Torbjörn Lindahl

att det inte gick hitta en högmässa med alla önskade ingredienser på acceptabelt avstånd. Jag kollade predikoturerna för i princip hela norrbottens län.* Hade behövt åka ändå till Malmberget (27 mil enkel väg) för en riktig komplett 11-högmässa. Är det nån som längre tvivlar på att Missionsprovinsen alltmer kommer att behövas för att erbjuda gedigna gudstjänster med riktiga präster till den kvarvarande resten av s k kyrkfolk? Och för att framtidens svenskar ska få möjlighet ta del av sådant gudstjänstliv som man fram till för inte så länge sedan betraktade som helt självklart.

 

Alltså blev min elva-gudstjänst att sitta hemma och lyssna på den andra predikan (kanske snarare föredrag) av Bo Giertz som jag fått tillgång till genom kär vän. (Det blev inte att jag lyssnade igår). Biskopen inledde med Romarbrevsordet den som icke har Kristi Ande hör honom icke till. Sen anknöt han till den karismatiska väckelsen och de märkbara tecken och gåvor som genom den förmedlas. Och ställde frågan: är det bara de som kan uppvisa dessa synliga manifestationer som har Anden?

 

Nej, Anden gör sig märkbar även på andra betydligt mindre spektakulära sätt än tungotal och helbrägdagörelse. Det finns även många nådegåvor som verkar mer i det tysta och stilla.

 

Så blev då huvuddelen av talet en förklaring av det andliga verk som den Helige Ande vill göra med alla människor på i princip samma sätt - nådegåvorna däremot ges istället åt var ock en så de blir till nytta, inte samma till alla - när Anden kallar, drar till Kristus, upplyser och helgar (Jfr Luthers förklaring till tredje artikeln). För den som hört Giertz förr och läst mycket av det han skrivit, var det knappast något nytt. Men likväl riktigt och värdefullt.

 

Givetvis hade jag kunnat fara till Örnäsets kyrka kl 11 och lyssna till predikan av min granne David, men numera går jag knappast på gudstjänst i riktigt kyrkorum om det inte är mässa.

 

Så hur mycket jag än för min gamle kamrats skull kämpat emot så han inte skulle ledsna på mina skriverier,  så hamnade jag till sist kl 18 i Hertsökyrkan där kollegan Mats Reimhagen firade mässa. Lite kortare än högmässa, som alltid på sommarkvällar, och helt utan liturgiska extravaganser denna gång, men likväl mässa. Detta var nu Mats sista (söndags-) gudstjänst före pension så det var roligt närvara också av det skälet. Om en vecka är han lika fri som jag. Då han under tidigare år varit förhållandevis ofta i denna kyrka** tog jag mig för att avtacka honom efter mässan. Tidigare år har vi tjänstgjort mycket tillsammans och ofta just här *** Mats hade redan tjänstgjort några år i (dåvarande) Örnäsets församling när jag kom våren 1992.

 

Innan jag gick så viskade kyrkvärden i mitt öra:

 

Då jag cyklat dit blev det cykel hem. Men en annorlunda och roligare väg. Jag slog följe med av kyrkvärdarna (inte han som räknat fåren) och fick lära mig hur det är möjligt cykla efter motionsslingorna (på vintern preparerade skidspår). Men kanske blev genvägen bakom Ormberget inte så gen som jag tänkt mig. Vi kom ut vid Sinksundet där han har stuga så sen blev det norr om Björsbyfjärden hem till Porsön.

 

 

* utom Piteå kontrakt för dom "turar" inte i NSD utan i Piteåtidningen, så jag får reservera mig för att ett möjligt alternativ funnits i Piteå eller Älvsbyn (men Lulebor far ju aldrig åt Pite till utan verkligt tvingande skäl)

 

** värnande min gamle kamrats söndsgsfrid upprepar jag inte kyrkans namn😄

 

*** se föregående not