Torbjörn Lindahl

Och idag var jag och yngre sonen i S:ta Clara i Stockholm, eftersom vi varit på knapp veckas gemensam resa till Uppsala-Stockholm. Mer om det senare.

 

Men när vi alltså var i huvudstaden ville jag passa på besöka stadens mest omtalade kyrka. Stor kyrka, till det yttre lik Luleå domkyrka, men inuti betydligt mer utsmyckad. Bra med folk, inklusive en stor grupp gäster från Finland (Österbotten?) Dessa (som satt samlade längst fram på höger sida) fick ge sig till känna och blev välkomnade med en varm applåd. Också alla vi som kommit från någon annan ort i Sverige fick resa oss och blev likaledes välkomnade.

 

Kanske är dylikt avsett skapa hemkänsla för alla och ge en familjär stämning och jag har väl själv begagnat mig av liknande trick ibland, men när man är deltagare I en gudstjänst

 blir upplevelsen - hos en lätt pietistiskt präglad lutheran som jag! - att man med mänskliga insatser försöker åstadkomma det som är ordets och den helige Andes verk.

 

Gudstjänstordningen var en helt traditionell högmässa enligt kyrklig ordning. Lätt känna sig hemma. Inte heller kände jag mig främmande för de inslag som plockats in från karismatisk tradition: extra lovsång och erbjudande om möjlighet till personlig förbön vid altarringen. Det nya för mig var att förbönsstunden tilläts pågå en stund in i nattvardsliturgin. Tyvärr upplevde jag lovsången mest som solosång då försångaren sjöng i mikrofon och församlingen knappt hördes. Men jag erkänner gärna att man har gudstjänstrummets storlek emot sig. Levande liturgiska uttryck är svårare i så stor kyrka. Men man skulle gärna sjunga mer I själva liturgin, som vi gör i Hertsön. Det är alltid lättare att få folk sjunga unisont än tala unisont - under förutsättning att församlingens svar inte dränks av orgeln.

 

I predikan lyckades prästen plocka fram fem punkter ur evangelietexten, vilka han enkelt och pedagogiskt förklarade: binda, lösa, samlas i Jesu namn, komma överens (om att be) och förlåta. Inget direkt fel även om jag saknade den traditionella tolkningen av binda och lösa. Här handlade det mer om att med bönens hjälp binda det onda som i sin tur binder människor: droger mm och att förlösa kärlek och barmhärtighet bland människor. 

 

I distributionen deltog flera präster, samtliga män (!) och ett flertal diakoner. Att prästen själv doppar oblaten i vinet och ger direkt till kommunikanten är ok för mig - så har vi också gjort under del av pandemin - men oblaten bör då ges direkt i munnen och inte i handflatan.* 

 

Att en av de assisterande diakonerna bad delar av nattvardsbönen kändes också lite väl tillrättalagt och bidrar enligt min  - högst traditionella, jag medger det! - mening inte till ökad tydlighet och klarhet i det liturgiska agerandet.

 

Alkoholfritt vin är ju som de flesta här väl vet inte my cup of tea. Men jag är medveten om de överväganden som gjorts i S:ta Clara pga det stora arbetet bland missbrukare.**

 

En oväntad glädje var även att få träffa goda vännen sedan många år, diakonen Maria Andersson som efter tjänst I Övertorneå och Norrfjärden och ett "ledigt" år i Luleå nu har vikariat i S:ta Clara.***

 

Roligt också att träffa kristen vän från Boden som var på syskonträff.

 

*  att lägga en doppad oblat i mottagarens hand innebär en risk att några droppar senare hamnar på en näsduk eller byxbak. Kristi blod är värt ett bättre öde

 

** jag har aldrig övertygats om nödvändigheten av alkoholfritt i nattvarden för missbrukares skull. Dels har jag mött många nyktra alkoholister som säger nattvarden är ju en helt annan sak, dessutom har jag i den laestadianska traditionen aldrig stött på önskan om alkoholfri nattvard trots att det i väckelsen barndom fanns gott om f d "drinkare" I gemenskapen.

 

*** vi lärde känna varandra i samband med bildandet av Frimodig kyrka i Luleå stift. Hon har varit aktiv i Fk sedan dess och nu blivit riksordförande.