Torbjörn Lindahl

Efter en timmes extra sovmorgon tog jag bussen till min vanliga gudstjänstgemenskap. När har vi senast varit under 20 på en elva-gudstjänst? Måste bero på mässförbudet. Bosse inledde också predikan med ett tydligt uttalande där han uttryckte sin förvåning/bestörtning/ilska över att beslut fattats som förbjuder honom fira söndaglig mässa. Inte bara av samma skäl som jag uttryckte i blogg efter förra helgen att kopplingen mellan det ställe där smitta upptäckts bland kyrkopersonal - Diakonins hus i centrum - och Hertsökyrkans gudstjänstgemenskap är ytterst liten. Utan också av skälet att de kristna ska ha möjlighet möta sin Herre i sakramentet varje söndag. Han berättade personligt hur han under hela sin prästtid kämpat för söndaglig mässa överallt där han verkat. När han sa att man får inte ta från församlingen det sakramentala Kristusmötet så lät han nästan som om han kämpade mot det kommunistiska religionsförtrycket i f d Sovjetunionen. Det går fira mässa på coronasäkert sätt, hävdade han.

 

När han sen omärkligt lyckats glida över till dagens text blev det (som vanligt) en predikan väl värd att höra.

 

Skjuts hem med goda vänner. Övervägde ett kort tag bjuda in dom på kaffe, men avstod då jag började bli trött och behövde vila före eftermiddagens uppgift. 

 

Och vila blev det. Sov som en stock ett tag under eftermiddagen. 

- Hur kan jag vara så trött? frågade jag mig själv flera gånger. Jag har ju haft extra sovmorgon pga byte till normaltid.

 

Nå, i vart fall gjorde jag mig iordning för bussfärd till bönhuset där jag lovat predika tillsammans med en av de andra predikanterna. Men på vägen mot centrum började jag må illa. Hade jag där förklaringen till min trötthet, tänkte jag och tog vändande buss hem för att inte riskera smitta någon.* Hoppas jag klarar mig hem utan att behöva be chauffören stanna för spy-paus, tänkte jag. Och det gick.**

 

Väl hemma blev jag först inte sämre och sedan snarare bättre och till slut fick jag t o m i mig lite soppa. Så då kändes det onödigt att jag vände hem. Men vad hade hänt om jag fortsatt och det blivit värre? Om jag skulle råkat smitta en del av församlingen med vinterkräksjuka, hur kul hade det varit på en skala, som äldsta dottern skulle uttryckt sig.

 

Nu får jag tänka att jag har en förberedd text till kommande söndag då jag också blivit uppsatt att predika. Hoppas hälsan står mig bi.

 

 

* alltså blev det bara en predikan, men enligt vänner som lyssnat via nätet hörde jag senare att den var tillräckligt lång och god

 

** jag satt givetvis långt från andra passagerare

När jag väl med hjälp av taxi lyckats ta mig dit alltså.

 

Mässa var ju ursprungligen planerat men på grund av att någon/några bland kyrkans personal på Diakonins hus i centrum drabbats av Corona har domprosten beslutat om viss försiktighet, vari ingår att vi t v avstår offentligt mässfirande.*

- Du får väl hålla en enkel predikogudstjänst, som du skulle kunna ha i bönhuset, så Bosse innan han tog bussen för någon dags bortavaro pga semester.

 

Sagt och gjort. Funderade t o m på om jag skulle uppträda bara i kavaj och därmed få riktig bönhus/missionshus-känsla. Under mina första prästår i Nederluleå fick jag ju många gånger predika i kavaj (skjorta sommartid) och t o m fira nattvard i missionshusen bara iklädd kaftan, helt utan s k  liturgiska kläder.**

 

Men när det kom till kritan valde jag alba och stola men agerade bara från ambon. I gudstjänsten sjöng vi fem psalmer (inkl kort refräng efter GT-texten), läste alla texter inkl psaltarpsalmen, bad och bekände vår kristna tro. Och så predikade jag förstås.

 

I predikan tog jag i praktiken dagens tema Trons kraft till ämne. Försökte utreda skillnaden mellan den undergörande tron, den som Paulus menar när han räknar tro som en av nådegåvorna, som kanske fanns hos några av dem som uppräknas i episteltextens senare del, och den frälsande tron vilken jag beskrev som mottagande och förtröstande.

 

Jag hävdade  också att skökan Rahav hade en frälsande tro då hon litade på spejarnas löfte till henne och hennes familj. Så måste vi lita på evangeliets ord. Precis i predikosituationen gavs mig också en annan insikt utifrån spejarnas ord: vi borgar för dig med våra liv. Men du får inte förråda oss. Jesus borgar för oss med sitt liv, men vi får inte förråda (förneka) honom.

 

Jag nämnde även kort något jag sett i en utläggning av kyrkofadern Johannes Chysostomos. Det handlade om att den som vill bli räddad måste gå till skökans hus eftersom hon förvandlats till profet genom sitt ord "jag vet att Gud gett landet åt er". Jag utlade det även så - lite utöver Chrysostomos kanske - att den som vill bli räddad måste stå sida vid sida med skökan dvs räkna sig som lika stor syndare som henne.

 

Talade jag då inget om evangelietexten? Jo, det gjorde jag men det man säger om den är ju mer förutsägbart och inte lika roligt på en blogg.

 

Liten skara - pga av ovädret eller ryktet om utebliven mässa ska jag låta vara osagt, 13-14 räknade jag in.

 

Efter gudstjänsten blev jag och en annan av deltagarna hembjudna på lunch o kaffe hos en annan av gudstjänstfirarna. Trevlig stund med mycket givande andliga samtal.

 

 

* lite over-kill tyckte kanske både Bosse och jag om att stryka mässfirande i Hertsökyrkan - där inget Corona ännu visat sig - pga Corona i ett sammanhang som de flesta bland Hertsökyrkans gudstjänstfirare inte har någon kontakt med. Men jag vill ju inte som tillfällig inhoppare obstruera

 

** påminner mig om många diskussioner jag under åren haft om ämbetet med laestadianska vänner. När jag talat för tanken att det är angeläget att mässfirande (nattvard) leds av en präst, har jag flera gånger mötts av motargument av typen "Det viktiga är väl inte att den leder nattvard är klädd i särskilda kläder?"

 

Det har flerfaldigt förvånat  mig att kunskapen ofta tycks vara så svag - eller intresset sätta sig in i saken så litet - att man i många fall inte förstår på allvar vad en präst är utan verkar tro att prästämbetet hänger på kläderna, utbildningen eller anställningen i kyrkan.

