Torbjörn Lindahl

med vigseln alltså. Flera bland brudgummens släktingar har jag haft att göra med tidigare i dop- och begravningssammanhang. Roligt se ansikten man känner igen.

 

Eftersom släkten hade stark västlaestadiansk anknytning valde vi följa den s k gamla ordningen, dvs 1942 års ordning.* Lite ringrostig var jag som sagt som vigselförrättare - höll på att ta två moment i fel ordning- men allt ordnade sig till slut. Men när jag nu återigen fick anledning jämföra gamla ordningen (1942) med nya (i mina ögon är det alltid 1986 oavsett eventuella ännu nyare alternativ. Dom räknas inte) så måste jag säga att bortsett från några detaljer i nya ordningen som jag lärt mig uppskatta (inledande lovsången, utformningen av löftena bl a) så är ju mycket i gamla ordningen avsevärt mer gediget.

 

Jag tänker t ex på brudmässan numera kallad sjungen förbön. I gamla ordningen finns formuleringen att brudparet ska leva i ärbarhet och trohet, i nya sägs ömsesidig trohet. (Passar lika bra till melodin som används.) Inget fel att be om ömsesidig trohet och nog förstår man att ordet ärbarhet uppfattas ålderdomligt och, för många, obegripligt, men jag säger bara ärbarhet, vilket vackert och innehållsladdat ord.**

 

Att en människas liv och handlingar ska vara sådant att det kan kallas ärbart innebär inte bara att det till nöds ska kunna accepteras om vi ser bort från de värsta bristerna. Utan att allt i livet ska vara sådant att det är föredömligt, kan berömmas, tas som exempel att efterfölja mm osv.

 

Men som sagt, den här gången sjöng jag inte brudmässan i vara sig äldre eller nyare variant.

 

Någon bröllopsmiddag deltog jag inte i trots inbjudan. Följde rekommendationen att i dessa coronatider undvika alla sociala sammanhang som inte är helt nödvändiga. Och för en prästs vidkommande är det ju vigselakten som är det allt avgörande. Men trevligt hade det varit få samtala lite mer med gamla vänner.

 

 

* helt enligt den etablerade pricipen att ett hanboksritual i kyrkan, som en gång varit godkänt - och därmed bedömts såsom varande enligt den rena evangeliska läran - aldrig senarer kan bli ogiltigt

 

** nästan ett sånt gammaldags ord som min gamle kamrat skulle kunna glädja sig åt.