Torbjörn Lindahl

Idag celebrerade jag och predikade både kl 11 och 12. Åtta eller nio deltagare plus personal vid båda mässorna.

 

I beredelsen tog jag fasta på omkvädet i Sv PS 444: Stora gåvor, himmelsk makt Gud i Jesu händer lagt och tillämpade det på avlösningen, förlåtelsen som Jesus delegerat till sina apostlar och lärjungar.

 

Predikan hade (kanske mest i min egen tanke) tre delar

1. Det finns de som vill ge en s k naturlig förklaring till bespisningsundret genom att mena att det var den generositet som de 5000 familjerna visade varandra, efter att deras hjärtan förvandlats av Jesu kärlek, som gjorde att dom vågade vara frikostiga istället för räddhågat bevakande som var själva undret.

 

Som förklaring är det väl snarast bortförklaring, men likväl inte fel som skeende i de kristnas nu. Paulus skriver ju till korintierna att de som fått "allt vad ni behöver...själva kan ge i överflöd...."(episteln).

 

2. Den kristne kan också dra lärdomar för sitt liv ur berättelsen

a) hur Gud kan låta det som är litet och obetydligt (pojkens fisk och bröd) bli stort och överförande bara det får hamna under Jesu välsignelse.

b) det kanske är när nöden är som störst (ingen mat åt de många) som Guds möjligheter särskilt uppenbaras.

 

3. Ingen tvekan att brödundret också pekar mot nattvarden. Johannes sätt att återge Jesu handlande: Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut..." har ju tydliga likheter med nattvardens instiftelseord, som Johannes kanske läst varje söndag i årtionden när han skriver ner sitt evangelium.

 

Då är det värt notera att alla "ätit sig mätta". På samma sätt ger nattvarden - det kroppsliga och synliga evangeliet - en verklig mättnad för den inre människan.

 

I andra mässan kl 12 råkade de tre punkterna komma i bakvänd ordning men det gick nog bra ändå. Och ytterligare en punkt la jag till. Var i ordningen minns jag dock inte riktigt, inte förmår jag heller referera det nu,  men det var något om (det felaktiga i) att vilja göra Jesus till kung.

I fredags vaknade jag med väldig snuva. Vad är detta? Hur länge ska detta vara? Kan jag leda gudstjänst  nästa vecka då det är min tur?

 

För att  bli riktigt säker på att något allvarligare inte inträffat beslöt jag samma dag boka ett Covid-test. Svar fick jag redan idag på 1177.se. Provet var negativt, dvs inga tecken på smitta. Men då hade jag för säkerhets skull hållit mig i frivillig karantän lördag och söndag. Därav mitt icke-kyrkobesök.

 

I stället såg jag TV-gudstjänst från den kyrka som efter knappt 42 år inte längre är min församlingskyrka eftersom jag flyttat in i Domkyrkiförsamlingens revir, nämligen Nederluleå Kyrka, Gammelstad.

 

Predikan av kh Rickard Marklund. Gudstjänsten leddes av km Elisabeth Kero, men de uppgifter hon fått var ganska blygsamma; välkommen och kort inledningsord och sedan tack till tittarna för att dom tittat, några förmanande ord om att ta vara på det som kyrkoherden sagt och sen välsignelsen.

 

Däremellan var det psalmer och sånger av gospelkör och övriga moment, kollektbön, två textläsningar, överlåtelsebön och Litanian vilka leddes av flera olika personer. Men det är väl så när en församling får vara i TV - så många som möjligt ska ges chans synas i rutan. Det blir mer rättvist så.

 

Gudstjänsten inspelad  i förväg. Några av deltagarna kände jag igen.

 

Problemet med inspelade gudstjänster är ju att kyrkorummet mer blir en studio där den naturliga liturgiska riktningen, fr a bön mot altaret, försvinner.

 

Men trevligt se det kyrkorum där jag firade min första mässa och att se lite bekant folk.

Jaha, nu har det gått en vecka utan att jag skrivit något. Börjar nästan bli som för många år sedan när jag tillämpade bloggfasta. Någon bland kära läsarna - jag tror det var min gamle kamrat eller vännen Andreas - föreslog att jag väl kunde få bloggfasta på vardagar men inte söndagar eftersom söndagar inte är fastedagar. Nu har det ju nästan blivit så - utan avsikt.

 

Idag ledde jag mässorna kl 11 och 12. Någon mer än tillåtna åtta kl 11 men 12 var det exakt åtta. Men det var inklusive en familj på fem! Både Bosse och jag gav i samband med våra mässor en stilla förmaning till deltagarna att inte börja slappa i kampen mot viruset. Det hjälper inte att sitta en bit från varandra i kyrkorummet om man sedan talar med varandra på nära håll i hallen. Två meter i kapprum, hall och vid dörren, och sen snabbt ut på gården. Det är vad som bör gälla.