är det idag. Gammalt tillbaka så var det en dag då man framför allt tackade för årets skörd. Men eftersom numera bara en bråkdel av folket är bönder - till skillnad från början av 1900-talet då 95% av svenskarna var det - och det därmed är ytterst få som har egen erfarenhet av glädjen i att bokstavligen "samla i ladorna". Alltså har Tacksägelsedagens tema ändrats mot mer allmän tacksamhet.

 

Detta nämndes i predikan idag i (ja, du begriper ju i vilken kyrka!). Predikan hölls av gode vännen Mats Rondahl. Klart givande predikan.

 

Under eftermiddagen hade jag besök av äldste son, dagens predikant och två andra vänner som fick smaka en blåbärssmulpaj som jag bakat. Synnerligen trevlig stund.

 

Föregående inlägg har varit på G i några dagar, men jag kom mig äntligen för att färdigskriva och publicera idag när jag såg statistiken för bloggen. Närmare 150 besökare igår (efter några dagar med lägre besökstal). Kan inte tolka det på annat sätt än att många bland kära läsarna vant sig vid att förvänta ett inlägg i kategorin helgeftertankar.*

 

I lördags åkte jag med god vän ur gudstänstförsamlingen till Storstrand i Piteå för inspirationsdag med Frimodig kyrka i Luleå stift. Mycket givande dag där vi fick höra flera intressanta föredrag. Enskilda samtal med närvarande personer antyder att Frimodig kyrka sannolikt kan ställa upp med valsedlar i både Luleå Domkyrkoförsamling och Nederluleå församling i kyrkovalet nästa höst. Klart roligt. Det behövs fler alternativ till de politiska partierna i kyrkans beslutsförsamlingar.

 

Igår gick jag som vanligt i gudstjänst i det som i praktiken blivit min "hemförsamling". Tre präster, två diakoner och en församlingspedagog bland gudstjänstfirarna som sammanlagt var klart över 30. På morgonmässan hade det varit knappt 30, berättade Bosse, så icke utan synlig glädje kunde han efter högmässan meddela att det varit klart över 60, de båda mässorna sammanräknade. Ytterligare två, varav en präst hade det blivit om tvillingbror och svägerska icke valt att, pga förkylning, återvända till Umeå efter lördagens Fk-träff.

 

Högmässan själv då? Jo, "bra" som alltid i Bosses regi. På intressant sätt kommenterade han detta om lärjungen Natanaels sittande "under fikonträdet". Det uttrycket leder oss rakt in i gamla testamentets profetior. Återkommande glädje hos mig att ha fått överlämna stafettpinnen till Bosse. Han förmedlar i sina predikningar ofta djup och insikter som jag aldrig varit i närheten av.

 

Efter gudstjänsten tog jag med fyra personer på kaffe i kyrkstugan. Och senare under eftermiddagen kom två  andra på surströmming.

 

Så blev det till sist en både uppbygglig och trevlig dag.

 

* man kan ju fundera över varför mina gudstjänstreferat från huvudsakligen Hertsökyrkan tycks dra till sig viss uppmärksamhet (trots att min gamle kamrat någon gång uttryck att det blir aningen enahanda). Är det så att de flesta kyrkliga människor numera sällan träffar på ett gudstjänstliv som helt igenom upplevs äkta och gediget,  (och således omnämns med osminkad glädje) och därför läser mina positiva redogörelser med någon av reaktionerna (delad) glädje, saknad (pga eget gudstjänstlivs otillräcklighet), nyfikenhet och längtan (att ta del av visionen och få se något liknande i sitt eget sammanhang)

idag. Och denna söndag är jag på hemmaplan. Hela dagen. Alltså blev det mässa i min vanliga gudstjänstkyrka. Morgonmässan kl 9 denna gång. Ca 20 var vi väl sammanlagt.

 

Efter mässan bjöd jag med två av gudstjänstdeltagarna på kaffe i min kyrkstuga. Tänk så lång söndagseftermiddagen blir med tidig mässa. Rejäla samtal vid kyrkkaffet och sen diskning, ändå var kl bara strax före ett när jag for därifrån. Hade sedan tänkt gå på mässa här i Porsökyrkan också kl 16. Det är ju ändå min distrktskyrka. Kul att se hur det fungerar där numera. Men när mina gäster farit från stugan började jag känna mig lite hängig och det har hängt i hela eftermiddagen. Så det blev att stanna hemma. Men lite borde jag röra på mig. Promenad eller cykeltur det är frågan.

blev det gudstjänst för mig idag.

 

Tillsammans med god vän besökte jag Korpilombolo gudstjänstgemenskap som är ansluten till Missionsprovinsen och samlas i f d Pingstkyrkan som i sin tur var f d Konsumbutik i samhället, och deltog i högmässa ledd av gruppens präst, tillika gode vännen Anders Alapää. Ca 20 gudstjänstfirare var vi och därmed fler än i ca 80 % av svenska kyrkans huvudgudstjänster, enligt en uppgift som figurerade i media och debatt för ett antal år sedan.

 

Också andra vänner fick man samtala med. Roligt och givande.

 

Precis när det började bli dags bryta upp från kyrkkaffet fick vi veta att biskop em Hans hade gudstjänst å Pajala församlings vägnar i Korpilombolo kyrka. Dock övervägde vi inte ens att gå dit och höra en predikan till, eftersom vi skulle kommit försent till gudstjänsten. Men jag är övertygad om att b Hans' predikningar kan åhöras utan att man riskerar sin salighet.

 

I stället gick vi en promenad på samhället och besåg bl a en minnessten över någon fiktiv litterär figur som i dikten tagit sin tillflykt till Korpilombolo, varifrån författarens förfäder utvandrat, en sten som rests för att hedra minnet av alla från trakten som utvandrat. Om jag fattade allt rätt.

 

Sen gick vi på lokal och åt god mat. Där undervisade pastor Anders mig om varför det heter Korpilombolo och inte ...-lompolo som många andra byar i bygden. Skälet är att många namn en gång försvenskats till "-lombolo" och när man ville återupprätta den korrekta stavningen 

"-lompolo" så tyckte man det kunde gå med div mindre byar men inte med Korpilombolo som då var både egen kommun och egen församling. Skulle kanske blivit för besvärligt/kostsamt.

 

Alltid lär man sig nå't.

