Femte söndagen efter Trefaldighet

Mässa som vanligt i vanliga kyrkan kl 18. Mats assisterade och jag celebrerade och predikade. 47 deltagare enligt kyrkvärd som med kort varsel fick hoppa in då de som skulle tjänstgjort ej dök upp.
 
I beredelseordet inledde jag med Helig, helig helig... som var (är?) den traditionella inledningen till högmässa utan nattvard. Att man i svensk tradition låtit dessa ord, som har sin normala plats i nattvardsliturgin, bli del av inledningen beror väl på att man vill anspela på Jesajas upplevelse när han hör seraferna sjunga dessa ord inför Guds tron; han ser och erfar sin synd. Rätt ingång till syndabekännelsen. Dessa ord sjungs ju evigt inför Guds tron. Också Johannes hör dem i sin stora syn in I evigheten som vi kan läsa i Uppenbarelseboken. Och eftersom det är så - som kollegan Bosse ofta påmint om - att när vi firar nattvard så befinner vi oss en kort stund i himmelen så bör man - som Laestadius säger i ett skriftetal - när man går till nattvarden vara lika beredd som om du ska gå direkt in i himmelen. Alltså lämna det du inte vill ta med dig. Alltså rannsakan och syndabekännelse.
 
När jag väl kom till predikan uppehöll jag mig något i både epistel och evangelium. Underbara ord i episteln dels om de levande stenarna men fr a om stenen som blir antingen hörnsten att bygga på för den som tror, eller stötesten att snava på för den som inte tror.
 
Nämnde också det jag en gång lärt av Göran Larsson att stenen som ratades av dem som byggde har mycket större konkretion än vi först uppfattar. Från den höjd som var det ursprungliga Golgata bröt man sten till husbyggen. Men man lämnade (ratade/förkastade - välj översättning) en bit som ansågs ha för dålig kvalite. Den kvarvarande delen stack då upp som en skalle - huvudskalleplatsen. Ibland är Bibelns ord mycket mer konkreta än vi tror. Epistelns slutord anpelar på ord och gärningar hos profeten Hosea. Läs dem, uppmanade jag åhörarna.
 
Något om apostladagen också givetvis. Att det ämbete som gavs åt apostlarna av Kristus själv och som förts genom historien som kyrkans biskops- och prästämbete är en väsentlig, bärande del av kyrkans apostolicitet. Att vara apostolisk är inget man plötsligt kan bestämma sig för, det är något man ärver (övertar).
 
(Men tro nu inte att predikan bara var så här kort.)
 
Psalmer ur psalmbokens psalmer om kyrkan, bl a 62 som offertoriepsalm vilket i slutversen ger möjlighet göra just det som man sjunger om 
O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk. Men det var det väl ingen som såg - alla tittar ju ner i psalmboken.
 
Efter mässan hade Mats kommit I samspråk med en ung man som ingen av oss sett förr i Hertsökyrkan. Han uttryckte att han brukat gå I annan kyrka i staden men att det här var något helt annat.
Det är ju här man ska gå, hade Mats sag
- Tydligen, blev svaret.

Kommentarer
Postat av: Sven Alberius

Intressant skrivet. Kul att fler nya människor ser vad som hjälper till liv och salighet. I vår kyrka, inte minst, är det viktigt att se det som spirar och ger hopp för framtiden. Guds Ande verkar.
För övrigt så kan man, vilket jag gärna gör, använda "Helig" som Inledningsord i högmässa enligt 2017 års Kyrkohandbok. Se sid 29-30 i Missalet.

2022-07-18 @ 11:23:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0