Torbjörn Lindahl

Och inte bara för att det varit en solig sommardag med värme och jag kunde cykla fram och tillbaka dit jag skulle. Nej, än mer, glädje för att det nu var första offentliga mässan, sedan före påsk i den gudstjänstgemenskap där jag regelbundet deltar.

 

Nånstans knappt 40 var vi väl. * Om jag såg rätt var bara en knapp tredjedel pensionärer. Fler barn än vanligt, ändå saknades några barn som nästan alltid är där.** Det får mig tänka på tiden när jag blev distriktspräst för tjugo år sedan. Då var de allra flesta deltagarna äldre än jag. Jag minns att jag då tänkte: "när jag går i pension kommer de flesta av dessa att vara döda eller senila så då kan jag konvertera*** utan att vara en herde som sviker hjorden."

 

Men så fick jag under mina år som ansvarig präst erfara hur det hela tiden tillkom nya (yngra) gudstjänstdeltagare. Alltså gick det inte vänta ut den dag då det var läge kliva av sitt uppdrag, den dagen kom aldrig. Så nu är vi där vi är. Och roligare och mer välsignat för varje år som går. När jag under mässan hörde församlingens sång i de partier som man ofta i svenska kyrkan läser eller i praktiken låter prästen själv säga - din död förkunnar vi...och trefaldigt Amen efter nattvardsbönen - Då tyckte jag det lät som starkt som dånet av en vattuflod.

 

Jag fick koncelebrera och hjälpa Bosse med distributionen. Roligt också att möta vänner och trossyskon som jag inte sett på ett tag. Efter gudstjänsten ombads vi omedelbart gå ut på torget där vi lättare kunde samtala under iakttagande av social distansering i solskenet.

 

Pingstdagen är snart över, men inte Pingsthelgen. I morgon är det Annandag Pingst. och det är i Kyrkans år en helgdag, oavsett vad staten tycker om behovet av att vi jobbar och bidrar till bruttonationalprodukten.

 

I Hertsökyrkan märks helgdagen genom att det firas gudstjänst kl 18. Bosse leder mässan och undertecknad predikar.

 

 

* om nu inte kyrkvärd Christer sin vana trogen flikar in att vi var ännu fler

 

** inget emot pensionärer, men barn och unga ger extra glädje i gudstjänsten då de ger hopp för framtiden

 

*** till ortodoxa kyrkan, tänkte jag väl oftare på den tiden, så kära läsare med skräck för "katolismen" kan plocka ner hjärtat från halsgropen. 

 

Ofta under senare år har jag efter helgen berättat om gudstjänsten jag deltagit i. Sedan påsk har det dock blivit mindre av den varan eftersom mäss- och gudstjänstlivet legat nere i den kyrka där jag oftast går. Nu anar vi dock slutet på nedsättningen eftersom gudstjänster ska börja firas fr o m pingstdagen.

 

Men fram till dess kan jag väl glädja kära läsarna med enklare vittnesbörd. Idag har jag inte varit på någon offentlig mässa. Men mässlös var jag ändå inte eftersom jag idag hörsammat kallelsen till två sjukkommunioner.* I båda fallen var anhöriga eller vänner med, så  med sammanlagt sex olika personer fick jag dela Kristi kropp och blod.

 

Jag säger fortfarande som ofta förr: att få komma med det heliga sakramentet till någon avsidestagen eller sjuk - och särskilt i de situationer där döden nalkas - det är absolut en av prästsysslans allra finaste och mest välsignade uppgifter.** Och även den som är långvarigt sjuk, men inte dödssjuk, ska veta att prästen kan komma med sjukkommunion många gånger.

 

 

* prästuppgiften upphör inte bara för att svenska staten  har regeln att man ska gå i pension. Pensionen är - med Karlsson-på-takets uttryck - en världslig sak.

 

** förmånen och glädjen få stå i denna tjänst är kanske huvudanledningen till att jag aldrig tagit det steg som emellanåt - när min egen kyrkas brister blivit alltför påtagliga - lockat (=frestat?) mig: att konvertera. Jag har en gång känt den tydliga kallelsen att bli präst; jag kan inte av egen vilja ta ett steg som skulle innebära att jag inte längre vore det.

upplever jag nu när gudstjänsterna är inställda i den kyrka dit jag normalt går på söndagarna. Under påskhelgen blev det heller inga besök i någon kyrkobyggnad. Och då känner man saknad. Ingen tvekan vad ett riktigt kyrkorum betyder. Men så är en kyrka också av biskop invigd och helgad med Guds ord och bönen. Det betyder kanske också något

 

Alltså tog jag bussen till "min" kyrka idag.Tog nyckeln med mig. Så satte jag mig i kyrkorummet och bad en tidebön och läste dagens texter och mediterade över dem. 