 

Till sist kan jag inte låta bli visa en bild av knäfall och predikstol från f d Björkskatakyrkan, vilka Luleå Domkyrkoförsamling generöst skänkte bort till den som ville ha dem, när kyrkan stängdes, utan att protestera när en av Missionsprovinsens gemenskaper anmälde intresse.

 

gick jag till idag. Alltså kl 9 i Hertsökyrkan. 25 deltagare var vi. Men visst är det fantastiskt hur snabbt man tycker det är helt odiskutabelt naturligt med söndaglig mässa.

 

Sen hem för lite vila och sen till bönhuset där jag predikade tillsammans med Mikael Fältros. I pålysningarna sades att eftersom det är begränsat deltagarantal i bönhuset kan man ju också gå i Hertsökyrkan. Det sades att där hade det varit 25 även vid 11-högmässan, så plats finns. "Och där kan man också få nattvard" tillades det.

 

På kvällen gick jag ut och åt kinamat med yngre son, som även varit på besök hos mig igår kväll.

blev det för mig. Jag menar att jag varit i kyrkstugan.

 

Som jag tidigare berättat for jag förbi i fredags fm efter snabbesök på sjukhuset. Då passade jag även på att slå på värmen. Tänkte att man kunde fara dit och fika eller äta under helgen. När jag om lördagen föreslogo det för äldre son så tackade han dock nej pga viss krasslighet.

 

Istället köpte jag själv en pizza och for till stugan och avnjöt den i lugn och ro. Sedan satt jag en stund och funderade över dagens predikan. Kanske borde man alltid uppsöka stugans stillhet inför en predikan. Jag hade även med mig fikabröd som jag lämnade med sikte på att kanske få med mig någon på kyrkstugufika idag efter gudstjänsten.

 

Gudstjänst blev det givetvis idag. Var kan läsarna gissa.

- För oss finns inget alternativ, sa senare de vänner som följde med mig till kyrkstugan för kyrkkaffe.

 

Fr o m idag har Bosse beslutat att två mässor ska hållas varje söndag. Vid morgonmässan kl 9 sades det ha varit drygt 15 och vid högmässan var vi väl drygt 30, så om vi bara firat en mässa hade vi närmat oss den kritiska 50-gränsen.

 

Redan för någon vecka sedan hade Bosse frågat om jag ville predika. Sen kom frågan om jag även skulle celebrera (mitt förslag). Jag gjorde det men Bosse ledde förbönen och dukade altaret, så fick jag en välbehövlig paus mitt i mässan. Allt gick bra, men nog var jag trött efteråt. Beror det på att jag på senare tid börjat gå till en sjukgymnast som förser mig med en massa små gymnastiska rörelser som jag dagligen ska göra och trötta ut mig med?

 

Predikan hade, som ofta när det gäller mig, tre huvuddelar:

1. Gyllene regeln - som till det yttre snarast är helt självklar, och finns i innehållsligt liknande varianter även i andra religioner - är ur biblisk synvinkel en sammanfattning av lagen. Dvs dubbla kärleksbudets andra led om att älska sin nästa som sig själv. Tar man detta på verkligt allvar och inte ser genom fingrarna, så bir man onekligen dömd och måste låta sig drivas till Kristus som är den enda som kan rädda oss från domen.

 

2. Något som man också säkerligen skulle önska att andra gjorde, är att visa en tillrätta om man är på fel väg. Här tänkte jag mest i evigt avseende. Vad kan vi göra för att inte bara förmana en enskild människa vid behov, utan även offentligt bidra till att visa på Jesus som det verkliga alternativet, vägen, sanningen och livet? Bära ett stort och synligt kors utanpå jackan när vi går på stan?

 

3. Allt vad ni vill att människor ska göra er... gäller det även människan (och frälsaren) Jesus? Men då måste man förändra andra satsen till det ska ni också göra mot andra.

 

Vad är det vi vill att Jesus ska göra för oss? Det viktigaste är att han förlåter. Och från Jesu (Guds) sida gäller inget av det alltför vanliga mänskliga " jag förlåter men jag glömmer det aldrig. 

 

Hur skulle det kännas om avlösningsorden i högmässan och enskilt i bikten hade lydelsen "Gud förlåter dig men han glömmer det aldrig"?

 

Här kan vi ta både Jesus och förste martyren Stefanus till föredömen. Båda förlät sina bödlar innan någon av dem ens bett om förlåtelse.

 

Guds förlåtelse mot oss och vår förlåtelse mot andra hänger så intimt samman att båda ryms i samma mening i Fader vår: förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

 

 Efter högmässan fick jag som nämnt med två vänner ur gudstänstförsamlingen på kyrkkaffe i kyrkstugan. Mycket givande stund. Vi satt länge efter det att kaffet var urdrucket och samtalade om det ena och det andra.

 

blev det idag (alltså igår när detta publiceras).

 

Inte för att jag var missnöjd med den första så jag måste få en till. Nej, högmässan kl 9 i Hertsön lämnade inget övrigt att önska. 

 

Skälet till att jag även stannade till vid Örnäskyrkan kl 11 var att där var det avskedspredikan för två präster i domkyrkoförsamlingen som nu slutat. Dels Mats Reimhagen som redan gått i pension och dels Boel Paulin som fått tjänst i sin barndomsförsamling, Jokkmokk. Mats hade tjänst i Örnäsets församling redan när jag kom 1992 så vi var kollegor i 27 år, Boel kom 2001 (om jag räknar rätt), så vi var kollegor i 18 år.

 

Faktum är att båda avskedspredikade, först Mats över episteln och sen Boel över GT-texten. Och eftersom  Bosse tidigare uppehållit sig mest vid evangeliet så har jag idag fått alla tre texterna kommenterade.

 

 Under eftermiddagen anlände den student som ska hyra här. Hans föräldrar hade skjutsat upp honom med bil från Gotland efter färjefärd från Gotland till Nynäshamn. Hoppas han ska trivas.

Var temat för denna söndag både i 1942 och 1983 års evangelieböcker. Men i svenska kyrkans senaste evangeliebok är det söndagstemat struket. Ni har söndagen temat Nådens gåvor. Jag förnekar inte att det temat också är angeläget eller att  valda texter är viktiga utlägga, men ändå upplevs det som en osviklig tidens trend att det allvarliga temat förspillda tillfällen tagits bort. Finns det inte längre något som en människa - med tanke på sin salighet - kan förspilla?