 

I skriftetalet utgick jag fr Gt-texten och frågade vad det är för kamp en kristen har att utkämpa? Jag påstod att den viktiga kampen i en efterföljares liv är kampen om synden; ska den behållas, försvaras och omhuldas eller bekännas? Och det gäller alla synder: girighet, habegär, strävan efter inflytande och beröm, sexuell orenhet, bitterhet  och oförlåtsamhet.

 

Predikan över evangeliet blev kort. Koncentrerade mig på detta att den kanaaneiska kvinnan efter sitt begynnande ropande kom fram till Jesus och föll ner  för honom. Jag gissade att det på orientaliskt vis betyder pannan i marken. En gest av total underdånighet som i innebär du får göra vad du vill med mig Herre. Och jag tillämpade det så - efter ett vittnesbörd jag läst - att när en människa släpper sin koncentration på att Gud ska hjälpa henne med en viss sak som hon tycker är ett problem (och hon själv vill behålla kontrollen över övriga livet) och istället ger auktoriteten över hela sitt liv åt Gud; gör vad du vill med mig Gud, jag följer dig på vilka vägar du än leder mig - då kan undret ske också i det avseende man tidigare mest önskat.

 

Snabbkaffe m Bosse och en av deltagarna. Eftermiddags-promenad och sedan middag med yngre son. Därefter telefonvesper med god vän på annan ort.

 

Så var den dagen slut.

Någon bloggfasta har jag inte utlyst detta år. Jag gjorde ju det några år under min första bloggtid, men nu behövs det inte. Jag bloggar så sällan numera. Troligen är det därför som besöksstatistiken - som iofs aldrig varit något jag aktivt strävat efter - sakta börjat dala. Ganska lång tid har dagliga antalet besökare pendlat kring 100. Men senaste månad har det börjat sjunka. Sista veckorna snarast kring 75. 

 

För lite gnäll och kyrkokritik? För lite uppbyggelse och andliga ämnen? I vart fall anar jag att folk ledsnar på berättelser om flyttkartonger. Men håll ut, kära läsare! Andra tider kommer.

 

Ska bara först berätta ytterligare en detalj från mina flyttbestyr. I slutet av veckan hade jag dels tömt alla flyttkartonger som fanns inne i lägenheten, dels hämtat några, mest fyllda med porslin och böcker, som jag fått ha i Mats förråd, dels upplevt att mitt eget lägenhetsförråd var ungefär så fullt som det rimligen kan och ändå vara praktiskt användbart, och då hade jag fortfarande 12 ouppackade flyttkartonger kvar i Mats' förråd! Hur löser man det??

 

Sortera ett varv till och slänga ännu mer?

 

Igår var yngre son här och hjälpte mig få till bokhyllorna. Idag har jag dock avstått flyttbestyr. Vilodag. Gick på mässa kl 12 idag, ledd av Mats. Fin och givande predikan, med några tankar jag inte tydligt mött förr trots att jag nästan oräkneligt antal gånger lyssnat till predikningar eller läst eller hört utläggningar över denna text. Kommande söndag är det min tur leda 11- och (om det blir annälningar) 12-mässan. Då blir det litanian.

 

Kan också redan nu meddela att Frimodig kyrka kommer att ställa upp i valet till kyrkofullmäktige i Luleå Domkyrkoförsamling. Givetvis röstar du på Frimodig kyrka överallt där vi ställer upp. Ni som har tonåriga barn, glöm inte att man får rösta i kyrkovalet från 16 års ålder. Och ni som tänker lämna "statskyrkan" - glöm det! Var med och ta ditt ansvar, där det finns ett ansvar möjligt att ta. 

 

Du som lämnar kyrkan och därmed "sparar" några tusen per år, betänk den tid när allt fler kyrkor får stängas av ekonomiska skäl, när korsen på på alltfler kyrkor byts ut mot muslimska halvmånar - då får du stå ditt kast. Också du som räknar dig som väckelsekristen: förakta inte den samhälleliga betydelsen av den "yttre kristendomen".

Som barn fostrades man ju i praktiken att uppfatta denna dag som starten på fastan. Men sedan vi i vårt svenskkyrkliga kyrkoår fick tillbaka Askonsdag så vet man att fastan börjar först på onsdag. Men att vi redan sjunger Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider, att skåda hur Jesus Kristi Guds Son i syndares ställe lider, får sannolikt även effekten att skillnaden mellan fastetidens början, och dess sista två veckor, den s k passionstiden (passion = lidande) blir utplånad. Men den som lyssnar uppmärksamt kan notera att texten till prefationen (den av prästen sjungna inledande delen av nattvardsbönen) är annorlunda under fastans senare del ("honom har du utgivit för våra synders skull...") än under dess början ("han gick lidandets och lydnadens väg...").

 

Nå idag var det alltså inte ens fasta. Likväl hade jag lila skrud, enligt svensk tradition, och sjöng även litanian. En invandrarfamilj som var med oss i Hertsökyrkan för några år sedan, berättade att dom mycket uppskattade just litanian. Kanske påminde den något om sången i de ortodoxa liturgier dom vara vana vid. Även jag tycker den är vacker.