Idag var vi förhållandevis få i Hertsökyrkan. Bara drygt tjugo. Som jag tidigare berättat var det min tur predika idag.  Tänkte först att uppfylla önskemål från en av de regelbundna gudstjänstbesökarna att lägga ut predikan här på bloggen så intresserade icke-besökare kunde läsa. Tänkte alltså. Men inte ännu orkat. Man får se om ork och inspiration infinner sig samtidigt....

Och Bosse kom tydligen ihåg det och firade inte Midfastosöndagen. Lite osis kanske för honom eftersom Midfastosöndagen denna årgång hade som evangelietext det avsnitt ur Joh 6 som allra tydligast ger möjlighet tala om nattvarden, äta och dricka Människosonens kött och blod. Det hade han säkert gillat. Det var jag också helt inriktad på att få höra. Först under ingångspsalmen insåg jag vilken dag det var. Ingen ide skylla glömska på stroken, ej heller på att jag numera saknar Verbums fickalmanacka där man ser söndagens namn varje vecka; redan en gång på 80-talet glömde jag bort bebådelsedagen och firade femte i fastan. (F ö hann Bosse och jag komma överens om att jag predikar nästa söndag och det är just femte söndagen i fastan.) Kanske borde vi göra allvar av det som Bosse och jag redan för flera år sedan talat om: att återgå till gammal ordning, att fira rätt fastesöndagar varje vecka och bebådelsedagen på rätt datum 25 mars, oavsett veckodag (alternativt närmaste lördag kväll).

 

Färre än vanligt var vi idag trots två besökare från Boden. Var det Covid 19 som höll folk hemma. Inget kyrkkaffe. Om det uteblivna kyrkkaffet minskar ev smittspridning när folk ändå står en lång stund och samtalar på kyrktorget kan ju ifrågasättas.

 

Vi var ett gäng om fyra som sen tog bussen gemensamt och valde stödja en av de coronahotade näringarna genom att gå ut och käka tillsammans.

 

En stunds vila sen hos äldste sonen på Lövskatan (han var en av oss fyra) sen gick vi tillsammans till Fridsförbundet. Erling predikade. Bland besökarna där var både Åsa Nyström och Charlott Rehnman. Efteråt hade en grupp ur styrelsen, delar av predikantkollegiet och några andra ansvariga ett samtal med dem. Mest för att presentera fridsförbundets verksamhet. Inga djupare diskussioner. Och därmed inte heller några allvarliga konfrontationer.

 

Försättning följer?

Det slår mig att om vi skulle benämna fastetidens söndagar på samma felaktiga sätt som man numera ofta benämner adventstidens då skulle denna söndag heta tredje fastan.

 

Men nu är det Tredje söndagen i fastan.*

 

Idag var det två nyheter i högmässan. Dels var det konsekvent intinktion vid nattvardsdistribution, något som församlingsledningen beslutat om i Coronasmittans spår. Distribuerande präster bar Kristi kropp (brödet) och Kristi blod (vinet) och celebranten (Bosse) tog själv bröd, doppade och gav till varje kommunikant. Mycket bättre än den (o-)ordning som senaste årtionden spridit sig i kyrkan, att var ock en (som vill) själv doppar sin oblat. Man bör som normalordning alltid ha ett konsekvent distributionssätt där nattvardsdeltagaren (bara) tar emot, inte tar för sig. Jag beklagar stort att vi präster (i hela kyrkan) inte haft gemensam vilja och ork att stå emot "självdoppandet". Kanske kan vi få en möjlighet ändra på det nu.

 

Den andra nyheten var att medhjälpande präst, Mats Rondahl, även predikade. Han inledde med att säga att när man flyttar till ny ort, som han nu gjort efter sin pensionering, så är det angeläget att man finner en gudstjänstgemenskap att känna sig hemma i. Redan har han hunnit gå en tid i Hertsökyrkan efter sin flytt till staden i januari. Och han sa till de närvarande att när man får leva i en så god gudstjänstgemenskap som vi f n har både vad gäller liturgi och predikan, så glömmer man ofta hur bra man har det. Tänker kanske att så här är det överallt i svenska kyrkan, men så är det verkligen inte. Roligt få denna bekräftelse av vår enkla gemenskap.

 

Predikan i övrigt var också god och innehållsrik. Riktigt uppmuntrande att höra. Ytterligare en präst var i gudstjänsten, kollegan Stefan från Övertorneå församling.

 

Något kyrkkaffe blev det däremot inte. Istället blev jag hembjuden till goda vänner tillsammans med ytterligare en av gudstjänstbesökarna. 

 

Efter hemkomst plus några timmars vila tog jag buss mot staden igen och gick på restaurang med äldste sonen. Vi valde nya mexikanska restaurangen i gamla Mamma Mias lokaler i Örnäsets centrum. Den som verkligen vill äta tacos rekommenderas göra ett besök. Under vår samvaro där fick vi bl a chansen prata om morfar som är familjetiteln på min svärfar. En mångsidig person som vi har otaliga fina minnen av.