 

Nå  Bosse höll som vanligt en lyssnansvärd predikan om nådens gåvor. Hur många vi var vet jag inte exakt, men fler än förra söndagen. Nu är det, enligt slutpålysningen  bara en söndag kvar med ordinarie gudstjänsttid ķl 9. Efter det när hösten kommit igång på allvar och fler regelbundna deltagare förväntas är Bosses tanke att det firas två mässor varje söndag - 9 och 11, då minskar risken att det blir för många deltagare vid någon gudstjänst. En verklig herde för sin hjord minskar inte antalet gudstjänster i smittorisktider utan ökar dem!

 

 

är på modet just nu. T ex så hamras det in att bibeltexter inte bara ska tas emot okritiskt utan alltid måste tolkas.  Nu tänker jag tolka statistiken på denna ringa blogg.

 

Under delar av förra veckan var statistiken fallande, men söndag, var det ett tydligt skutt uppåt. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det åtminstone bland vissa av kära läsarna finns en förväntan att jag ska skriva något om helgens gudstjänst och den kyrka jag besökt.* Och när tolkningen är klar blir det tillämpning.

 

Under augusti sker ordinarie mässor söndagar kl 9. Igår var jag där. Knappt 20 pers tror jag. Särskild glädje se ett äldre par som hållit sig i karantän i månader, men nu vågade komma eftersom de informerats om att deltagarantalet är begränsat vid så tidiga mässor.

 

Själv gick jag med krycka eftersom viss smärta i höger höft ibland gör det lättare. Både dotter (fysioterapeut) och svägerska (sjuksköterska) tyckte jag borde boka konsultation hos fysioterapeut. Det är idag fixat.

 

Att fira mässa tidigare på morgonen innebär att tiden efter kyrkan blir lång. I söndags hann jag ta med god vän bland gudstjänstfirarna och åka förbi kyrkogården och besöka våra respektive föräldrars gravar.  Sen for vi till stan och avnjöt i lugn och ro under teologiskt diskuterande varsin latte på Espresso house, sen hann jag förbi affären och var ändå hemma ca 12.30.

 

När jag själv tänstgör är jag dock inte lika glad åt så tidiga mässor. Och fr a inte så tidiga predikningar. Det är nämligen ofta just mellan 9 och 9.30 som mina tankar och det jag inhämtat under veckans bön och förberedelse, så smält samman att jag ser något slags struktur i det jag ska säga.

 

Resten av eftermiddagen ägnade jag åt förberedelse för besök av näst äldsta dottern. Då  blev det grillning.

 

 

* detta gäller dock inte min gamle kamrat som snarare ständigt önskar att jag ska skriva något överhuvudtaget

 

men den här var betydligt tunnare och mer lättläst än den jag senast berättade om. Jag fick den som gåva av en av kyrkvärdarna i Hertsön i söndags. F ö en av dem som ofta vid behov brukar komplettera mina skriverier ang besökstalet i kyrkan. Idag kan jag dock inget skriva om detta. Jag var inte där. Jag har haft lite feber i två dagar, så om än feberfri och alert idag, valde jag följa alla tänkbara rekommendationer och hålla mig inne idag.  Fast jag har tagit en promenad ut på den närbelägna landsbygden. Det är ju enligt FHM tillåtet.

 

Boken jag färdigläst sedan jag kom hem är Carl-Erik Sahlbergs senaste (= sista? han kallar den sitt andliga testamente) De tre nycklarna.

 

Mycket givande och inspirerande bok - som alltid när det gäller Sahlberg.

 

De tre nycklarna är det som Gud gav människan i skapelsen, som djävulen stulit från henne i syndafallet, men som Jesus återvunnit genom sin död och uppståndelse:

1. Full och förtroendefull gemenskap med Gud.

2. Evigt liv.

3. Rätten att regera på jorden.

 

Som en tråd genom boken löper tanken att Gud är god. (Det är inte bara i svenska språket som Gud och god är likalydande). Med den bakgrunden får Sahlberg lite problem med de texter i GT (bl a nämner han Josuas bok) där t o m sådant som de flesta av oss skulle uppfatta som ont beskrivs som Guds befallningar, t ex utrotandet av fientliga folk.*

 

Tydligt går han också igenom de tre i teologihistorien dominerande försoningslärorna, den objektiva, den subjektiva och den klassiska. (Men den läsare som tycker det blir för tungt med teologihistoria ges tillåtelse hoppa över detta kapitel.) Sedan stannar han väl mest vid den klassiska.

 

Som alltid i Sahlbergs böcker kommer många vittnesbörd

från hans egna erfarenheter, ofta från hans tid i S:ta Clara. För mig blir det aldrig tröttsamt. Uppmuntrande också hans ord om bönen.

 

Boken kan klart rekommenderas. Det är ju inte en "tegelsten", bara 120 sid.

 

 

* även om många som vill vara bibeltroende inte så tydligt skulle vilja/våga ifrågasätta ord som faktiskt står i bibeln, så gör vi det ändå oftast i praktiken, genom att  inte bry oss om dem (=Luthers "lyft på hatten och gå förbi"?); eller genom att förklara (bort?) dem (t ex genom att säga att staden Jeriko, där alla dödades, kanske inte var en "stad" i vår mening med stor civilbefolkning utan snarare en militärgarnison, så Stefan Gustavsson); eller som Bo Giertz säga att Bibeln i grunden är ett porträtt av Jesus, där hans ansikte är viktigast, övrig omgivning och fr a bakgrunden (Gt) ska inte studeras lika detaljrikt; eller se texterna där fiender dödas snarast som bilder av den kristnes strid mot de andlig fienderna djävulen, världen och det egna köttet (min vanligaste modell).

(OBS! att alla tankar i denna not är mina, inte Sahlbergs).

blev det alltså tre gudstjänster inom ett drygt dygn. Typiskt. Som jag sagt förrut: det är sen man blivit pensionär som man får vara präst på allvar 🙂

 

Lördag kväll var vi 34 personer samlade till gudstjänst med två predikningar i Båtskärsnäs kyrka. Vid högmässan idag var vi 25. Inte illa för att vara i en kyrka som i princip är nedlagd. Fast den står ju fortfarande kvar. Det var en riktigt fin liten kyrka. Skulle det tas ett liknande initiativ ett kommande år skulle jag gärna vara med igen.

 

Väl hemkommen efter högmässa med tilltugg, och lite eftersnack (och sen mera tilltugg) i goda vänners stuga, blev det nästan direkt vidare färd till Hertsökyrkan för högmässa. Där var vi 29.

 I predikan gav jag tre* punkter om betydelsen av förklaringsdagens händelser.

