Torbjörn Lindahl

12 barn - minst! - uppskattade jag att det var i kyrkan idag. Jag minns den tid när jag övertog ansvaret som distriktspräst i Hertsökyrkan kring år 2000, då var den absoluta majoriteten av gudstjänstfirarna pensionärer och knappast några barn. Nu är pensionärerna bara en liten del av församlingen. En synlig föryngring har skett.

 

Idag var det Mats som inledde gudstjänten och predikade. Till sin hjälp hade han Niclas som både fick sjunga psaltarpsalmen efter GT- texten och sen vara liturg i själva nattvardsdelen. Mats och Niclas har ju i många år varit kollegor i Malmberget och trivs bra ihop. Jag minns när Niclas var nyprästvigd, då kom han som pastorsadjunkt till oss I Örnäsets församling. Torsdagen efter prästvigningssöndagen höll han sin fösta veckomässa i Örnäsets kyrka. Några dagar senare frågade vaktmästaren mig

- Den där Niclas som börjat här hur länge har han varit präst?

- Sen i söndags, sa jag. Det här var hans första mässa.

- Vaaa??? Han var ju så rutinerad och gjorde det så bra. Jag skulle gissa att att han varit präst i minst tio år.

 

Men när han nu under hösten sökt tjänst här i Domkrkoförsamlingen då blev ha inte ens kallad till intervju.

 

Man undrar: är inte Luleå Domkyrkoförsamling intresserad av präster som verkligen med glädje och kvalité kan göra det som enligt kyrkoordningen är en församlings främsta uppgift: fira gudstjänst? Nej kanske inte kyrkoråd och en massa personal som mest vill jobba på vardagar. Men gudstjänstfirarna, de som genom sitt trogna engagemang är de som verkligen bär församlingen, ja, som i pricipiell mening är församlingen, de skulle vara det

 

Är det dags säga som Mose en gång sa till Farao: 

 

 

Predikan innehållsrik. Inget att klaga på. Med sedvanlig upplevelse av andlig mättnad far man hem.