Torbjörn Lindahl

Föregående inlägg har varit på G i några dagar, men jag kom mig äntligen för att färdigskriva och publicera idag när jag såg statistiken för bloggen. Närmare 150 besökare igår (efter några dagar med lägre besökstal). Kan inte tolka det på annat sätt än att många bland kära läsarna vant sig vid att förvänta ett inlägg i kategorin helgeftertankar.*

 

I lördags åkte jag med god vän ur gudstänstförsamlingen till Storstrand i Piteå för inspirationsdag med Frimodig kyrka i Luleå stift. Mycket givande dag där vi fick höra flera intressanta föredrag. Enskilda samtal med närvarande personer antyder att Frimodig kyrka sannolikt kan ställa upp med valsedlar i både Luleå Domkyrkoförsamling och Nederluleå församling i kyrkovalet nästa höst. Klart roligt. Det behövs fler alternativ till de politiska partierna i kyrkans beslutsförsamlingar.

 

Igår gick jag som vanligt i gudstjänst i det som i praktiken blivit min "hemförsamling". Tre präster, två diakoner och en församlingspedagog bland gudstjänstfirarna som sammanlagt var klart över 30. På morgonmässan hade det varit knappt 30, berättade Bosse, så icke utan synlig glädje kunde han efter högmässan meddela att det varit klart över 60, de båda mässorna sammanräknade. Ytterligare två, varav en präst hade det blivit om tvillingbror och svägerska icke valt att, pga förkylning, återvända till Umeå efter lördagens Fk-träff.

 

Högmässan själv då? Jo, "bra" som alltid i Bosses regi. På intressant sätt kommenterade han detta om lärjungen Natanaels sittande "under fikonträdet". Det uttrycket leder oss rakt in i gamla testamentets profetior. Återkommande glädje hos mig att ha fått överlämna stafettpinnen till Bosse. Han förmedlar i sina predikningar ofta djup och insikter som jag aldrig varit i närheten av.

 

Efter gudstjänsten tog jag med fyra personer på kaffe i kyrkstugan. Och senare under eftermiddagen kom två  andra på surströmming.

 

Så blev det till sist en både uppbygglig och trevlig dag.

 

* man kan ju fundera över varför mina gudstjänstreferat från huvudsakligen Hertsökyrkan tycks dra till sig viss uppmärksamhet (trots att min gamle kamrat någon gång uttryck att det blir aningen enahanda). Är det så att de flesta kyrkliga människor numera sällan träffar på ett gudstjänstliv som helt igenom upplevs äkta och gediget,  (och således omnämns med osminkad glädje) och därför läser mina positiva redogörelser med någon av reaktionerna (delad) glädje, saknad (pga eget gudstjänstlivs otillräcklighet), nyfikenhet och längtan (att ta del av visionen och få se något liknande i sitt eget sammanhang)