 

1. Den visar vem Jesus innerst inne är. Guds Son. Något han varit hela sitt jordeliv, inte blivit vid något särskilt tillfälle. Under större delen av sitt jordeliv döljer Jesus sin gudomliga härlighet. Men stundvis låter han den ses eller åtminstone anas:

- i sin undervisning "med makt och myndighet"

- genom sina under

- i förklaringen.

- i uppståndelsen

 

2. Förklaringen visar vad Jesus gör. Genom att han samtalar med Mose och Elia om sitt uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Dvs hans lidande och död för våra synder och hans uppståndelse till vår rättfärdighet.

 

3. Den visar till sist vad Jesus i fortsättningen ska vara för lärjungarna - ensam. Dvs han ska vara deras ende frälsare. Ingen annan ska fylla en liknande funktion vid hans sida.

 

Men för att lärjungarna  ska komma till den position där Jesus ensam blir allt för dem måste de låta sig utsättas för gudomlig skolning, från den första lärjungakallelsen ändå fram till uppståndelsen, där deras insikter om vem Jesus är måste öka samtidigt som deras egna ambitioner rivs ner.** Ända till dess de kan säga som Tomas: min Herre och min Gud och vara beredda t o m offra livet för Jesus (alla tolv utom Johannes blev ju maryrer).

 

 

* inte helt ovanligt för mig. Min näst äldsta dotter noterade det ofta när hon i yngre dar satt i kyrkbänken med mor och syskon. Hon brukade tydligt hålla upp en...två...tre fingrar och le när hon i predikan hörde sin far "för det första...andra...tredje 🙂

 

** i praktiken lite nådens ordning alltså, men med andra ord

skriva nåt. 

 

Men vad kan det bli så här efter helgen. Måste ju berätta om helgens gudstjänst. I söndags var det jag som ledde kvällsmässan i Hertsökyrkan. Musiker var Monica som jag ju tjänstgjort åtskilliga gånger tillsammans med. Vi kom nästan samtidigt till Örnäsets församling och nästan hela 90-talet var vi arbetskamrater i Örnäsets kyrka. Alltid roligt mötas. Enligt kyrkvärden var vi 28 samlade. Roligt få hälsa på en person som tidigare deltog en period i våra gudstjänster men sedan flyttat söderut. Nu var hon på besök i sina hemtrakter. Likaså glädjande se ett äldre par som levt i självisolering i flera månader och nu äntligen vågat sig till gudstjänst igen. Men dom undvek all onödig social kontakt och gick snabbt.

 

Lite vinglig känner jag mig vid liturgin och distributionen. Men det gick bra.

 

Predikan handlade mest om prästämbetet, som har sina rötter hos apostlarna och därmed hos Jesus själv. När ett sådant predikoämne är aktuellt blir det kanske mer undervisande än personligt uppbyggligt. Jag sa bl a att det är sällan man hör predikningar om prästämbetet. Kanske beror det på prästers osäkerhet. Om man vill predika om ämbetets vikt och värde är det lätt frestas tänka att åhörarna tror "Nu vill prästen bara göra sig märkvärdig". Men det gäller skilja sak och person.

 

I det sammanhanget berättade jag historien om den nye, unge prästen som efter gudstjänsten hälsade på församlingsbornna och blev nästen generad när en gammal kvinna neg artigt.

- Men inte ska kära mor niga för mig.

 

En stund ägnade jag även åt att förklara skillnaden mellan lärjungaskap - lärjungar är alla som vill följa Jesus för att lära av honom, kort sagt alla som besvarat kallelsen till kristet liv i tro - och apostlar - de ursprungliga tolv och alla efter dem (I kyrkans tradition biskopar och präster) som fått ett särskilt uppdrag att inte bara predika, utan även döpa (Mt 28); fira mässa ("gör detta till min åminnelse") och förlåta synder (om ni förlåter någon han synder så är de förlåtna" Jh 20).

 

Enligt Luther hör ämbetet därför till kyrkans (nödvändiga) kännetecken. och så fick jag osökt chans nämna dem alla:

ordet

dopet

nattvarden 

avlösningen

ämbetet

(Den gemensamma) bönen 

lidandet 

 

och säga något kort om dem.Men det orkar jag inte upprepa nu. 

- - - -

Men nu, morgonen efter publicering av inlägget då jag, min vana trogen, gör lite rättningar och redigeringar i inlägget, kan jag nämna en förtydligande sak jag sa om bönen. Jag har alltid uppfattat att detta fr a allt gäller den gemensamma bönen t ex i gudstjänsten, inte den enskildes bön hemma i kammaren.

 

Nämnde i det sammanhanget även en av våra koptiska vänner (från Egypten) som en gång vid en påskhelg frågade om våra gudstjänsttider med orden när ska ni samlas i kyrkan för att be.

att det inte gick hitta en högmässa med alla önskade ingredienser på acceptabelt avstånd. Jag kollade predikoturerna för i princip hela norrbottens län.* Hade behövt åka ändå till Malmberget (27 mil enkel väg) för en riktig komplett 11-högmässa. Är det nån som längre tvivlar på att Missionsprovinsen alltmer kommer att behövas för att erbjuda gedigna gudstjänster med riktiga präster till den kvarvarande resten av s k kyrkfolk? Och för att framtidens svenskar ska få möjlighet ta del av sådant gudstjänstliv som man fram till för inte så länge sedan betraktade som helt självklart.

 

Alltså blev min elva-gudstjänst att sitta hemma och lyssna på den andra predikan (kanske snarare föredrag) av Bo Giertz som jag fått tillgång till genom kär vän. (Det blev inte att jag lyssnade igår). Biskopen inledde med Romarbrevsordet den som icke har Kristi Ande hör honom icke till. Sen anknöt han till den karismatiska väckelsen och de märkbara tecken och gåvor som genom den förmedlas. Och ställde frågan: är det bara de som kan uppvisa dessa synliga manifestationer som har Anden?

 

Nej, Anden gör sig märkbar även på andra betydligt mindre spektakulära sätt än tungotal och helbrägdagörelse. Det finns även många nådegåvor som verkar mer i det tysta och stilla.

 

Så blev då huvuddelen av talet en förklaring av det andliga verk som den Helige Ande vill göra med alla människor på i princip samma sätt - nådegåvorna däremot ges istället åt var ock en så de blir till nytta, inte samma till alla - när Anden kallar, drar till Kristus, upplyser och helgar (Jfr Luthers förklaring till tredje artikeln). För den som hört Giertz förr och läst mycket av det han skrivit, var det knappast något nytt. Men likväl riktigt och värdefullt.

