlagt). Inga stora mängder från bönhuset alltså men fler än vanligt varav de flesta sådana som man (nästan?) aldrig annars ser i kyrkan. Välkomna åter!

 

Mässan leddes av Bosse med assistans av Johan. Sedvanlig avklädning av altaret efter mässan givetvis. Fin stund.*****

 

 

* dem har jag alltid gillat. Sen fick jag lära mig att det ska man inte göra för de är antisemitiska.

 

!!??

 

Jo, om man helt icke-tolkande tar dem efter bokstaven kan jag förstå det. När det sägs vad Gud gjort för sitt folk så nämns sådant som Gud gjort mot Israels folk; tex befrielsen ur Egypten, när det sedan sägs vad Guds folk gjort mot Gud tillbaka så nämns sådana saker som det faktiskt var romarna (romerska soldater) som gjorde; reste korset, gav törnekronan, stack upp Jesu sida med ett spjut.

 

Antisemitiskt? Att ge judarna skulden för sånt som romarna gjorde?

 

Att jag ändå kunnat uppskatta Improperierna beror på att jag tänker vidare, nästan helt annorlunda. När tilltalet "Mitt folk..." läggs i Guds mun har jag aldrig tänkt att det är riktat just till det judiska folket, utan också till oss kristna vilka enligt Paulus ord i Romarbrevet är inympade i Israel. Tilltal till mig alltså. Så har jag tänkt och försöker tänka så ännu.

 

** roligt att Johan kunde sjunga den utan orgelkomp. Denna längre version av Litanian borde man återgå till att  använda. Tragiskt många angelägna böneämnen som försvinner när man använder den kortare varianten - som nu i över 35 år varit den enda. (Att Gud ska bevara alla präster, biskopar och församlingar i sann tro och heligt leverne; för havande kvinnor och barnaföderskor; för alla förtryckta; om återförande av de förvillade osv)

 

*** sjungna begravningsbönen (begravningsmässan) är ett kapitel för sig. Fortgående utslätning av innehållet:

1942: "Du som för syndens skull låter människan dö och varda jord igen.."

1986: "Du som har skapat oss och kallar oss att komma hem till dig..."

Ok, acceptabelt? Det underförstådda - men outsagda! - är då att Gud "kallar genom evangelium" (Katekesen) och att evangeliet måste tas emot i tro. Viss förbättring mot tidigare förslag. I en försöksordning löd orden - om jag minns rätt - "...skapat oss och låter oss komma hem till dig..." 

2017 (nuvarande handbok som jag ännu aldrig använt): "Du som har skapat oss och omsluter levande och döda".

 

Vad betyder det kan man ju undra? Och inte blir det bättre mot slutet. Förr sjöng man "...gör oss rätt beredda att saligt skiljas hädan". Nu: "...gör oss rätt beredda att lämna detta livet". Vad syftar "rätt beredda" på i senare variant? Kan ju syfta på beredd för evigheten, men lika gärna på att man hunnit "döstäda" sitt hus (så man inte lämnar onödigt skräp till arvingarna) och kommit ihåg ta avsked av alla anhöriga.

 

**** ska man fortsätta sända gudstjänsterna på Youtube nu när pandemin inte längre begränsar deltagandet, var en fråga på en samling för Fridsförbundets predikanter för en tid sedan. Vad överväger: fördelen att de kan lyssna som har svårt komma, eller risken att människor av lättja stannar hemma och därmed tappar gudstjänstvanan?

 

***** rättstavningfunktionen föreslog fikastund

 

 

 

 

 

är det idag. 

 

Inledningen till stilla veckan. Obs! Inte "påskveckan" - ett uttryck som allt oftare hörs i TV och läses i tidningarna. Påskveckan är veckan efter påskdagen.

 

Redan i mitten av veckan ägnade jag mig lite åt kyrkligt anknuten verksamhet. Onsdag kväll hade jag besök av en av Fridsförbundets predikanter och vi samtalade om div såsom nya födelsen, sakramenten och Missionsprovinsen. 

 

Det senare bar vi delvis med oss när vi på torsdagens kväll sågs igen i Fridsförbundets framtidsgrupp. Hur de interna samtalen går avslöjas inte här (ännu?).

 

I morse tog jag bil till kyrkan. Mats åkte med mig. Bosse höll högmässan och predikade. Johan var med. Sammanlagt var vi, enligt kyrkvärdarnas räkning, 58 personer. Vid kyrkkaffet sa en av deltagarna "det här är nog den kyrka (inom svenska kyrkan!) i stan där det går mest folk" (ingenting jag varken kan bekräfta eller förneka) och jämförde med annan distriktskyrka i staden som hon hade kännedom om.