 

Sammanlagt blev dock min mässa kl 11 lite för lång så när jag var beredd börja 12-mässan var kl redan minst 12.05. Men det gjorde inget. Ingen dök upp, trots att det enligt Bosse varit några föranmmälda. 

 

Kyrkfika hos Mats och sen hem för en stunds vila innan det var dags predika i bönhuset. Där var vi bara fem sammanlagt, men sannolikt fler som följde med via Youtube. 

underskrifter i namninsamlingen Lätta på restriktionerna för gudstjänster. Så någon jättestor skillnad gjorde inte min insats i föregående inlägg.

 

Och det tyckte vissa vänner var bara bra. Jag skickade nämligen likalydande uppmaningar till folk som finns med på olika mail-listor där jag själv är med. En del höll med mig, andra inte. De som inte höll med om det riktiga i att kräva lättnader för gudstjänster kunde hänvisa både till hårt belastad sjukvårdspersonal, till folk med kunnighet om luftburen smitta, och i något fall till erfarenhet av nära vän/släkting som drabbats av Covid 19 och även någon som dött i sjukdomen med svåra plågor.

 

Vad ska man säga? Ens mun blir tillstoppad! Den som har personlig erfarenhet har nämligen alltid rätt. Det är ju de gällande villkoren i all offentlig debatt. Och jag har ingen personlig erfarenhet av smittan och sjukdomen. Och ingen anhörig heller. Och ingen i den gudstjänstfirande gemenskap jag tillhör heller.

 

 Likväl vill jag avge en särskild mening, precis som man får göra i ett utskott i kyrkomötet om man bara är suppleant och därför inte har rätt reservera sig.

 

1. När man önskar lätta på restriktioner för gudstjänster så innebär det inte ett krav att dom ska tas bort helt och hållet. Bara att dom borde vara begripligt jämförbara med t ex regler för affärer, köpcentra mm. Om vissa regler för smittans bekämpande framstår som orimliga, obegripliga eller godtyckliga kommer människor i långa loppet att strunta i dem. Och risken blir då att den "moralupplösningen" sprider sig även till andra situationer där restriktioner är mer angelägna.

 

2. Jo, jag vet att inte bara kyrkors gudstjänster drabbas. Även teatrar, konserter, festivaler av olika slag drabbas. Och även idrottsutövning får ju ske inför tomma läktare. Men det är bara att acceptera att det perspektivet låg lite utanför mitt synfält. I den förhållandevis starkt pietistiskt/väckelsekristet präglade landsända där jag bor torde de regelbundna gudstjänstfirarnas frektventerande av dylika evenemang vara  ytterst begränsat - i de flesta fall helt obefintligt. Alltså blev i praktiken affärer och butiker den enda relevanta jämförelsen.

 

3. Ibland sägs att det är angeläget att kyrkor begränsar deltagandet vid gudstjänster för det sänder en s k signal (som det numera heter) ut i samhället att det  är viktigt att vi tar situationen på allvar. Signalvärdet kan jag tro på när det gäller Luleå hockey; om dess tempel, Coop Arena står tomt under hemmamatcherna istället för att fyllas av närmare 6000 personer, då tror jag det finns en medvetenhet om saken i samhället.

 

Men om de ca 35 personer som regelbundet går i Hertsökyrkan samlas vid ett eller uppdelade på två eller fyra tillfällen en söndag så tror jag medvetenheten om det är minst sagt begränsad bland luleborna.*

 

4. Lite rätt fick jag kanske redan tidigare i veckan (innan namninsamlingen överämnats) då jag på TV såg ansvarig minister Amanda Lind säga att man jobbar med att göra restriktionerna mer anpassade till olika situationer, t ex när det gäller lokalernas storlek, vilket var ett av de önskemål som framfördes i namninsamlingen.

 

5. Självklart tycker jag det är viktigt att vi gör allt vi kan för att stoppa spridningen av smittan. Även om vacciner nu är på G så är det ännu länge kvar innan vi (eventuellt?) kan börja slappna av.

 

Själv föregår jag med gott exempel: jag träffar vardagligen klart färre än åtta personer sammanlagt, familjemedlemmar inberäknade.

 

- - - - 

 

Givetvis går jag i kyrkan också även om det var ett tag sedan jag själv celebrerade och predikade. Mats har tjänstvilligt ställt upp som heltids-medhjälpare till Bosse så jag kunnat ta det lite lugnare nu när flyttkartonger dominerar min tillvaro. (Ni som önskar få komma och se hur jag har det i nya lägenheten får ge er till tåls.)

 

Förra söndagen gick jag på mässa som Mats ledde, idag på en av Bosses. Det skulle varit biskop em Hans idag kl 9 och 10 men han fick rycka in i domkyrkan där det var manfall pga sjukdom så Bosse fick "offra" sin ledighet - vilket han inte brukar tycka är så stort offer.

 

 

* för några år sedan fick jag en väldigt tydlig påminnelse om hur långt från mitt i byn kyrkan numera mentalt  befinner sig för de flesta människor. Det var när vi firade Hertsöområdets 40-årsjubileum. Utgångsår för firandet sattes till det år då centrumtorget, vid vilket skola, affär, pizzeria, gym (numera), fritidsgård, bibliotek- och kyrka(!) ligger, invigts.