 

 

* vilket min gamle kamrat naturligtvis håller med mig om utan protester

Först i kyrkan - och ni vet ju vilken, eller hur! Idag var det Bosse och kollegan Mikael som ledde gudstjänsten. Bosse celebrant och Mikael predikant. Trots att jag varit kollega med Mikael i många år har jag bara någon enda gång hört honom predika.* Därför var det roligt få göra det idag. Särskilt som det var en välgenomarbetad predikan som framfördes på ett avslappnat och lättlyssnat sätt. Kyrkkaffe sen. Och sen buss hem.

 

Nej, inte ända hem. Annan pensionerad kollega som åkte hem med samma buss föreslog mig stiga av på hållplats närmare hans hem och komma på lunch och en stunds vila innan det var dags ta buss tillbaka igen för besök i bönhuset. Jag nappade på förslaget. Och tur var kanske det, hade jag åkt enda hem hade jag troligen inte förmått åka ut igen.

 

Väl på plats i bönhuset fick vi höra ännu en predikan av en Mikael. Dock över en annan av denna söndags evangelietexter. Lättlyssnat även denna gång men betydligt längre än förmiddagens. Men då var det ju varken mässa eller Litania i bönhuset, så vilken av gudstjänsterna hamnar slutligen på plus? Det är frågan 

 

 

* tänkt först skriva "aldrig förr" men insåg just nu att det var fel

blev det i helgen.

 

Först i lördags till Skelleftehamn där vi hade årsmöte för Frimodig kyrka i Luleå stift. Roligt att återigen få träffa vännerna och höra berättelser om vad som sker i olika delar av den kyrkliga kristenheten i vårt vidsträckta stift.

Efter årsmöte, samtal och bön följde jag med bror och svägerska till Umeå. 

 

På söndagen for min bror och jag tilll gudstjänst i Vasakyrkan (EFS), kanske mest för att få höra Anders-Petter Sjödin  predika. Honom har vi båda träffat förut. För min del var det dock cirka 25 år sedan när han var anställd i OAS-rörelsen och i den rollen kom till en förnyelsehelg i Porsökyrkan som min efterträdare som Porsöpräst tagit initiativ till. Värdefull och givande predikan fick vi höra, ingen tvekan om det.

 

Gudstjänsten i övrigt var av det lite enklare slaget. Inget fel på den skulle jag säga men bara erkänna att personligen saknar jag fullständig högmässa (med nattvard). Oavsett om jag möter en nattvardslös söndagsgudstjänst i svenska kyrkan, EFS eller laestadianskt bönhus eller någon annanstans upplever jag mer och mer för varje år att det i praktiken inte är mer än en bibelstudiegrupp i megaformat. Ska den verkliga gudstjänst-känslan infinna sig måste det vara nattvard och riktig komplett liturgi - och god predikan. 

 

Senare på eftermiddagen tog vi bil tvärs genom Umeå och tillbringade aftonen hos yngre upplagor av bror och svägerska. Först god middag, som alltid därstädes, sen bildvisning från deras resa till Canada där dom deltagit vid sin äldste sons bröllop. Givetvis hade yngre bror tillsammans med sin yngre son även passat på att se därvarande hemmalag Toronto spela hockey.

 

Slut för den den här helgen.

Brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar har jag läst igenom. Fick det i fredags genom god vän som haft ärende till stiftskansliet.

 

Vad blir mina reaktioner efter genomläsningen?

 

Ja, en hel del, men det är antingen så självklart att man inte riktigt noterar det eller så uppblandat med div onödigt prat att man inte minns vad det var efter läsningen.

 

Jo, detta att det sägs kunna tillåtas att barn och konfirmander hjälper till och dela ut sakramentet.

 

Nej.

 

Slutintrycket blir att att "brevet" (87 små sidor) är pratigt, överfullt av onödiga bisatser som bara känns som utfyllnader. På tok för långt för det värdefulla innehållet. En tredjedel hade utan vidare räckt.

 

Om brevet på allvar riktar sig till kyrkans präster - som normalt har 4-5 års akademisk utbildning - så är det ju snudd på förolämpning. Eller är det jag som är så gammal att jag inte är medveten om vilken genomsnittlig kunskapsnivå dagens präster ligger på? Att dom numera måste tilltalas med småskolelärartonfall.*

 

Oavsett vad biskoparna tycker fick jag vara med om en gedigen högmässa idag. Som man alltid har chansen uppleva bara man far till rätt ställe. Jag blev ombedd hjälpa Bosse och det gick bra även om jag haft två-tre dagar då jag varit lite mer yr och vinglig än vanligt.

