Torbjörn Lindahl

Dubbelhelg blev det för mig. Började med dop i Mariakyrkan i Sävast. Familj där jag tidigare både döpt och konfirmerat i släkten. Efteråt hade jag tänkt fortsätta direkt mot Älvsbyn där jag på lägergården Lillstrand (EFS) skulle medverka med undervisning på läger för undomar/unga vuxna, de flesta med bakgrund I den laestadianska rörelsen. Jag medverkade där även förra året. Men när jag skulle fara från Sävast insåg jag att jag glömt anteckningarna till mina eftermiddagsföredrag. Alltså snabb sväng förbi hem innan jag styrde mot Norrbottens pärla. Jag kom ändå i tid.

 

Undervisning om dopet, bikten och nattvarden. Jag tog det i den ordningen och inte det föreslagna med bikten sist. Jag menar bot och syndabekännelse är väl vägen tillbaka om man (av-)fallit efter dopet och samtidigt fungerar det som del i förberedelsen för nattvarden. Alltså efter dopet men före nattvarden.

 

 Om de två huvudsskramenten försökte jag väl bara ge sedvanlig luthersk undervisning. Där det I just laestadianskt präglade sammanhang kan vara skäl betona - det är ju barndop i våra sammanhang - att dopet faktiskt betyder något för barnet. Jag citerade den lutherska kyrkans huvudbekännelse Augsburgska bekännelse art. IX att dopet är nödvändigt för saligheten och att barnen bör döpas.

 

Och ifråga om nattvarden lade jag väl lite extra krut både på frågan om realpresensen (verklig närvaro), dvs det välsignade brödet och vinet är Kristi kropp och blod och; att man bör gå till nattvarden ofta.

 

När det gäller bikt och förlåtelse finns kanske mer laestadianska specialiteer fr a att även lekmän vittnar för varandra om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. Jag uttryckte min stora uppskattning av detta fenomen* men sa samtidigt att denna förlåtelsens lättillgängligt kan I vissa fall innebära förytligande. Dels så att man vid en enkel "bikt" för en vanlig kristen inte ordentligt nämner synden "vid dess rätta namn" utan tar det i allmänna ordalag och att man "genar" lite för enkelt när man tar bekännelse och gottgörelse på ett bräde och går direkt till den man syndat mot med bön om förlåtelse., något som kan fungera för mindre och enklare vardagliga saker men som blir katastrofalt vid allvarligare händelser. 

 

Idag ledde jag högmässa på samma ställe och fick hjälp I distributionen av Daniel Brandt, präst i Missionsprovinsen.

 

I predikan nämnde jag tre sätt på vilka en människa kan bygga sitt liv på sand:

 

1. Förtrösta på sitt fromma livsverk: "Har vi inte i ditt namn..." osv (evangelietexten).

2. Förtrösta på sina goda gärningar. Jag är väl inte sämre än andra. Eller jag är rent av bättre än andra - som fariseen i temlet i Jesu liknelse.

3. Förtrösta på sin barndomskristendom. Inte bara att man är tacksam att man alltid fått vara kristen utan gör barndomskristendomen till salighetsgrund: 
Min rätt att vara kristen idag beror på att jag alltid varit det. Nej, din rätt att vara kristen kan aldrig bygga på något annat än Jesus.

 

Med glädje noterar jag att min fjolårsundervisning om högmässan var ihågkommen; ungdomarna var aktiva i liturgin. Precis som förra året var Kyrkvärd aktiv i köket

 

Besök sedan hos min gamle kamrat innan vi for hem. Vi? Jo, jag hade en god vän med mig. Vi slutade dagen med att gemensamt gå ut och äta när vi återkommit till hemstaden.

 

 

* detta är den ena punkten där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig. Den andra kan du läsa om i inlägget Med gudstjänsten i centrum 5, publicerat 8 juli 2019