 

Till firandet hade ett par ungdomar gjort en film om Bostadsområdet och allt (!) som under ett år händer där.

Det var skola, affär, idrottsföreningar, fritidsgård, den årliga luciacupen i innebandy mm., mm. Vi visade filmen i samlingssalen i kyrkan. Men när jag såg den noterade jag att om det som sker i kyrkan nämndes ingenting. Ändå måste under de år som kyrkan funnits barn och ungdomar i antal som med marginal räknas i fyrsiffrigt tal deltagit i barnverksamhet (fr a barntimmar) och konfirmation - för att inte tala om skolavslutningar och adventsandakter. Det var t om så att från den skola i området som inte ligger vid torget, gick barnen i årtionden i fackeltåg till kyrkan årligen på morgonen fredag före första söndag i advent. Men om allt detta - ingenting. Absolut ingenting. Och till alla barns och ungdomars möten med kyrkan kan ju läggas alla föräldrars.

 

Nej, kyrkan är inte längre "mitt i byn". Den ligger numera (i de flestas medvetande) låååångt bort i skogen. Så vad som sker där (borta) påverkar nog i ytterst begränsad utsträckning människors pandemibeteende.

---

som om den här bloggen blivit rena rama Facebook. Bara en massa ordande om vad jag håller på med. S k (som det numera heter) statusuppdateringar. Fattas bara att jag också lagt ut bilder på maten jag bjöd grannar och vänner på. Men det är kanske på Instagram* man lägger upp bilder? Ni ser, det är omöjligt att inte bli påverkad också av det man inte vill.

 

Nå, när jag nu ändå är inne på denna väg kan jag ju lika gärna vandra på den. Igår var yngre son med mig stor del av dagen. Vi startade med att gå ut och käka lunch, därefter till Storheden för inköp av ny dator.. Sen for vi hit till huset och packade några lådor och körde dem till lägenheten tillsammans med en bokhylla. Nu börjar det se lite möblerat ut där och allt tommare här. Tillbaka för ett varv till och då hann vi också äta lite rester till middag.

 

Idag är det vilodag så nu borde man väl vila från flyttkartonger. Men eftersom Luther i Lilla katekesen** säger att det viktiga med vilodagen är att vi inte föraktar predikan och Guds ord...och man varit på mässa med god predikan av Mats och man således fyllt sin kristna söndagsplikt, då är det kanske tillåtet packa lite böcker nu efter kyrkkaffet? (Läs: när jag började skriva dagens inlägg).

 

 

* eller var Instagram det sociala medium som ungdomar numera håller till på för att slippa sin föräldrar som  just lärt sig Facebook? Eller (2) är detta stadium också passerat så nu har ungdomarna flytt ytterligare någon annanstans? 

 

Ni ser hur ute jag är.  

 

 ** själv har jag oftast citerat tvärtom när jag tänkt förklaring till tredje budet, dvs "Guds ord och predikan..." Jag menar Guds ord är väl en större storhet än predikan och borde därför stå först.

 

Ordningen mellan katekesens huvudstycken började jag också fundera över. Igen! Varför kommer de tio buden först? Känns lite folkuppfostrande: vet hut, kära du! (Lagens första bruk). Är det kanske därför lutheraner (särskilt svenskar?) tycker sig ha Luther som en börda på axeln? Är detta, att buden kommer först i katekesen också en anledning till att så många tycks tro att grunden i kristen tro är de tio budorden? (Något som förr- (× flera) moderatledaren Gösta Bohman uttryckte i en radiodebatt jag hörde för många år sedan och utan att begripa varför fick skäll av en av de andra debattörerna, Dag Sandahl. Jag tyckte nästan synd om Bohman. Uppenbart att han på något sätt ville den kristna tron och kulturen väl, men han begrep inte hur fel "kristendomen bygger på Tio Guds bud" skorrade i de kristet präglade och teologiskt skolade Sandahlska öronen.

 

Är katekesen undervisning i kristen tro borde ju trosbekännelsen komma först. Det är där frälsningen i Kristus nämns och det är - hur man än beskriver saken - där man finner centrum i kristen tro. Jfr Luthers uttryck Kristus är Bibelns kärna och stjärna (eller ska det vara stjärna och kärna?)

 

Men kanske tänkte Luther att buden före tron, Kristus och sakramenten skulle ge buden (lagen) chansen utföra sitt andra verk: avslöja synden och därmed  driva till Kristus? Vem vet.

 

Nej, en bättre turordning vore, enligt min ringa mening,

Trosbekännelsen 

Dopet 

(Bikten)

Nattvarden

Buden

för att lägga det principiellt viktiga i tron först.