 

Fridsförbundets ordförande med hustru var bland kyrkbesökarna. Alltid roligt se bönhusfolk i kyrkan. Andra gången på några veckor jag fick hälsa på dem i kyrkan. F ö var det årsmöte på Fridsförbundet igår kväll. Ca 50 hade varit närvarande sades det (av ca 200 vuxna medlemmar). Jag hade nog själv tänkt gå dit men var igår alltför trött.

 

Jag upprepar det jag ofta uttryckt: i Fridsförbundet har jag många vänner och jag trivs också i den gemenskapen oavsett om möten sker där eller här. Men min församling kommer alltid att vara runt en kyrkas altare.

 

 

* när jag läste första halvan av brevet under lördagen trodde jag den milda stilen och överdrivna förklarandet berodde på att det var riktat till den breda allmänheten. Först vid kyrkkaffet igår blev jag uppmärksammad på framsidestexten "...till svenska kyrkans präster..."

blev det idag istället för den kyrka där jag oftast går. Många yttranden har jag hört om att domkyrkokaplanen Tomas Lång ofta håller predikningar som kan vara värda lyssna på. Måste höra själv, tänkte jag, och blev inte besviken. Klart godkänd predikan, men om någon ansvarig är öppen för en reflektion* så skulle jag gärna ge lite synpunkter på övrigt agerande av präst och kyrkvärdar och församling. Det finns nog ett och annat man kan göra för att öka tydligheten och högtidligheten och engagemanget i församlingen. En domkyrka är trots allt en domkyrka. Oväntat många gudstjänstbesökare, riktigt roligt. Ca 60 enligt en av kyrkvärdarna men betydligt färre på kyrkkaffet i Diakonins hus. Trevligt ändå. Särskilt att möta gammal vän som erbjöd mig följa med på endagsutflykt så småningom. Synd att han inte hörde av sig när han och annan vän gjorde dagsutfärd till Jokkmokks marknad tidigare i vecken.

 

Men det hade jag knappast orkat med ändå pga förkylning. Igår afton gick jag ut, för första gången efter några dagars vila, för snabbesök till affären. Men väl vid kassan insåg jag att börsen låg i annan jacka som hängde hemma. Bara att lämna kassarna och gå t o r affären-hemmet en gång till. Tanken att jag kunnat fråga annan kund om hjälp du betalar och jag swishar dig kom jag på först långt senare. Som tur var gick en av bussarna just när jag var klar så jag kunde åka två hållplatser och slippa gå samma sträcka en fjärde gång.

 

Åter till söndagen: väl hemma efter högmässan tänkte jag först bara vila en stund och sen besöka bönhus. Men orken tillät det inte. Det blev istället läsfåtöljen och del tre i en bokserie om 22 som jag ska berätta om när den är genomläst.

 

 

* som jag lärt mig att man säger ibland i tolvstegssammanhang

blev det för mig på fredag kväll.

 

I tisdags efter samtalskvällen i bönhuset blev jag tillfrågad om jag kunde ansvara för vuxengruppen på Bibeltimmen fredag kväll.  Sagt och gjort. När jag funderade över tema kom det för mig att säga något om nicenska trosbekännelsen. Det gick väl kanske acceptabelt bra men nog kände jag mig ganska trött och förvirrad. Så även om jag är förhållandevis återställd rent fysiskt efter stroken så finns nog något slags hjärntrötthet fortfarande kvar.

 

 För någon kväll sedan - när jag uppenbarligen inte tyckte att jag hade viktigare saker att göra - satt jag och surfade på måfa bland gamla blogginlägg. Då råkade jag stöta på ett med rubriken Laestadiansk sakramentsförvaltning från 27 jan 2015. Redan då diskuterades tydligen de frågor som nu förts upp till ytan. Jag försökte då analysera de argument som jag i olika sammanhang hört som anledning till att det (snart) inte längre är möjligt ta del av kyrkans sakramentsförvaltning. Jag delar väl i princip fortfarande min dåtida värdering av de olika argumenten även om jag medger att svårighetetna ökar för varje år. Läs gärna och begrunda.

 

Och när jag då på nytt bekänner min tro i sakramentsfrågan så är det väl tillåtet och rimligt för mig att kliva ur den principiella neutralitet mellan de olika alternativen som vi i framtidsgruppen hittills ålagt oss och då kan jag tydligt och klart deklarera att för mig personligen är det något av de alternativ som inkluderar giltigt biskopligt vigda präster som är enda möjligheten. Kyrkan eller Missionsprovinsen spelar dock i princip mindre roll.

 

Att det i den hittillsvarande framtidsgruppen även finns andra åsikter (och även i fridsförbundet som helhet) är dock inget jag vill förneka.

