Torbjörn Lindahl

Efter en timmes extra sovmorgon tog jag bussen till min vanliga gudstjänstgemenskap. När har vi senast varit under 20 på en elva-gudstjänst? Måste bero på mässförbudet. Bosse inledde också predikan med ett tydligt uttalande där han uttryckte sin förvåning/bestörtning/ilska över att beslut fattats som förbjuder honom fira söndaglig mässa. Inte bara av samma skäl som jag uttryckte i blogg efter förra helgen att kopplingen mellan det ställe där smitta upptäckts bland kyrkopersonal - Diakonins hus i centrum - och Hertsökyrkans gudstjänstgemenskap är ytterst liten. Utan också av skälet att de kristna ska ha möjlighet möta sin Herre i sakramentet varje söndag. Han berättade personligt hur han under hela sin prästtid kämpat för söndaglig mässa överallt där han verkat. När han sa att man får inte ta från församlingen det sakramentala Kristusmötet så lät han nästan som om han kämpade mot det kommunistiska religionsförtrycket i f d Sovjetunionen. Det går fira mässa på coronasäkert sätt, hävdade han.

 

När han sen omärkligt lyckats glida över till dagens text blev det (som vanligt) en predikan väl värd att höra.

 

Skjuts hem med goda vänner. Övervägde ett kort tag bjuda in dom på kaffe, men avstod då jag började bli trött och behövde vila före eftermiddagens uppgift. 

 

Och vila blev det. Sov som en stock ett tag under eftermiddagen. 

- Hur kan jag vara så trött? frågade jag mig själv flera gånger. Jag har ju haft extra sovmorgon pga byte till normaltid.

 

Nå, i vart fall gjorde jag mig iordning för bussfärd till bönhuset där jag lovat predika tillsammans med en av de andra predikanterna. Men på vägen mot centrum började jag må illa. Hade jag där förklaringen till min trötthet, tänkte jag och tog vändande buss hem för att inte riskera smitta någon.* Hoppas jag klarar mig hem utan att behöva be chauffören stanna för spy-paus, tänkte jag. Och det gick.**

 

Väl hemma blev jag först inte sämre och sedan snarare bättre och till slut fick jag t o m i mig lite soppa. Så då kändes det onödigt att jag vände hem. Men vad hade hänt om jag fortsatt och det blivit värre? Om jag skulle råkat smitta en del av församlingen med vinterkräksjuka, hur kul hade det varit på en skala, som äldsta dottern skulle uttryckt sig.

 

Nu får jag tänka att jag har en förberedd text till kommande söndag då jag också blivit uppsatt att predika. Hoppas hälsan står mig bi.

 

 

* alltså blev det bara en predikan, men enligt vänner som lyssnat via nätet hörde jag senare att den var tillräckligt lång och god

 

** jag satt givetvis långt från andra passagerare