En liten kyrkhelg
blev det för mig. Jag menar att jag varit i kyrkstugan.
Som jag tidigare berättat for jag förbi i fredags fm efter snabbesök på sjukhuset. Då passade jag även på att slå på värmen. Tänkte att man kunde fara dit och fika eller äta under helgen. När jag om lördagen föreslogo det för äldre son så tackade han dock nej pga viss krasslighet.
Istället köpte jag själv en pizza och for till stugan och avnjöt den i lugn och ro. Sedan satt jag en stund och funderade över dagens predikan. Kanske borde man alltid uppsöka stugans stillhet inför en predikan. Jag hade även med mig fikabröd som jag lämnade med sikte på att kanske få med mig någon på kyrkstugufika idag efter gudstjänsten.
Gudstjänst blev det givetvis idag. Var kan läsarna gissa.
- För oss finns inget alternativ, sa senare de vänner som följde med mig till kyrkstugan för kyrkkaffe.
Fr o m idag har Bosse beslutat att två mässor ska hållas varje söndag. Vid morgonmässan kl 9 sades det ha varit drygt 15 och vid högmässan var vi väl drygt 30, så om vi bara firat en mässa hade vi närmat oss den kritiska 50-gränsen.
Redan för någon vecka sedan hade Bosse frågat om jag ville predika. Sen kom frågan om jag även skulle celebrera (mitt förslag). Jag gjorde det men Bosse ledde förbönen och dukade altaret, så fick jag en välbehövlig paus mitt i mässan. Allt gick bra, men nog var jag trött efteråt. Beror det på att jag på senare tid börjat gå till en sjukgymnast som förser mig med en massa små gymnastiska rörelser som jag dagligen ska göra och trötta ut mig med?
Predikan hade, som ofta när det gäller mig, tre huvuddelar:
1. Gyllene regeln - som till det yttre snarast är helt självklar, och finns i innehållsligt liknande varianter även i andra religioner - är ur biblisk synvinkel en sammanfattning av lagen. Dvs dubbla kärleksbudets andra led om att älska sin nästa som sig själv. Tar man detta på verkligt allvar och inte ser genom fingrarna, så bir man onekligen dömd och måste låta sig drivas till Kristus som är den enda som kan rädda oss från domen.
2. Något som man också säkerligen skulle önska att andra gjorde, är att visa en tillrätta om man är på fel väg. Här tänkte jag mest i evigt avseende. Vad kan vi göra för att inte bara förmana en enskild människa vid behov, utan även offentligt bidra till att visa på Jesus som det verkliga alternativet, vägen, sanningen och livet? Bära ett stort och synligt kors utanpå jackan när vi går på stan?
3. Allt vad ni vill att människor ska göra er... gäller det även människan (och frälsaren) Jesus? Men då måste man förändra andra satsen till det ska ni också göra mot andra.
Vad är det vi vill att Jesus ska göra för oss? Det viktigaste är att han förlåter. Och från Jesu (Guds) sida gäller inget av det alltför vanliga mänskliga " jag förlåter men jag glömmer det aldrig.
Hur skulle det kännas om avlösningsorden i högmässan och enskilt i bikten hade lydelsen "Gud förlåter dig men han glömmer det aldrig"?
Här kan vi ta både Jesus och förste martyren Stefanus till föredömen. Båda förlät sina bödlar innan någon av dem ens bett om förlåtelse.
Guds förlåtelse mot oss och vår förlåtelse mot andra hänger så intimt samman att båda ryms i samma mening i Fader vår: förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
Efter högmässan fick jag som nämnt med två vänner ur gudstänstförsamlingen på kyrkkaffe i kyrkstugan. Mycket givande stund. Vi satt länge efter det att kaffet var urdrucket och samtalade om det ena och det andra.
Kommentarer
Postat av: Erica H
Vore intressant att läsa mer om dina tankar kring förlåtelse som är en sådan central del i kristendomen. Jag förstår det du menar med det du skriver om glömska och förlåtelse.
Själv ser jag även att det är även fullt möjligt i mänskligt avseende att förlåta och även minnas det som gör ont. Det har jag själv erfarit. Det tar dock tid att komma till den punkten. Oftast behövs både gudomlig och mänsklig hjälp.
Länge undrat även hur mycket Stefanus var med om innan han kunde vara i det läget att han förlät sina bödlar innan de ens bett om förlåtelse? Klarar vi brutna människor av att förlåta om mkt ont har drabbat oss? Jag vet inte... även om jag vet vad Jesus sa i Matt. 18: 21-22...
Trackback
