Torbjörn Lindahl

kan ju inte min gamle kamrat tycka att jag är nu eftersom jag inte berättar om gudstjänst i Hertsökyrkan. Orsaken till det berättade jag i förra inlägget

 

I afton predikade jag alltså i östbönhuset i Örnäset. Jag valde följa nuvarande evangelieboks* tredje årgång och läste tredje liknelsen i Lk** 15

 

Först en inledning om bakgrunden till liknelserna i kapitlet. Tullindrivare och syndare kommer och hör Jesus medan fariséer och skriftlärda protesterar. Det ger ju förklaring till vilka som åsyftas i liknelserna.

 

Sen lite om detta att vi oftast talar om det förlorade fåret, det borttappade myntet och den förlorade sonen, trots att den viktiga poängen i liknelserna är att de blir återfunna. 

Varför fokuserar vi så lätt på den negativa halvan, frågade jag. Samma med aposteln Tomas som vi alltid kallar tvivlaren, trots att han tvivlade en vecka men trodde resten av sitt liv. Han borde snarare kallas Tomas den troende eller han som kom till tro. På samma sätt borde fåret, myntet och yngre son hellre kallas återfunna än förlorade.

 

Därefter kan man väl säga att predikan kom igång på riktigt. Och då nämnde jag givetvis de två detaljer som jag själv lärt av laestadiansk predikotradition; dels, att yngre sonens arbete som svinskötare inte ska ses som yttersta exempel på förnedringen i syndalivet, utan som att han i egen kraft och eget arbete försöker göra något åt sin (synda-)nöd och hunger, alltså egenrättfärdigheten (som iofs är förnedrande nog!); dels skillnaden mellan den syndabekännelse han tänker avlägga och den han faktiskt avlägger när han kommer hem. I tanken vågar han inte tro att han helt ska bli förlåten, utan avser be om att bara få bli dräng. En del uppfattar det som ödmjukhet. Tvärtom! Det är egenrättfärdighet det också, han tänker göra rätt för sig med sitt arbete.

 

Vad är det då som händer innan han i verkligheten får avlägga sin bekännelse? Fadern har mött honom i kärlek! Och först då vågar han tro på full upprättelse. Det han själv skulle kunna bidraga med betyder ingenting. *** och ****

 

Att Fadern sedan ger tjänarna uppdraget sätta på honom nya kläder (rättfärdighetsklädnaden) (Jh 20:21-23) ringen (den Helige Ande och (beredvillighetens) skor (Ef 6:15) är ju bara tydliga tecken på hur Gud handlar och skänker nåd genom kyrkan/församlingen och nådemedlen, där också gödkalven kan ses som en bild för den delaktighet i Kristi offer som vi får i nattvarden.

 

Men den äldre sonen, hur var det med honom? Han som protesterade avundsjukt mot faderns kärlek till hans yngre bror? Tror han att det är hans arbete, hans gärningar och det faktum att han aldrig brutit mot något av faderns bud som ger honom rätt till en plats i hemmet och del i dess goda? Förstår han inte att hans del i allt detta beror på hans ställning som son och hans relation till fadern?

 

Kanske var det nödvändigt att fadern för honom predikar detta evangeliets ord "du är alltid hos mig och allt mitt är ditt". Detta som vi också får tro om Jesus; allt som är hans, allt han vunnit och förvärvat, liv, frid, förlåtelse, och rättfärdighet får människan äga som sitt genom tron.

 

Och här står äldre sonen nu i det helt avgörande val som varje barndomskristen någon gång måste gå igenom, som ofta sker i samband med övergången mellan ärvd barnatro och mogen självständig vuxentro. Inte det synliga, yttre, enklare (?) valet mellan Gud och världen. Utan det osynliga, inre, mer subtila, svårare (?) valet mellan nåden och egenrättfärdigheten.

 

Man frågar ibland (i vissa laestadianska sammanhang) om en barndomskristen måste göra bättring?  På den frågan svarar jag utan tvekan ja. Men - tillägger jag nu, för tydlighets skull - den barndomskristnes bättring/omvändelse är inte nödvändig för att hon ska bli Guds barn utan för att hon ska fortsätta vara det.

 

Varje barndomskristen - hur from och skötsam hon än är och hur tacksam hon än är över sin kristna uppväxt där hon fått lära sig älska Guds ord och Guds församling - måste likväl inse att hennes salighetsgrund dvs hennes rätt att vara Guds barn inte beror på att hon alltid varit kristen utan på Guds nåd. Jfr Jh 1:12: "Men åt alla som tog emot honom gav han rätten (min kurs.) bli Guds barn."

 

Och detta nödvändiga val mellan nåden - som varje människa i sitt hjärta måste bli övertygad om genom ordet - och egenrättfärdigheten - som är spontant självklar för alla människor genom den medfödda naturliga lagen - det är den sinnesändring (bättring betyder ju sinnesändring) som även varje barndomskristen på något sätt måste genomgå.

 

Förstod äldre sonen så att han gick in i glädjen eller stannade han besviken och avundsjuk utanför?

 

Vi vet inte. Texten ger ingen tydlig vägledning. Men var ock en måste låta sig vägledas till det rätta valet.

 

 

* trots att man i bönhuset normalt följer förr-förra evangelieboken

 

** rättstavningsprogrammet i mobilen visste tydligen inte vad Lk var för slags förkortning så det föreslog Öl- inte mitt fel. Tur att jag såg det

 

*** i laestadiansk utläggning brukar man förklara att det som till sist så förkrossar människan att hon blir beredd motta den fulla nåden är inte lagens hammare utan evangeliet

 

**** att fadern spanar efter sonen kan också (har jag lärt mig i ett predikoutkast i SPT) bero på att han vill vara den förste att möta den hemvändande så att inte besvikna bybor hinner lyncha honom för att han också genom sitt ogudaktiga liv skämt ut hela byn

 

En tillämpning jag gjorde av detta är hur vana kristna i överdrivet (oförståndigt) nit kan skrämma bort nykristna som ännu inte har de "hemmavarandes" inlärda kännedom om hur man "ska" uppföra sig.