 

Givetvis hade jag kunnat fara till Örnäsets kyrka kl 11 och lyssna till predikan av min granne David, men numera går jag knappast på gudstjänst i riktigt kyrkorum om det inte är mässa.

 

Så hur mycket jag än för min gamle kamrats skull kämpat emot så han inte skulle ledsna på mina skriverier,  så hamnade jag till sist kl 18 i Hertsökyrkan där kollegan Mats Reimhagen firade mässa. Lite kortare än högmässa, som alltid på sommarkvällar, och helt utan liturgiska extravaganser denna gång, men likväl mässa. Detta var nu Mats sista (söndags-) gudstjänst före pension så det var roligt närvara också av det skälet. Om en vecka är han lika fri som jag. Då han under tidigare år varit förhållandevis ofta i denna kyrka** tog jag mig för att avtacka honom efter mässan. Tidigare år har vi tjänstgjort mycket tillsammans och ofta just här *** Mats hade redan tjänstgjort några år i (dåvarande) Örnäsets församling när jag kom våren 1992.

 

Innan jag gick så viskade kyrkvärden i mitt öra:

 

Då jag cyklat dit blev det cykel hem. Men en annorlunda och roligare väg. Jag slog följe med av kyrkvärdarna (inte han som räknat fåren) och fick lära mig hur det är möjligt cykla efter motionsslingorna (på vintern preparerade skidspår). Men kanske blev genvägen bakom Ormberget inte så gen som jag tänkt mig. Vi kom ut vid Sinksundet där han har stuga så sen blev det norr om Björsbyfjärden hem till Porsön.

 

 

* utom Piteå kontrakt för dom "turar" inte i NSD utan i Piteåtidningen, så jag får reservera mig för att ett möjligt alternativ funnits i Piteå eller Älvsbyn (men Lulebor far ju aldrig åt Pite till utan verkligt tvingande skäl)

 

** värnande min gamle kamrats söndsgsfrid upprepar jag inte kyrkans namn😄

 

*** se föregående not

kan ju inte min gamle kamrat tycka att jag är nu eftersom jag inte berättar om gudstjänst i Hertsökyrkan. Orsaken till det berättade jag i förra inlägget

 

I afton predikade jag alltså i östbönhuset i Örnäset. Jag valde följa nuvarande evangelieboks* tredje årgång och läste tredje liknelsen i Lk** 15

 

Först en inledning om bakgrunden till liknelserna i kapitlet. Tullindrivare och syndare kommer och hör Jesus medan fariséer och skriftlärda protesterar. Det ger ju förklaring till vilka som åsyftas i liknelserna.

 

Sen lite om detta att vi oftast talar om det förlorade fåret, det borttappade myntet och den förlorade sonen, trots att den viktiga poängen i liknelserna är att de blir återfunna. 

Varför fokuserar vi så lätt på den negativa halvan, frågade jag. Samma med aposteln Tomas som vi alltid kallar tvivlaren, trots att han tvivlade en vecka men trodde resten av sitt liv. Han borde snarare kallas Tomas den troende eller han som kom till tro. På samma sätt borde fåret, myntet och yngre son hellre kallas återfunna än förlorade.

 

Därefter kan man väl säga att predikan kom igång på riktigt. Och då nämnde jag givetvis de två detaljer som jag själv lärt av laestadiansk predikotradition; dels, att yngre sonens arbete som svinskötare inte ska ses som yttersta exempel på förnedringen i syndalivet, utan som att han i egen kraft och eget arbete försöker göra något åt sin (synda-)nöd och hunger, alltså egenrättfärdigheten (som iofs är förnedrande nog!); dels skillnaden mellan den syndabekännelse han tänker avlägga och den han faktiskt avlägger när han kommer hem. I tanken vågar han inte tro att han helt ska bli förlåten, utan avser be om att bara få bli dräng. En del uppfattar det som ödmjukhet. Tvärtom! Det är egenrättfärdighet det också, han tänker göra rätt för sig med sitt arbete.

 

Vad är det då som händer innan han i verkligheten får avlägga sin bekännelse? Fadern har mött honom i kärlek! Och först då vågar han tro på full upprättelse. Det han själv skulle kunna bidraga med betyder ingenting. *** och ****

 

Att Fadern sedan ger tjänarna uppdraget sätta på honom nya kläder (rättfärdighetsklädnaden) (Jh 20:21-23) ringen (den Helige Ande och (beredvillighetens) skor (Ef 6:15) är ju bara tydliga tecken på hur Gud handlar och skänker nåd genom kyrkan/församlingen och nådemedlen, där också gödkalven kan ses som en bild för den delaktighet i Kristi offer som vi får i nattvarden.

 

Men den äldre sonen, hur var det med honom? Han som protesterade avundsjukt mot faderns kärlek till hans yngre bror? Tror han att det är hans arbete, hans gärningar och det faktum att han aldrig brutit mot något av faderns bud som ger honom rätt till en plats i hemmet och del i dess goda? Förstår han inte att hans del i allt detta beror på hans ställning som son och hans relation till fadern?

 

Kanske var det nödvändigt att fadern för honom predikar detta evangeliets ord "du är alltid hos mig och allt mitt är ditt". Detta som vi också får tro om Jesus; allt som är hans, allt han vunnit och förvärvat, liv, frid, förlåtelse, och rättfärdighet får människan äga som sitt genom tron.

 

Och här står äldre sonen nu i det helt avgörande val som varje barndomskristen någon gång måste gå igenom, som ofta sker i samband med övergången mellan ärvd barnatro och mogen självständig vuxentro. Inte det synliga, yttre, enklare (?) valet mellan Gud och världen. Utan det osynliga, inre, mer subtila, svårare (?) valet mellan nåden och egenrättfärdigheten.

 

Man frågar ibland (i vissa laestadianska sammanhang) om en barndomskristen måste göra bättring?  På den frågan svarar jag utan tvekan ja. Men - tillägger jag nu, för tydlighets skull - den barndomskristnes bättring/omvändelse är inte nödvändig för att hon ska bli Guds barn utan för att hon ska fortsätta vara det.

 

Varje barndomskristen - hur from och skötsam hon än är och hur tacksam hon än är över sin kristna uppväxt där hon fått lära sig älska Guds ord och Guds församling - måste likväl inse att hennes salighetsgrund dvs hennes rätt att vara Guds barn inte beror på att hon alltid varit kristen utan på Guds nåd. Jfr Jh 1:12: "Men åt alla som tog emot honom gav han rätten (min kurs.) bli Guds barn."

