I dag var det Mats som ledde mässan och predikade (Bosse är borta). 55 var vi i gudstjänsten enligt kyrkvärden.
Hörvärd predikan som vanligt. (En av deltagarna uttryckte för mig efteråt sin stora glädje över predikan). Mats nämnde detta med den nödvändiga sabbatsvilan (kvinnan i texten botades ju på en sabbat och det gillade inte synagogsföreståndaren, därav sabbatsmotivet) som nu för oss kristna blivit söndagsvila eftersom vi firar vilodag på Kristi uppståndelses dag. Han berättade också att två gånger i historien har man försökt bryta den traditionella veckorytmen på sju dagar och infört tiodagarsvecka. Dels efter franska revolutionen och dels efter den kommunistiska i Ryssland. Men ingendera gång fungerade det så man var tvungen återgå till den ursprungliga gudomliga ordningen.
Friheten i Kristus är ju temat för dagen och redan i beredelseordet (skriftetalet) fick vi höra om den frihet från synden som förlåtelsen innebär. När Mats sen i predikan talade om det liv i frihet som en kristen får då nämnde han att det kristna livet, av otvungen kärlek bör präglas av enkelhet, generositet och gästfrihet. Fin sammanfattning, tycker jag.
I liturgin hade Mats hjälp av unge (!) kollegan Niclas (50 år ung!) som han jobbat många år tillsammans med i Malmberget. Sedan Niclas också fick sluta i Gällivare pastorat dyker han upp i Hertsökyrkan då och då.
Vid kyrkkaffet initierades av diakon Ulrica ett samtal vid kaffeborden om vad vi kan göra för att hjälpa människor i församlingen till fördjupning i tron och hur vi mer tydligt kan ta hand om dem som är nya i gemenskapen. Sådana frågor har vi diskuterat förr vid kyrkkaffen, men samtalet måste hållas ständigt levande.
Här framkastades idéer om både bibelstudiegrupper och hemgrupper. Själv nämnde jag en idé jag länge burit på, nämligen att indela gudstjänstfirarna i grupper (6-7 st) utifrån var dom bor och att dessa sedan inom respektive grupp lär sig varandras namn och utseende tillräckligt bra för att kunna ta åtminstone det ansvaret för varandra att notera om någon regelbunden besökare plötsligt saknas i flera veckor. (Om gruppmedlemmar dessutom vill börja träffas utöver mötena i gudstjänsten får enligt min ringa mening var en helt annan och frivillig sak).
Vid kaffebordet fick jag sen ett samtal med yngre man som jag sett i kyrkan några gånger. Mycket fint samtal. Vi satt kvar ända till det var dags för honom gå till västlaestadianska bönhuset där han har sin mest regelbundna gemenskap. Men han uttryckte tydligt att om man också ska gå i kyrkans gudstjänster då är det här i stan Hertsökyrkan som gäller.