 

Är det (något-så-när) sant? Vad beror det i så fall på?*

 

Efter kyrkkaffet hade vi en psalmsångstund i kyrkan till vilken ca en tredjedel av deltagarna anslöt, där vi sjöng några av våra gamla passionspsalmer dvs psalmer om Jesu lidande och död.** Sådana som man inte sjunger så ofta om man inte firar särskilda passionsgudstjänster, vilket vi inte gör i Hertsökyrkan (i år).

 

Om några av gudstjänstfirarna är intresserade av passionsandakter med predikan - där vi läser ur Kristi lidande enligt Lukasevangeliet - så är ni välkomna till Luleå Fridsförbunds bönhus måndag (Torbjörn), tisdag (Mikael) och onsdag (Vidar) kl 19.***

 

Kanske även bäst att nämna det kompletta gudstjänstlivet i Hertsökyrkan:

 

Skärtorsdag

18 Mässa med altarets avklädande

 

Långfredag 

11 Gudstjänst 

15 Andakt vid Kristi dödsstund

18 Andakt vid Kristi gravläggning

 

 

Lördag 

11 Kristus vilar i graven. Gudstjänst med bibelläsningar

 

Söndag - Påskdagen

11 Högmässa. Altaret och kyrkan smyckas till stor glädje

 

Måndag - Annandag påsk

11 Högmässa

 

 

* Mitt svar: Prästerna har sitt hjärta i gudstjänsten och trivs där även när dom är lediga. Gudstjänstens och prästernas agerande är traditionellt kristet utan konstiga moderna påhitt, församlingen (=gudstjänstfirarna) har fostrats vara aktiv (inte bara åhörare) och övriga (anställda) ger stöd åt det som sker

 

** de psalmer vi sjöng var

136, 139, 140, 141, 143. 440, 452:1-4 och 454

 

*** sändningar via Youtube

 

Och helgen började för mig påtagligt redan fredag kväll. Då var jag nämligen på Fridsförbundets fredagstimme där jag ansvarade för konfirmandgruppen. Temat för kvällen var nattvarden. Vi läste intiftelseorden ur evangelierna och 1 Korintierbrevet och jämförde och hämtade fram alla olika aspekter på nattvardens innehåll, betydelse och mening som man där kan finna. Sist läste vi också om nattvarden i lilla katekesen.

 

Den mesta undervisningen leds annars av predikanter och lekmän men just undervisningen om nattvarden och högmässoliturgin överlåts åt prästen. Tidigare år har jag ansvarat för betydligt större del av undervisningen, men successivt minskat mitt deltagande i takt med krafters avtagande. I maj ska jag ansvara för konfirmationen.  Men jag sade till några av de ansvariga vid fikat efteråt att kanske är detta möjligen sista året jag vågar åta mig uppgiften.

 

Men helgen i verklig mening är söndagen. Jag fick skjuts av Mats till kyrkan och i bilen hade han även med vännen och kollegan Lars-Gunnar Ottestig som kom till Luleå med tåg från Uppsala i morse och efter promenad från stationen fått frukost hos Mats

 

Högmässan leddes av Johan som höll innehållsrik predikan. Bosse var med och distribuerade. I bilen hade Lars-Gunnar frågat "Hur många tror ni det blir i kyrkan?

50 +, sa Mats. 51, sa kyrkvärden efter mässan när jag frågade.

 

I kort samtal beslöt Bosse och jag att vi efter kyrkkaffet nästa vecka (Palmsöndag) ska erbjuda deltagarna en stund då vi sjunger några av passionstidens psalmer, vilka man inte får sjunga så mycket när vi inte har passionsandakter (= andakter med temat Kristi lidande). Så bered dig stanna lite längre nästa vecka.

 

Lars-Gunnar skjutsade hem Mats och mig i Mats bil och lånade den sedan för färd till sin stuga i Bälinge, vilken väl är den viktiga anledningen till hans norrlandsbeök.

 

Efter en kort stund hemma för medtagande av div nödvändigheter styrde jag mot Mariakyrkan i Sävast. Mats följde med. För rätt länge sedan hade jag fått kallelsen predika hos Bodens Fridsförbund. Och med betydligt kortare varsel fått frågan om jag även ville leda 

nattvardsgudstjänst. Jag lovade det också, men pga tilltagande strokeorsakad vinglighet fann jag det bäst ta med Mats som liturg och själv bara predika. En glädje som vanligt få tjänstgöra tillsammans, särskild som även äldre kollegan Roland Wälivaara (tidigare präst i just Mariakyrkan) var med. Han hjälpte Mats med distributionen.

