Torbjörn Lindahl

Kulturblogg för personliga åsikter och skämtsamma allvarligheter.

På annat håll

blev det gudstjänst för mig idag.

 

Tillsammans med god vän besökte jag Korpilombolo gudstjänstgemenskap som är ansluten till Missionsprovinsen och samlas i f d Pingstkyrkan som i sin tur var f d Konsumbutik i samhället, och deltog i högmässa ledd av gruppens präst, tillika gode vännen Anders Alapää. Ca 20 gudstjänstfirare var vi och därmed fler än i ca 80 % av svenska kyrkans huvudgudstjänster, enligt en uppgift som figurerade i media och debatt för ett antal år sedan.

 

Också andra vänner fick man samtala med. Roligt och givande.

 

Precis när det började bli dags bryta upp från kyrkkaffet fick vi veta att biskop em Hans hade gudstjänst å Pajala församlings vägnar i Korpilombolo kyrka. Dock övervägde vi inte ens att gå dit och höra en predikan till, eftersom vi skulle kommit försent till gudstjänsten. Men jag är övertygad om att b Hans' predikningar kan åhöras utan att man riskerar sin salighet.

 

I stället gick vi en promenad på samhället och besåg bl a en minnessten över någon fiktiv litterär figur som i dikten tagit sin tillflykt till Korpilombolo, varifrån författarens förfäder utvandrat, en sten som rests för att hedra minnet av alla från trakten som utvandrat. Om jag fattade allt rätt.

 

Sen gick vi på lokal och åt god mat. Där undervisade pastor Anders mig om varför det heter Korpilombolo och inte ...-lompolo som många andra byar i bygden. Skälet är att många namn en gång försvenskats till "-lombolo" och när man ville återupprätta den korrekta stavningen 

"-lompolo" så tyckte man det kunde gå med div mindre byar men inte med Korpilombolo som då var både egen kommun och egen församling. Skulle kanske blivit för besvärligt/kostsamt.

 

Alltid lär man sig nå't.

 

Till sist kan jag inte låta bli visa en bild av knäfall och predikstol från f d Björkskatakyrkan, vilka Luleå Domkyrkoförsamling generöst skänkte bort till den som ville ha dem, när kyrkan stängdes, utan att protestera när en av Missionsprovinsens gemenskaper anmälde intresse.

 

 

Ambo och knäfallsrader känns igen efter min tid som kyrkvärd i Björx. Glädjande att läsa att delar av den inredningen fortf gör nytta i gudstjänstliv norröver.

Minns då jag började ana att Kristus faktiskt älskade mig trots alla tokigheter jag gjort. Hade önskat någon berättat för mig hur tufft det är att leva som kristen. Hur ensam man blir. Vi kristna är sällan snälla mot varann. Var så naiv då. Trodde vi kyrkfolk skulle stötta varann. Istället gnager vi på varann och glömmer bort att välsigna varann. Vad är egentligen en församling? Det måste ju vara något mer enbart dela nattvardsbord... ?