 

Idag blev det däremot högmässa i Hertsökyrkan. Och vid kyrkkaffebordet satt flera personer med anknytning till Fridsförbundet så samtalet om ovannämnda frågor fortsatte där. Men redan när jag satt/stod i kyrkan under gudstjänsten upplevde jag en sådan glädje i gemenskapen med 50 andra att jag vid kyrkkaffet tog chansen att uttrycka vad jag kände. Det sätt på vilket vi idag firar högmässa är i stort sett exakt enligt den gudstjänstmodell som jag haft som mål och strävat mot under hela min prästtid. Stort tack att ni vill vara med.

har jag mest ägnat mig åt sedan natten mot torsdag. Magsjukan gick över snabbt men en trötthet består. Därför vilade jag även från att hjälpa Bosse i mässan idag. Över 40 var vi och som vanligt innehållsrik predikan. I dag tog Bosse GT-texten som utgångspunkt. Utan tvekan har han en särskild gåva när det gäller att utlägga gamla testamentet. Barn från fyra olika familjer närvarande. Alltid roligt när de yngre syns. Och inte stör det att barnen rör sig lite i kyrkorummet.

 

Vid kyrkkaffet bad vi en bön för Kina eftersom en av våra regelbundna deltagare som kommer därifrån nåtts av en vädjan från Kinas kristna till hela världens kristna att be för landet pga det allvarliga sjukdomsutbrottet.

 

Trevligt vid kyrkkaffet som vanligt och särskilt roligt träffa vänner som jag inte sett på ett tag. Skjuts hem med andra vänner från Boden som tittade in snabbt på vägen hem.

efter stroken där jag själv var liturg firade jag idag. Bosse delade med glädje med sig av arbetsuppgifterna och nöjde sig med att predika. Drygt ett tjugotal deltagare. Men så var gudstjänsten på kvällen pga ekumeniska "veckans" avslutning i Domkyrkan kl 11 med predikan av Åsa Nyström*

 

Det gick bra celebrera. Jag tror inte att jag sa något fel eller glömde något. Bara att jag till en person gav Kristi kropp med orden Kristi blod... men jag insåg själv felet och kunde rätta det. Men efter mässan var jag oerhört trött, och aningen vinglig kände jag mig mot slutet av gudstjänsten. Roligt också att nyblivne pensionären Mats från Malmberget var på plats. Hans flyttlass kom lördag. Nu torde vi ofta bli (minst) tre präster i kyrkan om  söndagarna.

 

Efter gudstjänsten blev jag och diakon Kerstin hembjudna till Mats på te och beskådande av nya lägenheten och alla flyttkartonger som ännu väntar på att uppackas.

 

Nu sitter jag i favoritfåtöljen. Och kära läsarna undrar vad det är för tonårsliv som får mig blogga så sent. Intet svarar jag. Istället ägnar jag mig medvetet åt att hålla mig vaken. Om några timmar ska jag infinna mig på sjukhuset för en undersökning som kräver att jag inte sovit en blund på hela natten!!!

 

---

 

* biskop Åsa kommer jag aldrig att kalla henne. "Biskop + förnamn" var - som Dag Sandahl brukar påminna om - de högkyrkligas personliga tilltal till Bertil Gärtner, ett uttryck fyllt av förtroende och personlig vänskap. Men idag då det gått inflation i detta biskop + förnamn så har det ju helt förlorat sitt ursprungliga värde. 

och den blev både längre och tog längre tid än jag från början avsett. Alltså blev det stressigt hinna till bussen. Alltså skippade jag förmiddagsgudstjänst och beslöt gå till Porsökyrkan kl 17. Mässan leddes av Magnus Lindh. Inget fel i predikan även om han gärna fått hålla på ett tag till.

 

Sedan jag sist var där hade vissa ommöbleringar skett. Orgeln hade flyttats men ännu inte helt iordningställts så det blev bara pianokomp till psalmerna. Dessutom hade bänkarna befriats från den snedställning dom haft i många år och stod nu åter i traditionell bussmodell. Klart bättre, enligt min ringa mening.

 

Under gudstjänsten hände något dramatiskt. En äldre man sjönk plötsligt ihop och då han var helt okontaktbar ringde vaktmästaren på ambulans. Lite instruktion om vad vi skulle ta oss till fick vi från larmcentralen. Ett tag trodde vi att hjärt-lungräddning skulle behövas men då kände vi hans puls igen och märkte att han andades.

 

Som alltid i liknande situationer kändes det tryggt när sjukvårdspersonal anlänt. Efter en stund hade mannen piggnat till så mycket att han med stöd kunde resa sig från kyrkbänken och sätta sig på båren. Nu var det lägligt att kyrkbänkarna inte längre är fastskruvade i golvet utan kunde dras från varandra och bereda plats för båren. 

