Torbjörn Lindahl

Får väl börja med en ursäkt till alla trogna läsare av denna ringa blogg. Redan i natt (sönd kväll) när jag ca 00.30 (jag hade sett filmen om evakueringen från Dunkergue på TV) kunde jag kolla statistiken för söndagen och noterade den sedvanliga helgökningen i besöksstatistiken. Läsarna är tydligen förväntansfulla att få något till livs efter varje söndag. Tyvärr gjorde jag dem besvikna eftersom jag inget skrev igår. 

 

Inte heller har jag ännu (månd em) kommit mig för skriva något.

 

Nå, jag brukar ju alltid vittna lite om helgens gudstjänst. Så bättre sent än aldrig.

 

Bosse ledde mässan och jag predikade. Sin egen predikan kan man ju inte omnämna i kategorier av typen bra eller dålig. 

 

Men jag inledde med att säga att för det inte skulle bli för ovant i relation till Bosses predikningar så ska jag inleda i Gt-texten. Och det gjorde jag trots att jag satt Jesu ord i evangeliet Kom till mig som tema för predikan.

 

1. I vandringen för att komma till Jesus kan man lära sig något när man passerar Sarefat och möter änkan och profeten Elia. Att lyda Gud och tro Guds löfte mot alla verkligheter och mot allt förnuft. Ungefär som Abraham enligt Paulus I Romarbrevet fyra. Men viktigt komma ihåg: Guds grundläggande löfte till alla kristna är syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv. Att få uppleva ett sådant under som änkan fick göra - övernaturlig försörjning, eller annat - är naturligtvis något som Gud kan ge åt vem han vill när han vill och för syften som bara han vet, men är inget som en kristen självklart kan förvänta sig eller kräva. Inte heller kan ett sådant yttre under vara något en kristen i huvudsak strävar efter eller bygger sin salighet på.

 

2. Nästan anhalt på vägen mot Jesus är församlingen där Jesus kommer till mötes i nådemedlen, ordet och  sakramenten. Även om en människa kan göra gripande och ögonöppnande erfarenheter kan hon i längden inte komma undan församlingen där ordet predikas. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse. Om församlingen dessutom präglas av gemenskap och ömsesidig omsorg såsom det berättas i episteltexten så kan församlingslivet bli ett vittnesbörd som drar människor till sig. Men även här gäller det att se upp så människan inte går fel; nöjer sig med glädjen i den synliga gemenskapen istället för att nå ända fram till verklig tro på Jesus.

 

3. Vem är då denne Jesus? Enligt hans egna ord är han mild och ödmjuk. Vad vill han göra? Skänka vila. Åt vem? Alla som arbetar och är tyngda av bördor. Här tänker vi kanske spontant på alla som kämpar och lider under livets svårigheter: sjuka, lidande, sörjande. Och det är sant att Jesus ser dem alla. Hela hans offentliga gärning vittnar om det. Men just i denna unika situation har nog Jesus siktet inställt mer precist. Det märks av hans ord om oket. Att ta på sig oket betydde det judiska sammanhanget att gå in under lagen. Det är alltså lagens börda som Jesus framförallt vill befria från.

Och det gör han genom att skänka syndernas förlåtelse och rättfärdighet. Något som han så mycket säkrare kan ge eftersom han efter ett helt syndfritt liv burit syndens börda på korset och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull.