Torbjörn Lindahl

igår. Mitt på eftermiddagen var vi fyra som från olika håll dök upp i Mats Rondahls sommarstuga i  Kallax för den årliga grill-middag-bastu-kvällen. Ovanligt tidigt i år, förr om åren har inbjudan snarare kommit mot slutet av juli, eller någon gång i början av augusti.

 

Denna kväll vistades jag med grillmästaren själv ute på lilla altanen under större delen av grillningen, inkl tändningen av kolen. Kontinuerligt mottog jag undervisning och information om skeendet för att lära mig. Konstaterade nu att Mats skaffat grilltändare, skorstensmodell för att underlätta uppvärmningen. En sådan har jag också införskaffat för några år sedan efter råd av en bloggkommentator då jag klagat på min totala oförmåga få glödbädden varm. Dock har jag ännu inte vågat använda den. Men nu fick jag se hur det ska gå till.*

 

God blev maten. Men det ska sägas att Mats aldrig misslyckats med grillningen även om han tänt kolen på gammaldags vis med tändvätska.

 

Under kvällen fick jag flerfaldiga bevis på hur illa jag numera hör. Särskilt i bastuhuset då jag inte hade hörapparaterna med. Efteråt sa jag till kompisarna att jag kanske uppfattade 10 % av vad dom sa - när jag inte hade hörapparaterna på alltså (och finner mig utan att själv påtala behovet av tydligt tal. Men även när jag har dom på är det mycket som försvinner. Uppfattar jag ordentligt 60%? (dvs om folk talar normalt slött och otydligt till varandra, utan att notera att en person med nedsatt hörsel sitter vid botdet).

 

Det föreslogs igår (precis som andra vänner (på skämt?) gjort många gånger) att jag borde skaffa det som min pappa hade,  en mikrofon på ett utdragbart skaft (antenn från gammal transistorradio) kopplad till hörapparaterna så att han även på över en meters avstånd kunde hålla micken framför munnen på den han ville höra. Men, nej, en dylik skaffar jag inte. Nog finns det sammanhang där jag är min faders son enligt principen finns-det-en-teknisk-lösning-på-vilket-vardagsproblem-som-helst-då- s k a -den-lösningen-utnyttjas. Men i just detta fall är jag nog mer min moders son: hellre inget höra än komma dragande med en massa pinsamheter. (När pappa dött för åtta år sedan och vi bröder skulle städa bland hans saker så slängde vi den utan saknad).**

 

Innan vi lade oss bad vi completorium. Idag blev det frukost och laudes innan vi for. Och då hade betydligt mer än halva förmiddagen gått (tack för tidegärdsappen!)

Väl hemma har det blivit gräsklippning - och bloggande!

 

 

* om jag någonsin lyckas grilla en köttbit ordentligt på min Weber-grill (vunnen på frågesport) ska jag givetvis informera kära läsarna.

 

** Men när jag nu ändå är inne på frågan om (brist på) hörande kan jag ju lämna skämten och vara lite stillsamt uppriktig med kära läsarna: om ni (som IRL möter mig) någon gång verkligen vill vara säkra på att jag ska höra vad ni säger (fr a i sällskap med flera pratande personer, t ex över ett kaffebord - och ännu mer i större lokaler med mycket annat bakgrundssurr) då måste ni vända er mot mig och tala tydligt - överdrivet högt behövs inte. Det faktum att jag ler och ser glad ut ska inte uppfattas som att jag utan protester helt håller med i allt du säger utan kan lika gärna förstås som jag hör inte men orkar inte tjata om att du ska upprepa dig.