Torbjörn Lindahl

skriva nåt. 

 

Men vad kan det bli så här efter helgen. Måste ju berätta om helgens gudstjänst. I söndags var det jag som ledde kvällsmässan i Hertsökyrkan. Musiker var Monica som jag ju tjänstgjort åtskilliga gånger tillsammans med. Vi kom nästan samtidigt till Örnäsets församling och nästan hela 90-talet var vi arbetskamrater i Örnäsets kyrka. Alltid roligt mötas. Enligt kyrkvärden var vi 28 samlade. Roligt få hälsa på en person som tidigare deltog en period i våra gudstjänster men sedan flyttat söderut. Nu var hon på besök i sina hemtrakter. Likaså glädjande se ett äldre par som levt i självisolering i flera månader och nu äntligen vågat sig till gudstjänst igen. Men dom undvek all onödig social kontakt och gick snabbt.

 

Lite vinglig känner jag mig vid liturgin och distributionen. Men det gick bra.

 

Predikan handlade mest om prästämbetet, som har sina rötter hos apostlarna och därmed hos Jesus själv. När ett sådant predikoämne är aktuellt blir det kanske mer undervisande än personligt uppbyggligt. Jag sa bl a att det är sällan man hör predikningar om prästämbetet. Kanske beror det på prästers osäkerhet. Om man vill predika om ämbetets vikt och värde är det lätt frestas tänka att åhörarna tror "Nu vill prästen bara göra sig märkvärdig". Men det gäller skilja sak och person.

 

I det sammanhanget berättade jag historien om den nye, unge prästen som efter gudstjänsten hälsade på församlingsbornna och blev nästen generad när en gammal kvinna neg artigt.

- Men inte ska kära mor niga för mig.

 

En stund ägnade jag även åt att förklara skillnaden mellan lärjungaskap - lärjungar är alla som vill följa Jesus för att lära av honom, kort sagt alla som besvarat kallelsen till kristet liv i tro - och apostlar - de ursprungliga tolv och alla efter dem (I kyrkans tradition biskopar och präster) som fått ett särskilt uppdrag att inte bara predika, utan även döpa (Mt 28); fira mässa ("gör detta till min åminnelse") och förlåta synder (om ni förlåter någon han synder så är de förlåtna" Jh 20).

 

Enligt Luther hör ämbetet därför till kyrkans (nödvändiga) kännetecken. och så fick jag osökt chans nämna dem alla:

ordet

dopet

nattvarden 

avlösningen

ämbetet

(Den gemensamma) bönen 

lidandet 

 

och säga något kort om dem.Men det orkar jag inte upprepa nu. 

- - - -

Men nu, morgonen efter publicering av inlägget då jag, min vana trogen, gör lite rättningar och redigeringar i inlägget, kan jag nämna en förtydligande sak jag sa om bönen. Jag har alltid uppfattat att detta fr a allt gäller den gemensamma bönen t ex i gudstjänsten, inte den enskildes bön hemma i kammaren.

 

Nämnde i det sammanhanget även en av våra koptiska vänner (från Egypten) som en gång vid en påskhelg frågade om våra gudstjänsttider med orden när ska ni samlas i kyrkan för att be.