 

I predikan tog jag min utgångspunkt  i dagens gammaltestamentliga text ur 1 Mos 22 om Isaks offrande. Ursprungligen hade jag tänkt tala över ett avsnitt ur Hebr 10, men även om jag visste vad jag ville säga så infann sig inte den rätta inspirationen. Så när jag om förmiddagen hörde GT-texten i kyrkan och även hur Johan kommenterade den som del i sin predikan, så kände* jag: den här texten ska jag tala över i eftermiddag.

 

Sagt och gjort. Den texten har burit med mig aktivt ändå sedan vi i tidskriften Carex 1-1978 publicerade Om Isaks offrande av Joh. Jac. Rambach. (Så tro inte att jag själv "hittat på" allt det jag sa i predikan.)

 

Trevligt besöka Sävast och Bodens Fridsförbund och träffa åtskilliga gamla vänner. Men ingen av oss blir yngre, som jag alltid svarar när någon frågar hur jag mår. Något jag ock så tydligt insåg när jag hemma kontrollhörde predikan på Youtube. Inget som jag ångrar att jag sa men inte har jag samma snabbhet och klarhet i tanken som i yngre dagar.

 

 

* om jag vore en tillräckligt from karismatiker skulle jag uttrycka: "då sa den helige Ande till mig"

 

Men helgens aktiviteter började tidigare.

 

Skälet till att bror och svägerska kom upp redan i fredags kväll var att vi igår lördag hade årsmöte med Frimodig kyrka i Luleå stift. Och vi samlades under lördagseftermiddagen drygt 15 personer i Hertsökyrkan som just var platsen där initiativet togs till bildandet av en stiftsgrupp för ca 15 år sedan. Fyra av oss närvarande igår var med redan den gången.Lite tillbakablickar blev det för oss gamla rävar, men samtidigt roligt att se att vi blivit fler och att nya engagerade tillkommit.

 

Efter det formella årsmötet berättade min bror lite om valresultatet för Frimodig kyrka i förra höstens kyrkoval. Eftersom han tillhört en analysgrupp på riksplanet kunde han visa statistik om var i landet vi är starka och hur trenderna är i olika landsdelar.

 

Eftermiddagen avslutades med mässa kl 16.30 ledd av Johan till vilken (mässan alltså!) ytterligare några personer dök upp. Han hade bebådelsedagstema för gudstjänsten även om han i inledningen erkände att han fuskade lite. Det var ju ännu kvar en och en halv timme till helgsmålstid då helgen officiellt går in.

 

Just när helgen gick in satt Mats och jag i bilen och beslöt svänga av på Örnäset och gå på gudstjänst i Fridsförbundets bönhus. Två predikningar. (Församlingsdagar med kallade predikanter,  gudstjänst i bönhuset både lördag och söndag.)

 

- - - 

 

Idag var det dock bebådelsedag på riktigt. Enligt vår kyrkas kyrkoår skulle man kanske tillägga. Det var ju först på 50-talet man beslöt ta bort några vardagshelgdagar och flytta dem till närmaste helg.*

 

Bosse ledde mässan och höll en innerlig predikan där han talade om vikten av tron på ängeln Gabriels besök hos Maria, dvs tron på att Jesus blivit till i Marias moderliv utan mans medverkan, varken Josef eller okänd romersk soldat.  Tron på "jungfrufödseln" har hört till den kristna tron från allra första början och är inget som i efterhand kommit in genom hedniska gudasagor. Han kom även in på respekten för livet från dess tillblivelse. Överallt där kristendomen börjat prägla omgivningen har seden att sätta ut oönskade barn till de vilda djuren i skogen försvunnit. Likaså har genom hela historien abort alltid varit främmande för all seriös traditionell kristendom.

 

Kyrkkaffe med tårta. 51 närvarande, enligt tjänstgörande kyrkvärd. Ovanligt många barn i gudstjänsten. Glädjande.

 

Mats och jag tog buss hem men klev av i centrum och promenerade därifrån.

 

 

* Bebådelsedagen 25 mars till närmaste söndag; Midsommardagen 24 juni och Alla helgons dag 1 november till lördagar. (Att ge folk två dubbelhelger betydde givetvis något för stora folkgrupper på den tid när även icke-skiftarbetande arbetade lördagar.)