 

Men buden sist, efter den helige Ande (tredje delen av trosbekännelsen) och sakramenten kan å andra sidan ge lite smak av lagens tredje bruk (lagen som vägledning för den troendes liv) och det gillar ju inte alla lutheraner! T ex inte vissa laestadianer. I min ungdom hörde jag ofta 1 Tim 1:9 citeras i predikningar med lydelsen ur Karl II:s bibel: "dem rättfärdiga är ingen lag satt". Numera är det länge sedan jag hörde det citeras. Varför det? Är de andliga insikter och den teologiska kompetens på upphällningen i yngre predikantgenerationer vilka är nödvändiga för dylikt utredande?

 

- - - - 

Om någon orkat läsa ändå hit blev det lite undervisning också eftersom inspirationen föll på, och inte bara en meningslös statusuppdatering i bästa (läs: värsta) facebook-anda.

Idag fick jag celebrera och predika både kl 11 och kl 12. Några av de anmälda deltagarna dök inte upp så alla närvarande hade rymts på en mässa utan att störa FHM. Nå, att köra allt i repris var ingen börda. Kl 12 utökade jag liturgin med Kyrie, Gloria och Laudamus eftersom ingen press finns på sista mässan att hålla den kort. Tydligen gjorde jag det ändå för hela högmässan tog bara 45 minuter. Fyra psalmer där vi sammanlagt sjöng sju verser. Förbön infogad i nattvardsbönen. Det moment jag höll märkbart kort var nog skriftetalet.

 

I predikan talade jag om skillnaden mellan Jesu dop och våra dop. Vi behöver döpas för att bli frälsta. Men inte Jesus. Han är ju syndfri. När han begär att bli döpt med Johannes dop är det inte därför att han i sig själv behöver det, utan därför att han så totalt går in i vår situation att han genomgår allt vi behöver genomgå och därför frivilligt underordnar sig det som varje botgörare* måste genomgå.

 

Inte heller innebär dopet för Jesus att han (eller hans relation till Fadern) på något sätt förändras, t ex att han då får den Helige Ande eller att han då blir Guds Son. Nej, inget sådant. Att Anden sänker sig över honom i en duvas gestalt är istället tecknet på att han är Guds Son och är den som har den helige Ande.

 

Dopet innebär att Jesus träder fram som den han verkligen är i den frälsaruppgift som är hans. En sanning som åskådliggörs i varje högmässa där man har evangelieprocession. Jesus går nu offentligt ut i världen. Att man numera, oftast står upp under evangeliet, men sitter under de tidigare läsningarna ska inte uppfattas som att evangeliet är mer Guds ord än GT-text och epistel, utan som tecken på vördnad för Jesus själv som nu kommer.

 

Kom gjorde också biskop em Hans Stiglund som nu en period vikarierar i församlingen för Mikael Sundgvist och därför fick ha de två första mässorna, vilka Bosse oftast leder. En stor glädje få möta honom i sakristian --  en riktig biskop och riktigt god gammal vän.

 

* rättstavningen föreslog bilförare 😄

Alltså!😉

 

Idag gick jag inte i kyrkan. Ville inte i onödan ta upp en plats bland de max åtta+medverkande som får vara med varje gång, eftersom jag ändå skulle få fira mässa i ett hem under eftermiddagen. Trots att vi bara var tre närvarande inklusive präst firade vi en komplett högmässa eftersom det var Trettondedag (!)

 

Dialogpredikan utifrån evangeliet.

 

Men på söndag är jag troligtvis i selen kl 11 o 12.

 

 

Idag fick jag vara i kyrkan som vanlig deltagare. Bosse och Mats ledde två mässor var där jag deltog i den sista.  När mässan började hade bara en person infunnit sig utöver personal. Mats hade därför bestämt fira en lite kortare mässvariant, med bara en textläsning. Det var alltså vad jag fick erfara efter det att jag infunnit mig några minuter för sent. God och undervisande predikan och hela mässan blev ändå inte längre än 32 min. Vid de mässor jag lett under max-åtta-deltagare/mässa-perioden har jag nog oftast läst alla tre texterna, någon gång bara två. Men dagens mässa gav lite inspiration tänka i  nya banor; kanske dags minska antalet läsningar och få några minuter till för predikan? Men då gäller det ju att reda ut om det är bibeltexten eller predikan som upplevs vara mest Guds ord? Får fundera lite till på det innan det kanske blir min tur igen (trol sönd e nyår i så fall. Nyårsdagen blir det Bosse och Mats igen). Efter mässan följde Mats sedan med mig hem på kyrkkaffe med dopp.*

Intressant samtal bl a om nådens ordning och våra egna erfarenheter - både personligen och som präster och själasörjare.

 

Idag har det blivit riktig vinter. Ordentligt med snö har fallit. Tyvärr inte så kallt så snön var tung att skotta undan.

 

 

* OBS! inte kaffe med dropp som det en gång skrevs i en annons om verksamhet "För äldre i Luleå kommun"

 

Maryrdagen. Allvarliga texter i mässans läsningar. Jag inledde predikan med att citera antifonen till en av psalmerna i morgonens Laudes:

 

 I predikan blev det (som ofta) tre punkter, denna gång en från varje text, men i bakvänd ordning:

 

Evangeliet: lidandet är ett faktum för Jesu lärjungar.

