Mardröm
drömde jag i natt. Alltså inte den natt som kan anses pågå nu utan förra natten.
Den var av den typ jag lärt mig kalla hinderdröm. Lär vara en av de vanliga mardrömstyperna. En sådan där man på något sätt blir hindrad göra det man vill. Man upplever att man går mot ett osynligt staket/nät, att man trampar i tjock lera el dyl eller inte hittar det man letar eller dit man ska. Präst som jag är har jag några gånger drömt att jag skulle leda gudstjänst, men antingen glömt missalet eller evangeieboken eller inte lyckades få reda på vilken söndag det var.
I förra nattens dröm var dock inget särskilt prästerlig. Men som ofta i drömmar blandas dåtid och nutid. Av bilen att döma, lilafärgad 245:a som vi köpte när fjärde barnet fötts, så var det nittiotal.
Vi befann oss i något som jag först uppfattade som Högskolan härstädes, men som allt eftersom i drömmen blev större och större. Till slut visste man inte var man var. Och det var det som var själva maran.
Jag hade stigit upp för att besöka toa på morgonen (vår familj bodde lite avsides på området) innan hela familjen skulle gå till frukost. Men hur jag än gick fann jag inget dylikt rum. Till slut var jag helt okunnig om var jag befann mig. När jag äntligen hittade några toalettdörrar visade det sig att utrymmena blivit ombyggda till något slags sitt-duschar. Man satt alltså på en pall därinne och duschsde och eftersom man inte behövde stå så var utrymmena och dörrarna så låga att man måste böja sig som en fällkniv för att komma in.* Dessutom var alla upptagna och inte avsedda för den typ av behov jag hade.
Jag fick leta vidare. Och tiden gick. Nu närmade sig klockan 11 och familjen måste väl undra var jag tagit vägen. Alltså tog jag upp mobilen ur fickan för att ringa min fru och förklara var jag var. Vilket jag inte visste eftersom jag fortsatt att irra omkring i ett byggnadskomplex som hela tiden tycktes bli större och större.
Och nu plötsligt befann jag mig tydligen i nuet eftersom telefonen var min vanliga Samsung, s k Smartphone. Men särskilt smart var den inte för på skärmen glimrande det bara förbi vad jag uppfattade som sekvenser ur en massa olika filmer. Inte lyckades jag få hejd på det hela utan återbördade mobilen i fickan utan att ha lyckats få fram det utseende på skärmen som gjorde det möjligt ringa ett samtal. Och nu hade detta att inte kunna kontakta min förmodat desperata familj blivit en större mara än min ursprungliga anledning ge mig ut på vandring. Och strax blev detta att jag inte ens visste var jag befann mig också en anledninng till oro. Jag irrade vidare. Inte upplevde jag mig komma någonstans. Ursprungliga anledningen försvann helt. Till slut fick jag dock en oväntad tröst i min nöd. En ytterst vänlig man som stod bakom en disk i något jag uppfattade som snabbrestaurang/café (typ flygplats), som tydligen såg att jag verkade förvirrad erbjöd mig något att äta. Utan att vilja ha betalt!
Jag tittade på klockan och såg att den redan var ca 15 på eftermiddagen. Desperat tänkte jag på min familj som otåligt väntade på att pappa skulle återkomma så dom fick gå och äta frukost. Jag sa till mannen som vänligt erbjudit mig en matbit att jag ännu inte ätit frukost och ville ta måltiderna i rätt ordning. Snabbt som ögat fixade han kaffe och två smörgåsar.
Jag lär mig väl smaka - och vaknade. Alltid snopet när man missar slutet! Någon Josef tror jag mig inte vara så drömtydning ger jag mig inte på.
Nu ska jag berätta en sak som möjligen några av läsarna han tycka är en mardröm IRL: om precis tre veckor (min namnsdag) kan det här i Luleå börja löna sig (om det är klart väder) att mitt på natten inleda spaningen efter de tre stjärnor som alltid är de första man kan se varje sommar när det börjar mörkna. Den s k sommartriangeln: Vega**, Deneb*** och Altair.** (åtminstone de två första).
Godnatt!
* kanske är detta en återspegling av en tänkvärd film jag fick se på en hörselrehabiliteringskurs. Hur skulle det gå om tillvaron var helt anpassad till personer med funktionsnedsättningar? På arbetsplatsen där alla var blinda var alla böcker i blindskrift, där alla var döva användes bara teckenspråk och där alla var rullstolsburna fanns inga stolar och takhöjden var högst 150 cm
- - - -
I resp stjärnbilderna **Lyran, ***Svanen och ****Örnen Men för att se hela stjärnbilderna får man vänta lite längre
Kommentarer
Trackback
