En bok till

men den här var betydligt tunnare och mer lättläst än den jag senast berättade om. Jag fick den som gåva av en av kyrkvärdarna i Hertsön i söndags. F ö en av dem som ofta vid behov brukar komplettera mina skriverier ang besökstalet i kyrkan. Idag kan jag dock inget skriva om detta. Jag var inte där. Jag har haft lite feber i två dagar, så om än feberfri och alert idag, valde jag följa alla tänkbara rekommendationer och hålla mig inne idag.  Fast jag har tagit en promenad ut på den närbelägna landsbygden. Det är ju enligt FHM tillåtet.
 
Boken jag färdigläst sedan jag kom hem är Carl-Erik Sahlbergs senaste (= sista? han kallar den sitt andliga testamente) De tre nycklarna.
 
Mycket givande och inspirerande bok - som alltid när det gäller Sahlberg.
 
De tre nycklarna är det som Gud gav människan i skapelsen, som djävulen stulit från henne i syndafallet, men som Jesus återvunnit genom sin död och uppståndelse:
1. Full och förtroendefull gemenskap med Gud.
2. Evigt liv.
3. Rätten att regera på jorden.
 
Som en tråd genom boken löper tanken att Gud är god. (Det är inte bara i svenska språket som Gud och god är likalydande). Med den bakgrunden får Sahlberg lite problem med de texter i GT (bl a nämner han Josuas bok) där t o m sådant som de flesta av oss skulle uppfatta som ont beskrivs som Guds befallningar, t ex utrotandet av fientliga folk.*
 
Tydligt går han också igenom de tre i teologihistorien dominerande försoningslärorna, den objektiva, den subjektiva och den klassiska. (Men den läsare som tycker det blir för tungt med teologihistoria ges tillåtelse hoppa över detta kapitel.) Sedan stannar han väl mest vid den klassiska.
 
Som alltid i Sahlbergs böcker kommer många vittnesbörd
från hans egna erfarenheter, ofta från hans tid i S:ta Clara. För mig blir det aldrig tröttsamt. Uppmuntrande också hans ord om bönen.
 
Boken kan klart rekommenderas. Det är ju inte en "tegelsten", bara 120 sid.
 

 
* även om många som vill vara bibeltroende inte så tydligt skulle vilja/våga ifrågasätta ord som faktiskt står i bibeln, så gör vi det ändå oftast i praktiken, genom att  inte bry oss om dem (=Luthers "lyft på hatten och gå förbi"?); eller genom att förklara (bort?) dem (t ex genom att säga att staden Jeriko, där alla dödades, kanske inte var en "stad" i vår mening med stor civilbefolkning utan snarare en militärgarnison, så Stefan Gustavsson); eller som Bo Giertz säga att Bibeln i grunden är ett porträtt av Jesus, där hans ansikte är viktigast, övrig omgivning och fr a bakgrunden (Gt) ska inte studeras lika detaljrikt; eller se texterna där fiender dödas snarast som bilder av den kristnes strid mot de andlig fienderna djävulen, världen och det egna köttet (min vanligaste modell).
(OBS! att alla tankar i denna not är mina, inte Sahlbergs).

Kommentarer
Postat av: Maria

Glömmer aldrig när en (ung) präst sa till mig: ”Improperierna kan man inte ha med i en gudstjänst, dom är ju antisemitiska!” Och jag bara: ”Va?!” Jag är så impregnerad av allt jag hört predikas om Jesus och människans synd och försoningen att tanken aldrig hade slagit mig. Impregnerad av god teologi skulle jag säga.

Svar: Jag har heller aldrig riktigt förstått kritiken mot improperierna. När frågan "Mitt folk, vad har du gjort mot mig?" ställs har jag aldrig uppfattat den som ställd just till det judiska folket utan till "oss" alla som genom vår synd korsfäst Kristus.
Torbjörn Lindahl

2020-08-02 @ 23:57:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0