Dop

har jag förrättat idag, i den kyrka där jag för 41 år sedan började min prästgärning, Nederluleå (Gammelstad). Kärt besök igen i den kyrka där jag döpt i en mängd som knappast kan räknas.
 
Inte så stor församling pga corona-restriktioner. Betydligt fler hade det nog varit om alla som ville fått komma. Men jag fick en påminnelse om tidens gång. Dopbarnets mormor såg första gångerna redan före min prästvigning. Då var hon inte ens tonåring.
 
Dopet helt enligt 86 års ordning. Det som begränsade agerandet en aning är att i Gammelstads kyrka är dopfunten så hög att man som präst måste stiga upp på ett tillverkat trappsteg. Det vågade jag inte göra med barnet i famnen pga min vinglighet efter stroken. Istället bar modern barnet och jag steg upp bredvid henne och utförde dopakten.
 
I Gammelstads kyrka hade man förr en stor (och ganska tung) dopkanna från vilken man häller dopvattnet. Den hade nu bytts mot en mindre glaskanna av mer hanterlig modell. Bra, tänkte jag, då blir det enklare för den som lovat hälla i dopvattnet.
 
Enklare blev det nog, men.... den ringa mängden vatten gjorde vattendjupet så grunt att det var svårt få med sig ordentligt med vatten i handen. I vår kyrkotradirion har vi visserligen alltid lärt att mängden vatten inte är avgörande för dopets giltighet och den döptes salighet, men visst blir det högtidligare om prästen i sin kupade hand kan ta en sådan mängd vatten att det rinner ordentligt tre gånger efter barnets huvud.
 
Detta måste påtalas för ansvariga i Nederluleå församling!
 
Antingen tar man tillbaka stora dopkannan (och fyller den tillräckligt) eller så fyller man vatten i förväg* och låter det som under akten hälls i bara ha funktionen att visa de närvarande att här är det verkligen levande vatten.
 

 
* så som man alltid gör i Örnäsets kyrka, som har en ännu större och vidare dopfunt (med bottenventil som lätt avlägsnas när vattnet ska rinna ner i marken under kyrkan)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0