När han skickar dom som får in bland vargar. Både i familjen, inför myndigheter och religiös överhet ("synagogor") kan en lärjunge få utstå prövning. Varför?

 

Episteln: därför att en lärjunges liv vittnar

om Guds existens och verkligheten av ett liv i Gud. Stefanos blir exemplet genom sina "under och tecken bland folket", sin förkunnelse och sitt ansikte som "var som en ängels".

 

Här nämnde jag också en tanke ur Bengt Birgerssons Annandagsbetraktelse i Kyrka & Folk (tack för det!); hur visste Lukas, som skrev ner berättelsen, att rådets medlemmar tyckte att Stefanos' ansikte såg ut "som en ängels"? Vem har berättat det? Mest troligt Paulus, som var med vid Stefonos' stening och senare under delar av sina missionsresor hade Lukas som följeslagare. Kunde det vara så att minnet av Stefanos änglika ansikte och hans stenande var något som fortsatt att plåga Paulus och gav anledning till Jesu ord senare på Damaskusvägen "det är dig för hårt att spjärna mot udden". Kan detta smärtsamma minne - att ha understött dödandet av en som så tydligt bar Guds liv inom sig - t o m vara den "törntagg i köttet" som Paulus hela livet - också som förlåten kristen - fick bära?

 

Gt- texten från Jeremia, som är den av de stora profeterna som erfarit störst motgångar och prövningar. Men om han vill hålla fast vid det som Gud talat

så lovar Gud att han gör honom "till en befäst stad...som håller stånd mot hela landet...De ska angripa dig , men de ska inte besegra dig, ty jag är med dig...

alla kära läsare. Tyvärr har förberedelse för och genomförande av julaftonsfirande hindrat mina möjligheter hälsa er alla. Så då gör jag det nu med en vacker gran hos och fotograferad av min yngre bror Erik i Umeå. När jag i telefon i morse* frågade om tillåtelse lägga ut bilden i denna hälsning så passade han på, sin vana trogen, att spontant leverera skämtet 

 

 

var det Mats och jag som höll mässorna i Hertsökyrkan. Han kl 11 o 12 efter det att jag haft 9 o 10.  Präst och musiker + i några fall, en kyrkvärd utöver de åtta deltagarna gjorde sammanlagt drygt 40. (Bosse var förkyld).

 

Predikan över evangeliet. Valde att berätta om de två dominerande tolkningarna

 - Johannes tvivlar verkligen och skickar sin vänner för att själv få veta

- Johannes skickar sin lärjungar för att de ska bli vissa om Kristus

 

Jag valde lägga ut båda alternativen och se hur man i respektive tolkningen kan se på Johannes', lärjungarnas och Jesu agerande och vad det kan lära oss.

 

Blev själv impad av hur mycket man kan få in på mindre än tio minuter.

 

Att fira samma gudstjänst två ggr var inget problem. Kyrkkaffe sen på stan med en av gudstjänstfirarna. Samtal mest om bönen denna gång.

 

Väl hemma blev det långpromenad ut på närbelägna landsbygden - dess lättillgänglighet är absolut något jag kommer att sakna när jag flyttar. Sedan middag, läsning och en stunds TV så är den dagen slut.

 

Nej, precis nu kom min hyresgäst Anders som veckopendlar. Te tillsammans.

går mot sitt slut.*

 

Händelserik dag. Början i min vanliga kyrka dit jag kom just när Bosses mässa avslutades. Sen celebrerade jag och predikade kl 10. Inte världens längsta predikan kanske för hela mässan tog 35 min med mycket kort skriftetal, två textläsningar, fyra psalmer och komplett sjungen nattvardsliturgi.

 

Sen var det Mats tur hålla mässa, men då satt Bosse och jag i samlingssalen och kyrkfikade och pratade. Bl a pratade vi om detta att regeringen förbjuder fler än 8 på gudstjänster** men tillåter folk på krogar och restauranger (med en meters mellanrum). Hur många skulle rymmas i domkyrkan om dom skulle sitta med en meters mellanrum? 250? Bosse tyckte det här gudstjänstförbudet är rena stalinismen. Kanske snart dags lyda Gud mer än människor då, så jag. Han höll med.

 

Efter 11-mässan for jag hem, men Bosse skulle ha ytterligare en eller två. Jag har erbjudit mig att också kunna ställa upp på eftermiddsgsmässa vid behov.