 

Under tiden då allt detta pågick blev det givetvis avbrott i mässan. Men sen fortsatte vi där vi avbrutit. Samma liturgi som senast. Och nu när jag upplever den för andra gången på två veckor så känner jag att de flerfaldiga alternativ ur nya handboken som används absolut inte är tillgägligare än mer traditionella varianter. Textmässigt är de nya inslagen oftast betydligt tunnare och mindre bibliskt förankrade. För att nu ta en enkel sak: att efter GT-texten säga Så lyder Bibelns ord istället för det hittills invanda Så lyder Herrens ord innebär ju dels att man fjärmar sig från profeternas Så säger Herren och när man dessutom vet att den ändringen är betingad av en önskan undvika ordet Herren vilket anses vara patriarkalt, då blir det hela bara löjligare. Texten till O Guds Lamm är ju platt som en pannkaka. Melodimässigt är det ofta svårare, fr a Lovsången. Att sjunga Per Harlings Du är helig du är hel kan väl vara kul på ett ungdomsläger med minst hundra ungdomar vars sång leds av 3-4 gitarrer,  men som stående alternativ i en vanlig hemmaförsamlings nattvardsliturgi...?

 

En massa små extragester och instruktionsord - fr a om när man ska sitta eller stå - är också helt onödiga. Våga lita på att det finns tillräckligt många som vet hur dom ska göra! Risken är annars att även de vana gudstjänstfirarna till sist tappar sin frimodighet och inte vågar något utan tillsägelse från prästen.

 

 Nu ska ingen tro att jag med dessa ord vill kritisera just personal i Porsökyrkan i synnerhet eller i Nederluleå församling i allmänhet, nej, detta är synpunkter jag framfört i årtionden i de sammanhang där  jag verkat så fort handboksrevisioner eller liturgi kommit på tal.

 

Vad är det då som trots allt lockar mig dit, när jag nu verkar så kritisk?

1. Det är min "hemkyrka". Den ligger bara 1 km från mitt hem. Kan jämföras med Hertsökyrkan som ligger ca 1 mil bort

 

2. Jag har alltid haft Porsökyrkan kär sedan jag själv var distriktspräst där på 80-talet (och det var skälet till att vi en gång flyttade från Stadsön till Porsön).

 

3. Jag känner fortfarande ett antal människor som går där.

 

Så var det med det. Men kommande söndag blir det Hertsökyrkan. Kl 18 dock.

har det varit i ock med att Trettondedagen ligger på måndag i år. 

 

Söndagen var jag uppe i Mamberget. Ja, jag åkte upp med tåg redan lördag kväll. Söndag firade kh Mats sin sista högmässa i Allhelgonakyrkan. Lite vemodigt kändes det även för mig som varit där många gånger när jag hälsat på under åren och även predikat ett flertal gånger i Malmbergets kyrka. Men allt har sin ände och korven den har två. Trevliga människor också som det varit roligt att lära känna. 

 

Två vänner från Boden som kommit med tåg söndag f m deltog också. Efter kyrkkaffet gick vi tillsammans till prästgården och grattade kyrkoherden på 65-årsdagen. 

 

När vi tre gäster från kustregionen sedan enats om vilket tåg vi skulle ta hem blev det biljettbeställning. Då fick jag lära mig vilken liten dialogruta man ska klicka på för att få fram alternativet pensionär. Undrar hur många hundringar jag ovetandes skänkt till SJ och Norrtåg efter min 65-årsdag genom att missa det? Men det är dom väl unnt, så kanske vi får ha kvar våra norrlandståg. 

 

Hade man varit kvar i malmfältten idag hade man kunnat deltaga i kyrkoherdens officiella avskedspredikan från pastoratet i Gällivare kyrka. Men Malmberget fick räcka. Det är ju där vi på allvar upplevt att Mats varit kyrkoherde.  Att han de sista åren blev kyrkoherde även över nya storpastoratet får vi se bara som en nödvändig följd av pastoratsregleringen.

 

På hemmaplan Trettondedagen således. Alltså blev det högmässa i min vanliga kyrka. Samma präst som vanligt. Samma liturgi som vanligt. Och predikan i samma stil som vanligt. Inget tjafs således.* Det är därför man trivs så bra där. Trevligt även vid det improviserade kyrkkaffet. 

 

Skjuts med en av kyrkobesökarna sen för snabbesök hos dotter på Mjölkudden. Buss hemåt sen och snabbesök in på Kvarterspizzerian och affären innan sista promenaden hem till favoritfåtöljen

 

 

* jo ett. Tvingas erkänna att jag aldrig förstått budskapet i Gläns över sjö och strand. Särskilt tredje versens hindrande och glindrande fängsel och stängsel låter ju som taget ur en revy av Povel Ramel  

Man får väl börja med att önska kära läsarna ett gott sådant.

 

Nyårsaftonen firade jag i Hertsökyrkan. Vi hade knytkalas på kvällen. Ca tjugo deltagare. Trevlig kväll. Hemskjutsad av arbetskamrat först ett tag efter tolvslaget.