 

Och detta nödvändiga val mellan nåden - som varje människa i sitt hjärta måste bli övertygad om genom ordet - och egenrättfärdigheten - som är spontant självklar för alla människor genom den medfödda naturliga lagen - det är den sinnesändring (bättring betyder ju sinnesändring) som även varje barndomskristen på något sätt måste genomgå.

 

Förstod äldre sonen så att han gick in i glädjen eller stannade han besviken och avundsjuk utanför?

 

Vi vet inte. Texten ger ingen tydlig vägledning. Men var ock en måste låta sig vägledas till det rätta valet.

 

 

* trots att man i bönhuset normalt följer förr-förra evangelieboken

 

** rättstavningsprogrammet i mobilen visste tydligen inte vad Lk var för slags förkortning så det föreslog Öl- inte mitt fel. Tur att jag såg det

 

*** i laestadiansk utläggning brukar man förklara att det som till sist så förkrossar människan att hon blir beredd motta den fulla nåden är inte lagens hammare utan evangeliet

 

**** att fadern spanar efter sonen kan också (har jag lärt mig i ett predikoutkast i SPT) bero på att han vill vara den förste att möta den hemvändande så att inte besvikna bybor hinner lyncha honom för att han också genom sitt ogudaktiga liv skämt ut hela byn

 

En tillämpning jag gjorde av detta är hur vana kristna i överdrivet (oförståndigt) nit kan skrämma bort nykristna som ännu inte har de "hemmavarandes" inlärda kännedom om hur man "ska" uppföra sig.

kallas dagen idag, enligt svenska kyrkans nuvarande kyrkoår. Men midsommardag är det inte för det var igår. Och då retade jag mig något på detta. Men idag då jag fått fira Johannes döparen ifred, utan en massa krav på blommor och sommarpsalmer, då kändes det klart bättre. Inte så som man ofta förr upplevt det på Midsommardagen/Johannes döparens dag: folk som kommer på gudstjänst vill fira midsommar men kyrkoåret säger Johannes döparen. Konflikt??? Kanske åtminstone för den psalmväljande och predikande prästen.

 

Idag predikade jag inte. Däremot fick jag vara liturg. Kul erfara att jag fortfarande kan ordningen och läser instiftelseorden utantill. (Men trött var jag efteråt. Ännu inte tillbaka i min forna pre-stroke-form.) Jag valde att ha röd skrud, vilket jag såg som förslag i en artikel (SPT/KT?) för många år sedan där författaren argumenterade för att man kunde ha röd skrud oftare än bara Annandag Jul och Pingst. Om jag minns rätt så var utöver Johhannes döparens dag även Apostladagen (5:e e Tref.), Mikaeli och reformationsdagen på förslag.

 

Saken väckte milda protester från (en) kyrkvärd och från pensionerad kollega, varav den senare sade att det vore väl en sak om vi också hade Johannes halshuggnings dag som minnesdag i kyrkoåret. Vilket vi inte har. Alltså fick jag i skriftetalet motivera mitt tilltag med att eftersom vi inte firar den dagen så får hans martyrium vara med redan vid hans födelses firande. Dessutom var han profet - den ende utöver Jesus som har egen dag i kyrkoåret - och profeter är drivna av den Helige Ande. Alltså röd färg.

 

Men efter mässan tillstod jag för kyrkvärden att det kanske fanns ett skäl till: min egen glädje att få ha röda skruden.

 

Efter högmässan blev det lunch å lokal med en av gudstjänstfirarna. Jag tror jag lyckades värva honom till Frimodig kyrka.

 

Alltså den dag som kallas midsommardagen men i svenska kyrkan inte längre samtidigt är Johannes döparens dag. För den kommer i morgon.

 

???

 

Går man sjuttio år bakåt i tiden så firades en dag  som hette Johannes döparens dag/Midsommardagen. Den firades på fast datum, alltid 24 juni* oavsett veckodag. När man på 50-talet ville rensa bland vardagshelger, för att ge mer kontinuerliga arbetsveckor flyttade man Johannes döparens dag (midsommardagen) till närmaste lördag. (På samma sätt med Alla helgons dag, från fasta datumet 1 november till lördag i närheten.)

 

Detta, att lägga heldag på lördag, kunde väl vara en poäng när de flesta arbetade sexdsgarsvecka. Så fick ju det arbetande folket med familjer tvådagarsleđighet två gånger per år utöver jultiden och påsk. 

 

Men fortsättningsvis var ändå  midsommardagen samma dag som Johannes döparens dag.

 

Ända intill dessa yttersta av dagar. När svenska kyrkan antog senaste version av evangelieboken, för knappt tjugo år sedan, var de två åtskilda; midsommardag lördag (som idag) och Johannes döparens dag dagen efter (som imorgon, söndag). När denna ändring kom ansågs den av vissa inom svenska kyrkan vara en - för en kyrka! - oacceptabel eftergift åt det folkliga midsommarfirandet; ingen bryr sig ändå om Johannes döparen så då kan vi lika gärna hänga med på dans kring midsommarstången på midsommarafton och hjälpligt försöka "kristna" midsommardagen utan det gamla firningsämnet Johannes döparen. Typ.

 

Med kommer det att fungera?** De som verkligen vill fira midsommar gör det på midsommarafton. Det gjorde jag själv. Med två av barnen. Eftermiddagskaffe på Hägnan, sen (lagom misslyckad som vanligt) grillning här på gården.

 

Jag övervägde t o m ett kort tag att markera mot denna - ur traditionell kyrklig synvinkel - märkliga, något krystade lördagshelgdag i sin nyskapade form*** genom att stanna hemma. Men då jag har svårt vara borta när nattvardsbordet dukas och då jag med förtröstan alltid är öppen för att ta emot Bosses predikan så for jag. Och det ångrar jag inte.

 

Men vi var betydligt färre än senaste söndagarna så kanske var det fler som varit inne på samma tankar som jag.

 

 

* eftersom Johannes födelsedag ska firas 6 månader före Jesu födelsedag, Juldagen 25 dec, så kan det tyckas märkligt att inte döparens födelsedag firas 25 juni. Men skälet är att förr räknades månadens dagar från slutet av månaden och 25 dec och 24 juni ligger lika många dagar från resp månadsslut

 

** osökt kommer jag tänka på min tid som präst i Nederluleå på 80-talet. Fyra konfirmationer i kyrkan på midsommarafton (sammanlagt ca 120 konfirmander) och dubbla högmässor på midsommardagen. Då var midsommarhelgen en verklig kyrklig händelse. Men på de ställen där dylik tradition inte finns? Generellt blir jag med tiden alltmer kritisk mot det kyrkliga värdet i våra dubbelhelger.