 

Dock inte idag för idag hade jag behov fara hem och vila en stund och ladda upp inför predikan i Fridsförbundets bönhus kl 16 tillsammans med David Orre. Får erkänna att jag uppskattar höra David. Han utstrålar ofta en sån glädje när han predikar, ungefär som att ordet drar med honom själv. Han talade över Jes 35. Själv talade jag över Mt 13 Om senapskornet och surdegen. Lite märkligt predika för musiker, mötesledare, den andra predikanten, ljudtekniker och tre barn. Men jag är van vid sånt också. Under studietiden var jag en sommar tjänstebiträde i pastorat på Uppsalaslätten där de gamla kyrkorna ligger tätt. I många av de gudstjänster jag då höll skulle åtta personer varit minst en fördubbling av deltagarantalet. Men de fåtaliga bönhusbesökarna lyssnade uppmärksamt och det var lätt att tala. Man har väl sannolikt även förebedjare bland youtube-lyssnarna. Jag har svårt att helt komma från känslan (har skrivit det förr) att bönhusfolket tar mer ansvar för sina talare genom att man ser det som sin uppgift/skyldighet be för predikan och talaren eftersom man vet att predikanten ingenting kan åstadkomma av sig själv; en del kyrkfolk däremot ser sig som åhörare till en predikan som det snarast är prästens skyldighet åstadkomma på egen hand. Rätt eller fel ??

 

Väl hemma fick jag telefon från gammal vän, fd kollega i svenskkyrkliga prästämbetet, numera kollega i Missionsprovinsens prästkollegium. Intressant samtal även där.

 

 

* när jag började skriva inlägget

 

** väl hemma fick jag veta att Dag Sandahl (vars ord jag absolut inte rekommenderar - sånt blir man domkapitelsanmäld för - utan bara helt oengagerat omtalar) skrivit till Växjö domkapitel och begärt att kapitlet ska agera mot länsstyrelserna i frågan.

 

Kanske dags görs detsamma i Luleå stift?

 

Dags ord kan läsas på Kyrklig Samlings hemsida (Dagsländor) och sannolikt snart även på kyrkligdokumentation. (OBS! sakupplysning, inte rekommendation).

 

var det gudstjänst. Jag ledde mässan i Hertsön kl 10, Bosse hade haft 9 och Mats skulle leda kl 11. Och sen hade nog Bosse även kl 12. Hur många deltagare det sammanlagt var vet jag inte, men gissningsvis kring 35, inkl präster och musiker - som får vara med utöver de åtta per tillfälle.

 

Nästa söndag likadant. Anmälan krävs till varje mässa. Har du som annars oftast går i Hertsökyrkan, inte haft möjlighet anmäla dig? Ring till Bosse.

trenne glada kollegor efter morgonmässan idag och fördelade 9-, 10- och 11- mässorna mellan oss för adventstiden, alltså Bosse, jag och Mats. Men till min glädje hade Bosse lagt fram en lapp även för 12-mässa första och andra sönd i advent. Det finns alltså möjlighet boka in sig på fyra mässor söndagligen. Varje söndag kommer man kunna boka in sig för kommande två helger. Blir alla fullbokade blir det eftermiddagsmässor också lovade Bosse. Ett löfte jag instämmer i. Men ingen av dessa mässor kommer att annonseras i predikoturerna utan blir bokförda som sjukkommunioner - sjukkommunioner "för människor som blir andligt sjuka pga mässbrist" är ju ett av Bosses favorituttryck.

 

Den som inte kan infinna sig ì kyrkan och boka in sig kan ringa Bosse.*

 

Efter mässan fick jag sms av en av gudstjänstfirarna som undrade om jag ville ta en fika. Passade bra mötas på Espresso House där jag ändå skulle byta buss. Givande samtal uppenbarligen, bland annat om vad begreppet "det andliga livet" egentligen betyder. Först efter knappt två timmar klev jag på bussen hem.

 

När jag närmade mig Porsön klev jag av för att få en promenad sista biten. Men det var ack så isigt och halt, så när jag vid affären såg vänner med bil så tiggde jag skjus hem (dom bor åt samma håll) och upplevde att jag "ovetandes fått änglar på besök".

 

 

* nummer kan ses på domkyrkoförsamlingens hemsida, Bo Nordin

 

(Tillägg dagen efter: Bosse uttryckte även att dessa mässor i Hertsökyrkan, under dessa speciella villkor, i första hand vänder sig till dem som mer eller mindre regelbundet redan haft sitt gudstjänstfirande där, oavsett om dom bor i distriktet/församlingen eller inte. Men övriga, som huvudsakligen har sitt kyrkliga hem på annat ställe får i första hand vända sig till prästerna därstädes och begära mässa.)

 

blir det nu helgeftertankar som är kategorin för det jag brukar skriva efter helgens gudstjänster.

 

I morgon är sista gången - på ett tag, inte för alltid hoppas jag - som vi får fira gudstjänst under nuvarande villkor i Hertsökyrkan; högst 35/mässa, enligt domprostens beslut, och två mässor, kl 9 och kl 11 varje söndag, enligt distriktsprästens beslut.

 

Men fr o m 1:a sönd i advent* (29 nov) är det regeringens beslut som gäller: högst 8 deltagare per gudstjänst inkl personal. Då har Bosse sagt att det blir korta mässor tre gånger per söndag, kl 9, 10 och 11. Eftersom präst är enda personal ryms 7 deltagare vid varje mässa. 

 

Men för att präster "som ändå alltid är där" inte ska ta upp onödig plats utan att göra nytta kommer Mats Rondahl och jag tillsammans med Bosse att celebrera en mässa var per söndag.