 

Alltså blev det sovmorgon idag. Alltså hade jag nytta av den ordning jag själv infört, att ha högmässan Nyårsdagen på kvällen. Men innan det var dags att fara hann jag ringa min gamle kamrat och surra en knapp timme om domkaptelsärendet. Vì var helt eniga om att överklagandet var mycket gedignare än själva beslutet. När jag senare tog buss mot kyrkan hoppade äldste sonen på vid Örnäsrondellen, så vi fick säĺlskap med varandra till mässan. Bosse följde vår något förkortade ordning men lyckades ändå få mässan att ta 1 tim och 27 minuter. Ungefär lika många deltagare som kvällen innan.

är det fortfarande i några timmar. Söndagen efter Jul. Högmässa i sedvanlig kyrka. Bosse celebrerade och predikade. Jag hjälpte honom. Denna gång även med dukning av altaret. Något jag hittills inte vågat av rädsla att fumla med högerhanden och råka slå omkull kalken. Men allt gick bra.

 

Efter kyrkkaffet tog jag buss och besökte näst äldsta dottern på Mjölkudden.

 

När jag några timmar senare åkte därifrån beslöt jag att kliva av bussen fem hållplatser tidigare än normalt föŕ att få lite längre promenad sista biten. När jag då passerade Porsökyrkan insåg jag att här ska det strax bli gudstänst. Då beslöt jag på stående fot övervara gudstjänsten i den kyrka där jag var distrikspräst åtta år på 80-talet. Det är inte första besöket i Porsökyrkan sedan jag lämnade tjänsten där. Särskilt under de två läsår då jag var Studentpräst så var fortfarande gudstjänstlivet i Porsökyrkan min hemförsamling. Även någon period senare gick jag regelbundet på veckomässor där.

 

Under årens lopp har det blivit påtagliga förändringar sedan "min tid". Vissa rum har delats och blivit kontor. Ombyggnad och helt ny möblering på kyrktorget. Även i själva kyrksalen har stor förnyelse skett. Om det blivit bättre? Ni vet ju hur fast jag vanligen är i principen bättre förr! Annorlunda har det även blivit med högmässoliturgin som följde div nya alternativ ur senaste handboken.* Både gudstjänstens längd och antalet gudstjäntfirare var ungefär häften jämfört med Hertsön på förmiddagen.

 

Men roligt var det att återse sin gamla kyrka. Också jätteroligt återse dagens kyrkvärd, som var en av de tjänstgörande kyrkvärdarna redan på 80-talet.

- Finns det någon pensionsålder för kyrkvärdar, frågade hon.

-Nej, inte så länge man klarar sina uppgifter, sa jag.

 

Även en glädje återse en av mina vuxenkonfirmander från 80-talet. En glädje som tydligen var ömsesdig. Att även några personer till var där vilka jag oftast träffar i Hertsökyrkan, blir ju en ren bonus.

 

 

* vilken i Hertsökyrkan ännu inte lyckats komma ur sin roll som dammsamlare i en sakristi- bokhylla

 

Med den psalmen avsutade vi dagens högmässa i Hertsökyrkan. Bosse ledde mässan och jag hjälpte honom med distributionen och predikade därtill. Första predikouppgiften här i stan sedan jag lämnade tjänsten för drygt ett halvår sedan.

 

Eftersom min gamle kamrat flera gånger föreslagit att jag borde lägga ut predikningar på bloggen så ska jag denna gång gå honom till mötes. "Det är ändå jul" som Musse pigg säger när han upptäcker ekorrarna i julgranen. Och på jul ska man vara snäll. Något komplett manus i min gamle kamrats anda blir det dock inte. Från det här hållet blir det max några stolpar. Dispositionen kom jag på när jag gick till bussen ca 9.15 och nödvändiga anteckningar gjorde jag i sakristian ca en timme senare.

 

Håll till godo.

 

Inledning om de två olika födelseberättelerna i nya testamentet. Lukas' variant (= det vanliga julevangeliet) som tillsammans med bebådelsen, Marias besök hos Elisabeth, Johannes döparens födelse mm kan sägas vara allt sett mest ur Marias perspektiv.

 

Sen Matteus variant (dagens predikotext) som tillsammans med berättelserna om "de vise männen", flykten till Egypten mm snarast är skeendet ur Josefs perspektiv.

 

Eftersom Josef tenderar hamna lite i bakgrunden när vi talar om händelserna kring Jesu födelse,  så ska vi idag stanna upp inför Josef och se hur han på tre sätt kan vara föredömlig.

 

1. Han försökte i det yttre, borgerliga livet leva rättfärdigt. Eftersom han ville skilja sig i hemlighet och därmed undvika att utsätt Maria för (onödig) vanära.

 

Så bör även vi sträva att följa det borgerliga samhällets lagar och även undvika att hantera personliga motgångar och besvikelser offentligt.

 

2. Han tog sin hustru till sig. Hon som också blev mor åt den Välsignade.

Så bör vi på samma sätt ta den blivande modern - kyrkan - till oss. Hon som genom nådens medel - ord och sakrament - föder Kristus hos oss och i oss.