 

*** (tillägg ca 12 tim efter inläggets publicering)

 då jag en natt sovit på saken så drar jag mig till minnes att jag en gång i dåvarande Nederluleå församlings Kyrknyckeln skrivit att kyrkoåret saknar en skapelsens helgdag. Och nämnt att just midsommardagen vore en möjlig sådan dag. (Så tji fick jag själv).

Men idag hade jag först tänkt gå i Örnäsets kyrka, där kollegan Mats skulle avtackas inför sin pension. Men strax innan jag skulle sätta mig i bilen fick jag bud om att avtackningen inställts. Alltså styrde jag mot den kyrka där jag oftast hamnar.*

 

Aningen färre än senaste söndagar, så Bosse klarade sig utan hjälp. Däremot undrade han om jag ville göra någon större insats kommande helg. Jag siktar på att vara liturg nästa söndag- om krafterna står mig bi.

- Säg annars bara till mig senast fem minuter före, sa han. 

 

Predikan idag huvudsakligen över GT- texten om syndafloden. Efter gudstjänsten nämnde Bosse en intressant sak, att i viss judisk översättning står det inte att Herren utplånade allt levande (som det står i vår gällande övetsättning) utan bara att floden gjorde det (skillnaden är visst väldigt liten i hebreisk text - vilket jag dock inte kan något om!) Även Folkbibeln 2015 som jag använder privat är utan ordet Herren i v 23 i 1 Mos 7. Det synes som Jesus är inne på samma spår när han i tal om yttersta tiden (Mt 24 resp Lk 17) jämför med Noas tid och säger att floden "ryckte bort/gjorde slut på dem alla".

 

Fundera över vad det gör för skillnad om det gör någon skillnad.**

 

Men en stund efter hemkomst gjorde sig vardagens glömska påmind. Jag hittade inte min mobil. Efter min stroke har jag som vana att alltid ta med den oavsett om jag ska till fikabordet på altanen, uteförrådet, badrummet, arbetsrummet eller köket. Det blev alltså att leta på alla upptänkliga ställen där jag rimligen läger den ifrån mig + sådana ställen där jag normalt inte lägger den såsom kyl, frys, komposthink, soppåse mm. Ingenstans! Och även dubbelkoll i bilen. Som vanligt ingen ide gå till grannen och be dem ringa eftersom jag glömt slå på ljudet efter gudstjänten*** Till sist såg jag mig ingen annan råd än att åka tillbaka mot kyrkan. Jag visste att jag tittat i mobilens almanacka på gården utanför kyrkan efter gudstjänsten då jag diskuterade sommarens gudstjänstplanering med en av kyrkvärdarna. Kanske hade jag hållit den i handen och av någon anledning lagt den på biltaket**** eller annars bara tappat den. Om någon skulle funnit den så hade jag fått sitta och vänta tills en vänlig själ dykt upp med den. För att ringa min mobil och berätta att min mobil upphittats är ju tveksamt...

 

Men just när jag kört några kilometer slog det mig jag har ju läst ett sms och skickat ett svar sedan jag kom hem. Alltså tvärvändning vid Björkskatarondellen. Och väl hemma såg jag den efter en stund på fönsterbänken intill ett av vardagsrummets fönster (där jag normalt aldrig lägger den) där jag befunnit mig en kort stund för att lägga TV-antennsladden i bättre läge efter viss ommöblering igår.

 

Borde jag ha mobilen i ett snöre om halsen? Problemet är att min nuvarande mobil (efter vad jag kan se) saknar fäste för dylikt.

 

 

* vilken min gamle kamrat - enligt just nu senaste inlägg på hans blogg - tycker att jag tjatar för mycket om

 

** nu när jag för in något som mycket väl skulle kunna vara ett exegetiskt problem måste väl min gamle kamrat vara nöjd

 

*** en ganska vanlig glömska, så ni alla som ringer utan att få svar: smsa och fråga om jag har ljudet påslaget

 

**** för några dagar sedan lade jag faktiskt mobil och börs på biltaket när jag skulle ta något från baksätet, men det upptäcktes av en förbipasserande och jag var då inte långt från bilen!

Men inte vad vädret beträffar. Ordentligt blåsigt nu. Och tidigare har det regnat.

 

Igår var däremot vädret fint, men det kom väl en kort skur under senare del av dagen. Under den soliga delen var det ett flertal ur radhusgemenskapen som tillsammans hjälptes åt att sopa grus, kratta gräsmattor, rensa ogräs från sandlådorna mm.  Trevligt se grannarna, men lite öm i kroppen var jag efteråt.

 

Idag, som sagt, sämre väder men härligt ändå. När man får gå i högmässa alltså. Idag var det Mats som hjälpte Bosse i distributionen. Jag gissar att var ungefär lika många som på Pingstdagen.* Stor glädje som vanligt med den liturgiskt aktiva församlingen. Och givande predikan - som vanligt. Särskilt gladde jag mig åt att han tog upp ett tema som jag haft i min predikan på Annandagen.

- Helgonen säger inte emot varandra, konstaterade vi skrattande efter mässan.

 

 Vad ska man göra nu när kyrkkaffet för en bra stund sedan är intaget? Kanske njuta av det som är varje kyrkokristens privilegium söndagseftermiddagsstillhet. Den som infinner sig just i en situation som denna när man brukat vilodagen helt i Luthers anda att icke förakta Guds ord och predikan utan gärna höra och lära det. och dessutom en gång för alla bestämt att inte använda söndagen till gräsklippning, slyrensning, städning eller annat icke akut "nödvändigt".

 

 

* före mässan var vi några som diskuterade hur man ska räkna nu när det inte får vara fler än 50 personer.

- Personalen ska inte räknas, påstod någon bestämt och jämförde med om det ordnas en fotbollsmatch. Arrangörerna och spelarna räknas inte utan bara publiken.

- Då ska ju inte de regelbundna gudstjäntdeltagarna räknas här heller, tyckte Bosse. Dom är ju en förutsättning för gudstjänstens själva existens  (precis som spelarna för en fotbollsmatch). Alltså börjar vi räkna de 50 först med besökare utöver den trogna gruppen.

 

Det vore ju en idé.😉😂

 

(smiley inlagda i efterhand kl 00:20 natten mot måndag).