Torbjörn Lindahl

Tillika valdag.

 

Redan på morgonen gick vi till vallokalen. Bara några personer före i kön. Man fick plocka valsedlar i skydd bakom skärmar, något jag alltid efterfrågat för valhemlighetens skull. Men senare i valvakan fick man höra att detta faktum sinkat valförfarandet då det regelbundet måste kontrolleras att valsedlar för något parti inte tar slut eller - hemska tanke! - att folk inte respekterar andras rösträtt utan knycker och tar bort andra partiers valsedlar. Aldrig får man vara glad.

 

Efter röstningen fick vi chans genomföra vallokalsundersökning. Jag tog chansen men sonen gick hem.

 

Högmässa i Hertsökyrkan ledd av Bosse. Drygt 40 tror jag vi var. Allvarlig och lärorik predikan som vanligt. 

 

Efter högmässan for jag förbi ett av stadens äldreboenden med sjukommunion till en äldre man jag lärde känna som präst i Nederluleå redan för ca 40 år sedan och haft sporadisk kontakt med under alla år.

 

Träffade också en i personalen som jag lärde känna för många år sedan. Glädjande möte. Tyckte tydligen hon också för när hon lotsade mig mot utgången följde hon mig ända ut på gården och pratade gärna en stund till. Skälet till att vi inte setts så mycket i kyrkan under senare år förklarade hon först med att hon gärna jobbat många extrapass, och det blir ofta helger, för att kunna hjälpa sina barn bekosta sina studier. Invandrarfamilj.

 

Men hon sa också något som gjorde mig uppriktigt ledsen när hon jämförde Hertsökyrkan - hennes absolut närmaste kyrka - med andra (fri-)kyrkor hon också besökt:

 

- Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en. Alla går bara rakt in i kyrkorummet utan bry sig om andra.

 

!!!???

 

Har vi hört sån kritik förr?

 

Vad gör vi åt det?

 

Det kan inte bara vara ett ansvar för präst och diakon och eventuellt kyrkvärdar att välkomna och bry sig om dem som är nya och ensamma i församlingsgemenskapen. Många gånger tror vi inom svenska kyrkan att församlingen i praktiken är prästen och andra anställda och kyrkvärdar. Och de som då "bara" är gudstjänstfirare - för att inte använda det katastrofala uttrycket gudstjänst"besökare" - dom upplever sig själva som just endast besökare, dvs tillfälliga gäster till prästen och andra anställda, och därför inte har något ansvar - även om dom går i gudstjänst ofta, t o m nästan varje söndag

 

En sådan syn är helt fel.

 

För Hertsökyrkan tillkommer sedan ytterligare en komplicerande faktor. De flesta gudstjänstfirarna bor inte i området. Förstå mig nu rätt! Alla är givetvis välkomna hur långt bort han eller hon än bor. Även jag själv bor utanför det distrikt som Hertsökyrkan när den byggdes fr a var tänkt att betjäna. Under alla mina år som präst i kyrkan har jag glatt mig åt det ständigt ökande deltagarantalet i gudstjänsterna.

 

Men jag tror att det finns en uppenbar risk att de som kommer från andra områden i stan, eller från grannkommunerna ännu mer upplever sig som mer eller mindre tillfälliga gäster i gudstjänstgemenskapen och och därför inte tycker det är lika naturligt ta samma ansvar som det vore om dom gick till det som geografiskt vore deras naturliga "hemkyrka".

 

Det gäller att inse att församlingen inte är detsamma som byggnaden (eller de anställda!) Så när du går till gudstjänster i Hertsökyrkan så går du i första hand inte till en byggnad utan till en gemenskap i gudstjänsten. Och jag törs nästan slå vad om att för de flesta som regelbundet går i gudstjänsterna så beror det antingen på att man uppskattar gudstjänsternas utformning, predikan eller att man fått personliga kontakter bland gudstjänstfirarna - inte på att kyrkobyggnaden är finast i stan.

 

Så för dig som regelbundet går i gudstjänsterna, och särskilt du som gått i många år - och det finns åtskilliga sådana i denna ringa bloggs läsekrets - kom ihåg att när andra kommer till gudstjänsten, och särskilt de som är nya eller oregelbundna besökare, då blir deras upplevelse av kyrkan nästan helt beroende av deras upplevelse av mötet med dig. 

 

Så om du ser någon som kommer in men avstår resa dig från din plats i fåtöljerna för att gå och hälsa, så signalerar ditt kroppspråk "ingen bryr sig om att du kommer, du kan lika gärna gå hem igen". Eller om du ser någon i kyrkan eller kaffekön som du inte riktigt känner, men avstår ta i hand och presentera dig så signalerar ditt handlande "ingen bryr sig om dig, du är inte viktig. Eller om du med kaffekopp i hand söker sittplats och väljer bort bordet där två nya besökare sitter och i stället går till bordet där två av dina bästa vänner sitter så signalerar du "inga nya är välkomna in i gemenskapen."

 

Ja, det här blev en engagerad utläggning men vad ska man skriva efter mötet med en tidigare gudstjänstfirare som uttrycker Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en.

 

 

Senare under eftermiddagen predikade jag I Fridsförbundets bönhus. Där hälsade jag på många människor och initiativet var lika ofta mitt, men de flesta jag hälsade på mötte jag efteråt. Men med flera års perspektiv kan jag säga att också här finns nog i praktiken en tydlig social gräns mellan dem som är "innanför" och "utanför". Före gudstjänsten hälsade jag på mötesledaren som ville berätta att jag blir ensam predikant eftersom Göran Esberg accepterat kallelse predika på annan ort. Till predikotext valde jag episteltexten Rom 13:8-10. Trevligt kyrkkaffe även här. Recensera egen predikan kan jag ju inte göra. Men när jag ser mig själv på Youtube så tycker jag mig se äldre ut för varje gång. Särskilt när det gäller gången!

 

Väl hemma blev det valvaka. Men som ni vet blev det inget definitivt resultat även fast jag satt uppe ända tills vakan slutade.