 

Det finns ingen genväg till Kristus som går vid sidan av kyrkan och nådemedlen.

 

3. Han lydde Guds ord. Det ord som i 700 år legat i profeten Jesajas ord om den kommande Immanuel (Gud med oss) när han enligt ängelns befallning gav barnet namnet Jesus (Herren är frälsning/Herren frälsar). Det är när Herren frälser som Gud är med oss.

 

Så bör även vi lyda ordet. Och även för oss kan det ord som alltid funnits där, en dag, genom en "ängels" ord, plötsligt få liv och bli till konkret hjälp, vägledning, uppmuntran

Hela helgen har jag varit i Gällivare-Malmberget. Åkte upp med tåg i fredags kväll. Roligt vara tillbaka. Först för att det är pastoratet där jag skulle vikarierat på halvtid hela hösten om inte en liten stroke kommit emellan. För det andra för att jag under många år haft traditionen hälsa på min gamle vän och tidigare kollega hr kyrkoherden. Och ska man hinna det igen så var det bråttom eftersom han går i pension i början av nästa år.

 

Vid tidigare besök har vi ofta gått ut på en rejäl promenad och sett hur det omtalade staketet hela tiden flyttas när rasriskområdet brer ut sig och allt fler bostäder töms och rivs eller i vissa fall flyttas. Deprimerande har det redan tidigare varit att se. Men nu var det ju ännu värre. Hela centrum tömt, alla affärer stängda, och staketet hindrar numera nästan alla promenader där vi tidigare år många gånger gått.

 

Och märkligt blir det att betänka att hittillsvarande centrum i Malmberget flyttades och byggdes upp på nuvarande område så sent som 60-70-talet -- inklusive kyrkan som flyttades 1974 - och då ansågs att allt detta skulle ligga helt utanför framtida rasriskområdet. Ack vad man bedrog sig. Inom några år lär kyrkan vara flyttad en gång till. Men denna gång finns inte så mycket av Malmberget kvar dit kyrkan skulle kunna flyttas. Så nu blir det enligt plan Koskullskulle dit redan en hel del hus från gamla Malmberget flyttats.

 

Lördagen höll syföreningen i Gällivare julmarknad. Precis passande så kunde man förse sig med lite fikabröd inför julhelgen. På aftonen konsert i Malmbergets kyrka. Idag predikade jag i Malmbergets kyrka, precis den söndagen som skulle varit min sista tjänstgöringsdag i pastoratet om jag vikarierat som tidigare planerat. Gick bra hjälpa till i distributionen också även om jag fortfarande är lite vinglig i rörelserna. I församlingshemmet där det bjöds på kyrkkaffe fanns ett bord med diverse kvarvarande från  tidigare försäljning även där så då gick det förse sig med fina ljus.

 

Under eftermiddagen besökte vi västlaestadianska bönhuset i Gällivare. Tyvärr hann vi inte stanna på kaffe denna gång. Men människorna är alla väldigt trevliga och välkomnande. Gudstjänsten innehöll naturligtvis läst predikan av Laestadius som vanligt, sen predikan av Ulf Bolsöy. En av de västlaestadianska predikanter som jag tror att jag aldrig hört förr. Innerlig och angelägen predikan. Flera gånger vände han sig särskilt till barnen på ett enkelt sätt så det kändes nästan lite som familjegudstjänst. Men allvar saknades inte. Med hänvisning till det som sagts i tidigare uppläst predikan av Laestadius talade han om det allvarliga läget för kristna i vårt samhälle; tydliga tecken finns på att kristna riskerar bli alltmer trängda i den tid som nu är.

 

Innan det blev dags att bli skjutsad till tåget hann vi infinna oss i Allhelgonakyrkan (Malmberget) för konsert även söndag kväll. Sammanlagt innehållsrik och givande helg.

i advent. OBS! Inte första advent som de flesta numera uttrycker sig.

 

Var befinner man sig en sådan högtidsdag? I högmässan. I kyrkan givetvis. Och ni vet naturligtvis vilken, eller hur? Men efter 66 levnadsår under vilka jag besökt kyrkan denna söndag nästan alla år (varav säkert ca 30-35 ggr som tjänstgörande) så tvingas jag erkänna att Voglers Hosianna inte längre fyller mig med riktigt samma känsla som förr. Men sanningen kvarstår ändå, en mässa är alltid en mässa.

 

Jag hjälpte Bosse med distributionen. Yttterligare en präst närvarande i gudstjänsten med större delen av sin familj. En kär kollega. Och det slår mig att första gången han och jag möttes öga mot öga, efter en tids mailväxling, var just i - Hertsökyrkan. Men vilket år var det?

 

Nu är det 2019. En femtedel av seklet har alltså snart runnit iväg. Av det egna livet är det väl statistiskt snarare en femtedel som är kvar. Bäst att skynda sig om man vill hinna något.