Nej, inte vidräkning

som min gamle kamrat skrev i kommentar när jag i senaste inlägget antydde att jag avsåg kommentera hans blogg.
 
Man går inte till rätta offentligt med en äldre kamrat som varit ens vän i snart 60 år (inte 70 som jag först skrev - se kommentar nedan) (nu drygt två år kvar till det jubileet). Och den i sammanhanget helt oväsentliga - men dock existerande - åldersskillnaden gör att han redan för en månad sedan uppnått den aktningsvärda åldern 67 medan jag ännu får vänta knappt tre månader. Jag borde snarast buga. Ingen vidräkning således, bara lite kompletterande synpunkter.
 
I några inlägg på sin blogg har min gamle kamrat skrivit om vad kyrkan bör satsa på nu när vi förhoppningsvis närmar oss efter-corona. Nu när all verksamhet ska öppnas upp igen (likt det mesta i samhällets och privata aktörers regi) efter nedstängning, f'låt omställning. Vad är viktigast att då satsa på?
 
Med hänvisning till den Jesu liknelse som ofta kallats fyrahanda sädesåker konstaterar han att det som ska sås ut måste vara ordet (Guds ord). Det måste alltså bli kyrkans viktigaste prioritet. Delar helt den synen. I ett annat inlägg går han igenom de referat av apostlarnas predikningar som ges i apostlagärningarna och drar slutsatsen att om ett framfört Guds ord ska ha Jesus i centrum, enligt apostlarnas föredöme, så måste proriteringsordningen vara i princip Jesu liv baklänges:
 
hans upppståndelse
hans lidande och död
hans liv och gärningar, under och undervisning
hans födelse och gudomliga ursprung.
 
Om jag nu alltså någotsånär lyckas göra min gamle kamrats tankar rättvisa med delvis mina ord.
 
Ingen vidräkning där heller.
 
Nej, det var ju komplettering jag skulle komma med. Och det är inget jag kommit på just nu pga läsandet av gammal kamrats ord. Det är snarare sånt som jag länge burit på och våndats mycket över. En gång då jag tydligt kom att tänka på det var när jag för några år sedan fick läsa ett föredrag som god vän och laestadianpredikant hållit vid ett av rörelsens predikantmöten. Temat minns jag inte exakt men det hade något att göra med rörelsens uppgift och kallelse i vår tid. Lite liknande tankar som jag uppfattar i gammal kamrats funderingar om kyrkan. Talarens svar var att kallelsen är densamma som förr: predika omvändelse syftande till tro på Kristus. Ingen vidräkning behövs där heller. Men vad som slog mig var att vi måste inse hur annorlunda vår tid är jämfört med de tider då "väckelser" poppade upp på många ställen och senare ledde till de stora folkväckelserna. Så annorlunda var gångna tider att inget från dem bara går  att kopiera.
 
 Annorlunda är vår tid på (minst) två sätt:
 
1. Det fanns förr i befolkningen, pga katekes, konfirmationsundervisning (som alla deltog i) och husförhör mm, en grundkunskap i kristen tro. Det var knappas någon präst som riskerade råka ut för det jag fick uppleva vid en adventssamling med förskolebarn i Gammelstads kyrka för redan 40 år sedan; en liten flicka räcker upp handen och frågar helt troskyldigt "den där guden vad är det för nånting?"
 
2. Alla var kyrkan, i princip.  Det var ju kyrktvång. Jag vet bara härifrån Nederluleå, alla som hade kortare väg än 5 km förväntades besöka kyrkan söndagligen. Längre bort varannan vecka, sen fallande intervall pga avstånd och de mest avlägset boende behövde bara infinna sig vid de obligatoriska kyrkhelgerna några gånger per år då människorna kom och bodde i kyrkstugan. Söderut i landet, i geografiskt mindre men folktätare församlingar var kravet på kyrknärvaro kanske starkare.
 
Och till detta kan läggas det sociala tvånget/behovet som säkert gjorde sitt också när kyrk-obligatoriet börjat upplösas.Man får tänka på att förr var kyrkbesöket kanske enda chansen för många människor att regelbundet alls träffa folk utanför den egna gården.
 
Det innebär att det fanns en tid när en väckt präst (som man sade förr) "bara" behövde predika Guds ord från sin egen predikstol. Åhörarna fanns ju där - i mängd. Åtminstone med viss regelbundenhet hade han i princip hela sin befolkning i kyrkan.
 
Så åter till de fyrahanda sädesåkrarna som min gamle kamrat utgick ifrån. Jag frågar inte var vi får tag i gott utsäde eller den goda jorden, jag frågar: Hur får vi som kyrka och präster kontakt med någon jord att beså överhuvudtaget? Att vi alltid ska försöka hålla gedigna gudstjänster och predika ett fullödigt Guds ord med Jesus i centrum även när/om endast få människor är samlade, det säger jag inte emot. Jag brukar ju hävda att för att nå också de människor som har minsta lilla kyrkkänsla kvar så måste gudstjänst och predikningar hålla en kvalite som gör att folk tycker det är lönt att komma.
 
Men utöver det? Den stora massan av befolkningen når vi i den organiserade kyrkan knappast längre. Och stora delar av de mötesplatser som i alla fall fanns när jag blev präst de är nu borta. Jag avstår exempel även om det fiinns många. Men frågan kvarstår: hur når vi de stora befolkningsgrupper vi inte längre har någon naturlig kontakt med? 
 
Jag slutar här. Observera att det är med ett frågetecken. I detta har jag knappast fler eller bättre svar än min gamle kamrat.
 

Kommentarer
Postat av: Inte SÅ gammalt kamrateri

Du räknar fel. Vi närmar oss 70-strecket - sant. Men de inpå 10 första åren visste vi ju inte av varandra alls.
Ditt referat av mina resonemang tackar jag för och skall hänvisa till, rentav rekommendera ”mina” läsare till innan jag går vidare hos mig med punkter om UTSÄDETS art och kvalitet och utseende oberoende av jordmån.
Din komplettering om just jordmånernas förändring och framför allt tidigare utseende har jag naturligtvis ingen invändning mot.

Svar: Förlåt feltänkningen. Jag ändrar i texten från 70 till 60.
Torbjörn Lindahl

2020-07-22 @ 09:31:16
Postat av: kamraten igen

Nu har jag fortsatt-bloggat.
https://stigstrombergsson.blogg.se/2020/july/avgorande-punkt-2.html

2020-07-22 @ 16:00:34
Postat av: Maria

Man får be. Då klarnar det nog.

2020-07-23 @ 00:18:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0