 

Och för att undvika att folk far till kyrkan utan att få komma in ska det i morgon finnas lappar i kyrkan där man kan anteckna sig på önskad mässa under kommande helger. Blir alla tre mässorna fulltecknade kan fler eftermiddagsmässor firas. Under veckorna blir det möjligt ringa till Bosse och anmäla sig och kolla vilka mässor där platser finns kvar.

 

Här är alltså kyrkan där ställa om inte betyder ställa in.**

 

 

* OBS! Inte "första advent"

 

** Men det beror kanske på att distriktsprästen själv och assisterande pensionerade präster anser att fira mässa är något annat än bara jobb

Trots restriktionerna, men utan att bryta mot dem.

 

Ungefär så, men med hans egna ord var väl Bosses pålysning efter morgonmässan idag där vi var 19 samlade. Hur många som kom till 11-högmässan vet jag inte. Men en som var där vet jag; kollegan Mats som stod vid busshållplats Delfingatan* när jag med bil passerade på väg hem.

 

Bosses besked var fortsatt dubbla mässor på söndagar, kl 9 och 11, men med lite kortare liturgi, bl a färre och kortare psalmer. Men att det ska vara mässa med kommunion prutar han inte på. Både Kristi kropp och Kristi blod distribueras genom att han själv doppar brödet i vinet och ger kommunikanterna direkt i munnen. Inga modernistiska påhitt av typen "Vi ställer inte in, vi ställer om", med vilken programförklaring man på många håll helt sonika slutar inbjuda till kommunionn. Inte heller papistiskt influerad tradition med kommunion bara i en gestalt (endast bröd).

 

En riktig präst således. Man skulle nästan kunna tro att han är en äkta lutheran 😄

 

 

* det som också kommer bli min närmaste hållplats när jag flyttat, om jag vill åka snabbaste väg till den (än så länge) enda rätta kyrkan med både rejäl predikan och fin liturgi

Alltså andligt mätt. Är det vad man blir när man gått på dels högmässa och dels gudstjänst på Fridsförbundet? I första gudstjänsten var ju fördelen mässa. Ingen söndag utan mässa. Inte så många dock på 11- högmässan. Bara 16-17. På morgonmässan kl 9 hade det, enligt Bosse, varit fler, 19 personer. Ger sammanlagt 36. Acceptabelt, även om vi många söndagar under hösten vant oss vid fler.

 

Fler var det (som alltid) i bönhuset. Predikningar av Mikael och Vidar. Efter gudstjänsten en stunds prat med Mikael om div kyrkliga angelägenheter som dock inte (ännu) bebloggas*

 

 

* uttryck jag knyckt från min gamle kamrats blogg

blev helgens facit.

 

Först högmässa i vanliga kyrkan Alla helgons dag. Inte särskilt många, ca 20. Men så har allhelgonahelgen alltid varit en svag gudstjänsthelg. Jag minns när jag första gången höll högmässa i Hertsökyrkan på 90-talet. Då var det högst tre utöver kyrkobetjäningen. Sedan har det väl blivit fler, men långt ifrån jämförbart med "vanliga" söndagar. Vad beror det på? Skollov? Att "alla" åker till sina hemorter och tänder ljus vid föräldragraven? Nå't måste det bero på. Men synd för alla som missade gudstjänsten. Bossr predikade innerligt om Mose som fick skåda in i det utlovade landet.

 

På söndagens morgonhögmässa var vi ännu färre, 12 st. Först vid kvällsmässan sägs det ha varit lite fler, mellan 20 och 30, men då var jag inte där. Eftermiddagen hade jag ägnat åt gudstjänster i bönhuset. Kl 13 predikade både Stefan Aro och jag, kl 17 bara Stefan. Att både få träffa och lyssna till Stefan är en sannskyldig glädje; en verklig broder - både i tron och i ämbetet! 

 

I första bönhusgudstjänsten predikade han över berättelsen om hur Jesus botar en ämbetsmans son, sista delen av Jh 4; vid andra tillfället över 2 Tim 1. Ganska länge uppehöll han sig vid relationen mellan aposteln och hans lärjunge och även vid hänvisningarna till Timoteos' mor och mormor och talade mycket om nödvändigheten att generationerna har kontakt med varandra.

 

Vid mitt taltillfälle utgick jag från 1 Petr 2:4 ff som enligt gamla Evangelieboken (som följs i bönhuset) var en av aftonsångstexterna för föregående söndag då jag skulle ha predikat där.

 

Två gudstjänster i kyrkan, varav jag distribuerade i den ena, och två i bönhuset, varav jag predikade i den ena, så nu har jag väl uppfyllt all rättfärdighet.

 

Var trivs man bäst? Ingen tvekan om att jag har många vänner i Fridsförbundet till vilka jag har starka band, men gäller det själva gudstjänsterna då går ju inget upp mot kompletta mässor - särskilt när dom genomförs så gediget (inklusive predikan) som under Bosses ledning.